Stormaktstiden (1611-1718).

Sedan Sverges självständighet gent emot utlandet blivit hävdad samt reformationen vunnit stadga, går dess utveckling under detta tidevarv raskt framåt, och medan landet bliver en politisk stormakt, göres också stora erövringar på den andliga odlingens område. Flera av tidevarvets regenter visade varmt intresse för bildningens höjande; särskilt framstår Gustav II Adolf såsom den högre undervisningens främjare. Genom hans storartade gåva av omkring 300 hemman till Uppsala universitet blev dess ställning tryggad. Under hans regeringstid inrättades också ett nytt universitet i Dorpat ävensom det första svenska gymnasiet (i Västerås). Längre fram tillkommo nya högskolor i Åbo (1640) och Lund (1668), och flera stiftsstäder erhöllo gymnasier. För att tillgodose allmogens undervisning inrättades under Karl XI:s regering flerstädes sockenskolor, och i den av samme konung utfärdade kyrkolagen (som ännu är gällande) stadgades, att prästerna skulle tillse, att yngre personer finge lära sig »läsa i bok». Dock rådde ännu mycken okunnighet och vidskepelse i landet även hos de mera bildade; därom vittna de sorgligt ryktbara häxprocesserna.

Den vetenskapliga odlingen i Sverge under stormaktstiden omfattar flera vetenskapsgrenar. Historie- och fornforskning bedrevos av bl. a. Olov Verelius, Johan Peringskiöld och Olov Rudbeck d. ä. De historiska arbetena från denna tid utmärka sig i allmänhet för en strävan att giva fäderneslandet höga anor och en stolt forntid med åsidosättande av den historiska sanningen. På naturvetenskapernas område värkade läkaren Urban Hjärne och mekanikern Kristoffer Polhem m. fl.

Diktningen, som förut huvudsakligen utgjorts av konstlös naturpoesi, utvecklar sig under detta tidevarv till värklig skaldekonst. Största förtjänsten härom har Georg Stiernhielm, i det att han var den förste som för diktning på modersmålet begagnade antika[9] versformer och sålunda, såsom han själv säger, »lär sånggudinnorna dikta och spela på svenska». Några skalder, den s. k. romanska riktningens, efterbildade i sin diktning Italiens, Frankrikes och Tysklands vittra alstring.

I språket inblandades under detta tidsskede många främmande ord. En träffande bild av den rådande språkförbistringen gav Olov Rudbeck d. ä., som skrev, att »när somliga hava lärt åtskilliga språk och skola skriva några svenska rader, så lappa de där in ord ur alla dessa, så att det rätt ser ut som en narrs dräkt eller tiggares, vilken haver sammanlappat sina kläder av alla de slags lappar han funnit på gatorna». Flera framstående skriftställare ivrade dock för språkets rensning samt för dess utbildning genom en rikare ordböjning och en mera efter uttalet lämpad rättstavning. Genom den av Karl XI påbjudna nya bibelöversättningen hade hågen för forskningar i modersmålet blivit väckt. I det nya bibelvärket, som förelåg i tryck 1703, »Karl XII:s bibel», bibehöllos dock i stor utsträckning både gamla böjningsformer och gammalt skrivsätt. Detta arbete blir sålunda »fornspråkets sista gränsmärke», ty i litteraturen i övrigt vann nysvenskan snabbt allt större utbredning.

Såsom representant för den äldre visdiktningen framstår

Lars Wivallius (född 1605 på gården Vivalla i Närke, död 1669). Adertonårig kom han till Uppsala men reste efter en kort tid till utlandet, där han under flere år förde en mycket äventyrlig tillvaro. Utan pänningar och saknande håg för någon bestämd sysselsättning drog han från land till land, än tjänande som soldat, än livnärande sig med att undervisa, måla porträtt o. dyl. Efter sina irrfärder, i främmande land kom han till Skåne, där han under namn av »baron Erik Gyllenstjärna» fick åtnjuta gästfrihet hos en svensk adelsman, Vulf Grijp på Björkebärga, samt lyckades vinna dennes dotter. Då bedrägeriet uppdagades, tog han till flykten men blev omsider fängslad. Under den därpå följande rättegången utvecklade han i försvarsskrifter på vers och prosa en glödande vältalighet och stor fyndighet. Slutligen dömdes han dock till fängelse på Kajaneborg, där han under stora lidanden tillbragte sex långa år. Efter frigivandet återvände han till Stockholm och lyckades bli utnämnd till auditör vid ett gardesregemente därstädes. Sina sista dagar tillbragte han på fädernegården.

Wivallius ådagalägger i sitt skaldskap större herravälde över formen än någon annan svensk skald före honom. I sina dikter besjunger han bl. a. naturens skönheter och frihetens välsignelse (»Ack Libertas,[10] du ädla ting»). Bland hans religiösa sånger må nämnas Den tredje psalm Davids. Den allmännast kända av hans visor är utan tvivel den av en vemodsfull stämning genomträngda: »Varer nu glade, min’ fiender all!»

Georg Stiernhielm.

Storhetstidens främste skald är

Georg Stiernhielm. Stiernhielm var son av en bärgsman, Olov Marqvardsson, och föddes i Vika socken i Dalarne (1598). Efter förberedelse i Västerås skola avgick han vid 21 års ålder till universitetet i Uppsala samt företog sedan en längre utländsk resa, varunder han bedrev studier vid flera, företrädesvis tyska, högskolor. Hemkommen tjänstgjorde han någon tid som lektor vid Västerås gymnasium, men sedan han genom sina stora kunskaper och lysande snillegåvor ådragit sig de maktägandes uppmärksamhet, användes han tid efter annan i en mängd olikartade värv. År 1630 utnämndes han till assessor vid hovrätten i Dorpat samt blev följande år adlad. Några år senare återkallades han till Stockholm för att deltaga i lagkommissionens arbete. Det är vid denna tid — han var då över 40 år — hans värksamhet som skald begynner. Genom att forma språket efter antikens versbyggnader höjde Stiernhielm den svenska diktningen till en värklig konstpoesi, varför han ock av eftervärlden har blivit kallad »den svenska skaldekonstens fader». Hans mest berömda diktalster är Herkules, en allegorisk dikt, som behandlar sagan om Herkules vid skiljevägen, där »fru Lusta» och »fru Dygd» var för sig sökte draga honom på sin sida. Dikten är egentligen en målning av tidens seder, och Herkules är den unge svensken, som ställes i valet mellan ett liv i lättja och sinnliga njutningar å ena sidan samt dygd och pliktuppfyllelse å den andra. »Herkules» är skriven på hexameter, vilken versform härmed införes i svensk poesi. Av Stiernhielms övriga dikter må nämnas Bröllopsbesvärs ihågkommelse, vari på ett skämtsamt sätt skildras det myckna besvär, som är förknippat med ett bröllop på landet. Vid sidan av sitt skaldskap ägnade sig Stiernhielm åt vetenskaplig forskning på olika områden. Han sysslade med matematik, naturvetenskap och filosofi samt bedrev hävda- och språkforskning. För modersmålets utbildning och förädling ivrade han varmt och begynte utgivandet av en ordbok, kallad »Gambla Svea och Götha måles fatebur», varav han emellertid blott medhann första bokstaven. Hans mångsidighet hade nämligen till följd, att mycket av vad han påbörjade, blev ofullbordat.

Efter några års vistelse i Stockholm återflyttade Stiernhielm till Livland men nödgades inom kort med maka och barn fly därifrån, sedan hans gods blivit plundrat av ryssarna. Alldeles utblottad återkom han till Sverge. Snart erhöll han dock nya ämbeten och utnämndes slutligen till föreståndare för det av Magnus Gabriel de la Gardie inrättade antikvitetskollegiet, vilket ämbete han innehade till sin död (1672). I det längsta bibehöll han själs- och kroppskrafter oförminskade och sysselsatte sig ännu vid 73 års ålder med vetenskapligt forskningsarbete. Till sinnet var han glad, öppen och frimodig. Hans vän och lärjunge, skalden Columbus, säger om honom: »Han tackade innerligen sin skapare, som honom i sina dagar en hälsosam kropp, ett gott förstånd, dagligt bröd, ett förnöjsamt sinne och ett glatt gemyt hade förlänt.» Hans gravskrift, som han själv dikterat, lydde: »Han levde glad, så länge han levde.»

Samma nit om språkets uppodling, som drev Stiernhielm att reformera den svenska poesien, synes även ha äggat en annan av tidevarvets män till vitter alstring. I en samtidigt med Stiernhielms Herkules utgiven dikt, Thet Swenska språketz Klagemål, av Skogekär Bergbo, under vilket namn man antagit, att presidenten Gustav Rosenhane (död 1684) skulle dölja sig, klagar skalden över att »thet icke, som sig borde, ährat blifver». Senare utkommo under samma pseudonym tvenne diktsamlingar: Fyratijo små wijsor samt Venerid, en samling av 100 sonetter,[11] utgörande kärlekskväden, som äro tillägnade den kvinna, vars namn diktvärket bär.

Den ovan nämnde

Samuel Columbus (född 1642, död 1679) skrev — jämte tillfällighetsverser på hexameter efter Stiernhielms mönster — flera veka och stämningsfulla lyriska dikter, däri han visar ett utpräglat sinne för versens välljud. Hans förnämsta värk äro de religiösa diktsamlingarna Den bibliske verlden och Odæ sveticæ[12] (i den senare förekommer psalmen 440 i 1819 års psalmbok). Tillsamman med Stiernhielm, hans faderlige vän och gynnare, värkställde han en dramatisering av dennes Herkules. Även på språkforskningens område uppträdde Columbus som författare med ett utkast till en svensk språklära, den första i sitt slag: En svensk orde-skötsel.

Lasse (Lars) Johansson (född 1638, död 1674), vanligen kallad Lucidor[13] den olycklige, har skrivit andliga och världsliga visor, av vilka flera röja en mindre vanlig skaldebegåvning. Främst stå hans psalmer (i omskriven form intagna i vår nuvarande psalmbok, n:r 463, 465 och 467), vilka på ett gripande sätt måla den skuldmedvetne syndarens ånger. Bland hans världsliga dikter må nämnas några dryckesvisor, vari han med en dramatisk livlighet, som påminner om Bellman, skildrar några scener ur den tidens krogliv.

Lucidors levnadsförhållanden äro föga kända. Sedan han en tid studerat i Uppsala samt gjort en utländsk resa, bosatte han sig i sin födelsestad, Stockholm, där han förtjänade ett knappt bröd med att giva språklektioner och skriva tillfällighetsdikter, såsom bröllops- och begravningssånger, samt förde för övrigt ett oordentligt levnadssätt. Under ett besök på källaren Fimmelstången råkade han i gräl med en annan krogkund, vilken genomborrade honom med sin värja. Efter hans död utgavs en del av hans dikter under titeln Helikons blomster.

Håkan (Hakvin) Spegel (född 1645, biskop i Skara och Linköping, ärkebiskop, död 1714) är tidevarvets ryktbaraste psalmförfattare. Av hans psalmer, som utmärka sig för flärdlöshet, trosvärme och poetisk skönhet, intogos i 1695 års psalmbok icke mindre än 38 st. varibland ett tjugutal äro bibehållna i den nuvarande. Ett annat poetiskt arbete av hans hand är »Guds wärck och hwila», en framställning av skapelsehistorien. Spegel var tillika en framstående predikant och en varm ivrare för folkbildningens höjande. Han var en av de lärdaste och mest värksamma kämparna för »nysvenskan»; hans Svensk Ordabook (utgiven 1712) är den första något så när fullständiga ordboken över svenska språket.

Jäsper Svedberg (född 1653, professor i Uppsala, biskop i Skara, död 1735) intager likaledes ett framstående rum på psalmdiktningens område. Huvudsakligen genom hans försorg utarbetades ett förslag till ny psalmbok, som granskades och även gillades. Men sedan den utkommit från trycket, blev den på några avundsmäns tillskyndan indragen under föregivande, att den var irrlärig, och Svedberg, som själv bekostat tryckningen, gjorde stor ekonomisk förlust. På grundvalen av Svedbergs förslag utarbetades emellertid den psalmbok, som antogs 1695 och vanligen kallas »gamla psalmboken». (Av dess psalmer ha omkring 200 insatts i den nuvarande.) Bland de psalmer Svedberg själv skrivit, må framhållas n:r 99, 342 samt 500: 7 v. (»Herre, signe du och råde»). För språkets reformering genom en förbättrad rättstavning var han livligt värksam och utvecklade sina åsikter bl. a. i en skrift, kallad »Schibboleth»[14] eller »Swenska språkets rycht och richtighet».

Bland tidevarvets psalmsångare förtjäna även att nämnas Peter Lagerlöf (född 1648, professor i Uppsala, död 1699) och Jakob Arrhenius (född 1642, likaledes professor, död 1725). Den förstnämnde har skrivit n:r 328 och 332 i nu gällande psalmbok, och av den senare ha vi de vackra psalmerna 52, 213 och 215 m. fl. Lagerlöf utmärkte sig även såsom latinsk skald och har dessutom diktat ett av hans samtid mycket berömt kärlekskväde, Sång till Elisandra.

Johan Runius (född 1679, död 1713) var av sin samtid högt uppburen för sina poetiska alster och erhöll t. o. m. hederstiteln »skaldefursten». Hans dikter, som efter skaldens död utgåvos samlade under titeln Dudaim[15], bära prägeln av ursprunglighet, hurtighet och ett gott skämtlynne, men något större litterärt värde äga de icke, i det att de äro skäligen andefattiga och formen ofta är vårdslösad. Bland hans dikter märkes »Friskens och Runii resa till Dalarön» med en livlighet i skildringen, som leder tanken på Bellman. Runius’ förmåga att rimma var förvånansvärt stor. Som ex. härpå må nämnas »Rimdanz i fastlagen». Trots fattigdom och sjuklighet bibehöll Runius sitt muntra lynne in i det sista. Dagen före sin död, den 1 juni, skrev han:

Den romanska skalderiktningens förnämste representant i Sverge är

Gunno Dahlstierna, som före adlandet hette Eurelius (född 1661, lantmäteridirektör, död 1709). Dahlstiernas märkligaste dikt är Kungaskald, ett sorgekväde vid Karl XI:s död, vilket är skrivet på ett italienskt versmått, »ottave rime», som han införde i svensk poesi. I 268 åttaradiga strofer besjunger han i ett högstämt språk det svenska storväldet, men de storståtliga bilder som han använder, slå ofta över i det löjliga (»himmelns silvervårta», »Phoebus[16] sockerknippe»), och de talrika lärda vändningarna tarva förklaringar, för att dikten skall bliva njutbar. Lyckligtvis fann denna diktart som inom den bildande konsten motsvarades av den samtidigt rådande barockstilen, föga efterföljd i Sverge.

På övergången till nästa tidevarv stå de tvenne följande skalderna.

Jakob Frese (född i Finland omkr. 1690, död 1729) började sitt författarskap med tillfällighetsdikter i den gängse stilen. Småningom nådde han dock fram till en mera egenartad diktning i skildringen av sitt eget livs inre. Under intrycket av dels fäderneslandets olyckor, dels egna lidanden (en långvarig sjukdom) få hans sånger en vemodig, klagande grundton, som kännetecknar särskilt hans Vårbetraktelser. I Passionstankar träder oss till mötes en from barnatro, blandad med en djup levnadströtthet.

Samuel von Triewald (född 1688, död i holsteinsk tjänst 1743) blev en banbrytare för den nya litterära smakriktning, den fransk-klassiska[17], som under följande tidsskeden skulle sätta sin prägel på vårt lands vittra alstring. I sin satir[18] Mot våra dumma poeter gisslar han obarmhärtigt såväl det andefattiga rimsmideriet som den förkonstlade och svulstiga känslopoesien. I några kvicka skämtberättelser på vers efterbildar han den franske skämt- och fabeldiktaren Lafontaine.

Olov Rudbeck d. ä.

Bland de män som under stormaktstiden ägnade alla sina krafter åt den andliga odlingen, står

Olov Rudbeck d. ä. i främsta ledet. Han var född i Västerås (1630) och son av den lärde och dugande professorn, sedermera biskopen Johannes Rudbeckius (se sid. 16). Vid 16 års ålder kom han till Uppsala, där han ägnade sig åt naturvetenskapliga, företrädesvis medicinska studier och gjorde redan som student sitt namn odödligt genom upptäckten av de s. k. lymfkärlen. Genom ett frikostigt understöd av drottning Kristina blev han i tillfälle att företaga en studieresa till utlandet, förnämligast Holland. Efter hemkomsten utnämndes han till professor i botanik samt några år senare i medicin vid Uppsala universitet och lyckades snart genom sina föreläsningar och förevisningar väcka den studerande ungdomens intresse för dessa vetenskaper, som han dessutom främjade genom att uppföra en anatomisk lärosal, anlägga en botanisk trädgård m. m. För övrigt var knappast något värksamhetsfält honom främmande; han ägnade sig med framgång åt fysik, astronomi, fornforskning samt försökte sig på konster och handaslöjder. I stadens offentliga värv deltog han på ett sätt, som förskaffade honom det erkännandet, att »allt som skulle göras, gjorde han i sta’n». Såsom skriftställare vann Rudbeck europeisk ryktbarhet genom sitt märkliga arbete Alland eller Manheim, vanligen kallat Atlantikan. I detta söker han bevisa, att ett av den grekiske filosofen Platon beskrivet mönstersamhälle, Atlantis, varit ingenting annat än det gamla Sverge, samt att detta var det först odlade landet på jorden, de indo-europeiska folkens urhem och den västerländska kulturens vagga. Detta arbete, som vittnar om författarens stora beläsenhet och framför allt fyndighet, väckte ett ofantligt uppseende — även utlandets lärda uttryckte sin beundran — och de däri uttalade åsikterna gällde länge som historiska sanningar. De stolta forntidsdrömmarna förbleknade dock efter hand inför en mera kritisk hävdaforskning, och numera tillmätes Atlantikan icke något vetenskapligt värde.[19] Av det stort anlagda värket utkommo tre delar. Den fjärde var under tryckning, då en förhärjande vådeld lade större delen av Uppsala i aska (1702), varvid såväl manuskript som färdigtryckta exemplar förstördes. Fyra månader efter denna händelse slutade han sitt värksamma liv. Uppsala domkyrka, som han genom sin rådighet räddade undan lågorna, bevarar hans stoft.