3. Borta ifrån hemmet.

Och så står han på fördäck på en ångbåt, långt ute på sjön. Det har varit så mycket att se på under resan att han ej känt någon ledsnad. Men nu är det eftermiddag, alltid melankolisk som den första ålderdomen, solens skuggor falla så nytt och förändra allt, utan att som natten dölja allt. Han börjar sakna något. Det kännes så tomt, öfvergifvet, afbrutet. Han vill hem, men förtviflan öfver att ej genast kunna det, slår honom med fasa och han gråter. När bröderna fråga honom hvarför, svarar han att han vill hem till mamma. De skratta åt honom. Men nu dyker moderns bild upp. Han ser henne allvarlig, mild, leende. Hör hennes sista ord på landgången: var lydig och höflig mot alla menskor, var rädd om dina kläder och glöm ej din aftonbön. Han tänker på hur olydig han varit mot henne och han undrar om hon är sjuk. Hennes bild stiger upp renad, förklarad, och drager honom med längtans aldrig bristande trådar. Denna längtan och ödslighet efter modern följde honom hela hans lif. Hade han kommit för tidigt till verlden, var han ofullgången, hvad höll honom så bunden vid moderstammen?

Det fick han aldrig svar på hvarken i böckerna eller i lifvet, men förhållandet qvarstod: han blef aldrig sig sjelf, aldrig frigjord, aldrig en afslutad individ. Han förblef en mistel, som icke kunde växa utan att bäras upp af ett träd; han blef en klängväxt, som måste söka ett stöd. Han var svag och räddhågad af naturen; han öfvades i alla manliga idrotter, var god gymnast, satt upp på löpande häst, förde alla slags vapen, sköt, simmade, seglade djerft, men endast för att icke vara sämre än de andra. Om ingen såg honom när han badade, kröp han i; såg någon på kastade han sig på hufvet från ett badhustak. Han kände sin räddhåga och ville dölja den. Han anföll aldrig kamrater, men angreps han, slog han igen, äfven en starkare. Han kom skrämd till verlden och lefde i ständig skrämsel för lifvet och menskorna.

Båten ångar ut åt fjärdarne, hafvet öppnar sig; ett blått streck utan strand. Det nya skådespelet, den friska vinden, brödernas munterhet kryar upp honom, och så tänker han på att han snart rest aderton mil på sjön, när ångbåten svänger in i Nyköpingsån.

När landgången lagts ut kommer en medelålders man med ljusa polisonger som efter ett kort samtal med kaptenen mottager gossarne. Han ser snäll ut och är glad. Det är klockaren i Vidala. På stranden står en trilla med en svart märr före, och strax äro de uppe i staden och stanna på handelsmannens gård, der det också är bondqvarter. Det luktar sill och svagdricka inne på gården, och väntan blir olidlig. Han gråter en skur till. Ändtligen kommer Herr Lindén på en bondvagn förande resesakerna, och efter många handtryckningar och små glas reser man ur staden. Det är afton när man kommer ut genom tullen. Trädesåkrar och gärdesgårdar öppna ett långt, ödsligt perspektiv, och öfver röda byar synes i fjerran ett skogsbryn. Den skogen skall man igenom, och man har tre mil att åka. Solen går ner och man åker genom mörka skogen. Herr Lindén pratar och söker hålla modet uppe. Han talar om lekkamrater, badställen och smultronplockning. Johan somnar. Vaknar vid en gästgifvargård med fulla bönder. Hästarne spännas från och vattnas. Färden går genom mörka skogar. Man får stiga af och gå uppför backarne. Hästarne röka och flåsa, bönderna på bagagevagnen skämta och supa, klockaren pratar med dem och säger roligheter. Och så åker man igen och sofver. Åker vaken, stiger af och rastar. Mera skogar, som det förr varit röfvare i, svarta granskogar under stjernhimmel, stugor och grindar. Gossen är alldeles bortkommen och nalkas det okända med bäfvan.

Slutligen blir vägen jemn, det ljusnar, och vagnarne stanna utanför ett rödt hus. Midt emot huset står en hög, svart byggnad. En kyrka. Återigen en kyrka. En gumma, som han tyckte, lång och mager, kommer ut och tar emot barnen, som hon leder in i ett rum på nedra botten, der ett bord står dukadt. Hon har en skarp röst, som icke låter vänlig, och Johan är rädd. Man äter i mörkret, men maten smakar ej, ty den är ovanlig, och man är trött med gråten i halsen. Så föres man opp på en vindskammare, fortfarande i mörkret. Intet ljus tändes. Der är trångt; sängar, bäddar på stolar och på golfvet, och luktar förfärligt. Sängtäcken röra sig och ett hufvud sticker opp. Så ett till. Det fnissar och hviskar, men de nykomna kunna ej se några ansigten. Äldsta bror får egen säng, men Johan och äldre bror skola ligga skaffötters. Det var nytt. Nå, de krypa ner och börja dra på täcket. Stora bror sträcker ut sig ogeneradt, men Johan protesterar mot öfvergreppet. De sparkas och Johan blir slagen. Han gråter genast. Äldsta bror sofver redan.

Nu hörs en röst från en vrå djupt nere vid golfvet.

— Ligg stilla, pojkdjeflar, och slåss inte.

— Hvad säger du för slag? — svarar bror, som är en djerf pojke.

Basrösten svarar:

— Hvad jag säger? Jag säger att han inte ska vara kitslig mot den lilla!

— Angår det dig, det?

— Ja det angår mig. Kom hit han, ska jag klå honom.

— Klå? Du?

Bror stiger upp i skjortan. Basen möter på golfvet. Det är en liten fyrkantig pjes med breda axlar, det är allt hvad man kan se. Många åskådare sitta upp i sängarne.

De slåss och stora bror får smörj.

— Nej slå honom inte; slå honom inte.

Lilla bror kastar sig emellan. Han kunde aldrig se någon af sitt blod få stryk eller lida, utan att känna det i sina nerver. Åter hans osjelfständighet, de olösliga blodsbanden, nafvelsträngen, som aldrig kunde klippas, men endast gnagas af.

Så blir det tyst och så faller sömnen på, den medvetslösa, som lär likna döden och som derför lockat så många till förtidig hvila.

Nu börjar ett nytt litet lif för sig. Uppfostran utan föräldrar, ty barnet är ute i verlden bland främmande menskor. Han är rädd och undviker omsorgsfullt alla anmärkningar. Angriper ingen, men försvarar sig mot öfversittare. Emellertid är man tillräckligt många för att kunna få jemvigt, och rättvisa skipas af den bredaxlade, som är puckel, men kanske derför alltid går med den svagare, när han anfalles orättvist.

Det läses om förmiddagarne, badas före middan och arbetas om eftermiddagarne. Det rensas i trädgården, bäres vatten från källan, ryktas i stallet. Det är fars önskan att barnen skola arbeta med kroppen fastän de betala vanlig inackordering.

Men Johans lydnad och pligtkänsla för egen del räcker ej att göra honom lifvet drägligt. Bröderna utsätta sig för anmärkningar, och dem lider han lika mycket af. Han känner sig solidarisk och blir aldrig mer än en tredjedels menska den sommaren. Straff, andra än att sitta inne, förekomma ej, men anmärkningar äro nog för att oroa honom. Arbetet gör honom stark till kroppen, men nerverna äro lika känsliga för intryck. Ibland sörjer han modern, ibland är han ystert glad och anför lekarne, helst de våldsamma. Att bända loss stenar i kalkstensbrottet och tända eldar på dess botten, åka på brädlappar utför branta berg. Rädd och oförvägen, uppsluppen och grubblande, ingen jemvigt.

Kyrkan står på andra sidan vägen och kastar en skugga öfver sommartaflan med detta becksvarta tak, denna likhvita vägg. Grafkorsen sticka upp öfver kyrkmuren och ingå slutligen i hans dagliga fönsterutsigt. Kyrkan slår icke hela dygnet som Klara, men om aftonen klockan sex få gossarne gå ut och klämta med linan, som hänger ner från tornet. Det var ett stort ögonblick när hans tur kom att klämta första gången. Han var nästan en kyrkans embetsman och när han räknade tre gånger de tre slagen trodde han att Gud, pastorn och socken skulle taga skada, om han klämtade ett slag för mycket.

På söndagen fingo de stora pojkarne gå upp och ringa klockorna. Då stod Johan i den mörka trätrappan och beundrade. Fram på sommaren kom en kungörelse med svarta kanter. När den lästes upp i kyrkan blef det stor rörelse. Kung Oskar var död. Det talades mycket godt om honom, om också ingen direkt gick och sörjde honom. Men nu ringdes det hvarje dag mellan tolf och ett.

Kyrkklockorna tycktes förfölja honom.

På kyrkogården lekte man mellan grafvarne och kyrkan blef snart en intim. Om söndagen placerades alla inackorderingarne på orgelläktaren. När klockaren nu tog upp psalmen utposterades pojkarne vid stämmorna, och vid en nick från mästaren drogos alla stämmor ut på en gång, och ungdomen bröt in i kör. Det gjorde alltid stor effekt på församlingen.

Emellertid, genom att se de heliga tingen på nära håll och genom att handskas med reqvisitan till kulten gjordes han snart familjär med dessa höga saker, och respekten minskades. Sålunda blef nattvarden icke vidare upplyftande när han på lördagsqvällen ätit af det heliga brödet i klockarens kök, der det bakades och stämplades ut med en stamp, på hvilken krucifixet var graveradt. Gossarne åto det och kallade det munlack. Efter nattvardsgångens slut blef han en gång bjuden på vin inne i sakristian tillsammans med kyrkvärdarne.

Dessoaktadt började nu, sedan han lösryckts från modern och han kände sig omgifven af okända, hotande magter, ett starkt behof att sluta sig till något skydd att vakna. Han bad sina aftonböner med temlig andakt; om morgnarne, när solen sken och kroppen var uthvilad, erfor han icke detta behof.

En dag när kyrkan vädrades sprungo barnen och lekte derinne. I ett anfall af ysterhet stormades altaret. Men Johan, som eggades till ytterligare bragder, rännde opp på predikstolen, vände timglaset och predikade ur bibeln. Detta upptåg gjorde stor lycka. Derpå gick han ner och sprang genom hela kyrkan på de öfversta bänkkanterna utan att röra vid golfvet. Framkommen till första bänken vid altaret, grefvens bänk, trampar han för hårdt på psalmbokspulpeten, hvilken med ett brak störtar ner i golfvet. Panik. Alla kamraterna störta ut ur kyrkan. Han stod der ensam, tillintetgjord. Nu skulle han ha velat störta till modern, bekänna sin skuld och bedja henne om hjelp. Men hon fans der icke. Han kommer ihåg Gud. Faller på knä vid altaret och läser hela Fader vår. Stark och lugn, såsom om han fått en tanke ofvanifrån, stiger han upp från golfvet, undersöker bänken, ser att tapparne ej äro afbrutna; tar listen, passar in fogar och tappar, rycker af skon, som han förvandlar till hammare, och med några väl rigtade slag är pulpeten lagad. Han pröfvar sitt verk; det håller. Och han går, jemförelsevis lugn, ut ur kyrkan. — Så enkelt, tyckte han nu. Och han skämdes öfver att ha läst Fader vår. Hvarför skämdes han? Kanske han kände dunkelt, att uti detta orediga komplex, som kallas själ, fans en kraft, som, i nödens stund uppkallad till sjelfförsvar, egde ganska stor förmåga att reda sig. Att han icke trodde att Gud hjelpt honom framgick deraf, att han icke föll ner och tackade honom för hjelpen, och denna sväfvande förnimmelse af blygsel uppstod troligen deraf, att han insåg det han gått öfver ån efter vatten.

Men detta var blott ett öfvergående moment af sjelfkänsla. Han förblir ojemn och numera äfven nyckfull. Nyck, kapris, eller »diables noirs», som fransmannen kallar det, är ett icke fullt förklaradt fenomen. Offret är besatt: det vill ett, men gör motsatsen; det lider af begär att tillfoga sig ondt och nästan njuter af sjelfplågeriet. Det är en själssjukdom, en viljans sjuklighet, och äldre psykologer vågade en förklaring medelst framhållande af tvåheten i hjernan, hvars två hemisferer kunna under vissa förhållanden operera sjelfständigt hvar för sig, och i strid mot hvarandra. Men den förklaringen är förkastad. Personlighetens dubbelhet ha många observerat, och Goethe har behandlat ämnet i Faust. Nyckfulla barn, som icke »veta hvad de vilja», sluta med gråt, nervspänningens upplösning. De »tigga stryk», säger man också, och eget är att se huru en lätt aga vid sådana tillfällen liksom sätter nerverna i jemvigt och tyckes nästan välkommet af barnet, som genast lugnar af, är försonlig och icke alls bitter öfver det straff det efter sin mening måste anse sig ha lidit orättvist. Det tiggde verkligen stryk såsom medicin. Men det fins ett annat sätt att utdriva de svarta andarne. Man tar barnet i sina armar, så att det känner en vänlig menniskas magnetism, och det lugnar af. Det sättet är bättre än alla andra.

Gossen hade sådana anfall. När ett nöje vinkade, en utflygt med bärplockning till exempel, bad han få stanna hemma. Han visste att han skulle få dödande tråkigt hemma. Han ville så gerna fara med, men han ville framför allt stanna hemma. En annan vilja, starkare än hans, befalde honom stanna hemma. Ju mer man räsonnerade med honom, dess fastare blef motståndet. Men kom då någon helt frankt och tog honom skämtsamt i kragen och kastade upp honom på höskaket, då lydde han och var glad att han så blef befriad från den oförklarliga viljan. Han lydde i allmänhet gerna och ville aldrig sticka sig upp eller befalla. Han var född för mycket slaf. Modern hade tjenat och lydt hela sin ungdom och som upp-passerska varit höflig mot alla.

En söndag voro de i prestgården. Der var flickor. Han tyckte om dem, men var rädd för dem. Hela barnskaran gick ut och plockade smultron. Någon hade föreslagit att man skulle slå tillsammans bären och sedan äta dem med sked till socker, när man kom hem. Johan plockade flitigt och höll öfverenskommelsen, åt ej ett bär utan aflemnade sin tribut ärligt. Men han såg andra som fuskade. Vid hemkomsten utdelas bären af prestens dotter, och barnskaran tränger sig fram kring flickan att få hvar och en sitt skedblad. Johan håller sig längst bakom. Blir glömd och blir utan bär.

Förbigången! Med bitterhet i sinnet såsom en förbigången, går han ut i trädgården och gömmer sig i en berså. Han känner sig som den sista, den sämsta. Men nu gråter han ej, utan han känner något hårdt och kallt resa sig som en stålstomme inne i sig. Och efter anstäld kritik på hela sällskapet finner han att han var den redligaste, ty han åt icke ett bär ute på svedjan, och så — pang! der kom felslutet — derför att han var bättre än de andra, så blef han förbigången. Resultat: han ansåg sig bättre än de andra. Och han erfor en stark njutning af att vara förbigången.

Han hade också en förmåga att göra sig osynlig och hålla sig undan, så att han blef förbigången. Fadern kom en gång hem med en persika till aftonbordet. Alla barnen erhöllo en skifva af den sällsynta frukten, men hur det föll sig, Johan blef utan, och det så att den eljest rättvise fadern icke märkte det. Han kände sig så stolt af denna nya påminnelse om sitt oblida öde, att han senare på aftonen måste skryta för bröderna med det. De trodde honom icke, så orimlig ansågo de historien. Ju orimligare, ju bättre!

Han plågades äfven af antipatier. En söndag på landet kom det en vagn med ungdom till klockargården. Ur steg en svartmuskig gosse med dolsk men djerf uppsyn. Johan sprang vid hans åsyn och gömde sig på vinden. Man letade upp honom, klockaren smickrade honom, men han blef sittande i sin vrå och hörde på huru barnen lekte, ända tills den svarta gossen hade rest.

Kalla bad, vilda lekar, strängt kroppsarbete, ingenting kunde härda hans lösa nerver, som stundom ett ögonblick kunde spännas till det yttersta.

Han hade godt minne, läste ordentligt, helst om reala ting såsom geografi och naturvetenskap. Aritmetik gick in minnesvägen, men geometri hatade han. En vetenskap om overkligheter oroade honom; först senare, när han fått fatt i en handbok i landtmäteri och insett geometriens praktiska nytta, fick han lust för ämnet, och då mätte han upp träd och hus, refvade trädgårdsland och alléer och konstruerade pappfigurer.

Han ingick nu i sitt tionde år. Var bredaxlad och brunhylt; håret var blondt och struket upp öfver en sjukligt hög och framstående panna, hvilken ofta var föremål för samtal och af slägtingar gaf anledning till öknamnet »professorn».

Han var icke längre automat, utan började samla egna iakttagelser och draga slutledningar, derför nalkades den tidpunkt, då han skulle söndra sig från sin omgifning och gå ensam. Men ensamheten måste för honom bli en ökenvandring, ty han egde icke nog stark individualitet att kunna gå för sig sjelf; hans sympati för menskorna skulle bli obesvarad, emedan deras tankar icke kunde gå jemnt med hans; och sedan skulle han gå omkring och bjuda ut sitt hjerta åt den förstkommande, men ingen skulle ta emot det, ty det var dem främmande, och så skulle han draga sig tillbaka i sig sjelf, sårad, förödmjukad, förbisedd, förbigången.

Sommaren gick till sitt slut och han reste hem till skolans öppnande. Dubbelt trist föreföll nu det mörka huset vid Klara kyrkgård, och när han såg den långa filen af rum, som under latinska namnen till och med qvinta, skulle genomsläpas på bestämdt utstakade år, innan en ny fil af rum på gymnasium skulle genomtråkas, då tyckte han att lifvet just icke var lockande. Samtidigt börjar hans sjelftänkning att revoltera mot lexorna. Följden blir dåliga betyg. En termin senare, efter nerflyttning i klassen, tager fadern honom ur Klara skola och sätter honom i Jakobs, på samma tid man bryter upp från Norrtullsgatan och installerar sig i en malmgård på Stora Gråbergsgatan nära Sabbatsberg.