9. Han äter andras bröd.

Han hade fått en djerf dröm uppfyld: han hade fått en sommarkondition. Hvarför icke förr? Han hade icke vågat hoppas; och derför aldrig sökt. Det han rigtigt lifligt önskade vågade han icke sträcka sig efter, af fruktan att få ett afslag. En krossad förhoppning var det tyngsta han tänkte sig. Men nu kastade lyckan hela hornet öfver honom på en gång; konditionen var i ett förnämt hus, beläget i den vackraste natur han visste: skärgården; och hvad mer var, i den mest poetiska af alla skärgårdens nejder: Sotaskär. Han tyckte nu om de förnäma. Styfmoderns råa behandling, slägtingarnes eviga lurande på att upptäcka högfärd der det endast fans öfverlägsenhet i förstånd, ädelmod och offervillighet, skarpskyttekamraternas bemödanden att stuka honom, hade jagat honom från den klass derifrån han kommit; han tänkte icke mer som de, kände icke som de; hade annan religion, andra begrepp om lifvet, och hans estetiska sinne hade tilltalats af de förnäma kamraternas måttfulla väsen, harmoniska och säkra sätt att uppträda; han kände sig genom sin uppfostran närmare dem och allt mer aflägsnad från underklassen. Han tyckte att de förnäma voro mindre högfärdiga än de borgerliga; de vräkte sig icke; trampade icke, värderade bildning och talang; de voro på visst sätt mera demokratiska mot honom, då de togo honom som jemlike, än de der hemma, som behandlade honom som en mycket underordnad, underlägsen. Fritz till exempel, som var mjölnarson från landet, mottogs hos kammarherren och spelade komedi med sönerna inför kungliga teaterdirektören, som erbjöd honom engagement, och ingen frågade der efter hvad hans far var för en. Men när Fritz var hemma på bal i Johans hem granskades han fram och bak, och det var med stor förnöjelse en slägting kunde meddela att hans pappa bara var för detta mjölnardräng.

Johan var blifven aristokrat utan att upphöra sympatisera med underklassen, och som adeln omkring 65 och strax eller var ganska, liberal, nedlåtande och för tillfället populär, blef han duperad. Han fattade icke att de som voro uppe en gång icke vidare behöfde trampa ner, att de som sutto på höjden kunde vara nedlåtande utan att stiga ner, och han insåg ej att de som voro nere kände sig trampade af dem, som ville stiga förbi dem upp, och att de som aldrig hade utsigt komma upp endast hade den trösten att hala ner dem, som voro uppe eller på vägen. Det var ju lagen för jemvigten, som han ej insett än. Han var emellertid hänryckt af att komma bland de förnäma.

Fritz började ge honom instruktioner huru han skulle umgås och uppföra sig. Man skulle inte krypa, vara undfallande, icke säga allt hvad man tänkte, ty det begärde ingen få veta; kunde man säga artigheter utan att smickra för groft, vore det godt; konversera, men icke räsonnera, framför allt ej disputera, ty rätt fick man ändå aldrig. Det var ju en klok yngling. Johan tyckte han var faslig, men gömde orden i sitt hjerta. Hvad han kunde vinna vore en akademisk kondition, kanske få resa utrikes, Rom och Paris med disciplerna; det var det högsta han begärde af de förnäma. Det ansåg han vara att göra lycka, och den lyckan skulle han nu jaga efter.

Så gjorde han sin första visit hos friherrinnan en söndagseftermiddag då hon var i staden. Hon liknade ett gammalt porträtt af en medelålders dam. Örnnäsa, stora bruna ögon och krusadt hår ner öfver tinningarne. Hon var elegisk, släpade på rösten och talade något i näsan. Johan tyckte icke hon såg fin ut, och våningen var tarfligare än hans hem, men de hade ju herrgård på landet, slott. Hon tilltalade honom likväl, ty hon hade ett drag, som påminde om hans mor. Hon examinerade honom, konverserade och släppte sitt nystan. Johan sprang upp, tog fatt nystanet, men återlemnade det med en min, som sjelfbelåtet sade: jag kan det der, ty jag har tagit upp många näsdukar förut åt damerna. Examen utföll till hans fördel, och han var antagen.

Morgonen om dagen då de skulle resa ur staden, infann han sig i våningen. Kunglig sektern, så kallades husbonden, stod i skjortärmarne framför salsspegeln och knöt sin halsduk. Han såg stolt och mjeltsjuk ut och helsade kort och kallt. Johan tog obedd en stol, försökte konversera, men lyckades ej få något lifligt samtal i gång, helst sektern vände honom ryggen och svarade kort.

— Det är ingen förnäm, — tänkte Johan; — det der är en knöl!

Och de voro hvarandra antipatiska som två underklassar, hvilka sågo snedt på hvarandras kraflande uppåt.

Vagnen stod för porten. Kusken hade livré och stod med mössan i handen. Sektern frågade Johan om han ville åka ini eller på kuskbocken, men detta i en sådan ton att Johan beslöt sig för att vara fin och förstå inviten till kuskbocken. Och der satte han sig bredvid kusken.

När piskan smälde och hästarne ryckte fram vagnen hade han blott en tanke: bort från hemmet! ut i verlden!

Vid första gästgifvargård der de rastade steg Johan ner och gick fram till vagnsfönstret. Der förfrågade han sig i en lätt, förbindlig, kanske något förtrolig ton om herrskapets välbefinnande, och erhöll af patronus ett kort, skarpt svar, som afbet alla vidare närmanden. Hvad ville detta säga?

De sutto opp igen. Johan tände en cigarr och bjöd kusken, men denne svarade hviskande, att han aldrig fick röka på kuskbocken. Derpå pumpade han kusken; fick reda på umgänge och dylikt, men försigtigt nog.

Mot aftonen anlände de till herrgården. Den låg på en trädbevuxen kulle och var en hvit stenbyggnad med markiser. Taket var platt och dess trubbiga vinkel gaf något italienskt åt byggnaden; men de der röd- och hvitrandiga markiserna, det var sjelfva finessen. Johan installerades med tre pojkar i en flygel, som bestod af en isolerad stuga af två rum, af hvilka kusken bebodde det yttre.

Efter åtta dagars vistelse på stället hade Johan upptäckt att han var tjenare, med en ganska obehaglig ställning. Hans fars dräng hade bättre rum och eget rum; hans fars dräng rådde om sin person, sina tankar, någon stund på dagen; Johan aldrig. Natt och dag skulle han vara med barnen, leka med dem, läsa med dem, bada med dem. Tog han sig ett ögonblick ledigt och någon af herrskapet fick se honom, så frågades genast: hvar äro barnen? Pojkarne hade nemligen sprungit ner till statfolket, men der fingo de ej vistas för åns skull, som rann der förbi. Han lefde i en evig oro för att något skulle vara i olag. Han var ansvarig för fyra personers uppförande: sitt eget och tre pojkars. Hvarje anmärkning på dem föll på honom. Ingen jemnårig att tala med, ingen ungdom. Inspektoren var i arbete hela dagen och syntes aldrig till.

Men det fans två saker, som gåfvo ersättning: naturen, Södertörnsnaturen, och friheten från hemmet. Friherrinnan behandlade honom mera förtroligt, nästan moderligt, och roade sig att konversera om literatur med honom. Då hade han stunder, då han kände sig som vederlike och öfverlägsen genom sin beläsenhet, men bara sektern kom hem var han barnpiga.

Skärgårdslandskapet hade för honom större behag än Mälarens stränder, och de trolska minnena af Drottningholm och Vibyholm bleknade. Året förut hade han på en tiraljering med skarpskyttarne vid Tyresö kommit upp på en höjd. Der var djup granskog. De kröpo mellan blåbärsris och enbuskar, tills de kommo ut på en brant klipphäll. Der öppnade sig plötsligt en tafla, som kom honom att frysa af förtjusning. Fjärdar och holmar, fjärdar och holmar, långt, långt ut i det oändliga. Han hade, fastän stockholmare, aldrig sett skärgården förr och visste ej hvar han var. Den taflan gjorde ett sådant intryck som om han återfunnit ett land, han sett i vackra drömmar, eller i en föregående existens, som han trodde på, men ej visste något om. Jägarkedjan drog sig åt sidan in i skogen, men Johan satt qvar på branten och tillbad, det är ordet. Den fientliga kedjan hade nalkats och gaf eld; det susade om öronen; han gömde sig; han kunde icke gå derifrån. Detta var hans landskap, hans naturs sanna miliö; idyller, fattiga, knaggliga gråstensholmar med granskog, kastade ut på stora, stormiga fjärdar och med det oändliga hafvet som bakgrund, på vederbörligt afstånd. Han stannade också vid denna kärlek, som icke kunde förklaras i egenskap af den första; och hvarken Schweiz' Alper, Medelhafvets olivkullar eller Normandies falaiser kunde undantränga den rivalen.

Nu var han der i paradiset, ehuru något för långt in; stränderna vid Sotaskär voro gröna, feta betesmarker under ekars skugga, och fjärdar öppnade sig utåt Mysingen, men på långt håll. Vattnet var rent och salt; det var nytt.

Under ströftågen med bössa och hundar och pojkar kom han ner till stranden en vacker solskensdag. På andra sidan sjön låg ett slott. Ett stort, gammaldags stenslott. Han hade upptäckt att han icke bodde i annat än en gård och att hans herre var ofrälse och bara arrendator.

— Hvem bor i det slottet? — frågade han gossarne.

— Der bor morbror Vilhelm, — svarade de.

— Hvad heter han?

— Baron X.

— Brukar ni aldrig vara der?

— Jo, ibland.

Det fans ett slott ändå, med en baron i. Hm! Johans promenader togo snart sin reguliera väg neråt stranden, derifrån han såg slottet. Det var omgifvet af park och en stor trädgård. Hemma hade de ingen trädgård. Det der var annat, det!

En vacker dag underrättar friherrinnan honom att han dagen derpå skulle följa gossarne till barons, der de skulle stanna hela dan. Hon och sektern ville stanna hemma, och han skulle representera huset, tillade hon skämtsamt.

Derpå frågade han om sin toalett. Jo, han kunde åka dit i sina sommarkläder, men ta svarta rocken på armen och gå in i lilla gobelinsrummet på nedra botten och kläda sig till middan. Gobelinsrummet! Hm! Skulle han kanske ta handskar? Hon skrattade. Nej, visst inga handskar. Han drömde hela natten om baronen och slottet och gobelinsrummet. På morgonen körde ett höskak opp på gården för att hemta ungdomen. Äh! Det tyckte han inte om. Det påminte om klockargården.

Och så åkte de. Kommo upp till en stor lindallé, körde opp på gården och stannade framför slottet. Det var verkligen ett slott från Dahlbergs Suecia, och det daterade sig från unionstiden. Från en berså hördes välbekanta smällar af brädspelsbrickor. Och derifrån framträdde en medelålders herre i slankiga hamptygskläder. Hans ansigte var icke nobelt, mera borgerligt snarare, med ett grågult skepparskägg. Han hade örringar också. Johan stod med hatten i handen och presenterade sig. Baronen helsade vänligt och bad honom i stiga in i bersån. Der stod ett brädspel, vid hvilket satt en liten gubbe med frukostskärm på mössan och som var mycket tillmötesgående.

Han presenterades som rektor från en småstad. Johan fick konjak och förhördes i nyheter från Stockholm. Han var djupt inne i teatersqvaller och dylikt och åhördes med stor uppmärksamhet. Nå, se der ha vi't, tänkte han, de rigtiga förnäma äro mycket mer demokratiska än de origtiga.

— Så, — sade baron, — förlåt herr ... jag mins inte namnet. — Ja, så var det. Är ni slägt till Oskar?

— Det är min far!

— Åh, Herre Gud, är det så! Det är ju min gamle vän, sedan jag förde Strengnäs i verlden! — Hva! Johan trodde ej sina öron! Hade baron fört ångbåt? Ja, det hade han. — Men gubben gick på och ville ha reda på Oskar och hans öden.

Johan tittade på slottet och undrade om det var baron sjelf. Så kom friherrinnan ner, och hon var lika enkel och vänlig som baron. Det ringde till middan.

— Nu ska vi ta en sup, — sa baron, — kom med nu.

Johan gjorde en volt i stora förstugan och ville ta på bonjouren bakom en dörr, men det fick inte bli något af. Han gjorde det ändå, ty friherrinnan hade sagt det. Så kommo de upp i stora salen. — Jo, det var ett rigtigt slott. Stenlagdt golf; taket skuret i trä; fönsternischer, djupa som små rum; en spis, som rymde ett mått ved; ett klaver på tre fötter; en krona med glas som pepparkakor; och fullt med svarta porträtt på väggarne. Det var alldeles rigtigt.

Middagen gick, och Johan kände sig hemmastadd. På eftermiddagen spelade han bräde med baronen och drack toddy. Alla artigheter han tänkt ut instäldes, och han var väl nöjd med sin dag när den var till ända.

I stora allén vände han sig om och såg på slottet. Det såg mindre ståtligt ut nu; nästan tarfligt. Det anstod honom bättre som sådant, men det der sagoslottet från andra stranden var roligare att se upp till, bort till. Nu hade han ingenting att se upp till mer. Men han var icke längre nere. Kanske det var roligare ändå att ha någonting deruppe att koxa efter!

När han kom hem examinerades han af friherrinnan. Hvad tyckte han om baron? — Han var snäll och nedlåtande. — Här var Johan redan så klok att han förteg bekantskapen med fadern. De skulle nog få veta det ändå, tänkte han. Emellertid kände han sig varmare i kläderna och var icke så mjuk mera.

Han lånade en dag ridhäst af sektern, men red så vildt att nästa gång voro hästarne upptagna. Då skickade han en statpojke ut i socknen och hyrde en häst. Det var stolt att sitta högt och ränna fram med fart, och han kände sina krafter liksom skarfvade.

Illusioner hade ramlat, men det kändes lugnt att vara i nivå, utan att ha behöft rycka ner någon. Han skref hem till brodern och skröt. Men fick ett nosigt svar. Som han var ensam och icke hade någon att tala med, skref han en dagbok till vännen. Denne hade fått kondition hos en handlande vid Mälaren, der det fans flickor, musik, ungdom och goda middagar. Johan önskade ibland vara i hans ställe och han kände att han kommit in i något jolmigt. I dagboken sökte han dikta upp verkligheten och lyckades äfven eröfra vännens afund.

Historien om barons bekantskap spred sig, och friherrinnan ansåg sig skyldig tala illa om sin bror. Johan hade dock nog förstånd att inse det här låg före en detalj ur en fideikommiss-tragedi. Som den icke rörde honom brydde han sig icke om att forska i den.

Vid ett besök i prestgården råkade komministern få höra om Johans presterliga planer. Som kyrkoherden upphört predika för ålderssvaghet, var hans vikarius den enda tjenstgörande. Och han fann sysslan tung; derför falkade han efter unga studerande, som voro angelägna få debutera. Han frågade Johan om han ville predika. — Men han var icke student. — Det gjorde ingenting. — Hm! Det var något att tänka på!

Komministern tog fast på honom. Här hade så många studenter och gymnasister predikat förut, ja, kyrkan hade fått en viss ryktbarhet för att den berömde skådespelaren Knut Almlöf predikat der i sin ungdom. — Menelaus? I sköna Helena? — Just han! — Och så slogs evangeliiboken upp. Postillor lånades och Johan lofvade infinna sig på fredagen för att profpredika.

Han skulle sålunda ett år efter konfirmationen upp i predikstolen och tala på vår Herres vägnar, och de skulle sitta som andäktiga, ödmjuka åhörare, hans husbonde, baronerna och fröknarna och patronerna. Redan vid målet, så hastigt, så utan prestexamen, ja utan studentexamen, och kappa och krage skulle han få låna och vända på timglaset och säga Fader Vår och läsa upp lysningar. Det steg honom åt hufvet, och han reste hem en half aln längre, med full visshet om att han icke mera var någon pojke.

Men när han kom hem vaknade betänkligheterna. Han var fritänkare. Var det hederligt att gå fram och hyckla? Nej, nej! Men skulle han afstå derför? Det var för stort offer. Äran vinkade, och kanske han kunde så ut något frö af fria tankar, som skulle kunna gro.

Ja, men det är ohederligt! Han såg nemligen alltid med sin gamla egoistmoral på den handlandes afsigt, icke på handlingens nytta eller skada. Det var nyttigt för honom att predika, det var icke skadligt för andra att höra ett nytt, sant ord, alltså ... Men det var icke hederligt! Han kom inte ifrån det. Han lättade sitt samvete för friherrinnan.

— Tror ni att presten tror på allt hvad han säger?

Det var prestens sak, men Johan, han kunde icke.

Slutet blef att han tog en promenad (till häst) till komministergården och bekände kort. Komministern såg misslynt ut att behöfva mottaga förtroendet.

— Ja, men herrn tror väl på Gud, i Jessu namn!

— Ja visst gör jag det!

Nå så tala bara inte om'et. Biskop Wallin nämnde aldrig Jesu namn i sina predikningar. Men rör inte i't bara; låt mig slippa veta't.

— Ja, jag ska göra mitt bästa, — sa Johan, glad att ha räddat sin heder och icke mindre sin ära!

De togo en sup och en smörgås, och saken var afgjord.

Det var något rart nu att sitta med sitt Gefle vapen och sina postillor för sig och höra sektern fråga efter magistern. — Och så en piga, som svarade: magistern sitter och skrifver på sin predikan.

Nu hade han texten för sig att begrunda. Det var sjunde söndan i Trefaldighet, första årgången, och orden lydde i sin helhet som följer:

»Jesus sade: nu är menniskones son förklarad, och Gud är förklarad i honom. Är nu Gud förklarad i honom, så skall ock Gud förklara honom i sig sjelf; och skall snart förklara honom.»

Det var allt. Johan vände ut och in, in och ut, men han fann ingen mening. Det var »tjockt», tyckte han. Men det vidrörde den ömmaste punkten: Kristi gudom. Om han nu toge mod till sig och förklarade bort Kristi gudom, så hade han gjort en stor bragd. Den lockade honom och med Parkers hjelp diktade han en lofsång på prosa öfver Kristus såsom Guds son, samt framkom ytterst försigtigt med att vi alla voro Guds söner, men Jesus, Guds utvalde, käre son, i hvilken han hade ett godt behag, och hvars läror vi skulle höra. Men det var bara inledningen, och evangeliet lästes ju opp efter inledningen. Hvad skulle han då predika om? Nu hade han redan fredat sitt samvete genom att uttala sin öfvertygelse om Kristi gudom. Febern glödde, modet växte, och han kände att han hade en kallelse att uppfylla. Han ville draga svärd mot dogmerna, nådens ordning och läseriet. Det var en uppgift.

När han så kom till den afdelning i predikan, der han skulle efter textens uppläsning säga: Med anledning af upplästa heliga text vilja vi på denna korta stund taga till betraktelseämne etc, så skref han: Som dagens text icke ger oss anledning till några vidare betraktelser, så vilja vi på denna korta stund betrakta ett ämne, som är af större vigt än något annat... Och så betraktade han Guds nådaverk i omvändelsen.

Det var två angrepp: ett mot textkommissionen, ett mot kyrkans lära om nådavalet.

Han talade först om omvändelsen såsom en allvarsam sak, som fordrade sina offer, och beroende på menskans fria vilja (det hade han icke klart för sig). Han tummade på nådens ordning och slutligen slog han upp himmelrikets portar för alla: Kommer till mig, I alle, som arbeten och ären betungade; publikaner och syndare, skökor och ståthållare, alla skulle in i himlen, till och med röfvaren fick evangeliet. I dag skall du vara med mig i paradiset. Detta var Jesu evangelium för alla, och ingen skulle tro sig gå med nycklarne till himlen och inbilla sig ensam vara ett Guds barn (det fick läsarne!), utan nådens dörrar stodo öppna för alla, alla!

Han blef nu allvarsam och kände sig likasom en missionär.

På fredagen infann han sig i kyrkan och från predikstolen fick han läsa upp några ställen ur predikan. Han valde de oskyldigaste. Derpå repeterades bönerna under det komministern stod under orgelläktaren och ropade: högre, långsammare! Han var approberad, och de togo en sup och en smörgås.

På söndagen var kyrkan full af folk. Johan kläddes i kappa och kragar inne i sakristian. Ett ögonblick tyckte han det var löjligt, men så kom ångesten öfver honom. Han bad till den ende, sanne Guden om hjelp, när han nu skulle dra svärd för hans sak mot tusenårig villfarelse, och när orgelns sista ton ljudat ut, gick han frankt upp för predikstolen.

Allt gick i ordning. Men när han kom till stället: »Som dagens text icke ger oss anledning till några betraktelser» och han såg de många hvita fläckarna, som voro anleten, röra i sig nere i kyrkan, darrade han. Men blott ett ögonblick. Så tog han i, och med temligen stark och säker stämma läste han opp sin predikan. När han kom mot slutet var han rörd sjelf öfver de vackra läror han förkunnade, så att tårarne skymde skriften på papperet.

Han andades ut. Läste alla bönerna tills orgeln tog upp, då han gick ner. Der stod komministern, som tog emot honom med ett tack, men, men, det duger inte att gå från texten; aj, aj, aj, om konsistorium fick veta det. Men det var nog ingen, som märkte det, skulle vi hoppas. Om sjelfva innehållet var ingenting att anmärka.

Och så blef det middag i prestgården; och der lektes med flickor och dansades, och Johan var liksom litet hjelten för dagen.

— Det var en mycket bra predikan, — sa flickorna, för den var så kort.

— Han hade läst alldeles för fort. Och så hade han hoppat öfver en bön.

— Alla barn i början, — sa komministern.

På hösten återvände Johan med gossarne till staden för att bo hos dem och läsa lexor med dem. De gingo i Klara skola. Återigen en baklexa. Samma Klara skola, samma rektor, samma elaka lärare i latinet. Johan läste och durkade samvetsgrannt med gossarne, förhörde dem och kunde svära på att lexorna voro öfverlästa. Och ändock kom anmärkningsboken hem, och i den läste gossarnes far så och så många icke öfverlästa lexor.

— Det är lögn, — sa Johan.

— Ja, men det står här i alla fall, — sa fadern.

Det var ett grymt arbete, och samtidigt läste han sjelf på studentexamen.

När höstterminen var slut for man åter till landet. Man satt vid spisen, knäppte nötter, en hel säck, och läste Frithiofs saga, Axel och Nattvardsbarnen. Qvällarne voro långa och odrägliga. Men Johan upptäckte en nykommen inspektor, hvilken behandlades nära på som dräng. Detta retade Johan att formera bekantskap, och på dennes rum brygde de punsch och spelade kort. Friherrinnan tillät sig anmärka att inspektoren icke var något sällskap för Johan.

— Hvarför det?

— Han saknar ju bildning!

— Hm! Det var inte så farligt.

Hon framkastade äfven att det vore henne behagligt om informatorn valde familjens sällskap om aftnarne eller åtminstone vistades på gossarnes rum. Han föredrog det senare, ty der uppe var unket, och han var ledsen på att läsa högt och konversera.

Han satt nu på sitt och gossarnes rum. Dit kom inspektoren och de spelade sitt parti. Gossarne tiggde och bådo att få vara med. Hvarför icke? Johan hade i sitt hem spelat whist med fadern och bröderna i alla sina dagar, och det oskyldiga nöjet användes som uppfostringsmedel i disciplin, ordning, uppmärksamhet och rättvisa, och han hade aldrig spelat om pengar. Hvarje fusk tillbakavisades ögonblickligt, otidigt jubel öfver en vinst nertystades, missnöjda i miner öfver en förlust begabbades.

Saken fick passera, och inga anmärkningar gjordes, ty herrskapet var belåtet med att gossarne voro sysselsatte och att de sluppo dem. Men umgänget med inspektorn tyckte de ej om. Johan hade en gång på sommaren satt upp en trupp af sina elever och statpojkar, hvilka han exercerade på fältet. Förbud utfärdades mot umgänge med statbarn.

— Hvar klass skall hålla sig för sig, — sa friherrinnan.

Men Johan kunde icke förstå hvarför, sedan klass-skilnaden med 1865 var upphäfd!

Ovädret drog emellertid ihop och var färdigt bryta löst. En småsak tände på.

En morgon stimmade herrn i huset efter sina bortkomna körvantar. Han gick på äldsta pojken på misstankar. Denne nekade och skylde på inspektorn, angifvande tidpunkten, en resa till prestgården, då denne skulle ha haft vantarne. Inspektoren blir uppkallad.

— Herrn har tagit mina körvantar, hvad är det för slag?

— Nej, det har jag visst inte!

— Hvad för slag? Hugo påstår det!

Johan, som var närvarande, stiger oombedd fram och säger: Det ljuger Hugo. Det är han sjelf som haft dem.

— Hvad fan säger den för slag? — (En nick åt inspektoren att gå.)

— Jag säger som sant är!

— Hur understår herrn sig beskylla min son i en drängs närvaro?

— Herr X. är ingen dräng! Och för öfrigt är han oskyldig!

— Jo, ni ä oskyldiga, som sitter och spelar kort tillsammans och super med gossarne! Det är snyggt, det!

— Hvarför har ni inte anmärkt det förut, skulle ni fått veta att jag icke super med gossarne!

— Ni, ni! Djefla pojke! Ni för er.

— Herrn kan skaffa sig en annan pojke till lärare åt sina pojkar, efter som herrn är så snål att inte vilja ta en vuxen person. — Och så gick han.

De skulle resa till stan samma dag, ty jullofvet var slut. Hem alltså, hem igen. Hufvudstupa tillbaka i helvetet, hånad, stukad, sju gånger värre sen han skrutit med sin nya ställning och gjort jemförelser med hemmet. Han gret af ilska, men han kunde ej gå tillbaka efter en sådan skymf.

Det kom bud efter honom från friherrinnan. Hon fick vänta en stund. Derpå ett bud till. Han gick upp morsk. Hon var ganska blid. Bad honom lofva att stanna några dagar! Stanna hos dem tills de hunnit få ny lärare. Han lofvade, när hon bedt ihållande. Hon skulle åka med gossarne in.

Så körde slädan fram. Sektern stod bredvid och sade: herrn kan sitta på kuskbocken.

— Jag vet nog min plats, — sade han.

Emellertid måtte sektern mera ha fruktat en kompromiss ini slädan med hustrun än han hade lust att förödmjuka, ty vid första rast bad friherrinnan honom stiga in. Nej, det ville han inte!

I stan stannade han åtta dagar. Under tiden hade han skrifvit hem ett något spanskt bref i verldsmannaton, som icke behagade gubben oaktadt han smickrat honom.

— Jag tycker du borde ha frågat om du fick komma hem först, — sa han.

Ja, det hade han rätt i. Men sonen hade aldrig tänkt sig hemmet annat än som ett hotell, der man åt och bodde gratis.

Och så var han hemma igen.

Genom en outgrundlig naivitet hade Johan låtit förmå sig att ännu någon tid gå och läsa lexorna med sina forne elever. — En qväll ville Fritz dra honom med ut på ett kafé.

— Nej, — sa Johan, — jag skall gå på lektion.

— Hvart?

— Till kunglig sekterns!

— Hva! Har du inte slutat med dem än?

— Nej, jag har lofvat fortsätta tills de få en informator.

— Hvad har du för det då?

— Hvad jag har? — Jag har haft bostad och mat!

— Ja, men hvad har du nu då, när du inte har bostad och mat?

— Hm! Det har jag inte tänkt på!

— Du är en djefla narr, som går och läser gratis med rikt folks barn! Så, nu går du med mig, och sätter aldrig din fot der mer!

Johan kämpade en strid på trottoaren.

— Jag har lofvat!

— Du ska inte lofva! Kom nu med och skrif ett återbud!

— Jag måste ta afsked!

— Det behöfs inte! Man hade lofvat dig, det ingick i vilkoren, en gratifikation till julen, men du fick ingenting; och så låter du behandla dig som en dräng. Kom nu och skrif! — Han släpades in på Andalusiskan. Amanda tog fram papper och penna, och efter vännens diktamen skref han att han i anseende till stundande examen icke vidare hade tid att ge lektioner!

Han var fri!

— Men jag skäms, — sa han.

— Hvad skäms du för?

— Jo, jag skäms för att jag varit oartig!

— Äh prat! Så — en half punsch!