4. Beröring med underklassen.

Christineberg, så vilja vi kalla malmgården, låg ännu ensligare än huset på Norrtullsgatan. Gråbergsgatan var icke stenlagd. Endast en ensam vandrare kunde der ses en gång i timmen, och vagnsbuller var en händelse, som lockade en till fönstren att se hvad det var. Huset låg inne på en trädbevuxen gård och liknade en prestgård på landet. Omgafs af trädgård och stora tobaksplantager; vidlyftiga egor med dammar sträckte sig åt Sabbatsberg. Men nu arrenderade fadern ingen jord, hvarför den lediga tiden åtgick till att slå dank. Lekkamraterna utgjordes nu af fattigare mans barn. Mjölnarens pojkar och kogubbens. Lekplatserna voro särskildt qvarnbackarne, och qvarnvingarne voro leksakerna.

Jakobs skola var fattiga barns skola. Här ingår han i umgänge med underklassen. Kamraterna voro sämre klädda, voro såriga om näsan, hade fula drag och luktade illa. Hans egna skinnbyxor och smorläderstöflar gjorde ingen dålig effekt här. Han kände det lugnare i denna omgifning, som anstod honom; blef mera förtrolig med dessa barn än med de högfärdiga i Klara.

Men många af dessa barn voro bjessar i att kunna sina lexor, och skolans snille var en bondpojke. Jemsides dermed funnos många så kallade »busar» i de lägre klasserna, och dessa slutade vanligen i andra. Han gick nu i tredje och kom ej i beröring med dem, och de rörde aldrig någon i en högre klass. Dessa barn gingo samtidigt i något yrke, voro svarta om händerna, rätt gamla, ända till fjorton, femton år. Många af dem seglade med briggen Carl Johan om somrarne, och uppträdde sedan på hösten i tjäriga lärftsbyxor, svångrem och knif. De slogos med sotare och tobaksbindare, togo aptitsupen i frukostlofvet, gingo på krogar och kaffehus. Oupphörliga ransakningar och utvisningar voro dessa gossar utsatta för och ansågos i allmänhet, men med stor orätt, som dåliga barn. Många af dem ha sedan blifvit dugtiga borgare och en, som seglat på Carl Johan, (busbriggen), har sedan slutat som officer vid gardet. Han har aldrig vågat tala om sin seglats, men när han för vaktparaden framåt Nybrohamnen och ser den beryktade briggen ligga der, går det en rysning genom honom, säger han.

En dag mötte Johan en forden kamrat från Klara och han sökte undvika honom. Men denne går på Johan och frågar honom i hvilken skola han nu går.

— Jaså, du går i den busskolan, — sade kamraten.

Johan kände att han kommit »ner», men han hade sjelf önskat det. Han framstod icke alls bland kamraterna, men kände sig hemma med dem, befryndad med dem och han trifdes bättre än i Clara, ty här tryckte icke något uppifrån. Han ville sjelf icke stiga upp och trycka ner någon, men han led af press uppifrån. Han ville icke ditupp, men han erfor ett behof af, att det icke skulle finnas några deruppe. Men det grodde ändå i honom det der, att de gamla kamraterna ansågo honom ha gått ner. Och när han på gymnastikuppvisningen kom i Jakobisternas dunkla trupp och mötte Klaristernas lätta rotar med fina sommarkläder och ljusa ansigten, då såg han klass-skilnaden och föll då ordet »buse» ifrån det andra lägret, då osade det krig i luften. De båda skolorna slogos ibland, men Johan gick aldrig med. Han ville icke se de gamla vännerna och icke visa sin förnedring.

Examensdagen erbjöd i Jakob en annan anblick än i Klara. Handtverkare, tarfligt klädda gummor, utstyrda restaurationsfruar, åkare, krögare utgjorde publiken. Och det tal skolans inspektor höll för församlingen, det var annat än erkebiskopens glada blomstertal. Han läste upp namnen på de late (eller för läsning svagt begåfvade), hunsade föräldrar för att deras barn kommit för sent eller uteblifvit, och salen genljöd af gråt från fattiga mödrar, som kanske icke vållat dessa lätt förklarliga försummelser, och som i sin enfald trodde sig ha dåliga söner. Så kommo premierna. Det var alltid burgna borgarsöner, som haft råd att uteslutande egna sig åt lexorna, hvilka nu helsades såsom dygdemönster.

Moralen, hvilken väl skulle vara läran om skyldigheter och rättigheter, men slutligen blifvit en lära om vår nästas skyldigheter mot oss, uppträdde uteslutande såsom en stor författningssamling af skyldigheter. Ännu hade barnet icke hört omtalas en enda mensklig rättighet. Allt var på nåd; han lefde på nåd, åt på nåd, fick gå i skolan på nåd. Här i de fattiges skola begärde man än mera af barnen. Man begärde af de fattiga att de skulle ha hela kläder. Hvar skulle de få dem ifrån? Man gjorde anmärkning på deras händer, derför att de blifvit svarta under beröring med tjära och beck; man begärde uppmärksamhet, fina seder, höflighet, det vill säga allt orimligt. Lärarnes skönhetssinne narrade dem ofta till orättvisor. Johan hade en knäkamrat som aldrig var kammad, hade sår under näsan, flytningar ur öronen, hvilka luktade illa. Hans händer voro orena, hans kläder fläckiga och trasiga. Sällan kunde han lexorna och fick alltid anmärkningar och handplagg. En dag anklagades han af en kamrat att ha infört ohyra i klassen. Han fick då en egen plats sig anvisad; han var utstött. Han gret bittert, så bittert. Derpå blef han borta. Johan skickades såsom ordningsman för tillfället att söka honom hemma. Det var i Dödgräfvargränden han bodde. I ett rum bodde målarfamiljen med mormor och många små barn. Georg, gossen i fråga, satt med en liten syster i knäet, som skrek förtvifladt. Mormodern hade en annan liten i sina armar. Far och mor voro ute på arbete, hvar på sitt håll. I detta rum, som ingen hade tid att städa och som ej kunde städas, osade koksens svafvelångor och småbarnens orenligheter, här torkades kläder, lagades mat, refs oljefärg, knådades kitt. Här lågo alla motiven till Georgs immoralitet i dagen. Men, invände alltid någon moralist, man är aldrig så fattig att man ej kan hålla sig hel och ren. Så enfaldigt! Likasom icke sylön, (om man har något helt att sy på), tvål, klädtvätt, tid, kostade något! Att vara hel, ren och mätt är väl det högsta den fattige kan tänka sig komma till. Det kunde icke Georg och derför blef han utstött.

Nyare moralister ha trott sig gjort den upptäckten, att underklassen är mera omoralisk än öfverklassen. Med omoralisk skulle denna gång menas att den icke höll sociala öfverenskommelser så bra som öfverklassen. Detta är ett misstag, om icke något värre. I alla de fall der underklassen icke tvingas af nöd är den pligttrognare än öfverklassen. Den är äfven barmhertigare mot likar, mildare mot barnen och framför allt tåligare. Hur länge har den ej tålt att dess arbete begagnas af öfverklassen, innan den slutligen börjat bli otålig!

För öfrigt har man alltid velat hålla morallagarne så sväfvande som möjligt. Hvarför bevaras de ej i skrift och tryck såsom den gudomliga och den borgerliga lagen? Kanske derför att en ärligt skrifven morallag skulle nödgas upptaga äfven menniskans rättigheter.

Revolten mot lexorna tilltog nu hos Johan. Hemma läste han allt möjligt, men lexorna slarfvade han igenom. Skolans förnämsta läroämnen voro nu latin och grekiska. Undervisningsmetoden var absurd. Ett halft år åtgick att explicera en fältherre i Cornelius. Läraren hade ett sätt att inveckla saken, som bestod i att eleven skulle »ta ut konstruktionsordningen». Men han förklarade aldrig hvad detta skulle innebära. Det bestod nämligen i ett uppläsande af textens ord i en viss ordning, men i hvilken, det sade han aldrig. Den sammanföll icke med den svenska öfversättningen, och när gossen gjort några försök att fatta sammanhanget, men ej kom till klarhet, tog han sig för att tiga. Han blef halsstarrig, och när han ropades upp att explicera, teg han, äfven om han kunde lexan. Ty så snart han började läsa haglade anmärkningar, på ordens tonvigt, på tempot, på rösten, på allt.

— Kan du inte, förstår du inte? — ropade läraren utom sig.

Gossen teg och tittade föraktligt på pedanten.

— Är du stum?

Han teg. Nu var han för gammal att få stryk, hvilket dessutom började bortläggas. Och så fick han sitta der.

Han kunde öfversätta texten på svenska, men ej på det enda sätt läraren ville. Att läraren bara ville ha det på ett sätt tyckte gossen var fånigt. Han skulle ha stormat igenom hela Cornelius på ett par veckor, och detta afsigtliga, oräsonliga krypande, när man kunde springa, deprimerade honom. Han såg ingen idé i det.

Samma fenomen vid lektionen i historia.

— Nå du, Johan, — säger läraren ungefär, — tala nu om hvad du vet om Gustaf den förste.

Gossen stiger upp från platsen, och så löpa hans ostyriga tankar så här ungefär:

— Hvad jag vet om Gustaf den förste? Åh! Det är mycket det. Men det visste jag i prima redan, (nu är han i qvarta), och det vet magistern också. Hvad tjenar det till att rabbla opp det igen?

— Nåå du? Är det allt hvad du vet. — Han hade inte sagt ett ord och kamraterna skratta. Nu blir han ond. Han försöker att börja tala, men det stockar sig i halsen. Hvad skall han börja med? Gustaf var född på Lindholmen i Roslagen. Ja, men det visste ju han och magistern förut. Så fånigt att stå och jamsa om det der.

— Jaså, du kan inte din lexa, du vet ingenting alls om Gustaf den förste.

Nu öppnar han munnen och säger kort och bestämdt:

— Jo, det kan jag visst det!

— Jaså du kan, hvarför svarar du inte då?

Han tyckte att magistern hade frågat så dumt och nu ville han inte svara. Han slog, bort alla tankar på Gustaf den förste och tänkte med våld bort på något annat, på kartorna på väggen, på lamporna i taket, och nu gjorde han sig döf.

— Sitt ner då, efter du inte kan din lexa, — säger magistern. Han sätter sig ner och låter tankarna löpa ut, sedan han bestämt sig för att magistern ljugit.

Det låg i detta något af afasi, oförmåga eller ovilja att tala, och det följde honom långt fram i lifvet, tills reaktionen kom i form af pratsjuka, oförmåga att hålla mun, drift att tala ut allt hvad tanken producerade. Naturvetenskaperna lockade honom, och de timmar då läraren visade skolbotanikens kolorerade figurer af örter och trädslag, då tyckte han att det mörka rummet ljusnade; och när magistern läste ur Nilssons Fauna om djurens lif, så lyssnade han och lade på minnet. Men fadern såg att det gick dåligt med de andra läroämnena. Latinet i synnerhet. Men Johan skulle läsa latin och grekiska. Hvarför? Han var väl utsedd att gå den lärda vägen. Fadern anstälde en undersökning. När han fick höra af latinläraren att denne ansåg sonen som idiot, måtte detta ha stuckit hans sjelfkänsla, och han beslöt flytta gossen till ett privatläroverk med mera rationella metoder. Ja, han var så retad att han tillät sig den förtroligheten att berömma Johans förstånd och för första gången säga ondt om hans lärare.

Emellertid hade denna beröring med de fattigare klasserna hos gossen alstrat en tydlig ovilja för de högre. I Jakobs skola var det en demokratisk anda, så till vida att jemnåriga alltid kände sig i nivå med hvarandra. Ingen drog sig för den andres sällskap på andra grunder än personlig antipati. I Klara var det kast- och bördskilnad. I Jakob skulle förmögenhet kunnat göra en aristokrati, men det fans inga förmögna. Och de ytterligt fattiga behandlades af kamraterna med deltagande utan nedlåtande, om ock den dekorerade inspektorn och de akademiskt bildade magistrarne visade motvilja för de elända.

Johan kände sig solidarisk och befryndad med kamraterna, sympatiserade med dem, men blef skygg för de högre. Han undvek de stora gatorna. Gick alltid den trista Holländargatan eller den fattiga Badstugatan. Men af kamraterna lärde han att missakta bönderna, som här hade sina qvarter. Det var stadsbo-aristokratism, som äfven det mest obetydliga stadsbarn, huru fattigt det än är, har insupit. Dessa kantiga figurer i gråa rockar, som skakade på mjölkkärror och hölass, behandlades som löjliga personer, underlägsna varelser, hvilka saklöst beskötos med snöbollar. Att åka bak på deras slädar ansågs som ett medfödt privilegium. Att skrikande upplysa dem om att vagnshjulet gick omkring och få dem att titta på underverket var en stående qvickhet.

Men hur skulle barn, som icke sågo annat än ett samhälle der allt var ordnadt opp- och nervändt efter egentlig vigt, der det tyngsta låg nederst och det lättaste öfverst, kunna undgå att ta det som låg under för att vara det sämre? Aristokrater äro vi alla. Det är visserligen delvis sant, men det är icke desto mindre illa, och vi borde söka lägga bort att vara det. Underklassen är emellertid mera verkligt demokratisk än öfverklassen, ty den vill icke stiga öfver, utan endast komma upp i nivån; deraf dess påstådda begär att vilja höja sig. Underklassen ville helst ha jemvigt genom att sänka nivån och slippa den förtviflade ansträngningen att »höja» sig. Det finnes aristokrater med namnet demokrater, som söka höja sig för att få öfva tryck, men de äro snart genomskådade. En sann demokrat vill hellre sänka det oberättigadt upphöjda än »höja» sig. Detta kallas att dra ner till sin låga ståndpunkt. Uttrycket är korrekt, men har fått inskjutet en falsk, ful betydelse.

Samhället lyder Archimedes' lag om vätskors jemvigt i kommunicerande rör. Båda ytorna sträfva att komma i samma läge. Men jemvigt kan endast inträda genom att den högre ytan sänks, hvarigenom samtidigt den lägre höjes. Det är dit det moderna samhällsarbetet sträfvar. Och det går dit! Säkert! Och sen blir det lugn.

Sedan numera intet kroppsarbete hemma kom ifråga blef Johans lif uteslutande ett inre, overkligt tankelif. Han läste hemma allt hvad han kom öfver. Om onsdags- och lördagseftermiddagarne kunde man se elfvaåringen i en nattrock och en rökmössa, som han fått af fadern, och med en lång tobakspipa i munnen, med fingren instuckna i öronen, sitta fördjupad öfver någon bok, helst en indianbok. Han hade redan läst fem olika Robinsöner och njutit otroligt af dem. Men i Campes bearbetning hade han såsom alla barn hoppat öfver moralerna. Hvarför hata alla barn moraler? Äro de omoraliska af naturen? Ja, svara de nyare moralisterna, ty de äro djur ännu och erkänna icke samhällsfördraget. Ja, men moralen uppträder också för barnet endast med pligter och inga rättigheter. Moralen är derför orättvis mot barnet, och barnet hatar orättvisan.

Han hade derjemte anlagt ett herbarium, en insektsamling och en mineralsamling, samt läste Liljeblads Flora, som han funnit i faderns bokskåp. Den boken tyckte han mer om än skolbotaniken, ty der stod en mängd små saker om växternas nytta, när den andra bara talade om ståndare och pistiller.

När bröderna med afsigt störde honom i läsningen kunde han rusa upp och hota med slagsmål. Man sade då att han var förläst.

Banden med lifvets verkligheter löste han upp, och han lefde ett skenlif i främmande länder, i sina tankar, och var missnöjd med den gråa, enformiga dagliga tillvaron och sin omgifning, som blef honom alltmer främmande. Men fadern ville icke släppa honom vill i fantasierna, utan han fick numera gå ärenden, såsom att hemta tidningar och aflemna post, hvilket han ansåg som ingrepp i sina personliga rättigheter och alltid gjorde med missnöje.

Det talas nu för tiden så mycket om sanningen och tala sanning, som om detta vore en svår sak, hvilken förtjente beröm. Om man fråndrager berömmet så är det icke utan att det har sina svårigheter att få reda på verkliga förhållandet, hvilket ju skulle vara sanning i denna bemärkelse. En person är icke alltid den, som hans rykte anger, ja, en hel opinion kan vara falsk; bakom hvarje tanke lurar en passion, hvarje omdöme är koloreradt af ett tycke. Men konsten att skilja sakförhållandet från tycket är gränslöst svår, derför kunde sex tidningsreferenter på samma gång se sex olika färger på kejsarens kröningsrock. Nya tankar tas icke gerna emot af våra automatiska hjernor, äldre personer tro bara sig sjelfva, och obildade inbilla sig att de väl måtte kunna tro sina egna ögon, hvilket de icke alltid borde lita på, då det fins så mycket synvillor.

I Johans hem dyrkades sanningen.

— Tala alltid sanning, hända hvad som hända vill — upprepade fadern så ofta, och så berättade han en historia om sig sjelf. Huru han en gång lofvat en kund afsända en vara på dagen. Han glömmer bort det, men måtte ha haft att tillgå ursäkter, ty när den ursinnige kunden kommer in på kontoret och öfveröser honom med skymford, svarar fadern med att ödmjukt bekänna sin glömska, anhålla om förlåtelse och förklara sig villig ersätta förlusten. Sens moral: kunden faller i förvåning, räcker sin hand och betygar sin aktning. (I parentes: köpmän måtte icke ha så höga fordringar på hvarandra!)

Nå! Fadern hade ett godt förstånd och som äldre man var han säker på sina slutledningar.

Johan, som aldrig kunde vara sysslolös, hade gjort en upptäckt: att man kunde fördrifva tiden på den långa vägen till och från skolan och på samma gång bli rikare. Han hade en gång på den trottoarlösa Holländargatan hittat en jernmutter. Den tyckte han var rolig, ty den blef en bra slungsten på ett snöre. Derefter gick han alltid midt på gatan och tog upp allt jern han såg. Som gatorna voro illa lagda, och öfverdådigt körande icke var förbjudet, så misshandlades redskapen grymt. Derföre kunde en uppmärksam vandrare vara säker på att hvarje dag hitta ett par söm, en sprint och minst en mutter, stundom en hästsko. Johan tyckte mest om muttrarne, och tog dem till sin specialitet. På ett par månader hade han samlat väl en half kappe.

En qväll sitter han och leker med dem när fadern kommer in i rummet.

— Hvad har du der? — säger fadern och gör stora ögon.

— Det är muttrar, — svarar Johan säkert.

— Hvar har du fått dem ifrån?

— Jag har hittat dem.

— Hittat dem? Hvar?

— På gatan.

— På ett ställe?

— Nej, på många. Man går midt på gatan och tittar ner, — säger han.

— Nej, hör du, det går inte i mig. Det der ljuger du. Kom in, får jag tala med dig.

Talet hölls med en rotting.

— Vill du nu bekänna!

— Jag har hittat dem på gatan.

Han pryglas, tills han »bekänner».

Hvad skulle han bekänna? Smärtan och fruktan att icke få slut på uppträdet aftvang honom följande lögn:

— Han hade stulit dem.

— Hvar?

Nu visste han icke hvar en mutter satt på en kärra, men han gissade att de sutto inunder.

— Inunder kärror — alltså.

— Hvar?

Fantasien framkallade en plats der det stod många kärror.

— Vid byggeraget midt emot Smedgårdsgränd. —

Den der specificeringen af gränden gjorde saken sannolik. Den gamle trodde sig nu säkert ha tagit sanningen ur honom. Och så följde reflexionerna:

— Hur kunde du ta bort dem med bara fingrarne?

Det hade han icke drömt om. Jo, nu såg han faderns verktygslåda för sig:

— Med en skrufmejsel.

Nu kan man inte ta muttrar med skrufmejsel, men faderns fantasi var i rörelse och han lät lura sig.

— Men det är ju förfärligt! Du är ju en tjuf! o. s. v. Tänk om polisen hade kommit.

Johan tänkte ett ögonblick lugna honom med att det var lögn alltsammans, men utsigten att få mera stryk och bli utan qvällsvard afhöll honom.

Om aftonen när han lagt sig och modern kom in och bad honom läsa sin aftonbön, sade han patetiskt och med lyftad hand:

— Jag har ta mig fan inte stulit några muttrar.

Modern såg på honom länge, och så sade hon:

— Du ska inte svära så!

Kroppsstraffet hade förödmjukat honom, kränkt honom, han var ond på gud, föräldrar, och mest på bröderna, som icke vittnat för hans sak, oaktadt de kände förloppet. Han gjorde ingen bön den qvällen, men han önskade att det blifvit eldsvåda, utan att han behöft tända på. Och så tjuf till!

Sedan dess var han misstänkt eller rättare hans dåliga rykte stadgadt, och han pikerades länge med erinran om den stöld han aldrig begått.

En annan gång gjorde han sig sjelf skyldig till lögn, men genom en inadvertens, som han icke kunde förklara på länge. (Anbefalles föräldrar till begrundande.) En skolkamrat med syster kommer en söndagsmorgon på våren hem till honom och frågar om han vill gå med till Haga. Ja, det vill han, men han skall fråga mamma om lof först. (Pappa var borta.)

— Skynda dig då!

Ja, men han skall visa sitt herbarium först.

— Ska vi gå nu?

— Ja, men jag ska bara in till mamma först.

Men så kommer en liten bror in och tar hans herbarium.

Ofoget afstyres, men nu skola de se hans mineralier också.

Under tiden skall han byta om blus. Derpå tar han en liten bit bröd i skänken. Modern passerar och helsar kamraterna; de tala om ett och annat från hemmet. Johan har brådt, lägger in sakerna och för sina vänner ut i trädgården att se på groddammen. Ändtligen går man till Haga. Han lugn i den fulla tron att han begärt lof af modern.

Så kommer fadern hem.

— Hvar har du varit?

— Jag har varit i Haga med vännerna.

— Hade du lof af mamma?

— Ja!

Modern protesterar. Johan blir stum af häpnad.

— Jaså, du far med lögn.

Han var svarslös. Men han var så viss på att han bedt modern om lof, så mycket mer som intet afslag var att befara. Han hade så fast beslutat att göra det, men biomständigheter hade gått emellan, han hade glömt det och han ville dö på att han icke ljög.

Barn äro i allmänhet för rädda att ljuga, men deras minne är kort, intrycken vexla så hastigt, och de förblanda önskningar och beslut med verkstälda handlingar.

Emellertid lefde gossen länge i den tron att modern ljugit. När han sedan reflekterat många gånger öfver fenomenet, trodde han att hon glömt saken eller icke hört hans anhållan. Långt, långt senare började han misstänka att möjligen hans minne svikit honom. Men han var berömd för godt minne, och det gälde ju bara två, tre timmars mellantid.

Hans misstankar om moderns sannfärdighet (och hvarför skulle hon ej kunna säga en osanning, då qvinnor ju så lätt förvexla sina hallucinationer med verkligheter?), stärktes en kort tid efteråt. Familjen hade köpt en möbel: ett stort evenemang! Gossarne skulle just gå på visit till faster. Modern ville gömma på nyheten och öfverraska fastern vid hennes nästa besök. Derför bad hon barnen icke tala om evenemanget.

De komma till faster. Hon frågar strax: har mamma köpt den gula möbeln än?

Bröderna tiga, men Johan svarar gladt: nej.

Efter hemkomsten vid middagsbordet frågar modern:

— Nåå, frågade faster om möbeln?

— Ja!

— Hvad svarade ni?

— Jag sa nej, jag! — säger Johan.

— Jaså, du hade kurage att ljuga du, hugger fadern in.

— Ja, mamma sa det, — svarar gossen.

Modern bleknar och fadern blir tyst.

Det var ju oskyldigt i det hela, men det var icke så betydelselöst i sitt sammanhang. Svaga tvifvel om »andras» sanningskärlek vaknade hos barnet och öppnade nu ett nytt belägringstillstånd af motkritik.

Kölden mot fadern tilltager, och nu spanar han efter förtryck och gör oaktadt sin svaghet små försök till uppror.

Barnen kommenderas i kyrkan hvarje söndag, och familjen hade bänknyckel. Den orimligt långa gudstjensten och de obegripliga predikningarne upphörde snart att göra intryck. Innan värmeledning ännu var införd utgjorde det en fullständig tortyr att om vintern sitta två timmar i en bänk och frysa om fötterna, men man skulle dit ändock, om för själens helsa, ordningens skull, eller för att lemna hemmet i ro, hvem vet. Fadern var sjelf ett slags teist. Han läste hellre Wallins predikningar än han gick i kyrkan. Modern började i stället luta åt pietismen. Hon sprang efter Olin och Elmblad och Rosenius, och hade väninnor, som buro hem Pietisten och Andlig Dufvoröst. Dufvorösten undersöktes af Johan och befans innehålla roliga historier om missionärer i Kina och beskrifningar på skeppsbrott. Pietisten fick ligga. Det var bara dekokt på epistlarne i nya testamentet.

En söndag får Johan det infallet, kanske efter någon oförsigtig bibelförklaring i skolan der det talats om andarnes frihet eller dylikt, att han icke skall gå i kyrkan. Han blir hemma helt enkelt. Om middagen innan far kommer hem, förklarar han inför syskon och tanter, att ingen kan tvinga en annans samvete och derför gick han icke i kyrkan. Nu ansågs han vara besynnerlig, och derför slapp han stryk den gången, men sedan skickades han i kyrkan.

Familjens umgänge kunde utom med slägten icke vara stort, på grund af äktenskapets felaktiga form. Men olyckskamrater söka hvarann, och umgänge hade underhållits med en af faderns ungdomsvänner, som begått en mesalliance med sin älskarinna och derför förskjutits af föräldrar och kamrater. Denne var jurist och embetsman. Hos honom träffades en tredje, också embetsmannafamilj, med samma äktenskapsöde. Barnen visste naturligtvis icke af den tragedi som här agerades. Alla familjerna hade barn, men Johan kände sig icke dragen till dem. Hans blyghet och menskofruktan hade efter tortyrhistorierna i hemmet och skolan tilltagit, och utflyttningen i stadens utkanter jemte sommarvistelserna på landet hade förvildat honom. Han ville icke lära dansa, och han tyckte pojkarne voro fåniga, som kråmade sig så der för flickorna. När modern vid ett tillfälle uppmanade honom vara artig mot flickorna, frågade han hvarför? — Han hade nu blifvit kritisk på allt och ville veta hvarför? —

På en utflygt i det gröna sökte han förmå gossarne till myteri, då de buro flickornas schalar och parasoller.

— Hvarför ska vi vara betjenter åt de der ungarna? — sade han, men gossarne hörde icke på honom.

Slutligen blef han så led vid att gå bort att han gjorde sig sjuk eller gick och vätte ner kläderna i dammen, för att som straff få vara hemma. Han var icke barn längre och derför trifdes han ej med de andra barnen, men de äldre sågo i honom endast ett barn. Han gick nu ensam.

Vid tolf års ålder sändes han en sommar ut till en ny klockargård invid Mariefred. Der voro många inackorderingar, alla af så kallad oäkta börd. Som klockaren icke hade några större kunskaper räckte ej hans vetande till att höra Johans lexor. Vid första försöket i geometri fann läraren att Johan var så skicklig att han bäst studerade sjelf. Nu var han kaxe. Han studerade sjelf. Klockargården låg invid herrgårdens park, och i dess kungliga omgifningar promenerade han, fri från arbete, fri från uppsigt. Vingarne växte och manbarheten nalkades.

Genom förvärfvad och kanske naturlig blygsel har man så länge hållit den vigtiga frågan om manbarhetens inträdande och dermed sammanhängande fenomen fördolda. Dåliga böcker, spekulanter i medicinböcker, och pietister, som till hvad pris som helst velat göra propaganda, räddhågade och okunniga föräldrar, hafva alla, och många i god afsigt, gjort allt för att skrämma unga syndare från odygdens väg. Senare och upplystare undersökningar af kunniga läkare hafva åter tagit till uppgift att utröna fenomenets orsaker och förnuftiga botemedel, samt framför allt borttaga barnets uppdrifna fruktan för följderna, emedan det visat sig att skrämseln och de uppjagade samvetsqvalen just varit orsaken till de jämförelsevis få fall af vansinne och sjelfmord man har antecknat. Vidare har man upptäckt, att det icke var odygden sjelf, utan den otillfredsstälda driften, som framkallat sjukdomsfenomenen, och en ny fransk läkare har gått så långt, att han till och med anser handlingen vara ett icke skadligt underhjelpande af naturen. Detta må han stå för. Faktiskt är emellertid det, att man konstant skall finna de sinnessjuka behäftade med ovanan. Men felslutet ligger i att man förvexlar orsak och verkan.

Sinnessjuka instängas; hvad skola de taga sig till?

Hos sinnessjuka har med själslifvets slocknande det vegetativa och animala lifvet tagit öfverhand, och derför bryter driften ut, ohejdadt sökande sin tillfredsställelse hur den kan. Ett annat felslut: hvarje sinnessjuk utforskas om han förr burit hand på sin kropp. Alla sinnessjuka ha det, men derför är icke detta orsaken till sjukdomen, ty nu är det uppdagadt, att många menniskor hafva någon gång burit hand på sin kropp. Men detta hålles hemligt, och derför gå en hop unga syndare och tro sig vara ensamma om det inbillade brottet, och de tro att de stränga lärarne, som sedan skrämma dem, ha lefvat oskyldiga. Nu kan å andra sidan icke nekas att öfverdrift i detta fall kan följas af sjukdomar, men då är det öfverdriften, som vållat det; och den fortsatta vanan, som gjorde att det naturliga sättet icke kom till sin rätt, vållade olägenheter just derigenom. Att ovilja mot könet skulle bli en följd är ej sant, ty odygdiga pojkar ha sedan blifvit dugtiga fruntimmerskarlar, bra makar och lyckliga fäder. Eget är också att fruntimren icke visa sig gunstiga mot oskulder.

Hur gick det nu till? På vanligaste sättet. En äldre kamrat föregick vid badning med exemplet och de yngre följde. Någon känsla af skam eller synd märktes ej, och ingen gjorde hemlighet af det[1]. Hela saken tycktes knappast ha sammanhang med det högre könslifvet, ty kär i en flicka hade gossen varit vid åtta års ålder, då driften ännu sof fullständigt.

Samtidigt fick han äfven kunskap om att skolbarnen i byn plägade umgänge i skogen, när de gingo från skolan. Dessa barn voro åtta à nio år, och föräldrarne fingo nys om saken, men lade sig icke i den. Detta förhållande eller missförhållande lär vara regel på landsbygden och borde tagas i betraktande då man skrifver så tvärsäkert om lasten och uppmaningar till lasten.

Någon vändpunkt i gossens själslif bildade icke denna tilldragelse, ty grubblare var han född, och till ensling gjorde honom hans nya tankar. För öfrigt lade han snart bort odygden när han fick en skrämbok i handen, men då inträdde i dess ställe en kamp mot begären, dem han ej mägtade besegra, emedan de öfverföllo honom i form af gyckelbilder under drömmen, der hans kraft var slut, och sömnen fick han ej njuta lugn förr än han vid aderton års ålder öppnade umgänge med andra könet.

Fram på sommaren blef han kär i inspektorens dotter, en tjuguåring, hvilken icke umgicks i klockargården. Han kom aldrig att tala till henne; men spanade ut hennes vägar och kom ofta i närheten af hennes bostad. Det hela var en stilla dyrkan på afstånd af hennes skönhet, utan några begär, utan något hopp. Tycket liknade snarare en stilla sorg och skulle kanske lika väl fallit på någon annan, om der funnits umgänge med flickor. Det var en madonnadyrkan, som intet åtrådde, utom att få ge något stort offer, helst en dränkning i fjärden, men ändå i hennes åsyn, ett dunkelt förnimmande af egen otillräcklighet som en half menniska, hvilken icke ville lefva utan att ha kompletterats med den andra, »bättre» hälften.

Kyrktjensten fortfor och gjorde numera icke vidare intryck. Det var tråkigt bara.

Denna sommar var emellertid ganska vigtig i hans utveckling, emedan den lösryckte honom från hemmet. Ingen af bröderna var med. Han hade sålunda icke vidare någon förmedlande blodslänk med modern. Detta gjorde honom mera afslutad, och kallhärdade nerverna, dock icke genast, ty vid tillfällen af ledsnad grep honom hemlängtan med hårda klor. Modern steg då upp i den vanliga förklarade dagern af skydd och huld, värmekällan, den vårdande handen.

På hösten, i början af augusti, kom bref med underrättelse att den äldre brodern Gustaf skulle resa till Paris för att i en pension fullborda sina studier för affärslifvet och lära sig språket, men dessförinnan skulle han tillbringa en månad på landet och der aflösa brodern. Tanken på den stundande skilsmessan, glorian från den stora, lysande staden, minnet af många glada bragder, längtan efter hemmet, glädjen att få återse en af blodet, allt förenade sig nu att sätta Johans känslor och fantasi i rörelse. Under den vecka han väntade brodern diktade han om honom till en vän, en öfverlägsen man, som han såg upp till. Och Gustaf var honom öfverlägsen som menniska. Han var en modig, frank yngling, två år äldre än Johan, med mörka, starka drag; grubblade icke, hade ett handlingslystet temperament; var klok; kunde tiga när det behöfdes och hugga till när så erfordrades. Förstod ekonomi och sparde. Han var för klok, tyckte den drömmande Johan. Lexorna kunde han ej, ty han ringaktade dem, men han förstod lifvets konst: föll undan när så behöfdes, skred in när så skulle vara och var aldrig ledsen.

Johan hade nu ett behof att dyrka, att i en annan materie än sin svaga lera knåda upp en bild, deri han kunde lägga in sina vackra önskningar, och nu öfvade han sin konst i åtta dagar. Han gick och förberedde broderns ankomst genom att fördelaktigt utmåla honom för alla sina vänner, rekommendera honom hos läraren, utse lekställen med små öfverraskningar, arrangera en trampolin vid badstället, och så vidare.

Dagen före ankomsten gick han till skogen och plockade hjortron och blåbär, som han skulle fägna gästen med. Derpå dukade han ett bord med hvita pappersark. På dem lade han ut bären, ett gult och ett blått, och midt i ordnade han dem i form af ett stort G. Det hela omgafs med blommor.

Brodern kom; kastade en hastig blick på anordningen, åt, men observerade icke finessen med namnchiffret eller tyckte han det var pjåskigt. I familjen ansågs nemligen allt utbrott af känsla vara pjåsk.

Derpå badade man. När Gustaf tagit af skjortan låg han nästa ögonblick i vattnet och tog genast en sträcksimning ut till moringen. Johan beundrade, skulle gerna ha följt, men denna gång tyckte han det var roligare att vara sämre och låta brodern behålla glansen. Det var den första pojke som simmat till moringen. Vid middagsbordet lemnade Gustaf en fet skinkbit på tallriken. Det hade ingen vågat förr. Han vågade allt. När man på aftonen klämtade, skulle Johan bjuda Gustaf på att klämta. Han klämtade minst tio slag. Johan fasade såsom om socknens öden hade varit utsatta för fara och ömsom skrattade och ömsom bad att han skulle hålla opp.

— Äh, hvad fan gör det, — sa Gustaf.

Så bjöd han honom på sin vän, snickarens vuxna pojke, kanske en femtonåring. Det uppstod genast intimitet mellan de jemnåriga, och vännen öfvergaf Johan, som var för liten. Men Johan kände ingen bitterhet, fastän de två stora drefvo med honom och företogo sig ensamma utflygter med bössa. Han ville ge bara; och han skulle ha gifvit sin älskarinna om han egt någon. Ja, han gaf också anvisning på inspektorens dotter, hvilken brodern mycket rigtigt fann behag i. Men i stället att sucka bakom trädstammarne gick han fram och pratade vid henne, i all oskuld likväl. Detta var den djerfvaste handling Johan sett i sitt lif utföras, och han kände sig sjelf likasom ha vuxit. Han förstorade sig, hans svaga själ likasom handlade genom broderns starka nerver, och han identifierade sig med honom. Han var lika så lycklig som om han sjelf tilltalat flickan. Han gaf idéer till exkursioner, upptåg, roddturer, och brodern satte dem i verket. Han upptäckte fågelbon och brodern äntrade trädet och plundrade dem.

Men detta räckte endast en vecka. Sista dagen, när afresan skulle ske, sade Johan åt Gustaf:

— Vi ska köpa mamma en vacker blombukett.

— Ja vars.

Och så gingo de till trädgårdsmästaren på herrgården. Gustaf bestälde, men det skulle vara fint. Under bindningen gick han och åt bär i trädgården helt öppet. Johan vågade icke röra något.

— Ät du, — sa brodern.

Nej, han kunde icke. När buketten var färdig tog Johan upp och betalade den med tjugufyra skilling. Gustaf gaf intet tecken ifrån sig. Så skildes de.

Vid hemkomsten öfverlemnade Johan buketten från Gustaf.

Modern blef rörd. Vid qvällsbordet väckte blommorna faderns uppmärksamhet.

— Dem har Gustaf skickat mig, — sade modern. — Han är alltid bra snäll, — och Johan fick en sorgsen blick, ty han var så hård. Faderns öga glimmade till under glasögonen.

Johan kände ingen bitterhet. Ynglingens svärmiska offerlusta hade slagit ut, kampen mot orättvisor hade gjort honom till sjelfplågare, och han teg. Han teg äfven, när fadern skickade Gustaf en handkassa, och i ovanligt rörda ordalag förklarade huru djupt han känt detta fina drag af hans goda hjerta. Han teg hela lifvet igenom med den historien, äfven när han hade fått anledningar att känna bitterhet, och han talade slutligen först, öfvermannad, fallen och trampad i arenans smutsiga sand med en grof fot på bröstet och utan att se en hand lyftas för att vifta: nåd. Det var då icke hämd, bara den döendes sjelfförsvar!