III. (continued 3)

Bonde var det han sagt så föraktligt, den lille stadsherrn där. Ja, just den hederstiteln var det han skulle förvärva sig genom egna händers arbete. Ett annat verk låg där och väntade honom, det verk, som han dunkelt anat som sitt under alla dessa år. Allt i hans liv pekade hän mot det, tyckte han nu, hans drängår på Storgården, hans halvt motvilliga lärotid på lantbrukskursen, hans hårda tid som mejerist och fårskötare, ja, själva den affärsbildning han förvärvat sig i staden. En verklig ledare och hjälpare skulle han kunna bli för folket i sin hembygd i både smått och stort.

Tankfullt stirrade han ner i det grumliga vattnet, där halvt förbrända plankstumpar och bräder planlöst snurrade omkring i strömmen, men hans ögon sågo en annan syn. Långt bort sågo de till det livsverk, som var hans eget på det innerliga och personliga sätt, som ensamt kan göra ett arbete verkligt fruktbärande.

Där låg den som förr och lockade, vintermyren. Men inte längre till lek och vitterkonster. Själva den ostadiga där nere hade visst fått själ och vilja. På dikning och grävning väntade den, myren, på förlossningen från frost och fördärv. På att lära sig tjäna och bli till nytta, läggas under plogens tuktan och ge bröd.

Många skulle den kunna föda, när hela dess väldiga yta blev utnyttjad. Så många som ville av de forna Tavleborna och de andra sågverksarbetarna skulle han ta med sig — han hade arbete för dem alla. Och en tryggad framtid för dem, som höllo ut.

Han visste inte själv, om det var mötet med Anna-Greta, som gjort allt detta klart för honom. Han visste bara, att nu ville han hem.

Han skulle gå och säga det till sin trolovade genast — sedan fick hon själv bestämma, om hon ville följa honom eller stanna.

— — — —

Långt in på natten blev Anna-Greta sittande och läste över Stor-Grubben.

Först tvättade och ansade hon honom, vilket ingen fått göra på flere dar, och skötte så om hans sår. Hon hade med sig en örtesalva, som mor Brita lärt henne koka, och med den strök hon in honom. Inte den mest vämjeliga sårnad och bulnad räddes hon att röra vid med sin bara hand. Han såg fasansfull ut nu, där han låg, patron Grubb, med hår och skägg vilt förvuxna över sitt uppsvällda och oigenkännliga ansikte. Han visste det själv och vägrade att släppa in någon, vem det vara månde. Han hade nekat att släppa in doktorn med kopphornet och jordegumman med blodiglarna, han hade nekat att öppna sin dörr för själva prästen, som ville komma med kyrkans räfst och tröst. Bara det tog i dörren blev han alldeles vild.

Men Tavleflickan här, hon hade inte frågat, om hon fick. Hon hade bara öppnat dörren och kommit utan att bry sig om hans vanmäktiga utbrott. Och när hon väl var inne och hade börjat sköta om honom, nändes han inte köra ut henne igen. Det gav en sådan oväntad frid att bara ha henne härinne, det kände han. Hon tog så varligt i honom, det var en förunderlig lisa i hennes händers lätta vidrörande.

Och när hon så skött om hans plågade kropp, tog hon lika lätt och varligt vid att sköta om hans arma, sargade själ. Den gamla boken på bordet hade ju inte bara bittra kryddor att bjuda på, där fanns också läkande oljor för själasår.

Därute tilltog väl branden för var minut, gissade hon, men hit in trängde inte ett ljud eller ett återsken av lågorna, ty Grubbens sjukrum låg åt gården. För säkerhets skull satte sig Anna-Greta tätt vid den sjukes huvudgärd för att hon skulle skymma fönstret för honom. Detta sista slag borde besparas honom. Stormen ven och pep utanför de tjocka väggarna, men härinne var stilla.

Timme efter timme satt hon där och läste psalmer för honom, medan hennes lediga hand sakta strök fram och tillbaka över hans panna och hår.

Till slut tycktes kvalen och oron därinne i de flackande ögonen också stillna av litet, blicken blev alldeles klar och redig.

— Va heter du? kom det plötsligt helt oväntat, med något av den gamla barska tonen.

— Anna-Greta från Tavle storgård, svarade hon förvånad.

— Va ska du ha för detta? tog Grubben åter vid.

— Inget, sade Anna-Greta förläget. Ja tar ej lön.

Hon var ledsen över att den sjuke tänkte på sådana obetydligheter nu i sina sista stunder.

Men Grubben var ej van att få något för intet. Det plågade honom dunkelt, att här var en till, som skulle få något att fordra. Kanske trodde hon, att han inte kunde betala.

— Jo, jo, något ska du ha, sade han med den sjukes monomana envishet. Än har Grubben förstånd att skriva till något i testamentet.

Det var som om han glömt sina sista svårigheter och ännu trodde sig ha en förmögenhet att skänka bort.

— Seså, ta nyckeln här å öppna klaffen, sade han befallande och reste sig till hälften i sängen. Ge mej skrinet där med papperna!

Lydigt fogade sig Anna-Greta i hans vilja för att om möjligt lugna honom.

När patron Grubb fick skrinet, öppnade han det fumligt med en nyckel, som han bar i ett band kring halsen, och började med darrande fingrar plocka bland papperen för att leta rätt på testamentet. Men plötsligt tycktes han komma på andra tankar och hejdade sig. I handen höll han ett papper.

— Hur ä de, ä du å Storgårds-Ejnar släkta? sade han.

— Ja ä syster hans, svarade Anna-Greta förundrad.

— Ta då detta, sade patron Grubb och räckte henne papperet, de ä så gott som tusentals kronor.

Anna-Greta behövde inte se på det för att veta, vad det var. Hon förstod, att det var denna köpehandling, som Ejnar skrivit bort sig på. Kanske hade hon innerst i sitt hjärta tänkt sig möjligheten av en förbön för sin bror, om den sjuke var så pass, att han kunde fatta hennes begäran. Hur skulle det annars gå med honom, med modern och gården, om patronen föll ifrån. Och nu hade den fruktade Grubben gett henne papperet frivilligt — då måste han i sanning vara förändrad ändå!

— Förstör de, bränn upp de genast, fortfor den befallande rösten, ställ så skrinet tillbaks!

I den gula kakelugnen brann en väldig björkvedsbrasa — mekaniskt gick hon dit och gjorde som hon blivit befalld. Först efteråt kom hon till att undra, om hon kanske gjort orätt — hade man lov att undansnilla papper på detta sätt? Men gjort var gjort och Storgårds-Ejnars värsta dårskap förvandlad till en liten grå askhög bara.

Förnöjd lade den sjuke sig tillbaka på kuddarna — alltid en mindre, som kom och krävde sedan.

Stilla återtog Anna-Greta sin plats och fortsatte att läsa, medan lampan blev alltmera matt och flämtande:

*

Frampå natten tycktes den sjuke inslumra. Han låg där så stilla på kudden, och uttrycket i hans ansikte var nästan fridfullt. Uttröttad smög sig Anna-Greta ut på kontoret för att få en stunds vila på den hårda skinnsoffan därute.

Men efter en stund vaknade Grubben ur sin dvala. Förvirrad såg han sig omkring i rummet, där var för första gången på länge alldeles tomt. Inga tysta gäster sutto längre efter väggarna och plågade honom med sin närvaro. Men också tomheten skrämde honom till slut — varför låg han här alldeles ensam? Hade han tid till det, han, som hade så mycket att bestyra? Någonstans långt borta väntade honom ett brådskande uppdrag, ett avtal eller köp. Nu kunde han ej längre dröja.

På darrande ben klev han ur sängen. Men när han väl stod på golvet kunde han mycket väl hålla sig upprätt, han var starkare än på länge. Fumligt och bakvänt tog han itu med att dra på kläderna, men han fick dem på sig till slut. Försiktigt som om han varit rädd att väcka någon, tassade han genom rummet, stötte upp ytterdörren och gick ut.

Mörkret därute kändes som en lisa, mjukt och lent som sammet svepte det sig kring honom. En svagt grå ljusning i det svarta tydde på, att dagen var nära. Det blåste starkt men inte våldsamt längre. Högt däruppe flögo skyarna som svarta, oroliga fåglar. Men under dem skymtade stjärnorna fram, jättelikt stora och klara och oföränderligt stilla.

En egendomlig doft som av rök eller svavel stack honom i näsan, men han fäste sig inte vid det. Han bara njöt av att åter känna luft omkring sig och trampa ren, vit snö. Långt skulle han fara i natt, den mardröm, som så länge plågat honom, skulle han fara ifrån.

Av gammal vana fann han vägen till stallet i mörkret. Det var inte första gången han gav sig ut på en nattlig körtur i hemliga och brådskande affärer. Stallyktan hängde på sin plats, och till slut fick han den tänd. Han drog en av vagnshästarna ur spiltan och ut på gården, den följde honom ovilligt. Därute stod en finnrissla, de drumlarna hade glömt att sätta in den i lidret. Det var nästan omöjligt att få hästen i skacklorna, han kastade sig och skyggade oroligt, men till slut gick det.

— Såå, Svarten, såå, mumlade hans husbonde, och inför den välkända rösten tycktes hästen äntligen lugna sig. Och när patron Grubb väl kommit i släden, lät han djuret gå som det ville. Han visste ju, att han kände vägen. Alltför många gånger hade han nött den med trampande hästhovar och blänkande vagnshjul på väg till och från marknaden och skogsköp för att inte vara säker på den saken.

I halvt sken bar det av genom de mörka gatorna, hästen var alltjämt skygg och nyckfull, fnös och slängde med huvudet. Kunde det vara den där underliga röken, som ängslade honom? Eller var det det där stickande töcknet, som tycktes flyga ikring dem bara en inbillning som alla de andra, alstrade av hans sjukdom, liksom det där röda, stundtals slocknande återskenet uppe på himmeln? Han orkade inte tänka sig igenom det, ville bara framåt. Genom denna underbara, rena luft, som svalkade hans inre brand som kristallklart källvatten.

Nu voro de på landsvägen, träden flögo brådskande förbi som en kedja av mörka skuggor. De blevo så främmande i mörkret, dessa välkända träd, som han mätt och tummat in och sålt på rot nu i så många år. Det var, som fattade han först nu, att de hade liv och växtkraft. Han önskade, att de inte haft så brått, att de inte stängt sig kring vägen så tätt och svart. Som en trång tunnel löpte den genom deras led. Det var som om de jagat honom i gatlopp mellan sig med höjda lansar. Att det kunde finnas så många kvar?

Ivrigt piskade han på hästen, tills den föll i galopp, men den mörka muren vek inte för det. För vart och ett träd han hann upp och kom förbi, växte det upp tio nya, alla lika höga och ogenomträngliga. Vad var en väg i all denna skog? Bara en fåra, plöjd i en omätlig åker, bara en strimma i ett stort mörker.

Han måste hinna upp det sista trädet, han måste förbi! Nu sprungo också stjärnorna däruppe i kapp med den flåsande hästen, flämtande och jagade ströko de likt eldstrimmor efter himlen mellan de nattsvarta molnen.

Så flögo de fram väglängd efter väglängd, och timmarna gingo. De måste vara flera mil ifrån staden nu. Mörkret började lätta, han kände igen gårdar, dit han ofta haft ärende, han ville stanna, men hade ej längre makt över hästen. Till slut vek den av sig själv in på en smal byaväg, kanske trodde han sig där finna ett stall.

Gryningen stod nu kall och stålgrå över vägarna. Då såg Grubben, att han var på väg ner emot Tavle by. Var det dit han hade ett så brådskande ärende?

Nu gick hästen bara i skritt, han föreföll alldeles uttröttad. Nu stannade han självmant framför varje stuga, bebodd eller obebodd.

Hå, hur kunde han vänta sig en hötapp i Lillgårdsänkans tomma stall? Sedan flera år stod gården stängd och obebodd. Nej, nog fick han vanka vidare till nästa stuga. Men också den såg märkvärdigt väl tillstängd ut med luckor för fönstren och stora bommar framför dörren. Det var så sant, bonden där hade gått till sågen i staden, och hans familj hade följt. I nästa gård bodde det folk, — men de hade stängt noga om sig för tjuvar — ett förut okänt bruk. Från gård till gård bar det av, men ingen öppnade och såg ut. Överallt var patron Grubb väl känd, i varje hus hade han köpt eller sålt något. Men här satt han i släden och kände sig allt sjukare. Den obarmhärtiga morgondagern hade väckt honom till besinning, nu mindes han allt, sin sjukdom och sin skam. Nog behövde han också in till folk, eländig som han var. Men var skulle han bäst knacka på? Ägde han någon bakom dessa tillbommade dörrar, som han ville visa all sin bedrövlighet för? Nej, sådana vänner fick man nog inte bara genom att köpa och sälja. Där låg Andersagården, där låg Lill-Jonas ödestuga — överallt bara fordringsägare på hans själ, levande och döda!

Men där nere låg den, vintermyren, med sitt mörka hål i det vita snötäcket. Alltid hade den dragit och lockat honom på något sällsamt vis, han hade ju till och med tänkt sig odla den en gång. Nu voro de redan där, vattnet gick nästan upp till vägen. Det var här, det aldrig frös till.

Så lent och svalt det svarta vattnet såg ut, alldeles som nattmörkret, som dolt hans skam. Var det hit han haft så brått? Han måste ner dit ett tag och se.

Här var tyst, här var frid. Inga röster, som krävde räkenskap och bot. Inga steg mer än hans ner till myrvattnet, som stod där så orörligt stilla.

Här hade hans män en gång tagit sig fram med spade och myrkniv, där under snötäcket låg den, nyodlingen hans. Det enda verk, i vilket han lagt något mer än rena egennyttan, det enda, i vilket han lagt något av sig själv.

Här skulle han kunna sova gott, här kunde hans pina svalkas.

Beslutsamt vände han tillbaka till vägen, löste hästens tyglar och lade dem i släden och gav honom så ett rapp över länden, så att den lade i väg bort ifrån byn.

Så vände han vacklande åter i sina egna steg fram till det svarta hålet. Halvt medvetslöst mumlade hans läppar några sista ord.

— Min håg från människor haver jag vänt, min själ i dina hand sätter, stammade han.

Så tog han ännu ett steg.

Svart och outgrundlig ruvade vintermyren under sitt snötäcke över det, som varit ett människoliv.