TREDJE DELEN. MAKALÖS. (continued 3)

— Men Rachel får mig till hvad hon vill, invände Benjamin oskyldigt.

— Rachel är en af dem, till hvilka Moses’ Gud sade: föröken eder och uppfyllen jorden! Man skall vara god mot de svaga, men man skall ej nedsjunka till deras svaghet. När de säga dig: fall! så svara dem: stig! Ty när de förökats och uppfyllt jorden, ha de fyllt sin bestämmelse, som plantan och djuret. Vi tre — du känner den tredje — ha fått en annan lott i skapelsen. Vi skola lyfta till oss det som kan upplyftas; det öfriga låta vi ligga, om vi ej nedtrampa det.

Krökande sig åter åt öster, hade Donau efter Theiss’ inflöde blifvit betydligt bredare och liknade nu ett sund mellan hafskuster. Levant passerade Belgrad, Orsova, Palanka, Viddin. De resande hade inkommit på turkiskt område: till höger Bulgarien, till vänster Valakiet. På båda stränderna vilda, grymma folk, hårdt trälande under roflystne paschar. Gång efter gång stängdes floden af fästen eller väpnade stora galerer. Tull utkräfdes vid hvarje fäste, hvarje af paschan utsänd galer. Därpå var Ruben Zevis beskickning förberedd, strödde ut guld och kom lyckligt igenom. Nattvakterna måste fördubblas. Åter två gånger angreps Levant i mörkret af lätta båtar. Här aflöpte det icke med skrämskott. Benjamin Zevi fick åter pröfva Urban Niemands förrostade huggvärja. Anfallen tillbakaslogos, de djärfvaste korsarerne störtades med blodig panna i floden. Levant uppnådde lyckligt, efter tre veckors resa, Svarta hafvets vida hafsspegel genom Sulinamynningen.

— Hagar — sade Benjamin en dag, när de, styrande söderut, befunno sig på öppna hafvet — läser du italienska? Jag har glömt allt hvad jag engång lärde af konstberidarne.

Hagar mottog ett afgnaget fårben, hvilket Sabina funnit bland lämningarna af morgonens måltid, och hopstafvade några i benet inristade italienska ord: I natt klockan 2. Den, för hvilka dessa ord voro ämnade, hade sannolikt icke märkt dem och bortkastat benet.

Assar Kaba rådfrågades. Hans folk var höjdt öfver alla misstankar, men bland roddarne och besättningen funnos åtta italienare, sexton tyskar och två spaniorer. Man lät ingenting märka, vakten gäspade på sin post, natten kom, allt syntes hvila i ro. Men man var förberedd. På det utsatta klockslaget höjde sig i mörkret först ett, så åter ett och åter ett hufvud öfver luckan till roddarnes fördäck. Tre skuggor smögo sig varsamt fram och begynte lösgöra storbåten. Samtidigt förmärktes en röklukt från lastrummet.

Assar Kaba hade inväntat detta ögonblick. Innan de tre skuggorna vid båten anade oråd, grepos de bakifrån och kastades i hafvet. Samtidigt inträngde eskorten under fördäcket, fann sex af roddarne sysselsatte att binda sina sofvande kamrater och vräkte, efter en kort strid, äfven de sex i hafvet. En sjunde, som anlagt eld i lastrummet, förpassades samma väg. Elden släcktes. Det var en af dessa korta processer, som voro så vanliga denna tid, när hvarje hand sökte byte och en fiendes lif icke ens aktades värdt en krigsrätt.

En man, den tionde af de sammansvurne och troligen anstiftaren till detta försåt att bränna Levant, hade undkommit genom att själf hoppa i hafvet och, försedd med en korkdyna, söka uppnå stranden. Det var den genuesiske lotsen. Han hade i brådskan glömt sin lifgördel, och i denna fanns en påbörjad rapport till tiomannarådet i Venedig. Detta råd var ett märkeligt kugghjul i sextonhundratalets inre urverk. Det kände allt, dess spejare funnos öfverallt. Det visste Levants afgång och destination; det skulle ej underlåta att anlägga sina kontraminor mot Ruben Zevi.

Lyckligtvis blåste vinden god, man hade blott tre dagsresor till Konstantinopel. När Levant efter nya tullar, prejerier och mutor en dag i början af Juli ankrade vid gjaurernes hamnbrygga utanför Gyllene hornet och första dufvan från Regensburg försvann i den blå sommarluften, hade galeren varit fyra veckor på vägen, en ovanligt snabb resa i dessa krångliga tider och farvatten. Dessa fyra veckor hade Hagar användt att med tolkens tillhjälp lära sig turkiska språket och göra sig underrättad om ställningen. Hon inträngde i allt med tankens snabbhet.

Forntidens Byzanz, grekernes Konstantinopel, nu mera osmanernes Stambul, var vid denna tid en stad af ruiner och kojor, mellan hvilka här och där sågs ett sällsamt prålande palats i urartad arabisk byggnadsstil eller det spetsiga tornet af en förgylld minaret. Ärevördig och jättestor, reste ännu den till moské förvandlade Sofiakyrkan — Aja Sofia — sin förfallna kupol öfver spåren af barbarernes ödeläggelser. Stora kvarter af staden lågo i aska efter den senaste blodiga striden om Muhamed IV:s tron, men i de kvarstående, trångt byggda stadsdelarna vimlade täta folkhopar af alla Västasiens och Europas tungomål. Trotsande alla ödeläggelser och alla oblida skiften, fortfor denna geografins underbara pärla ännu att vara sin världsdels förnämsta handelsstad, ett oumbärligt marknadstorg för öster- och västerland. Sultanerne voro inga föraktare af det snöda guldet; de öppnade villigt sin hamn för alla länders köpenskap, under förbehåll att taga åt sig hvad de funno för godt. Och sultanerne växlade om, men finanserna förblefvo alltid de samma, alltid lika bekväma. Pascharne sögo ut och urkramades som svampar.

Denna berättelse har icke antecknat alla de mutor, hemliga smygvägar och eunukers förord, hvarmed det slutligen lyckades Benjamin Zevi att bana sig väg till storvesiren Kuprili paschas mottagningsrum och, åtföljd af tolken, öfverlämna i hans egen hand det viktiga brefvet. Men när budbäraren kommit så långt, såg det ut som skulle han ej komma längre.

Kuprili var en man om mer än sextio år med långt silfverhvitt skägg och bar den gröna turban, som utmärkte hans höga rang. Den mäktige sonen af en fransk renegat låg utsträckt på sin divan. Österlänning till börd och seder, lät han sällan märka, att han af sin fader, fransmannen, fått en till hälften europeisk uppfostran och talade flytande franska. Denne man, hvilken hans samtid prisade som en rättskaffens muselman, kunde efter behof förskapa sig till en orm eller en tiger, han kunde vara lika smidig, som han en annan gång var brutal — än listig och grym, än öppen och ädelmodig, nästan ridderlig, alltid klok, alltid beräknande, kort sagdt en glänsande förening af europén och asiaten under samma turban.

Sedan sändebudet tre gånger bugat sin panna mot golfvet, nedlät sig storvesiren att genomläsa brefvet och därpå afgifva turkiskt besked.

— Hvad? Son af en skabbig hund, hur vågar du komma till mig med ett så oförskämdt tillbud? Vet du icke, att min herre sultanen värdigas för närvarande tillåta republiken Venedig lefva i fred på hans utmarker? Och hvad är det för en usel bakschisch (drickspenning) du bjuder min herre för ett fredsbrott med gjaurerne? Bjud detta åt slafven, som tillreder min sorbet, och tacka min nåd, att jag ej skickar dig hem med afskurna öron.

— Min herre, den stormäktige fursten öfver västerlandet Ruben Zevi tillbjuder profetens utkorade kalif, hvars lif den Allsmäktige bevare i tusen år, ön Kandia, med alla dess skatter, uppläste Benjamin oförskräckt sin inlärda läxa genom tolken.

Kuprili reste sig till hälften upp i divanen.

— Och detta bjuder den gamle kamelen, på hvilken alla människor spotta! Är då Kandia hans, efter han skänker det som en allmosa åt de trognes beherskare? Säger han icke, att vi skola eröfra det med moslims blod? Kan icke min herre taga denna usla ö, den stund han finner för godt, och behålla den, utan att fråga en oren gjaur om hans lof därtill? Bort med dig! Hälsa din herre, att jag hvarken hängt eller spetsat hans fattiga valp. Gå, det är nåd nog. Hassan, drif ut pojken; han må krypa ut helskinnad!

Med detta besked återvände Benjamin till den otåligt väntande Hagar.

— Allt förgäfves! Intet att göra! Han har intet annat än skymford till svar. Hade jag detta turkiska nöt engång på Levants däck och en ärlig dagg i min lytta hand!

Hagar eftersinnade.

— Venedig har hunnit före oss. Men ingenting är förloradt; storvesiren vill endast afpreja oss mera penningar. Vi skola tysta bandhunden med ett nytt köttstycke. Du skall utverka ett nytt företräde.

— Och återvända med afskurna öron! utbrast den förolämpade brodern.

— Nej. Skaffa mig en karldräkt med lösskägg; jag har gjort mig underrättad om allt; jag skall följa dig som din tolk.

Dagen därefter hade guldets klang och böneskriftmästarens girighet åter banat en väg till den förtörnade storvesirens gemak. Besöket tycktes ej vara oväntadt och utföll mindre onådigt.

Efter de föreskrifna vördnadsbetygelserna täcktes sultanens förtroendeman fråga, om budbäraren var trött vid lifvet, när han än en gång vågade besvära de trognes beherskare.

Benjamin svarade, bugande pannan till golfvet, på svenska:

— Jag önskar i djupaste underdånighet, att de trognes beherskare och besynnerligen hans höge trotjenare måtte bekomma femtio goda rapp af ett bamburör under fotsulorna, efter jag hör, att det skall brukas så här i österlandet.

Tolken framträdde och uttydde denna underdåniga önskan på turkiska:

— Den stormäktige Ruben Zevis budbärare säger sig vilja öfverlämna åt eders excellens’ vishet att själf bestämma de villkor, som kunna göra förevarande ärende behagligt för de trognes beherskare.

— Hvad bjuder mig då den gamle kamelen där i sitt råtthål?

— Han bjuder, utom Kandia, kvitto på hela sin fordran hos framlidne sultan Ibrahim.

Storvesiren höjde föraktligt på axlarna.

— Hvad angå sultan Ibrahims skulder hans efterträdare?

— Han bjuder — fortfor tolken — därutöfver femhundratusen genuesiska dukater i fullviktigt mynt.

— Femhundratusen? ... Det är ändtligen något förnuft i ett sådant anbud. Men det kostar mig mer att utrusta en flotta mot Kandia.

— Är det tillåtet att yppa för eders excellens en sak af vikt utan vittnen? fortfor den till tolk förklädda Hagar, plötsligt utbytande turkiskan mot fransyskan.

Storvesiren Kuprili studsade, fixerade ett ögonblick den spenslige tolken, som ej såg vådlig ut för hans säkerhet, och gaf därpå böneskriftmästaren en vink att aflägsna sig.

— Hvem är du? frågade vesiren på samma språk.

— Jag är den, som kan bjuda ers excellens allt hvad edert snille ej kan hoppas att vinna utan guld, svarade Hagar djärft. Jag har Ruben Zevis fullmakt in blanco. Tillåt mig att erinra om hvad eder vishet känner bättre än jag, men som är nödigt för att uppfatta betydelsen af mitt anbud! Alltsedan den store sultan Suleimans död för sjuttio år sedan hafva janitscharerne uppsatt sultaner på kalifernes tron och åter afsatt dem. För trettio år sedan afsatte de sultanen Mustafa, tillsatte Osman II, mördade honom, uppsatte åter Mustafa och mördade honom året därpå. Mustafas förste son Murad regerade kraftigt och blodigt, men dog i sin halfva ålder. Andre sonen, Ibrahim, omgjordades med profetens sabel. Han älskade prakt, kvinnor, pälsverk och ambra, förslösade rikets skatter, gaf en armenisk jättinna Damaskus och lät henne styra. Ibrahim afsattes, dränktes i ett bad af rosenvatten och begrofs i ambra. Hans moder validé Kösem uppsatte efter ett blodbad Ibrahims son Muhamed på tronen och styrde riket, tilldess att hon nattetid stryptes af ulemas, sofis och spahis med ett gardinsnöre. Sju storvesirer hafva inom få år tillsatts, afsatts, strypts, spetsats eller sönderslitits af vilda hästar. Eders excellens, den åttonde, afbidar samma öde, om ej alla tigrar och schakaler tystas med guld. Men alla tillgångar äro uttömda: tronbestigningen har ensamt kostat 4,080 pungar, hvarje pung räknad till 500 piaster, hvilket gör 1,958,400 dukater. Hären och flottan uppsluka än mera; minns, att en kristen flotta redan stängt Dardanellerna och att fyrtio fästen förlorats i Bosnien! Icke ens eders excellens’ oförlikneliga snille skall utan penningar lyckas bevara den unge sultanen på kalifernas tron.[5]

— Unge man — inföll storvesiren med rynkade ögonbryn — huru många lif har du att förlora, när du vågar tala till mig ett sådant språk?

— Eder underdånige tjenare har endast ett, men det kan blifva eders excellens nyttigt, genmälde Hagar oförfäradt. Må eder vishet urskulda min dristighet: jag hade icke vågat tala så till den mäktige förvaltaren af profetens arf, om icke eders excellens’ företrädare Achmed pascha blifvit söndersliten af hundar och stycken af hans fett blifvit sålda för tio asper som botemedel mot gikt. Minns, att det gäller återupprättelsen af osmanernes herravälde öfver världen. Eders excellens är den man, som profeten utkorat till detta höga värf, och den ende som förmår utföra det. Men äfven ett lejon kan kämpa förgäfves utan en droppe lifgifvande vatten, och eders excellens behöfver penningar, mycket penningar. Värdigas inse hvad det innebär att i hvarje fara kunna anlita Ruben Zevis outtömliga tillgångar, att med hans guld kunna tämja de grymmaste motståndare och att med detta samma guld kunna uppställa ständigt nya härar till tronens försvar eller till utvidgandet af halfmånens makt. Det hemliga och viktiga anbud, som jag sist velat tillägga å Ruben Zevis vägnar, är, att han bjuder eders excellens öppet kreditiv på sin agent i Konstantinopel, grekiska bankirhuset Argyropulos, mot pant af tullinkomsterna i Smyrna, Aleppo och Alexandria.

Kuprili pascha var den störste statsman som de barbariske osmanerne dittills frambragt. Han öfverlade och fann skälen bindande. Så mycket hade Venedig ej kunnat bjuda honom. Han antog tillbudet.

När kreditiv och pantförskrifning utväxlats, lade storvesiren sin hand på den frimodige tolkens skuldra, såg honom skarpt i ögat och sade:

— Du är icke en man, du är en kvinna!

— Eders excellens säger det, svarade Hagar, aftagande lösskägget. — Jag är Ruben Zevis dotterdotter och syster till denne hans budbärare.

Hon kunde ej undgå att rodna. Hennes för en muselmans ögon alltför smärta, men behagfulla gestalt röjde sig under karldräkten. Hennes österländska drag med de mörka, blixtrande ögonen framträdde som genom en förvandling, när hon bortlagt lösskägget. Storvesiren betraktade henne, lika förvånad öfver hennes skönhet, som nyss öfver hennes klokhet.

— När du ombytt dräkt, sade han, vill jag föreställa dig för min son Achmed.[6]

Hagar gjorde en djup vördnadsbetygelse, utan att svara. Hon kände ingen håg att blifva slafvinna i ett turkiskt harem.

12. Slafvens slafvinna.

Hvad skulle drottning Kristina säga?

Två dagar därefter visade sig en trupp af femtio spahis, medförande två rikt sadlade arabiska hästar, vid hamnbryggan, där Levant låg förtöjd. Agan Mustafa frambar en inbjudning för Ruben Zevis båda sändebud till storvesiren Kuprilis palats.

En vägran var icke möjlig. Tätt beslöjad, tog Hagar plats i den ena sadeln med dess guldstickade schabrak, hennes bror i den andra. De infördes i palatset vid olika trappor, Benjamin till storvesirens gästrum, Hagar till »den lycksaliga trappan», som ledde till harem. Nu bar hon sin kvinnliga europeiska hofdräkt och föreställdes för storvesirens främsta gemåler. Hennes hjärta klappade; skulle hon instängas i detta praktfulla fängelse, bland dessa pärlsmyckade gamla och unga kvinnor, som plockade i hvarje band af hennes klädning, utdrogo nålarna i hennes hår och profvade i utbyte sina smycken på henne? Hvilket stoj, hvilket sladder! De tröttnade icke att ömsom beundra, ömsom begabba denna underligt styfva, snäft kostymerade nya varelse, så olik alla andra i hållning och dräkt. Hvarför införas i ett harem, trodde de, om ej för att blifva dess invånarinna? Kände de svartsjukan? När har en medtäflarinna undgått dess pilar? Dessa okunniga, viljelösa, instängda naturbarn hade dock frihet att skratta, gråta, prata, undra, älska, hata, förtala — allt, utom att tänka. De fjortonåriga undrade, om ej den nya favoriten var några år äldre än de. Och Hagar förstod turkiska.

Slafvinnor kringbjödo dadlar och syltade rosor. De pärlsmyckade kastade sig öfver sötsakerna som snåla barn. Odaliskerna väntade befallning att utföra en dans, men de bedrogo sig. Icke i dag.

Harems tjocka sidenförhängen drogos åt sidan, och in trädde mellan raden af eunuker, icke den unge Achmed, som Hagar fruktade, men en bildskön gosse om sju år, vid hvars åsyn alla harems invånarinnor kastade sig med ansiktet mot golfmattorna. En vink, och främlingen måste betyga samma vördnad. En annan vink, och alla uppreste sig. Men nu behöfde ej förhatliga slöjor täcka alla dessa behag för manliga blickar. Inför denne gosse föllo alla slöjor till marken. Han, som var allas herre, skulle se allt.

Hvilket sällsamt barn! Österlandets piltar kunna leka som andra, rasa i pojkstreck, glömma allt för ett namnam eller ett muntert äfventyr, men denne gosse tycktes upphöjd öfver sin ålders lättsinne. Så ung, tycktes han redan förutbestämd till strider och sorger. I hans djupa, drömmande blick låg ett underbart allvar. Han var dock märkbart förlägen. Han hade underkastat sig en ceremoni och var dresserad att utföra den värdigt. Hagar förstod, att detta sköna, blomstrande, sorgsna barn i svafvelgult siden och guldvirkad turban, där ädelstenarne gnistrade, ej kunde vara någon annan än kalifernes efterträdare, padischan, den unge sultanen Muhamed IV. Kuprili följde honom; svit och eskort hade stannat utanför detta, för alla andra än harems herre fridlysta rum.

Den höge gästen skred långsamt och brydd genom salen, utan att hälsa. Blott när han stannade framför den äldsta af Kuprilis många gemåler, Fatme, som hade kunnat vara den yngstas mormor, hörde man honom framsäga en inlärd läxa af höflighet. Fatme åhörde honom knäböjande med armarna korsade öfver bröstet. En vink af storvesiren, och Hagar måste nedfalla i samma ödmjuka ställning. Det kokade inom henne, men där fanns intet val. Afundsvärda lycka! Padischan hade åter stannat och nu midt framför henne.

Den sjuårige sultanen, föremålet för allas beundran och allas skräck, förunnade främlingen från västerlandet en kort, likgiltig blick, vände sig frågande till sin storvesir, mottog af honom en narciss och räckte narcissen åt Hagar. Det var selam, blomsterspråk. Därpå vände han henne ryggen, påskyndade sina steg, nöjd att undkomma, och försvann samma väg, där han inträdt, åtföljd af storvesiren.

När i vår tid ett godståg stannar, lastadt med boskap, får man bevittna mångahanda ljud, då alla tungors band i ett nu blifvit lösta. Kuprilis harem erbjöd en liknande konsert, när den sista fliken af förhänget fallit och det fruktade barnet var borta, han, som blott behöfde rynka ett ögonbryn för att låta insy alla dessa stackars skrattande varelser i säckar och dränka dem i Bosporen. Ett berg hade fallit från alla bröst; där uppstod ett skrik, ett skratt, ett döfvande sorl af utrop och frågor. Hvad sade han? Hvad ville han? Hafva vi funnit behag inför profetens skugga? Och hvad betydde hans selam?

Hvad selam betydde? Detta förklarades snart af första gemålen, hon som åtnjutit den oskattbara nåden att få höra den inlärda barnläxan. Hon framträdde till den förvånade Hagar, kastade sig för hennes fötter och lade hennes fot på sitt hufvud. Nu förstodo alla herskarens mening. I en nyare tid låter kalifen sin näsduk falla. I den mindre civiliserade tid, när osmanerne icke förstodo bruket af näsduk, betydde den mera poetiska sinnebilden af en narciss, att de trognes beherskare valt sin första gemål.

Innan Hagar ännu hunnit hämta sig från sin öfverraskning, inträdde två svarta slafvinnor, som stumma ledsagade henne till ett praktfullt gemak i det inre af harem. Slafvinnorna aflägsnade sig; hon var allena.

Var detta en dröm? Hagar hade ögonblick, när hon drömde vaken. Hon betraktade rummet; det doftade af nardus och hade varit förtjusande, om det ej alltför mycket liknat ett fängelse. Öfverallt persiska mattor, indiska divaner, tapeter från Samarkand. Hon upplyfte förhänget till höger: ett toilettrum; förhänget till vänster: ett badrum. Hon såg ut genom det låga, halfcirkelformiga fönstret: en förtrollande utsikt öfver staden, ruinerna, trädgårdarna, hafvet, tallösa segel och i blånande fjärran den asiatiska kusten. Men fönstret var högt beläget, djupt därunder glimmade vatten, och likasom hade detta ej erbjudit säkerhet nog, bar detta fönster ett förgylldt galler af järn.

En timme förgick. Väntan, obesvarade frågor, hemlig fruktan, suck efter frihet. En broderad klocksträng tycktes erbjuda sin tjenst. Hagar ringde. En af de svarta slafvinnorna inträdde.

— Hvart har man fört mig? Hvarför är jag här?

Slafvinnan öppnade läpparna och pekade på sin afskurna tunga. Detta svar var alltför begripligt.

— Men jag vill icke vänta längre. Ledsaga mig ut! Jag vill rida tillbaka till min galer vid hamnbryggan.

Slafvinnan öppnade dörren och pekade på två beväpnade svarta eunuker, som stodo i korridoren. Flykt omöjlig. Hagar blef åter allena. Hvartill allt detta? En tanke, hvilken på samma gång innebar förfäran och tjusning, öfverväldigade alla andra intryck. Narcissen!

Med möda beherskade hon sina upprörda känslor. Dörren öppnades. In trädde storvesiren Kuprili, ursäktande sig med skyldigheten att ledsaga sultanen tillbaka till hans palats. Den mäktige vesirens sätt och ton voro märkbart förändrade. Han förblef stående framför sin sittande fånge och visade henne det slags tillbedjan, som bildhuggaren visar en gudabild, hvilken han själf mejslat ut och ställt där han finner den bäst göra verkan.

— Dotter af en otrogen — sade storvesiren högtidligt på turkiska — tacka profeten, att du funnit nåd för min höge herres ögon! Värdigas förlåta din slaf, att han vid din första åsyn var nog dåraktig att tänka på en mindre upphöjd förbindelse. Profeten har upplyst mig bättre om dina höga egenskaper. Världens visaste stjärntydare, den helige dervischen Hussein Ben Ali, har i natt vakat vid Sulejmans kiosk, och stjärnorna hafva för honom förkunnat himmelens järtecken. Öfver den västra himlaranden har uppstigit ett tecken, bebådande seger och storhet åt de trognes kalif. Jag har däraf förstått, att du är den utkorade och att ingen annan plats är dig värdig, än den vid sidan af vår store profets skugga. Tillgif din tjenare, att han icke velat försumma en enda dag för att förvissa sig om stjärnornas profetia genom att framställa dig för sin höge herres ögon, hvilka Allah förläne solens glans, som befruktar jorden. Du har funnit nåd inför dessa höga ögon, som komma världen att darra, och jag är den förste, som vid dina fötter bringar dig min underdåniga hyllning.

Vid dessa ord nedkastade sig den allrådande storvesiren framför divanen och kysste Hagars fötter. Hon drog dem icke tillbaka. Hon hade fått tid att förstå, om också ej att betänka sitt ödes omskiften. Det första intrycket af en makt som Kuprilis vid hennes fötter var oemotståndligt. Osmans sjunkande stjärna beherskade ännu det östra Europa, det västra Asien. Dessa världsdelar, dessa myriader af folk nedkastade sig nu för henne i Kuprilis person. Hittills hade kvinnan icke betydt för desse barbarer annat än lustan: de skulle nu lära känna henne som en tänkande varelse. Hagar förstod, att hon blifvit redskap för en palatsintrig och var klok nog att genomskåda höghetens faror. Kuprili kysste hennes fötter i den hemliga afsikten att begagna henne som ett verktyg för sin makt. Genom henne ville han beherska den unge sultanen, och befanns hon oduglig därtill, skulle hon försvinna, som så mången försvunnit, en natt i Bosporens svala böljor. Hvad mer? Varsamhet, klokhet, list mot list!

— Stå upp! sade den utkorade med en värdighet, medfödd på samma gång som inlärd uti Kristinas skola. — Om det är så, som du säger mig, skall rikets förste tjenare icke ligga vid mina fötter; han skall vara min förste rådgifvare. Det kan icke förundra en så vis man, om en så oväntad ära framkallar vissa betänkligheter. De trognes beherskare, hvilken Gud förläne Sulejmans segrar och Davids lifslängd, är ännu ett barn.

— Höga herskarinna, denna betänklighet vittnar, som allt, om ditt upphöjda förstånd. Det är icke tillåtet för en muselman att äkta en gemål förrän han uppnått sexton års ålder, men det finnes ingenstädes förbjudet i vår heliga Koran att före denna tid utkora en gemål. Jag har förutsett denna betänklighet. Vår höge herre skall ej hafva ett harem före sitt sextonde år, men du skall hafva din våning i hans palats, såsom hans farmoder Kösem tillförene haft, förrän vi nödgades aflägsna henne, och hvilken hans moder Tarchan ännu behåller som nuvarande validé. Hon är god och eftergifven; hennes öra skall lyssna på dina läppars ord. Du skall dagligen hafva tillträde till padischa, till en början som rådgifvarinna, sedermera, när tiden är kommen, som hans första gemål.

— När denna tid kommer — anmärkte den nya sultaninnan — skall padischa icke mera begära en vårdarinna; han skall begära en jämnårig eller yngre gemål.

Kuprilis ögonlock veckade sig i en slug blinkning.

— Höga herskarinna, tillåt mig säga, att du underskattar makten af dina behag och öfverlägsenheten af ditt snille. Du har nio år att vinna ett obestridt inflytande. Du skall behålla det äfven som den första i ett harem, och det skall bero på din vishet, när du finner det nödigt att utvälja åt din herre yngre gemåler.

— Du lugnar mina farhågor, mäktige vesir! För rikets styrelse hyser jag inga bekymmer; den kan ej anförtros i värdigare händer än dina. Min ärelystnad skall blifva att vara min höge herre till nöje och hvar dag upplysa honom om dina förtjenster. Fordrar du af mig att bekänna profetens lära?

— Kalifens första gemål kan ej umbära muftis och ulemas’ tjenster. För öfrigt är det endast män som vi tvinga med svärdet att omfatta vår heliga tro. Vi känna ej de kristnes ofördragsamhet mot kvinnor. I vårt harem trifvas alla bekännelser.

Åter kokade något inom Hagar — icke hennes tro, men en kvinnas själfkänsla. Desse vildar föraktade kvinnans tro, emedan de ej tillerkände henne en själ.

— Godt, sade hon kallt. Mufti och ulemas skola blifva nöjda med mig. Du vet nu, mäktige vesir, att du utan fruktan kan anförtro mig din herres dyrbara person. Fordrar du något mer?

Om Kuprili varit lika uppriktig, som han var slug, skulle han hafva svarat: »Jag fordrar, att ditt öra skall vara hos mig och din mun hos sultanen.» Men han svarade:

— Din slaf kan ingenting fordra, han kan endast bönfalla att vara innesluten i din höga bevågenhet som en dolk af stål i ett skrin af guld. Jag skall föreställa för dig min höge herres fastrar: Aische, Fatime och Chanfade. De skola räcka dig handfatet att två dina händer. Behagar du flytta redan i dag till padischans palats?

— Jag vill i sex dagar vara din gäst. Jag vill sända ett budskap till min morfader, Ruben Zevi. Han har dufvor från Konstantinopel; jag har dufvor från Regensburg.

Kuprilis panna rynkades under turbanen.

— Kalifen begär ej sina gemåler; han väljer dem.

— Ditt ord är vishet, svarade Hagar lugnt. Jag begär ej min morfaders samtycke, jag underrättar honom om padischans nåd. Du skall läsa mitt budskap och hans.

— Befall! genmälde storvesiren.

— Vidare önskar jag ett möte i din närvaro med min broder Benjamin.

— Befall!

— Slutligen vill jag behålla min trotjenarinna Sabina samt mina dufvor från Regensburg.

Efter något betänkande blef äfven denna önskan beviljad. Blefve dufvorna vådliga, funnes äfven andra medel än hökar. Fördraget var afslutadt; en fånge kunde ej fordra mer af sin fångvaktare. Sultanens allrådande minister tänkte vid sig själf, när han lämnade harem:

— Eldslågan är oss nyttig, blott vi instänga henne inom starka murar. Denna kvinna kan blifva en oskattbar bundsförvant eller en farlig fiende. Jag skall sörja för att hon väljer det förra. I värsta fall finnas silkessnören ... och säckar.

Hagar blef ensam. Den tillslutna dörren reste sig som en mur mellan allt hvad hon hittills varit och allt hvad hon härefter skulle blifva. Hon hade mottagit stjärnornas kallelse, såsom man mottager det oundvikliga, ej utan bäfvan, men utan tvekan. Nu började striden inom henne. Det förgångna reste sig upp, hon skakade det af sig som en sliten klädnad. Detta lif bakom henne, en tillvaro utan fäste, ett sökande utan mål, hvad var det då värdt? Där fanns intet och ingen, vid hvilka hon hängde oskiljeligt fast. Men den tankevärld, i hvilken hon lefvat, den okufliga trängtan till frihet, som alla förödmjukelser endast gjort än okufligare, hvad skulle det blifva af dem? Hon skulle nedsjunka till ett harems förnedrande, andefattiga, tanklösa djurlif, matas med sötsaker, roas med lekverk, prydas med grannlåt. Hon skulle stängas i bur, smidas i gyllene fjättrar, ingen rörelse fri, ingen handling själfständig, och detta för lifvet! Hon skulle tjena två despoter i viljelös träldom, uppfostra den ene, lyda den andre och kunna dränkas af båda. Hvilket nät af hyckleri, hvilket lif af falskhet! Hon, den stoltaste, friaste, mest kunskapsrika och mest begåfvade af sitt kön, skulle förnedra sig så lågt under sina jämlikar i rang och under själfva den forna, fattiga Hagar Ring ...

Hon kastade sig tillintetgjord ned på divanen. Hvad hade hon ej velat gifva för en enda barmhärtig tår, en enda tröstande bön! Men hon kunde ej gråta, hon kunde ej bedja. Hon kunde endast känna sig så hopplöst öfvergifven, så hjälplöst förlorad, som man känner sig, när man byggt allt på sig själf och förlorat sig själf.

Med ens sprang hon upp.

— Hvad skulle drottning Kristina säga, om hon såge sin Doxa i denna förnedring? Skulle hon ej skratta så hjärtlöst, som blott hon kunde skratta? Skulle hon ej triumferande utropa: jag sade dig det; utan mig är du intet!

Vredens rodnad uppsteg på Hagars kinder.

— Då skall jag fråga henne så som hon brukade fråga mig: vet du hvem jag är och hvem du är? Vet du väl, att jag nu befaller öfver ett rike, mot hvilket ditt är ett nötskal? O, jag har suckat, jag har förtärts af åstundan att engång blifva din jämlike, och nu står jag öfver dig, nu är din plats vid mina fötter! Säg mig icke, att du råder enväldig öfver ditt rike och att jag köper min makt med att vara en storvesirs lydiga träl! Jag är född till makten, som du, och hvad du oförskyldt fått genom arfsrätt, det skall jag vinna med klokhet och kraft. Nio år, och vi skola mäta hvad du då är mot mig! Du föraktar en makas pligter, du försmår att böja dig under en man. Välan, jag är ett barns gemål, jag är lika själfständig som du; men jag är hvad du icke kan vara, fastän du gärna ville: min herres herskarinna.

Den nya sultaninnan gick häftigt fram och åter öfver de mjuka mattorna. Hennes beslut var fattadt; hon hade återvunnit sig själf.

— Hvarför darra? Lotten är kastad och kan icke ändras. Jag skall vara Kuprilis slafvinna, med villkor att han skall blifva min slaf. Min stjärna, jag tackar dig! Du har fört mig till maktens trappor; du skall engång föra mig till dess gyllene tron. Jag har varit intet; jag skall engång vara allt.

En sakta suck från gemakets tröskel besvarade dessa ord. Sabina hade hitförts på storvesirens befallning och stod nu vid dörren i häpen förbidan. Den ärliga Nerkeflickan var utom sig af förskräckelse.

— De säga ... de säga, att hundturken tagit min kära jungfru!

— Ja, till sin drottning, Sabina. Och du skall vara min första hofjungfru. Är du icke glad åt en så stor ära?

— Glad? Gud tröste så visst. Skulle jag vara glad, när höken tager min fina gulddufva?

— Läs något för mig; jag behöfver ett ord mot ofrid. Läs psalmen 45 om Herrens smordas förmälningssång!

Sabina tog suckande psaltaren från Riseberga, bläddrade däri, men kunde för tårar ej finna förmälningssången. I stället föllo hennes ögon på psalmen 57: »Jag ligger med min själ bland lejon; människors barn äro eldslågor, deras tänder äro spjut och pilar, deras tungor äro skarpa svärd. De ställa nät för min gång och nedertrycka min själ. Upphöj dig, min Gud, öfver himmelen och din ära öfver all världen!» ...

— Det var icke den rätta psalmen, Sabina.

— Var det inte? Förlåt ... »Min fot hafver stapplat» ... »Förliten eder icke på furstar!» ... »Du, Herre, gör icke förbund med fördärfvelsens tron» ...

— Nej, nu kan du icke läsa. Tillred min bädd! Du är nu allt som återstår af mitt förra lif ...

13. Westfaliska freden.

Huru förunderligt! Att kunna förlikas med hela världen!

Ryttaren på den röda hästen fortfor att rida. Han hade 1647 sett de stridande härarna utsvälta hvarandra i Böhmen, hade med grinande välbehag räknat tusen och åter tusen offer för hungersdöden. Han hade sett landtbefolkningen smyga sig ut vid nattens inbrott från sina gömställen i skogarna och kasta sig öfver döde och halfdöde vid lägrens utkanter, icke mer för att plundra, utan för att som vilddjur gnaga en rest från de dödas afmagrade ben. Han log; han hade sett mera omänskliga uppträden, sett barnen uppäta sina döda föräldrar och halfmultnade lik uppgräfvas ur kyrkogårdarna. Sådant är kriget, det kommer aldrig allena; svärdet och kulan äro barmhärtiga i bredd med hungern och farsoterna. Pesten var hemma här, han kom, han gick och kom åter som korpen öfver ett slagfält. Hvad hade icke denne ryttare sett i de usla baracker, hvilka under trettioåra kriget tjenstgjorde som fältlasaretter!

Men han red vidare, han hade ej nog, han får aldrig nog. Han skulle vid sidan af nöden och döden äfven se hatet. Han följde hessiske öfverlöparen Melander på dennes härjningståg genom Hessen. Götz hade blifvit öfverträffad: sjutton städer, trettio slott och trehundra stora byar uppgingo inom få veckor i lågor. Sista spillran af Hessens välstånd var ödelagd, och Melander belönades med titeln grefve von Holzapfel.

Ryttaren fann behag i denne skicklige härförare, såsom han funnit behag i Wallenstein, i Banér, i Altringer, i Götz, och följde med nöje hans vidare fälttåg. Där var att hoppas något mer än vanligt af mänskligt elände. När Melander år 1648 förenat bajerska hären med den kejserliga, räknade han under sitt befäl 33,000 krigare — där fanns ännu något att slakta — och dessutom 127,000 lösdrifvare, kvinnor och barn. Hvilket utsökt byte för mordängeln, om denna här led ett nederlag! Lifvad af förhoppningar, följde ryttaren hären till närheten af Augsburg i Bajern.

Wrangel och Turenne tågade Melander försiktigt i spåren och uppnådde honom vid Zusmarshausen, just när han bortskickat bajrarne för att lätta återtåget och stod kvar med de kejserlige. Det var en skön majnatt. Allt doftade i vårens första fägring, och sylviorna, som ej kände annat än kärlekens och svartsjukans krig, sjöngo i lindarnas kronor sina drillar för de tyst i mörkret marscherande svenske och franske krigarne. En ung öfverste, Gustaf Kurck, som vuxit från sina älskogsgriller, sporrade i spetsen för åttahundra ryttare sin häst till det första anfallet. Han högg in, mötte skarpt motstånd, kastades tillbaka, högg åter in och lyckades bättre. Tre gånger höllo de kejserlige stånd, tre gånger veko de. Sårad, lät Melander bära sig på pikar i hetaste kulregnet, genomborrades af en ny kula och föll. Motståndet bröts, den kejserliga hären blef slagen på flykten, och de 127,000 ... Här var något att göra för ryttaren på den röda hästen. Han red in bland dessa flyende, värnlösa, trasiga, uthungrade människoskaror, hvilka betäckte fält, vägar och höjder, så långt ögat såg. De redos omkull, trampades ned, kastades öfver hvarandra och sönderklöste hvarandra, där de blödande lågo på marken för att frånrycka hvarandra ett stycke bröd. De, som blefvo vid lif och förmådde fly, skingrades hemlösa och roflystna kring bygderna, gifna till pris åt alla lustar och alla eländen. Svenskarne ryckte in i Bajern och härjade så grundligt, att ännu efter tvåhundra år deras namn blef en buse för ostyriga barn.

Ryttaren öfvergaf Wrangel och följde Königsmark, då denne en varm sommarnatt tog genom öfverraskning Lilla sidan af Prag. Här var icke så mycket blod, som icke mera byte att vinna. Allt hvad vida, angränsande nejder lyckats bärga undan vänners och fienders rofgirighet räddades hit bakom starka murar och sköflades här, när murarna blifvit öfverstigna. Hvarje svensk, hvarje finsk höfding blef rik till en tid. Königsmark efterlämnade millioner, drottning Kristina fick sitt lystmäte af dyrbara handskrifter, och Upsala universitet fick Codex argenteus. Pfalzgrefven Carl Gustaf kom med höstens dimmor för sent att dela de svenska vapnens segrar och byten.

Ryttaren på den röda hästen kände sig trött efter trettio års ridt och rastade några ögonblick i den segrande härens läger. Här firades segern med dryckeslag och rullande tärningar. Det ungerska vinet döfvade alla samvetskval på samma gång som alla minnen af mödor och umbäranden. Hvarför skulle ej krigaren stjäla åt glädjen och glömskan en timme eller en natt af den korta tid han ännu hade öfrig att lefva? Tärningarnas rassel öfverröstades af vilda dryckesvisor, skallande löjen och, för ombyte, stundom ett okväde, följdt af ett svärdshugg. Insatsen i spelet var det byte man tagit i dag och skulle förlora i morgon. Flitens sparpenning och ockrarens snöda guld gingo lika lätt ur en hand i en annan. Ett röfvadt silfverkrucifix vägdes i handen och hölls som insats mot en skön fånge bland de 127,000. Ryttaren hånlog: det var icke nog med blod, tårar, elände, hat och sköfling: kriget skulle ännu därtill förvilda den sista återstoden af religion och seder.

Vid det att ryttaren fortsatte sin färd öfver igengrodda åkrar och brända städer, egnade han en flyktig blick åt ett stort förfallet hus, som händelsevis kvarstod och varit begagnadt till stall. Hans blick ljusnade; han fann åter ett spår efter föregående ridter. Detta hus hade tjenat en fordom blomstrande skola, anlagd af Luthers samtida. Lärarne hade dött af svält, lärjungarne hade förskingrats och blifvit soldater eller röfvare eller båda delarna. Det protestantiska Tyskland hade före kriget organiserat ett utmärkt skolväsende. Detta var nu förstördt; det släkte af ungdom, som nu skulle taga arf efter sina fäder, hade fått sin uppfostran bland de 127,000 eller deras gelikar.

Ändtligen kom ryttaren till två städer i Westfalen, hvilka ännu hade tak öfver hufvudet för fredsunderhandlingarna, Münster för fransmännen, Osnabrück för svenskarne och båda för deras motståndare. Han skådade från sadeln in genom fönstren på rådplägningarna; han nästan önskade, att dessa skulle leda till någon påföljd, ty han behöfde samla nytt bränsle, förutan hvilket äfven den skönaste eld småningom utslocknar. Denna oväntadt fromma önskan blef länge besviken. I sju år hade man mäklat om fredsvillkoren. I början af kriget hade nödropen från förödda länder blifvit med hvarje år högljuddare, sedan åter allt vanmäktigare, tilldess att de slutligen liknade en döendes suckar. De studsade ohörda tillbaka frän stenmurar. Hvarför skulle furstarne afsäga sig sina anspråk, diplomaterne sin ärelystnad, krigarne sitt byte? Makt stod mot makt, tro mot tro, anspråk mot anspråk; ingen ville ens gifva sig skenet att behöfva fred. Tron var den envisaste. Ingen fred mellan jungfru Maria och kättarne! Ingen fördragsamhet mellan lutheraner och calvinister! Intet pris var för dyrt för den eviga saligheten. Kurfursten Maximilian af Bajern, som lät gissla sig alla dagar, ansåg gåfvan af ett helgons hufvudskål fullt uppväga hans lands ödeläggelse och hundra tusen människors undergång.

Sändebuden fördröjde sina resor, ministerråden sina svar. När svaren efter månader anländt, hade nya frågor uppstått och måste åter vänta på svar med kurirer. Huru man tvistade om fullmakter, titlar och företräden i rang! Skulle Venedigs sändebud hedras eller ej med titeln af excellens? Skulle ett sändebud besöka ett annat eller först vänta besök? Huru skulle de kläda och uppföra sig vid detta besök för att ej nedsätta sin rang? Skulle man sitta till höger eller till vänster vid rådsbordet, åka före eller efter en medtäflare i processionen? Skulle kejsaren representera det heliga romerska riket, eller skulle hvar liten landtgrefve hafva sin röst vid besluten? Det sistnämnda gällde dock öfverhögheten; betänkligare voro de budskap kurirerne medförde från kriget. Hvarje framgång ökade på en sida fordringarna och kom den andra sidan att tveka. Nej, ännu borde man vänta, där kunde ännu inträffa ett gynnande omslag. Och under allt detta, hvilken afund, hvilka ränker, hvilka hemliga instruktioner och listiga smygvägar i denna myrstack af underhandlare!

Historien om fredsunderhandlingarna i Münster och Osnabrück, som mer eller mindre berörde alla Europas stater, utom Turkiet och Ryssland, fyller sex digra band. Ryttarens fruktade stund var dock ändtligen kommen, när krigslågan måste slockna af brist på bränsle. Kejsar Ferdinand III hade offrat sina sista härar och sista skatter, hans arfländer hotades, hans bundsförvanter afföllo. Helgonets hufvudskål hade ej kunnat rädda största delen af Bajern. Detta medan Sverige ryckte i fält med 70,000 man, Frankrike med 40,000. Westfaliska freden undertecknades den 10 Oktober gamla stilen 1648 i Osnabrück och kort därefter i Münster. Villkoren äro kända: samvetsfriheten garanterad, det heliga romerska riket upplöst i en konfederation af trehundrasextioen suveräna småstater, åtta kurfurstendömen och en namnkejsare, som behöll titeln; landvinningar för Frankrike, Sverige, Hessen-Kassel och Brandenburg; fem millioner riksdaler åt Sveriges besoldade härar. Spanien fortsatte ännu i fyra år sitt krig mot Frankrike.

Ett så omfattande fredsfördrag hade världen icke bevittnat sedan Roms lysande dagar. Trettioåra kriget började för tron, men slutade för makten. Kyrkan, som ville vara allt, blef därefter föga mer än staternas tjenarinna. Påfven Innocentius X, som protesterade mot Westfaliska freden, förstod ej själf huru berättigad hans protest var ur högre synpunkter än hans påfliga maktlystnad. Ty med kampen för tron försvunno ur världen de högsta lifsfrågor, hvilka dittills förmått elda och samla Europas folk sedan korstågens tider. I den tomhet de efterlämnade inrusade alla lägre lidelser och begynte kifvas om makten. Furstarne framdrefvo de omyndiga folken som fårahjordar i kamp för sin politiska maktställning. Där furstar ej styrde, uppreste sig folkens afund i krig om handelns öfvervikt och enskilda fördelar. Man slogs, men man slogs icke mer för det högsta i lifvet eller för den eviga saligheten; man slogs i ett och ett halft århundrade framåt för makt, guld och ära, intill dess att samvetsfriheten ur sig aflat tankefriheten och denna åter ur sig framfödt folkfriheten, som famlade efter sitt mål i det konstitutionella statsskickets och nationaliteternas tidehvarf.

Ryttaren på den röda hästen sadlade af och unnade sin trogne följeslagare ett ögonblicks rast.

— Hvad? sade han. Redan trött och ännu så mycket ogjordt i världen! Din hof är sliten, dina länder betäckta med lefradt blod. Vet du icke, att mycket återstår och att vi ännu hafva långt till tidernas ände? Välan, rasta här ett ögonblick i askan af den förstörda staden och beta grafvarnas gräs, medan jag uppstiger till bergstoppen och öfverskådar mitt verk!

Han behöfde uträta sin långa kropp, som domnat vid sadelbommen. Med några steg stod han på höjden af Finsteraarhorn och skådade ut kring Europa. Midtens riken, de, som äro hvarken nord eller söder, hvarken ost eller väst, voro fruktansvärdt ödelagda. Två tredjedelar af deras befolkning hade fallit för svärdet, hungern och pesten; de kvarlefvande sågo sig för hvarje steg skyggt tillbaka, om icke tilläfventyrs härjaren åter stod bakom deras rygg. Bättre, men långtifrån lyckligt lottade, voro världsdelens öfriga riken. I öster uppstego mörka hotande moln, genom hvilka man såg bojarerne spjärna mot dynastin Romanov, de polske småfurstarne slamra med sina sablar mot en maktlös konung och ett hotande horn af halfmånen dunkelt framglimta ur skyn. I söder skälfde det solbelysta Neapel i raseri mot Spanien, som, själf angripet af Frankrike, ej ville släppa sitt byte. I väster bevakade britternes upproriska ö sin fångne konung, medan Nederländerna stolt utvecklade på hafven sin fria flagga. I norr hamrade vapensmedjorna utan hvila, hvarannan arm togs från plogen, men handeln blomstrade, segrarna aftorkade många tårar. Sverige och Finland kände ej själfva huru betänkligt de blödde; det besegrade Danmark kände det desto mer.

Freden kom. Freden, det var gamle kung Göstas tid, som hade upphört med klockljuden öfver hans graf. I Sverige och Finland fanns numera knappt den man eller kvinna, som kunde minnas en fredstid. Det ena släktet efter det andra hade födts, uppvuxit, lefvat och dött i ofred. Huru många fiender? Detta var frågan. En — det var icke att tala om, det gällde mest gränsbygden. Två — då gällde att hålla ryggen fri. Tre eller flera — för dem fanns endast en bot: segern. Och nu, nu skulle man ej vänta någon fiende mer. Huru förunderligt! Att kunna förlikas med hela världen, att icke mer behöfva skicka sina söner till döden i fält, att icke behöfva gifva den ena brödkakan af två till härens underhåll, den enda hästen till trossen, den enda dalern till det omättliga kriget! Detta kändes ovant. De gamle trodde det icke, de hade så ofta blifvit svikne förr; de unge trodde det icke heller och skyndade att uttaga lysning till bröllop, innan en ny utskrifning kom att rycka fästmannen bort ur hans fästmös armar. Tacksägelse hölls i kyrkorna; en del städer, som ännu hade talgljus och själtran, illuminerade, andra hade det icke och förblefvo mörka i sena höstkvällen. Folket i bygderna förstod sig icke på sådan grannlåt. Visst funnos många som tackade Gud, men äfven de underläto icke att ännu, för säkerhets skull, läsa litanian och fredsbönen efter tacksägelsen.

Stockholms stad lefde i festjubel: där hade man sörjt för att rätt åskådligt upplysa menige man om fredens betydelse. Gudstjenster i alla kyrkor, skådepenningar, fyrverkerier vid slottet och strömmen, folkförlustelser af alla slag på torg och i trädgårdar. Nu hade drottning Kristina anledning att slösa. Det var höjdpunkten af hennes och rikets makt, men det var äfven höjdpunkten af hennes ära, ty alla visste, att det var hon som påskyndat den ärofulla freden, och utan hennes maktspråk hade denna sannolikt ännu hängt på udden af fältherrarnes svärd. Första ilbudet fick en guldkedja om sexhundra dukater, budbäraren adlades, belöningar utdelades med frikostig hand, och fredstraktaten inlades i en kupa af guld.

Var glädjen icke lika odelad vid kejsar Ferdinand III:s hof, så var man dock mån om att bevara glädjens sken. Äfven där sjöngs tedeum, folket förlustade sig, klockorna ringde, mässorna ljödo natt och dag, processioner af munkar genomtågade Wiens gator med fladdrande standar och helgonens ben i granna relikskrin. Jungfru Maria erkändes icke slagen: himlens drottning hade, mäktigare än den jordiska däruppe i snölandet, bedt för freden.

En af kejsarens undersåtar, en gammal jude i Regensburg, mottog fredsbudskapet en höstdag i sitt kontor. En lätt ryckning i öfverläppen under det hvita skägget liknade nästan ett melankoliskt smålöje. Han visste allt detta förut; det var ju han som gjort freden; där fattades hittills endast underskrifterna.

— Israels borgarerätt ännu uppskjuten! mumlade han tyst vid sig själf. — Tålamod! De må nu hvila en stund mellan Östersjön och Donau. Det är sörjdt för att bolagen Habsburg och Bourbon öfverbjuda hvarandra. Mitt konto ... hm ... Jerobeam!

Förste kontoristen inträdde.

— Kejsaren får de begärda tre millionerna mot säkerhet af Frankrikes skadestånd åt ärkehertig Ferdinand Karl. Kurfursten af Bajern får en million mot säkerhet af öfre Pfalz. Nu är det icke värdt 100,000, men om tio år skall det gifva oss kapitalet i ränta. De öfrige tyske furstarne få betala åttio procent i förskott eller reda sig utan mig.

— Prins Carl Stuart förnyar enträget sin begäran om penningar till en landstigning i England. Det är det enda och sista medlet att rädda konungens, hans faders, lif, rapporterade kontoristen.

— Carl I må falla. Han har svikit mig, som han svikit sitt folk. Gå! Jag uppsätter Oliver Cromwell på Englands tron.

Tio minuter därefter återvände Jerobeam, medförande ett litet tunt, ytterst tätt skrifvet pappersblad, som nyss anländt med dufvopost från Konstantinopel. Ruben Zevi påtog sina glasögon och genomstafvade med orubbligt lugn papperets miniatyrskrift.

— Jag vet, jag vet, sade han vid sig själf. — Venedig har denna gång lyckats försvara Kandia. Gör ingenting, dess kredit är uttömd, konkurrensen motad ... Janitscharerne vunne ... Muhamed IV är befäst på tronen ... mina nya underhandlingar lyckligt afslutade, turkiska makten beredd att, på min vink, kasta sig öfver kejsaren ... Ännu vill jag hejda halfmånen ... O, min kloka Hagar, jag igenkänner din hand! Du förmår allt ... Israels Gud, du vet hvilken strid det kostade Abraham att offra sin Isak! Men jag måste ju offra henne för ditt stora verk; hon skall fullborda det! ... Hon omgifves af spioner i sultanens palats: hvarje slafvinna lyssnar, hvarje eunuk är beredd att förråda henne. Men hon har vunnit validé Tarchan, ryssinnan; agan för lifvakten är henne blindt tillgifven ... Det stackars barnet sultanen ser i henne sin enda beskyddarinna och anförtror henne allt. Kuprili själf har böjt sig för hennes inflytande ... han behåller skenet af makten, men det är hon som styr alla rådslag. Båda inse, att de förenade skola förmå allt, och detta bevarar vänskapen. O, min dotter, min dotter, du håller nu osmanernes hela makt i din hand! ... Benjamin återvänder öfver Smyrna och Medelhafvet ... Jerobeam!

— Mästare!

— Benjamin återförväntas endera dagen från Smyrna. Intet uppseende! Sextio man af våra knektar posteras spridda vid flodstranden, redo att skydda honom, om folksamlingar hota. I borgen utbredes en guldtygsmatta från porten och upp till trappan af öfra våningen. Här skall han mottagas med kungliga ärebetygelser.

Ryttaren återvände till sin röda häst. Han hade sett allt och hört allt från toppen af Finsteraarhorn. När en osynlig vibrerande ljudvåg förde till hans öron den gamle judens ord vid Donaustranden, förvredos hans drag till ett hånande löje.

— Sultaninnor och konungar! Och jag skulle skona dagsländorna!

14. Den triumferande Parnassus.

Den gyllene tiden skall återkomma.

I midten af det stora, stormiga sjuttonde seklet öfverglänste drottning Kristinas namn som en strålande stjärna alla medtäflare. Hon syntes kallad att vara seklets lysande medelpunkt. Så mycken blodig fejd skulle dock slutligen nedlägga vapnen för hennes fötter. Så mycken vaknande, ännu omornad forskning, så mycken oklar längtan efter ett nytt och bättre tidehvarf, så många märkeliga tecken till att detta okända nya redan stod framför porten och ville in, det samlade sig allt kring hennes tron och utropade henne till den kommande världsålderns ärekrönta Sibylla. Hon stod på höjden af makt och ära. Westfaliska freden hade lyft henne, som på ett hyende af hafvets lugnande vågor, till Europas skiljedomarinna. Allt knäböjde, allt tillbad. Sveriges folk gick i ett rus af triumfer och segrar, dess vänner tiggde smulor af segerns landvinningar, dess ovänner dolde inom smickrande smålöjen sina sammanbitna tänder. Alla lyror strängades till latinska lofkväden, alla talarestolar förkunnade Minervas återuppståndelse, alla hof- och rådskamrar sände budskap om sin beundran. Och denna så högt prisade drottning, seklets medelpunkt, stod nu i sitt tjugufjärde år, i ungdomens rikaste blomstring, med en lång sommar af tillväxt framför sig och bortom sommaren en aflägsen höst för att skörda dess frukt. Hvad begärde en dödlig mera af lyckan?

Alldeles oblandad var ej triumfen. I Oktober 1649 hade Kristina, efter enträgna underhandlingar, lyckats tillegna sig samtidens störste tänkare Cartesius (René Descartes) och förmått honom att flytta till Stockholm. Svenskarne gapade på denne lille magre gubbe, som beständigt frös i sin tunna svarta kamlottskappa, och kunde icke förstå huru en jättesjäl kunde få rum i en så liten, bofällig kroppshydda. Kristina förstod det bättre; hon ansåg den dag förlorad, när hon ej fick suga vishet ur denna skenbart så förtorkade Mimerskälla. Klockan fyra och fem på vintermorgnarna måste den lille gubben huttrande krypa in i drottningens väntande vagn och åka till slottet. Där utbenades alla de hemlighetsfulla vinklarna i en människosjäl, alla tänkarens tvifvel, alla dunkla gåtor om en Gud, som dock måste finnas, efter han skapat oändlighetstanken i ändliga väsenden, men var ofattlig och fjärran som tanken själf. Här fanns ingen plats mera för tron, allt var tvifvel, allt, utom den egna tillvaron, som icke kunde betviflas. Och när de två filosoferat fem timmar i drottningens kalla rum, där brasan i kaminen mera lyste än värmde, skickades den utfrusne, nästan vanmäktige fransmannen åter till sin bostad klockan tio på förmiddagen, när han ej mer förmådde ens tänka, för att inbädda sig i yllefiltar och hämta krafter till nästa morgonséance.

I tjugu år hade den ryktbare filosofen suttit instängd i sin varma holländska studerkammare och stod ej länge ut med det svenska klimatet. I slutet af Januari 1650 väntade drottningens vagn förgäfves vid porten; den 11 Februari gick Cartesii mäktiga ande att uppsöka den Gud, som varit för honom ett matematiskt problem. Kristina var i två veckor otröstlig. Hvem hade kunnat tänka sig en så usel kropp kring en så väldig själ? Hon själf aktade ju en liten förkylning knappt mer än ett myggbett. Grundläggaren af den nyare filosofin begrofs i Stockholm. Senare flyttades hans kvarlefvor till Paris, men Sergel prydde Adolf Fredriks kyrka med hans vingade ande, som, belysande världsrymden med sin fackla, aflyfter täckelset från det beslöjade jordklotet.

Kom så, på sommaren 1650, den märkeliga riksdag, när de tre ofrälse stånden uppreste sig mot den öfvermäktiga adeln och förde ett språk, som utan drottningens bemedling skulle hafva ledt till ett inbördes krig. Dyningarna efter denna svallvåg gingo så långt, att ännu tvåhundrade år därefter Sveriges störste häfdatecknare råkade därom i häftig fejd. Dess skiften må öfverlämnas åt historien att skildra. För Kristina innebar striden en vändpunkt. Hon begynte den som en drottning, hon slöt som en kvinna. Hon började med att stöda sig på de ofrälse stånden mot adelns växande öfvermakt, som hotade att binda konung och folk. »Nu, sade hon, är tiden inne att afskaffa missbruken.» Men desse präster, borgare och bönder blefvo henne för närgångne. När missbruken röjde sig i hennes egen förvaltning, följde ett annat kungsord: »Man bör så klappa det hvita barnet, att det svarta icke förgätes». Hon klappade båda, och båda kände sig svikna. Det var Richelieus och Mazarins statskonst: hvarken folkmakt eller adelsmakt skulle frånrycka henne den enväldiga kronan. Hon satte sig ned mellan två stolar och blef där sittande. Vid beundrans höjdpunkt började tadlet. Johannes Rudbeck hade drömt sant: stjärnan begynte falla, men det märktes icke ännu; hon föll i en båge.

Vid denna riksdag utverkade drottningen åt sin tronföljare Carl Gustaf arfsrätten till kronan för hans barn, de kommande Carlarne. Hvad betydde bubblan af ett rykte mot det kungliga arf hon med tronföljden efterlämnade åt sitt rike!

Nu skulle Kristina krönas, och ryktet om dessa kröningsfester, som varade fyra månader, uppfyllde världen. Gång efter gång framskjutet, hölls det högtidliga intåget från Jakobsdal till Stockholm torsdagen den 17 Oktober 1650 i ständernas närvaro. Långt och lysande, gick det fram under äreportar, medan fyrtio örlogsskepp flaggade och saluterade på strömmen nedanför slottet. Söndagen den 20 Oktober förrättade ärkebiskop Lenæus kröningen i Storkyrkan. Intet ofall bådade ondt. Allt var lyckadt och praktfullt: kröningshästarna silfverskodda, kröningsoxen ståtade med förgyllda horn, vin rann i strömmar för folkhoparna, fyrverkeriet varade till midnatt och efterföljdes af slagsmål bland den rusiga mängden. Så kommo i lång rad de storas gästabud. Och därunder inträffade en liten episod, som hör till denna berättelse.

Bland de många ambassader, som från alla makter och hof framburo lyckönskningar till kröningshögtiden, var äfven ett tatariskt-turkiskt gesandtskap om tio underligt utstyrde österlänningar, som förärade drottningen ett praktfullt guldstickadt schabrak från sultanen Muhamed IV. En samtida berättar om tatarerne, att de voro »ett folk utaf ringa complimenter, och när någon af drottningens folk kom dem att besöka, sprungo de strax på bänken; däruti bestod deras civilitet. De hade ock en tänkvärdig person med sig, hvilken tjenade för präst, speleman och kock tillika.»

Tatarerne fingo företräde, nedkastade sig med pannorna mot golfmattan och öfverlämnade därefter en lyckönskningsskrifvelse. Drottningen lät räcka sig det i ett juvelprydt silfverskrin inlagda pergamentet, hvars hieroglyfer ingen af de närvarande kunde läsa, och hviskade leende åt den bakom henne uppvaktande Ebba Sparre:

— Hade jag nu min Doxa här, skulle hon uttyda för mig dessa kråkfötterna.

Med detsamma varseblef hon en liten, vid den officiella turkiska adressen fäst rulle af hvitt siden. Hon uppvecklade rullen och läste, till sin ytterliga förvåning, följande sex eller sju med sirlig latinsk handskrift tecknade rader på svenska språket:

»Hagar Sultan, Osmanernes Drottning, sänder Drottning Kristina af Sverige sin hälsning med Gud Allsmäktig. Måtte dina dagar blifva många och lyckosamma. Såsom Du beskyddat mina vägar, vill ock Jag beskydda dina undersåtars vägar uti mitt rike. Jag anbefaller Dig åt Allah och hans store Profet samt förblifver Dig med all konungslig vänskap välbevågen. Gifvet i Stambuls Seralj den 12 Moharrem året efter Hedschra det tusen och sextionde.

Hagar.»

En hög rodnad uppsteg på drottning Kristinas kinder. Hon kramade det mjuka sidentyget till en boll i sin slutna hand och skulle måhända trampat det under sina fötter, om det ej varit fäst med en stark silkessnodd vid sultanens adress. På denna kunde hon icke trampa. Hon afskedade gesandtskapet, drog sig tillbaka till sina rum, lät tillkalla orientalisten professor Johan Terserus, som under riksdagen varit en af drottningens förtrogne i prästeståndet, och frågade honom, om han kunde uttyda turkiska.

Terserus läste syriska och arabiska, icke turkiska. Dock var mellan dessa språk så mycken frändskap, att den lärde teologen trodde sig kunna villfara drottningens önskan, som gällde en granskning af den turkiska adressens äkthet. Granskningen utföll så, att dokumentet var äkta.

— Är ni säker därpå, att skriften inte är ett falsarium af någre illfundige judar?

— Träffeligen säker, ers majestät. Där är, utom den brukliga böneformeln och Allahs monogram, stormuftis underskrift och vesiren Kuprilis, hvars handstil jag sett.

Kristina visade honom den hvita, efter kramningen något skrynklade sidenrullen.

— Hvad säger doktor Johannes om detta?

Terserus läste, smålog och svarade:

— Ers majestät, om detta är samma judiska hittebarn, som för tio år sedan läste grekiska för mig i Åbo, tilltror jag henne hvad som helst.

— Jag ock, sade drottningen. Ni ser, hon skrifver till mig som vore hon en jämlike, om ej något mer. Är det inte befängdt? Att vara så lärd och nedlåta sig till en barbars harem!

— Jag har hört sägas, att den nu regerande sultanen är nio år gammal.

— Hvad? Nio år? Men detta är ju ett mästerstycke af diplomati! Gif mig en gemål om nio år, och jag skall villfara ständernas önskan, jag skall förmäla mig i denna dag! ... Vänta, ni skall få höra hvad jag svarar min nådiga kusin på den ottomaniska purpurdivanen.

Drottningen satte sig vid sitt skrifbord, antecknande och uppläsande följande ord, hvilka sedan, prentade på siden, skulle som svar öfverlämnas åt de tatariska sändebuden:

»Drottning Kristina af Sverige hälsar Osmanernes Kalif, Muhamed, den fjärde af detta namn, med Gud Allsmäktig. Jag har med nöje mottagit din skrifvelse och önskar dig en lyckosam regering i fred med de kristne. Måtte ditt skägg en dag växa så långt, att det når öfver Bosporen från Pera till Galata» ...

— Icke sant, doktor Johannes, detta är äkta österländskt?

— Ja. Och pojkaktigt, ers majestät.

— Riktigt. Det är så man skrifver till en nioårig sultan. Men hör vidare:

»Jag önskar dig äfven många sköna gemåler att bortfläkta flugorna från din paulun, hvilket bör vara deras andel i styrelsen af det ottomaniska riket, samt att du aldrig må få anledning tillsända dem ett sidensnöre till hot för en näsvis tunga. Gudi befallandes. Gifvet i Stockholms slott den 23 Oktober nådens år ett tusen sex hundra och femtio.

Christina Regina.»

— Nå, hvad säger ni härom, doktor Johannes? Har min nådiga kusin i seraljen fått ett passande svar?

— Där som jag understår mig att säga min mening, vore törhända rådligt att underställa svaret rikskanslerns bepröfvande, genmälde den kloke Terserus betänkligt.

— Hvad? Ni råder mig fråga rikskanslern? Ni, som vid riksdagen ... Skall jag som en skolflicka låta honom korrigera mina bref?

— Jag fördristar mig endast tänka, att en person, som djärfves hänga sin skrifvelse fast vid sultanens officiela lyckönskan, måste vara en mäktig person. Ers majestät har själf medgifvit, att man i förevarande fall kan tilltro denna person allt ...

— Än sedan? Hon må blifva gulgrön af harm; det är just hvad jag åsyftar.

— Jag beder om undskyllan; eders majestät förstår detta ärendet bättre än jag. Min underdåniga mening är, att där som turken blifver oss gramse, kunna hans korsarer i Medelhafvet göra oss mycket förfång. Därtill är han oss besynnerligen nyttig att hålla så väl polacken som ryssen oss från lifvet, för att intet tala om kejsaren, där någon ny ofred påkommandes varder. Vi skulle intet i otid förarga honom.

Kristina brusade upp.

— Och detta säger mig en prästman, en kristen teolog! Vi böra hålla oss väl med turken; han må taga så många döpta svenska jungfrur han finner för godt och göra dem till slafvinnor under den falske profeten; vi få inte förarga honom! Å, doktor Johannes, i hvilken katekes står det skrifvet? Och jag, som trodde om eder ... Men lika godt. Jag tackar er för att ni vidimerat kråkfötterna. Det tål att betänkas hvad nyttigast är, men blif mig från halsen med eder rikskansler. Faren väl!

Kristina betänkte sig och lät, nu som alltid när Vasablodet flöt i lugnare lopp, sin klokhet råda. Den försmädeliga skrifvelsen ströks, och en ny till sultanen uppsattes i skickligare ordalag. Tystnaden blef det enda svaret på Hagar Sultans näsvishet.

Hvad sidenduken ej fick mottaga, det anförtroddes åt vännen.

— Ebba, hvad säger du om detta bref och om favoritsultaninnan?

— Hvad jag säger? Hon var alltid kollrig af högfärd. Ett harem är en hönsgård; de kalkoner, som kackla högst, mista först hufvudet.

— Men sultanen är ett nio års barn! Kan du tänka dig en lyckligare kombination ... alla rättigheter, inga skyldigheter! Vara förmäld och dock vara jungfru; vara en själfherskares gemål och dock beherska honom. Af allt hvad jag beundrat hos Hagar är detta schackspel det oförlikneligaste. Det är så beundransvärdt, att jag vore frestad förlåta henne allt för detta snilledrag ...

— I dag, Kristina. Snille i dag, strypt i morgon.

— Möjligt. Vet jag, eller vet du, om vi lefva i morgon? Hon behöfver inte, som jag, skygga för en krona i samma ögonblick den påsättes henne.

— En slafvinna! ... I lifstidsfängelse!

— Å, hon reder sig nog, hon kommer nog ut.

Kröningsfesterna öfverträffade allt hvad man dittills sett i Sverige och fortforo, med några dagars behöflig hvila emellan, till inemot slutet af Februari nästföljande år. Triumfbågar, djurfäktningar, ringränningar, vandrande berg, amazoner, skogsrån, sjötroll, morer, elefanter, framrullande skepp, baletter och förklädningar af alla slag omväxlade med dans, fyrverkerier, måltider som varade intill morgonen, helstekta oxar, springbrunnar af vin och annat mer för höga och låga. Bland de kostbaraste och märkeligaste var Stjernhjelms balett eller rättare divertissement: »Den triumferande Parnassus», till hvilken förberedelserna upptagit mer än ett halft år och som första gången uppfördes den 9 Januari 1651.

Det var icke lätt att finna ett rimligt sammanhang mellan detta styckes trettio lysande »inträden», hvilka en nyare tid skulle kalla tablåer, och där, utom kör och balett, åttio fantastiska gestalter uppträdde, hvar och en berättande hvilka de voro och hvad de hade att beställa för Kristinas ära. Olympens gudar och gudinnor, Trojas, Grekelands, Roms hjältar, sånggudinnor, gratier, dygder och laster uppträdde skiftevis med indianer och perser, krigsfolk, poeter, filosofer, urmakare, boktryckare. En praktfull ögonfägnad af dekoration och kostymer ersatte det tarfliga i kompositionen och höll i någon mån åskådarne varma i den oeldade rännarebanan, hvilken tjenstgjorde än som cirkus, än som teater under en köld, hvilken troligen skulle hafva visat tjugu grader, om termometern då varit uppfunnen.

Åskådareplatserna voro amfiteatraliskt uppförda i långa bänkrader bakom och ofvanom hvarandra. Nederst och närmast banan såg man det högre krigsbefälet och andre förnäme manlige åskådare. I midten af den med dyrbara mattor behängda andra raden sågos drottningen med sin hofstat, rikets råd, de utländske sändebuden och så många af adeln med fruar, som där fingo plats; bakom dem på tredje och fjärde raderna den öfriga adeln och de ofrälse stånden, en del med hustrur; på de bakom liggande raderna öfrige åskådare af ringare stånd i tätt packade leder. Belysningen var sådan den kunde vara med oljelampor; komforten därefter. Härolder och betjening gjorde sitt bästa att tysta det sorl, som icke ens drottningens närvaro kunde förekomma och som tidtals förvandlade talet på skådebanan till en ohörbar pantomim.

I drottningens omgifning saknades gunstlingen Magnus De la Gardie. Han var osynlig bakom kulisserna, i egenskap af drottningens andra jag, som arrangerade efter hennes föreskrift allt, där hennes värdighet ej tillät hennes höga person att synas. Bakom henne satt pfalzgrefven, tronföljaren, mulen och förströdd, knappt bevärdigad med ett ord. Än nådig, än missnöjd, gycklade Kristina med franske ambassadören öfver hvarje uppträde. Mercurius var henne för mager, Minerva för fet, muserna sågo ut som ladugårdspigor, filosofen som en stekvändare.

— Huru likar det ers högvördighet? inföll hon, vändande sig till ärkebiskop Lenæus, som hon låtit kalla till sin sida, troligen därför att han som kyrkans renläriga öfverhufvud innerligen afskydde dessa hedniska upptåg. — Hör ers högvördighet hvad karlen där understår sig att säga?

— Han förtäljer oss världens sed, och han torde ej hafva så orätt, genmälde ärkebiskopen.

Bland riksrådets närvarande ledamöter saknades rikskanslern, som föreburit opasslighet. Presidenten Kurck och amiral Ryning delade sin uppmärksamhet mellan baletten och politiken. Det hängde nu på ett hår, om Mazarin skulle hålla stånd mot fronden i Frankrike. Ryning lät undfalla sig skarpa ord om drottningens egenmäktiga försök att ställa svenska trupper och skepp till kardinalens förfogande. Kurck log ett af sina diplomatiska löjen.

— En svensk patriot kan vara lugn, han har en stor drottning, men denna drottning är kvinna.

— Tyvärr! mumlade Ryning med sin ärliga sjömansgrimas.

— Säg lyckligtvis. Näst Alexander och Cesar, beundrar vår nådiga drottning ingen högre än den store prinsen af Condé, och Condé har numera öfvergått till kardinalens fiender. Var lugn för vår flotta!

Kurck hade förlorat sin, i början af denna berättelse omtalade första gemål, den älskvärda Sofi De la Gardie, och var sedan halftannat år omgift med Kristina Horn. Denna nya regentinna i det furstliga Kurckska huset hade bland åskådarinnorna fått sin plats bredvid riksrådinnan Ryning och undfägnade under mellanakterna sin granne, som nyss kommit från landet, med dagens löpande hofskvaller.

— Ers nåd kan tänka sig huru vi blifvit till mods, om vi oförmodadt fått ett blodbad här i Stockholm midtunder kröningsfesterna.

— Gud bevare! inföll trohjärtadt den fromma gamla frun från Riseberga. — Sådana hedniska spektakler och ännu därtill ett blodbad! Har det varit uppror mot hennes majestäts helgade person?

— Nej, men ers nåd kan föreställa sig en sådan insolens! Här komma turkiske människoätare i turbaner och vidbyxor och öfverlämna åt hennes majestät en lyckönskan på mesopotamiska från en för detta kammarpiga vid namn Hagar, som nu lärer vara sultaninna åt stora Mogul och understår sig att kalla drottningen du. Hennes majestät skall ha varit så upptänder af vrede, att hon gaf befallning på ögonblicket låta afhugga turkarnes hufvuden. Men ärkebiskopen bad om nåd för dem, så att de fingo behålla lifvet, med villkor att strax blifva kristne.

— Hagar? genmälde frun från Riseberga, som i detta hofskvaller råkade hänga sig fast vid ett kärt namn. — Hvem kan den Hagar vara, som förut varit kammarpiga?

— Hon skall hafva varit här i Stockholm förut och heta Rydin eller Rönning, jag minns ej så granneligt. Hon har varit fröken Kerstins bokstäderska. Och nu har hon gifvit sig åt turken för att försmäda drottningen och allt hvad kristeligt är.

— Undskyll, ers nåd ... jag mår icke väl ... jag måste tala med drottningen! utbrast den olyckliga fromma frun och uppstod, darrande i alla leder.

I detsamma gick förhänget upp öfver Grekelands sju vise, allas ögon riktades ditåt, ingen vågade röra sig af fruktan att störa drottningens nöje. Ännu en kvart timme måste den bästa bland fostermödrar lida alla ovisshetens kval. O, denna ståt, dessa utstyrda masker, som kunna så tjusa de glada, de lyckliga, de lättsinniga, huru kunna de ej martera ett ångestfullt modershjärta; huru antaga de ej för hennes ögon gestalten af ett demoniskt hån, som gäckar och söndersliter hennes innersta!

Ändtligen föll åter förhänget. Riksrådinnan Ryning uppstod och hviskade sin man, riksrådet, något i örat. Han förde henne till presidenten Kurck, som kände Hagars öden bättre än han funnit för godt att anförtro sin nya gemål. Kurck dolde icke den omkastning i dessa öden, som så nära och så smärtsamt berört honom själf.

— Ers nåd, sade han, vi hafva funnit ett örnägg och sett därur framgå en stackars liten kyckling, hvilken vi trodde oss kunna uppfostra till en dufva. Vi sågo vingarna växa och skarpa ögon skåda ut öfver världen, men vi trodde oss kunna hålla denna ovanliga fågel i bur och klippa dess vingar. Vi hafva bedragit oss, ers nåd. Örnungen i dufvohamn har brutit sig ut genom gallret och flugit mot solen. Dit når hon ej, arma barn; förr eller senare skall hon träffas af jägarens pil. Men sådan var hennes medfödda art; vi kunna ej ändra, endast beklaga hennes öde. Gifve Gud, att ej detta afspeglar en annans, som står högre än hon!

Åter gick förhänget upp öfver de nio muserna och de tre gratierna, dragna i en försilfrad vagn, förspänd med lejon, som kördes af Amor. Ännu en kvart måste frun från Riseberga stänga inom sig suckar och hjärtesorg. Därefter frågade hon, om den tatariska beskickningen ännu var kvar, och fick veta, att vildarne ändtligen skulle resa i morgon. Rädd att bemärkas, smög hon sig bort för att tillbringa hela den följande natten i bön och mot morgonen skrifva ett bref, så uppfylldt af tårar och kärlek, som endast en ängel kan hviska till sin fallande skyddsling, eller en moder skrifva till sitt förlorade barn.

Men den triumferande Parnassen fortfor att förherrliga drottning Kristina under åskådarnes jubel. Världens fyra hörn öppnade sig, ur fyra hufvuden framsprungo fyra konungar, som bekrönte Dygden, hvilken, dagen till ära, hette Kristina.

Och så följde »den stora baletten», där de fyra konungarne och deras högansenliga sällskap dansade kring den bekrönta Dygden. Men jorden var för trång för denna storståtliga Dygd; där kom till sist »ett herrligt och sällsynt, därtill enkannerligen uppfunnet konstverk». Aurora och muserna sågos oförmodadt nedstiga från himmelen och till sig upptaga Dygden midt ur hopen af dem som krönt och dyrkat henne. »Därmed hela Parnassen blef glänsande och upplyst i prakt och herrlighet.»

Nu skall den första världens gyllene tid återkomma och allting blomstra genom Kristina, Gustavi arftagarinna. Hvarje stånd får sitt lystmäte af allt som önskeligt är.

15. Gunstlingarne.

Hon föraktade sina gunstlingar.

De funnos verkligen, som trodde, att den gyllene tiden skulle återvända. Så många segrar, så mycken ära, så lysande snille, så lärda loftal, så frikostiga löften till de knotande stånden vid drottningens kröning! Riksdagsbönderne hemreste till julen 1650, väl med svikna förhoppningar, men med en fast tillit att drottningen skulle ställa allt till rätta, blott hon fick makt öfver herrarnes olåt. Det var desse som anstiftade krig, desse som förtryckte folket, desse som förslösade rikets tillgångar. Gud signe fröken Kerstin; har hon ej gifvit riket fred; har hon ej afskedat sina trumpetare och pukslagare, sina kammarherrar och hofjunkare? Och borgaren sade till sina kunder på marknaden, bonden bad med sina präster i kyrkorna vid den tid, när räknekammaren tömdes för den triumferande Parnassen: Gud signe fröken Kerstin och gifve henne ett långt regemente!

Två år därefter, när långväga kunder frågade köpmannen vid hans borgarelucka: »Hvad höres från Stockholm?», fingo de intet svar, eller såg sig borgaren försiktigt omkring och hviskade: »Det säges, att fröken blifvit förhäxad». — »Af hvem?» — »Ja, det vet ingen, men några gissa på gamla fru Ebba Brahe, som i sin ungdom förhäxade salig konungen, frökens fader.»

I kyrkorna samlades folket på tre konungars dag, när texten gaf särskild anledning att bedja för öfverheten, och sporde prästen efter predikan hvad där hördes från Stockholm. Käre far skrufvade på kalotten och var icke bråd till att svara, men när han trugades, lät han förnimma en suck öfver så många ulfvar, som nu smugit sig in i fårahuset. »Där är så fullt af utländske lärde i Stockholm, sade han, att ingen mera törs spotta på gatan. Alle förneka de Gud Fader och tro på djäfvulen, som skrifver böcker åt dem. Och för hvar sådan bok, som de lämna präntad åt fröken Kerstin, få de tusen daler, om icke mer, och därtill en guldkedja med drakslingor i knäppet.»

Den gamle riddersmannen, som återvändt från kriget, lastad med byte, och byggt sig ett slott i landsorten, frågade sin hemkommande son: »Hvad höres från Stockholm?» — Sonen, en kavaljer efter nyaste franska modet, höjde på axlarna och svarade i den obesvärade ton, som ungdomen numera vant sig att antaga: »Fröken är galen.» — »Hvad? Hon, som förökat våra privilegier, hon, som förlänat åt oss två tredjedelar af rikets jord!» — »Ja,» svarade åter den unge ädlingen med en ny axelryckning, »hvad skall jag kalla den, hvilken nybakar grefvar, friherrar och adelsmän, alldeles som bagaren gräddar skorpor, och är så frikostig med förläningar, att ingen mera vet, om ej en annan före honom fått samma gods?» — »Du har rätt, sade fadern. När intet mera finnes att bortskänka, skall man fråntaga oss allt.»

Så gick talet. Men drottning Kristina var icke galen, icke förhäxad; hon var endast för hög att räkna. Hon var så drottning i hvarje fingerled, att hon trodde sig äga allt och därför kunna unna sig nöjet att gifva allt. Guld, det flöt åter någonstädes in, men en krona är öppen, hon har hvarken lock eller botten; där kan ingenting sparas, där måste allt rinna ut, annars är hon ej krona. Rikets behof? Är ej drottningen riket? Folkets fattigdom? Talesätt! Hon kände de gamla klagovisorna. Kunna de ej vara tillfreds med bröd och sill? Är icke äran rikedom nog, och när har Sveriges rike varit så mäktigt som nu? Gif mig en dalkullas fattiga kjortel, en finnes barkbröd, en lapps usla näste, och jag skall vara drottning ändå — så länge det behagar mig att vara en drottning!

Detta storartade grunddrag i en gåtfull personlighet, att vilja vara allt, känna allt, förmå allt, är Kristinas nyckel. Från 1650 var hon rike och folk; hon skulle snart blifva mer: hon skulle blifva sin tids och världens medelpunkt.

Själftillräcklig och sluten inom sig själf, hade hon likväl kunnat tidtals öppna en del af sitt hjärta; hon hade dock sett vid sin sida en förtrogen vän, åt hvilken hon kunde meddela ett stycke af sig själf. Nu blef hennes lott att mista äfven denna enda vän. Midt under kröningsfesterna yppade Ebba Sparre en kväll, att Jakob Kasimir De la Gardie, yngre broder till grefve Magnus, begärt hennes hand och bad om drottningens samtycke. Kristina log; hon hade själf banat den unge friarens väg, hon hade den kvinnliga svagheten att gifta bort sina kusiner och hofjungfrur. Men hon erinrade Ebba, att där ännu fattades några månader i deras öfverenskommelse från Maj 1648.

— De tre åren skola fyllas, innan jag mister min drottnings dagliga nåd, som ingen kan ersätta, svarade Ebba.

— Godt. Mig likar grefve Jakob inte illa. Han har sämre hufvud, men bättre vett än sin bror. Skada, att han är tre år yngre än du.

— Jag förblir alltid ung, så länge jag är årsbarn med en oförmäld drottning.

— Då skall du vara ung med grå hår, Ebba. Min drake väntar förgäfves de tre årens förlopp. Med någonting måste man mata ett odjur, om det ock vore med en kattunge. Får draken ej sluka en prinsessa, skall han få sluka en krona. Jag hoppas han blifver mätt. I morgon fira vi din förlofning i slottet.

Ett år efter förlofningen firades det unga parets bröllop med stor ståt i Stockholms slott. Drottningen gaf bruden en silfverservis om 6,000 riksdalers värde och uppträdde själf i ett värdskap, där herdar och herdinnor mottogo besök af gudarne. Förbindelsen, knuten i lyckans solsken, varade endast fem år och slöts med Jakob Kasimir De la Gardies tappra krigaredöd på Köpenhamns vallar 1657.

Öfver de lysande, dansande, slösande, knotande åren 1651 och 1652, öfver den första, ihärdigt motsagda och slutligen återtagna tronafsägelsen, öfver Messeniernes blodiga schavott, öfver nya grefskaper, friherreskaper, adelsdiplomer, lärda lofkväden, baletter, värdskaper, trassliga härfvor af politiska intriger, krigsrustningar och smygande jesuitfjät i hoftrapporna slingrar sig berättelsens tråd vidare fram till gunstlingarnes år 1653. Ingen sol utan planeter. Den bortbytte prinsen föraktade sin kjol, men kunde ej lösgöra sig från dess broderier och fållar, en kvinnas tycken.

Från år 1647 var stark omsättning af lärde vid drottning Kristinas hof. De kommo, visade sina konststycken, applåderades, förbrukades, behängdes med guldkedjor, afskedades i nåd eller onåd, med eller utan lifstidspension, och försvunno. Berömdare bokvårdare efterträdde Kristinas Doxa: Vossius, Freinshemius, Salmasius ... Vossius råkade i träta med Salmasius, föll i onåd, men lyckades bärga sig på en spillra af gunst. Boeclerus trugades på Upsala, fick stut af studenterne och förbannade Sverige. Salmasius sände Bourdelot, Bourdelot lyste sin tid och störtades af Pimentelli. Magnus De la Gardie hade i åtta år stått i lyckans zenit, när en ung man uppträdde vid namn Klas Tott ... Stjärnor af andra och tredje ordningen lyste många.

— Tungel — sade drottningen till sin smidige hofkansler, som lyckats så väl sopa spåren bakom sig, att han nu brukades som springpojke i hemliga ärenden — huru mår min doktor i dag?

— Så träffeligt, som hans nit tillåter. Han är otröstlig att ej ha kunnat på fyra dagar personligen öfvertyga sig om eders majestäts välbefinnande. I kväll skall han ha den nåden att uppvakta.

— Har han betalt Tungel för att berätta mig detta, eller har Tungel betalt honom för att öfverskyla sina egna snedsprång?

— Bevare oss, hvem har så illa förtalat en trogen tjenare? Det är icke jag, fattige man, som understått sig beveka en så lärd herre med presenter, men väl såg jag i morse två nya silfverkannor i doktor Bourdelots bostad och en präktigt sadlad ny häst i hans stall. Sex kareter väntade utanför porten. Skall jag underdånigst förmäla hvilka höga herrar voro därinne på uppvaktning?

— Tig; jag vill ingenting höra. Så? De traktera honom med hästar och silfverkannor? Och finge de visa sitt rätta kynne, skulle de undfägna honom med stegel och hjul. I afton således? Han skall finna vetenskapen församlad. Säg till, att jag mottager de lärde och hofvet.

Hofkanslern bugade underdånigst. Han hade på morgonen insmugit i Bourdelots kök en beundransvärd elgstek, då ju inga anatomiska studier hade ett mera lockande behag för den mäktige doktorn, än studiet af en läcker stek.

— Hvem skall jag först ha den nåden att invitera? frågade Tungel.

— Grefve Tott.

— Jag skyndar ...

— Bryt ej af edra gamla spindelben i grefvarnes trappor! Ni kommer tids nog att göra en kullerbytta[7].

På slaget fyra eftermiddagen infann sig doktor Bourdelot, en timme före de öfrige inbjudne. Han var en elegant, liflig, något korpulent herre om fyrtiotre år och skulle kunnat tagas för en fulländad hofman, om ej någonting simpelt och påfluget, som Kristina nu började genomskåda, förrådt parvenyn. Samtalet fördes på fransyska.

— Ni har varit sjuk, käre doktor. Huru kan en läkare så misshandla sina patienter, att han blir sin egen patient?

— Ja, säg det, ers majestät! Det är följden af att ej själf vara ung, när man har den afundsvärda lyckan att kurera unga älskvärda drottningar. Hur står till? Ingen matthet? Sömnlöshet? Dåningar? Var så nådig och räck ut tungan! ... Så där ja. Litet belagd. Kunde tro, att ers majestät åter spisat skinka. Jag är tvungen att underkasta köksmästaren pinligt förhör. En gudinna måste lefva af ambrosia. Ingen åderlåtning, sedan jag sist hade den äran?

— Blif mig från halsen med edra åderlåtningar, doktor! Ni är en vampyr. Vill ni göra mig till en idiot?

— Förlåt min uppriktighet; ers majestät är besvärad af för mycket snille. Om dagen skrifver ers majestät lagar för Europa, om natten för vetenskapen. Man kan icke på samma gång vara Jupiter och Apollo, Minerva och Diana. Också gudarne måste spara sig för att lefva.

— Skrif åt mig ett recept på Hesperidernas äpplen!

— Jag gör ju mitt bästa. Jag fördristar mig hvar dag att säga till ers majestät: kasta bort regeringsomsorgerna; det finns lastdjur nog, som skapats att bära oket! Låt de lärde utbena Kabbala och prästerne sin katekes; ers majestät plockar de frukter, som äro angenäma, och skrattar åt resten. Min Gud, hvarför äro vi till, om ej för att lefva och njuta lifvet? Och den, som därtill fått alla nödiga förutsättningar: ungdom, skönhet, snille, makt, rikedom, världens beundran och egna dygder, hvilken dårskap att bortkasta allt detta för att söka de vises sten eller måhända bekymra sig om ett tillkommande lif! Fabler och prästlist! Slå bort alla bekymmer, lefva ett angenämt lif, njuta med måtta för att kunna njuta dess mer, se där, ers majestät, Hesperidernas äpplen!

— Doktor, ni är värdig att vara en fransman, ni förstår att tillreda essenser. Ni har utdragit bouqueten af eder store landsmans, Cartesii, läror: tvifla på allt, utom på sig själf, och därför behandla allt, utom sig själf, som oberättigadt att finnas till. Vet ni väl, att jag kunde anse eder för tidehvarfvets störste man, om jag ej stundom, i en svag stund, vore böjd att ... förakta er!

Doktorn betraktade henne, ett ögonblick förbryllad och oviss huru han borde uttyda denna första hotande vink om en möjlig onåd. Men han fann sig och fortfor i den lediga, vårdslösa ton, som i början anslagit hans höga patient:

— Jag vill hellre vara ers majestäts trogne bulldogg, än en markatta, som Vossius, eller en räf, som ... förlåt mig, jag har glömt namnet. Man har sagt mig, att ers majestät behagar mottaga en aftoncirkel ... Tillåt mig undersöka pulsen! ... Icke alldeles lugn. Jag besvär ers majestät, inga lärda, djupsinniga afhandlingar! Hellre något lätt, något muntert ... Vågar jag fråga hvilka lärde, som i kväll få den nåden ...

— Vossius, Ravius, Bochart, Naudé, Meibom ...

— Ah, Bochart, som roade ers majestät med sin skicklighet att blåsa flöjt! Naudé har skrifvit om de gamle grekernes danskonst, Meibom om deras musik. Med ers majestäts tillåtelse skola de få visa sin skicklighet.

Den trängre hofkretsen, mest ungdom och nykomlingar, jämte ambassadörer och lärde, var församlad, när drottningen inträdde klockan en kvart till sex. Ceremonierna voro bannlysta från dessa förtroliga samkväm. Vanligen uppläste en af de lärde en afhandling, som sedan kritiserades af de öfrige och af drottningen själf. I afton var detta förbjudet af läkaren. Han var medelpunkten, näst majestätet. Själfve den nyss allrådande grefve Magnus nedlät sig att efterfråga den nye gunstlingens hälsa och beklaga den opasslighet, som beröfvat så många hans nyttiga råd. Bourdelot svarade vårdslöst, att han nu hämtat krafter och trodde sig kunna kurera alla sjukdomar, utom spelsjuka och högfärd. Vid de sista orden sände han en sidoblick till den nyaste grefven, unge Klas Tott, som just nu hade nåden samtala med drottningen.

Den ryktbare herr Åkes ende son Klas var vid denna tid tjugutre år och hade vid så unga år redan hunnit blifva grefve, öfverste kammarherre, riksråd och kapten för lifgardet. Han kunde ej mäta sig med grefve Magnus i skönhet, smidighet eller fina hofseder, men han var en högvuxen, blomstrande, kraftfull ung man, som kände i sina ådror kungligt blod och tycktes i stånd att utmana hela världen. Utom hans ärfda egenskap af en slagskämpe, redan ryktbar för många dueller, visste skvallret förtälja om hans höga spel och obändiga lefnadssätt, men anade icke förty i honom en stigande gunstling. Det var en enkel naturlag, att Tott och Bourdelot ej kunde tåla hvarandra.

En nykomling, såsom Tott, men tio år äldre, var spanske ambassadören Don Antonio Pimentelli, en vacker, smidig hofman med det svartaste hår och de vältaligaste moriska ögon man sett i Sverige. Han delade sin uppmärksamhet mellan drottningen, hos hvilken han tycktes stå väl anskrifven, och sin beskyddare Bourdelot, som bevakade hvarje hans steg.

Denna kväll, när man ej hade en afhandling, roade man sig med lärda eller klyftiga gåtor. Hvari bestod cirkelns kvadratur? I tärningen, som lät guldmynt rulla. — Hvem har uppfunnit perpetuum mobile? Forsen och pratsjukan. — Hvem har då uppfunnit krutet? Djäfvulens biktfader. — Har han ej lyckliggjort världen med andra nyttiga uppfinningar? Jo, med spelkorten. — Hvad är de vises sten? En kristalliserad dröm. — Hvem har uppfunnit greker och romare? En skolmästare, som fått en bunt ris till namnsdagsgåfva och befann sig i förlägenhet hvar han skulle finna passande anledningar. Och vidare så i samma stil. De bästa svaren belönades med ringar, örhängen, bröstnålar, böcker och andra presenter af 100, 200 till 500 dalers värde. Pimentelli, som uppfunnit den märkvärdige biktfadern, och den nye friherren, förste stallmästaren Steinberg, som hittat tärningen, medan drottningens spefulla ögon sökte Tott, fingo hvardera höga belöningar, den förre gyllene sporrar, den senare en omgång hästskor af silfver.

Doktor Bourdelot önskade höra något om grekernes dans — deras »orkestik» — hvilket professor Naudé strax var beredvillig att framställa. Denna framställning borde förtydligas med att uppvisa rörelserna. Hvarför icke? Doktor Meibom var lika beredvillig att utföra musiken på cittra, hvarpå följde en så tafatt dans af Naudé och ett så erbarmligt klinkande af Meibom, att hofvet nära kiknade af undertryckt skratt bakom näsdukarna. Olyckligtvis blefvo alla bemödanden att dölja munterheten slutligen fåfänga. Dans och musik upphörde; båda de lärde herrarne lämnade förgrymmade ett hof, som så vågat gyckla med den vördnadsvärda klassiciteten.

Drottningen hade skrattat som alla andra, men fann nu för godt att visa sig indignerad.

— Bourdelot skall bedja Naudé och Meibom om förlåtelse, sade hon till Bochart.

Bourdelot måste lyda, infann sig andra dagen hos de förolämpade lärde och tackade dem, med sitt kända grin, för det oförlikneliga nöje de beredt honom och hofvet. Naudé vände honom ryggen, Meiboms svar blef en eftertryckelig örfil. När detta inrapporterades, vände sig drottningens vrede mot Meibom.

— Hvarför kastade ni ej honom ut genom fönstret? snäste hon Bourdelot.

Detta upptåg i hofkretsen ökade, i stället att minska, gunstlingens makt. Han inbjöds nu att taga sin bostad i slottet under gemaken på västra sidan. Grefve Magnus förlorade tålamodet och klagade hos drottningen.

— Hvad? Är min förträfflige grefve svartsjuk?

— Jag har vittnen, att doktorn velat afvända eders majestäts gunst från mig och andre svenske herrar.

Kristina skrattade.

— Det bästa råd jag kan gifva är, att grefven så snart som möjligt rekvirerar cremor tartari för att försona sig med en så utmärkt vetenskapsman som doktor Bourdelot.

Grefve Magnus förärade sin medtäflare ett dyrbart diamantsmycke, med den uppriktiga önskan inom sig, att ädelstenarna måtte flyga doktorn i halsen och förgöra honom.

Snart fanns icke en så hatad man i Sveriges rike, som denne franske doktor. Läkarne förklarade honom för en charlatan. Adeln anklagade honom som vådlig för statens säkerhet, prästerne angåfvo honom som gudsförnekare, menige man ansåg honom som giftblandare. Bourdelot måste omgifva sig med vakt och vågade icke visa sig ensam på gatan. Men huru litet kände hans fiender sin enväldiga drottning! Bourdelot var hennes gäst, hennes läkare; om det ej redan därför varit hennes pligt att försvara en man, som ansågs ha räddat hennes lif, måste hon göra det för sin egen värdighet. På henne återföll hvarje klander mot honom. Därför skulle hans gunst rättfärdigas. Det var Bourdelot, som ensam förstod att vårda hennes hälsa, han, som var sitt tidehvarfs störste vetenskapsman, hvilken det var en ära att fästa vid Sverige.

Och likväl föraktade hon denne man. Hur skulle icke hon förakta och genomskåda något så simpelt, sniket och ytligt som denne lycksriddare! Historien har icke nog lagt märke till att Kristina föraktade sina gunstlingar, Cartesius undantagen och måhända Chanut. Som barn hade hon aldrig lekt med dockor; nu kände hon sig ensam, nu behöfde hon dem. Hon, som ingen vän hade, behöfde skapa sig vänner; men dessa vänner skulle hafva henne att tacka för allt. Hon ville skapa omkring sig någonting, som var hennes verk och utan henne intet. Så länge dockan nöjde sig att vara en nolla bredvid millionen, smektes och bortklemades hon; ville hon vara någonting själf, kastades hon bort som en onyttig leksak. Man kan ju också ledsna vid leksaker. Ju mera viljelösa de röra armar och ben, desto förr ledsnar en högboren ande vid slaftjenst. Alla Kristinas beryktade gunstlingar voro misslyckade försök att tillskapa vänner, misslyckade därför, att vänskapen, likasom kärleken, fordrar ömsesidig försakelse. Och Kristina begärde en försakelse som hon ej ville gifva.

Allt bittert hat, alla anklagelser mot Bourdelot voro vanmäktiga, så länge drottningen ansåg sin värdighet fordra att taga en gäst och en främling i försvar. Den förnärmade svenska högadeln tillgrep en sista utväg. Grefve Magnus uppträdde å egna och ämbetsbröders vägnar med förklaring, att om ej den förhatlige gunstlingen afskedades, såge sig de höge riksämbetsmännen nödsakade att begära sitt afsked.

Måhända skulle också denna ytterlighet varit fruktlös, om ej Klas Tott gifvit Bourdelot ett käpprapp. Detta slog an; det var just hvad Kristina själf hade velat göra, om hon varit en man. Och detta rapp fällde gunstlingen.

— Herrarne begära afsked, yttrade drottningen likgiltigt till Pimentelli.

Om Pimentelli svarat: »Vi främlingar hafva intet annat skydd mot den svenska afunden, än eders majestät», hade drottningen genmält: så vill jag ock försvara eder mot alla. — Men Pimentelli, som uppstigit på Bourdelots axlar, fann stegen numera obehöflig och svarade:

— Om eders majestät behagar, skall jag rådgöra med doktor Bourdelot.

Rådplägningen är icke bekant, men desto bättre dess följder. Lika uppskrämd, som han nyss varit öfvermodig, beslöt doktorn att vika, men sälja sin ställning så dyrt som möjligt. Allt hvad räknekammaren lyckades sammanskrapa var fattiga 10,000 riksdaler, men han fick förskrifning på 20,000, därtill nödtvungna dyrbara presenter af hofvets närmaste, och reste från Sverige »lika tungt lastad med guld som förbannelser». Engång ur sikte, återtog han i Kristinas senare omdömen sin rätta gestalt: en skojare, hvars besök hon afvisade och hvars bref hon bortkastade olästa. Men med Bourdelot slocknade en långvarigare och mera lysande meteor i hofvets solglans. Grefve Magnus hade lyckats uttrötta sin välgörarinna och med sin efterhängsenhet mot Bourdelot undertecknat sitt eget afsked.

16. Mor och dotter.

Mitt stora, mitt höga, mitt ärorika barn, hör din moders röst!

I hvarje lif finns något föregående, som ej kan helt utplånas eller förklaras af ett efterföljande. I hvarje personlighet återstår någonting af en annan; ett ursprungligt band, som kan slitas, förnekas, glömmas, men icke tillintetgöras, emedan det tillhör väsendets rot. En varelse utgår från en annan, börjar sitt lif i beroende vanmakt, afsöndrar sig efter hand till en existens för sig, blir ett själfständigt jag, blir ett äpple, som stundom faller långt från trädet; men sambandet med dess ursprung kvarlämnar, som den afklippta nafvelsträngen, alltid ett ärr. Moder och barn äro icke två ljus, af hvilka det ena tänds vid det andra, hvarefter båda brinna sin tid ut, det ena förr, det andra senare. Det finns alltid något af plantan i fröet och af fröet i plantan.

Drottning Kristinas moder, Maria Eleonora af Brandenburg, står i historien bortskymd först af sin gemål, sedan af sin dotter. Hon, som endast kvarlämnat minnet af sin skönhet, sin kärlek, sin svaghet och sitt vankelmod, står mellan två kolosser på Sveriges tron så hjälplöst liten, att man endast för hennes plats som drottning egnat ett flyktigt medlidande åt hennes känslor som kvinna. Och dock har hon icke gått så spårlös förbi, som mången trott. Hon har kvarlämnat ett historiskt arf, ty motsägelserna hos hennes dotter äro reflexer af motsägelserna mellan fader och moder. Fadern kunde uppoffra allt för en stor idé, modern allt för ett litet hugskott. Något hänsynslöst fanns hos alla tre, men hos fadern gentemot sig själf, hos modern gentemot sin omgifning, hos dottern gentemot allt som icke var hon.

Maria Eleonora var hela sitt lif igenom ett vackert, lifligt, nyckfullt barn. Född att älska, tjusa och le, kastades hon vid ett och tjugu år in i en järnhård tids nordiska allvar, som en blomma i snön. Hon ditfördes af en hjälte, en afgud, vid hvars sida hon glömde allt, och när hon ej såg honom en månad eller längre, frös hon i Sverige. När han slocknade, blef det natt kring barnet. Hon hade en dotter, hans dotter, som skulle ersätta honom, men som var för liffull att behandlas som en relik. Kristina blef själf från den stund hennes moder behandlade henne som ett opersonligt minne af fadern. Hon uppreste sig, fick medhåll och togs bort från sin moder. Klyftan mellan dem båda uppstod tidigt och vidgades sedan allt mera. Där funnos i båda samma själfviskhet och samma vankelmod; men den enas tråd hade spunnits af skört sefirgarn, den andras af segt silke.

År 1640, en sommarnatt, när Mälaren sof vid Gripsholms stränder, hade Maria Eleonora med ljudlösa årtag flytt från Sverige och riksförmyndarne för att, först i Danmark, sedan i Preussen, få gråta ut. När hon ledsnat vid tårar — man ledsnar fort vid en ohörd klagan — återvände hon till Stockholm 1647 och mottogs vid Dalarön af Kristina samt utanför staden af rådet med kungliga ärebetygelser. Hon inflyttade i slottet och bebodde med sin uppvaktning en del af västra flygeln, men fortfor att lefva instängd med sina minnen. I början sökte man förmå henne att visa sig vid högtidliga tillfällen: hon var drottningens moder och en stor konungs änka. Hon vägrade, och man upprepade icke dessa försök. Man skulle ha glömt att hon fanns, om man ej stundom sett en flik af hennes svarta änkeslöja bakom gardinen af den kungliga logen i Stockholms Storkyrka, där man numera så sällan såg hennes dotter, drottning Kristina.

Det var vid höjdpunkten af Kristinas triumfer och början af hennes fall. Dotterns dagar ilade bort med fjärilflykt, moderns med snäckans långsamma enahanda. Maria Eleonora afskydde dessa lustbarheter, som hånade hennes tårar och af hvilka hon ej kunde undgå att höra ett återljud i sin afstängda cell. Men man kan icke alltid gråta, man måste, för att hvila de stackars ögonen, stundom tänka på något annat. Och Maria Eleonora hade, som dottern, en böjelse att förströ sig med pigskvaller. Hon var i all sin enslighet invigd i dagens hofkrönika, dess skandaler nådde, förstorade och färglagda, ända till henne. Hon kände gunstlingarne och hatade dem, kanske mer af moderlig svartsjuka, än af ömhet för rikets välfärd.

Vid denna tid hade hon i Storkyrkan hört Emporagrius slunga sina bannstrålar mot hofvets flärd, och detta anslog henne. Hon kallade till sig den stränge botpredikanten och anförtrodde honom sina moderliga bekymmer.

— Nåväl, ers majestät, sade han; hvem är närmare än en moder att varna ett vilsefördt barn?

Maria Eleonora beslöt, ej utan bäfvan, att uppfylla denna svåra pligt. Hennes känslor för dottern voro delade mellan fruktan, sorg, harm och en kvarlefva af den forna afgudiska kärleken för hans barn, reliken. Kristina hade hvarje dag låtit genom en kammarfru efterfråga hennes majestäts hälsa, men icke besökt henne sedan mer än en månad. Nu lät änkedrottningen, ceremoniöst som alltid anmäla sitt besök hos regerande drottningen.

Hon klädde sig omsorgsfullt och, som alltid numera, svart. Hon bar icke mer det i en halfcirkel från pannan uppstrukna håret med de åtta stora diamantnålarna, diademet och den yfvigt ringlade hvita plymen däröfver; icke den vida, höga, i nacken uppstående spetskragen; icke halsbandet af äkta pärlor eller det stora, stjärnformiga bröstsmycket af juveler, såsom man ser henne afbildad i yngre år. Nu nedföll öfver nacken och ryggen den svarta änkeslöjan, uppfäst vid pannan, medan hennes grånande bruna lockar kantade som en välvårdad ram de magra, gulbleka kinderna, tårarnas spårväg. Spetskragen var utbytt emot en liten och ytterst enkel lärftslinning, nedviken öfver den svarta klädningens axelfållar. Men sorgen hade icke förmått alldeles utplåna de unga årens kända kärlek för sköna smycken. Hon bar ännu diamantörhängen, en glänsande hårnål, en dyrbar agraff af smaragder på bröstet och under denna en ordenskedja af guld och silfver. I dessa vackra och fint bildade drag hade alltid funnits en disproportion mellan en skarpt markerad romersk näsa och en svagt utbildad haka, nästan ett barns. Men åren och sorgen hade mycket förädlat nyckernas forna glada drottning. Allt det ojämna, trotsiga, regellösa i hennes person hade nu fått lugn och värdighet. De varma blå ögonen strålade nu af en fuktig glans, som där icke sågs förr under de fint penslade ögonbrynen och som tycktes bedja om tillgift för den hyllning de fordom utkräft som en skyldig tribut.

En eftermiddag i Mars 1653 infördes änkedrottningen af två kammarfruar i drottningens mottagningsrum och lämnades allena med Kristina, som uppstod vid hennes inträde. Mötet var vördnadsfullt, men nog afmätt för att vara ett möte mellan mor och dotter. De togo plats i fåtöljerna. Man kunde nu upptäcka mellan båda en likhet, som sällan framträdde, emedan alla dotterns bestämdare drag liknade faderns. Arfvet af modern låg i de drag, som antydde rörlighet och ostadighet, i ögonvinklarna, i mungiporna, kanske något i ansiktets hela oval, men mer i en fågellik, om otålighet vittnande kastning af nacken.

Ett litet fint ciseleradt bord stod mellan dem; det var nog att skilja dem åt. Kristina yttrade sin fägnad öfver besöket och hoppades, att hennes majestäts hälsa nu skulle förunna dottern den glädjen att oftare se sin höga moder. Båda tilltalade hvarandra med majestätstiteln; det var endast modern som vid utbrotten af sina känslor kunde förgäta detta styfva tilltalsord. Samtalet fördes på tyska.

— Jag har kommit för att fråga huru eders majestäts dyrbara hälsa uthärdar hofvets lustbarheter, började änkedrottningen, rädd att ej få sitt ärende framfördt, om hon ej genast gick rakt på sak.

— Med mig är det ingen fara, svarade Kristina muntert. Jag mår aldrig så väl, som när jag dansat en natt. Men kanhända störes ers majestät af musiken? Jag skall låta tillmura de fönster i balettsalen, som vetta mot eders majestäts våning.