II. (continued 2)

Och med det såg han sig listigt blinkande om i läget.

— Ge spektorn en kopp, Beda, sade han.

Smickrad tog sig Ejnar en kopp av saltkaffet, medan han i smyg tittade upp på flickan, som serverade det. Ja, hon såg nog ut till att behöva fredas. Liten och ljus var hon, späd och blyg. Han tyckte, att hon liknade tjälablomman, som står med sin gula krona i sol och med rötterna i isvatten. Dubbelt ung och ljus var hon bland alla dessa brynta, vilda karlar, som sågo på varje kvinna till att göra skam åt henne i sina hjärtan. Men inför denna flicka kände Ejnar något annat, något nytt och förunderligt ljuvligt stiga upp inom sig. Kopp på kopp bälgade han i sig av saltkaffet bara för att få känna den lilla svala handen snudda mot sin. Först när alla tackat för sig, kom han sig för med att gå och tumlade liksom yrvaken ut ur kojan. Som han gick ut genom dörren fick han se den blick, flöttjarn gav flickan, den blick av otämd hunger, varmed han såg på allt kvinnfolk. När Ejnar såg det knöt han näven i byxfickan och viskade till honom: Vem du vill, men int hon!

Därute blev han sedan stående ett ögonblick och såg ner över älven, där den låg och skälvde under vårfloden. Bara en liten krusning på det solblanka vattnet, en virvel, som plötsligt sögs ner, visade det mäktiga, som skedde där nere på djupet. Längst ute på nipkrönet däruppe på andra sidan stod en späd liten björk och lutade sig ner över strömmen, rötterna höllo knappast kvar den i sanden, tyckte man. Den liknade flickan därinne, som skygg och nyfiken lutade sig ner över livets svarta och rinnande ström utan tanke på yrsel och fara. Hon, ensam kvinna i detta vilda flottarlag! Nå, hon hade ju far sin.

Men hon fick inte ha honom länge till. När Ejnar nästa morgon kom ner till samlingsplatsen, fick han höra, vad som hänt. Det hade som vanligt varit dryckesgille sista kvällen, innan man skulle ge sig av. För en gångs skull höll sig Storgårds-Ejnar borta från det glada laget. Men när karlarna på natten fått tillräckligt med fylla i sig, hade de fått för sig att ställa till med tävlingar och lekar. Den röde basen gick i spetsen, han hade fått många bottenfockar i sig, han med, men stod sig tappert. Spelet gällde nu, vem som först kunde fälla det största trädet. Muntert höggo yxorna i på en gång, det klang som en hel skottsalva och snart började en och annan av trädjättarna vackla. Då hände det, ingen kunde sedan riktigt säga hur. Men plötsligt hördes ett skrik, det var basen, som fått en väldig gran över sig och låg där klämd under stammen. En del ville påstå, att det skulle vara en av skogshuggarna, som för att hämnas riktat huggen, så att trädet skulle falla åt hans håll. När man äntligen fick fram honom, var det för sent, ryggraden var knäckt.

När Ejnar äntligen lyckades ta sig in i kojan för att tala med basen, såg han att han stod inför en döende man. Den skadades ansikte lyste upp, när han såg, vem det var som kom. Matt vinkade han Ejnar till sig.

— Du får överta laget nu, sade han, å dotra min me, du ser mej då ut att ha nån heder i kroppen. För ’na till hembyn, där har hon släkt. Gård har hon ingen, kunde fäll ha haft som mången ann, men den gick bort en natt på ett omärkt kort. Så är det att vara flottarbas — — kung i laget å tiggare på hemjorden. Där har du den du ska lita dej till nu, Beda.

Skygg och förgråten tittade flickan upp på Ejnar, det var som om hon knappt sett honom genom tåreslöjan. Men lydigt räckte hon honom handen, när far hennes så ville.

Nu får en bli kar ändå, hur de så annars ä, tänkte Ejnar, när han stod där och höll den lilla skälvande flickhanden i sin. De får va slut me att supa å leva vilde nu. Tänk om Beda bleve skrämd för mej.

— Nog ska ja ta hand om dotra er, sade han med fast röst och rodnade ofrivilligt.

När flottarna ett par dagar efteråt gåvo sig i väg, var basen redan död och hade fått sin sommargrav i skogen, tills vinterföret kom. Och nu skulle Ejnar vara flottarbas i hans ställe. Han såg nog, att det inte var i flottarnas smak, fast han annats var välhållen bland dem. Men bruket bland dem hade hittills varit att ta den till flottarkung, som var den skickligaste och oförvägnaste ute på älven. Det fanns en, som alltid var den siste på bröten, innan den gick. En av dem själva var han också, vild och mörk som de. Ingen kände hans hemort, men flöttjarn var vännamnet hans bland kamraterna. Men inför den döde basens vilja böjde de sig ändå, det var också oskriven lag. Fast nog var det harmligt att få en över sig, som knappt skilde på stockmärkena och som aldrig vågat livet ute i forsarna; en som var ljus och vek i hullet och skälldes för hemmason.

Men hur det var fick Ejnar det som han skulle, flottarbasens stora forsbåt åt sig och Beda och obestritt husbondevälde. Flöttjarn själv erbjöd sig att staka båten hans i forsarna, ty Ejnar var ingen forsrännare, — inte med ett ord röjde han, att han kände sig tillbakasatt.

Och så började den då, den underbara färden nedför älven, glidande och stilla i lugnvatten, vild och spännande i långforsarna och stupen, evigt växlande, evigt ny. Som i dröm gledo stränderna förbi med sin späda, orörda grönska, dag och natt gledo in i varandra, lika ljusa och klara speglade de sig i älvens mörka vatten. Allt blev så förunderligt overkligt och lätt, det var bara att låta sig drivas med, tills något hände, som tvang en att stanna. Så låg han, Ejnar, dag efter dag utsträckt i båten och lät sina visor stiga upp emot den blå himmelskupan, som liksom tinat för vårsolen den med och blivit mjuk och sval som vatten. Han tyckte att låtarna hans liknade svalor, som övervintrat i det kalla älvdjupet och nu yra och förblindade tumlade ut i luftbadet. Men när dagsljuset djupnade en ton, en enda, och de oförmärkt gledo in i den vita natten, då ändrade ynglingens visor ton, det kom ett djup och ett allvar i dem, som aldrig funnits där förr. Då först vågade Beda se upp på honom, där hon satt hopkrupen på toften, det var kärlek och tacksamhet i blicken. Och när de till slut kommit till vila under de omstjälpta båtarna uppe på stranden och Beda låg där vid ynglingens sida, svept i en filt och sov djupt och gott, förtroendefull som ett barn, svor han på, att den tilliten skulle han inte svika. Så väl hade han hittills vaktat henne, att ingen fått ett ord för mycket sagt till henne.

Så gingo de långa sommardagarna, och snart skulle de vara nere vid Grubbens timmermagasin. Ejnar hade haft idel goddagar som bas, flottningen skötte sig så gott som själv, vant folk som det var. Inga olyckor hade hänt vare sig med timmer eller folk. De hade ränt alla forsarna nu, bara Storforsen var kvar, men den hettes inte bland de värsta.

De stego i båten som vanligt, Beda med ett litet skratt, det första på länge, över att snart vara hemma igen. Flöttjarn tyst och mörk som alltid numera. Först när de redan voro ett gott stycke på väg märkte Ejnar, hur det var fatt, han hade fått sig ett glas för mycket, forsrännarn deras. Men han var ju så säker på hand sades det, att han kunde ta sig den vägen nedför i sömnen. Först när de redan kände sugningen av Storstupet märkte Ejnar, att det var fara på färde. Han såg så konstig ut, där han stod, flöttjarn, stod och vinglade hit och dit med staken, så att båten nästan snurrade runt i de alltmer växande virvlarna.

— Se opp, kar! skrek Ejnar i hettan.

— Ja, mer kar än du, svarade flöttjarn. Nu ska du få skjuss, Storgårds-Ejnar!

Och med detsamma drog han upp staken ur vattnet, så att dropparna stänkte och lät båten gå som den ville. De voro redan halvvägs till stupet, sugningen kändes allt starkare. Stel av fasa satt Ejnar där, hans första tanke var Beda, som han svurit att skydda.

Flöttjarn tycktes njuta av hans förskräckelse.

— Nu ska du få för syster din, som blivit en sån storkaxe, å för laget, som du tog ifrån mej å för att en aldri hållits som folk, hånlog han. De va fäll inte bara för ro skull ja int blev mågstump åt mor din, nog vet en, hur fattiglappen får de, när han ska tigg om nådebröd hos hustrusläkta. Nej, har en int haft annan rikdom, så har en haft friheten; men nu ä ja trött på den me. Flickan där du ä så rädd om ville ja inget på allvar, de va en ann ja skulle haft, namne tör du no int veta. Men int ska du tro, att du slipper från för att fara me rall om, att ja ångrar mej för de.

Ock åter lät han båten gå av sig själv, så att skummet yrde om den. De voro nu bara några hundra meter från stupet. I en enda fasansfull sekund stod det klart för Ejnar, att nu gällde det livet för honom och Beda. Hade han varit ensam, hade han kastat sig över galningen där och ryckt staken ur handen på honom. Men nu vågade han inte riskera en enda minut.

— Stopp, din usling! skrek han. Du får ta flottarlaget, om du räddar stintan åt mej. Vänd in till strand, så får du skrinet.

En sekund, en enda ödesdiger sekund tvekade flöttjarn, så segrade högmodet. Att få heta bas till slut, det kunde ju vara värt livet ändå å uppnosingen där hade han ju fått tuktad. Med väldig kraft slängde han staken mitt ut i forsen, just på rätta ställe och bände till med all sin styrka. Ett ögonblick stod båten stilla och darrade, liksom tveksam om vilken väg den skulle ta, så svängde den sakta in emot land. En stund senare stod Ejnar välbehållen på stranden med den vettskrämda och genomvåta flickan. Snopet kändes det nog att ha fått lämna både skrinet och makten ifrån sig, men han hade ju inte gjort det för sin egen skull.

— Gråt int, Beda, sade han och tryckte henne för första gången intill sig. Här ä ja känd, här ä int långt till folk. Följ mej till skogskojan du ser där, i morron gå vi till prästen, om du vill.

Och så kände han åter ett slag på skinnvästen. Därinne lågo de i gott förvar. Grubbens storsedlar, insydda i fodret. Nog ville han gett mycket för att se patrons min, den dag flöttjarn kom till honom med tomma skrinet.

Han tänkte inte ta dem, sedlarna där, bara hålla dem som pant, till den dag de behövdes.

*

Också i bygden följde det hastigt sommar på vår som verklighet på dröm.

Aldrig hade Anna-Greta vetat förr, vad sommaren var, tyckte hon. Det var visst att stiga rakt från vinterns ångest, från vårens oro ut i en klarhet och en visshet utan gräns, från kyla och tomhet rakt ut i livets blomning och fullhet. Som att plötsligt slå upp en dörr från dävenhet och mörker ut emot luft och levande solljus var det.

Och ändå var det intet främmande och nytt, som nalkades henne utan blott infrielsen av det vårlöfte hon en gång svikit. Detta nya lilla liv, som så sakta spirade inom henne var ett tecken på, att Gud ville förlåta och glömma, trodde hon. Inte ens hon, som syndat mot tillvarons heligaste lag, var ovärdig att ge uttryck åt hans livsvilja.

Vid den tanken ville allt det trots och den hårdhet smälta, som hon ställt upp till ett bräckligt värn mot mörkret utom och inom sig. I det inre ljus, som fyllde henne, började hon se allt omkring sig i en annan dager. Med skam mindes hon, att hon ej varit som en hustru borde mot sin man, att hon ej hållit de heliga löftesorden i anda och sanning utan i lönndom tänkt skökotankar. Men nu skulle allt bli annorlunda, hon ville och måste söka sig till den man, som ägde henne inför lagen, i barnet skulle de förenas. Aldrig skulle hon glömma, att han gett henne den enda försoning med livet, som var möjlig.

Som hon satt där i stilla tankar vid sin söm måste hon ju tänka på, att nu behövde hon ej längre dölja och gömma något eller fälla några hemliga tårar. Det barn hon nu skulle föda bars ej i lönndom och skam. Vad det betydde visste väl ingen som hon. I sådana stunder kände hon en sådan djup tacksamhet mot sin man, att den nästan liknade kärlek. Nu hånskrattade hon ej längre åt brudpsalmboken med dess troskyldiga hjärta, nu visste hon, vad det var att ha någon att lita till.

Det var väl bara hon som ej kunnat leta sig till den rätta trösten ur den boken förut. Men nu satt hon här och sökte ödmjukt fatta innebörden i de underbara orden: »Och nytt liv i oss verkas». Nu först tyckte hon sig fatta vad de menade med detta, de kristtrogna. Det nya liv, som vaknat inom henne själv, lät henne fatta det. Det skulle bli underpanten, löftestecknet på att hon ej var helt förlorad i det mörka. När det väl sett dagens ljus, då mäktade kanske också hennes hjärta förvandla sig.

Såg hon inte på själva vintermyren där nere, hur underbart sommaren kom den att grönska! Det var inte till att känna igen, det svarta hålet från vårvinterbrytningens dagar. Längst ut summo de gröna vambladen och vävde ihop sig till en matta för sjöblommorna till att gunga på. Vid stränderna stod myrkullen på tuvorna och blåste sitt vita fjun över vattnet medan myrkronan bredde sina doftande skära flockar längre bort under källingbjärkens snår. Inte ens sina nyttiga växter saknade den, den lömska frostmyren, som sände ofärd över odlad mark. Där på andra stranden låg den, Grubbens nyodling, och bar alltjämt sin skörd av hö och foderväxter, som ingen längre brydde sig om att skörda. Inte ens den fattigaste bonde vågade sig på att stjäla sig till ett enda kobete där nere. Så stor respekt hade han ännu, Grubben. Men för vart år tog vildmarken igen en remsa av myrängarna. Om några år skulle ingen se, att där varit odlat.

Själva den ofruktbara vintermyren tvangs av värmen till blomning och fruktsättning. Också andra nyttoväxter bar den. Myrtäte till långfilet kunde man plocka där och snattren och myrbär till sovel. Ja, själva strandröret och missenroten kunde duga till nödbröd i allra värsta fall. Och under blomningen tog sig vittra en lektid uppe i strandgräset.

— — — —

Men under grönskan lurade alltjämt det svarta djupet. Det kom en dag, då man åter såg det glänsa styggt mellan tuvorna, det kom en dag, då ett bärplockande barn höll på att trampa ner sig och bli borta. Då stod sommaren ej längre så ljus, och myrkronans skära blomning var förbi. Frusen och ondsint kröp vittra åter ned i surkallkällhålet sitt. Djupt där nere var det alltid vinter. Avundsfull och vrång mot människorna, som sutto i torra hus och värmde sig vid eld, sände hon dem mörka tankar till avskedsgåva. Anna-Greta satt och såg vid sömmen sin, hur det mörknade till höst över myren. För var dag kände hon alltmer tyngden av att bli mor, också sinnet blev tyngre med det. Något av den gamla ångesten kom tillbaka och växte sig starkare för var timme, som dagen förkortades med. Nu stod ej solen längre vaken och varm strax under horisonten hela den långa, vita natten och lät ett underbart återsken glimta in genom nattdrömmarna. Sensommarkvällarna föllo alltmera skymningsfulla och bräddade av allt hemligt, som tassar i skogen. Över myren stod månstrimman kall och blank som vittersilver, lagt på bleke.

Då greps ungmoran på nytt av oro och ruelse för sitt barn. Hade hon ej tagit det för lätt med det, som skulle ske? Var det så visst, att Gud var färdig att ta henne till nåder bara med det, att hon ville det. Så lätt fick en nog inte nåden, det skulle en sinnets beredelse till det först. Hon visste inte riktigt, i vilken ordning han ville ha det, Vår Herre, hon liksom kände honom så litet. Men nog fick det väl till riktig ånger och bot och en avsvärjelse av alla mörkrets funder först av allt.

Det var väl i det sista det mest fallerade för henne. Satt hon inte här mitt i sin börjande gudaktighet och hade sina tankar på, hur hon på allt sätt skulle kunna säkra barnet för skrömta enligt de gamla lärorna? En nål skulle hon sticka i lindorna på det, så fort det blivit klätt, för att trygga det för att bli förbytt. Ja, ännu förr fick man iaktta försiktighet. Hon skulle låta ta emot det i Eriks gamla tröja för att freda det för ont och i tröjfickan skulle hon gömma en järnbit. Träkolet i badvattnet fick hon inte heller glömma. Det var mycket att tänka på av det gamla, som mor lärt henne, om hon ville skydda sitt barns lycka och framtid. Och ingenting av det vågade hon underlåta, fast hon visste, att det inte var rätt och kristligt. Nog skulle hon väl också läsa ett Fader vår över det, så att det ej blev en bortbyting. Men hon tordes ej hålla sig bara till det. Det var som trodde hon sig inte om att bara lita till Vår Herre, så god vän med honom var hon ännu inte. För säkerhets skull ville hon ha två att lita sig till, både honom och den andre, det var som visste hon ej ännu, vem av dem, som var den starkaste. Kunde hon bara med sina konster hålla allt ont borta från barnet, tills det var fött och kristnat, så fick visst vem som ville av dem rå.

Ju längre tiden led, desto mer tog hon till igen av sin mors läror. Men i stället för att lugna henne, gjorde läsningen och smörjningen och allt det andra, som tarvades, henne bara oroligare. Det var så mycket, som skulle göras och sägas, tänk, om man gjorde det fel? Ett enda ord, som sades avigt i stället för rätt, kunde ju i stället dra det elaka på en. För säkerhets skull lät hon mor sin kasta ut för ont åt henne, men inte ens det var nog.

I sina ljusare stunder visste hon, hur okristligt och dumt hon betedde sig. Inte skulle en lita till sånt, när en undfått dopet. Då skulle en hålla sig till det enda, som gav frälsning åt kropp och själ, den om vilket det var sagt, att han var nära dem, som hade hjärtat förbråkat. Men kunde hon verkligen tro, att han ville vara nära den, som sökt dölja sin syndaskam för världen under utvärtes välgång och tuktighet? Var hon inte lik den kvinnan, som haft fler än en man? Den Gud hon lärt känna i nattvardsläsningen, han var inte bara barmhärtighet, han var också den, som slog sin hämnd på oskyldiga släktled. Gärna skulle hon ha sökt sig till någon för att fråga om allt, som kvalde henne, men till prästen trodde hon sig inte om att gå — där skulle det bli sagt, som inte fick sägas. Och mor Brita hade inte svar på sådana frågor, hon. Gärna skulle hon också slutat upp med all vidskepligheten, men hon kunde lika litet göra sig fri från det som från sin hud och sitt kött.

Erik, hennes man, som med sådan glädje sett hennes förra sinnesförändring, blev orolig, när han åter såg henne tyst och nedslagen. Han hade väl blivit alltför ohimmelens glad åt nyheten kanske, en sådan lycka kunde väl ej räcka länge. Anna-Greta hade ju varit som en helt annan människa mot honom hela sommaren, så umgängesam och undergiven. En gång hade hon till och med självmant kommit och strukit honom över kinden och sagt: Jag har mycket att avgälda dig. Och så var det ju, att han skulle bli far på gammeldagarna, den största lyckan och det största undret av allt. Inför andra kunde han ej låta bli att vara lite skrytsam om det, men inför hustrun avhölls han av en oförklarlig skygghet från att säga för mycket. Om det, som skulle varit så mycket att tala om, hade de därför inte bytt många ord än. Det passade sig liksom inte för dem att gå och viska med varann som ungfolk. Men i tysthet hade han glatt sig åt Anna-Gretas synbara glädje.

Därför tog det honom nu så mycket mera att åter se henne sitta där så fundersam. Försiktigt frågade han sig för om hennes hälsa — nej, hon var inte sjuk, det var bara som om hon åter fått i sig krankhetens anda. Gud vet, vad hon satt där och grundade över jämt. Nog anade han väl ett och annat, men det borde ju vara glömt nu. När han kunnat slå bort det, så behövde ju inte hon lägga det på sinnet. Han hade ju tagit henne, som hon var, utan att forska eller fråga, och nu skulle han få lönen för sin förtegenhet. Ungdom och liv hade hon bragt till gården, och nu skulle han ju också få en son. Sökte han inte på alla sätt visa henne, att det gamla var förgånget? Vad hade hon då att sitta och hänga huvudet över?

En söndagsafton, när han kom in till henne, satt hon åter ensam och grubblade över något. Hon var så blek och avfallen, så hjälplös och frågande, där hon satt i kvällsljuset, att han greps av medlidande.

— Kom ut å gå me mej en stunn på vägen, Anna-Greta, sade han vänligt. Du sitter för mycke inne.

Han hade nu sina stadsidéer om promenader och sånt, Erik.

Halvt förskräckt ryckte Anna-Greta upp sig ur sina tankar. Ut, skulle hon dit ut — hon vågade sig knappt utom stuguknuten numera, därute fanns ju allt det, som barnet skulle aktas för. Här stod ju skogen ända inpå rutan, och nedanför låg vintermyren och andades sin förgörelse över allt växande liv.

Så kom hon till att titta på sin man, så vänligt och förstående han såg på henne, en plötslig känsla av ömhet och tillit grep henne. Erik, han var god, i hans sällskap kunde väl ej det onda nå henne, trodde hon. Kunde hon bara komma så långt med sig själv, att hon kunde förmå sig att anförtro honom det, som tryckte henne, kunde kanske allting bli bra igen. Det, som var så tungt att bära ensam, kanske inte blev så svårt, om man var två om det. Men här inne, i ljuset kunde hon aldrig få mod till att säga det. Kanske det gick bättre därute på den mörka vägen? Och så svepte hon då lydigt en schal omkring sig och följde honom ut.

Men kvällsmörkret därute var så tätt och liksom levande att hon ofrivilligt ryste till, när hon kom ut. Månen stod i tjocka moln, det var mulet och kvalmigt som före åska. Endast kornblixtarna korsade då och då himmelen med ett blekt och främmande sken. Då blänkte vintermyren till som ett stort och ont öga, som åter lika hemlighetsfullt slöt sig. Häftigare än annars förnam Anna-Greta den skapandets ångest, som följde med hennes tillstånd.

Hur hade hon kunnat tänka sig bara, att få något sagt av det hon bar på? Före giftermålet var det hon borde kommit med sina förtroenden, nu var det för sent. Med en skamsen rodnad mindes hon, varför hon tagit honom, mannen här. För att komma till ett hedersamt gifte, var det, för att gömma och fördölja, först och främst för honom själv det ingen borde få veta. Skulle hon nu komma och förstöra glädjen för honom med att riva upp det gamla till ingen nytta? Nej, hon fick bära sitt ensam som förut så gott hon förmådde. Men vad hade de då härute i mörkret att göra?

— Huva, så svart de ä, vi gå in igen, Erik, sade hon.

Men mannen hade föresatt sig att rycka upp henne och visa henne, att hon ingenting hade att vara rädd för. Han var ju så upplyst, Gam-Erik. Skrock trodde han ej på, och skogen var för honom bara träd i solsken som i mörker.

— Klattermaja där, sade han skämtsamt och drog henne med sig. Va ha du å vara otröjen för, när ja ä me?

Och strålande av beskyddarstolthet och glädje drog han henne med sig.

Anna-Greta följde honom halvt motvilligt, halvt rörd. Det gav dock en viss trygghet att gå så här med sin arm under mannens, det var som om det närmade dem till varann, de blevo mera lika annat giftasfolk. Förstulet gav hon honom en blick från sidan, då de gingo förbi köksfönstret, där det lyste. Hur hade hon kunnat tycka en gång, att han var så tafatt och omöjlig? Han såg ju varken så särskilt gammal eller ofasonlig ut, där han gick i sin fina stadsrock av stampat kläde. Och på hjärtelaget var det ingen anmärkning. Han var den hon var skyldig att hålla sig till nu. Men sin rädsla kunde hon ej alldeles släppa utan såg sig om bakom sig efter skuggor och skrömt.

Men Erik var alldeles särskilt glad och uppspelt den dagen, tanken på sonen, som skulle komma gjorde honom ung och yr, nu var det ej bara löjligt längre, om han pratade tok. De hade ju också något att prata om nu, som borde räcka till, pojken och allt, som han skulle bli och ha. Ja, Anna-Greta teg ju mest och sade inte ordet, det var Erik ensam, som stod för pratandet. Men det gav en sådan märkvärdig känsla av förtrolighet att ha henne hängande vid sin arm så här. Nu gick hon ej heller förströdd och med tankarna på annat, som hon brukat, nej, hon var med och sög till sig varje ord. Han var så välgörande trygg och vardagssam, Erik, så viss på, att allting skulle gå bra. Hon hade inte känt sig så lugn på länge.

— Nu kan du vara trött, sade han till slut ömt, när de tagit sig en lång sväng neråt byavägen. Nu kan de vara nog för i kväll. Men i morron får du ut fingå me mej igen.

Det log Anna-Greta bifall åt, hon var trött men nöjd. Månen hade höjt sig ur skyarna nu, det var inte så mörkt och kulet längre. Andfådd lutade hon sig ett ögonblick mot grindstolpen.

Då kom det. Ingen kunde sedan riktigt säga hur och i vad skapnad. Men farande över henne kom det med vedergällningen och det hon så länge fruktat för och sökt undvika. Ludet, grått och levande rullade det emot henne med ögon, som blänkte av en uråldrig skräck i månskenet. Upp emot henne sprang det till att suga liv och sans ur henne, den pliktförgätna, som ville gömma gammal synd i äkta säng och föda barn, som skulle sitta vid härden, medan ännu något rolöst irrade kring därutanför och sökte henne. Hur hade hon kunnat tro, att det förgångna skulle kunna komma till nytt och välsignat liv i henne? Nej, till hämnd och förgörelse kom det på henne, som ännu ej sonat något.

Därför lät hon det komma på sig utan att värja sig. Ej ett enda tryggt gudsord fann hon att kasta mot det, bara ett gammalt sejdord, hon slängde det framför sig som om det varit stål.

— Tag du mitt å han få sitt! ropade hon gällt, drog av sig vigselringen och kastade den efter ordet bort mot det namnlösa. Så föll hon avsvimmad ned framför gårdgärdet.

Den natten födde Anna-Greta i förtidig börd en dödfödd son.

Vem gav mor Brita besked om olyckan? Säg det? Hon hade väl sina särskilda skickebud, hon. Ty inte var det pigorna på Eriksgården, som kommo med det. Som yra höns löpte de kring i förvirringen, när de inte släppte allt och satte huvudena ihop i skräckslaget skvaller.

Jo, där såg man, där märkte man skenbarligen, att ont går igen ändå. Den lede skulle ha sitt till slut, om han också kunde tjå sig ett slag. Eller var det Gammelfar själv, som inte kunde lida, att husmoran födde barn i hustrusäng, så länge något löpte efter henne, som varken var fött eller kristnat? För så var det ju viskat redan vid bröllopet, då hon satt där så främmande.

Vad hjälpte det så, att Erik sprang där vit som ett lakan och skulle ha det förklarat på naturligt vis.

— Va står ni här å slabbrar efter, skrek han, in me er å hjälp till! Frun blev skrämd av en hare å ingenting annat, ja såg en ju själv me dessa mina båda ögon.

Då skingrades de för en stund för att strax därpå skocka sig i en annan vrå igen med sitt giftiga prat. Endast lillpigan stod för sig själv, blek och ångerköpt och lovte sig, att nästa gång Kall Pers’ Nils kom till kammarhålet hennes för att språka på, så skulle han då bli nekad. En aning om livets obönhörliga och grymma logik grep henne och ett djupt medlidande med dem, det drabbade. Skyggt och på tå smög hon in till matmoran.

Men de andra pigorna lovte varandra rysande att följas ur tjänsten bara årslegan tog slut, här måste bli oknytt och spökelser efter detta.

Mitt i villervallan kom hon så, mor Brita, som om hon haft bud efter sig. Kanske var det ingenting annat än det där aningssinnet hon hade, som sagt henne, att något var på färde.

Pigorna sågo henne genom fönstret.

— Där kommer gamlan, sade de, vettlösa av skräck som de voro. Då ha vi ledingen själv här snart ock.

Men ändå satt den gamla respekten i för stormoran, som en gång vetat att höja sig från pigsysslorna med makten av allt det där hemlighetsfulla. Det kom plötsligt fart i skocken, och en av stintorna störtade beskäftigt ut för att tala om, vad som hänt. Men mor Brita sköt henne bara åt sidan utan ett ord och gick in till dottern.

Där låg hon, Anna-Greta, lika blek och förbi som en gång förr, en gång, som mor Brita helst ville glömma.

Detta var ju dock något annat, något, som en inte borde ta vid sig så omåttligt, det hände ju vilken ärbar mora som helst. Man födde barn vart år runt om i stugorna, de levde eller dogo som det bar sig och ibland slog det fel, värre var det inte med det. Nästa år satt Anna-Greta med barn på armen och hade glömt detta. Men nu måste hon tala förstånd med henne.

Men när hon böjde sig ner över huvudgärden och mötte dotterns blick, studsade hon. Så iskall var den. Klara, skarpa, skoningslösa sågo Anna-Gretas ögon tillbaka rakt in i hennes, så hårt, att mor Brita måste slå ned ögonen och sätta sig på sängkanten för att inte falla, tyckte hon. Det var första gången något fått henne vika undan för en blick, det var första gången någon sett ända in till hjärtegrunden hennes. Hon kände, att Anna-Greta vuxit henne över huvudet, att det var dottern och inte hon, som skulle tala nu. Med sänkt huvud satt hon och väntade, händerna höll hon i kors, de kändes alltmera gamla och stela för var dag. Snart släppte de väl taget om livet. De hade haft det för tungt med att söka hålla barnen uppe. Hon hade velat dem väl på sitt vis, nu skulle hon stå till svars för det. Mor Brita suckade tungt.

Till slut började Anna-Greta tala, mera stilla och sakta än hon brukade.

— Där ser ni, mor, sade hon långsamt, allt kommer igen i sin tid. De en gömmer i vintersnö, de kommer igen i blida å tö. De en har gjort, de blir en visst aldri kvitt. En tror ibland att en ä borta från de, men så bäst som de ä hakar sej nånting fast vid de gamla igen, de ä som en kedja. En blir allri å me de som int ä sonat.

Här tystnade Anna-Greta, men så bröt det fram igen.

— Å de ä just de, ser ni mor, de ä just de! Den, som skulle sona de, han tycks int villa veta av en tocken som ja. Tror du int ja sökte’n, tror du int ja läste Fader vår för mej å barne? Men svaret ja fick, de va de här. Nej, en sån som ja ä fäll int värd nån nåd mer.

Här bröts den skarpa rösten liksom till en ångestfull fråga. Men den frågan gällde inte längre bara det, som rörde välgången i detta jordiska, utan det, som låg bakom, det, som man bar ansvar för. Nu hjälpte det inte ens att dö, då först gällde det ju riktigt att veta, hur man levat. Men Anna-Greta visste det knappt, tyckte hon. Hon hade ju burits fram genom allt svårt på moderns starka vilja. Därför gav hon henne skulden nu för det i hennes liv som var djupast förött.

— Ni skulle ha lärt mej gudsordet i ställe, så hade kanske allting blivi som de bort, sade hon förebrående.

Och då mor Brita ingenting svarade, tillade hon:

— Man ska int ta bort straffe för någen. Då söker de sej tillbaka på annan väg igen.

Dotterns bittra ord stucko mor Brita som ett agg i hälen. Skötebarn hade hon hållit dem för, barnen sina, hatebarn satt hon nu med på gamla dar. Så var det att vara mor, man visste aldrig, vad man bar fram i världen åt sig.

Men något i dotterns sista ord gav henne annat att tänka på. Låg det något i det, som hon sade, Anna-Greta, om att man inte skulle tvinga någon bort från skammen och straffet? Var det så, att var människa måste igenom sitt, måste själv bära det hon ådragit sig genom sina handlingar? Gick hon utom och bakom och sökte smyga sig undan, gick hon liksom också bort från sitt eget jag. Och det man ville gå ifrån, det kom ändå över en igen från ett annat håll, tills man äntligen tvangs att stanna och göra upp saken ordentligt. Var det inte bara slump och skrämsel, det som kommit över Anna-Greta nu?

Och åter greps hon av en underlig längtan att kunna finna det rätta ordet till svar, ett livsens ord, som både agade och lisade. Varför var hon så arm på det, som den fattigaste dagsverkskvinna kunde äga? Ett enda bibelord kom för henne, men det var ingen tröst i det. Vad hjälper det en människa, om hon vinner hela världen, men förlorar sin själ, brukade han ju säga, prästen. Hon hade hört det så många gånger så som man hör det mesta, men först nu fick hon någon mening i det.

Anna-Greta låg liksom och väntade på ett svar, men då det inget kom, sade hon sakta och klagande:

— Å ja som ville de så väl nu å skulle börja om på nytt, å nu ä ja tillbaks, där ja va förr. Ä de Gud å barmhärtighet de? Nej, dit kommer en nog inte så lätt, när en allti har gått andra vägar.

Men så glimmade det åter till så kallt och styggt i ögonen, och Anna-Greta reste sig på armbågen.

— De ä för sent me de nu, sade hon hårt. Men en får fäll se till att leva ändå. Vi får fäll hjälpa oss me annat, vi syndare, vi får fäll hålla oss till de gamla, mor!

— — —

Beda kom aldrig till hembyn, stackare. Sommaren över satt Ejnar uppe i skogskojan och försörjde sig och henne med tillfälligt arbete. Sanningen att säga vågade han sig inte in till Grubben för att redogöra för sitt uppdrag. Vad skulle han också dit för — här gick ju ingen nöd på dem. Ripor fanns i skogen och stenbit i bäcken — det var bra till omväxling med ameriksfläsket. Beda lagade maten och tvättade deras tvätt nedanför forsen, för var dag blev hon litet mindre skygg och sluten. Det var ett härligt liv. Aldrig hade Storgårds-Ejnar haft sådana visor att sjunga, han satte egna ord till melodierna, det var som en lek.

Men den dag kom snart, då sommarleken blev till allvar. Inte blev han väl så förvånad åt det Beda hade att säga, men det grep honom, att hon själv tog det så hårt. Gul i håret som en solgångsblomma var hon alltjämt, men när tårarna droppade efter kinderna på henne, var det som dagg på vitväppling, så blek var hon. För första gången stod Sång-Ejnar slagen och stum, samvetet kvalde honom svårt. Han hade ju lovat att ta henne till prästen, men ännu hade det inte blivit av, det var så många om och men för den saken. Beda hade inte tyckt sig ha stass till det, och lång väg hade de ju också häruppifrån, och så hade det stannat med det. Men nu fick han se till att hålla löftet han gett till far hennes att ta vård om henne.

— I morrn går ja efter lysninga åt oss, å sen får du ta vägen me mej ner till prästen en dag, du ä behändig nog som du ä — sade han tröstande.

Beda log litet åt det, men tycktes inte riktigt tröstad.

— Å sen? fick hon fram.

Ja, sen, ja. Inte kunde man sitta med ambarn uppe i en skogskoja, det hade då Beda rätt uti, han hade knappt trott henne om så mycket förstånd. Han fick se till att få sig annat arbete innan vintern. Mor sin var han osams med, dit kunde de inte ta sig, det blev väl ingen annan råd än att han fick gå till Grubben ändå och ta till bönboken.

Till prästen kommo de sig till slut, men in till staden kunde inte Ejnar förmå sig att fara, förrän höstkylan redan började smyga sig in genom de glesa springorna i skogskojan. Då var Beda redan så klen och eländig, att hon mest halva dagen måste ligga på laven och vila. Hon skulle inte reda sig vintern över i det kalla rucklet. Så kom han då i väg till slut.

Men Grubben tog emot honom högst onådigt.

— Jaså, du har ramlat ner från bastuugn’ nu, din förbankade spelevinker, som ska hetas gå i tjänst åt mej å bara håller dej borta å låter allt gå vind för våg. Hur många timmerklampar tror du ja ble å me på de kalase, hur många stockar tror du han fick lönnbärgade, innan han stack i väg till sitt igen, svartingen där, me penningskrin å allt? De blir flere tusen kronors förlust på de, han hade go kassa, Röd-Israel. Nej, i väg me dej hem till mor din, din morsgris, ifall du vill slippa häkte. Ja vill varken se dej eller skogen din mer.

Det sista gjorde visst Ejnar mest förskräckt, skogen var ju den enda hållhake han hade på Grubben. Stammande sökte han förklara, hur allt gått till, flöttjarns svek och flickan han lovat ta hand om. Han var hustruförsörjare nu och måste ha arbete, sade han.

Men patronen lät sig inte bevekas.

— Jaså, du har hustru me uppi skogsbacken din, brummade han. Jojo, barna å toka, byxen å broka. Du skulle skaffat brödkakan först, gosse.

— Den tänk ja mej om att få av er, sade Storgårds-Ejnar. Hur det var, så var inte han heller så ängslig av sig, bara han kom i gång. — Här har ja till sovel på bröt åt Er.

Och så tog han fram sedelpacken och smällde den i bordet.

— Var så god å räkna, sade han.

Då blev själva Grubben för en gångs skull flat. Aldrig hade han trott sig få se de pengarna mer, han hade inte trott den slarvern om så pass rådighet. Hederlig tycktes han ju vara i alla fall, inte en sedel fattades, när han fått dem räknade. Nog hade han förlorat litet på den dumma historien ändå, men det fick väl vara förlåtet för skogen. Det var märkvärdigt med den där skogshungern, hade man fått riktig aptit på något särskilt, så hjälpte det inte med några andra muntuggor. Inte var Storgårds-pojken riktigt av hans folk, men han fick väl ta honom till nåder ändå. Men ett villkor skulle han sätta, något skulle han ha för sitt slarv.

— Nåja, sade han godmodigt, de må väl vara hänt då både me de ena å de andra. Va giftet ditt beträffar, så säjer ja, som käringen, när hon slog mjölken över kalven: du har ’et, där du har ’et. Men tar ja dej i tjänst igen, så ska ja ha skriftligt på skogen din.

— Int kan man fäll ge skriftligt på de man int rår om, sade Ejnar betänksamt.

— Skriftligt kan en ge på allt, sade Grubben avgörande. De ä bara fråga om, va en skriver. Du kan ge mej skriftligt på, att skogen blir min, när du kommer till ditt.

Ejnar stod alltjämt tveksam, han tyckte allt, att det där lät litet märkvärdigt. Men så mindes han, att han inte hade mycket att betänka sig på, antingen gå till modern eller det här. Och uppe i skogen satt Beda och väntade och litade på honom som på Gud fader själv.

Grubben gav honom inte heller lång tid att fundera på. Han hade redan varit på innerkontoret efter papper, och nu skulle han till att skriva.

Han var otroligt rask till att föra pennan, patron Grubb, det dröjde inte många minuter förrän han kom stickande med kontraktet. Sen var det bara för Ejnar att skriva under. Ja, han skulle ju läsa, vad det stod där först också, men patronen var så skämtsam och livad av sig, så det blev inte mycket med det. Nog visste väl också Grubben besked om hur det skulle vara. När Ejnar väl fått namnet sitt, dit där det skulle stå, pekade patronen på tomrummet bredvid.

— Du får ha mor dins namn med som säkerhet, sade han.

Då blev Ejnar åter betänksam. När man skrev andras namn, stod den fule bredvid och förde pennan, hade far sagt.

Men Grubben gav honom inte lång betänketid.

— De ä ju bara för formen, vetja, sade han. Ska du hem å tigg käringen om lovet först, kan de hända ja ta på ångra mej innan.

Då tyckte sig Ejnar inte ha något val, och så kom då mor Britas namn ned i en hast bredvid hans. Det skulle väl vara som ett slags vittnesnamn, tänkte han sig, han visste inte så noga, hur det brukades med tockna här papperslappar.

Men så var han också tagen till nåder igen med det och skulle åter hetas Grubbens inspektor och dubror. Och när det skulle bära i väg för honom, kom patronen ut efter honom i långfarstun och stack ett par stora sedlar i handen på honom.

— Förskott på köpesumman, sade han muntert, de blir till bosättning, de. Någe ska du ha för du var ärlig. Å nån sortes bostad får ja väl se till att få åt er innan vintern.

Så hade ju Storgårds-Ejnar idel glädjebudskap att komma hem till Beda med den gången. Ett papper hade han fått skriva på förstås, men det var ju så bruket bland dem, som skulle bli storkarar och göra skogsaffärer, det gick inte för sig utan all möjlig slags skrivning.

Inte kunde man väl förskriva sig med så litet.

— — —

När sommaren skall till att sluta, då komma järnnätterna smygande uppifrån vintermyren med frosten. Stundom går det också en järnfrost över människosjälens åker.

Anna-Greta var snart i arbetet igen efter missfallet, det var som om ingenting hänt. Hon tog liksom bara hårdare fast i tyglarna, hon hade fått mor Britas tag i sig. Inför hennes kalla, lugna blick bröts pratet tvärt utav, och var och en smög skamsen till sitt. Respekt fick hon med sig i ett tag, ungmoran, som man knappt skulle väntat sig. Det var som om hon blivit tio år äldre på den resan.

Men nog tittade sig pigorna om över axeln, när de rände mellan huset och föjset i kvällsmörkret, efter det, som alltjämt höll sig kring knutarna och tog välsignelsen från gården. Nog vet man, att när det riktiga höstmörkret faller tungt och ödsligt över de ensamma gårdarna, då först slipper det lös på allvar, det mörka i skogen. Då vågar det sig så nära inpå människorna som aldrig annars, då står det och stirrar in på dem genom rutan. Då hör man vittras onda skratt nerifrån myren, det är som hundgläfs, och bergkusens klagande spel under hällarna.

Var den efter dem, där de sprungo, utbölingen där, som ville sig in till ljuset och människorna, som ville sig in till matmoran? Men hon var väl hård mot skrömta, hon som mor Brita. Fast gud vet, vem, som rådde till slut.

Och så sprungo pigstackrarna, huttrande av skräck och kyla in emot huset, där köksfönstret ensamt lyste mot dem som ett brännande tomteöga.

Men ingen fick se den ångest, som plötsligt glimmade till i ungmorans ögon, när hon såg dem komma springande så över gården med skräcken i hälarna. Var det något efter dem ändå, något därutifrån skogen, som sögs in i ljuset till henne?

Hastigt fällde hon ögonlocken för att dölja sin förskräckelse, stelt fäste hon blicken på arbetet i sitt knä, vit ull, som skulle kardas till vinterstrumpor åt Erik. Hon måste fästa dem så hårt på något för att inte ramla, tyckte hon. Den, som inte har någon att haka sig fast vid, den faller lätt till djupet av sin egen ångest, hur stark hon annars är. Hon hade sökt sig till en Gud, men han hade stött henne bort, hon hörde det mörka till. Själv fick hon finna sig ett medel att bli trolltyget kvitt. Aldrig fick hon ro, förrän hon fått död på det, det gick på själva livet hennes, det visste hon.

Men hon visste bara inte riktigt, på vad sätt det skulle ske, tills hon en dag plötsligt fick det klart för sig.

Som han brukat på den sista tiden, kom Erik, mannen hennes, in till henne ibland mellan arbetsstunderna, för att höra, hur hon hade det. Han frågade henne ej direkt, men hon kunde se på hans forskande blick, att han undrade, om hon kommit över det som hänt ännu? Ingen av dem hade med ett ord vidrört det. Erik tog det lugnt nog åtminstone till det yttre. Ett hopp var dött, men det kunde ju leva upp igen. Värre var det, som pigorna viskade om sig emellan. Alla tycktes ha reda på den här saken bättre än han själv. Nog hade han ju anat den dag han gifte sig, att han fick något mer i huset än ungdomen, men nu ville han äntligen veta, vad det var. Allt kunde han ha förlåtit, hur svårt det än var, om Anna-Greta bara självmant anförtrott honom det. Nu måste han själv fråga ut henne. Men han vågade det inte, förrän hon tycktes ha lugnat sig litet.

Han blev därför glad, när hustrun vänligt log mot honom, när han kom in. Så var då bandet mellan dem inte alldeles brutet ändå. Det hade ju börjat så bra med förtroligheten, men så hade detta kommit emellan.

— Godafton, vännen min, sade han lättad, böjde sig ner och rörde vid den vita ullen, den var så len mellan fingrarna som hans hustrus vita hud. — Är du bättre till mods nu?

Då såg Anna-Greta stort och fast på honom och sedan runt ikring sig — de voro ensamma i stugan. Nu hade hon det äntligen, det blev Erik, som fick hjälpa henne ut ur rädslan, han hade lugnt samvete och fast hand.

— Jag kunde få igen modet mitt alldeles, sade hon sakta, om bara du ville hjälpa mig.

Nu kommer det, förtroendet, tänkte mannen, ivrig och rörd och frågade henne på vad sätt han kunde vara henne till hjälp. Men annat fick han till svar än han tänkt sig. Viskande och skyggt berättade honom Anna-Greta, att hon kunde få sitt lugn igen först den dag, då han med ett skott kunde fälla trollharen där, som skrämt olyckan på henne.

Brydd och skrämd såg Erik på henne, vad var nu detta för satans påfund? Hennes blick var så mörk och stel — herregud, det som skett kunde väl ej gått på förståndet hennes? Men så besinnade han sig och mindes vilken omgivning hon växt upp i. Alla dessa hedniska och förvirrade konster, som tycktes honom så besynnerliga, voro för henne helt naturliga att bruka, uppväxt med dem sedan barndomen som hon var. Var det underligt att hon tog till dem nu, när allt annat tycktes svika?

Nå, än sedan, är det inte annat, tänkte han plötsligt uppklarnande. Kan det lugna henne med så litet, så är alla medel tillåtna.

Det var rent av som ett slags lättnad, att det var något bestämt han kunde göra för att klara upp förhållandet mellan dem. Harpalten där som han skulle skjuta, det var liksom en sinnebild av allt det oavgjorda och obestämda i hans äktenskap, kanske var det självaste de fula smygryktena om Anna-Greta han tog död på med det skottet. Nog visste han väl annars, vad den skulle hetas ha för betydelse — en barnsjäl, ofödd och oförlöst, som ej gav henne ro. Men om också det värsta var sant, så ville Anna-Greta bli det kvitt nu för att de skulle få det gott med varann. Kanske hade det funnits en annan väg också till samma mål, men den gick över kyrkobot och skam, orkade han gå den med henne? Han var en gammal man, och det namn han bar var aktat. Han fick ta den enklaste vägen — och låna sig till spektaklet, för att vinna husfrid åt sig och sinnesfrid åt hustrun.

Och så kom det sig, att Gam-Erik plötsligt blev en sådan storjägare på gammeldagarna. Varje klar höstdag såg man honom vandra i väg med geväret över axeln. Vänliga miner fick han för det, när han gick, men ingen jösse hade han med sig hem till ungmoran för det. Han var nog mera läsen än slängd i sånt, Erik.

Till slut blev Anna-Greta otålig. Hade han stött sig med vittra, så att hon trollat bössan för honom? Nå, så fanns det väl bot för det också. Och så lade hon brödsmulor i bössmynningen för att göra den ofelbar. Men Gam-Erik bommade lika friskt för det.

Då fick Anna-Greta ta till starkare medel. Erik, stackare, fick ut i en hast för att skaffa hem en orm. När han väl fått tag på den och kom hem med den i en bytta, lät hustrun hans göra ett hål i kärlet och stack ner bösspipan, så att ormen skulle få krypa ut genom den. Sedan skulle bössan bli så säker, att bytet bara satt stilla efter vägen och väntade på det dödande skottet.

Men inte ens det medlet hjälpte. Gammel-Erik var nämligen rädd för ormar, och när odjuret äntligen kunde förmås att krypa ut, så visade det sig, att det bara var en snok. Och så slog också den besvärjelsen fel.

Man kan tänka sig, att pratet ute i bygden tog fart igen av alla dessa konster. Mycket, som varit nästan glömt, levde upp igen i minnet, och aldrig hade Storgårds-flickan blivit så illa åtgången av tungorna som nu. Gammalt och klokt folk sade, att det, som hänt, slagit sig på förståndet på Anna-Greta. Ont drog ont med sig, ock av innestängd och fördold skam kunde ju ej komma annat än skam i öppen dag till slut.

»Kan ock någon bära eld i barmen så länge, att hans kläder icke fatta eld», sade de och runkade sedesamt på huvudet. De tyckte synd om Erik, en oförvitlig man och redan kommen till ålder, som tvangs till att springa där i skog och mark till ett åtlöje för förståndigt folk bara för att tillfredsställa en ung hustrus nycker. Men inom sig tänkte de kanske: Vad bråkar hon för? Hon har ju namn och ring, gård och grund, allt det, som mången bättre får sakna. Det var kanske fler, som gjort detsamma som hon, men ändå slutat sitt liv med heder. Det fanns också de, som sade annat. Tro på svartkonster bara den, som ville, sade de. Nej, skön Anna-Greta visste nog, vad hon gjorde, hon, som sände ut gamkarn sin på dagslång jakt. Ung och gammal ihop, det var eld och vatten, det. Och det fanns fler än en, som sett flöttjarn, då han var i byn. Men pigorna, de tyckte att matmoran deras handlade klokt, de. Hon visste nog, vad hon gjorde, hon, som ville ha signad kula i bössan också. Det hon stod och tittade efter i fönstergläntan ibland, kunde ju ej nås av vanlig kula. Hennes eget blod var det, som ropade och klagade därutanför. Nog var det hemskt, att man skulle behöva freda sig för sitt eget med sådana medel, men när det gick på livet, hade man ju rätt till nödvärn, mente de. Fick hon icke hålla otyget från halsen på sig med de starkaste ord hon hade? Vem vet, vad hon stod där och mumlade för sig själv ibland — »Rid dina, men icke mina» kanske.

Till slut blev Erik så trött på hela spektaklet, att han lejde sig en skogshuggare att skjuta en harpalt. Nu skulle väl hustrun nöja sig och få tankarna på annat. Men när han väl kom med haren och slängde den på bordet såg hon bara på den ett ögonblick och skakade sedan på huvudet.

— De ä int den rätta, sade hon. Den har int märkena.

Då äntligen tog det riktigt eld i mannen hennes.

— Hockna märken, snäste han av. Skam å int ja får vara jaktdräng åt dej! Ge dej själv ut å fånga de, som jagar dej!

Och därmed gick han ut och slängde igen dörren efter sig för att visa, vem som var herre i huset ändå till sist.

Men Anna-Greta satt kvar i sina tankar. Ögonen höll hon stelt fästade på haren, som låg där styv med sträckta ben. Det var ett dött djur, som låg där bara. Aldrig hade det ägt något inom sig, som ropat och klagat, något, som sökt sig tillbaka till människorna. Inte kunde det ge henne fred. Hur kunde hon också tänka sig, att Erik skulle kunna hjälpa henne i detta. En hade kanske kunnat det, Mats, barndomsvännen, han, som var synen och såg ända in till ens hemligaste tankar. Han skulle kanske ha vetat, vad det var hon borde göra.

Hon mindes en solig sommardag i barndomsåren, då de gett korna tillsammans uppe i rået och hon hajat till för en hare, som hoppat ut ur busksnåret. Då hade Mats först skrattat åt hennes rädsla. Men så hade hon talat om för honom, vad det kunde vara — en barnsjäl, en utböling, som inte fick ro, förrän han funnit mor sin. Ingen vanlig kula bet på en tocken. Då hade han inte skrattat åt henne längre utan hade sett på henne med sina djupa ögon, som om han redan vetat både det och mer till.

Var det nuet med sin själaoro, som varslat för sig den gången? Hon önskade bara, att hon haft vett på att fråga Mats om medlet mot otyget. Det var underligt, så snart det rörde sig om själen hennes, var det som om bara han kunnat hjälpa.

Men annars kunde nog Erik ha rätt. Vad var det hon sagt åt mor sin nyss? Att ingen kunde ta ansvaret och bördan av en annan, det följde varken frid eller förlossning med det. En enda kunde bära andras synd, men om han vägrade, fick man själv ta upp den till envigeskamp.

Hon måste själv ut för att göra upp med skrömta om livet sitt.

— — —

För den, som gett sig det mörka i våld, blir snart intet medel för hemskt eller svårt. Den man räcker ett finger bara till en fingerkrok på lek, den tar snart fatt i hela handflatan.

Dag ut och dag in hade nu Anna-Greta suttit i grubbel över lönnlig synd, som varken kunde dö eller leva, när ingen Gud och ingen nåd fanns för en. Då hjärtat var hårt och sjukt, fick en ta till trollskott och läsning för att bli det onda kvitt och bli som en människa igen. Mången var dråpare och faderskämmare i sitt hjärta, som satt till heder bland folk. Varför skulle hon då lida dubbel vedergällning för det, som andra gjort henne? Nej, hon skulle göra slut på detta i ett tag och så skulle allt bli, som det borde. Nu visste hon äntligen medlet. Hemskt och svårt var det, men svårare var det att inte rå sig själv.

Och så hände det sig till slut, att Anna-Greta, den mörkrädda och skygga, en torsdagsnatt i november ensam smög till kyrkogården efter ett dödben. Ett fingerben tog hon ur en nyss omgrävd grav, och utan att tveka eller darra på rösten läste hon med högan röst sitt löfte att lämna det tillbaka innan månadens slut. Skulle hon inte hålla loven, fick hon lämna ett av sina egna fingerben i pant, så var det föreskrivet.

När hon gett sitt löfte, begav hon sig med fasta steg på hemvägen med benet inlindat i kyrknäsduken. Nattljuset över gravarna, de förtorkade vinterträdens prassel, då de knakande böjde sig över henne i blåsten, skrämde henne ej. Regnets stillsamma och ljudlösa gråt över kolsvarta vägar rörde henne ej. Intet av det mörka i skogen kom henne längre vid. Så säker var hon att nu ha det ondas styrka och makt i sin hand.

— Har du hot, skall du få bot, mumlade hon ut mot något i beckmörkret.

Så djupt försjunken i sina tankar var hon, att hon ej ens märkte den levande skugga, som smög sig före henne. Det var Gam-Erik, stackare, som vaknat till av dörrknäppen, när hon gått ut och utom sig av oro och en dunkel svartsjuka gav sig efter henne för att se, vad hon tog sig till mitt i nattsvarta mörkret. Han hade väl hört något av baktalet kanske. Men större än han tänkt sig blev hans fasa, när han såg vägen och målet. Nog visste han väl, att det brukades både gravrost och likkistspikar, hår och annat av döda i de gamla kurerna, men att hustru hans skulle ge sig på slik grov vidskepelse, det fann han dock till slut gå för långt. Bittert förebrådde han sig, att han lånat sig till leken förut i stället för att tala förnuft med Anna-Greta — långt ifrån att lugna henne hade det bara gjort henne ettervärre. Vad hon nu dolt för honom, så inte gjorde hon det bättre med sådant. Han fick väl ta till maktspråk för att få henne till förnuft igen.

Men ändå kom han sig inte för att hejda henne. Stum av förskräckelse hörde han över muren hennes ed till den döde, inte med ett ord vågade han störa henne. Hon hade plötsligt blivit en främling för honom, skrämmande och hemlighetsfull som den värld hon kallade till hjälp. Hade hon verkligen kropp under kläderna eller stack där en svans nerom kjolen? Han hade kanske inte märkt det förr bara, nog visste man, hur sådana spökelser kunde vända synen på folk.

Darrande och genomvåt smög han sig hem före henne med ett nytt och fast beslut — inte en enda dag till ville han ha henne kvar i sitt hus, vem vet, vad hon kunde ta sig för i sin yrsel och villa? Hederlig ersättning skulle han ge henne, men gå sin väg fick hon, det fanns ej annan råd. Han var en gammal man och tålde inte slika sinnesskakningar. I natt fick hon bli, men i morgon skulle han säga henne det.

När Anna-Greta äntligen smög sig tillbaka in i kammarn, låg hennes man redan i sin säng och låtsades sova.

— — — —

Men Gam-Erik hann inte freda sig och sitt hus i tid för vidare konster. Knappt hade den sena morgondagern gråkall letat sig in genom rutan, förrän Anna-Greta var på benen och väckte sin man. Aldrig hade han sett henne så vacker som den dagen med sin helgdagskjol och en duk om det upplösta håret, men det var något vilt och besynnerligt i ögat.

— Nu ska du få se på roligt, gamling, sade hon med ett skratt, nu ska ja skjut lagårdskatten.

Och så tog hon bössan från väggen och gick ut ur huset. När hon kom ut på farstubron, tog hon upp sitt dödben och tittade genom det — som man skulle göra för att få gott sikte. Så skrattade hon åter till, kort och skarpt, stack bössan rakt upp i luften och tryckte av. Skottet small och ekot kastade det blixtsnabbt tillbaka, det lät som ett dubbelskott.

Vid smällen rusade alla ut ur huset. Erik måste med, antingen han ville eller inte. Gud vet, om hon gjort sig själv något, hon såg ut till att kunna det. Men därute stod hon välbehållen, ungmoran, och grann var hon att se på, där hon stod. All blekhet och ångest hade vikit ifrån henne, nu var hon som förr, men glimten i ögat var en vanvettsglimt.

— Nå, ge er i väg till föjset nu å sök efter katten, få se, om han finns där, sade hon och skrattade åter sitt besynnerligt håliga och falska skratt.

Vettskrämda men spända av iver rusade pigorna bort till ladugården för att leta efter vildkatten, som hölls där året runt i frihet, då han inte strök omkring i de andra uthusen efter råttor och möss. Och när de letat honom både länge och väl utan resultat, funno de honom till slut längst uppe på foderskullen, stendöd. Inte ett märke hade han på skinnet, men man visste ju ändå, vem som satt trollskottet mitt i hjärtat hans. Vad hjälpte det, att han kom, husbond, uppför stegen med skakande knän och svor på, att kattkräket fått råttgift i sig.

— Ja har ju själv lagt dit de för mössen, sade han. Kattelände började lättjas, å hit brukade han aldri gå. Men nu har han vari här å fått de i sej i alla fall. Ni ser fäll, att han har vari dö en hel dag minst.

Men ingen ville tro honom, de hade ju själva med egna ögon sett annat, tyckte de.

Och Erik hade inte tid att övertyga dem, han kom plötsligt att tänka på Anna-Greta, som stod ensam kvar därute, upphetsad och överspänd. Nerverna, där hade han ordet, det var något nytt, som prästgårdsmamsellen talt med honom om, det var kanske det, som tagit hustrun hans efter missfallet. Han fick väl ut och se till henne ändå. Men när han kom ut, var hon redan försvunnen.

Ännu en titt hade hon tagit sig genom dödbenet — då tyckte hon sig se det hon sökte långt bort i skogen. Litet, grått och formlöst tumlade det fram och åter i en skogsglänta och klagade och grät efter något. Det kunde inte komma till ro, men hon skulle hjälpa det. Det var som glömde hon sin egen ångest inför denna ensamma och förvillande klagan. Nu gällde det inte längre henne själv bara utan det, som varken fått Guds sol eller kristning för hennes skull, det skulle slippa att pinas längre.

Och så gav hon sig ut för att söka efter det. Bössan tog hon med sig, nu hade hon gott sikte.

Men skogen är inte densamma vid dagsljus som vid mörker. Det som om kvällarna står en så skrämmande nära inpå knutarna, det kommer långt ifrån en på dagen. Hur Anna-Greta letade och sprang, fann hon inte det hon sökte. Och dödbenet, som hon skulle ha till att kika igenom, hade hon råkat tappa. Men hon ville inte ge sig för det utan fortsatte sitt sökande. Förmiddagen gick, kort och mulen, middagen gled förbi, solen stod redan under skogskanten. Då sjönk Anna-Greta ner på en tuva, matt och förbi, och såg, att hon gått vilse.

Runt om henne stod skogen tät och skrämmande kring sin olösta gåta. Vart hon såg ormade sig trädgrenarna om varann till en kedja för att stänga henne ute från det ofattbara, för att stänga henne inne med sig själv och sin rädsla. Varken väg eller stig tycktes bära därifrån. Endast mellan ett par väldiga granar gläntade det till mot något svart, som om där varit ett hål i skogsmuren.

Anna-Greta släpade sig dit och böjde sig ner för att se men for tillbaka med ett skrik. Vad hade hon sett ner i, var det vittra själv, som tittat upp på henne, vild och stygg, med rivet hår och vit i synen? Nu såg hon, att hon var alldeles nere vid vintermyren, som stack upp i en kil här mellan granarna. Aldrig förr hade hon varit den så nära, som där hon nu hängde ner över den med ansiktet tätt intill vattnet. Bara på den sekund hon stirrat ner i den var det som om hon ramlat ner genom oändliga världar av svart och orörligt mörker, befolkade av skygga och illvilliga väsen, av allt det, som i höstdagjämningen löstes från sina band för att smyga sig upp mot gårdarna och göra människorna villa i vettet.

Hon ville, hon vågade inte se dit mer, fast det var något, som lockade och drog. Till slut måste hon det i alla fall, då tyckte hon med ens, att det bleka ansiktet därnere såg så litet och sorgset ut. Kanske var hon ändå inte alldeles förtappad, vittra, fast hon inte var som folk? Hon hade väl sina stunder, hon med, då hon sörjde för att hon inte hade en levande själ. — Det var något milt och vemodigt i den tanken, som lugnade henne. Vad satt hon här för mitt i skogen — töcknet över hennes sinnen började vika. Nu förstod hon det — det var sin egen bild hon sett nere i vattnet. Mödosamt reste hon sig upp för att leta sig hem igen, innan det blev nermörkt.

Då hörde hon det plötsligt åter, det klagande ljudet från det hon sökte, alldeles bredvid sig, svagt och darrande, men tydligt och klart. Isad av en ny skräck stannade hon med handen på hjärtat. Mötte hon det äntligen nu, det skyggaste av allt, det som tog liv och form ur ens eget samvete, för att klaga det an? Var hade hon den nu, bössan som hon laddat med trollord och signad kula för att ta död på det. Hon hade visst kastat den med, inte orkat släpa den med sig längre. Nå, hon fann den väl, när det behövdes. Men först måste hon se, se! Möta det öga mot öga, det hon så länge och fåfängt jagat efter.

När hon äntligen fick mod att gå de få stegen fram till busksnåret, varifrån ljudet hördes, såg hon, att det verkligen var en liten hare, som satt där med ena benet fastkedjat i ett rävjärn. Alldeles grå var den, hade ännu inte fått vinterpäls, liten och dunmjuk var den också, nästan en unge ännu. Vädjande såg den upp på henne med sina svarta, tillrande ögon och dess klagan kom så mänsklig och gripande, alldeles som från ett litet spätt och gråtande barn.

Stel och orörlig stod Anna-Greta länge böjd över den, hon visste ej, vad hon skulle tro. Darrande mötte hon denna svarta, stumt anklagande blick, hon tyckte, att det var hennes egna svartögon, som mötte hennes med det outsägliga i sitt uttryck. Men när det lilla djuret åter började klaga och gråta, vek hennes rädsla plötsligt för något annat. Skräcken och ångesten, som så länge hållit hennes själ i dvala, löste sig för något oemotståndligt vekt och medlidsamt ömt. Den förkvävda moderskänslan i henne slog plötsligt ut i full blom. Glömda voro i ett nu vanvettstankarna och mordvapnet, här var en liten levande varelse, som led. Kunde hon sätta skottet i den, som kved så ynkligt och vädjande? Nej, inte om det så gällde hela hennes jordiska livs framgång, inte om det så gällde hennes själs eviga välfärd.

— Vem du än ä, så ska ja hjälp dej, sade hon och böjde sig ner över den lilla ömkliga stackaren. Med ömma och varsamma händer löste hon honom ur fångstjärnet, det var ingen lätt sak, hon fick akta fingrarna. Tillslut fick hon honom fri ändå, fast illa åtgången och sargad av det vassa järnet. Medlidsamt tryckte hon den lilla hjälplösa varelsen intill sig, det strömmade en förunderlig värme in i henne från den lilla mjuka kroppen, det var som hade de sista kalla och onda tankarna smält därinne. Det var som när bottenis smälter, det steg och steg i henne som en majflod, steg ända upp till ögonen. För första gången sedan giftermålet kunde Anna-Greta gråta över sig själv och det hon förspillt. Tunga och lisande föllo tårarna och droppade ner över hennes händer, som alltjämt höllo det lilla skälvande och halvdöda djuret. Med de tårarna grät sig Anna-Greta äntligen fri från allt som varit.

När hon slutat gråta, var hon alldeles lugn, det var som om hon vaknat från en elak dröm. Nu visste hon det till slut — allt det onda hon sökt för att ta bråddöd på, det hade aldrig funnits annat än inom henne själv. Det var det oförlösta i hennes egen själ, som ropat så ihållande efter försoning. Skrömta i henne själv var det, som drivit henne ut på vägarna, som slutligen lockat henne hit ut i skogen och gjort henne vill för syn.

Nu visste hon också, var hon var, inte långt från hemmet. Hon hade gått runt, som man gärna gör i ovägad skog. Nu såg hon det plötsligt blänka till i fönstren till vinterstugan, när kvällsljusen tändes. Det kända och vardagliga i detta gjorde henne fullkomligt tankenykter. Hon fattade med ens riktigt, vad hon ställt till, galen och förvillad som hon varit, hur hon skämt ut både sig och karn sin inför husfolket, ja, inför hela byn. Men hon hade väl ej kunnat hjälpa det, det hade varit som en blind och vettlös yrsel. Varför hade hon då gjort som hon gjort, varför hade hon sökt hålla samvetet från sig med sådana medel? När hon såg det trygga, lugna ljuset därborta mellan stammarna, visste hon det. För att behålla allt detta, för att hålla sig kvar i ljuset, för att åter kunna rota sig bland hyggligt folk, för att få barn, som trivdes vid huslig härd, hade hon gjort det.

Men så underligt var det ju ställt, att det man riktigt ville dölja, det var man själv den första till att dra fram i dagen. När hon med våld sökt tysta det, som ropade på bot inom henne, hade hon dragit skam och löje över både sig själv och sin man. När hon i rädsla för onda tungor tog till hemliga medel för att tysta samvetsoron, göt hon bara olja på pratet, tills det blossade upp igen i högan sky. Det skulle nog Erik aldrig förlåta, så kär han hade henne. Det, som gick alltför hårt åt namnet och aktningen, måste bort. Bäst var att hon själv gick sin väg.

Och som hon fattat det beslutet, tyckte hon med ens, att det var så litet och obetydligt, allt det hon därmed skulle gå ifrån. Det hade ju inte varit värt priset, allt det hon försålt sig för. När man satt i en falsk ställning till både Gud och människor, blev allting så omöjligt. Hon ville inte leva på det viset längre, inte bara fuska och ljuga bort sig själv. Hon ville kämpa sig tillbaka till ett eget ansvar, en egen själ igen. Men hur? Hon visste det inte än och något inom henne ropade klagande och övergivet:

Ett visste hon bara om den själabot hon sökte: ont, det fördrevs inte med ont, det enda, som hade makt över det, var det goda. Det skulle hon gå och säga mor sin.

— — — —

Men borta på gården hade Erik, stackare, haft både pina och huvudbry. Kunde han tro annat än att hustrun hans tänkte göra sig själv något ont, när hon for åstad som ett underjordiskt spökelse upp till skogen. Men den skammen skulle då ej ske gården och hans namn. Ännu hade aldrig en självspilling blivit inburen genom de dörrarna, ännu hade aldrig någon därifrån blivit griftlagd borta i illgärningsron. Förr än det fick hända, fick det bli full öppenhet i allting. Och så bådade han då skyndsamt upp gårdsfolket och sände dem ut till skogen för att leta upp matmoran och se, vad hon tog sig för.

Men värre skulle han få att sköta om. Han skulle just själv ge sig upp till skogs, då han fann fingerbenet på marken. Han kände genast igen det, det var ett grovt och kraftigt ben, som om det hört till en stor manshand. Hade hon slängt bort det, den tokan, hade hon så lättsinnigt glömt sitt löfte? Gam-Erik ryste, där han stod, han tyckte sig ännu höra Anna-Gretas högtidliga ord i nattmörkret på kyrkogården. Visst var han ohimla förbittrad på henne för allt hon ställt till, men inte ville han ändå, att en döding skulle komma över henne och nypa av ett av hennes vita fingrar. Nog visste man hur det var med tockna där. När den yttersta dagen kom, skulle de ju kunna visa upp varje ben i sin syndiga kropp, där de stodo inför tronen. Intet voro de så rädda för som att någon liten bit skulle fattas. Vem vet förresten, om inte dödingen kunde ta fel i skumrasket och i stället ta sig ett av hans egna fingrar? De skilde kanske inte så noga på det.

Nej, det fanns ingen annan råd för tockna rysligheter än att han själv fick ge sig av till kyrkogården och lägga benet tillbaka, innan det alldeles förkom. Och så gav han sig då i väg utan betänkande, Gammel-Erik, som alltid ville hetas så upplyst och stadslik. Gammalt fädernearv av skrock och övertro kommer en inte så lätt ifrån. Lång och tung var vägen, och kallsvetten rann av honom, men fram kom han till slut och fick ner benet igen dit det skulle. Ja, han tog sig till och med så mycket tillsammans, att han kunde läsa en liten vers för att lugna dödmannen där nere, så att han höll sig still nu, när han fått sitt. Med darrande röst hasplade han ur sig något, som han trodde kunde vara i hans smak.

läste han.

Men när han äntligen kom sig på hemvägen igen, då kände han, att han var en gammal man, som snart själv skulle dit ner till dem som räkna sina ben i rädsla för domen. Vid den tanken skakade knäna under honom, och händerna darrade som på en uråldring. Han kände, att allt, vad han hade kvar i hjärtat för hustrun sin, var bara skräck och avsky.

Han tyckte, att han fått den i huset, som varken dop eller kyrkvigsel bet på. Sejd hade hon lockat honom med, honom som andra. Men när sejden går den kärlekskranke ur blodet, finns bara hatets svarta bottensats kvar. Gå dit du kom ifrån, skulle han säga henne och det i denna kväll.

Men när han kom hem, var Anna-Greta redan borta. Ring och fästegåva hade hon lagt tillbaka på brudkistan sin, och på kudden låg en lapp med farväl och förlåt.

— — — —

— — Ejnar, Grubbens inspektor, hade ofta ärende in till staden. Nu kom han farandes som herrkarl igen efter häst och vagn och hade gott om fickpengar. Men det var också otroligt, så mycket man behövde, bara man kom in till stan. Både ett och annat till sig själv och till Beda, som satt där hemma och leddes, när han for på sina resor. Väggklocka skulle hon ha till att mäta tiden med, om den blev för lång, en kista med beslag på till lillkammarn och en silkeshilka till att trösta sig med, om han kom hem full och stygg igen. Det var mycket, som frestade det svaga köttet på en marknad, och det där med nykterheten hade mest varit som litet förhastat. Nog vet man, hur det var med friarbättringen, då gav en ju alltid ord och löften, som aldrig kunde hållas. Vägen hem till byn var lång, men aldrig så lång, som när man kom från stan.

Vad skulle han också hem så brått för? Det var just inte storartat logi han skaffat dem, Grubben. Ett avdankat torp uppe vid Tavle by hade han nödtorftigt låtit rusta upp, annat kunde han inte bestå dem över vintern. Ejnar skulle hetas ha uppsyn över hemskogarna, fast Grubben mest hade sina avverkningar på annat håll numera.

Nog sved det litet i hjärtat att sitta vid det låga fönstret och se över till hemgården, som låg där på andra sidan vintermyren så stor och grann med sin rödmålade tvåvåningsbyggning. Men förr än han gick till mor efter hjälpen, satt han här på torpet till döddar. Inte heller Anna-Greta sökte han upp, höll sig helst undan från bysborna, då han kunde för tjänsten. De kanske inte tyckte det var så storartat ändå att vara i Grubbens sold. Fast de hade ju inte bättre själva, varannan gård låg i hans hand numera, och av resten låg hälften helt eller delvis under bolagsvälde. Det fanns inte många fria bönder kvar i Tavle by.

Till det band, som naturen lade på deras näring, hade människorna lagt nya fjättrar. Och djupt där nere låg vintermyren mellan dem som förut och påminde dem med sin igenväxta nyodling om verket, som kunnat ena och frigöra dem alla.

Inte för att det rörde Storgårds-Ejnar, det där, som far hans fantiserat så barnsligt om. Ta pengar ur svarthålet där med hårt arbete och tålamod, när man kunde sitta med sin fasta lön, fast man drog sig i väggsängen till middagsdags ibland! Åhnej, farsgubben, han hade hört till gammeldagarna, han, då man varken sparade kropp eller själ!

Men hur det var, så var det muntrare att ta sig in till staden, där man fick heta herre och där man kunde svänga sig med papper och reverser med Grubbens namn på, så att marknadsbönderna ville tappa det lilla vett de hade. Och vänta bara, tills patronen riktigt kom under fund med, vilken karl han var att ha i tjänsten, Ejnar. Då bar det in till staden att bo med Beda i ett fint tvåvåningshus, möblerat ända upp till skorstenen. Och vänta bara, tills han kom åt skogen sin själv. Då blev det han, som sålde och köpte och lät föra ner timret efter älven. Han hade lärt sig nu, hur man skulle sätta upp kontrakten, så att de blevo som rävtaner. Vore han bara karl till att minnas, hur det papperet löd, som han själv skrivit på!

Men det bekymret gick lätt att dränka. Nog fick man en förbannad törst efter vägarna, men hos Grubben fanns det, som var bättre än svagdricka. Efter första klunken blev man alldeles fri igen, efter den andra blev man storkarl. Men när han väl fått hela stopet tömt, då kom Storgårds-Ejnar i köptagen. Det var då han skulle ha med sig hem allt det fint var åt Beda, så att hon inte kände, att han hade ond anda av brännvin och skryt. Och när han då hållits med det ett tag, då kunde det hända, att han tog ett tag i fickan efter matpengarna åt hustrun och fann, att hela byxsäcken redan var tom. Då bar det in till patronen på vinglande ben efter ett litet förskott. På vad — på skogen förstås, som snart skulle bli hans och Grubbens. Det kunde hända, att han fick en slant godvilligt, men det kunde också hända, att han blev nekad i första taget.

— Pengar, nu igen, muttrade patronen. Nå, när får ja börja hugga då? Du har snart ätit upp halva skogen din, men ännu har jag inte sett så mycket som en rävspinne av den en gång.

Men när han nu kom in till storhelgen, fick han marknadsslanten med detsamma och en god historia på köpet. Det var om honom, Mats, Lill-Jonas son, som rymt ur tjänsten deras på sin tid. Nu skulle han ha varit där sörpå över sommarn för att bli boklärd i fåravel och bondevett, sade Grubben, och nu skulle han bli lantbruksapostel och lära bönderna veta hut i hela Västerbottens land.

Allt det där hade den stollen landssektern hittat på, och det var han, som skickat pojken åstad. Men nu kom det roliga. Landssektern hade hux flux blivit insatt i riksdan, och inför den äran hade han tydligen glömt både Mats och hans profetskap, tycktes det. Och som Grubben var vice ordförande, som det hette numera, så hade det blivit han, som fått ta på sig saken i stället. Men han var inte så pigg på nymodigheter, han. Tro, om de int dög med lärdomen, som farn och farfarn deras lagt ner i jorden? Och allraminst var han väl rätt’en till att lära opp andra, fattigsonen uppifrån stenbacken där, när det fanns så många välbetrodda män med egna söner. Ja, det tyckte nu de andra hushållsherrarna också.

— Gåvor har han nog, pojken där, sade patron Grubb, men kanske mera på boken än på praktiska ting. Högfärdig är han ock, den trasvalpen.

Hade inte han, patron Grubb, erbjudit sig att göra den snorgärsen till både präst och biskop alldeles gratis, men tror någon, att han estimerat det. Då skulle det vara för mer att göra ost och klippa får bevars.

Nå, man hade ju för landssekterns skull haft honom till att göra ett prov, något skulle man väl också ha för alla pengarna man lagt ut. Och så fick han då göra en ost efter som han hade lärt sig till det. Blev det ostprovet bra, så skulle det sedan bli ett mejeri på orten, skrev landssektern. Men tvi tusan för det ystet — patron Grubb skrattade, så han storknade, den bit han fått sig i munnen hade ju smakat som osyrad deg. Löjligast var att höra på den magergeten där, hur han stod och slog ikring sig med både svenska och utrikiska ord om bakterier, vad det nu var för slags djur, som skulle göra smörjan där, som han kokt ihop till något riktigt delikat.

Med mejeriet blev ingenting av den gången. Men från landssektern i Stockholm kommo nya order, att pojken skulle få pröva sig fram i utrikisk fåravel, som han också skulle vara boklärd på. Och så hade man då pliktskyldigast smällt upp ett fårahus i en hast i en av stadens utkanter och stoppat dit några får och bland dem den spakfärdige Mats Jonsson. Där satt han väl nu och bräkte bland sina kräk, om han inte läste upp för dem, det han inte fick sagt till bönderna.

Ja, patron Grubb kunde då också lägga ut det, så att man inte med den bästa vilja kunde låta bli att dra på smilbandet, om det så rörde en gammal barndomsvän. Riktigt vän hade han väl knappt varit med den bleknosingen heller, som inte unnade en ärlig karl ett glas och ett rus utan satte ögonen sina i en som till doms. Nej, gladare sällskap kunde man få, särskilt en sådan här dag, då det var stormarknad.

Och så hade då Ejnar sagt farväl till patronen och gett sig ut i staden. Där var liv och rörelse, just i hans smak, och över tankar och sinnen den rusets lätta slöja, som gör allt till en fest. Vem tänkte nu på den mörka vägen hem till natten och på Beda, stackare, som väntade? Den väntar väl aldrig för länge, som väntar på det goda, och glad skulle hon väl bli över den nya dragkistan med mässingsbeslagen, som han skulle ta hem bakpå kärran.

Men först fick en väl lov att roa sig litet. Det var inte alltid det var storhelg. På gatorna trängdes marknadsfolket, pojkar och flickor i långa rader. Men raderna buktade så besynnerligt, pojkarna hade visst fått litet för mycket i hatten och flickorna med ibland för den delen. Där kom stans polis, Lång-Olle, dragande med en bondpiga, som skulle i kurran för att sova florshuvan av sig. Hon skrek och sprattlade emot, stackarn, men följa med fick hon lov till. Vid den synen slog Ejnar till ett flatskratt — jojo, det gick muntert till numera, sedan Grubben fått hand om trakteringen!

Nu var han nere vid nöjestälten, nu skulle det börjas. Här skulle skjutas skott i tappra pappsoldaters hjärtan och i den granna skjutbanemamsellen med, om det gällde. Ringar skulle han kasta över glänsande skatter av silver och fånga lyckan. Det var skatter, som lättare läto sig fånga än hembygdsskogens trollskatter, det. Och kom det någon vän och bror, nog skulle man se, att Grubbens inspektor kunde spendera på både ett och annat.

Men vad var nu det där för en olåt? Ett positiv, som gnällde och gnall värre än de andra framför det största tältet. Där stod något i bokstäver av det rödaste guld — panorama stod det där, hur nu det skulle läsas. Det måste han in och se på. Inte tycktes det nu vara så mycket, en vägg med hål på bara, att nu folk skulle betala för tocket också. Men när panoramaflickan, som var ännu grannare än den i skjutbanan, sagt till honom att lägga ögat till ett av hålen, blev det strax annat av.

Aldrig hade han då trott sig i sitt levande liv få skåda det han fick här. Adam och Eva i paradiset, fast nödtorftigt svepta i fikonalöven förstås. Men i full och naturlig storlek tycktes de vara och ovanför dem dallrade Edens allra som hetaste sol i den kristallklara luften, där sköna frukter hängde från träden. Och Adam spände vador av idel morgonkraft, och Eva var skön ovanför bladkjolen sin, och ormen rann fet och glänsande däruppi kunskapsträdet. Men rörde sig gjorde de inte, utan stodo kavstilla, man kan nu inte begära allt för en tolvskilling. Det var vackert som det var, aldrig hade Ejnar trott, att bibliskan, som han tjutit över under fars färla, kunde vara så trevlig.

Men när han äntligen kom i väg till nästa hål, blev det ännu bättre. Där var det härligaste slott till att se med tinnar och torn, som blänkte av guld och koppar. Det vilade i en park av grönska och blommor, sådana han aldrig drömt, rosor och liljor, stora som kålhuvuden. Och ovanför slottet välvde sig en himmel, blå och öppen som av lenaste förgätmigej, och ur den föll det vita duvor som levande jätteflingor av dunmjuk snö. Men i fönstret stod en jungfru, så späd och så skär som en gång flickan hans i skogen. Och ju längre han stirrade på henne, desto mera liv fick hon, nu stod hon där och vinkade och nickade åt honom, klädd i brudelin av det mjukaste silketyg och silverskir.

Det var annat det, än torpet han hamnat i och halvyllekjolen hon gick i till vardags, Beda. Så grant torde det väl vara överallt där sörpå, där det bodde bara storfolk.

Svårt var det att slita sig ifrån allt detta, men äntligen kom han då ut igen. Men nu var han inte längre den rika Storgårds-Ejnar med all världens skatter på fickan. Full och fattig kände han sig, en simpel bonde bara i Grubbens våld. Och själva Stortorget med dess herrskapshus ikring, som annars var härligheten och rikedomen självt, var inte till och med det litet och grått i jämförelse med det han sett nyss?

Den vita julsnön, som fallit under natten över torgets kullerstenar, låg redan trampad till modd, brun och sörjig av hästspillning och spottblaskor, och över människor och djur stod bondtäven som en tjock rök. Ur röken flöt alltjämt det sävliga sorlet av köpslagan och prutande och av byteshästarnas gnäggande. Ett bondtorg i en bondstad!

— Nej, fy fasiken, man får gaska upp sig, tänkte Ejnar. Man får fäll leva, om man int ä sagoprins.

Och i detsamma klämde positivet bredvid honom till med en ny visa. Jämmerligt och sorgmodigt halade musikanten fram sina preludier, och så stämde han upp visan med en röst, som hade mycken känslighet och darr i sig. Det var den gamla visan om mordet på Grubbgärdan, Ejnar hade hört den förr men kunde inte alla verserna.

tog positivhalarn i.

På en tavla bredvid sig hade han hela scenen och pekade ut den med en pinne. Där kunde man se änkan Andersson i dygdig mogenhet vila ensam i den stora dubbelsängen. Runt knuten, enkelt antydd genom ett streck, smögo de båda hemska och svarta bovarna med en kniv, stor som en skorpförskärare, emellan sig.

Nu hade Ejnar glömt både Eden och sagoslottet för blodsdramats större spänning. Handen kom åter i fickan, en silverslant föll i positivkarlens mössa.

— Nästa vers! ropade Storgårds-Ejnar beskyddande.

Och positivarn halade leende och nöjd över slanten men ändock sorgmodig och utan att tappa dramats vemodsfulla takt fram nästa vers och nästa tavla, där man ser änkan Andersson i dygdädel negligé förgäves åkallande sin mans ande till hjälp mot bovarna. Vilt ropar hon hans namn: Pelle, men endast ekot svarar henne.

Nu var Ejnar spänt upptagen av dramats utgång och lät ännu en slant falla i musikantens mössa. Nästa vers gick därför litet raskare fram mot den grymma upplösningen. Bovarna känna naturligtvis sitt offers änkostånd och dra oförfärat på med sitt värv.

Men det skulle i alla fall slumpa sig så, att Storgårds-Ejnar aldrig fick höra slutet på blodsdramat. Mitt i den mest spännande scenen var det någon, som slog honom på axeln. När han vände sig om, stod den han väl minst tänkt sig framför honom, fosterbrodern hans, Mats Jonsson.

Inte såg han just ut som någon herrkarl ännu, det vore då synd att säga. Bar han inte än sin bonderock från förr av tövmanglat tyg, ojämnt i tjocklek och färg, och sina alunbarkade kängskor? Då var Ejnar mycket mera stadsfin i rock av köpetyg med kedjor och berlocker på och stadsskor med klackar och lädergaloscher.

Nänä, så lätt tog en sej inte fram här i världen. Det var inte så mycket på huvudet det kom an, se, utan på truten. Hade man bara ett smidigt och lent målföre, så tog en sej gott fram bland storfolk, det visste han av egen erfarenhet. Men fattiglukten den satt i som skuros i kläderna på folk, den. Lill-Jonas hade haft bättre vett på att ta sig upp till himmelen än fram i denna jämmerdalen, och så var det väl med sonen hans också. Litet gudsord till farsarv bara kom en inte långt med nu för tiden.

Vid de tankarna greps Ejnar av barndomens översitteri och övermod gentemot uppfostringspojken, fattigbarnet, som suttit där hemma en gång så skygg och illa tåld av mor hans i sin nådevrå. Varför hölls inte sådana som han där de skulle utan ville sig upp?

— Hå, se Mats, sade han litet ansträngt, bara känt folk!

Allvarligt och prövande som förr mötte Mats hans blick. Jaså, så såg han ut nu, Ejnar, när han vuxit upp och skulle heta karl. Fin och uppklädd, men röd i synen och full, så han knappt kunde hålla sig på benen. Var det därhän det skulle barka i väg med honom ändå — jojo, Mats mindes nog Grubbens bjudbrännvin vid stadsfärderna, det var alltid svårt att få Ejnar bort från drickesstopet i tid. Och av en munfull av den varan blev snart tunnan full, det visste man ju. Men tråkigt var det att se honom i det tillståndet, när man mindes far hans, som alltid höll måttan i festlag.

Det var som om Ejnar läst hans tankar, ilskan steg honom plötsligt åt huvudet. Vad hade den där tigglappen jämt att göra sig viktig för!

— Va glor du efter, bröt han ut, ja ä inspektor åt patron Grubb nu ska du veta, me eget förtroende å ansvar. Men du ska ju vara nån sortes fårvakter åt han, ha ja hört. Va de int till präst å biskop du tänkt dej? Jaja, en ska ju öva sej på nån slags fårahjord, herde som herde, tänkt du fäll. Men annars ä de ju lite forskjael på skillna’n, som norsken säjer.

Till det yttre lugn stod Mats där utan att i en hast finna ett ord till svar. Han var inte så snälltänkt som Ejnar, han. Men inte dess mindre hade fosterbroderns hån tagit honom djupt, djupast för att det var ett korn av sanning i det han sagt. Fårvaktare — — ja, vad var han egentligen annat? Han, som tänkt sig ut till friheten, vad var han mycket mer än Grubbens dagakarl igen? Vart man vände sig, hade man honom över sig här i bygden — — hade det då inte varit bättre att bli hans skyddsling med en gång? Men man var ju aldrig förvis om något.

Vem kunde ana, att freden och godtiden skulle komma så fort och att den skulle dra en ny skogsfeber med sig? Vem hade nu tid att tänka på det fattiga jordbruket och det man skulle göra för att höja det? I den guldglans, som den stigande högkonjunkturen kastade framför sig, tycktes med ens landssekterns planer och experiment så barnsliga och löjliga. Och sektern själv hade ju också fått viktigare att tänka på — — det var så många viktiga lagförslag det skulle motioneras om, som rörde hela landet, att han så när glömt sina små reformförsök i den avlägsna landsändan.

Och Mats han satt där med sin lantbrukskurs, han, till ett åtlöje för vettigt folk. Lära på det, som varken gav bröd eller anseende, när man kunde fått bokvett!

Ejnar sade bara högt det andra tänkte, men det som gjorde Mats mest ont var den fientliga och främmande tonen hos den han känt sen barndomsdagarna och räddat ur många knipor. Han visste ju, att Ejnar hade dåligt ölsinne, godmodig som han annars var, men ändå!

Nu tog han förresten i på nytt, men nu blev det bara till skryt om den egna härligheten.

— Jojomensan, va Grubben å ja ä sams, vi ha många skogsaffärder ihop, vi. Å ä de så, att en skulle behöva någe, så ä de bara att gå till honom efter de, ja har så gott som nyckeln till kassaskåpe hans i byxsäcken min.

Men då måste Mats till att le, det där var ju Ejnar från barndomen upp i dagen, han, som skröt och hoverade sig som hästen travade, hjälten i Kuckumaffens visa, storsångarn och storskrytarn i byn, han som alltid tänkte sig att göra »ett mästerverk så stort, att världen skull få höra, att han en mästar var i konster tusende», fast det bar litet på sned med storverket ibland. Han, som en gång skulle ta kål på vargen, som strök kring byn, fast han somnade från hela kalaset. Honom som Mats känt som ett ansvar för, fast han var den yngre av dem.

Hur hade de det i hembygden nu, måtro? En våg av minnen steg upp i honom vid den tanken, men han sköt dem med våld tillbaka. Nej, han var ifrån det där nu, det hade han åtminstone vunnit på sin bortovaro.

Men det var som om Ejnar läst sig till hans tankar. En elak lust att retas och pinas grep hans druckna sinne. Det var så sant, han hade kastat sina blickar på Anna-Greta en gång i tiderna, den här fattigstackarn ock. Litet borde han väl halstras för det han som flöttjaruslingen där, något skulle de ha för att de skämt ut stintan med sina frierier. Inte för att han visste, hur hon hade det nu, systern, hade inte varit där på över halvåret, men varför skulle det vara annat än gott? Nog hade de försökt att komma till honom med något skvaller om henne, såna galenskaper som att hon skulle ha gått från karn sin, men sådant prat klippte han alltid av i god tid. Och Beda var inte den, som gick i lag med rallkäringar och kaffemostrar, så där fick man inget veta.