Reformationstiden (1521-1611).

Gustav Vasas tronbestigning betecknar inbrottet av en ny tid för Sverge, medförande stora och genomgripande förändringar i såväl politiskt som kulturellt hänseende. Sedan landet blivit befriat från Danmarks överhöghet och löst från påveväldets band, kunde dess utveckling fortgå i nationell riktning, och en inhemsk, svensk odling begynte från denna tid blomstra. Vad bildningen beträffar, så blev den emellertid icke under reformationstidens första tid vederbörligen tillgodosedd. Då klostren i enlighet med riksdagsbeslutet i Västerås stängdes, fingo även de med dem förbundna skolorna dela deras öde och ersattes icke med nya. Först mot slutet av 1500-talet, när den nya läran vunnit stadga och behovet av inhemska protestantiska bildningsanstalter gjorde sig gällande, begynte skolorna återupprättas. Vid Uppsala universitet återupptogs värksamheten år 1595. Ett kraftigt medel till bildningens höjande var boktryckerikonsten, som vid denna tid vann spridning i Sverge.

Reformationstidens litteratur är till övervägande del av religiös och historisk art. Bland religiösa skrifter kommer i främsta rummet bibelöversättningen, huvudsakligen utförd av bröderna Petri. Historiska skriftställare voro bl. a. Olavus Petri, Peder Svart, Erik Göransson Tegel och Johannes Messenius. Den poetiska litteraturen utgjordes huvudsakligen av psalmer, folkvisor och några rimkrönikor.

Språket, som under unionstiden starkt uppblandats med danskan, får nu en mera nationell prägel, därigenom att åtskilliga författare upptogo fornsvenska uttryck och böjningsformer (gammalsvenskan). Vid tillämpningen av språkreglerna rådde dock stor förvirring; gamla och nya, danska och tyska ändelser brukades om varandra. Den ökade förbindelsen med utlandet hade jämväl till följd, att många tyska och romanska ord inträngde i språket.

Olavus Petristatyn i Stockholm.

Olavus Petri, reformationens främste målsman i Sverge, är tillika tidevarvets mest betydande skriftställare. Han var född i Örebro (1493), där hans fader var smed. Sin första undervisning mottog han i födelsestadens skola och vistades sedan någon tid i Uppsala, varefter han fortsatte sina studier i Tyskland, förnämligast i Wittenberg, där han 1518 undfick magistervärdigheten. Under sin vistelse härstädes var han vittne till Luthers första uppträdande mot påvedömets villfarelser och omfattade med hänförelse reformationens sak. Återkommen till Sverge blev han sekreterare hos biskop Mattias i Strängnäs samt någon tid därefter förordnad till föreståndare för domskolan i samma stad. Frimodigt började han nu inför kamrater och lärjungar förkunna de nya läror, som han inhämtat i Wittenberg, och samlade omkring sig en krets av liktänkande, bland vilka må nämnas ärkedjäknen Laurentius Andræ. Genom denne fick konung Gustav kännedom om Luthers läror, för vilka han fattade livligt intresse. Kort därpå gavs åt Olavus Petri ett vidsträcktare värksamhetsfält, i det att konungen kallade honom till Stockholm såsom stadens sekreterare och tillika predikant i Storkyrkan. På sin nya plats utvecklade »mäster Olov» en rastlös värksamhet såsom kämpe för den nya läran. I en mängd populära (folkliga) ströskrifter angrep han oförfärat och med övertygande kraft den katolska läran. Han var också städse beredd att muntligt försvara sin tro. »Till rättelse för enfaldiga klerker och kyrkopräster» utgav han en postilla, som ännu läses av allmogen i vissa trakter av vårt land. Därjämte utarbetade han en kyrkohandbok och flera samlingar svenska psalmer. Den första, vilken utkom 1526 och bar titeln »Någre Gudhelige Vijsor vthdragne aff then Heliga Skrift», innehöll 10 psalmer, därav hälften översättningar, såsom »Vår Gud är oss en väldig borg». Bland alstren av hans egen psalmdiktning återfinnas flera i 1819 års psalmbok (n:r 21, 50 o. a.). Den första svenska översättningen av Nya testamentet, som förelåg 1526, anses vara Olavus Petri värk, och han deltog även i arbetet på den fullständiga bibelöversättningen.

Olavus Petri ägnade sig tillika åt historisk forskning, vars resultat han framlade i en Svensk krönika, omfattande tiden intill Gustav Vasa. I ett värdigt, kärnfullt språk framställer författaren med berömvärd opartiskhet det historiska förloppet på grundvalen av viktiga, nu förkomna handlingar samt söker att utfinna historiens lärdomar. Emedan åtskilligt i framställningen i någon mån syntes nedsätta den svenska äran, ådrog sig krönikan Gustav Vasas misshag, varför den ej utkom i tryck, men den spriddes i talrika avskrifter. — Olavus Petri är dessutom författare till de förträffliga domareregler, som inleda 1734 års lagbok samt till det första svenska skådespelet (Tobiæ Commedia).

I början av 1530-talet var Olavus Petri en kortare tid konungens kansler, vilket ämbete han emellertid snart nedlade. På grund av olika åsikter rörande reformationens genomförande — Gustav Vasa tycktes i denna fråga lägga största vikten vid indragningen av kyrkogodsen — ävensom av andra orsaker ådrog han sig nämligen konungens misshag. Det gick slutligen så långt, att han jämte Laurentius Andræ anklagades för högförräderi och dömdes till döden. Den uppenbart orättvisa domen gick dock ej i fullbordan, utan de blevo båda benådade. Tre år efter denna tilldragelse utnämndes Olavus Petri till kyrkoherde i Stockholms storkyrkoförsamling och innehade detta ämbete till sin död, 1552.

Laurentius Petri, Sverges förste luterske ärkebiskop (född 1499, död 1573), understödde troget sin broder i reformationsarbetet och utvecklade liksom denne en livlig litterär värksamhet. Han var ledare av och utförde till större delen själv arbetet på den fullständiga översättning av bibeln som utkom 1541. Några år senare utgav han en predikosamling samt uppträdde även såsom psalmförfattare. Sverges första luterska kyrkoordning (antagen 1572) är likaledes hans värk. I denna ådagalägger han stort intresse för undervisningens främjande, i det att den inrymmer vår älsta skolordning. Laurentius Petri lade stor vikt vid språkets renhet och förmanade ofta prästerna att icke med främmande ord »förbistra de enfaldiga».

Johannes Messenius.

Såsom dramatisk och historisk författare framträdde vid tidevarvets slut

Johannes Messenius. Han föddes i Östergötland (1579). Sedan han någon tid erhållit undervisning i Vadstena skola, sändes han omkring sexton år gammal till en polsk jesuitskola, vilken han med berömmelse genomgick. Efter fullbordade studier återvände han till Sverge samt blev, sedan han avsvurit sin katolska tro, av Karl IX utnämnd till professor vid universitetet i Uppsala. Messenius ägnade sig här med iver och framgång åt lärarekallet och samlade omkring sig många lärjungar. Men trätgirig och härsklysten råkade han snart i strid med en annan akademisk storhet, professorn Johannes Rudbeckius. Till att öka stridens bitterhet bidrog den tävlan som Messenius upptog med sin motståndare. Då denne enligt tidens sed lät uppföra latinska skådespel, s. k. skoldramer, skrev Messenius några skådespel på svenska med ämnen ur fäderneslandets historia, vilka sedan uppfördes av hans lärjungar. Hans mening var att i femtio olika dramer framställa hela den svenska historien, men han medhann endast sex. Bland dessa må nämnas Disa, som framställer sagan om en jungfru med detta namn, vilken under en hungersnöd giver konungen ett klokt råd och därigenom räddar en mängd människor från döden. Messenii skådespel äro ej utan betydelse, ty genom dem väcktes hågen för svensk dramatisk konst. Fiendskapen mellan Messenius och Rudbeckius gick emellertid så långt, att den t. o. m. föranledde gatustrider mellan varderas anhängare bland studenterna, varför Gustav Adolf förflyttade dem båda från Uppsala. Messenius utnämndes till vårdare av riksarkivet och kort därefter till assessor vid den nyinrättade Svea hovrätt. Men snart invecklades han i nya strider och blev av sina motståndare anklagad för att ha drivit stämplingar mot konungahuset. På grund härav dömdes han till fängelse och inspärrades på Kajaneborgs fästning i norra Finland. Här kvarhölls han i nära tjugu år. Sina sista dagar tillbragte han i Uleåborg, där han avled 1636. Sin fängelsetid använde han till vetenskapliga studier och skrev därunder på latin ett stort värk, Scandia illustrata, en svensk rikshistoria. Arbetet, som vittnar om stor beläsenhet och är synnerligen opartiskt hållet, utgavs först 65 år efter hans död.