6. Korsets skola.

Sorgen har den lyckliga egenskapen att äta opp sig sjelf. Den dör af svält. Som den väsentligen är ett afbrott i vanor kan den ersättas genom nya. Som den är ett tomrum fylles detta snart som genom ett verkligt horror vacui.

Ett tjuguårigt äktenskap var upplöst. En kamrat under kamp mot lifvets motigheter var förlorad; en qvinna, vid hvars sida en man lefvat, hade gått undan och lemnat en celibatär qvar; husets administratör hade öfvergifvit sin post. Allt var i olag. De små svartklädda pysslingarne, som öfverallt bildade mörka fläckar, i rummen, i trädgården, höllo saknaden vid lif. Fadern tyckte att de voro öfvergifna och trodde dem värnlösa. Han kom ofta hem från sitt arbete om eftermiddagarne och satt då ensam i lindbersån åt gatan. Han hade äldsta dottern, en sjuåring, i knä, och de andra lekte vid hans fötter. Ofta såg Johan den gråhårige mannen med de vackra, sorgsna dragen sitta der under det gröna halfljuset från löfverket. Han kunde icke trösta honom och han sökte honom ej mer. Han såg den gamles vekhet, som han ej trott på, såg honom stirrande dröja med blickarne på dottern såsom om han sökte konstruera ut den dödas drag i barnets obestämda ansigtslinier. Han såg den taflan ofta mellan trädens stammar från sitt fönster, i alléns långa perspektiv; den värmde honom och skakade honom, men han började frukta för fadern, emedan denne ej var sig lik.

Sex månader hade gått, då fadern en höstafton kom hem med en främmande herre. Det var en gammal man med ett ofantligt jovialiskt utseende. Han skämtade godmodigt, var vänlig och artig mot barn och tjenare, men omotståndlig i sitt sätt att få menskor att le. Han kallades kamrern, var en barndomsvän till Johans far och hade upptäckts såsom boende i huset bredvid. De gamle talade om sina barndomsminnen. Der var ett förråd, som kunde fylla tomrummet. Första gångerna stramade faderns stelnade drag när han narrades le åt den spirituelle och humoristiske mannens anmärkningar. Om en vecka skrattade han och hela familjen, så som endast de hvilka ha gråtit länge kunna göra det. Det var en lustigkurre af rang och dertill spelade han viol, guitarr och sjöng Bellman. Det kom ny luft i våningen, nya åskådningar, och sorgens inbillningsfantomer vädrades ut. Kamrern hade också haft sorg, han hade mistat sin fästmö och hade sedan förblifvit ungkarl. Lifvet hade icke lett mot honom, men han hade aldrig tagit saken med lifvet riktigt allvarsamt.

Så kom Gustaf hem från Paris; i uniform, blandande franska ord med svenska, och med lifligt lynne och qvicka gester. Fadern tog emot honom med en kyss på pannan, och ett moln af sorgens minne drog förbi, ty sonen hade ej varit hemma vid moderns död. Men så klarnade det igen och det blef lifligt i huset. Gustaf ingick i affären, och nu hade den gamle någon att tala vid om hvad som intresserade honom.

En sen höstafton efter supén, då kamrern var hemma och sällskapet satt tillsammans, steg fadern upp och bad att få tala. — Mina gossar och min barndomsvän, började han. Derpå förkunnade han sin afsigt att skänka sina små barn en ny mor, och han tillade att passionernas tid var förbi för honom och att endast intresset för barnen dikterat hans beslut att taga mamsell * * * till sin äkta hustru.

Det var husmamsellen. Detta sade han med en öfverlägsen ton, såsom om han ville säga: detta angår er inte egentligen, men ni ska få veta det ändå! Derpå fördes mamsell ut och mottog lyckönskningar, varma af kamrern, men mycket blandade af de tre ynglingarne.

Två af dem hade icke så fina samveten, ty de hade häftigt, men oskyldigt tillbedt henne, den tredje, Johan, hade lefvat i oenighet med henne på sistonet. Hvem som var mest generad, undras.

Det uppstod en lång paus, hvarunder ynglingarne ransakade sina njurar, uppgjorde sina konton och funderade på följderna af denna oväntade händelse. Johan måtte först ha osat brändt horn och funnit situationens kraf, ty han gick samma afton in i barnkammaren och rakt fram till mamsell. Det svartnade för ögonen när han framsade följande tal, i hast komponeradt och öfverläst i faderns stil.

— Som vi nu råka att stå i förändrade förhållanden till hvarandra, — sade han, — så ber jag mamsell låta det förflutna vara glömdt och låta oss vara vänner.

Det var uppriktigt menadt, klokt handladt och hade ingen baktanke. Det var ett bokslut med det gamla och önskan om god samvaro för framtiden.

Följande middag kom fadern upp till Johan på hans kammare och tackade honom för hans ädla beteende mot mamsell, och som uttryck af sin glädje lemnade han honom en liten present, en länge efterlängtad till och med. Det var en kemisk apparat.

Johan skämdes att mottaga gåfvan och fann icke sin handling ädel. Den var naturlig följd, den var klok, men fadern och mamsell skulle hissa upp den och i den läsa goda förebud för sin kärlekslycka. De fingo också snart inse sin villfarelse, som då naturligtvis lades på gossens skuldregister.

Att den gamle gifte om sig för barnens skull, derom finnes intet tvifvel, men att han äfven älskade den unga qvinnan, det är säkert. Och hvarför skulle han ej få det? Det angick ingen, men fenomenet är konstant, både att enklingar snart gifta om sig, huru svårt än äktenskapet varit, och att de känna sig begå en otrohet emot den aflidna. Döende makar bruka plågas mest på sistone vid tanken på att den efterlefvande skall gifta om sig.

Bröderna togo saken flott och böjde sig. De hade faderskulten som religion. Tro och icke tvifla. De hade aldrig tänkt att faderskapet endast var en tillfällig egenskap, som kunde falla på hvar mans lott.

Men Johan tviflade. Han kom i ändlösa dispyter med bröderna och angrep fadern, som före sorgårets utgång förlofvat sig. Han frammanade moderns skugga, spådde olycka och förderf, retades till öfverdrifter och förgick sig.

Brödernas argument var: det rör icke oss hvad pappa gör! — Det var sant att de icke egde döma deröfver, men det rörde dem alla djupt. — Ordryttare, — sade de, ty de kände icke huru orden hafva många valörer.

En afton strax efter, då Johan kom hem från skolan, såg han huset upplyst och hörde musik och glam. Han gick upp på sitt rum och satte sig att läsa. Huspigan kom upp och bad honom från fadern stiga ner, ty det var främmande.

— Hvilka?

— De nya slägtingarne.

Han bad helsa, att han icke hade tid. Så kom en bror upp. Han var ovettig först, bad sedan. För gubbens skull kunde han väl komma ner, bara ett ögonblick och helsa. Han skulle få gå genast.

— Ja, han ville fundera!

Slutligen gick han ner; såg salen full med fruntimmer och herrar; tre mostrar, en ny mormor, en morbror, en morfar. Mostrarna voro unga flickor. Han gjorde en bugning midt på golfvet, artigt men stelt.

Fadern var ond, men ville ej visa det. Han frågade Johan om han ville ta ett glas punsch. Johan tog det. Derpå frågade den gamle ironiskt om han hade så mycket att göra till skolan. Ja, det hade han. Och så gick han upp på sitt rum. Der var kallt och halfmörkt, och att läsa gick ej, när han hörde dans och musik dernere. Så kom köksan och budade till supén. Han ville icke ha någon mat. Hungrig och ursinnig gick han i rummet af och an. Ibland ville han ner, der det var varmt, ljust och gladt; och han hade låsvredet i handen många gånger. Men så vände han om. Han var blyg. Rädd för menskor af naturen, hade han under sommaren, då han icke talt vid någon, blifvit än mera vild. Och så gick han hungrig till sängs och ansåg sig som den olyckligaste menska som fans.

Följande dag kom fadern upp på hans rum. Nu sade han honom att han varit falsk, när han bedt mamsell om förlåtelse.

— Förlåtelse? Han hade icke haft något att be om förlåtelse för.

Men nu skulle fadern böja honom, han måtte göra sig aldrig så hård.

— Försök! — tänkte han. Försöken uteblefvo på en tid, men Johan gick och stålade sig för att mottaga böjningarne.

Brodern satt och läste vid aftonlampan uppe på kammaren. Johan frågade: hvad läser du? Brodern visade titeln på omslaget. Der stod med stora frakturer på gult omslagspapper den ryktbara titeln: »En ungdomsväns varning för ungdomens farligaste fiende.»

— Har du läst den? — frågade Gustaf.

Johan svarades ja, och drog sig tillbaka. När läsningen var slutad lade Gustaf in boken i sin byrålåda, och gick ner. Johan öppnade lådan och tog fram den hemska skriften. Ögonen lupo öfver sidorna utan att våga stanna. Knäna skallrade, bloden försvann från ansigtet, pulsarne fröso. — Han var sålunda dömd till döden eller vansinnet vid tjugufem års ålder. Hans ryggrad och hjerna skulle rinna bort, hans ansigte bli som en dödskalles, hans hår falla af, händerna darra — det var fasligt. Och botemedlet? Jesus! Men Jesus kunde icke bota kroppen, endast själen. Kroppen var dömd till döden — vid tjugufem år — återstod endast att rädda själen från evig fördömelse. — Detta var Dr. Kapffs beryktade partiskrift, som bragt så många ynglingar på dårhuset, bara för nöjet att få öka de protestantiska jesuiternas partinumerär. En sådan skrift, så djupt osedlig, så skadlig, borde i sanning åtalas, seqvestreras och brännas. Eller åtminstone motverkas af upplystare skrifter i ämnet. En sådan fans verkligen och råkade senare i händerna på Johan, som sedan gjorde allt för att sprida den, ty den var så sällsynt. Den hette »Farbror Palles råd till unga syndare», och ansågs vara författad af medicinalrådet Wistrand. Det var en hjertlig bok, som tog saken ledigt; talade uppmuntrande till pojkarne och framhöll särskildt huruledes man öfverdrifvit vådorna af okynnet, hvarjemte han gaf praktiska råd och hygieniska anvisningar. Men än i dag regerar Kapffs ursinniga skrift, och läkare öfverlöpas af syndare, som med klappande hjerta aflägga bekännelsen. För icke länge sen kom en student till en berömd Stockholmsläkare och bekände med tårar huru han förspilt sitt lif och endast afvaktade döden.

— Äh prat, herre, — svarar doktorn. — Se på mig; fins väl ingen som varit så okynnig som jag.

Syndaren såg på honom och fann för sig en fyrtifemårig Herkules, hvilken derjemte egde en stark, orubbad intelligens.

Men Johan fick intet tröstens ord i sin svåra bedröfvelse på ett helt år. Han var dödsdömd; återstod bara att lefva ett dygdigt lif i Jesu intill slaget skulle komma. Han tog upp moderns gamla pietistskrifter och läste om Jesus. Han bad och pinade sig. Ansåg sig ensam som en brottsling, förödmjukade sig. När han gick på gatan dagen efter, steg han ner från trottoaren för hvarje menniska han mötte. Han skulle döda sitt sjelf och uppgå i Jesus; lida sin tid och sedan gå in i sin Herres glädje.

Han vaknade en natt och såg bröderna sitta vid ljus. De talade om ämnet. Han kröp under täcket, stack fingren i öronen, för att icke höra. Men han hörde ändå. Bror talade om pensioner i Paris, der ynglingar bundos i sängarne utan att detta hjelpte. Han ville springa upp, bekänna för dem, be om nåd, om hjelp, men han vågade icke höra bekräftelsen på dödsdomen. Om han gjort det kanske han fått tröst och hjelp. Men han teg. Han svettades och bad till Jesus, icke till Gud numera. Hvart han gick såg han det förfärliga ordet i svarta frakturkapiteler på gul botten, på husmurar, på rummets tapeter. Och byrån der boken låg, inneslöt guillotinen. Hvar gång brodern gick i lådan darrade han och sprang ut. Han stod långa stunder framför spegeln och såg efter om ögonen sjunkit, håret lossnat och dödskallen stuckit fram. Men han såg frisk och röd ut.

Han slöt sig inom sig sjelf, blef tyst och undvek sällskap. Nu inbillade sig fadern att han ville visa sitt ogillande öfver hans giftermål, att han var högfärdig, och nu skulle han krökas. Han var krökt redan och när han med tystnad böjde sig under krossningen, triumferade fadern öfver sin lyckade kur.

Detta retade ynglingen och ibland reste han på sig. Ibland uppsteg ett svagt hopp om att kroppen skulle kunna räddas. Han gick på gymnastiken, tog kallt vatten och åt litet om qvällarne.

För öfrigt, att vara pietist eller älska Jesus må man icke tro är något helt; det är en stämning, som kommer momentvis och går som ett väder, det är ett sätt att se sakerna, som fordrar lång vana att komma in i; det är en rol som icke läres så hastigt. Att vara pessimist när man är ung och stark, och Jesuismen var ren pessimism då den trodde att verlden var usel alltigenom, det går icke så lätt. Lifsglädjen ligger der, och man ser många så kallade upprigtiga sjelfbedragare bland läsarne, som äro rätt muntra. Äro de gifta och sunda, måste de ovilkorligen ha många stunder, då de glömma Jesus helt och hållet och då han icke får vara med, just i de stunder då individen känner lifskraften så mångdubblad, att den räcker utom individen ut på slägtet.

I skolan märktes nu på hans krior intrycken af pietistskrifterna, och två examensstilar, daterade 1862 och 63, hade detta utseende:

En illa använd dag är för alltid förlorad.

Tiden är den dyrbaraste af alla de gåfvor, som Gud har gifvit oss; derföre skola vi använda den på ett sätt, som visar, huru högt vi värdera denna gåfva. Vi skola använda hvarje dag, hvarje timma till något nyttigt ändamål, såväl för kroppen som själen, och icke förspilla den på ett onyttigt sätt.

Om jag således använder en dag på ett, för mitt samvete icke tillfredsställande sätt, så kan den förlust, som jag lidit, aldrig ersättas; således är den förspilda dagen förlorad för alltid, i anseende till de nyttiga lärdomar, som jag då kunnat inhemta, ty den tid, hvilken har flytt, kommer aldrig tillbaka. Hvarje dag förer oss närmare grafven; och vi skola tänka på att en gång stå till svars för, huru vi användt vår tid. Vi skola derföre ifrån ungdomen vänja oss att rätt värdera och använda den dyrbara tiden, och hvarje dag söka inhemta nya kunskaper och för öfrigt använda den på ett sätt, som Gud och vårt samvete bjuda. Ty en illa använd dag är för alltid förlorad.

Hvad solen är för jorden, är Religionen för menniskan.

Solen är oumbärlig för all jordisk vegetation. Utan hennes lifgifvande ljus och värma, skulle inga vexter, inga djur och i följd deraf inga menniskor finnas, utan hela vår jord skulle vara en öken. Men solen ingjuter icke allenast lif utan äfven hopp hos menniskorna; ty, då hon om qvällen går ned, hoppas vi alltid att se henne nästa morgon uppgå med en ny dag. Likasom vi för vårt lekamliga lif nödvändigt behöfva solen, så är religionen lifskraften för vårt andliga lif. Ty det är den, som gifver oss tröst i våra bekymmer och äfven hopp om ett kommande lif, den är ock den enda driffjedern till en dygdig och rättskaffens lefnad, emedan den förespeglar en belöning för de goda gerningarne samt straff för de onda.

Ynglingens jag hade nu blifvit genom lif, skolumgänge och lärdom ett rätt rikt resumé, och genom jemförelse med andras enklare jag fann han sig öfverlägsen. Men nu kom Jesus och ville döda hans jag. Det gick icke så lätt, och kampen blef svår, vildsint. Han såg också huru ingen annan förnekade sitt jag, hvarför, hvarför i Jesu namn skulle han förneka sitt?

På bröllopet gjorde han revolt. Han steg icke fram och kysste bruden, såsom de andra syskonen, och han drog sig ifrån dansen tillbaka till toddygubbarne, der han berusade sig något.

Nu skulle straffet komma och hans sjelf brytas ner.

Han blef gymnasist. Det gjorde honom icke vidare glad. Det kom för sent, som en för länge sedan förfallen skuld till honom. Han hade tagit ut den njutningen i förskott. Ingen gratulerade honom, och han fick icke genast gymnasistmössa. Hvarför? Skulle han stukas, eller ville icke fadern se hans lärdom i yttre tecken? Slutligen blef det ett förslag att en moster skulle brodera kransen på sammet, som skulle sys på en vanlig svart mössa. Hon broderade en ek- och lagerqvist, men dåligt, hvarför han led smälek af kamraterna. Han var den enda, som hade gått utan den sedvanliga mössan en lång tid. Den enda! Utpekad ensam, förbigången ensam!

Derpå nedsattes frukostpengarne, som i skolan varit fem öre, till fyra. Detta var en onödig grymhet, ty huset var icke fattigt, och en yngling behöfver mer mat. Följden blef den att Johan aldrig åt frukost, ty tolfskillingen för veckan gick åt till tobak. Han hade en förfärlig aptit och var alltid hungrig. När det var kabeljo till middan åt han sig trött i käkarne, men gick hungrig från bordet. Fick han då absolut för litet mat? Nej, ty det finnes millioner kroppsarbetare, som få mycket mindre, men de högre klassernas magar måtte vara anpassade för starkare och mera koncentrerad föda. Han mindes derför hela sin ungdom som en lång svält.

Vidare nedsattes dieten under styfmoderns regim och maten blef sämre. Linnet fick numera också endast bytas en gång i veckan i stället för två. Det var en förkänning af att en underklass kommit upp till styret. Ynglingen var icke högfärdig på så sätt, att han icke erkände husmamsellns börd, men när hon uppträdde såsom tryck, flyttadt nerifrån öfver honom, då gjorde han uppror — men så kom Jesus emellan och bad honom vända andra kinden till.

Han växte och fick gå i urväxta kläder. Kamraterna började gyckla med honom för hans korta byxor och hans hemgjorda krans på mössan. Alla hans skolböcker köptes antiqvariskt i gamla upplagor, hvaraf uppstod många ledsamheter i skolan.

— Det står så i min bok, — svarade Johan.

— Får jag se på din bok!

Skandal! Och order att köpa nyaste upplagan, hvilket aldrig skedde.

Hans skjortor slutade nu på halfva armen och kunde icke knäppas. På gymnastiken behöll han derför alltid jackan på. En middag skulle han i egenskap af rotmästare stanna qvar på enskild, högre lektion för löjtnanten.

— Tag af er jackorna nu, gossar, så ska vi ta oss lite motion, — sade löjtnanten.

Alla kastade af sig, utom Johan.

— Nå, är jackan af än?

— Nej, jag fryser, — sade Johan.

— Han ska snart bli varm, — sade löjtnanten, — af med tröjan bara.

Han vägrade. Löjtnanten kom nu vänligt skämtsamt fram till honom och drog i ärmarne. Han gjorde motstånd. Läraren såg på honom.

— Hvad är det för slag? — sade han. — Jag ber hyggligt, och han vill icke göra mig till viljes. Gå då sin väg!

Ynglingen ville säga något till sitt försvar; såg bedröfvad på den hygglige mannen, hos hvilken han alltid stått väl — men han teg och gick!

Nu kände han qväsningen. Fattigdom, ålagd af grymhet som förödmjukelse, icke framkallad af nöd. Han beklagade sig för bröderna, men de sade att han icke skulle vara högfärdig. Klyftan, som olika bildning dragit mellan dem, var öppnad. De tillhörde nu olika samhällsklasser och de grupperade sig på faderns sida, såsom klasskamrat och den magtegande.

En annan gång fick han en jacka, som var en ändrad blå frack med blanka knappar. Kamraterna hånade honom derför att han ville leka kadett. Och det var det sista han ville, ty vara mer än synas, deri låg hans högfärd. Den jackan led han otroligt af.

Derpå började det systematiska böjningsarbetet. Johan kördes upp om morgnarne tidigt och sändes ut i ärenden, som skulle uträttas innan han gick till skolan. Han skylde på lexorna, men det hjelpte ej. Du har så lätt att lära, att du hinner med att läsa annat skräp, hette det.

Att gå ärenden, när det fans dräng, kulla och så många tjenare — onödigt. Han insåg att det var ferlan. Nu hatade han sina förtryckare, och de honom.

Derpå började en annan kurs i dressyr. Han skulle vara oppe om morgnarne och köra fadern ner till staden, och detta innan han gick i skolan, så återvända med häst och vagn, spänna ifrån, sopa stallet och ge hästen mat. Samma manöver upprepades på middagen. Sålunda sköta lexor, skola, och två gånger om dagen köra till och från Riddarholmen. Han frågade sig vid äldre år om det kunde ligga någon öm omtanke i detta; om den kloke fadern såg att hans hjernverksamhet skadade honom och att han behöfde kroppsarbete. Eller kanske det var en ekonomisk åtgärd för att spara drängens arbetstid. Kroppsarbetet var nog nyttigt och skulle kunna anbefallas alla föräldrar till påtänkning, men Johan kunde ej se välviljan, om den fans, ty det hela gick till så elakt, så öppet elakt som möjligt, och visade så sin afsigt att göra ondt, att han ej kunde upptäcka några goda afsigter, hvilka ju äfven kunnat finnas der vid sidan af de elaka. När sommarlofvet kom, urartade körningen till stalltjenst. Hästen skulle fodras ut på bestämda timmar, och Johan måste hålla sig hemma och passa klockslag. Hans frihet var slut. Och han kände den stora förändringen, som inträdt i hans ställning, och hvilken han tillskref styfmodern. Ifrån att vara en fri man, som rådde sin tid och sina tankar, var han blifven tjenare: du kan göra liten nytta för maten! Och när han såg huru de andra bröderna skonades för drängsysslor, var han öfvertygad om att det var elakhet. Att skära hackelse och sopa golf, bära vatten och sådant, var utmärkt godt, men afsigten förderfvade allt. Om fadern sagt honom att det var nyttigt för hans helsa, särskildt hans könslif, skulle han med nöje gjort det. Nu hatade han det. Han var mörkrädd, ty han var som alla barn uppfostrad af pigor, och han måste göra stort våld på sig för att kunna gå upp på höskullen om qvällarne. Han förbannade hvarje gång han skulle dit, men hästen var en godmodig tok, som han talade vid ibland och beklagade sig för. Dessutom var han djurvän och hade kanariefoglar, som han vårdade med omsorg.

Han hatade sysslan emedan den var honom ålagd af för detta husmamsellen, som ville hämnas och visa sin öfverlägsenhet öfver hans öfverlägsenhet. Han hatade den emedan den ålades såsom betalning för hans studier. Nu hade han genomskådat uträkningen med hans lärda bana. Man skröt med honom och hans lärdom; det var sålunda icke af godhet mot honom han fick undervisningen.

Så trotsade han och körde sönder vagnsfjedrarne. När de stego af vid Riddarhustorget, synade alltid fadern hela vagnen. Så fick han se att en fjeder var af.

— Kör till smeden, — sade han.

Johan teg.

— Hörde du?

— Ja, jag hörde.

Nu fick han köra ner till Målargatan, der smeden bodde. Denne förklarade att han behöfde tre timmar till lagningen. Hvad återstod att göra? Spänna ifrån, leda hem hästen och komma igen. Men att leda en påselad vagnshäst på Drottninggatan och i gymnasistmössa; kanske möta pojkarne vid Observatorium, som afundades hans mössa, eller ännu värre, de vackra flickorna på Norrtullsgatan, som logo vänligt mot honom. Nej, hellre hvad som helst. Så tänkte han leda Brunte ner till Rörstrandsgatan, men då fick han släpa honom öfver Karlberg, och der kände han kadetter. Han stannade på gården, sittande i solgasset på en bjelke, och förbannade sitt öde. Han tänkte på alla somrar han varit på landet, på alla kamrater, som nu bodde på landet, och derefter mätte han sin olycka. Men hade han tänkt på bröderna, som nu sutto instängda på heta, mörka kontor i tio timmar, utan hopp om en enda dags ledighet, skulle han ha kommit till andra resultat rörande sitt läge; men det gjorde han ej. Likväl skulle han nu ha velat byta med dem. De förtjenade åtminstone sitt bröd och sluppo vara hemma. De hade sin ställning klar, men hans var oklar. Hvarför skulle föräldrarne låta honom lukta på äpplet och så rycka undan det? Han började längta ut, hvart som helst. Hans ställning var falsk, och han ville ha den ren. Ner eller upp, icke emellan hjulen och krossas!

Derför gick han också en dag till fadern och bad att få sluta skolan. Fadern gjorde ögon och frågade hyggligt hvarför. Han var led på alltsammans, lärde ingenting och ville ut i lifvet att arbeta och föda sig sjelf.

— Hvad vill du bli då?

Det visste han inte. Och så grät han.

Några dagar derefter frågade fadern honom om han ville bli kadett. Kadett? Det blixtrade för ögonen på honom. Han visste icke hvad han skulle svara. Det var för mycket. Bli en sådan der fin herre med sabel. Han hade aldrig drömt så djerft.

— Fundera, — sa fadern.

Han funderade hela qvällen. Der på Karlberg, der han badat och blifvit bortjagad af kadetterna, skulle han få gå i uniform. Bli officer, det vill säga få magt, flickorna skulle le emot honom, och — ingen skulle mer förtrycka honom. Han kände lifvet ljusna, pressarna lyftas från bröstet och hoppet vaknade. Men det var för mycket för honom. Det passade hvarken honom eller hans omgifning. Han ville icke dit upp och befalla, han ville bara slippa att lyda blindt, att bevakas, att kufvas. Slafven, som icke vågar begära af lifvet, vaknade hos honom. Han sade nej! Det var för mycket för honom!

Men tanken att ha kunnat få det, som kanske alla ynglingar längtat efter, var honom nog. Han afstod det, steg ner och återtog sin kedja. När han senare blef en sjelfkär läsare, så inbillade han sig att han afstått äran för Jesu skull. Det var icke sant, men något sjelfplågeri låg det nog i offret.

Emellertid hade han ytterligare läst i föräldrarnes kort: de ville ha heder af honom. Troligen var den der kadett-idén styfmoderns!

Nya stridsämnen erbjödo sig och af allvarligare art. Johan hade tyckt sig märka att de yngre syskonen gingo dåligt klädda och han hade äfven hört skrik från barnkammaren.

— Ha! hon slår dem!

Nu spionerade han. En dag märkte han att barnpigan lekte på ett misstänkt sätt med den yngre brodern, då denne låg till sängs. Gossen blef ond och indignerad och spottade flickan i ansigtet. Styfmodern ville ingripa, men Johan trädde upp. Nu hade han blod på tanden. Saken hänsköts till faderns hemkomst. Efter middagen skulle slaget stå. Johan var beredd. Han kände sig som målsman för den döda modern. Så börjades det. Fadern ryckte på Pelle efter vederbörlig angifvelse och skulle slå honom.

— Låt bli och slå honom! — skrek Johan med en befallande och hotande ton och gick fadern på lifvet, som om han ville ta honom i kragen.

— Hvad i Jesu namn säger du för slag?

— Rör honom inte. Han är oskyldig.

— Hör du, kom in får jag tala vid dig, du är visst tokig, — sade fadern.

— Ja, jag ska komma, jag, — fortfor den rädde Johan såsom en besatt.

Fadern föll ett ögonblick för hans säkra ton, och hans ganska klara förstånd måtte ha sagt honom att saken var sjuk.

— Hvad har du att säga? — frågade han lugnare, men misstänksam ännu.

— Jag säger att det är Karins fel; hon bar sig illa åt, och hade mamma lefvat, så...

Det stack djupt!

— Hvad pratar du för smörja om mamma! Du har en ny mamma nu. Bevisa hvad du säger. Hvad har Karin gjort?

Ja, det var just olyckan att han icke kunde säga det, ty han fruktade röra vid en öm punkt. Han teg, och han föll. Tusen tankar snurrade genom hufvudet. Hur skulle han uttrycka sig! Orden trängdes och han sa en dumhet, tagen i högen ur en skolbok.

— Bevisas? — sade han. — Det fins klara saker, som hvarken kunna eller behöfva bevisas. (Fy fan så dumt, tänkte han, men det var för sent!)

— Nej hör du, nu är du dum, — sade fadern och hade öfvertaget.

Johan låg slagen, men ville bitas ändå. En ny skolreplik han sjelf fått i näsan och som värkte än, stack sig i handen på honom.

— Om jag är dum, så är det ett naturfel, som ingen har rättighet att förebrå mig.

— Åh skäms, att stå och prata persilja med mig. Ut med dig och kom inte igen! — Han blef utkastad.

Efter den betan höllos alla afstraffningar när Johan var borta. Man trodde att han skulle flyga i strupen på dem, om han hört något, och det var nog sannolikt.

Det fans äfven ett annat sätt att böja honom, ett ohyggligt sätt, som brukas ofta nog i familjer. Det var att stanna honom i växten genom att tvinga honom att umgås med yngre syskon. Barn tvingas ofta leka med sina syskon antingen de äro sympatiska för hvarandra eller ej. Detta är ett grymt våld, men att nödga en äldre söka umgänge med en mycket yngre, det är brott mot naturen, det är att stympa ett ungt, växande träd. Johan hade en yngre bror, ett barn på sju år, ett snällt barn, som trodde alla väl och icke gjorde någon för när. Johan såg noga efter att man ej misshandlade honom och tyckte om honom. Men att tala vid eller umgås förtroligt med en så ung, som icke förstod den äldres tankar eller språk, det gick icke.

Nu skulle han det. En första maj, när Johan beräknade få gå ut med kamrater, sade fadern helt enkelt: tag nu Pelle med dig och gå till Djurgården, men se efter honom. Det fans ingen appell. De kommo på slätten, mötte kamrater, och Johan kände den lilla brodern som en black om benet. Han ledde honom för att han icke skulle trampas af folket, men han kände huru han önskade honom hemma. Gossen talade, pekade på förbigående, och Johan rättade honom. Men som han kände sig solidarisk skämdes han på hans vägnar. Hvarför skulle han behöfva ta om igen sådana sensationer som att skämmas för fel i etiketten, hvilka han dessutom icke begick sjelf. Han blef stel, kall och hård. Gossen ville se på Kasper, men Johan ville ej. Han ville ingenting af allt hvad brodern ville. Och så blygdes han öfver sin hårdhet. Förbannade sin sjelfviskhet, hatade sig, föraktade sig, men kunde icke frigöra sig från de dåliga känslorna. Pelle förstod ingenting; han såg bara ledsen och försakande ut, tålig och mild. — Du är högfärdig, sade Johan åt sig sjelf, du beröfvar barnet ett nöje. Var mjuk. — Men han hårdnade. — Slutligen bad den lille få köpa pepparkakor. Johan piskade sig att göra uppköpet. Midt på slätten. Tänk om någon såg honom, en gymnasist, köpa pepparkakor, och kamraterna, som sutto på Novilla och drucko punsch sedan. Han gjorde köpet och stoppade kakorna i blusfickan på brodern. Och så gingo de framåt. Det kommer två kadetter, som varit Johans kamrater. Han ser dem skrida fram emot sig. I det samma räcker en liten hand fram en pepparkaka. — Se der, Johan, har du! — Han stötte tillbaka den lilla handen. Och han ser två blåa, hjertegoda ögon, frågande, bedjande se upp mot sig. — Nu ville han förintas, gråta, taga upp det sårade barnet i sina armar, bedja honom förlåta, värma upp isen, som kristalliserade in hans hjerta. Han kände sig vara en usling, en eländig, som stötte tillbaka en hand. De gingo hem.

Han ville skaka af sig brottet, men kunde ej. Men han framkallade bilden af medbrottslingarne, som framtvingat den bedröfliga situationen, och han piskade dem i sina tankar.

Han var för gammal att vara i nivå med barnet, och han var för ung att kunna stiga ner till barnet.

Men fadern, som lefvat upp genom sin förbindelse med en tjugofyraårig qvinna, vågade äfven opposition mot Johans lärda auktoriteter och ville stuka honom också på det området. De sutto efter afdukadt aftonbord, fadern med sina tre tidningar, Aftonbladet, Allehanda och Posttidningen, Johan med en skolbok. Gubben gjorde en paus.

— Hvad är det du läser? — frågade han.

— Filosofi!

Lång paus. Pojkarne kallade alltid logiken filosofien.

— Hvad är filosofi för slag, egentligen?

— Läran om tänkat.

— Hm! Ska man behöfva lära sig tänka! Får jag se på det der!

Han sköt upp glasögonen och läste.

— Tror du bönderna i riksdan (han var bondehatare, men nu behöfde han bönderna till argumenteringen), tror du bönderna i riksdan ha lärt filosofi? Det tror inte jag, men ändå slå de professorer på fingrarna, så det är lust åt det. Ni läser så mycket onödigt! — Och dermed var filosofien afskedad.

Faderns sparsamhet försatte äfven Johan i högst obehagliga ställningar. Två kamrater erbjödo sig att under lofvet lära honom matematik. Johan frågade fadern om tillstånd.

— Ja, gerna för mig.

När de sedan skulle honoreras, förmenade gubben att de voro så rika att man icke kunde betala dem.

— Men man kunde ge dem en present, — menade Johan.

De fingo aldrig något!

Han skämdes i ett helt år och kände första gången det ohyggliga i en skuld. Kamraterna gåfvo först fina vinkar, sedan grofva. Han undvek dem icke, kröp efter dem för att visa sin tacksamhet. Han kände att de egde bitar af hans själ, hans kropp, att han var deras slaf och att han icke kunde bli fri. Ibland framkastade han löften, inbillande sig de skulle fyllas, men de fyldes aldrig, och skuldens tyngd ökades af brutna löften. Det var en tid af ändlösa qval, kanske mycket bittrare då, än han sedan kunde erinra sig dem.

För att hålla honom igen i växten uppsköts äfven konfirmationen. Han läste teologi i skolan och evangelierna på grekiska, men han var inte mogen för konfirmationsexamen!

Krossningsarbetet i hemmet blef så mycket mera tryckande, som hans ställning i skolan var en fri mans. Han hade som gymnasist fått rättigheter der. Sålunda steg han upp och gick ut ur klassen, utan att begära lof; blef sittande vid frågorna och vågade räsonnera med lärarne. Han var den yngsta i klassen, men satt bland de äldsta och längsta. Lärarne uppträdde numera såsom föreläsare mera än som lexförhörare. Den förre menskoätaren från Klara skola var en patriark, som utlade Ciceros Ålderdomen och Vänskapen och brydde sig mindre om glosorna. Ja, han ingick i en ganska närgången förklaring öfver Didos och Æneas' möte i grottan, hvarvid han började med den förklaringen att »dem renom är allting rent», utbredde sig om kärleken, förirrade sig och blef djupt melankolisk. (Pojkarne fingo sedan veta att han just i draget friade till en gammal fröken). Han tog aldrig någon hög ton mera, utan var nog ädelmodig en gång då han läst öfver galen lexa (han var svag i latinet), att helt öppet bekänna det han icke vågade ge lektionen på den grunden, och hvarur han drog den sens moralen, att man aldrig borde gå till skolan oförberedd på lexorna, äfven om man var aldrig så skicklig. Detta gjorde stor effekt på pojkarna. Han vann som menniska, om ock han förlorade som latinare. Och sedan hjelptes man åt vid explikationerna.

Johan blef såsom skicklig i naturvetenskaperna invald i föreningen »Naturvetenskapens vänner», och såsom den enda ur sin klass var detta en stor ära. Nu fick han vara tillsammans med kamrater ur de högsta klasserna, hvilka skulle bli studenter året derpå. Och så skulle han hålla föredrag. — Han talade om detta hemma, att han skulle hålla föredrag. — Han skref ihop en afhandling om Luften och läste upp den.

Efter sammankomsten gick föreningen ner i en grop vid Hötorget och drack punsch. Johan var blyg för de stora herrarne, men han kände sig märkvärdigt väl. Det var första gången han blifvit upplyftad ur sin åldersklass. Der talades i tur om oanständiga anekdoter. Han talade bara om en oskyldig sådan och med mycken blyghet. Sedan kommo herrarne hem på besök och togo med sig hans bästa fjellväxter och några kemiska apparater.

Johan hade fått en vän i skolan af en ren slump. När han satt primus i skolans högsta klass kom rektorn en dag in med en lång herre i bonjour, mustascher och pince-nez.

— Hör du Johan, — sade han, — tag hand om den här gossen, han är nykomling från landet, och sätt honom in i förhållandena.

Pince-nez'en såg föraktligt på pysen i jackan, och det blef icke något närmande. Men de sutto bredvid hvarandra, och Johan höll i boken och hviskade den gamle, som aldrig kunde något, men talade om blandare och kaféer.

En dag leker Johan med hans pince-nez och råkar bryta af fjädern. Kamraten blef ond. Johan lofvade att låta laga den. Han tog pince-nez'en med sig hem. Den var tung att bära, ty han visste ingen utväg att få pengar. Så grep han sig an och skulle laga den. Tog ur skrufvar, borrade en gammal urfjeder, men lyckades icke. Kamraten påminde. Johan var förtviflad. Fadern skulle aldrig betala den.

— Nå, då låter jag laga den, så får du betala sedan.

Den blef lagad och det kostade femtio öre. På måndagen aflemnade Johan tolf skilling i koppar och lofvade lemna resten nästa måndag. Kamraten förstod sammanhanget.

— Det är dina frukostpengar, — sade han. — Har du bara tolf skilling i veckan?

Johan rodnade och bad honom taga emot. Nästa måndag lemnade han de andra kopparslantarne. Nytt motstånd, nytt motyrkande.

Ynglingarne följdes sedan klass efter klass och ända in i Upsala och ändå längre. Han hade ett gladt lynne och tog verlden utan alla omsvep. Disputerade lindrigt med Johan, men fick honom mest att skratta. Och genom motsättning mot det trista hemmet blef skolan nu en glad, ljus tillflyktsort från familjetyranniet. Men deraf uppstod ett dubbellif, som åter skulle förrycka honom i alla ledgångar.