TREDJE DELEN. MAKALÖS. (continued 5)

Den otacksamma! Hon lade brefvet förströdd i det dyrbara elfenbensskrin, som tillsändts henne af drottning Kristina. När hon mottog detta skrin, hade hennes första vredgade tanke varit att återsända drottningens halfslitna skor genom en fången svensk med afskurna öron. Nästa tanke blef att kasta gåfvan i elden. Nu var Kristina glömd. Allt som hittills upptagit och fängslat denna ständigt så själfmedvetna, ständigt så vida kringblickande, så oaflåtligt efter makt och kunskaper törstande ande, var nu med ens bortsopadt som ett töcken för morgonsolen. Så helt var hon uppslukad af en alldeles ny, aldrig anad känsla, att allt som ej låg inom dess trollkrets föreföll henne likgiltigt. Hon förstod, att morfaderns, Ruben Zevis, högsta och innerligaste älsklingstanke, hans lifs djupast fördolda och ihärdigt eftersträfvade mål — det mål, för hvilket han ett långt lif igenom samlat, grundat och planlagt — nu hade mognat till en afgörande handling. Judarne skulle återvinna Zion och det förlofvade landet, Israel skulle rotfästa sig där och grunda det världsherravälde, hvarpå detta folk, i all sin förskingring, all sin förnedring, aldrig upphört att hoppas. Hon, Hagar, skulle därtill vara det kraftigaste redskapet genom sitt inflytande öfver sultanen och hans maktägande råd. Därför var hon ju Ruths dotter; därför hade hon blifvit hitsänd, därför skulle hon blifva sultaninna och validé. Hon skulle beherska österlandet för att återupprätta Israels folk, för att lyfta världshistorien ur dess hakar och där införa ett nytt messiasrike.

Men hvad angick henne allt detta nu? Hvad betydde för henne en gubbes drömmar? Hvad rörde det henne, om judar eller osmaner herskade i Jerusalem? Endast ur en synpunkt rörde det henne. Osmanerne voro svartsjuka om sitt välde och ännu svartsjukare om sin tro. Abraham var deras patriark, knappt mindre än judarnes. Skulle de förlåta en kalif, att han sålde Abrahams graf? Detta måste betänkas, innan hon utsatte sin kalif för en fara. Men nu voro hennes tankes vingar sammanvecklade som en fjärils vingar i det gyllene skalet, ur hvilket de en dag skola flyga till frihet. Hon förmådde ej tänka, ej räkna ... gossen, gossen uppfyllde allt! Hon hade nedsjunkit i divanen, dolde sitt ansikte i en kudde och grät af okänd lycka ...

— Skall jag ej afkläda ers höghet? frågade Sabina varsamt, undrande öfver detta drömmeri, som var så olikt hennes alltid vakna, alltid klartänkta forna jungfru från Riseberga.

Intet svar.

— Skall jag läsa en psalm ur psaltaren?

Intet svar.

Sabina var en praktisk afkomling af det förståndiga Nerike. Hon hade vid sina fyrtio år nödtvungen fogat sig i sin underliga nya ställning, med den ärelystna förhoppningen att kunna tjena ihop ett bördigt hemman vid Hjälmarens stränder. Hon rådbråkade litet turkiska, bar slafvinnornas huckle, var foglig mot dessa stackare och så väl liden, som en afundad gunstling kunde hoppas att vara. Men nu brast hennes tålamod.

— Se så, nu ha de kollrat bort henne med sitt Illah och Illah! utbrast hon harmsen. Hvad skall en kristen människa annat än förtorka i hjärtrötterna utan präster och sakrament på fem långa år!

Plötsligt uppreste sig Hagar, strök det svarta håret från pannan och frågade:

— Sabina, har du haft någon kär, den tiden du själf var ung?

— Så hon frågar! Gud Fader i himmelen, släkt och vänner på jorden måste ju en fattig människa hålla kära.

— Jag menar någon, för hvilken du velat lefva och dö. En ung karl ... eller ett barn?

— Sicken fråga! Nog ha de flaxat kring mig som kring andra unghöns, men älskog och väderlek komma på ett ut. Hvem skulle ej vara blider emot beskedliga barn? Syster mins Petter, som jag en tid hade i tukt, si för honom var intet annat råd, än riset vid dörrposten, byxorna spända och mästarn bad hälsa på rätta stället.

— Gaf sig din gifta syster med kropp och själ åt sin herre och man?

— Det må den veta, som gifvit sig under träldom. Jag tänker, att fattiga själen gifver en ärlig hustru inte till spillo. Valborgs gubbe hade en annan käresta, skam att bekänna, och det var ölkruset. Så nog fick hon se om’en, när stackarn var fotfallen.

— Jag menar: kunde hon hoppa i strömmen, om det gällde att bärga sin mans lif?

— Hur skall jag veta det? Han söp ihjäl sig på torra landet.

Nej, här var ingen vån till att söka ett svar på hjärtats djupaste gåtor. Ensam, som hon varit i hela sitt lifs tankevärld, förblef hafvets irrande spån lika ensam i den nya värld, som nu uppstått inom henne ur det toma mörkret af hennes själfviska tillvaro. Hon bortsände Sabina, satte sig halfklädd vid det förgallrade fönstret emot Bosporens svarta vattenspeglar och sökte sin stjärna. Planeten var osynlig; intet ljus från höjden sände en stråle ned öfver lifvets olösta frågor. Hafva tänkt så mycket, lärt så mycket, hoppats så mycket och vara så hjälplöst okunnig i det första af alla spörsmål, som vakna i en ung kvinnas innersta! Vara så själftillräcklig och nödgas så plötsligt gifva sig helt åt en annan! Beherska allt, vara så medveten om sin öfverlägsenhet och så oväntadt förlora sitt säkra fäste! Vara beredd på hvarje öfverraskning och dock stå så handlös inför ett vågsvall ur okända djup! Vara tjugusju år, älska för första gången och älska ett elfva års barn!

22. På tredje trappsteget.

Hon, som var allt, skulle nu blifva intet. Han, som var intet, skulle nu blifva allt.

Små och stora tilldragelser kedja sig stundom tätt vid hvarandra, utan att man kan upptäcka ett samband emellan dem. Det finnes där, men det synes icke.

Maj månad 1654 begynte därmed att drottning Kristina, efter engelsk sed, gästade i Upsala protektorn Oliver Cromwells sändebud lord Bulstrode Whitelocke såsom hans Valentine, hans för denna dag i all ärbarhet utkorade käresta.

— Nu skola vi utropa republiken! yttrade Kristina i sitt glada lynne till la belle comtesse, Ebba Sparre, samt Tott och Ulfeld, som åtföljde dem.

Om därtill endast behöfdes puddingar, äggkakor, syltadt villebråd, claret, frukter och andra läckerheter ända till bakelserna bons chrétiens, hade den svenska högadeln visserligen denna dag uppnått sitt drömda mål, republiken Sverige. Drottning Kristina glömde, att republiken England uppstått på en konungs schavott. Hon sade sig denna dag hafva ätit tre eller fyra gånger så mycket som vanligt. Hon nedlät sig ända till att fråga huru man kunnat förvara engelskt smör så friskt i fem månader, hvartill svarades, att man låtit det ligga i mjölk öfver natten. Och Cromwells sändebud kunde ej nog berömma hennes majestäts stora insikt i hushållningen.

Den 10 Maj gamla stilen bortdansade en brud sin krona i Upsala slott aftonen förrän en drottning bortdansade sin. »Äfven kronan är en vacker flicka,» sade drottning Kristina, när hon gaf korgen åt sin kusin pfalzgrefven, som skulle efterträda henne på tronen.

Denna frejdade drottning knöt gärna för andra de ömma band, som hon hade förnekat sig själf. Nu firade hon ett bröllop i slottet för sin hofjungfru Gjörvel Sparre med generalmajoren och nyss utnämnde guvernören i Riga friherre Krister Horn till Åminne. Dagen och timmen hade sin märkeliga betydelse. Härolden hade på förmiddagen under trumpetskall förkunnat riksdagens öppnande följande dag, och alla visste hvad denna riksdag innebar. Upsala var bräddfullt af resande, som från alla delar af riket tillströmmat för att öka den redan förut ansenliga trängseln, hvilken hofvets och riksdagens därvaro föranledt. Hövindar, loft och närmaste byar voro öfverbefolkade. Främmande hofs kunskapare och nyfikne utlänningar armbågade sig fram på de trånga gatorna.

Tillredelserna för morgondagen upptogo så mycken tid, att bröllopsgästerna anlände till slottet först klockan half elfva på aftonen. Där var hofceremoni redan vid ditfärden. Främst åkte hofstaten, därefter grefvarne, sedan riksråden, sedan riksamiralen, därefter brudens giftoman, riksrådet Bonde, sedan ambassadörerne och sist brudgummen i drottningens vagn. Vid trappan mottogos de af ceremonimästaren von der Linde och fördes till audiensrummet, där drottningen befann sig med bruden och hofdamerna. Brudgummen kysste först drottningens, sedan brudens hand, hvarefter alla öfrige följde exemplet. Bruden och brudgummen voro båda klädda i hvitt taft, han med rika guldbroderier, hon öfversållad med diamanter i kronan, halsbandet, gördeln och med en stor juvel i bröstnålen, hvilka dyrbara smycken sades vara lånade af drottningen för dagens högtidlighet.

Samma rangordning iakttogs vid intåget i stora salen, där drottningen tog plats mellan brudparet. Riksrådet Bonde intygade i ett tal familjerna Horns och Sparres berömliga anor, anhållande om hennes majestäts samtycke till föreningen, och när detta gifvits med en nådig nick, skedde vigseln. Därefter framträdde två grefvar med facklor — det var numera ingen brist på grefvar i Sverige — och förde brudparet under musik kring salen i hvad en nyare tid kallat polonäs. Fackeldansen blef därpå allmän, brudgummen bjöd drottningen sin arm, bruden fördes af Whitelocke, hvilken eftervärlden har att tacka för denna bröllopsskildring; alla kavaljerer med berömvärd skicklighet undvikande att fläcka damernas klädningar med facklornas vaxdroppar, men själfve desto mera utsatte för märken af denna lysande polonäs.

Efter fackeldansen började ringdanserna. Ingenting i dem liknade nutidens svindlande polskor. Det var allemande, bourrée, chaconne, courante, franska och tyska danser, senare äfven svenska; måttlig takt, mycken värdighet, afmätta, noga föreskrifna steg, som inlärts i dansskolor, förutan hvilka ingen ung person kunde göra anspråk på finare sällskapston. Ingen tilläts vända ryggen åt en dam, minst åt drottningen, men hennes majestät sörjde själf för att brydsamma felsteg knappt kunde undvikas. Hon var midt i ringen, man visste ej alltid hvar; hennes otåliga, lifliga lynne sprang förbi musikens långsamma takt; det roade henne att gyckla med den etikett, som hon själf infört och på hvilken hon vid andra tillfällen höll så strängt. När man såg henne skämta med brudparet, uppmana de gamle riksråden att deltaga i dansen och med halft trug släpa dit med sig den femtioårige Whitelocke — han, som för fem år sedan tigande samtyckt att hugga hufvudet af en konung — undrade väl mången, om hon i morgon skulle med samma lätta mod bortdansa sin krona.

Det led in på natten, klockan slog två, Whitelocke tänkte på morgondagen, som alla tycktes hafva glömt, och lät förnimma, att drottningen var en tyrann. Yttrandet frambars, Kristina frågade med förställd undran hvad han menade.

— Jag har icke upptäckt något tyranni i Sverige förrän nu, svarade engelsmannen. Eders majestät är nog grym att så länge neka två unga nygifta den lyckan att äga hvarandra odeladt.

— Ingenting värre? Dansen må sluta.

Och dansen slutade. Men därefter var ännu supé med dess ceremonier. Majmorgonen lyste med redan högt buren sol in genom slottsfönstren, när bröllopsgästerne sökte sin korta hvila.

Få timmar därefter, den 11 Maj, voro alla fötter i rörelse, alla ögon och öron öppna. I södra delen af Upsala slott var en stor, två våningar hög sal inredd till rikssal, behängd med dyrbara tapeter och försedd för stånden med dubbla rader af rödklädda bänkar, mellan hvilka en öppen gång var lämnad i midten. I salens öfra ände, på en tre trappsteg hög plattform, stod den silfvertron, som grefve Magnus förärat drottningen fem år förut; på tronen en rikt broderad sammetsdyna och öfver densamma en lika broderad tronhimmel af karmosinröd sammet. Till vänster väntade fem röda taburetter de fem höge riksämbetsmännen och nedanför dem i en halfcirkel tjugutre dylika taburetter rikets råd. Läktare och gallerier på tre sidor af salen inrymde platser för de talrike åskådarne.

Klockan kort före nio inträdde bondeståndets talman med sin staf och de åttio riksdagsmännen af sitt stånd för att intaga sin andel af bänkraderna till höger om tronen. Efter dem kom borgareståndet, hundratjugu man starkt, med sin talman i spetsen och satte sig på bänkarna till vänster. Därefter följde ridderskapet och adeln, omkring tvåhundra till antalet, med sin stafprydde landtmarskalk friherre Erik Fleming, och satte sig till höger framför bönderne. Om man får tro Whitelocke, inträdde vid detta tillfälle sist och förnämst, som fordom i hierarkins dagar, ärkebiskopen med sin staf och fem eller sex biskopar samt omkring sextio präster med långa skägg, sättande sig till vänster framför borgareståndet. Medan prästerne gingo uppför gången, reste sig alla de öfriga stånden med obetäckta hufvuden, och när prästerne påsatte sina hattar, gjorde de öfrige sammaledes. Med samma ceremoni hälsades riksråden, som anlände en kvart timme senare, och slutligen drottningen med sin talrika hofstat.

Drottning Kristina i sin guldbroderade svarta sammetsdräkt med konungamanteln, uppburen af pagerne, hade nu, som alltid, vuxit i jämnhöjd med den ställning hon intog. Hon var blek, som ju de kunde föreställa sig, hvilka sett henne dansa en stor del af natten och säga farväl klockan inemot fyra på morgonen; men intet spår af trötthet kunde förmärkas i hennes lugna, majestätiska hållning; ingen skymt af nattvak beslöjade denna stora, klara, allt omfattande blick. Hennes utseende hade sedan flera år förlorat ungdomens första friskhet; hyn hade mörknat, växten blifvit mera satt, blicken skarpare, den buktiga örnnäsan mera framstående. Men hon var dock Kristina, som ingen annan; hvarje rörelse värdig, hvarje blick en kungsblick, hvarje ord ett kungsord. Hon gick mellan de bugande lederna, som endast en drottning går mellan lederna af ett edsvuret folk, fri och obesvärad, hälsande mera med blicken, än med hufvudets böjning, lätt och behagfullt åt alla sidor, trädde uppför de tre trappstegen och satte sig på sin tron. Hofpersonalen trädde tillbaka. Dörrarna stängdes, drottningen såg ned på sitt församlade folk.

Riksdagen 1654 står inristad på historiens blad. Det var här rikskanslern Axel Oxenstjerna vägrade att uppläsa trontalet. Han, som svurit sin konung att bevara Sveriges krona på dotterns hufvud, ville ej för ständerna förkunna hennes tronafsägelse. Och det var då Kristina oförberedd höll till de församlade ständerna detta vackra, frimodiga tal om sin afsikt att nedlägga kronan, hvilket framlockade tårar i mångas ögon och skulle ha varit ett mästerstycke af vältalighet, om det så framgått ur hjärtat, som det framgick ur ett klart omfattande, förstånd och ett säkert gehör för hvad hon i detta ögonblick borde säga.

Den ende som lade ett hjärtats ord till föregående talares smickrande underdånighet, var bondeståndets talman.

— Ack, min Gud, hvad tänker eders majestät göra? Öfvergifva oss, som älska eder så mycket! Kan eders majestät få något bättre än hon nu har? Hvar skall eders majestät få ett sådant rike igen? Eders majestät skall ångra det, när det är för sent. Fortfar, och drag lasset, så länge I lefven; vi skolom göra vårt bästa att lätta bördan. Eder fader var en hederlig man och god konung, I ären hans enda barn. Prinsen är ock en hederlig man, och honom skolom vi lyda, när hans tid kommer; men från eder vilja vi icke skiljas, så länge I lefven; dragen eder icke ifrån oss!

Styf och rak, utan bugningar, klef den rättframme tolken för Sveriges och Finlands bönder upp till tronen, kysste två gånger drottningens hand, vände henne därefter, lika styf, ryggen, upptog en liten näsduk, torkade sina rinnande tårar och satte sig på sin plats för att åter lämna ordet åt statskonstens skrufvade vältalighet. Han visste väl, han som andra, hvar skon klämde, men det var förunderligt med drottning Kristina, att där hon framträdde, där hon talade eller endast såg på en, där lyfte hon allt och alla till sig, som hade där aldrig varit en knut på regeringens tråd; och det förunderligaste var, att hon trodde detta själf. Hennes ensliga storhet, tronens faror och rådets maktlystnad hade tvungit henne till så mycken förställning, att mången misstänkte förställning i allt. Men sådan var icke den värld af drömmar, i hvilken denna ovanliga drottning lefde. När man sade till henne, att hon regerat vist, var hon öfvertygad därom, och när bonden sade till henne: eders majestät är oss kär, var hon lika öfvertygad om hans uppriktighet. Hennes svar var lika uppriktigt: det kunde till och med vara varmt, men det var ett eko från klippväggar; det var ett återljud af henne själf, sådan hon var i den stunden.

Sedan riksdagen förklarats öppnad och propositionen upplästs, åtskildes drottning och ständer, de senare för att med rådet och sig emellan besluta om drottningens underhåll efter afsägelsen. Hennes fordringar voro ej ringa, snarare egnade att afkyla mera varma undersåtliga känslor. Hon begärde, bland mycket annat, äfven öar, städer och landskap, som hon själf redan bortskänkt åt andra. Mången tyckte, att hon ville sälja sin krona så dyrt som möjligt, men äfven de förstodo henne orätt. Sveriges rike var för henne arf och eget, såsom för gamle kung Gösta. När hon nu frivilligt gaf det mesta ifrån sig, hvarför skulle hon ej behålla den lilla återstod, som mest behagade henne?

Cromwells ambassadör blef icke litet förvånad, när han, efter en natt som den förra och en dag som denna, ånyo afhämtades i vagn klockan elfva på aftonen för att fortsätta generalmajor Horns och jungfru Gjörvel Sparres bröllopsfest. Riksdagen och tronafsägelsen förekommo honom endast som en tillfällig paus mellan två nätters dans.

Samma ceremonier, samma hof, samma brudpar och samma drottning: icke ens riksråden saknades, så många som hade krafter och lust att vaka flera nätter å rad. Drottningen intog sin plats under pukors klang och trumpetstötar. En kavaljer frambar till bruden en silfverspira, omlindad med taft i Hornska familjens färger, och höll spiran vågrätt framför henne, medan riksrådet Bonde med tolf besläktade vittnen intygade, att brudgummen samma dag på morgonen gifvit bruden 2,000 dukater i morgongåfva. Spiran nedlades för brudens fötter som ett tecken af hennes herravälde, alla gjorde en reverens för drottningen, såsom den högsta suveränen, och därpå kastades spiran ut genom fönstret till borggården. Där rann vin för folket, där syntes i den halfljusa majnatten hufvud vid hufvud af åskådare, alla händer sträcktes att uppfånga den tillspillogifna klenoden, och de, som icke lyckades vinna bytet, slogos om trasor af det taft, hvarmed spiran var omlindad.

Efter denna bullersamma strid, som hofvet åsåg från fönstren, börjades åter en fackeldans, liksom kvällen förut. Efter facklorna följde åter franska och andra ringdanser, efter dem åter supé med ceremonier och slutligen åter afsked vid klart solsken i majmorgonen.

Så fortgick det Maj månad igenom, hela den korta återstoden af en regering, som hade förkunnat sitt snara slut. Var där sol i dess segrande morgon, skulle där vara glans i dess flyende afton. Så mycket utströdt guld, så många lysande lustbarheter, så många frikostigt utdelade nya höga ämbeten, titlar, värdigheter, nådebevis — och så mycken skuldsatt fattigdom, så många bittra tvister, så många hemliga missnöjen, så mycken tyst förväntan på slutet samt efter slutet på bättre dagar! Det var på denna underliga mellantid mellan början till slutet och slutet själf, som alla öron voro uppfyllda af skvaller, medan ingenting ännu fick sägas högt, men allt kunde hviskas och allt troddes. Det var utsädestiden för den frodiga skörd af halfva sanningar, som sedan blefvo hela skandaler och gingo kring Sveriges rike som eftermälen, från hvilka historien icke ännu i dag blifvit helt rentvagen. Det var då man begynte af en fjäder göra sju hönor, af en gunstling en älskare och af ett halfförstådt ord en betecknande anekdot. Det var då Kristina skulle ha sagt om sitt folk, när där spordes om missväxt i landet: kunna de ej vara nöjda med bröd och sill? Och om sina bönder skulle hon hafva sagt: den bonde, som själf drager sin plog, är den bäste bonden. Ja, det är ganska visst, att denna drottning gycklade månget obetänkt ord, hvilket senare utlades i annan mening; men lika visst är, att hon delade med sin efterträdare Gustaf III äran att ha varit bättre än sitt rykte.

Där låg ett otrefligt falskt skimmer öfver denna Maj månad 1654; den kunde förliknas vid en slottsbrand. Bakom lusteldarna såg det förvånade Sverige Vasahuset uppgå i rök. Upplösning tärde på alla maskor af styrelsens trådar, ovisshet kom alla tankar att famla i mörker. Hvad än de höge herrarne månde säga, folkets blick var ofrånvändt riktad mot tronen. Hon, som var allt, skulle nedstiga till intet; han, som var intet, skulle nu blifva allt. Hvarför icke? Sämre var ej att frukta, bättre kunde man hoppas, men hvarför bytte de två? Honom förstod man, henne icke. En sade: hon är trött att regera; den andre: hon har intet mera kvar att bortskänka, än kronan; den tredje: hvem kan beräkna en kvinnas nycker? Den fjärde sade: riksfålen skenar, hon tappar tygeln, hon lämnar den åt en man. Men såg hon då ut som hade hon tappat en tygel ur trötta händer? Aldrig hade hon varit mindre försagd, aldrig mera konungsligt hög. Hvarför abdikerade hon? Ville hon gifta sig med Tott eller med Pimentelli? Hon, som försmått Carl Gustafs hand? Nej, därtill var fröken Kerstin dock alltför klok.

Så höll, under väntans dagar, allt yttre ihop, men allt inre föll sönder — tankar, känslor, beräkningar. Hofvet dansade nätterna genom; hvem ville ej då taga lifvet lätt? Den stormodiga unga adeln frossade i dryckeslag, tågade larmande kring gatorna, knäböjde på torgen och drack under skrålande lefverop drottningens skål. Småfolket undrade, skvallrade, slogs ena kvällen med skarorna af betjening, som uppfyllde staden, och lät sig andra kvällen behaga vin eller öltunnor gratis. Politik och trosfrågor inmängde sig än här, än där i gatupploppen; Sverige var ju en stormakt. Whitelocke, en konungadråpares sändebud, såg sitt hus på sena kvällen anfallet af en ursinnig hop rojalister och räddades endast genom portarnas fasthet. Pimentellis papistiska gudstjenst stördes af hotande folkskaror. Detta blott få steg från drottningen, rådet och rikets ständer. Hvar och en kände, att det gick utför, utför, men hvart?

Ändtligen skedde renunciationsakten, när drottning Kristina nedlade och Carl Gustaf mottog svenska kronan, tisdagen den 6 Juni gamla stilen i Upsala slott. Det var då Axel Oxenstjerna »hade lefvat en dag för länge».

Den i Sveriges och många andra länders historia ensam stående tilldragelsen är tillräckligt känd och skildrad förut. Några få drag ur en samtida närvarande riksdagsmans anteckningar må bevittna Kristinas fallande krona.

Klockan sex på morgonen voro ständerna församlade i rikssalen. Klockan nio kom hennes majestät, åtföljd af hans kungliga höghet Carl Gustaf och rådet, hvitklädd i fullständig kröningsornat, med krona på hufvudet, spiran i högra, riksäpplet i vänstra handen. Ingen blekhet förrådde denna gång nattvak och dans. Ingen uppstigande rodnad antydde någon ovanlig sinnesrörelse. Kristina behöll sin vanliga färg; blicken var lugn, hufvudet högburet, gång och hållning lediga, behagfulla, majestätiska. Hon var, nu som alltid, situationen vuxen och medveten om att hon sista gången uppträdde som regerande drottning.

Tre trappsteg ledde till tronen. Till höger nedanför dem stod Carl Gustaf, bakom honom de fem höge riksämbetsmännen, på båda sidorna rikets råd, trettiotvå närvarande af fyrtioåtta; vidare till höger präster och bönder, till vänster adel och borgare. Ceremonierna liknade dem vid inträdet den 11 Maj. Shering Rosenhane uppläste afsägelsebrefvet, som var textadt på pergament med det stora kungliga sigillet och innehöll undersåtarnes frikallande från trohetseden, afträdandet af kronan åt hans kungliga höghet Carl Gustaf samt drottningens därvid fogade villkor och underhåll. Efter uppläsandet öfverlämnades brefvet åt tronföljaren, som under djupa reverenser uppsteg till tronen för att öfverlämna det åt drottningen och därpå, lika vördnadsfullt, nedsteg igen.

Nu aftog drottningen själf sin krona, räckte henne åt Per Brahe, öfverlämnade svärdet åt Lars Kagg och äpplet åt Herman Fleming. Därpå framträdde två kammarherrar, som afklädde henne konungamanteln, och sålunda beröfvad alla konungslighetens insignier, nedsteg hon från tronen, stannade på första trappsteget, likasom tvekande att gå vidare, trädde ned på det andra, dröjde också där och blef stående på det tredje och sista. Där höll hon detta berömda afskedstal, som återljuder genom häfderna, tackande Gud, sin barndoms förmyndare, rikets ständer och alla undersåtar, lofvande att än vidare intet annat söka än rikets välfärd, hvilken hon förklarade vara enda orsaken till hennes tronafsägelse. Talet varade en god half timme. »Och var det till att förundra, att, ändock hon så bevekeligen talte, att hon uttryckte tårar ur många människors ögon, dock kunde hon ifrån gråt sig själf hålla, ehuruväl hon esomoftast därtill inklinerade och talte ganska gråteligen och med sorgelig stämma.»

Detta afgörande ögonblick var måhända det enda i drottning Kristinas lif, när själfva förtalet glömde att påbörda henne förställning, när hon af alla erkändes vara hvad hon dock alltid var — sig själf. Samtiden, för hvilken hon var en gåta, och eftervärlden, för hvilken hon blifvit en skuggbild, äro ense därom, att hvad man än må tänka om hennes person, hennes regering och hennes afsägelse, var Kristina på sista trappsteget af tronen drottning och kvinna. Detta sista trappsteg, som förtjent att infattas i guld, framkallade genom stegets och stundens makt det bästa af henne själf, den idealbild, till hvilken hon var född, en stor faders stora dotter, hvilken, så ofta borttappad i själfviska lidelser, stundom lyckades återtaga sin rätta gestalt. De, som sett eller känt henne endast då, skulle icke igenkänna den Kristina historien framställer i blandadt ljus med så mörka skuggor. Nu var hon Vasadottern, nu talade genom hennes läppar två sekler och sju konungar, bland hvilka fadern, farfadern och stamfadern, till Sveriges folk. Hvarför fick hon ej slockna på tronens sista trappsteg?

Hvad där sedan följde vid afsägelsen var viktigt för riket, men betydelselöst för Kristina. Shering Rosenhane besvarade drottningens tal å rådets och ständernas vägnar, uppräknande alla meriter af hennes majestäts berömliga styrelse, bedjande henne förlåta den förtret hon af en eller annan kunnat erfara under sin regeringstid, betygande allas tack och kärlek samt slutande med en välönskan, att »denna ohörliga förändringen» måtte ske under Guds välsignelse. Därpå öfverlämnade drottningen insignierna åt sin efterträdare, anbefallande honom Sveriges store konungars föredöme och ömhet mot hennes moder samt kvarblifne vänner och tjenare. Hvarefter hon, under mycket krus från den nye konungens sida, ledde honom upp till tronen. Carl Gustaf talade då först till drottningen, bedjande henne återtaga sin krona. När hon förblef obeveklig, vände han sig i väl valda, värdiga ordalag till alla närvarande, lofvande att hålla fast vid Guds ord och Sveriges lag samt bedjande om välsignelse öfver sin regering. Åter svarade Rosenhane å allas vägnar med försäkran om trohet och lydnad, hvarefter talmännen kysste den nye konungens hand.

Efter slutade tal och ceremonier var afskedsuppvaktning i drottningens enskilda rum för rådet, hofvet, ridderskapet och adeln. Hennes majestät tog alla i hand, och åter föllo uppriktiga tårar. Adeln hade därtill mycken anledning, ty så högt som under denna regering hade denna statsmakt aldrig stigit förr och skulle ej stiga någonsin mer.

Fyra timmar senare kröntes Carl X Gustaf i Upsala domkyrka. Drottning Kristina fann sig obehöflig vid denna högtidlighet. Hon företog under kröningen en promenad i vagn till stadens omnejder. Blott ett par hofdamer och ett par kavaljerer, spillror af hofstaten, följde henne, förvånade öfver hennes glädtiga lugn.

Ständerna hade infunnit sig i domkyrkan klockan två eftermiddagen, men riksdagsfruarna och hustrurna med sina vuxna döttrar hade suttit där sedan klockan sex på morgonen för att vara säkra om plats. Tiden hade blifvit dem lång; de hade skickat hem efter mat, öl och vin för att ej börja den nya regeringen med en fasta. Klockan tre inträdde konungen i hvita gyllendukskläder och kröningskjortel, åtföljd af rådet. Linköpings biskop mottog honom med ett skriftens språk, Johannes Matthiæ predikade, men då detta skedde i högkoret, kunde ingen i kyrkan höra ett ord, hvarför många smögo sig ut till Adolfs källare att under predikan dricka konungens skål. När biskop Johannes var nederstigen, klef en nyfiken gumma upp i predikstolen för att bättre se konungen, hvaraf en så allmän munterhet uppstod, att ett solsken flög äfven kring Carl Gustafs allvarliga drag. När sedan psalmen uppstämdes: »Gud gifve vårom konung ett lyckosamt regemente», sjöngo flera med full hals »vårom drottning», som de vant sig att sjunga.

Ärkebiskopen förrättade kröningsakten med sedvanlig högtidlighet, hvarefter kröningspenningar af silfver måtteligen utkastades med omskrift kring kronan: »af Gud och Kristina». Där hade först stått att läsa: »af Guds och Kristinas nåde», men jämförelsen hade befunnits för stark, och mynten präglades om.

På kvällen gaf konungen gästabud för rådet, hofvet och alla stånden, hvart stånd för sig, »alle väl trakterade». Rätterna voro både många och kosteliga; hvar och en fick sitt armkläde öfverfullt med konfekt, »så att intet lämnades åt sluntarne». Rhenskt vin och Ölands öl med flera goda varor kommo själfve prästerne att glömma sorgen öfver drottning Kristina. Men — säger berättaren — »när vi uti convivio begynte blifva som lustigast, stod hon öfver oss upp under taket[11] och såg på oss från öfra våningen. Odhelius, i det han drack ut glaset för drottningens skål och vände bottnen upp, var den förste som såg henne; men vi låddes som om vi intet såge henne ... Klockan två gingo vi därifrån lustige och glade.»

Den ensliga mörka skepnad, som stod däruppe i skuggan på galleriet, fick nu bevittna huru hon sörjdes af sitt folk. Drottningen var död, lefve konungen! Öfver alla som sett henne stiga ned från det tredje trappsteget, öfver alla utom henne själf, föll det gripande intrycket af en tillintetgörelse. Kristina nedanför tronen var icke mera Kristina. Där, på denna höjd, för hvilken hon var född och där hon i sin storhets ögonblick reste sig som en tornspira öfver tempelmurar, där var hon drottning. Nedanför Sveriges tron förblef hon ännu alltid den högt begåfvade, den snillrika, men äfven den själfviska, den allt fordrande, hvars anspråk icke mera skyldes af konungamanteln. Öfvergifven af makten, sviken af behagen, förrådd af smickret, ägde hon ej mer någon annan tjusning kvar, än glansen af ett förbleknadt namn, en kall lärdom och skröpligheten af en åldrad, egenkär kvinna.

23. Messias.

Han hade glömt den ende utkorade, som kunde utföra Herrens verk.

Österlandets historia är rik på hastiga omkastningar, glödande hänförelse, som snart försjunker i trög likgiltighet, åter uppflammar i fanatism och åter lägger sig till ro i tron på ett oundvikligt öde. Här uppstå religionsstiftarne, profeterne, despoterne; här följa dem tallösa hjordar af blinde anhängare, hvilka i nästa generation förströs utan spår för att lämna plats åt en ny beundran för mystiska helgon och storartade människoslaktare.

Tiden för denna berättelse var fruktbar på underliga folkrörelser, icke minst bland judarne. I Smyrna lefde vid början af sjuttonde seklet en judisk fågelhandlare och mäklare vid namn Mordechai Zevi, en yngre broder till den i vår berättelse ofta nämnde bankiren Ruben Zevi i Regensburg. Förhållandet mellan bröderne var till en början godt; Mordechai var sin rikare och klokare broders agent i Levanten. Men detta förändrades, när Ruben Zevi blef barnlös och släkten började kasta giriga ögon på arfvet. Misstro och ovänskap uppstodo mellan de båda bröderne, och Ruben Zevi afbröt all gemenskap med sin broder i Smyrna.

Mordechai, som stod under rabbinernes inflytande, hade fyra söner och bland dem en sällsynt skön och begåfvad yngling vid namn Schabbathai, född år 1625. Denne Schabbathai Zevi kom tidigt i rabbinskolan och gjorde så förvånande framsteg, att han redan vid aderton år blef lärare i Talmud och Kabbala. Han utmärkte sig icke blott genom sin lärdom och sin skönhet, utan än mer genom sina stränga andaktsöfningar. Han bar alltid hos sig en talith (böneduk) och en tefillin (bönerem, radband), delande sin tid mellan studier, böner, bad och fastor sex dagar i veckan. Denne sköne yngling, som sades i sig bära vällukten af tre patriarker, vann snart ett stort anseende och begynte år 1648 uppträda som profet. I början sade han sig blott vilja rensa och återställa judendomen till dess ursprungliga renhet enligt Mose lag; men snart vuxo med skaran af anhängare äfven hans anspråk. Nu uppträdde han oförtäckt som den af Gud utlofvade Messias, hvilken skulle återställa Israels rike, samla kring sig de förskingrade judarne och förlossa dem från hedningars, kristnes och muselmäns ok.

Detta väckte anstöt bland Syriens rabbiner; de rådplägade, sände en varning till den nye profeten, och när han fortfor med sina läror, bannlyste de honom som gudsförsmädare. Ruben Zevi, som hade sina kunskapare öfverallt, förnam domen och gillade den, så mycket hellre som han själf var anstucken af samma storartade ärelystnad att återupprätta sitt folk, men ville med helt andra medel, med penningens allmakt, klok statskonst och köpte furstars biträde återföra judarne till det heliga landet. Få år förut hade han lika afgjordt förnekat sin trosförvant Uriel Acosta i Hamburg, hvilken ville förena judar och kristne i en förnuftstro, där själens odödlighet icke mer fann någon plats.

Förklarad fågelfri, nödgades Schabbathai Zevi fly från Smyrna, men fann en mäktig bundsförvant just i förföljelsen. En ansedd jude i Gaza, Nathan Benjamin, öfvergick till hans parti och tillförde honom skaror af nye anhängare. Nu uppträdde han i Saloniki, i Athen, på Morea, i Alexandria, öfverallt predikande det nya messiasriket och öfverallt buren i triumf af jublande folkmassor, icke endast judar, utan äfven kristne och muselmän, som i honom sågo den af Gud utkorade, ja Gud själf. De vidunderligaste sägner kommo i omlopp. Den nye profeten skulle uppväcka Moses ur grafven och gifta sig med hans dotter; Schabbathai var väl redan gift, men detta oaktadt en nazir, som aldrig smakat vin eller vidrört en kvinna. Därefter, tillade ryktet, skulle han ärfva sultanens krona och rida in i Jerusalem på ett eldsprutande himmelens lejon, hvars tunga skulle vara en sjuhöfdad orm.

Antingen nu denne nye Messias ville på sitt sätt göra ryktet till sanning eller att han förnummit sin farbroders samtidiga plan att eröfra Jerusalem, befann han sig på väg från Damaskus just i de dagar, när Ruben Zevi, utrustad med sultanens ferman, som Hagar utverkat, stod vid portarna framför samma stad.

Den kloke bankiren hade beräknat allt. Han hade förutsett hvarje hinder och förstått att besegra hvarje motstånd. I mer än femtio år hade han tåligt och långsamt förberedt denna sin lefnads älsklingsplan att engång återförsamla sitt folk i det heliga landet och ånyo grunda Israels rike. Måhända var ännu ej allt så moget, som han önskade för en säker framgång, men han kunde ej vänta längre. Han var åttio år, ännu viljekraftig och stark, klok, modig och hänsynslös, men de dagar stodo för dörren, när han ej skulle vara det mer. Tiden tycktes gynna hans djärfva plan. På kalifernes tron satt ett omyndigt barn, som beherskades af hans dotterdotter Hagar. De kristna folken kifvades om westfaliska fredens byten och hade glömt den aflägsna östern. Ruben Zevi beslöt att handla.

Det var den största affär — och han insåg det själf, det största vågspel — på hvilket den gamle räknemästaren någonsin inlåtit sig. Hela hans omätliga rikedom insattes på detta enda kort. Han köpte af sultanen, hvars skattkammare alltid var tom, det heliga landets besittning för obekanta millioner venetianska dukater i guld; man fick aldrig rätt veta beloppet, hvaraf troligen en stor del försvann i pascharnes vida fickor. Och han fick detta land på förödmjukande villkor, såsom en skattskyldig provins under osmaniska riket, med turkiska garnisoner i alla fästningar utom Jerusalem. Men detta oroade Ruben Zevi föga. Hade han engång grundlagt judarnes nya rike, skulle det snart afkasta osmanernes ok och utbreda sig öfver världen. Det kostade honom otroliga summor att muta sultanens närmaste omgifning och de snikne pascharne i Syrien, Judeen och Egypten, hvilkas samtycke och biträde han ej kunde umbära. Icke ens sultanens ferman var tillräcklig; den måste understödas af en krigshär, hvilken Benjamin Zevi värfvade i Egypten och Syrien — 11,000 man, judar och araber — kristne vågade han icke värfva, af fruktan för misstankar af Islams bekännare.

Underhandlingarna voro afslutade. Benjamin Zevi satte sig i marsch med sin här från Jaffa, skingrade några syriska röfvarehorder, inryckte utan svärdsslag i den helige staden, hvars portar öppnats af morfaderns guld, och besatte murarna med sitt folk. Snart följde Ruben Zevi själf och vidtog utan dröjsmål alla nödiga åtgärder att trygga sin nya besittning. Det skedde i all stillhet, utan larm, utan proklamationer. Man måste fara varligt med det turkiska högmodet. Jerusalem märkte knappt, att det ombytt herskare; det var så vant att ombyta paschar. Det enda som oroade den nye judefursten var, att så få judar följde hans kallelse. I alla länder och världsdelar hade budskapet utgått, att numera kunde Israels förskingrade återvända till sina fäders land, mot hvilket de med längtan blickat i så många århundraden. Men i stället för väntade oräkneliga skaror såg Ruben Zevi en ringa hop, mest fattige och trasige trosförvanter, samla sig under hans fanor. De rike, de lärde, de mäktige judarne, med hvilkas tillhjälp han ville upprätta Davids fäste, hade uteblifvit. De hade föredragit Egyptens köttgrytor, misstrott budskapet och kvarstannat i frivillig träldom hos Ammons barn.

Jerusalem, världshistoriens medelpunkt, låg vid denna tid sköfladt, blodbestänkt, förtrampadt af vänner och fiender. Lika vördad som misshandlad, hade denna stad af stora minnen under osmanernes välde sedan 1517 nedsjunkit till en oregelbunden köping af palatser i grus, moskéer och kyrkor af alla byggnadsstilar, trånga, smutsiga kvarter af låga, med kalk rappade hus, där en blandad befolkning afsöndrade sig efter nationaliteter och trosbekännelser, lifnärande sig mest af att preja pilgrimer. Ännu kvarstod den gamla, flera gånger rifna och åter uppförda ringmuren, som en tid burit sjuttiofyra torn; ännu de fem portarna, ruinerna af Herodes’ palats, den heliga grafvens kyrka, sådan hon uppfördes af korsfararne i början af tolfte seklet[12], för att icke förgäta den klassiska tempelgrunden, det af murar skyddade Haram, där kejsar Hadrianus förgäfves velat håna Frälsarens profetia med sitt Jupiterstempel, och där sedermera den kristna klippkyrkan fått vika för Omars moské. Det var skördetiden i månaden Nisan, April, men föga annat att skörda, än magra oliver. Pilgrimerne strömmade, som vanligt, till den kristna och judiska påsken, knäföllo, bådo, tiggde och slogos om sina brödsmulor med utsvultna hundar. Där låg ett hemlighetsfullt öde med historiens och profetians hela tyngd öfver denna olyckliga stad, som engång, lik Betsaida, varit upphöjd ända till himmelen och nu låg nedstörtad ända till dödsriket, för att han icke »visste sin tid».

Sedan Ruben Zevi bittida på judiska påskmorgonen förrättat sin andakt i synagogan, red han, åtföljd af två beväpnade tjenare, ut för att bese staden och dess omgifningar. Hans väg förde honom slutligen utom murarna uppför den sluttande stigen till Oljoberget. Ännu var det tidigt, ännu stod solen lågt och färgade långt i väster Medelhafvets vida vattenspeglar i rödt, blått och grönt. Vände sig den gamle mot öster, såg han ett mörkt, töcknigt vatten bakom Engeddins bergöken; det var det dystra, af klippmurar instängda Döda hafvet. Staden låg under hans fötter som en hvitmenad graf. Solen belyste minareternas spiror och de kristna kyrkornas kors; synagogorna gömde sig bakom låga murar. Ingenstädes ett spår af Moses, ett återsken af David. Ruben Zevi suckade: hvar var Israel?

Han kände ett behof att utgjuta sitt hjärta för sina fäders Gud och sökte en plats, där hans blickar ej sårades af Israels efterträdare. Han sökte länge förgäfves. Själfva Oljoberget var öfversålladt med kristna minnen. Där var Himmelsfärdskyrkan; där var jungfru Marias graf; där var Getsemane. Ändtligen, när han nalkades Kidrons dal, fann han Absalons graf, en liten strutformig byggnad, uthuggen i klippan, steg af hästen, sände tjenarne att posta ett stycke därifrån och knäböjde på det berg, som David helgat med sina tårar öfver den förlorade sonen. Han hade ej märkt, att en af bergets många eremiter sökt en fristad i Josafatshålan nära intill och framträdde bakom honom, synbarligen föga belåten att se en jude oskära med sin närvaro hans morgonandakt.

— Herre Zebaot — bad den gamle juden med hög röst, såsom ville han ropa till himmelen — du, som genom din tjenare Moses lofvat Kanaans land åt Abrahams säd till evig tid — du, som förskingrat oss och lofvat åter församla oss från jordens fyra hörn — du, som sagt genom dina tjenare Esaias och Zacharias, att du vill förena alla Israels stammar i din stad Jerusalem, så att ock de gamle skola sitta på dess torg, hvar med sin staf i handen för hög ålders skull — se, vi komme på ditt löfte, Herre, och återtage det land, som du gaf oss till arfvedel. Vi ödmjuke oss inför dig; vi äro det förkastade silfret, det affälliga folket, som du gifvit till pris åt världens smälek och hedningarnes bespottelse; men vi komme dock, Herre, på ditt ord, vi förvänte af dig upprättelsen och hämnden. Du skall slå dem som slagit oss, du skall förtrampa dem ända till dödsriket under vår fot. Men från oss skall du borttaga det bäfvande hjärtat och utrota vår försmädelse i alla land. Du skall gifva oss hufvudprydnad för aska och glädjens olja för mycken bedröfvelse, guld för silfver och koppar för järn. Herre, gif mig ett tecken, att du nu vill öfver oss uppfylla ditt heliga löfte! Här är en till roten förtorkad törnbuske: låt honom skjuta ett grönt skott!

Och den bedjande gamle juden kastade sig med ansiktet mot marken, såsom väntade han ett svar från bergets innandöme. Då hörde han en röst bakom sig säga:

— Hvem är du, som går till rätta med din Gud och förelägger honom hans tid? Har då du hört hans röst, som säger till dig: stå upp, Samuel! Ännu är Mose förbannelse icke borttagen. Ännu är hedningarnes fullhet icke inkommen i Guds kyrka. Ännu hänger täckelset för dina ögon, så att du icke ser Getsemane vid dina fötter och förnimmer återljudet af ditt folks rop: hans blod komme öfver oss och våra barn! ... Gå, förblindade! Intet grönt skott spirar ännu ur ditt folks törnen. Budbärarnes fotsteg genljuda i berget. Si, Antikrist står för portarna och skall varda dig öfvermäktig, tilldess att hans tid är ute och allt varder underlagdt Herrens Krist.

Ruben Zevi uppreste sig och såg vid sin sida eremiten från Josafatshålan. Ett obeskrifligt raseri grep den annars så försiktige, så beräknande gamle mannen. Nu, nu, i afgörandets, i segerns, i världsherraväldets stund vågade en af hans folks förtryckare slunga honom i ansiktet Moses’ profetia och Nazarenerns död! Hans röst svek honom, hans knutna hand höjde sig för att slå olycksprofeten i ansiktet, då i detsamma tjenarne skyndade till och förkunnade ankomsten af ett ilbud från härens underbefälhafvare Assar Kaba.

— Rabbi — sade budbäraren, ännu andlös efter en häftig ridt uppför berget — Assar Kaba låter fråga dig hvilket svar han skall gifva Messias, som står utanför Damaskusporten och fordrar inträde.

Messias! Den gamle juden slog sig för pannan. Han hade bedt till Abrahams Gud om sitt folks upprättelse och glömt upprättaren, glömt den ende utkorade, som kunde utföra Herrens verk! Därför sköt intet grönt skott ur det förtorkade törnet.

Med en ynglings snabbhet satt han åter i sadeln, ridande utför berget och lämnande den förvånade eremiten utan svar. Men under ridten inställde sig dessa betänkligheter, som ett långt affärslif ständigt framkallat i detta förslagna hufvud. Hvem var denne Messias? Var han måhända ingen annan än Mordechai Zevis förryckte son?

Ruben Zevi anlände till porten. Där stod Assar Kaba med femhundra krigare. En myckenhet folk trängde sig innanför och utanför muren. En beskickning väntade svar. Det var juden Nathan från Gaza, åtföljd af en beslöjad kvinna och två tjenare. Ruben Zevi förstod, att Mordechais son ville härin.

— I Jehovahs namn — utropade sändebudet med hög röst — fordrar jag inträde för hans utkorade Messias, som kommer till sin stad Jerusalem för att förlossa sitt folk.

— Hvilket bref och insegel har du på detta ditt budskap? frågade Ruben Zevi kallt.

— Han sade till mig: säg dem, att Herren har sändt dig, och om de vägra, skola portarna upplåtas af sig själfva, svarade sändebudet.

— Må han då gifva oss tecknet, återtog Ruben, pekande på den starkt tillbommade porten. — Förnim, port, att jag vägrar honom inträde, såframt du icke upplåter dig af dig själf!

Folkhopen steg häpen tillbaka och betraktade porten, i hvarje ögonblick väntande att se bommarna falla och reglarna upplåtas utan människohänder. Men porten förblef orörlig.

— Vän Nathan — fortfor Ruben efter en stunds väntan — du ser, att porten icke hörsammar din herres befallning. Gif mig ett annat tecken, om du vill blifva trodd på ditt budskap!

— Herren skall låta eld nedfalla från himmelen på dig och allt folk, som står emot den oemotståndlige, ropade nu Nathan, som törhända märkt, att ett åskväder närmade sig.

Icke förr var det sagdt, innan en hvass blixt ljungade ut från åskmolnet och upplyste förfärade ansikten i den församlade folkhopen.

Ruben Zevi stod hånande lugn.

— Är då Herrens arm förkortad — utropade han — att hans ljungeld icke drabbar sitt mål? Se, jag står oskadd och förklarar här i Guds och människors åsyn, att denne föregifne Messias är en bedragare och ej skall oskära Guds stad med sina lögnaktiga profetior.

Han missräknade sig på sitt folk. Det var förberedt genom profetens rykte i alla munnar. Åskvädret fortfor att värfva åt denne nye anhängare. Ett obeskrifligt tumult uppstod.

— Han hädar Messias! Han uppreser sig mot Gud!

Skarorna utanför och innanför murarna begynte storma porten för att slå den i stycken; hotande händer höjdes mot den otrogne gamle. Denne fann rådligt att skyndsamt tillkalla sin dotterson Benjamin med förstärkningar ifrån Jaffaporten.

Midtunder förvirringen trängde sig den beslöjade kvinnan fram och sade till Ruben Zevi:

— Ett ord, rabbi!

Där var en vinkel vid muren bakom eskorten; hon visades dit och fick några ögonblicks tid att tala.

— Rabbi — sade hon med brådskande hast — din sak är förlorad. Ditt herravälde är slut, dina hvita hår äro tillspillogifna. Honom står ingen emot — ingen annan än jag. Svär vid Jehovahs tron och din faders ben, att du ingår på mina villkor, och jag skall förgöra honom.

— Låt höra dina villkor! sade den gamle.

— Det, som härtills är skedt, skall vara såsom hade det aldrig skett. Jag fordrar glömska af allt som varit. Du skall upptaga mig som din dotter och skriftligt försäkra mig om arfvet af dina skatter. Dina dotterbarn skola bortsändas till Afrika eller Indien och nöja sig med ett måttligt underhåll. Jag skall styra i ditt hus och lyda endast dina befallningar. Svär mig detta, och Schabbathai Zevi, din broders son, skall hafva upphört att lefva, innan solen går ned. Du tror mig icke — tillade hon ifrigt, när den gamle teg. — Fråga Nathan, och han skall intyga, att jag, Schabbathais fränka, tillreder hans dagliga dryck.

— Du är Thamar! sade Ruben Zevi med en röst, som öfvermåttet af hans känslor betagit all klang. — Jag igenkänner dig på ditt klumpfinger och dina ord.

— Ja, jag är Thamar, din broders dotter, sade kvinnan, i det hon afslöjade dessa välbekanta, fordom sköna, nu längesedan af alla lidelser härjade drag, som läsaren engång mött under furstinnan Radzivils purpurröda barett.

— Du är Thamar, fortfor den gamle med samma underliga, skenbart iskalla stämma. — Du är Thamar, som förrådt min dotter Ruth åt hennes bödel, som kastat henne att dö i en snödrifva, som velat förgifta min dotterdotter Hagar och lagt alla de snaror du förmått mot Ruths båda barn. Nu begär du, att jag skall förskjuta mina barnabarn och förskrifva åt dig mitt arf, för att du först skall förgifta min brorson och sedan mig.

Kvinnan hajade till vid tonfallet i detta svar och såg sig om efter en utväg att undkomma. Men hon trängdes tätt mot muren af de beväpnade; ett rop skulle ej höras i det brusande larmet.

— Hvartill tjenar det att upprifva gamla sår? genmälde hon trotsigt. Ditt lif är nu icke värdt en handfull aska. Schabbathai skonar icke sin faders blod, och jag är kommen att rädda dig på de villkor jag sagt. Skynda dig! Hör du ej porten braka?

Den starka porten sviktade på sina rostade gångjärn och skulle hafva fallit, om icke Assar Kaba, ännu blott med muskötkolfvarna, lyckats gång efter gång drifva hopen tillbaka. Då anlände Benjamin Zevi med en trupp ryttare och trängde allt undan, som stod i hans väg. Det forna krigarelynnet hade än en gång fått makt öfver räknekonsten hos denne trälbundne kompanjon på bankirens kontor. Den unge anföraren for mera hårdhändt fram, än sin underbefälhafvare. Han brukade ännu icke det dragna svärdet, men han red in i den larmande hopen, trampande under sin Jehus hofvar män, kvinnor och barn.

— Benjamin! hördes öfver larmet hans morfaders röst.

Dottersonen banade sig med möda väg till det afskilda stället vid muren.

— Här är Thamar, som förrådde din moder. Jag skänker henne åt dig, min son; men fläcka icke din hand med en förräderskas blod!

— Nåd, nåd! utropade nu den brottsliga kvinnan, som förgäfves sökte med blodiga naglar klättra uppför den obevekliga stenmuren. — Nåd, Benjamin! Jag är blod af ditt blod, jag skall anvisa dig fördolda skatter ...

Hon hann icke säga mer. Ruths son — Ruths, hvars hela korta lif varit oskyldig, förbarmande kärlek — ihågkom med andra känslor sin moder och sin syster, som han svurit att hämna. Han mindes det vanvördiga sätt, på hvilket drottning Kristinas kammarherre Wrangel en dag behandlat furstinnan Radzivil, och sporrade sin häst baklänges mot den plats vid muren, där Thamar stod inklämd. Jehu var stor, tung och ursinnig af sporren. Han strök tillbaka mot muren med så förkrossande tyngd, att snart fanns under hans bakhofvar endast en oigenkännelig lämning af henne, hvars lif varit ett enda långt förräderi mot dem hon stått närmast.

24. Stjärnornas stund.

Han var åter sig själf.

Folkhopen innanför muren var trängd tillbaka och allt motstånd skingradt, när en oväntad anblick plötsligt förändrade allt. Det under Nathan bebådat hade verkligen skett. Medan man ännu underhandlade vid Damaskusporten, hade den nye profeten funnit anhängare, som för honom öppnade den på västra sidan belägna och numera svagt bevakade Jaffaporten. Härifrån tågade han, omgifven af jublande skaror, obehindrad in i staden, väl icke på ett eldsprutande lejon, men med konungslig ståt. Han hade valt påskdagen för sitt intåg, och detta var mycket olikt ett annat tidigare intåg i Jerusalem på en arbetsåsninnas fåle.

I kraftens och ungdomens hela fägring, tjugunio år gammal, prisad af många tusende som den skönaste bland människors barn, klädd, i den fornjudiska dräktens lifrock, underkläder, sandaler och mantel, glänsande af purpur och guldstickadt tyg, förenade Schabbathai Zevi, där han red på sin hvita häst, välsignande folket, allt som tjusar och bedårar en österländsk fantasi. I spetsen för tåget red en utropare, en liten, knappt tre fot hög dvärg i karmosinröd mantel, på en tam, dresserad giraff, hvars lilla högfärdiga hufvud på den långa halsen kråmade sig öfver husens tak. Närmast framför profeten gingo harpolekare och sångare, som uppstämde Hosianna och Davids kröningspsalm. Efter honom red hans lifvakt, sju gånger sju nazirer i hvita mantlar på svarta hästar. Dem följde till fots omkring ett hundra leviter i prästerlig skrud, efter dem korgossar med starkt doftande rökelsekar, efter dem åter beväpnade anhängare, beredde att sönderslita hvarje motståndare, och slutligen en ständigt växande, sjungande, skriande och dansande folkskara. De sjuke, de blinde, de lame trängde sig fram för att profetens skugga måtte falla på dem: spökbilden af de helbrägdagörelser, som för tusen och sex hundra år sedan skett i detta samma Jerusalem.

Detta på samma gång festliga och krigiska tåg trängde sig in som en kil mellan fördelningarna af Benjamin Zevis vid murarna spridda krigsstyrka. Men ännu var ej allt förloradt, ännu stod kärnan af hären vid Damaskusporten; ett djärft anfall kunde spränga det konungsliga tåget i stycken.

— Icke nu, icke nu, förrän du tvått dig ren! bad den gamle morfadern. Du är bestänkt med en kvinnas blod, och så kan du icke draga till Herrens strid.

— Mig dödar ingen före stjärnornas stund! utropade Benjamin med den tillförsikt, som numera blifvit hans enda tro. Och han lät, i spetsen för rytteriet, blåsa till anfall, i mening att hugga in på festtåget och taga den falske Messias till fånga. Han var trotsig och glad, han var åter sig själf, han kastade penningemäklaren från sig som en usel narrkåpa och var åter hvad han alltid velat och bort vara, en krigare utan fruktan och tadel, Åke Totts ridsven, ryttaren, hvilken satt som en mur, fastvuxen i sadeln.

Den oerfarne, han hade ingen aning om de andliga hvirfvelstormarnas makt. Hans folk följde honom tvekande, men blott för att vid profetens åsyn kasta sig till marken och nedlägga vapnen. Hot och böner, löften om byte, allt var förgäfves. Knappt trettio eller fyrtio af huset Zevis liftjenare lydde ännu order, slutande sig kring den trogne Assar Kaba. För Benjamin återstod intet annat val, än att söka på omvägar uppnå det befästade Haram och innesluta sig där, i hopp att kunna draga till sig någon del af den öfriga, i staden kringspridda hären.

Men just till denna för judarne heligaste punkt i den heliga staden och till den där belägna anseddaste synagogan riktade äfven profeten sitt tåg. De båda skarorna anlände samtidigt och inträngde genom olika portar, ty Haram hade ej mindre än elfva sådana. Här flöt det första blodet. Benjamin kastade sig in i synagogan och försvarade med sin lytta, högra hand hvarje fotsbredd af dess murade stengolf. Nu var han åter sig själf, nu kände han sig åter fri, som en kungsörn, undkommen ur en järngallrad bur. Han var åter Slanges frimodige lärjunge, åter Torstensons okuflige lille sergeant, hans enda öga glänste af bragdlust, hans arm utdelade glada hågkomster från ärorika slagfält. Han var åter den tappraste bland de tappre, och han kände det, han stred som man strider för ära och seger, när man vet, att man icke kan falla ...

Men Thamar hade haft rätt, profeten var oemotståndlig. Själf deltog denne icke i striden; han gaf ett tecken med handen, och allt föll för nazirernes krokiga yataganer. Slanges lärjunge såg sina siste trogne stupa; en jättelik syrier kastade sig öfver Assar Kaba och genomborrade honom med yataganen. Ännu var Benjamin Zevi osårad; han försmådde allt skydd; honom kunde ju ingen döda. Han trängde undan tjugu fiender och klöf med ett enda hugg syrierns hufvud. Men nu var stjärnornas stund kommen. Den minste bland hela den fanatiska hop, som följde profeten, den lille, oansenlige dvärgen, spenslig och svag som ett barn, krökte sig under Benjamin Zevis upphöjda arm och genomborrade hans hjärta med en dolkstöt. Han vacklade, han föll ... gossen från Kaskas, från Lavila, från Neunburg, från Leipzig, från Stockholms slott, från Jankowitz ... han trampades ned ... intet förvissnadt löf om hösten låg så förtrampadt som han. Han föll utan ett ljud, utan en suck. Om han kunnat behålla en enda klar tanke, hade det varit förvåningen öfver att kunna falla. Så långt och icke vidare; banan var utmätt. Den stund skall komma, när alla stjärnor falla, och denna stund hade kommit för det första af nattens barn.

Profetens seger var snart fullständig. De af Benjamin Zevis folk, som icke underkastat sig eller stupat, flydde åt alla håll, bebådande profetens upphöjelse och det osmaniska väldets fall.

Samma dag mot aftonen fördes till profeten en fången gubbe, misshandlad af pöbeln, blodig, halft vanmäktig, med rifna kläder och det hvita håret bärande spår af gatornas smuts. Det var den nyss allrådande Ruben Zevi. Profeten kände icke eller låtsade icke känna sin farbroder. Han frågade med en konungslig domares köld, om fången ville dö som förtappad eller bekänna Messias och lefva.

Ruben Zevi behöfde en stund att återhämta sig. Hans blickar hvilade forskande på den sköne unge mannen i purpurmanteln vid synagogans altare, som nu var en tron, och han upprepade Johannes Döparens budskap:

— Är du den som komma skall, eller skole vi förbida en annan?

— Jag är den jag är, svarade profeten med de mystiska ord, som sägas innefatta det högsta väsendets namn.

— Schabbathai Zevi, Mordechais son — återtog den gamle — jag frågar dig icke hvem du är, ty du är kött af mitt kött och blod af mitt blod. Jag frågar dig hvad du är och om du är den som komma skall.

Profeten var aldrig svarslös. Öfver hans läppar flödade lärda bevis ur Moseböckerna, profeterna, Talmud, Midraschim, Masora och andra vishetens skattkamrar.

— Välan, är du Messias, så gif mig ett tecken! Säg mig hvad jag bad i dag på morgonen vid Absalons graf!

— Du bad om min ankomst, förrän du kände mig, var det snabba svaret.

— Är du en profet och vet icke, att just det som jag glömde och för hvilket Herren förnekade mig sitt tecken på den förtorkade törnbusken, var, att jag glömde bedja honom om Messias’ ankomst! En lögnare är du, Mordechais son! Släkte efter släkte har ditt folk i årtusenden bidat befriarens ankomst; i alla eländen har han varit dess hopp, och under väntan på honom ha vi utgjutit Nazarenerns oskyldiga blod. Jag dåre har velat gå Guds rådslut i förväg och upprätta Israels folk utan Messias. Si, jag ödmjukar mig, jag bekänner min dårskap; men du förhäfver dig. Hvar är din smörjelse? Hvar äro dina tecken? Du, som upphäfver dig till konungarnes konung, vet du icke, att först skall Elias uppstå och bereda väg för Herrens utkorade? Hvar är Elias? Du går din väg, Jehovah går sin. Mordechais son, du skall sluta som en affälling, du skall varda en bespottelse för gojim och ett sjufaldt elände för Isr...

Innan den gamle hann uttala ordet, hade nazirerne gripit honom bakifrån och lagt en kafle i hans mun. I den nyss renade synagogan fick intet blod utgjutas mer. Ruben Zevi fördes till den plats invid östra muren, som bär namnet Abrahams offer. I dess närhet är i muren infogad en afbruten pelare, om hvilken legenden berättar, att mellan denna pelare och Oljoberget skall på yttersta dagen spännas en fin tråd, vid hvars ena ände vaktar Jesus, vid den andra Muhamed. Öfver denna tråd föra änglarne människornas själar; de goda komma öfver, de onda nedstörta i afgrunden. Det var här Ruben Zevi blef störtad från muren ned i Hinnoms dal. Han hade förnekat Messias, han aktades icke värdig en judes död och nedstörtades vid den yttersta dagens tråd mellan Jesus och Muhamed.

25. Sultanens hat-i-sherif.

Allt Hagars fäste vacklade under hennes fot.

Den nye profetens lysande triumf blef af kort varaktighet. Det osmaniska väldet omgaf honom som ett haf, dess böljor häfde sig och spolade bort hans korta storhet. Paschan i Beirut nalkades med trupper, förjagade profeten, återställde ordningen i den heliga staden och hälsades af dess nyss så fanatiska befolkning som en befriare. Så litet hade den föregifne Messias förstått lägga band på sina anhängares roflystnad, att ingen trosbekännare mera var säker för lif eller egendom. Stadens historia är ock så rik på skiftande herravälden, att de misslyckade försöken till ett återupprättande af det judiska riket knappt i förbigående omtalas.[13]

Emellertid hade dessa upprorsförsök öfverallt väckt turkarnes misstro och förbittring mot judarne. Svallvågen nådde ändtligen Konstantinopel. Ruben Zevis fredliga eröfring förväxlades med hans namnfrändes och brorsons öppna uppresning mot islam. Var det sant, att man sålt en af rikets provinser? Hvem var anstiftaren? Divanens stormän rådplägade; spåren ledde till storvesiren Kuprili. Dennes hufvud stod på spel; för honom återstod intet annat val, än att förråda Hagar Sultan. Hon var Ruben Zevis dotterdotter och medbrottsling; hon skulle blifva försoningsoffret.

Men Hagar Sultan var icke lätt att störta. Förutom sultanen själf och hans moder Tarchan, hade hon på sin sida janitscharernes mäktiga stöd. Skulle hon störtas och dödas, som hennes företrädarinna Kösem, genom ett uppror af spahis och ulemas, eller borde man hellre krydda hennes sorbet med en passande tillsats? Man tvistade härom för slutna dörrar. Råttorna voro många, men katten för stark. Mot janitscharernes vilja var ingen palatsrevolution tänkbar. Reis effendi Schamisade, Kuprilis och Hagars hemlige fiende, föreslog enda utvägen. Man skulle tillställa ett upplopp i Stambul och framtvinga en tronförändring. Skänkerna vid en ny sultans uppstigande på tronen voro för janitscharerne oemotståndliga.

Sedan femtio år hade våldsamma regentombyten blifvit en vana. Vid sultan Ibrahims död ville Kösems parti störta den då sjuårige Muhamed och uppsätta på tronen hans broder Sulejman. Hvarför ej återkomma till denna plan och låta sultan Muhamed försvinna? Hade icke redan en dervisch förutsagt hans fall? Moslims skulle jubla, ty detta hade skett för att deras padischa vågat sälja det heliga landet åt judarne.

Så hemligt allt detta förbereddes, nådde likväl ett rykte därom den alltid vaksamma Hagar Sultan. Hon visste ännu ej allt, hon visste blott, att hon skulle blifva offret för släkten Zevis attentater mot rikets integritet. Det var icke första gången hennes lif och makt stodo på spel. Men det var första gången dessa ränker hotade henne under trycket af en bäfvan, som hon, den oförfärade, aldrig förut erfarit.

Budskapet om hennes morfaders och än mer hennes broders död i Jerusalem hade slagit Hagar med skräck. Benjamin var fallen, han, som ingen kunde döda före stjärnornas stund! Denna stund var då kommen för en af de tre. Men var stunden kommen för en, var den kommen för alla. Allt Hagars fäste vacklade under hennes fot. Hon, den obetvingliga, hon, den utkorade, som med stjärnornas makt skulle stiga från intet till allt, hon var nu prisgifven, som hvarje annan dödlig, åt slumpens nycker, åt fienders försåt, åt hela vanmakten af ett bräckligt människolif. Skyddslös, rotlös, dref hon ännu engång som en irrande spån på det omätliga världshafvet, och denna gång vanmäktigare än någonsin, sedan hon förlorat sig själf genom upptäckten att hon gifvit sig helt åt en annan.

Faran återgaf henne mod och besinning. All hennes stolta kraft uppreste sig mot denna förnedring. Nej, hon ville ej vika, hon ville trotsa sitt öde; med eller utan stjärnor ville hon strida, och skulle hon falla, ville hon falla obruten, trogen sig själf, trogen sin kärlek. Ja, hon älskade detta barn på tronen. Han behöfde henne. Hvad blefve han utan henne? En vällusting eller en blodig tyrann, som alla hans företrädare. Hon allena kunde af honom göra en vis och en hjälte: därför måste hon stanna; därför stred hon för honom, när hon stred för sig själf.

Hon var klok, modig och stark. Förr skulle tusen hufvuden falla, än hon ville vika. Hon förtrodde sig åt ingen, utvalde sina trognaste, fördubblade nattvakterna och lät kasta Schamisade i fängelse, i hopp att därmed afbryta sammansvärjningens spets. Därefter lät hon tillkalla Kuprili. Hon fruktade honom icke mer; deras roller hade ombytts; det var nu hon, hvilken behandlade honom som en slaf.

— Den dag man anfaller mig — sade hon till storvesiren — skall vara din sista. Huru många hufvuden gifver du mig för att rädda ditt eget? Jag vill veta detta; jag har lärt mig er sed.

Äfven Kuprili kände ej för första gången sin tillvaro hänga på en fin tråd. Han slingrade sig som en orm, men han hade funnit en ormtjuserska.

— Se där! fortfor Hagar, öppnande dörren och pekande på janitschar-agan, som i korridoren afbidade hennes order. — Du känner Mustafa. Din skugga faller icke på stenarna vid Lycksalighetsporten, förrän du yppat allt.

Kuprili kände Mustafa och fann rådligt att vara uppriktig. Men han hade ej varit grånad i statskonst, om han ej funnit en utväg. Han tillstod, under tårar af den lojalaste afsky, att sammansvärjningen gällde ingenting mindre än padischans krona och lif. Hagar studsade. Därpå hade hon icke tänkt.

— De uslingarne! utropade hon. Frukta de icke Gud och profeten, skola de frukta mig. Jag vill hitkalla mufti.

Kuprili höjde på axlarna.

— Mufti Ebu Said har läst i koranen, att en kalif, som sluter förbund med de otrogne, icke mer kan vara de trognes beherskare.

Detta var allvarsamt. En sultan kunde möjligen trotsa janitscharerne, men icke mufti, hvilken med sin legion af imamer och ulemas gällde för alla rättrogne muselmän som profetens uttolkare. Det var mufti Abdurrahman, som år 1648 genom en fetwa förklarat sultan Ibrahim oduglig att regera.

— Och hvem — fortfor Hagar — vågar beskylla vår rättmätige herre för att sluta förbund med de otrogne?

— Visaste bland dödliga — genmälde Kuprili under en djup bugning med korslagda armar — du vet, att tilldragelserna i Jerusalem ...

— Jag vet.

— att tilldragelserna i Jerusalem gifvit upphof åt ett skändligt rykte. De illasinnade, hvilkas tungor profeten låte förtorka vid gommen, djärfvas utsprida, att vår helgade kalif blifvit af dig omvänd till Mose lag och har i sinnet att öfverlåta regementet åt Abrahams säd såväl här som i det heliga landet.

— Och en så enfaldig saga tros?

— Tillåt din tjenare erinra, att mången kalif har blifvit störtad för mindre.

Hagar Sultan teg och teg länge. Ingen, icke ens den sluge österlänningen, såg ett spår af den våldsamma strid ända till blods, som utkämpades inom detta slutna bröst. Kuprili hade rätt. Om hon ock lyckades dränka sammansvärjningen i strömmar af blod, förblefvo likväl Muhamed IV:s tron och lif ett byte för alla misstankar, ett rof för alla omstörtningar, så länge hon stod kvar vid hans sida. Hennes makt var hans undergång.

Den långa tystnaden afbröts af frågan när storvesiren trodde att sammansvärjningen var mogen att utbryta.

— Vi ha nu slutet af Ramadan, fastemånaden, var Kuprilis svar. Din tjenare vet ej förrädarnes planer; men hittills hafva alla stora omhvälfningar skett vid början af Bairamfesten, som infaller om tre dagar.

— Så snart? ... Säg mig, Kuprili, vill du tvinga mig att låta ditt och mångas hufvuden falla, ty var viss, att jag icke skonar! Eller vill du hellre stå mig bi att rädda din herre och rädda dig själf?

— Allah förläne dig ett långt lif och en lyckosam regering! Befall, och jag lyder!

— Hvilket är det mest snabbseglande och bäst bevärade skepp i den turkiska flottan?

— Kapudan pascha föredrager framför alla andra galeren Monastir, med hvilken han tre gånger besegrat venetianerne. Monastir ligger för ankar vid Gyllene hornet.

— Godt. Sätt dig ned och skrif genast en order till Murad Kapudan pascha att utrusta Monastir segelklar till i morgon afton före midnatten. Jag vill själf utse dess chef.

Kuprili skref ordern.

— Skrif vidare en order till den nye paschan i Jerusalem att ofördröjligen låta uppsöka Ruben Zevis och hans dottersons kvarlefvor samt med all heder begrafva dem i judiska kyrkogården.

Äfven denna order uppsattes och expedierades.

— Kuprili — fortfor Hagar Sultan — du stannar under bevakning i sultanens palats till i morgon afton. Jag behöfver din underskrift för några regeringshandlingar.

Det låg ett så fast, så hotande allvar i den mäktiga sultaninnans befallningar, att storvesiren icke vågade göra en invändning. Hvad var hennes afsikt?

De två dagarna tillbragtes under tysta förberedelser. Ingen fick okallad inträda och ingen utan tillstånd lämna seraljen. Man anmärkte, att janitscharerne utbekommo hela sin innestående sold och därutöfver tre månaders förskott.

Sista aftonen tillbragte Hagar Sultan hos sin herre och gemål. Ingenting var förändradt i den unge sultanens dagliga lif. Skönskrifningen, ridlektionerna, sabelfäktningen, undervisningen i koranen, allt var som förr. Han var nu tolf år, tidigt utvecklad, läraktig, med snabb fattning och godt hufvud. Lynnet hade blifvit ojämnt, som ofta vid denna ålder: än häftigt och otåligt, än vekt och mildt. Hvad kunde icke göras af detta barn! Och dock visade sig redan de ärfda anlagen till en despot, sådan hela omgifningen uppfostrar tronarfvingen i ett österländskt hof. Han var egenmäktig, stolt och mån om sin värdighet, hänsynslös, när han brusade upp. Fädernes grymhet låg ej i detta veka barnahjärta, men väl mycken själfviskhet, mycket förakt för de slafvar, som kröpo för honom på golfmattorna. Huru väl behöfde han icke en fast och lugn ledande hand, en uppfostrarinna, som han var tvungen att högakta och som skulle lära honom att respektera människovärde! Hvem skulle ersätta denna hand, om den fråntoges honom? Hagars hjärta ville brista, när hon tänkte därpå.

Hennes ögon voro denna kväll beständigt uppfyllda af sönderpressade tårar. Dem såg ingen, de torkade okända bort i sin gömda källa. Hon hade låtit sin herre underskrifva ett papper, hvars innehåll var honom obekant. Detta hade ej skett förut; hon hade alltid sagt honom, att hans namnteckning, tugra, var helig och att han aldrig borde blindt underskrifva andras ord. Nu hade han frågat henne om papperets innehåll, och hon hade svarat: en tjenarinnas afsked. Han frågade icke mer, han skref under.

Hon satt på en pall vid hans fötter, där han hvilade tyst på divanen. Hon lutade sitt hufvud mot hans knän, medan han lekte med hennes långa svarta hår, lindade det kring sitt finger och kysste henne, gång efter gång, på kinden. Så brukade han icke förr, när han lekte med dessa lockar i barnsligt okynne. Han betraktade henne så tankfullt, att hon slutligen frågade:

— Hvarför ser min själs hjärta på mig?

— Jag tänker på min farmoder Kösem. De säga, att hon var vacker som du och hade ett lika långt svart hår. De grepo henne i håret, hon bet dem i handen, och de strypte henne i ett gardinsnöre.

— Den olyckliga! Hon älskade så högt sin gemål och sin son.

— Men de säga, att hon ville styra riket. En kvinna skall aldrig styra.

— Men om hon styr väl?

— Nej, hon skall aldrig styra. Säg mig, är du född fri?

— I det land, där jag födts, födas alla fria.

— Men profeten förbjuder en kalif att taga en friboren gemål. Är du född judinna?

— Min moder var född judinna, min fader var kristen.

— Vet du hvad de berätta? De säga, att en judinna har tillställt alla de senaste oredorna i Syrien.

Hagar förstod, att man förberedt den unge sultanen på hennes fall, utan att våga nämna henne. Hon beslöt gå sina fiender i förväg.

— Vet du också, inföll hon, att de, som säga detta, vilja störta dig från tronen?

Gossen rodnade upp till örsnibbarna.

— Hvem? frågade han.

— De, som dagligen ljuga för dig. Min herre och min kalif, du skall segra öfver alla dina fiender, men ingen seger vinnes utan ett offer. Säg mig någon, som du har mycket kär!

— Dig, svarade gossen utan betänkande.

— Så måste du vara beredd att uppoffra mig. Om jag skulle tagas ifrån dig, så minns, att jag alltid sagt till dig: kalif Muhamed, blif stor, blif ädel, blif vis, blif mild! Blif större än dina ärorikaste företrädare! Blif icke allenast lika tapper och mäktig som de; regera så, att de som förbannat dem må välsigna dig!

— Hvem vill taga dig från mig? Säg mig en! Jag har huggit hufvudet af en hyena, utropade gossen med en blixt af sin stamfader Osmans eld i de mörka ögonen.

— Jag vet icke. Kanske sorgen, kanske döden. Dem kan min kalif icke halshugga. Men om så sker, lofvar min herre och gemål, att jag får blifva hans trognaste houri i paradiset?

Gossen kysste henne så som han aldrig kysst henne förr. Ännu var det ett barns kyss, men en makas lycksalighet och en moders förtviflan genomilade Hagar Sultans ådror som floder af eld. I detta ögonblick hade hon velat dö.

— Elaka häxa, bannade gossen, hvarför låter du mig icke hugga hufvudet af dem som vilja taga dig från mig?

— Därför att jag är lycklig ... därför att jag älskar dig ... därför att du har mig kär ... därför att kärleken är den största, den starkaste makt i himmelen och på jorden. Nu vet jag det ... Godnatt!

— Vill du icke tillreda min kudde och läsa min ezan? frågade gossen.

Det var trotjenarinnan Sindar, som vanligen hedrades med detta förtroende. Nu, den sista kvällen, öfvertog Hagar hennes befattning och ledsagade sin gemål till hvilan. Han somnade trött i hennes armar, den lätta, lyckliga, aldrig svikande sömnen vid tolf år.

När han somnat, tryckte Hagar den sista brännande kyssen på hans panna och sade till negrinnan:

— Sindar, vi mötas engång i Guds paradis. Då skall jag fråga dig huru du vårdat min själs hjärta.

— Mitt lif för hans! svarade negrinnan gråtande, kastade sig till hennes fötter och kysste fållen af sin herskarinnas gröna sidentunique.

Hagar gick med en känsla som hade hon lämnat kvar det bästa af sig själf. Sultan Muhamed hade två vise lärare, Schami Hussein och Chodscha Rihan. Storvesiren Kuprili skulle behållas vid statsrodret; men hvar finna den, som efter Hagar skulle förvandla en född despot till en välsignelse för sitt folk? En sådan fanns icke i osmanernes rike.

Allt var förberedt. En timme efter afskedet lämnade Hagar Sultan, åtföljd af Sabina och sin lifvakt, obemärkt seraljen och red i nattens mörker till den väntande galeren Monastir, som rodde samma natt ut på Bosporen och tillsatte alla segel vid morgongryningen.

Samma morgon öfverraskades det vaknande Stambul och icke minst sultanen själf af en med hans egen hand undertecknad hat-i-sherif eller kungörelse till folket, hvari padischa, under betygande af sitt höga missnöje öfver oordningarna i Syrien, tillkännagaf, att han förskjutit sin gemål Hagar Sultan och tillåtit henne att välja en bostad utom hans rike.

Ett hjärta var krossadt, men en tron räddad. Ädelsinnad, men svag, blef Muhamed IV icke den starke och vise herskare, hvartill hans första gemål velat uppfostra honom. Under hans kraftfulle storvesirer Kuprili och Achmed reste sig än en gång osmanernes välde segrande mot Europa, tog Kandia och belägrade Wien, men led där ett nederlag, efter hvilket det sedan sönderfallit, stycke efter stycke, i två århundraden. Muhamed IV:s trettionioåriga regering blef dess vändpunkt. Han störtades från tronen 1687 och efterträddes af sin broder Sulejman, hvilken fyrtio år suttit instängd i Stambuls seralj.

26. Makalös.

Mais que la gloire immortalise.

Drottning Kristina var borta. Hvar? Ingen visste det. Man sade, att hennes resa liknat en flykt, att hon med ett glädjerop sprungit öfver gränsebäcken till danskt område. Hvarför? Var Sverige för henne den snäfva klädning, som en ungmö gärna uppknäpper i ryggen för att få andas fritt? Men detta var icke möjligt. Hon skulle ju komma tillbaka, hon hade hyrt ett hus i Stockholm.

Hela riket undrade. Man skulle ha undrat mer, om ej alla blickar varit riktade på den nye konungen. Och alla ögon voro i Kristinas tid vakna. Så många faror, segrar, triumfer uppskaka ett folk. Man stod ännu gentemot Europa; man hade ej fått tid att inmyra sig i egna småting. Stormaktstanken var invuxen i hvarje svensk, och finnarne följde långsamt efter. Hvar man betydde något i världen, hvar kvinna tillhörde en drottnings kön. Så hög, så glänsande hade en kvinna suttit på Sveriges tron, att man ogärna ville räkna hennes knappnålar. En sådan drottning måste man förlåta mycket för hennes storhets skull. Kanske var det lyckligt för riket, att hon steg ned från sin höjd, men hvarför nedsteg hon? Hvad ville hon? Hvad sökte hon? Hvad företog hon sig nu i främmande land? Några sade, att påfven spökat redan i Stockholms slott, och nu skulle han taga henne med kropp och själ. Gustaf Adolfs dotter? Omöjligt! Hon skulle återvända, förmäla sig med kung Carl och blifva hans drottning. Detta var öfverenskommet; hela afsägelsen var ett sätt att göra honom till konung. Hon kunde ju ej förmäla sig under sin rang.

Så vände sig beständigt alla blickar och tankar från drottningen till konungen och från honom åter tillbaka till drottningen. Aldrig har Sveriges rike varit så monarkiskt, som när allt tycktes hänga på en kvinnas nyck. Man trodde ej sina ögon, när man såg en stor, bred strimma af ljus så plötsligt, så oförklarligt slockna i mörker.

Drottning Kristina flydde med sådan hast, som hade hon velat undkomma sig själf. Fruktade hon, att man ville lägga hinder i vägen för bortresan? Möjligt. Rådet ansåg ju, att hon hellre borde förslösa sitt underhåll hemma än borta. Sannolikare är, att hon fruktade eget vankelmod. Hon hade låtit öfvertala sig engång förut, och mot afsägelsen, mot bortresan, mot trosförändringen talade inom henne svurna pligter.

Det beställsamma ryktet! Man sade, att hon rest i karlkläder inkognito genom Danmark. Man tillade, att konung Fredrik III förgäfves ridit ut för att se henne, att drottning Sofia Amalia, än nyfiknare, förklädt sig till värdshuspiga och uppassat Kristina vid en måltid. Man berättade, att den höga flyktingen låtit afklippa sitt långa hår för att bättre dölja återstoden under en karlperuk och att hon sagt till den tvekande kammartjenaren: »Klipp, Johan, klipp! Skulle jag skona mitt hår, när jag bortskänkt en krona?»

Hennes första rast var i Hamburg, Juli 1654, hos bankiren Antonio Texeira, den rikaste jude i världen näst Ruben Zevi. Där återtog hon med kvinnodräkten äfven rang och namn. Småningom samlades kring henne ett nytt hof, där Tysklands många småfurstar kommo att uppvakta henne. Och åter, men nu på främmande mark, begynte en lång rad af ärebetygelser och lustbarheter. Kristina var åter en drottning, men nu mera fri. Friheten var hennes personliga vinst; alla öfriga skulle, bundna i sträng hofetikett, erkänna henne såsom allenastyrande.

Huru de bugade djupt för denna rang utan makt! Ännu märktes ingen förändring. Europas lärde, som hittills prisat dygderna på tronen, prisade nu tronafsägelsen som en hjältebragd utan like. Det var så Kristina ville uppfattas. Men snillets drottning fordrade ännu sin tribut som regerande drottning.

Den rike hamburgaren hade mottagit henne kungligt, och hon ville visa honom sin erkänsla.

— Texeira — sade hon till honom — lyckan har begåfvat eder med alla förmåner som de dödlige eftersträfva. Jag är för fattig att lägga något därtill; men om ni ännu har en önskan ouppfylld, så säg mig den, och allt som står i min makt skall göras för att gå denna önskan till möte.

— Jag hade en önskan — svarade juden i hofstil — men denna är redan uppfylld öfver all min förväntan och värdighet. Jag önskade att engång få vid eders majestäts fötter betyga den största drottning min vördnad, och mig har vederfarits den oförlikneliga äran att få mottaga henne i mitt ringa hus.

— Det fägnar mig, återtog drottningen, om ni betraktar mitt besök som ett aktningsbevis mot eder och edra trosförvanter. Ni känner min fördomsfrihet. Judarne äro världens äldsta adel; hvar och en af eder är af furstlig börd; ni framför andra. Hvad kan jag göra för eder? Vore ni kristen, funnes väl utväg. Men hvad säger ni, om jag skulle hos konungen af Spanien utverka åt eder en ny titel? — Och hon slog småleende juden lätt på axeln med solfjädern. — Protektor öfver Jerusalem?

Texeira teg ett ögonblick, förlägen och öfverraskad.

— Ursäkta, eders majestät; denna titel är icke alldeles ny. Kejsaren har för tjugu år sedan erbjudit samma värdighet åt Ruben Zevi i Regensburg, och han har afslagit den.

— Hvad? Ruben Zevi? Men detta hindrar ju inte mig att bereda samma utmärkelse åt en värdigare.

— Värdigas än en gång förlåta eders majestäts ringaste tjenare! Ingen har kunnat vara värdigare en sådan ära, än Ruben Zevi, som gifvit sitt lif och hela sin oerhörda förmögenhet för att återvinna Jerusalem. Det var ett dåraktigt företag; jag förutsåg dess utgång och afrådde min vän Zevi. Men eders majestäts vishet inser, att jag efter sådana tilldragelser, som uppskakat hela vår stam, icke kan mottaga titeln af protektor öfver Jerusalem.

Kristina hade upplefvat för mycket under dessa månader för att hinna egna någon uppmärksamhet åt så aflägsna händelser. Nu erfor hon genom Texeira den nye Messias’ uppträdande och hans farbroders fall. Hela det konstiga system af världsherravälde, som Ruben Zevi uppbyggt på guldets allmakt, hade brustit med honom i spillror. Hans omätliga rikedomar hade inom mindre än ett år runnit bort som en uttappad sjö i gapet af denna allt uppslukande orientaliska kris, och judar och kristne hade som gamar slagit ned på återstoden af bytet. Texeira förteg, att han själf just nu var i rastlös verksamhet natt och dag för att ärfva sin vän Zevi i två eller tre världsdelar.

— Nej — anmärkte Kristina tankfull — vi skola inte mera tänka på en protektor. Europa har tills vidare nog af en sådan i England. Skada på Ruben Zevi. Det var dock en stor tanke att vilja återupprätta sitt folk i dess stad Jerusalem. Jag hade velat låna honom min krigshär; det hade varit något för Wittenberg eller för Königsmark. Och jag skulle ha gjort Emporagrius till påfve där för att bli honom kvitt ... Jag vill minnas, att Zevi hade en dotterdotter, som blef odalisk hos sultanen.

— Hon blef hans första gemål. Mina trosförvanter prisa henne som en kraftfull och vis regentinna. Hon styrde Turkiet enväldigt i sex år, men lärer nu blifvit störtad.

— Och förmodligen strypt?

— Sannolikt. Hennes öde är obekant.

— Det var lätt att förutse. Men min bäste Texeira, hvad kan jag göra för en man, som nu blifvit den förste i Israel? Medborgarerätt i det fläskätande och öldrickande Sverige kan jag inte förskaffa eder. Det rinner mig något i hågen. Ni blir kristen, min vän; tro som tro, kappa som kappa, katolik till exempel; det är den bekvämaste utvägen att få sina synder förlåtna. Lyd ett godt råd! Jag smickrar mig att stå väl hos hans allrakristligaste majestät konungen af Spanien och är nästan förvissad om att kunna göra eder till guvernör öfver Peru.

— Jag tackar eders majestät underdånigst. För närvarande är den största nåd, som kan vederfaras Hamburg och mig, att eders majestät täckes med sin höga närvaro hedra stadens ringa afskedsfest i morgon vid Wandsbeck med anledning af eders majestäts afresa.

Kristina skrattade.

— Tillstå, min käre bankir, att ni är lika hjälplöst förlorad, som ni är omättlig. Inte ens Perus grufvor kunna rädda er själ. Godt. Jag skall komma till festen. Och vill ni fortfarande vara min hofbankir, så uppodla eder talang att amusera det snåla rådet i Stockholm med mina underhållspenningar. Jag försäkrar er, att ni där skall finna värdige trosförvanter.

Afskedsfesten vid Wandsbeck utanför Hamburg den 16 Juli 1654 var den mest lysande, som den gamla hansestaden firat i mannaminne, och den första försmak drottning Kristina fick af europeisk herrlighet utom sitt snöland. Allt fursteligt, adligt, högborgerligt, lärdt, ansedt och lysande, som norra Tyskland då hade att framvisa, var där församladt till en praktfull bankett. Smickrande tal, symboler och äreportar omväxlade med dans, fyrverkeri och andra lustbarheter till klockan ett på natten. Drottningen var förtjusande, kvick, älskvärd, nedlåtande glad. Själfva majestätet syntes förgätet i denna talrika, festklädda människoskara, under dessa fria, lummiga löfgångar, i detta för ett nordiskt öga så ovana sommarmörker, som de brokiga lamporna ej lyckades fullt fördrifva från parkens skuggor. Men kungablicken fanns likväl alltid kvar i de stora, uttrycksfulla blå ögonen, alltid vaken, alltid sig själf midtunder läpparnas löjen och tungans skämt. Öfverallt hvar hon visade sig, gaf man henne vördnadsfullt plats. Nu tycktes hon icke göra anspråk därpå; hon hade föresatt sig att vinna sitt nya rike, världen, vid denna sin första debut på utländsk botten. Om henne fanns endast ett omdöme, och det sjöng hennes lof. Snillet kände man, det hade tillräckligt blifvit beprisadt förut; men personligheten var obekant intill nu för de flesta. Och om henne hade man sagt ... ja, hvad allt ondt och lastbart hade man ej ljugit om denna tjusande drottning, som tycktes i sin person förena de högsta kungliga dygder med den älskvärdaste borgerliga umgängeston! Kristina fann och förtjente månge beundrare i Wandsbeck. Vågade förtalet höja en hviskning, smög det förläget i skuggan och hukade sig ned bakom de täta löfven. Westfaliska fredens underhandlare voro tillstädes och prisade hennes fredskärlek; staden Bremen, hvilken hon nyss försvarat mot svenska rådet, tog sig talan å hela Tysklands vägnar och förklarade genom sina rådsherrar Kristina för den ädlaste telning af germanisk rot. Glömda voro krigets blod och utpressningar, alla halfläkta sår, all sköflad människolycka. Hon var fredsstiftarinnan, som återgifvit hoppet åt dignande folk; hon var tidehvarfvets fria tanke och lysande medelpunkt; hon var den enda dödliga som nedstigit från en tron och dock förblef majestätet. Wandsbeck blef senare öfverglänst af större triumfer, men blef dock den första gästrollen och den första applåden under en lång kunglig förevisning på Europas skådebanor.

Bland de inbjudne gästerne var landtgrefven Fredrik af Hessen-Eschwege med sin gemål Eleonora Katarina, drottning Kristinas kusin och jämnåriga fostersyster, pfalziska husets sorgebarn. Denna furstinnas första ungdoms felsteg var nu förgätet och öfverskyldt genom förbindelsen med en likaså ostadig furstlig gemål, men äktenskapet var långtifrån lyckligt. Kristina hade gjort allt för att utplåna sin kusins vanrykte och gjorde det äfven nu. Hon gick den förlägna furstinnan till möte, tog henne förtroligt under armen och ledsagade henne till en berså, nog öppen för att låta dem ses, men nog afstängd för att tillåta ett ostördt samtal.

— Min vackra Nore har blifvit en vingklippt dufva, sedan vi sprungo tillsammans i Stegeborgs backar, började drottningen, såsom när man vill uppresa en till hälften afbruten ros. — Hvad säger din spegel? Tillåt honom ej inbilla dig, att du åldrats. Jag ber dig, haf inte för brådt; minns, att din ungdom äfven är min!

Furstinnan teg med nedslagna ögon och återhållna tårar.

— Är du ej lycklig, Nore?

Samma tystnad. Utom det fladdrande lynnet hos båda, voro dessa två hvarandra så olika, som det var möjligt för två fostersystrar.

— Är han dig otrogen, säg? Jag känner hustrur, som prisa sin man för att han inte slår dem.

Eleonora Katarina kände behofvet att försvara sig själf genom att försvara sitt val.

— Min gemål är ridderlig, hviskade hon med ett försök att småle.

Kristina undertryckte ett elakt skämt; hon ville ej såra, hon ville upprätta.

— Det gläder mig, fortfor hon. Man kan förlåta allt, utom låghet. Jag föredrager en lättsinnig ädling framför en dygdig skrymtare. Det är lyckligast att vara fri; men bär man en black om foten, skall man ställa så, att man har armarna fria. Minns du gamle Wolfenbüttel, stallmästaren, som lärde oss rida på Rönö, den tiden vi ännu buro pudrad hårpung, puffärmar och långa pärlband? ... »Styfva tyglar, lilla nåden, om han går durch; men klappa honom däremellan beskedligt på halsen!» ... Har du glömt ridkonsten, Nore?

— Jag har glömt allt, utom din godhet, Kristine. Det var en tid, när jag nästan tyckte mig vara din jämlike. Och nu har du icke din like i hela den vida världen! Du är mer än stor ... du är makalös ...

— Ja, utan gemål, utan min man Abraham, som Sara kallade herre! Däri är jag lyckligare än du. Men trösta dig, Nore; jag får ej, som du, en son eller dotter, hvilken engång skall blifva större än jag. Var nöjd med din lott att förädla ett litet tyskt furstehus med svenskt Vasablod. Det är bättre att lämna något stort efter sig, än att själf vara stor ... Makalös! Hvar fick du det ordet? Makalös i mitt jungfrustånd ... makalös i min frihet ... ja, hvarför icke makalös i hela världen? Det finns ju ej två skapade ting, som äro hvarandra fullkomligt lika. Min vackra ros med de slokande bladen, om det gör dig en förnöjelse, så minns, att du funnit mitt rätta ord! Det skall blifva mitt valspråk ... Makalös, makelos ... man kan ju göra grekiska af’et. Jag skall låta prägla det på en medalj; det skall blifva min fenix ...

Och hon tog vid bästa lynne sin fränkas arm för att återvända till festens vimmel. Furstinnan Eleonora Katarina kände sig på samma gång upprättad och nedslagen. Makalös? Ja, så deltagande och så öfverlägsen; så upprättande andra och dock — själf så ensam allt!

Följande morgon var Hamburg åter i rörelse för att säga sin höga gäst ett rätt praktfullt sista farväl. Men i Texeiras hus förnams endast rasslet af flitiga pennor, som vid alla kontorets pulpeter utfärdade order att inhösta millioner från Ruben Zevis ruiner. Drottningen hade försvunnit vid första daggryningen, själf i karldräkt och åtföljd endast af manlige ledsagare.

Längre kunna vi icke följa denna lysande stjärna på hennes bågformiga fall — icke till Brüssel, där hon inför pater Guèmes afsvor sina fäders tro — icke till Innsbruck, där hon inför renegaten Lukas Holstenius offentligt besvor sin tro på skärselden, helgonen, påfvens ställföreträdande makt och den allena saliggörande katolska kyrkan, hvilken förklarat hennes fader för Antikrist — icke till intåget i Rom, där hon blef Kristina Alexandra — icke till intåget i Paris, där hon förvånade allt och själf förvånades öfver intet — icke till hennes berömda vetenskapsakademi i Rom — icke till hennes olyckliga besök som gengångerska i Sverige eller hennes åtrå till dess och Polens kronor — icke till hennes tvister med påfven, hennes svikna illusioner och ryktets trolöshet — icke till den ensliga ålderdomen och bortvissnandet af all jordisk herrlighet — icke ens till de sista årens uppriktiga själfbiografi, som hon tillegnade Gud, emedan på hela jorden ej fanns en dödlig, åt hvilken hon ville förtro sig helt eller som hon ansåg värdig att vara hennes jämlike, långt mindre hennes öfverman. Hon var nu, 1654, så helgjutet färdig, som en karakter kan vara i tjuguåttonde året af ett människolif, hvilket alltigenom kommer till möte med nya öfverraskningar, nya lärdomar. Grunden var lagd, öfverbyggnaden återstod. Hon var »den oförlikneliga» — »den tionde sånggudinnan» — »den svenska Minerva» — »gudarnes hjältedotter» — »nordens Sibylla» — »konungarnes drottning» — »den himmelska hjältinnan, den andra solen» — »Christina coelestis heroina, alter sol». Hon var Fenix, som uppflög från bålet, och däröfver stod att läsa i grekisk inskrift μάκελος, makalös.

Grekiska ordet μάκελος betyder en inhägnad, och romarne gjorde däraf maceria, en trädgårdsmur, macellum, ett hökaretorg. Hvilken betydelse än den lärda drottningen månde ha tillerkänt dessa närgångna härledningar, som ej kunde vara henne obekanta, visst är, att inhägnaden minst motsvarade hennes obundna frihet. Men inhägnaden kunde få en vackrare betydelse, om den tolkades som beskydd, och där fann Kristina sin lösning af sfinxens gåta. Beskyddarinna af allt stort och upphöjdt i handling och tänkesätt, beskyddarinna af konster och vetenskaper, beskyddarinna af den fria tanken och samtidens högsta kultur; detta var hennes makelos, hennes mål och ära. Erkännes Thorilds sats som berättigad: ett styckes förtjenst är dess mening, ett lifs högsta mål är dess sanning; då skall historien, som mäter bristerna, hellre behandla dem som teckningens skuggor och låta det stå i ljus, som består för eftervärlden. Då skall Sverige minnas, att Gustaf Adolfs dotter satt kungligt hög på dess tron, själf krönt med en ny lager, i dess äras mest lysande tid. Då skall Finland icke förgäta, att det af henne, medan hon ännu var ett barn, men ett därtill värdigt barn, mottog sin första medborgarerätt i vetenskapernas världsrepublik. »Mig hänger hon vid hjärtat», sade om henne den alltid stortänkte Geijer. Och bättre än någon har denne häfdatecknare angifvit hennes ställning, när han säger: »Själf sväfvande mellan ytterligheter, var Kristina en bild af den farliga storhet, hvartill Sverige uppstigit.»

Höga, bländande hamn af mänsklig storhet och mänsklig svaghet, så hejdlöst beundrad, så skonslöst förtalad, du, på hvars graf två sekler snöat, utan att förmå utplåna dina spår eller återgifva fullt klart och fullt rättvist din bild — vredgas ej, om en skattsökare i häfdens och hjärtats lönkamrar frågat ditt tidehvarfs stjärnor om tydningen af din gåta och där funnit en begåfning och en brist, som förklara allt! Stellæ inclinant ... Kalla stjärnornas inflytande medfödda anlag, och vi stå på det nittonde seklets böljande grund.

Den Kristina, som världen beundrat och smädat, har tecknats så lekande lätt och så träffande likt af Voltaire, att ingen fotograf kunnat lyckligare fördela ljus och skugga:

Det är:

På hennes korta och lätta kjol; på hennes lifrock och halskrage; på den plymprydda hatten; på hennes röda band, som hängde framåt och bakåt; på hennes behagfulla, högburna uppsyn af amazon och äfventyrerska; på denna näsa af en romersk konsul; på denna en halfgudinnas stolthet; på denna känslofulla och högdragna blick igenkände jag genast Kristina, de fria konsternas stöd, Kristina, som afstod för intet sitt rike och sin kyrka; henne, som kände allt och trodde intet; henne, som den helige fadern förklarar för helgon, som lutheranen fördömer, men som ryktet bär till odödlig ära.

27. Ett nytt lif.

Jag var död, och se, jag lefver!

Dagarna före michaeli 1655 uppträdde i Karis socken i Nyland fältpredikanten Petrus Luth. Han var en man om vidpass fyrtio år, lång, mager, blek, mycket lärd, men än mera brinnande i sin tro. Hans lärdom och stora gåfvor skulle tidigt ha fört honom till den finska kyrkans äreställen, om han ej föredragit att predika sin mästares bud för desse af hatet, hämnden och plundringen förvildade krigare, som bäst behöfde honom. Han, som tio år förut så modigt trotsat slagfältens faror för att förbinda de sårade och trösta de döende, hade nu blifvit en afsvuren fiende till ryttaren på den röda hästen. Hvar han kom, predikade han fredens och kärlekens evangelium så som hans tid ville höra det. Han var ej en af de gråtmilde, han hade styfnat i kampen om lif och död, men han bar en sötvattenskälla under ett kummel af klippblock. Hvarför skulle han lipa? Där var ingen brist på nöd och tårar honom förutan. Hårdhändt och oförfärad, såsom det släkte, till hvilket han talade, kastade han ned i stoftet allt som icke stod fast rotadt på eviga klippor.

Denne väldige predikant var på genomresa till Ekenäs för att afgå med finska trupper till Reval, men dröjde några dagar i Karis, medan rotarna samlade sig. Vid denna tid var det korta fredslugnet åter förbi; Carl X Gustaf hade ryckt i fält mot Polen; ryssen väntades, allt var åter vapenslammer och krigslarm. Mäster Petrus predikade michaelidagen i Karis kyrka om »den störste i himmelriket», men hade samtidigt att framställa Michaels strid med draken. Draken var kriget, draken var ryttaren på den röda hästen. »Ve dig, plundrare, som ännu ej blifvit plundrad! Ve dig, röfvare, som ännu ej blifvit röfvad! När du slutat att plundra, skall du själf blifva plundrad; när du upphört att röfva, skall man röfva dig. Si, hjältarne klaga därute, fredens sändebud gråta bitterligen. Stigarna stå öde, ingen fred är på vägarna. Landet sörjer och försmäktar. Libanon blyges och vissnar, Saron är likt en ljunghed, Basan och Karmel fälla löfven. Nu vill jag uppstå, säger Herren; nu vill jag uppresa mig, ja, nu vill jag uppresa mig. I gingen hafvande med hö; I skolen föda halm. Eder andedräkt skall blifva en eld, som förtär eder. Folken skola förbrännas som kalk; såsom afhuggna törnen skola de förbrinna i eld. Ho bland oss kan bo vid en evig brand? Herren skall döma hedningarne; han skall skipa rätt åt talrika folk, och de skola smida sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknifvar. Allt krig skall med storm och blodig klädnad i eld förbrändt varda.»

Icke nöjd med dessa Esaias’ ljungeldar, kallade predikanten den talrikt församlade menigheten ännu till en bibelförklaring på eftermiddagen vid Nyby gård, som var den största i kustbygden. Folkskarorna strömmade dit och lägrade sig under bar himmel på den öppna sluttningen af en skogshöjd vid gården. Det var enkelt, som i de första kristnas tid. Ett klippblock på kullen var på samma gång predikstol och altare; där låg Gustaf II Adolfs stora bibel uppslagen. Den tidigt sjunkande höstsolen färgade med sitt röda sken de vissnande löfven, den groftimrade stugan och den ljudlöst lyssnande, spridda åhörarekretsen.

Aftonvinden fattade orden och bar dem ned utför sluttningen. Talaren grep Zofars ord i Jobs bok för att tukta tidens öfvermod. »Vet du ej, att det varit så från evig tid, från det människan sattes på jorden, att de ondas fröjd är ovaraktig och att den gudlöses glädje räcker endast för stunden? Om än hans höjd stege upp till himmelen och hans hufvud räckte upp till molnen, blifver han dock förstörd för evig tid. De, som sett honom, fråga: hvart gick han? Såsom en dröm förflyger han, man finner honom icke mer, och han jagas bort såsom nattens syn. Det öga, som sett honom, ser honom icke mer, och hans rum skådar honom ej mer. Om än hans ben fyllas med ungdomskraft, bäddas de dock med honom i mullen!»

Därefter öfvergick han med apostlarnes ord till kärleken såsom det första och yppersta budet — detta bud, som själfviskheten förnekar och som kriget uppenbart hånar. Vet du icke, att »Gud är kärleken, och den som blifver i kärleken, han blifver i Gud och Gud i honom?» Förstår du icke, att »om jag visste alla hemligheter och all kunskap och hade all tro, så att jag försatte berg, och hade icke kärleken, så vore jag intet?» Om någon menar sig vara profet eller andeligen begåfvad, han besinne Herrens bud. Ty »profetiorna skola försvinna och tungomålen upphöra, och kunskapen skall försvinna, men kärleken vänder aldrig åter.» I himmelen och på jorden är han det största, det enda, det eviga, som aldrig förgås.

Predikanten slutade med att framställa det ödmjuka, älskande barnet såsom den störste i himmelriket. Hans ord nedslogo i den själfviska, hårdhjärtade tiden såsom hagelskurar öfver tistelbevuxna fält, men på samma gång som vårregn öfver smältande is. I dessa ord låg något af den allt upprättande, allt förenande kraft, som i tider af hårda pröfningar förklarar hvarför icke ett folk går under.