II. (continued 3)

— Ja, Anna-Greta, hon har de branog välställt för sej, hon, tog han i på måfå, de skulle bara fattas annat me tocken går. Å karn duger me, va de angår. Inte annat de ja vet ä dom kuttrasju me varann som ett par lekatter, å snartnog väntas de smått.

Mats kände, hur han bleknade, det stramade så iskallt och besynnerligt under skinnet, men så bemannade han sig. Nej, han ville inte dit nu igen, inte ner i vintermyrens onda nattdrömmar och frestelser! Det gamla var förgånget och kunde han så aldrig få röja upp den verkliga svartmyrens pöl, som sände ofärd och tvedräkt över hans hemby, så skulle han då se till att dika upp och rensa det mörka hål av förbjudna lidelser han gömt på i djupet av sin egen själ.

— De var ju väl de då, att hon kom till lyckan, sade han så lugnt han kunde.

Svaret gjorde visst Ejnar snopen, han visste inte riktigt säkert hur han skulle tyda det, kanske ångrade han också litet sin elakhet. Han visste ju själv, hur det var med kärleken, att man inte tog tycke som man borde just. Men det hade han inte tid att grunda på nu, mycket av marknadsfröjderna väntade ännu. Och fickan började kännas för lätt, han fick visst in till Grubben ett slag först.

— Ajöss me dej, Mats, frid å fröjd, sade han vänligare än nyss. Laga du, att du kommer från de där fårahuset snarast, du kan få bli huggare under mej, om du sköter dej, så kan du klä opp dej å gå bland folk.

Och så viftade han nedlåtande med handen och gick därifrån.

Nu först såg Mats riktigt, hur drucken han var, där han raglade fram på vinglande ben. Kanske var det fyllan bara, som gjort hans ton så övermodig och frän mot en gammal lekkamrat. Hur var det nu det hette om den druckne?

Men ändå stack det i honom av smärtsam vrede över den ovålingen, som trodde sig så stor och kaxig, fast han knappt kunde reda sig i fyllan, och näven knöt sig ofrivilligt i byxfickan.

— Vänt du, mumlade Mats, han, som skrattar sist, tör nog skratta bäst, han.

— — När Ejnar tog sig den vanliga omvägen från torget in till Grubbens bodkammare efter pengar, fann han för en gångs skull vägen stängd. Inte till kontoret precis, där patronen som så ofta numera satt och rotade i sina böcker och papper, utan till hans medlidande och ficka. Något måtte ha gått Grubben emot, humöret var alldeles på tok.

— Nänä, min käre vän och inspektor, sade han ironiskt, nu kan de va nog me lån å förskott. Man ska int lån bort put’n, då man behöv’en själv. De ä strama tider för mej nu å ont efter slanten.

— Ja, men int så ont, att den int letar sej neri Grubbens pung, sade Ejnar muntert. Han tog inte avslaget så hårt just, men annat skulle han få se.

— Jojo, du tör no tro, att de int finns botten i den som i fickan din, sade patron Grubb bistert. Fort å läng, sa drängen, åt sej tvärmätt, de ä ditt leverne de. Men nu ä de så, att de ä ja, som ska ha förskott.

— Va då på, på palten hemma i grytan å på käringen min kanske, nå annat äg ja int om, sade Ejnar och ville fortfarande ta det skämtsamt.

Men Grubben tycktes inte just så fallen för skoj längre.

— Nä, men på skogen din, sade han och knep med läpparna. Ett å annat mastträd får du snart ge mej som avrad på alla lånena dina.

Ejnar blev plötsligt blek och lång i synen, det artade sig visst till allvar, då var han aldrig så ledig i tungan.

— I får vänt, tills mor faller från, stammade han. De ä int ja, som äg om skogen våran.

— Men de ä ja, som äger reverserna dina, sade Grubben och reste sig upp ur stolen — han talade plötsligt stadsmål som alltid, när han blev ond. — Tänk, om ja inte har lust att vänta längre, mor din kan bli på de nitti, som mor hennes blev. Tänk om ja vill ut å plocka stormaster till sågen min innan vårn redan — — ja fick aldri Per Jons-skogen borti Gråvattnet, som du lovte mej på. Vet du för hur många tusen du står redan? Å du står på någe mer också, ett papper har ja me ditt å mor dins namn, de kan bli mer än pengar på de. Gå till mor din å fråga, får du höra!

Nu var Ejnar likblek, där han stod, han började långsamt nyktra till, det var som när den gråkalla morgondagern långsamt bryter in över festens varma ljus och får det att falna och slockna. Förgäves sökte han riktigt klargöra för sig innebörden av Grubbens förtäckta hotelser. Han mindes som i en dröm, att Grubben stuckit ett kontrakt och en penna i hans hand och pekat ut och sagt, vad han skulle skriva. Men vad, som stått där och vad han skrivit på, det var han inte riktigt karl till att minnas. Nog mindes han, att han plitat ner mor sins namn med, det var för formens skull, hade patronen sagt. Inte kunde han väl skrivit bort hedern sin med de kråkfötterna bara? Nå, fann han sig bara utväg härifrån nu, skulle det väl klarna för honom.

— Patron tör fäll kanske ha rätt, sade han långsamt, ja får se till att komma till tals med mor min.

Patron Grubb tycktes betänka sig ett ögonblick — vad vann han mest på, att vänta eller att klämma åt pojken med en gång?

— Nå, låt se, att de äntligen blir någe av då, sade han till slut otåligt, de här ä sista varningen.

Yrvaken tumlade Ejnar ut ur kontoret, han trodde knappt att han skulle slippa så lindrigt undan. Det var väl bara ett skrämskott den här gången, men nästa gång så small det. Om han bara kunde bli klok på, vad han skrivit på sig för elände! Men ett visste han, det var lättare att komma loss för den, som förskrivit sig till Horn-Per än till Grubben.

Kanske fick han det klart för sig, när han kommit hem till Beda och fått sova marknadsdrickan av sig. Beda ja — han tvärstannade åter. Var hade han den nu, den där fina dragkistan med mässingsgrannlåterna på, som han skulle ha haft hem som marknadsgåva baki kärran? Var hade han den, kärran själv, stod den inte i pant hos Ormsjö-Pelle för spelskuld? Inte kunde han väl komma ledandes hem med hästen sin efter vägen som en ann hästskojar? Nej, han fick väl hyra in den i Grubbens bondstall, tills han fick kärran löst vid nästa månadsavlöning. Själv fick han väl ta fyramilsvägen hem till fots med sina tankar till sällskap.

Han var alldeles nykter nu, det kändes ensamt och kallt. Det var någonting, som ringde honom så envist i örat:

Vad drucken gör, får nykter betala, sade det.

Om han nu hade någonting att betala med, när den riktiga förfallodagen kom!

— — —

Men storpatronen satt inte kvar med enbart glada tankar, han heller. Böckerna sade inte mera, det de alltid brukat säga, att ingen kunde rubba Grubben och hans makt. Det fanns siffror denna gång, som han inte tyckte om, som han inte kunde förklara. Någonstans i hans vidlyftiga affärsnät måste det finnas ett hål, genom vilket pengarna runno ut, men han var inte karl till att finna det. Kunde det vara sågen ändå, storkvarnen där, som skulle mala guld åt honom både natt och dag. Sanningen var, att den hittills malt honom mest bekymmer. Det ville mer till än vatten och ånga för att få det riktigt i gång, det speleverket. Pengar ville det till, mycket pengar. Det var så med allt nytt. Sedan skulle det väl gå av bara farten.

Men just nu, då det gällde, var det som om det kommit in något främmande i hans affärsmaskineri, Gud vet, vad för något förresten, ett enda sandkorn bara, men gnisslade gjorde det. Det var desto underligare, som godtiden äntligen kommit efter freden. Alla andra tycktes göra goda affärer, det var bara hos honom det var stagnation. Han hade kanske slagit allt för tidigt på stort, nu hade han skulder för sågen att dras med. Han hade ju varit med om sådant förr, bevars, man var ju inte gammal affärsman för ro skull. Nog kände man till de där hemlighetsfulla döda punkterna i en affärs rastlösa liv, då allt liksom tycktes stanna av för ett ögonblick utan ringaste orsak. Det var då det gällde, att ha ett skarpt öga och en rask hand, det var då det gällde att visa, att man verkligen var affärsman. Ett lyckat kap, ett nyförvärv eller en död lem, som höggs av, och allt var åter i gång.

Vad som skrämde honom den här gången var därför inte det, som hänt honom mången gång förr, utan det, att han inte fann hålet i skutan, inte fann den sjuka punkten. Var det hos honom själv, hos själva ledningen av affärerna felet satt? Var det han, som hade blivit en annan?

Inte skulle det hänt förr, att han låtit den löpa från sig, som stod i pant för en hel storskog, just när han som bäst behövde pengarna. Var det han, som lät sig lura av bönderna numera? När björnen blir gammal slår han i tomma luften, sägs det.

Åh prat! Huvudboken for igen med en smäll, än hade han inte nött av klorna, än kunde han väl måtta ett ramslag. Det var bara den där sågen, som tog all hans tid. Jämt fick han ha ett öga på den, arbetarna voro inte vana vid de många maskinerna än och buro sig ovant och klomrigt åt. Han fick väl dit ett slag nu igen. Härinne på kontoret var luften så tung och tjock efter allt marknadsfolket.

Han tog vägen över marknadsplatsen. Aftonsolen låg redan röd och stor över de små skära och vita husens åsar och pressade dem ändå djupare ned under den vidunderligt höga och klara himmelen. Men på torget var det alltjämt liv och stim. Köpenskapen var slut, men dryckenskapen tog vid, och positiven halade alltmera feberaktigt flåsande framför tältets alla härligheter. Skulle inte den marknaden bli glad, tjugutusen nya kannor brännvin hade Grubben släppt ut över bygden i de dagarna. Han kunde också vara bibelsprängd, om det gällde, och nog hade han tillämpat det ordet med framgång, som lydde: »Giv starka drickar dem, som förgöras skola, att de måga dricka och förgäta sina vedermödo». Sina bästa affärer hade han gjort i hop med den bundsförvanten förr. Kanske fick han den hjälp han behövde därifrån nu också.

Och så kliver han på över torget, mäktig och bister till det yttre. Herre över bygden är han väl ännu, herre över dem alla i stad och på land, över deras liv och egendom, över deras hemligaste önskningar och begär, tack vare sina pengars förstulna makt.

Där han går fram blir det tyst i hopen. Bonden glömmer flaskan och hästbytet han gjort, hans blick blir mörk och borrar sig envist ner i marken, mössan hans sitter som fastväxt på huvudet, och åter skär den bittra tanken genom honom: Där går han, storpatronen, som tog hemmanet ditt under nödåren. Du hade det kanske inte så lätt då som nu, buken din var kanske inte så mätt och stinn. Du gick inte på skogen och tog dina säkra dagsförtjänster. Men du var din egen karl då, fri som fågeln, och barkbrödsbetan var din egen.

Och ändå kommer mössan av till sist. Den som är herre över en i liv och död, den får nog sin hälsning till sist.

Som för en vindil flyga däremot mössorna av på andra sidan torget. Det är bodbetjänterna i de öppna bodarna runt torgkanten, som hänga i dörröppningen i sina pälsar och hälsa stadens herre med styva och förfrusna fingrar. Mitt för honom ligger hans egen bod, den största av alla. Men där syns ingen i dörrarna. Bodbetjänterna ha väl alltför brått med att mäta ut allt marknadsbrännvinet åt bönderna.

Nog tycks han ha folket i sin hand ännu. Kanske är det inte riktigt som förr ändå. De äro släta i ryggen, de fähundarna, men knappt har han vänt ryggen till, så tycker han sig höra, hur de mumla och viska — om vad? Om att Stor-Grubbens välde börjar vackla kanske, om misslyckade affärer och fordringsägare, som plötsligt blivit envisa och efterhängsna som etterbromsar? Jojo, de stora dimpa ock till slut, hette det.

Lögn och prat! Han låtsas inte höra det, liksom han förr gjorde sig döv för smickret.

Han trampar liksom ner det i snömodden under sina tunga storstövlar. Öronlapparna på finnmössan slänga honom kring öronen, pälsen är vidöppen för alla vindar trots kylan, och de små ögonen flacka dystert i det bleka ansiktet med höga knotor och prickat av glesa koppärr över hakan. Det syns knappast, att han provat av ett stop av nybrygden sin själv. Litet knäar han nog på stegen, där han går, som en lapp i renskogen. Men annars håller han sig rak nog. Måtro, det vill tolften till på kalasena för att få Grubben knäckt!

Men kanske är det där, som faran ligger ändå, i brännvinet. Ty fast det inte syns, så har det fått ett farligt välde över honom. Det blir väl så med den till slut, som jämt skall bjuda andra och locka dem under ruset. Det plär ofta sluta med att han lockar sig själv.

Grubben har lärt sig en farlig lärdom på det kalaset — att ingenting rår på bekymren som en kanna brännvin. I stället för att syna dem i sömmarna och söka råda bot på dem, som han gjorde förr, finner han det lättare nu för tiden att bara dränka dem i stopet, där dö de som matta vinterflugor. Men konstigt nog är det också, som om det ynglade av sig nya ur samma källa. För aldrig har det svärmat småbekymmer kring honom som nu.

Är det kanske, när allt kommer omkring, bara det fördömda brännvinet, som för oturen med sig? Är det vänkaskarna och brorskålarna i bodkammarn under alla dessa år, som till slut gjort hans affärsblick fördunklad? Ser han inte längre långfingrarna, som gräva i kassalådan och fuska med växelpengarna, ser han inte tjyvknep och fusk på kontrakt och tumningslistor? Är det han nu, som trampar i saxar och dolda fällor?

Är det månne det, som de viska honom på ryggen, att han själv funnit sin övermakt i fyllan han släppt lös, att nu är det inte längre farligt att lura Grubben? Han vånne, att han låtit den dranken rinna ut i Kvarken i stället för i struparna deras! Men vem hejdar fjällfloden, när den sluppit lös? Så är det också med Grubbens brännvin, när det svämmar ut över bygden, härjande många hem, där husbonden ännu går med skogspengarna lösa i fickan. Samma sugande, sövande makt att dra människor ned i fallet har det. Men skam den, som säger, att han själv vacklar för slik vårflod!

Nog är det i alla fall, som om turen vänt sig för honom från den dag han släppte brännvinet löst över bygden, det är rent som förbytt. Jordaffärer, skogsaffärer, hemmansköp, allt vänder sig i förlust numera. Men nog är det amskrock bara att tro på något slags sammanhang i detta fall. Otur och brännvin, när hörde de ihop förr? Är det inte vid glaset han alltid gjort sina bästa kap? Nej, nytt guld skall han vaska ut ur brännvinsfloden, när den väl torkat ut igen.

Han har prövat både medgång och motgång förr, det är som ett lotteri, ibland upp, ibland ner. Lyckan har svängt sitt hjul åt orätt håll till en tid, men vänta bara, än kan det väl tvingas tillbaka. En aldrig så liten tyngd behövs det bara ibland för att man skall få det att snurra in på rätta banor igen, en enda god affär, en enda liten knuff åt den andra sidan. De underligaste, de obetydligaste ting ha mer än en gång räddat honom ur en tillfällig knipa och hjälpt honom på traven igen. Det är bara konsten att kunna gripa tillfället i flykten, det är hemligheten med all framgång i livet.

När det rör pengar, är han skrockfull, Grubben. Då tror han på trollguld, som drar annat till sig. Det gör ingenting, om slanten är liten, när den är en lyckoslant, han hör på klangen, om det är den rätta. Ju konstigare ursprung den haft, desto bättre. Det är med affärer som med kort — ofta är det på hackorna man tar hem spelet.

Perkälä, han skall visa de ryggtasslarna, hur man sköter storspel!

En gäll röst väcker honom ur hans tankar.

— Pouris, pouris, labvam! Godda på tig, storpatron! Stor ä tu nog, störsten å tem alla, men ska tu ha tig en puss, får tu nog ta till bodstegen tin.

Bistert blänger han upp från marken. Då ser han, att han står framför långlappflickans tält.

Långlappflickan är ett Guds vidunder, fjorton kvarter eller tre och en halv alnar lång är hon, och far hennes, Fattig-Nila, når henne inte upp under armhålan. En jättinna är hon bland kåtornas småfolk, och nu far Fattig-Nila kring med henne på marknaderna och visar henne för pengar, sedan vargen tog sistrenarna hans.

Pengarna rulla snabbt in i hans nötta skinnpung, ty långlappflickan har en rapp tunga och hennes stora ansikte är ej vanskapt, hon är trots sin storlek en riktig skönhet bland lappflickor och ler så soligt under mössans brokiga klädeslappar med sina glittrande ögon, att mången ungersven känner det varmt om hjärtat. Sin faders enda glädje och skatt är hon.

Men i dag har hon visst svårt att få folket med sig, fast det är ungdomshelg. Det är inte som förr, då hon var det bästa man hade att gapa på. De ha visst redan sett henne för ofta, de bonnbassarna.

Men när hon ger sig i lag med självaste storpatron, måste de i alla fall dra på mun. Ja, Grubben måste själv till att le, fastän motvilligt. Hon är en alltför grotesk syn, långlappflickan, med sitt kantiga ansikte under full bröllopsstass och sitt lilla knyte till far hängande vid armen. Verkligen ett Herrans vidunder, alltför märkvärdig till att begapas av bondlurkar.

Nog kan hon vara värd en kopp kaffe i bondkammarn åtminstone till tack för att hon fått honom att dra på mun en olycksdag som denna, då han åter gjort nya förluster. Han får en plötslig lust att skratta och slå sig lös och roa sig åt barnsligheter som marknadsfolket. Sågen får väl vara för i dag. Han har grävt ner sig i affärerna alltför mycket på sista tiden, det ger liksom ingen översikt.

Hur är det, har han inte en liten köttaffär ouppgjord med Nila också? Renkött säljer denne ibland, fast varifrån han tar det, det skall man tala tyst om. Nog skvallras det, att Nila är rentjuv mellan marknadsresorna, men några bevis har man inte på honom, och Grubben vet nog att tiga. Ingen törs heller åt lappen för hårt, han är av gammal spåmanssläkt och kan spå ont på folk. Själva storpatronen håller sig visst helst väl med honom. Det syns ju nu, när han mitt för näsan på allt folket tar den gamle smutsige lapptjyven och dottern hans med sig in genom boden och in i bondkammarn.

— — —

I boden sitter som vanligt galne provisorn och hänger efter nyheter. Provisor har han verkligen varit några år i sin ungdom, nu lever han bekymmersfritt på far sins sparade pengar i sitt lilla gula hus vid älven. Och hans enda galenskap består i att han varje år reser utomlands. I alla Europas länder och några till har han rest och vandrat, den lille provisorn, och större galenskap gives ej i en småstad, där man stannar och sitter stilla inte bara under sitt eget korta liv utan under generationer.

Allt, som är det minsta kuriöst och märkvärdigt i den lilla staden, skall han också vara med och gapa på, provisorn, när han någon gång är hemma. Därför följer han nu intresserad och nyfiken med in i bondkammarn.

— Nå, hur går kommersen, Nila? säger patron Grubb.

— Tåligt, tåligt, suckar fattiglappen och rör med bleckskeden i det saltade kaffet. Herre Gofader, sådana tider!

— Er dotter skulle ut i världen och visas för folk i stället för bönder, säger den lille provisorn och rullar förtjust med ögonen. Det är inte utan att långlappflickans ståtlighet och söta miner tänt en brand i hans lätt uppflammande hjärta, förutom att det fantastiska hos henne tilltalar honom. — Ut till Frankrike, Tyskland, där veta de att uppskatta ett sådant underverk till sitt rätta värde, fortsätter han ivrigt.

— Bror skulle ta dem med sig ut, säger Stor-Grubben skämtsamt och skrattar.

Men provisorn tar honom på fullaste allvar. Snart skall han ut på sin årliga resa igen. Det börjar bli svårt att finna platser, nog nya och intressanta för att vara värda äran av hans besök. Dessutom är det tråkigt i längden att resa ensam och sitta på hotellen utan sällskap, när man ej har annat för sig.

— Gärna det, säger han därför eftertänksamt, gärna det.

Tanken att komma dragande runt Europas storstäder med den lille skevbente lappen och hans långa åbäke till dotter tilltalar oemotståndligt hans sinne för humor och för allt, som är groteskt och olikt det alldagliga. Det vore sannerligen en upplevelse! För att inte tala om, hur det skulle reta och förfära kära släkten, som bara satt och väntade på hans saliga bortgång för att få ärva honom och höll räkning på vart öre han gav ut.

— Varför inte? säger han ännu en gång, fundersamt.

Men Fattig-Nila vädrar genast en affär och gnäller: Pengar, pengar!

Då blir provisorn emellertid betänksam — trots allt är han en ganska försiktig man, när det rör pengar, och att låta klå sig in på skinnet av en lapp, det aktar han sig för.

Han är inte den, som satsar något på så ovissa ting, det kan vara för affärsmän och — spelare.

— Nej, säger han muntert, vänd till patron Grubb, ta dem med mig ut, det kan jag, men pengarna till resan deras, dem får bror satsa. Det betalar sig förresten, det är ont om riktiga rariteter för marknadstälten.

Då minns Stor-Grubben sina tankar nyss om lyckoslanten, som drar de andra pengarna med sig, och om hackan, som tar hem det stora spelet. Har han tillfället här nu? Lappen, den slipern, han har den rätta lukten på sina pengar, det vet han sedan förr.

Och så svarar han beslutsamt:

— Pengarna består jag mot halva vinsten, om bror vill sköta resten.

Men när Stor-Grubben den kvällen står färdig att krypa ner under sidentäcket till frun, tänker han dystert:

En sådan befängd affär! Vad var det, som flög i mig så där, var det nån slags galenskap? Är det något fel med mig ändå, håller det på att gå utför med mig, när jag kan sätta min lit till sådant? Allt har jag handlat med, skogar och jord, gravsik och blodmagar, vadmal och saxeny, många underliga affärer har jag gjort, men aldrig förr har jag schackrat med människor.

— — —

Vägen till ena pigo kan vara krokig nog, men slingrigare plär den bli ibland hem till hustrun, som väntar. Bär den därtill genom mörker och natt och över ångerns och självrannsakans obanade marker som för Storgårds-Ejnar, bli bakstegen ändå fler och mera tveksamma.

Vad skulle han nu säga henne igen, Beda, när han kom hem? Där hade hon väl suttit dagen lång i sin övergivenhet och sett utåt vägen med barnablå och ogrumlad blick och väntat som endast hon kunde vänta. Som på livets fest och glädje och allra ljusaste äventyr. Inga brutna löften och eder, ingen gråt och svält hade ännu kunnat släcka den blickens glans, när han syntes borta i vägkröken. För var gång blev det värre att möta den, när man fick lov att ljuga bort och bättra på allt, som rörde marknadsfärderna. Åh, att komma full och tomhänt hem till den, som väntade så! Värre än någonsin denna gång, då han inte ens visste, hur länge det kunde behaga Grubben att ge dem tak över huvudet, då det kanske snart gällde heder och ära!

Den tanken kom honom åter att stanna; om han bara vetat, vad han dragit på dem i sitt oförstånd. Gå till mor din och fråga, hade Grubben sagt så lett och hånfullt. Ja, mor, hon skulle nog vetat det, hon, som var så klok, hon skulle nog också vetat hjälpen. Till henne kunde man gå med allt, hon rådde på själva Grubben. Men den väg han nu gick bar inte hem till mor.

Vart bar den då? Det var ju kolsvart, så att man inte såg handen för sig en gång, han fick gå på instinkt som hästen till stallet. Bäst hade väl varit att stanna och övernatta i någon bondgård, men det skämdes han för, det blev alltid så mycket frågor och prat. Nej, den, som bar sig åt som han, den fick ta sig hem i mörkret som andra rackare och nattmän, det var inte mer än rätt.

Bra gärna skulle han bara velat fråga någon, hur långt han var till vägs. Minst tre mil hade han väl vandrat, han tyckte, att han gått och gått i oändlighet, snart måste han väl vara hemma. Tämligen nykter var han nu, den yrsel han kände var inte rusets, den var i släkt med den stora, susande skogens ordlösa vånda. På alla sidor tryckte och klämde den honom med sitt mörker, jagade honom framåt med sitt andfådda viskande, drev honom dit den ville. Var var han, vart gick han, hade han gått vilse? Nej, det var alltjämt något hemlighetsfullt välbekant med vägen, det var som om han känt igen vart sandkorn han trampade på, var svart och knuten buske vid dikesrenen. Den vägen han nu gick, fann han visst i drömmen. Med ens visste han varför, — det var vägen hem, han slagit in på av gammal vana. Bortom allt detta mörker låg hemgården och väntade med värme och trygghet som förr. Dit drogs han som malen till ljuset.

Men först när han kom till att snava över vitterstenen vid fägrinden kände han sig riktigt säker. Den hade han alltid snubblat över i pojkåren, när han kommit springande bakvägen hem ifrån leken, ivrig och rädd för snubbor av far. Med ögon, som äntligen vant sig vid det flimrande mörkret, såg han sig omkring. Jo, där gick den, fätåleden, upp till föjset, där borta låg bastun, hopkurad och tryckte som en hare mot marken, och längst upp mellan träden skymtade storbyggningen. Långt där nere ruvade vintermyren, som så länge skilt honom från mor och hem. Alldeles omöjligt hade det tyckts honom att ta sig över den igen. Men nu stod han här i alla fall på den andra sidan utan att han själv visste hur. Skulle han fortsätta eller vända?

Villrådig stannade han vid den igenknutna grinden, handen vilade liksom smekande på den nötta grindstolpen. Det var inte lätt att stå här mitt i beckmörka natten som en fattig främling utanför gårdgärdet. Men det var inte heller lätt att ödmjuka sig och ställa sig i skamvrån hos mor, när man dragit sin väg så karsk och stolt. Det fordrades mod till det med, större mod än till att hovera sig, det slags mod, som han inte ägde, Storgårds-Ejnar.

Men det mod man inte hade, fick man ta sig. Han kände bara en källa till karskhet och livsmod, Ejnar, handen sökte sig av gammal vana till fickan. Än fanns det väl några droppar kvar i pluntan. Det var allt en farlig baksmälla han fått sig i staden i alla fall, nog att ta sturskheten ur den värste. Så där ja — ah, det lopp som en ström av eld genom slappnade ådror, huvudet lyfte sig, blicken fick glans. Nu var han kar igen, nu skulle man se.

Beslutsamt lyfte han repet av grindstolpen och steg in på gården. Sakta och försiktigt som en tjuv smög sig byns storkaxe och hjälten i så många marknadsäventyr hem på fästigen. Se skulle han, bara se, att allt stod rätt till och sköttes som det skulle.

Men som fätåleden var lång och slingrande, fick han tid att styrka sig både en och två gånger till och för var jätteklunk steg karskheten ytterligare några grader. Blicken blev skarpare, han tyckte sig se både ett och annat, som fattades. Gärdsgården saknade visst mer än en hagastör, och hästspillningen låg tjock som en gröt på stigen. Jojo, så var det, då husbondens öga saknades, sade sig Ejnar skadeglatt. Och borta vid logen stod en dörr öppen och flämtade och slog. Vänd om, Ejnar, tycktes den beskärma sig och ängslas, vart ska du gå?

Då kände Storgårds-Ejnar, att det i alla fall var han, som egentligen var herre här. Sturskt slog han sig för bröstet och svarade ut emot lador och logar och sovande hus:

— Hem för att ta spänntag med käringen om gårn!

Beda, som väntade, var längesedan glömd och likaså den tid han kom på. Men när han fick se, att det lyste i salsfönstret mitt i natten, blev han i alla fall litet haj. Sakta och på tå smög han sig så försiktigt han kunde fram till fönstret. Därinne satt mor Brita ensam, fullt påklädd.

Klädd i sin svarta kyrkschal som till helg var hon och händerna höll hon knäppta över bordet som i bön. Men varken psalmbok eller bönbok låg på bordet, det var bara sina egna tankar hon hade till att läsa över, och inte var det just Guds ord hon då brukat. Så var det hon alltid setat, mor Brita, i tankar på sig och sitt, när andra drogo bort till bot och bön, så var det hon brukat vaka ibland över gården, när alla sovo. Men ändå var hon sig inte riktigt lik, där hon satt. Ryggen var ej så rak som förr, huvudet höll hon sänkt. Såg han rätt i skumrasket, var det en grå hårslinga över tinningen? Nej, det var väl bara en villa det som uttrycket där, som han aldrig sett i det ansiktet förr, så vekt, så ljust, så undergivet.

Med ett sting i hjärtat sade han sig, dryckeshjälten och storprataren på lur utanför huset, att hon där var hans mor ändå, det var något märkvärdigare i det ordet, än han tänkt sig. Att se henne åldras var som att se själva livet förvandla sig. Nog borde hon få fred på gammeldagarna.

Men med våld slog han vekheten från sig — vad var nu detta för kvinnotankar — mor hans tog man inte med slikt, det visste han bäst. Henne fick man ta på karavis, rent spel och rakt på sak. Han fick se till att ta sig in till henne ändå, blev det inte nu, blev det aldrig mer.

Och så väcktes mor Brita ur sina funderingar av att någon med buller och bång kom inramlande genom långfarstun och famlade på låset till salsdörren. När hon gick dit och öppnade den fick hon se, att det var Ejnar. Det var så underligt, han kom som skapad fram ur hennes tankar. Hon hade just i minnet levt om de långa morgontimmar, då han skulle till att se dagens ljus och sedan hade hon följt honom en bit på väg genom barndomen. Så ljus och kelen han varit, lättare att tas med än Anna-Greta, lyckobarnet skulle han bli. Lätt hade hon burit honom i den tanken. Men det var visst inte nog med att man bar barnen sina till världen en gång bara, åter och åter fick man ta den bördan på sig, bära dem fram genom barnsjukdomarna, genom ungdomsstriderna och sist genom det verkliga livets prövningar. Sorgerna och bekymren deras bar man jämt under sitt hjärta. Nog hade barnen hennes gett henne tillräckligt att bära.

Först kom Anna-Greta med sitt. Vad hade all hennes möda med dottern hjälpt från den dag, då hon bars till dopet med stål i lindorna till den dag, då hon som brud trätt in i aktad mans gård? Nu satt hon här i alla fall och var utskämd inför hela socknen. Här gick man inte från den man lovt sin tro inför prästen, om så hin själv kom i huset. Värre än det värsta kunde intet vara — det att heta manförlöperska eller hustruskämmare. Därför hade mor Brita trott Anna-Greta frälsad från sig själv vid brudpallen. Men det var andra seder nu. Nu var det inte längre namnet och hedern det gällde, välståndet och anseendet. Nu var det bara fråga om vad man själv tyckte och kände. Hade hon inte kommit vandrande hem efter vägen som en frånvarande, Anna-Greta, med en halvdöd harunge lindad i Eriks gamla klä’ströja och allt det hon haft till svar på frågor och förebråelser var:

— Ja har löst mej själen min tillbaka, den var för dyr pant för gårn å namnet. Ge mej en vrå å en brödbit bara, så ä ja nöjd.

Vad skulle en svara på tockna märkvärdigheter? Det underligaste var ju, att djupt inne i henne själv fanns det numera något, som gav genklang till dotterns ord. För dyrt, ja, för dyrt fick en betala allt det hon satt sin lit till i denna värld. Svek det, satt man där så underligt tomhänt inför döden. Därför väl för den, som tog igen sitt i tid.

Utan ett ord vidare hade hon gett dottern tillbaka hennes plats i hemmet. Och vad mer var, hennes ord hade tänt en ny slags oro inom henne för Ejnar, en oro och ett ansvar, som ej längre bara gällde hans yttre välgång. Annars var det ju illa nog det hon hörde om honom i det avseendet, om hur han gick i Grubbens tjänst, bodde på ett torp och hade gift ner sig med en fattig skogshuggartös. Han, som hon sparat det bästa giftet i byn åt. Men värre var det ändå, tyckte hon nu, att han söp och levde som om var dag var den sista. Var det priset hon betalat, skulle sonen gå förlorad för att rädda gården? Också hans själ hade hon pantat bort för det jordiska — och nu var det som om hon tappat lösenkvittot på den.

Kväll efter kväll hade hon suttit här ensam och grubblat över den saken och önskat, att hon kunnat göra det gjorda ogjort. Kanske om hon gett Ejnar gården i tid, hade han nu suttit här skötsam och ansedd som far sin. Nu visste hon sig ingen utväg, tyckte hon.

Men så hade då detta kommit, som hänt i kväll. Det var så underligt med barnen. Mycken sorg och oro hade de gett henne att bära, men så kunde de också plötsligt skänka en den tröst och glädje, som ingen annan kunde. Hade hon inte kommit här, Anna-Greta, och bragt det till huset, som ensamt kunde föra Ejnar tillbaka och rädda honom. Det var väl så här i världen, när livet blev alltför svårt och invecklat, då måste det skapas något nytt ut av det, ett nytt litet friskt och ofördärvat liv. Tänka sig det bara — Ejnar, en son! Inför det undret blev han själv en annan, inte längre den vuxne, som bar mans ansvar för sina gärningar, utan barnet, som bara krävde ömhet och skydd — utan att behöva ge något tillbaka. Så hade hon nu suttit hela kvällen och liksom hållit honom i famn igen och talat alla de goda ord till honom, som hon så länge hållit tillbaka. Och just då kom han själv.

Men det var inte längre barnet från drömmarna nyss, som sprang henne i famnen. Mannen, den fullväxte, var det, som kom raglande mot henne, stänkt av vägens lera och smuts och med en svordom på tungan. Hon kunde ha blivit rädd, om hon inte varit mor hans. Som det nu var blev hon bara glad, att han kommit av sig själv ändå till slut. Lugnt och utan att låtsas om något gick hon emot sonen och räckte honom handen.

— Välkommen hem igen, Ejnar, sade hon vänligt.

Häpen och förlägen blev Ejnar stående på tröskeln. Var det mor, som kom emot honom på detta sätt? Hade de inte skilts som ovänner och inte sett varandra nu på halvåret snart? Och nu kom hon emot honom och gav honom handen! Det hade hon aldrig gjort förr. Brydd stack han näven bakom ryggen på småbarns vis, när de veta med sig någon odygd — nej, han ville inte fram med den, så lortig som den var!

Vad var det han tänkt sig hem för? För att ta livtag med mor om gården, var det ja. Men det blev inga livtag av, tycktes det, bara famntag. Tog hon honom inte under armarna, och ledde honom så varligt fram till fars hedersplats vid fönstret, där han alltid suttit, när det var något särskilt viktigt, som skulle avhandlas. Nu eller aldrig fick han säga henne, att det gällde heder och ära denna gång och det goda namnet, fars namn. Hennes förbannade trilska var det ju, som vållat alltsammans.

Men han hann aldrig så långt. Mor Brita förekom honom.

— Ja ä färdig me mitt nu, Ejnar, sade hon stilla. Du får sätta mej på förgångar, när du vill. Du kan stanna och bli här mesamma, de ä bäddat åt dej i farstukammarn. Men först ä de någe du måste se.

Och åter tog hon Ejnar vid handen, som nu ej längre var så motsträvig, och ledde honom genom köket, där drängarna och pigorna snarkade, och in i kökskammarn, där hon själv numera brukade ligga. Därinne var också ljuset tänt, en liten nattlampa med blå kupa, som han mindes från barndomen, en oljelampa, som far hans haft med sig hem från marknaden en gång. Den hade ett särskilt sken, den lampan, en blå och trolsk glans, som gjorde allt till en saga. Det svaga ljuset nådde inte långt, det blev bara till en snäv trollkrets omkring sängen bara, en dunkelt lysande ring av äventyr. Inom den ljuskretsen hade han drömt alla sina barndomsdrömmar om livets stora marknadsresa och alla dess underverk. Och nu föll den som en blå och förtrollad ring kring den vita huvudkudden, kring det största av alla under. Ty vem var det, som låg där mitt i månskimret om inte hans egen Beda, blek bara inte av nattljuset utan också av något annat. Och bredvid henne något, som rörde sig oroligt och kved, något litet och mörkt och ludet som en ekorrunge — herreminje, ett barn, hans barn! Han hade ju vetat det förstås, men ändå, lika märkvärdigt var det. Mycket märkvärdigare än att Beda låg här i mors säng och Anna-Greta satt bredvid henne och hjälpte henne med barnet.

Och Beda — korstasligen, nu mindes han dragkistan, så pass hade hon väl förtjänt att få efter detta.

— Hon kommer me bolagsskjussen från stan å farlia granna beslag har hon, ljög han med grumlig röst, satte sig på sängkanten och strök hustrun tafatt över handen.

Men Beda såg inte ut att förstå.

— De ä en pojk, viskade hon matt, och blåare och mera underfull än själva sagolampans sken var den blick hon gav honom.

De orden gåvo större styrka än en hel kyrksup. Kom an nu med hot och hårda ord mot Storgårds-Ejnar! Här var han hemma och fruktade ingen, det kände han, där han satt en stund senare i fars gamla kabbstol ute i köket och värmde sig vid elden, som hon tänt åt honom, mor Brita. Suset i brasan sade honom det, de sovandes tunga andetag och den nyföddes svaga gnällande inifrån kammarn, att här satt han nu äntligen i fars stol och var far själv och herre i huset. Men den, som var husbonde i gården, han gick inte mer till kvinnfolken efter råd om det så var mot Grubben själv.

Men mor Brita, hon hade visst väntat sig något i den vägen ändå. Tyst kom hon smygande, när det äntligen blev lugnt därinne hos barnaföderskan. Men när hon lutade sig ner över Ejnars stol, fick hon se, att han satt där och sov med munnen öppen och benen sträckta ifrån sig. Dragen voro slappa och pussiga, och en stank av brännvin steg och sjönk med andedräkten. Hade hon handlat rätt den här gången måtro, eller var det ena lika så galet som det andra? Skulle fadersplikterna och ansvaret verkligen förmå att rädda Ejnar? Vem visste det, men hon hade handlat som hon måste som mor.

Sakta började hon klä av sonen som man klär av ett barn. Ske Guds vilja, sade hon undergivet, och det var första gången Svart-Brita tagit de orden i sin mun.

Då rullade några slantar ut ur Ejnars ficka — trogen sin vana bar han löspengar i byxsäcken. Med möda böjde sig mor Brita ner efter dem, hon fick leta länge under stolar och bord för att finna dem, det var pengar, som voro vana att rulla. Men hon fann dem till slut, och när hon såg upp igen, var hon röd i ansiktet av ansträngningen, och det hade kommit ett uttryck av tvivel och oro över det.

Med rynkade ögonbryn ställde hon sig att se ner på sin sovande son — han såg då inte mycket husbondlik ut, där han satt.

Åhja, hon var ju inte alldeles död än, även om hon gick från gården. Man fick väl ställa villkor.

— Gårn får du, sade hon halvhögt, sagt ä sagt.

Här stannade hon tvekande, hon var sig nästan lik från förr, där hon stod och ackorderade med sig själv. Till slut rätade hon på nacken med något av sin forna envishet.

— Men skogen, den behåller ja, sade hon så plötsligt, högt och hetsigt, som om hon motsagt någon, som var alltför påstridig.

— — — —

Men borta i sitt kyffe i staden satt alltjämt Mats och grämde sig över Ejnar och hans elaka ord.

Var hade han då hamnat nu igen. Lill-Jonas Mats, som skulle ut i världen och bli storkarl? Satt han vid torget redan i ett av finhusen där med skvallerspegel utanför förmaksfönstret? Nej, ännu längre bort i utkanterna hade han hamnat. Fri bostad hölls han med bevars, men vilken bostad! Ett av Grubbens träruckel, byggt av avfallsplank från sågen hans. Femtio får av finaste avelsras hade landssektern tagit ut där sörpå och skickat hem. Dem skulle nu Mats börja fåravel med för länets räkning, så att västerbottningarna skulle få fina ullstrumpor inuti kängskoskaften och slippa sticka foten bar neri skohöet. Grubben, som tog hand om skocken, hade i all hast smällt upp detta fårahus med två små kyffen, ett för fåren och ett för Mats.

Här hade han nu bott över en månad i väntan på landssekterns vidare planer. Hela hösten hade det regnat som om himmelen varit öppen. Taket, som var lagt med lösved, läckte, och hur Mats flyttade på bädden sin, fick han ibland vederdop i pannan av iskallt regnvatten. Där låg han våt och frysande som en hund, och alldeles invid sig kunde han höra fåren bräka ynkligt och vädjande. De hade knappast rum att lägga sig i sitt kyffe utan stodo och gnedo sig en lång stund mot varann, innan de kunde jämka ihop sig om utrymmet.

Hit gick han också marknadskvällen, ty han hade ingen annanstans att gå. Ejnars hånfulla ord ekade honom alltjämt i öronen, och det värsta var, att han måste säga sig, att Ejnar hade rätt. Getarpojke hade han varit, fårgetare var han nu, det var hela hans lysande bana hittills. Armod och försakelser var han van vid, men så armt och övergivet som nu hade han aldrig haft det. Det var knappt han ville tända elden på den lilla öppna spis, där han lagade sin mat, för att slippa se eländet. För första gången i sitt hårda liv höll han på att mista det enda dyrbara han hittills ägt, hoppet. Vad var det far brukat läsa för mor, när det sett som mest hopplöst ut i det fattiga hemmet? En hel liten berättelse var det ur de sju korsordens bok. Med glasögonen på näsan hade far läst sakta och högtidligt ur den lilla nötta boken:

»Bias, en av de sju grekiska mästare och visa män, vart en tid tillfrågad: Quid dulce esset hominibus? Vad människjomen allraljuvligast vore? haver han svarat: Spes, det vare hoppet.»

Inte hade far kanske läst de främmande orden rätt, men den rätta meningen hade han fått ur dem. Och frid och förtröstan hade sänkt sig över dem alla, när far sänkte boken och trosvisst tillade:

»Bedrövelse gör tålamod, tålamod gör förfarenhet, förfarenhet gör hopp, men hoppet låter icke på skam komma.»

Ja, hoppet hade de behållit, hans prövade fader genom tunga ofärdstider, ända in i döden, det var det, som hållit släkten uppe. Nog hade det gått långt med honom nu, när han var färdig uppge det enda släktarv han ägde. Men det var väl det, att han kommit ifrån jorden, det var den, som skänkt både bedrövelsen och tålamodet till fullo. Till det livet var han fostrad genom seklers prövningar och nöd, till att bära och tåla dess karghet och hårdhet, till att segt ta i på nytt, åter och åter, när allting föröddes. Men härinne i staden gällde det annat, en snabb blick och en rapp hand fick man ha och hårda armbågar för att tränga sig fram och synas. En senfärdig grundlighet och ett fullgott arbete satte ingen längre något pris på. Och ägde man en gammaldags tro och heder, blev man hållen som får och fä. Dum och enfaldig hettes den vara, som stod vid ord och loven.

Som med honom nu, inte var han kvar här för annat än att han inte ville rygga sitt avtal med landssektern. Tills han kom hem och fick se, hur illa de ställt det med planerna hans, hade han velat uthärda. Annars fattades det honom inte anbud på annat arbete längre. Senast i går hade han varit åt honom igen, Gebhardt, storhandlarn näst intill Grubbens. Det var där han handlat sina fattiga förnödenheter under hela den tid han varit i staden, så han var välkänd med handlarn själv.

Han var en man på sitt vis, Gebhardt, olik storhopen. Så enkel och gemen av sig, fast han hade större bondhandel än självaste patron Grubb, sades det. Det var bara den skillnaden på dem, att där Grubben tog sitt med list och brännvin, där tog den andre sitt med ärlighet och rejäla varor. Inte blev man så rik på det, kanske, men det var pengar, som stannade och trivdes. Och Gebhardt var en gammal ungkarl med ingrodda vanor och litet bekväm av sig, han nöjde sig med det boden gav och lade sig varken i skogsaffärer eller andra vidlyftigheter.

Hans enda bekymmer i denna värld var att få ärligt folk i sin affär, så att han då och då kunde slinka in till sig själv och ta sig ett bloss på långpipan och en liten lur på sin gamla skinnsoffa. Men för varje år hade det blivit allt sämre ställt med både långpipor och tupplurar. Antingen han nu gjorde något åt det eller inte, så gick affären stadigt framåt, och så kommo godtiderna, och då skulle man sett! Marknadsdagar och lördagar var boden packad av folk, och då måste handlarn själv i elden, antingen han ville eller inte. Röd och het som en bastuugn sprang han där bakom disken på sina dåliga ben och svettades och småsvor och önskade sig tillbaka in i sitt svala vardagsrum. Nog kunde han väl ha skaffat sig en, som sett till det hela åt honom; konsten var bara att hitta rätte mannen, folket var inte detsamma som förr. Förr kunde man lagt kassan öppen på disken, nu rådde det andra begrepp. Pengarna rullade undan på ett annat sätt än förut, då blev det inte heller så noga, om det råkade till att fastna ett eller annat mynt mellan fingrarna på en, som man strängt taget inte rådde om.

Gebhardt hade blivit lurad av en sådan där bodherre, som kommit på annons och sades kunna sitt yrke. Tulla växelkassan kunde han och själv tjäna sig en styver att börja eget med, men det var nu inte precis det, som Gebhardt tänkt sig, när han tog sig en bodföreståndare. Då sprang han hellre som förr bakom disken och såg till sitt folk själv. Men han tyckte inte riktigt om det heller. Det var liksom inget göra för en karl att springa bakom ryggen på sina bodbetjänter och räkna skillingarna och sviskonen i lådan. Han skämdes värre än om han gjort något dåligt själv. Men när han så tänkte på, att de rackars pojklymlarna därute kanske höllo honom för en narr och en gammal tok, där han slagit sig till ro en stund, svor han mellan tänderna och makade sig ilsket ut igen. Nog skulle han se till sitt ändå, så länge han levde och benen buro, fast mamsell Holmström, hushållerskan hans, fjäskade och sade, att han började bli för gammal att sköta det ensam.

Nog suckade han mången gång ändå, där han gick i boden. Men den sucken gällde inte bara besväret. Gebhardt själv var en genomhederlig man, som aldrig tagit sin vinst med orätt och hans suck gällde den gammalsvenska ärligheten, som såg ut till att hålla på att försvinna. En man, ett ord hette det förr, nu fanns det många slags ord för var och en, tycktes det.

Därför satte han värde på att byta ett ord med Mats ibland. I det lilla han fick till svar fanns all den gamla trygga och litet tafatta tyngden han mindes från förr. Den gamla bondhedern, de gamla bondekläderna — han tycktes inte ha bytt bort det ännu för lösa ord och köpekram, Tavlepojken där. Det han lovat det stod han vid, vart det så bar. Nog var det illa, att han hamnat som Grubbens kreatur på en sådan plats! När han därtill hade bokkunskap i både ett och annat. Det var en skam och ett slöseri med gott material, som var äkta svenskt, tyckte Gebhardt. Man hade råd att slösa både med skog och människor numera, tycktes det.

För första gången i sitt hederliga liv nedlät sig Gebhardt till att locka och tubba någon ur annans tjänst. Han stod inte till svars med att låta pojken gå under som ett djur bland oskäliga djur bara för att han ansåg sig bunden av löfte och avtal. Första gången ville han bara ha Mats till magasinskarl, han såg ju stor och stark ut till det. Men så kom han en dag stickandes till honom med en krånglig faktura, som han ville ha genomsedd — det var mest för att pröva pojken. Och så snabbt och säkert gick den räkningen, att Gebhardt blev stormförtjust.

— Här har jag äntligen en bodbetjänt, som kan räkna annat än på fingrarna, sade han. Välkommen till mig i morgon dag, om du vill, Mats Jonsson.

— Tack, men ja ä redan fästad, fick Mats fram, fast det var svårt, orden ville liksom sätta sig i halsen på honom. Men till vårn kanske ja kan bli fri.

— Till vårn ha både du å kräkena dina frusit ihjäl, puttrade Gebhardt bekymrad. Så ordhållsam, att det går på livhanken behöver inte ens sankte Josef vara. Men du ä av samma sort som far din, hedern ä en sjuka hos dej som illmarigheten hos annat folk.

— Ja har lovt landssektern, försökte Mats försvara sig, ja ä han tack skyldi för hjälpen.

Men Gebhardt brusade bara upp ännu värre på det.

— De ä just de me oss häruppe, me all den där evinnerliga tacksamheten och pliktskyldigheten mot var å en, som behagar minnas, att vi finns till, de ä därför vi aldrig kommer någon vart. Se på Grubben, han tar de inte så görnoga, han, me tacken å ordloven. Nänämen, måtta i allt, min käre Mats Jonsson.

Ännu värre hade det emellertid varit i dag, då han åter haft sig ett ärende in i boden. När han fick pengarna tillbaka, gav han sig att räkna igenom dem, som han alltid gjorde. Då såg han, att han fått en trestyver för mycket igen på mjölet.

— Här har I trestyvern tillbakas, sade han till bodbetjänten, mjöle har ju stigi igen, vetja.

Gebhardt stod bredvid och råkade höra det, ett riktigt skutt tog han i förtjusningen, man skulle aldrig trott honom så mjuk i benen.

Hela dagen hade han gått där och förargat sig över slarv och tjyvknep i smått, över ödslande med smulorna och liknöjdhet i det lilla. Inte för att det kanske gjorde så mycket till och ifrån för honom själv, men Gebhardt, han trodde på det gamla ordet om knappnålen och silverskålen, han. I dag knyckte de sviskon och socker ur lådan och en och annan skilling på växeln, i morgon skulle de ta riksdalrarna ur lådan, och om femtio år skulle tusenlapparna och millionerna ryka. Det fanns ingen mellanväg mellan hederlig karl och tjuv.

— Nu slipper du inte undan me att bli bodbetjänt ens, sade han till Mats, nu får du bli bodföreståndare åt mej me en gång, ja behöver just en sån. Å tro mej, hedern i de lilla ä de sällsyntaste å svåraste. Nog såg ja dem ännu, som int tordes ta hundralappen på samvete sitt, men de va längesedan nu ja såg den, som tog de så noga me styvern. De ä fanken ta mej vackert som i en söndagsberättelse.

Och då Mats ingenting svarade i häpenheten, fortsatte han:

— Dem talar om affärsprinciper nu för tiden — de finns så mycket granna ord. Ja har bara haft en affärsprincip, ja: ärlighet varar längst. De heter inte, att den kommer först eller tar sig längst fram. Men den varar, sen det andra löpt halsen av sig. Nå, tänk dej nu om till i morron, sen skickar ja länsman på dej å hämtar dej hit.

— — Mats hade egentligen inte tagit sin belägenhet så allvarligt, förrän han träffat Ejnar. Men inför fosterbroderns hån och översitteri hade han kommit till att riktigt tänka över sin ställning. Nu såg han, att det var som han trott, ur allt, som rörde en bondes liv och kunskaper hämtade man varken bärgning eller anseende här norrpå, så länge Grubben var herre över allt. Hur man bar sig åt, så slutade man som hans kreatur och livegne ändå.

Så ensam som nu hade han aldrig varit, han hölls ju inte ens värdig att bo med folk. Då hade han det ju till och med bättre under Öbergs låga tak. Men Öberg var borta nu, han drog not på ett större hav. Silverfångst tog han väl i noten sin, stjärnor plockade han mellan maskorna, flämtande och levande som fiskar på land. Och Gud Fader själv lät ibland ro sig i Öbergs båt över det oändliga himmelshavet, trodde Mats, för att få höra på det underliga gubben funderat ut under sitt långa ensamma liv. Han var väl själv en ensittare, Vår Herre, där han bodde så långt från alla i sitt tillstängda hus, tänkte han sig. Skulle man nå honom med en bön, en fråga, fick man visst vandra långt.

Han visste inte, varifrån han fick sådana tankar just nu, det var väl för att han kände sig så modlös. Men det som tagit hoppet och tålamodet av honom till slut, det var nog mest det han fått höra om Anna-Greta, att hon hade det så bra och var så nöjd med sitt. Han trodde sig ju ha övervunnit alla olovliga tankar till grunden, men hur löst den sinnesbättringen satt, det såg han ju på, att han inte unnade henne den lilla lycka hon kunde finna. Det var liksom ingen rättvisa i att hon skulle ha välgång i allt, tyckte han, medan vad han företog vände sig i otur och misslyckande, fast den tanken var just inte vacker den heller.

Det var väl bäst som skett i alla fall, att hon inte tog den, som var född till fattigdomen.

Eller var det som Gebhardt sagt, att han var alltför nogräknad på hedern för att kunna slå sig fram bland dem, som räknade efter andra mått? Ja, så var det, det var farsarvet hans, som ännu tyngde och hindrade honom i det världsliga och som han ej kunnat bli kvitt med några medel. Men det skulle bli ett ordentligt slut på det nu, han var trött på att släpa på den bördan längre. Han skulle ta fördelen där han fick den som alla andra utan skrupler och hänsyn. Han skulle bränna dem, fars gamla böcker, som lärt honom så mycken onödig lärdom om en annan värld, medan de lämnat honom i tvivel och ovisshet om denna. Häftigt ryckte han till sig en av böckerna ur högen och slängde den på elden. Bokstäverna glödde till ett ögonblick på den sida, som slogs upp, ett enda ord lyste kvar där sedan de andra slocknat. Ödmjukhet, stod det där med bokstäver, lysande som rubin. Så slocknade också det.

Då blev fårens bräkande därute allt jämmerligare, och Mats glömde sin egen nöd för deras. Stackars kräk, så de fröso och foro illa! Värst var dock, att de utfodrades med regnskämt hö från Grubbens lägdor. Redan när det kom hade Mats sett, att det var halvruttet, svartnat och odugligt till foder, men han fick lov att ta av det, då intet annat bestods. Kunde han bara hålla liv i djuren till fram på våren, då landssektern kom hem, så var det bra, om inte, blev det väl hans fel. Skulle han själv kunna hålla ut till dess?

— De måste gå, ja har ansvare för de ja ä betrodd om, näpste han sig själv för sina tvivel — och gick så ut i fållan.

Han kände sig själv så underligt matt och yr som om han haft frossan i faggorna. Måtte han bara inte bli liggande sjuk här, hur skulle det då gå med kräken? Därute i den trånga fållan lågo de, tätt packade med nosarna på varandras ryggar och ett tåligt uttryck i sina fromma ögon. Undergivet togo de emot, vad deras herre, människan, lät gå ut över dem av gott och ont. Bättre och tacksammare än de, som kallade sig folk, hade de varit mot honom. Det var väl därför de hettes dumma och oskäliga. Så blev det också med den, som tog det alltför laggrant med heder och stolthet, den hölls i värde med fåren.

Härute i fållan kändes i alla fall varmare och mera bebott än i det rum, som skulle vara människobostad. Sakta makade han med foten undan en av tackorna. Villigt gav hon plats och flyttade sig längre intill de andra, så att Mats kunde krypa ner ibland dem och få livsvärmen tillbaka. Det kom rent av som ett moderligt uttryck i djurets stillastående, lidande blick, när det sakta slickade hans hand. Mats kände tårarna stiga sig i ögonen. Så var det, de oskäliga djuren voro barmhärtigare än människorna.

Men i den plötsliga värmen efter råkylan därinne var det som om febern brutit ut på allvar. Frossan tog honom så våldsamt, att han skakade, och svetten lackade av honom mellan frossbrytningarna. Så föll han med ens i en blytung sömn med vilda nattdrömmar och fantasier.

Först var det Anna-Greta, som kom, hon hade inte varit hos honom på så länge nu. Till dans och lek ville hon bjuda, sidenkjol och rävsvans bar hon som vittra. Leende tog hon hans hand och svängde den fram och tillbaka, medan hon sjöng:

Men när han skulle till att svara med visans ord var hans mun sluten som med järnlås, hans läppar kändes brännande och torra, och han kämpade och kämpade efter luft.

Då skrattade Anna-Greta, det lät som en bräkning, och tog nästa man i ringen. Ullig rygg hade han och stora, dumma ögon — — korstasligen, Anna-Greta svängde sig med stallgumsen! Hoppade som en tok gjorde han med benen i krum, men när han tittade på Mats ett ögonblick såg han, att han hade människoblick under hornen ändå — Gam-Erik var det, som stollades i ungdomsringen.

Men så gick friardansen sin väg under spel och stoj, och Mats fick annat att tas med. Något att kämpa med, något att ta livtag och brottas med, något, som ville pressa honom allt djupare ned, fast han själv ville bli fri och komma upp. Överallt omkring honom var det, runt om och på alla sidor, tungt böljande och flämtande som en enda levande och oformlig massa. Och det ville ha honom under sig, ville vältra sig över honom, tills han miste andan och kvävdes. Livet självt var det visst, som blivit honom övermäktigt och ville ha honom ner, dit ner till fattigträskets botten! Mitt inne i den oräkneliga massan av alla de namnlösa tusentalen, som kämpade och ledo, som flämtade efter luft, var han, en bland dem. Oförstående och stumma, viljelösa som en hjord ledd av en främmande vilja, som plötsligt övergivit dem, knuffades och trampades de i en vettlös skräck för att komma de visste ej vart.

Men över allt detta bråk och väsen stod något annat, något oändligt tyst och stilla, och avvaktade stridens utgång. Varken uppmuntran eller tecken till vrede gav det från sig, stod bara orörligt och väntade. Men just denna orörliga väntan var det fruktansvärdaste av allt. Nu visste han det, det var mot själva makten därovanför han stred, de alla stredo, den var det som med oräkneliga världars tyngd låg pressande på hans bröst. Som sin far stred han till slut sin envigeskamp med den Väldige.

Med svetten lackande av pannan sökte han få armarna fria — de voro fängslade som med järnkedjor — och ropade och frågade som han mindes att fadern gjort: »Huru länge skall det töva, innan du vänder din blick ifrån mig och släpper mig, att jag får hämta andan? Om jag har syndat, vad gjorde jag dig, du människornas vaktare?»

Och då alltjämt inget svar kom, tog han åter lidelsefullt i på nytt med sin egen särskilda samvetsfråga, på vilken liv och död hängde:

»Varför få de ogudaktiga leva, åldras och tillväxa i kraft? Deras hus stå trygga för fara, och Guds gissel hinner dem aldrig.»

Ännu mycket mer skulle han ha velat fråga om, då han äntligen tyckte sig få ett svar. Långt fjärran från kom det med fars röst men sällsamt förändrad av avståndet, som ropade han genom en lur av kristall:

»Hos Gud är fruktansvärt majestät.

— — Hos honom är kraft och vishet, hans är den förförde och förföraren.»

Då blev honom känslan av Guds kraft alltför övermäktig, och han slutade att kämpa, lät sig bara sjunka ner i den levande massan, som böljade runt kring honom. Men just som han trodde sig färdig att sjunka och förgås släppte han det sista av egenrättfärdig stolthet och bad med knäppta händer, ödmjuk och förkrossad för första gången i sitt liv riktigt ur djupet av sitt hjärta och ej bara längre med inlärda, döda ord:

Då var det som om plötsligt den osynliga kraften därovanför blivit rörlig och levande, det var som om en hand sträckts ut och fattat tag i honom och dragit honom upp. Hårt var taget, obarmhärtigt hårt, men starkt och befriande.

— — När han vaknade till ur feberdvalan, fann han sig själv stående på knä mitt bland fåren, som alltjämt trängdes och knuffades med varann efter plats.

Utmattad släpade han sig in på sitt rum och föll ner på bädden i en tung och drömlös sömn.

— — — —

När Mats vaknade ut dvalan var hans första tanke, att han måste ut efter hjälp åt djuren, innan han på nytt greps av febern. Och så lyckades han då släpa sig upp ur bädden och hyfsa till sig litet för att gå till Gebhardt.

Det var märkvärdigt, vad det var långt dit ändå i dag, det var som om han alltjämt vandrat i mardrömmen, där vägen växer och växer för vart steg, tills den slutligen blir till något vidunderligt smalt och trångt och ändlöst, som löper undan för en, hur man springer. Men fram kom han ändå till slut och lutade sig tungt mot disken.

Gebhardt stod själv ute i boden och höll på att väga upp ett skålpund pudersocker åt mamsell Holmström.

— Jaså, du kommer själv ändå, sade han muntert till Mats.

Mats skulle just till att svara, då febern på nytt högg tag i honom. Påsar, säckar, lådor och människor dansade kring för hans ögon, och han måste klamra sig hårt fast vid disken för att ej falla. Över honom svävade Gebhardts ansikte som en vänlig och bekymrad måne, och bredvid rullade mamsell Holmströms huvud med den stora gula chinjongen som en yr och vilsekommen sol. Det såg så löjligt ut, att han måste skratta. Men det blev bara till ett gurglande ljud, och plötsligt gav disken vika och ramlade med ett brak ner i källaren och drog Mats med sig i fallet.

— — När han åter slog upp ögonen låg han nedbäddad i något skinande vitt, som doftade av soltorkat goluktsgräs, av renhet och svalka. Vart han såg skimrade det vitt för hans ögon, vita och svepande gardiner, bakom vilka ett fönster svagt avtecknade sig och därutanför sakta fallande snö. Allt var ljudlöst och formlöst, hade liksom varken början eller slut.

Det var inte underligt, att Mats, fattig stackare, mitt i all denna vithet och tystnad smått började tro, att han var död nu och låg svept på rikemansvis. Livet kunde det ju ej vara, det hade hittills bara varit kyla, mörker och övergivenhet. Feberdrömmen kunde det ej heller vara längre, då jagades man ju av minnen och halvvakna begär som av ett koppel hundar. Men detta var bara renhet och ro, så var det alltid Mats, arbetsträlen, tänkt sig saligheten.

Gärna var han dödman i en sådan himmel, fast hur han kommit dit, var mer än han visste. Nog hade han väl haft sina mödor med att ta sig dit ändå, dunkelt for det för honom, att han stritt med Vår Herre själv om den saken. Med ord och frågor hade de tagits med varann, med hårda livtag och seg och mödosam brottning genom många dagar och nätter. Vad de sagt sig emellan kunde han ej minnas nu, men hårt och ivrigt hade de talats vid som män. Hade Mats sagt, att Gud var skyldig honom bot nu för det han gjort med far hans i tiden. Då hade järngreppet kring honom blivit ännu hårdare, tills det med ens släppte — det var både som en lättnad och en underlig sugande tomhet i det. Känner du då äntligen att jag finns? sade det dånande och tungt som med julklockor. Och Mats måste viska ja, ty det, som ägde en sådan järnhård kraft och tyngd i sig, måste ju finnas.

Då ändrade sig rösten med ens och blev mild som en kvinnas. Blid som en susning viskade den och talade ord av en outsäglig ljuvhet till honom, ord, som ej kunde tolkas på ett jordiskt språk. Inte ens sedan han fullt vaknat till sans var det som om rösten tystnat, den fortfor att sakta viska utanför rummet, till slut öppnades dörren, och någon kom in med ett ljus i handen. I det svaga, fladdrande skenet såg Mats, att det var mamsell Holmström. Med vitt stycke på sitt släta, benade hår gled hon sakta in med handen för ljuset. Ja, varför skulle nu inte mamsell Holmström få träda in i saligheten hon med, det ville just Mats veta. Inte annat än han visste hade hon i livet varit en ärbar och god kvinna. Hon och all renheten härinne passade väl ihop.

Men när mamsellen kom fram och riktigt fick se honom, satte hon ljuset ifrån sig på bordet och slog ihop sina händer, fast mycket försiktigt det med, ännu rädd för allt buller som hon var.

— Du min skapare, ä han inte vaken nu ändå! sade hon med oförställd glädje.

Och var mamsell Holmström i sin vita mössa och med ljus i handen änglalik nog, så kunde man då i alla fall inte missta sig på, att hennes röst var både fast och påtaglig, en dugande och jordisk kvinnas varma och bestämda röst.

Nej, nog var han på jorden ännu, och till på köpet hos Gebhardt, inne i mamsellens egen vita kammare var han, det fick han snart veta. När han segnade ner i boden hade man inte vetat sig annan råd än att bära honom hit in och stoppa honom till sängs. Och när doktorn kom, hade han sagt, att han inte fick flyttas. Inte för att de tänkt det heller, varken patronen eller hon, vart skulle man förresten flyttat honom, till eländet han kom ifrån kanske, sade mamsellen förtrytsamt. Åhnej, här i huset skilde man mellan folk och fä. En vecka hade han nu legat här nästan utan liv och anda, men någon egentlig sjukdom var det inte, bara det att han frusit och farit illa för länge. Men nu fick han inte veta mer, nu skulle han sova sig riktigt kry.

Och därmed gick mamsellen sin väg igen, sedan hon ordnat litet i bädden för honom. Taget i hennes händer var så mjukt och fast, bara det gav vila och hälsa. Nog var hon väl en riktig ängel ändå, mamsell Holmström, fast klädd i rynkkjol av perkal och kängor av tyg. Lyft honom upp ur döden på starka och moderliga armar hade hon gjort, och det är ju det, som är änglarnas göra. Det var något han bort fråga henne om, något som han bar ansvar för, men innan han riktigt kom på, vad det var, hade han dåsat bort igen.

— — Han vaknade åter till liv av att det var alldeles ljust i rummet. Först trodde han, att han var barn och att det var fettisdagssolen, som sken honom i ansiktet och att den dag hade brutit in, då själva fattigmansbarnet fick äta sig stoppmätt. Men snart såg han, att ljuset inte kom från solen utan från en liten gran på bordet, en liten klädd och pyntad julgran med stjärna i toppen.

Aldrig hade Mats hatt en julgran i sitt rum förr. Hemma i hans barndom brukades inte sådant ännu, det var en ny tids bruk. Att ta något in ifrån skogen och pynta och klä det föll inte skogsbon in. Nog hade han sett ståtliga granar ändå, klädda av Gud Fader själv till fest, strödda med vitaste, dunmjuka änglahår av glittersnö och tända i grannaste prakt av sol och stjärnor. Men detta var något annat, något mindre stort och imponerande, men så mycket mera mänskligt rörande. Den lilla granen stod där så späd och fin i de brokiga vaxstaplarnas varma ljus, små flaggor och röda äpplen bar den. Men vackrast glänste den stora stjärnan i toppen, skiftande i guld och regnbågsglans. En sådan stjärna var det vismännen i Österland vandrat efter, tänkte han. Det var annat det än hans barndoms kalla vita stjärnor, som likt små vassa knappar av diamant hårt naglat frosten fast vid en utpinad jord. Aldrig hade han sedan dess trott, att man kunde se upp till en stjärna utan fruktan. Men som han låg där och stirrade på julstjärnan tyckte han plötsligt, att den tänts för honom ensam till nytt hopp och en friskare levnadstro.

Men nu öppnades dörren på nytt, och Gebhardt smög sig in på tå, vänlig och mysande som julgubben själv.

— Inte trodde jag precis, att jag skulle få dej i huset på de viset, sade han skämtsamt, men nu är du i alla fall här. Å nu får du lov att stanna.

Mats ville invända något, ville fråga, men Gebhardt avbröt honom.

— Jaja, bättra dig nu bara, min gosse, så få vi talas vid om det andra sedan, sade han och gick sin väg igen.

— — — Om några dagar var Mats så pass stark, att han kunde sitta upprätt i sängen, och sedan gick bättringen raskt framåt. För andra gången i sitt liv var det han låg så här. En gång förr hade han kastats på sjukbädden, svag och blodlös, och med näppe dragits tillbaka till livet. Det var kanske så, att han var mera svaglig, än hans yttre styrka lät ana, oårens svält hade väl gnagt ett hål i märgen ändå. Men seg var han också, fick han bara tag i livhanken igen, så hakade han sig outtröttligt fast vid den.

Nu som då hade det varit en kvinna, som hjälpt honom tillbaka till livet, men hur annorlunda var inte allting annat. Då hade febersjukan knappt släppt hans kropp för att en annan skulle tändas, kärlekens och åtråns vanvettsfeber. Var gång hon rört honom, Anna-Greta, hade det gått en ilning av fröjd och smärta genom hans pulsar. Allt blev till bävan och tung förväntan. Nu var det han kände under ömma och vårdande händer blott den svalaste trygghet och ro. Det fanns ingen sejd i de drycker han nu bjöds, som bragte sorg och oro till slut. Den läkedom han fick var vila för kropp och själ, god mat och goda ord.

— — Snart var Mats så stark, att han kunde sitta timmalångt i mamsell Lovas gamla farfarsstol. Vid fönstret hade hon en siska, det var den första fågel han sett i bur, aldrig kunde han få nog av att leka med den. Så näpet och täckt den kvittrade, han hörde det hellre än taltrasten där hemma, det var för mycket dunkel och klagande längtan han fört fram ur skogsdjupet. Siskan var inte så rik på toner, hon, men mera nöjd i sin bur! Nöjd som han, Mats, i mamsell Lovas trånga kammare. Han var visst fri både kärleken och hembygden nu. Nu först kunde han riktigt unna Anna-Greta lyckan. Och Ejnars ord hade botat honom för hemsjukan med.

Som han satt där en dag, kom Gebhardt in till honom igen för att få det klart dem emellan.

— Jaså, du ä kar nu igen, sade han och klappade Mats på axeln. Då kanske jag snart kan få dej ut i boden, som vi talt om, du behövs där ska ja säja.

Mats satt där litet oviss och häpen, kunde det vara möjligt, att Gebhardt menade att ta honom i hans grova bondekläder och sätta honom över de fina herrarna innanför disken, som så nedlåtande nickade åt bondbassarna utanför. Men Gebhardt såg just inte ut att skämta just nu. Så mindes Mats med ens, att han inte var fri att ta tjänst än.

— Herreligen, fåren vetja patron, sade han bestört. Det som alla andra jordiska bekymmer hade varit som bortblåst ur hans huvud denna märkvärdiga tid.

Gebhardt tvekade en stund, så beslöt han att tala ut.

— Jag ska säja dej som de ä, sade han tveksamt. Vi sände en kvinna dit för att sköta dem åt dej, men de var redan för sent — — hälften av kräken dogo av kyla och olämplig föda innan veckans slut. Å då tyckte patron Grubb, att de va klokast att slakta ner de andra, medan man ännu kunde få någe för köttet.

Mats teg stilla på det. Va ska landssektern säja om de? ville han fråga, men Gebhardt förekom honom.

— Landssektern har ja gjort upp me redan, sade han ivrigt, ja har fått svar på, att du ä fri från platsen.

Men han aktade sig för att tala om, vad som annars stod i brevet. Landssektern hade förmodligen misstagit sig på bondeynglingen Mats Jonsson och hans praktiska duglighet, stod det där. En stor och kännbar förlust hade därigenom förorsakats länet, som man endast av nåd kunde efterskänka. Själv hade landssektern för alltid mist sin tro på de västerbottniska bönderna och deras förmåga till självverksamhet. Hädanefter lutade han åt sin umgängesvän, patron Grubbs åsikt, att man fick behandla dem med hårdhandskarna för att komma någon vart med dem. Ifall man inte ville gå ändå längre och säga som mången här sörpå. Vad tjänar det till med allt detta bråk och dessa onyttiga utgifter för några fattiga bönder uppe vid nordpolen, sade de, vore det inte bättre, om man toge en tillräckligt stor pråm och lassade hela sällskapet på för att frakta dem till en gästvänligare landsända? — — Någon sanning låg det i sådant tal, tyckte landssektern. Det lärde man sig, när man kom i kommittéer med riksdagsmän och annat stormrikt folk från sådana landsändar, där man tog guldet nävtals ur åkern. Skogen däruppe kunde man ta vara på ändå, den var ju alltid värd något.

Men sådana ord ville inte Gebhardt föra fram till den, som tog det så laggrant med det som var rätt och hedersamt som Mats. Han såg nog, att pojken tog det som hänt hårt nog ändå.

Också Grubben hade varit framme och gett Mats en glosa, när de träffats i Corins raksalong.

— Jaså, du har tagit honom till ditt hjärta nu, läsarfåret där från Tavle, hade han sagt. Låt se bara, att han inte blir tapprare i grötfatet än i boden, trögheten har han efter far sin. Stå i med predikandet kunde han nog, men gårn sin var han inte kar att hålla.

Gebhardt hade låtit Grubben prata på, han var inte den, som gärna gav sig i ordaträtor. Men nog visste han det han visste, om vem, som hjälpt Lill-Jonas att öda bort gården!

Han var förresten inte den, som tog sådant prat vid sig, han hade sitt eget omdöme om folk. Nu till dags trodde visst alla, att man bara tog sig fram med skryt och skrävel, med stora ord och morska later, de kallade det energi, ett nytt ord det med. Men Gebhardt, han trodde, att det nya ordet betydde något annat också, något gammalt och välkänt — — den seghet och uthållighet, som aldrig släpper taget och ger sig, förrän det blir alldeles omöjligt, den envishet, som tar vid en sak i sänder och söker föra den i land, hur ringa och obetydlig den än kan synas andra; ja, som till och med söker hålla fast vid sina misstag och få något ut av dem.

Sådant var gammalfolket, som Mats kom från, och pojken hade inte vansläktats. Kom han väl på sin rätta plats en gång, skulle man se, att han kunde göra något riktigt av den också.

— Ja ä glad, att de gick som de gick, så ja fick dej till bodföreståndare åt mej, sade han enkelt. Lögnen rider å sanningen skrider, men du ska se, att den tar sej fram till slut den me.

— — — —