Gustavianska tiden (1772-1809).

Det tidevarv som följde efter frihetstiden, företer i vittert avseende en rik blomstring, större än under någon föregående period. Fortfarande är den franska smaken rådande. I Frankrike förkunnade Voltaire, Rousseau m. fl. den s. k. upplysningstidens läror, som till slut mynnade ut i den stora revolutionen. Upplysningstidens förnämste representant i vårt land är Kellgren, som i sin tidning Stockholmsposten med iver förfäktade Voltaires åsikter. Upplysningsmännens kamp fördes ofta på ett hänsynslöst sätt, men mycken råhet och vidskepelse ha blivit skingrade tack vare deras värksamhet.

Under den tid som följde efter Gustav III:s död, hade vitterhetens män mycket motstånd att bekämpa. Tryckfriheten inskränktes av Reuterholm, som också i förargelsen över att ej hava blivit invald i Svenska akademien upphävde dess värksamhet. Gustav IV Adolf tillät den visserligen att återupptaga sitt arbete, men någon gynnare av litteraturens män blev den nye konungen aldrig.

I vetenskapligt hänseende står tidevarvet tillbaka för frihetstiden. Knappast något enda nytt stort namn på detta område har gustavianska tiden att uppvisa.

Gustav III.

Gustav III (född 1746, död 1792), uppfostrad i enlighet med tidsandan, tog sig an flera av de författare, som under denna tid framträdde, och vitterhet och konst hade alltid i honom en hängiven vän. Alldenstund han själv hyllade den franska smakriktningen, blev det företrädesvis diktare av denna skola, som kommo i åtnjutande av hans beskydd, men även till andra författare sträckte sig hans välvilja. Sitt intresse för litteratur och konst visade konungen även genom återupprättandet av Svenska teatern och instiftandet av Svenska akademien. För teaterns räkning skrev han flera skådespel, bland dem det berömda stycket Siri Brahe och Johan Gyllenstierna. Ofta hade han dock Kellgren eller någon annan av sina förtrogna till att utarbeta sina alster.

Svenska akademien inrättades 1786 och liknar till sammansättning och ändamål den av kardinal Richelieu stiftade Franska akademien. Svenska akademiens mål är att befordra vältaligheten och skaldekonsten samt uppodla språket. Medlemmarna äro till antalet aderton, och vid inträffad ledighet välja de kvarvarande efterträdaren. Vitterhetsakademien, som delvis arbetat i samma syfte som Svenska akademien, ombildades till att främja den historiska forskningen och kallades hädanefter Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien.

Karl Mikael Bellman.

På övergången mellan detta och föregående tidsskede står

Karl Mikael Bellman, som föddes älst bland 21 syskon i Stockholm 1740. Föräldrarna gåvo honom en omsorgsfull uppfostran, och enligt faderns önskan inträdde han på ämbetsmannabanan, vilken dock ej passade för en natur sådan som hans. Tidigt visade sig hans vittra anlag. Redan före frihetstidens slut hade han offentliggjort en stor del av de dikter, vilka han på 1790-talet samlade utgav i tryck under namn av Fredmans epistlar och Fredmans sånger. I dessa besjunger han Stockholm och stockholmstrakten, framför allt Djurgården, och det glada liv som där fördes. Personerna i hans dikter, de s. k. bellmansfigurerna, tillhöra oftast de urspårades krets, tillbringa sin mesta tid på krogen och föra en eländig tillvaro. På grund av detta ämnesval ha Bellmans person och poesi blivit mycket olika bedömda, men hans stora snille har av alla erkänts. Oftast äro hans dikter av ett humoristiskt skaplynne, men mången gång framlyser vemodsdraget, »sorgen i rosenrött». Många av dem äro tillkomna under ett ögonblicks ingivelse; han spelade melodien på lutan, och samtidigt diktades orden. Ord och musik äro nämligen på det innerligaste förenade hos Bellman. Hans sånger äro skrivna för att sjungas av en röst under ackompanjemang på ett knäppinstrument, helst luta. Endast i sådant sammanhang kan man fullt förstå Bellmans diktning och inse sanningen av Tegnérs ord, att

Sedan Bellman lämnat sitt ämbete, togs han om hand av Gustav III, som på flera sätt understödde honom; bl. a. erhöll han en sekreterarebefattning vid nummerlotteriet. Sjukdom och nöd fördystrade hans sista år, och döden kom som en befriare den 11 febr. 1795.

Den 26 juli 1829 avtäcktes vid Bellmansro på Djurgården den store sångarens byst. Denna dag, den s. k. bellmansdagen, har sedan årligen firats som en folkfest av Stockholms invånare.

Johan Henrik Kellgren.

Tidevarvets övriga författare kunna uppdelas i två grupper. Den ena av dessa, den s. k. akademiska kretsen eller gustavianerna, ägde sin främste representant i

Johan Henrik Kellgren, »behagens skald», som föddes i Västergötland 1751. Fadern var präst. Efter studier först i Skara och sedan i Åbo, där Kellgren efter avlagda examina kallades till docent, erhöll han anställning som informator i Stockholm. Redan under sin åbovistelse hade han blivit uppmärksammad för de dikter han offentliggjort i pressen. I Stockholm valdes han till medlem i en litterär förening, Utile dulci, samt värkade som medarbetare i och blev sedermera ägare av tidningen Stockholmsposten, i vilken han »slog de stora slagen, de blixtrande, för sanning, rätt och vett». Kellgren förfäktade med iver Voltaires åsikter, och upplysningstidevarvets idéer hade i vårt land ingen varmare förkämpe än han. Med Thorild förde han i sin tidning en stor, uppseendeväckande strid angående den litterära smaken. Denna strid blev betydelsefull för Kellgrens fortsatta värksamhet som kritiker och skald.

Bland hans dikter intaga de satiriska och lärodikterna främsta rummet. Till det förra slaget höra Ljusets fiender, i vilken han kvickt gisslar motståndarna till »upplysningen», samt den bekanta Dumboms leverne.

Kellgren skrev även många vackra lyriska dikter, bland dem Den nya skapelsen, vilket poem de i följande tidevarv framträdande nyromantikerna själva ansågo som ett förebud till sin egen känslofulla diktning. Denna sång är i sitt slag en av de yppersta icke blott i vår vitterhet utan i hela världslitteraturen. Även som prosaförfattare och dramatiker (Gustav Vasa, Gustav Adolf och Ebba Brahe m. fl.) tillhör Kellgren tidevarvets främsta. Han avled blott 44 år gammal 1795.

K. G. av Leopold.

Karl Gustav av Leopold (född 1756, död 1829) var bland de gustavianska skalderna den som stod konungen närmast och tjänstgjorde som hans sekreterare. Han är bekant genom sina många lärodikter och idyller[21] (Eglé och Anette) samt för några satiriska poem (Mina nya rum, Byxorna). I striden mellan Kellgren och Thorild stod han vid den förres sida. Under hela sin levnad var han en ivrig voltairian, och på grund härav kom han på ålderdomen i ganska skarpa strider med de då framträdande nyromantikerna, vilka voro motståndare till den franska smakriktningen. Efter Gustav III:s död förstod Leopold att vinna hertig Karls och hans gunstling Reuterholms bevågenhet. Annars voro gustavianerna ej synnerligen väl sedda av den nya regeringens män.

Johan Gabriel Oxenstierna (född 1750, död 1818) är bekant som författare till skaldestycket Skördarna, i vilket han i enlighet med sin samtids åsikter framhåller lantlivets behag och besjunger lantbrukarens yrke.

Anna Maria Lenngren.

Till gustavianerna kan även räknas

Anna Maria Lenngren, som var född i Uppsala 1755. Hemmet var fattigt, men fadern, professor M. Malmstedt, gav sin dotter en lärd uppfostran. Sin vittra bana började hon vid omkring 18 års ålder, då hon skrev den satiriska dikten Tekonseljen, i vilken hon gisslar småstadsskvallret. Sedermera översatte hon flera operatexter.[22] Efter sitt giftermål med sekreteraren Karl Lenngren offentliggjorde hon anonymt i Stockholmsposten, där hennes man var medarbetare, de dikter, som förskaffat henne icke blott samtidens utan även eftervärldens beundran. Bland dessa märkas Pojkarna, en skildring av barnaårens sorglösa tid, Den glada festen, en idyll från en prästgård på landet, samt de satiriska Grevinnans besök, Fröken Juliana, Porträtterna m. fl.

Flertalet av fru Lenngrens dikter äga ett skämtsamt innehåll. Kvickt och oförargligt gisslar hon i sina satirer sin tids lyten och dårskaper. Med få och fyndiga ord skildrar hon de personer och händelser hon valt till föromål för sin sång. Allt detta har bidragit till att hennes dikter med nöje läsas av en stor publik ännu i dag. Jämte Bellman torde fru Lenngren vara den mest bekanta av skalderna från Gustav III:s dagar.

Det lenngrenska hemmet var samlingsplatsen för nästan allt vad huvudstaden den tiden ägde av vitterhetsidkare. Då Svenska akademiens värksamhet för en tid måste upphöra, samlades dess medlemmar ofta hos fru Lenngren, som var en älskvärd värdinna och duglig husmoder, vilken vid sidan av sina litterära värv själv skötte de husliga göromålen. Med stort tålamod bar hon de svåra kroppsliga lidanden, vilka förbittrade de senare åren av hennes liv, och döden kom som en befriare den 8 mars 1817.

De författare som icke tillhörde den akademiska kretsen, yrkade på mera känsla i dikten och på en mindre förståndsmässig poesi. Gustavianerna hyllade Voltaire, under det deras motståndare anslöto sig till Rousseaus åsikter. De förnämste bland dem voro Thorild och Lidner.

Tomas Thorild.

Tomas Thorild (född 1759) var länsmansson från Bohuslän. Han studerade i Göteborg, Lund och Uppsala samt vistades en tid i Stockholm, där han, som förut nämnts, i tidningarna förde en häftig strid med Kellgren. Thorild var en varm beundrare av Rousseau men hade även öppen blick för de nya rörelser, som vid denna tid ägde rum inom Englands och Tysklands litterära värld. Han kämpade med iver för sina idéers framgång, men då det såg ut, som om det ej skulle lyckas för honom, begav han sig till England, varifrån han dock snart återvände. Thorild, vilken var anhängare till många av de åsikter som föddes under franska revolutionens dagar, blev för sin skrift Ärligheten av hertig Karl landsförvisad och erhöll sedan han för alltid lämnat Sverge en professorsplats vid det svenska universitetet i Greifswald.

Det är isynnerhet som prosaförfattare och kritiker Thorild förskaffat sig ett berömt namn. Hans Kritik över kritiker innehåller många sanningar, värda att taga vara på, och det glänsande språket i denna skrift har väckt beundran i vida kretsar. Han avled i Greifswald 1808.

Benkt Lidner.

Benkt Lidner (född 1757, död 1793) var en vemodsfull lyriker, som gärna besjöng hemska, upprörande ämnen. Av denna art är hans mest bekanta skaldestycke, den storslagna dikten Grevinnan Spastaras död, i vilken han skildrar, hur en ung grevinna kastar sig in i lågorna från ett brinnande hus för att rädda sitt barn, och hur hon därvid omkommer. En värklig händelse, som inträffat vid en jordbävning i Messina, ligger till grund för denna av en sällsynt dramatisk kraft präglade dikt. I hans opera Medea förekommer den bekanta sången »O yngling, om du hjärta har». Av Lidners övriga dikter må nämnas Yttersta domen, som han själv lär ha ansett vara sitt livs mästervärk.

Få av våra skalder ha varit begåvade med större snille än Lidner, men på grund av en svag karaktär hemföll han åt dryckenskap och blev en i förtid bruten man. Hans vänner och beskyddare drogo sig därför ifrån honom; endast Thorild och Bellman övergåvo honom ej helt. Den sistnämnde sjöng ihop de pänningar, som behövdes till sångarbroderns begravning.