TREDJE DELEN. MAKALÖS. (continued 4)

— Eders majestät skulle hellre tillmura sina öron för smickrare och sin dörr för lycksökare, inföll Maria Eleonora, ögonblickligen glömmande all försiktighet. Hon var allt annat än diplomat, hon kunde aldrig lägga band på en känsla.

Kristina rodnade starkt. Snabb vrede var ett fädernearf, otyglad häftighet möderne.

— Behagar ers majestät förklara sig tydligare? Jag förstår ej Salomos ordspråk utan uttolkningar.

— Ers majestät ... Kristine ... jag är din mor, jag nödgas med bedröfvelse säga dig den sanning, som ingen annan vågar frambära till en mäktig drottning. Hela riket är upprördt öfver ditt nuvarande lefnadssätt ... öfver ovärdiga gunstlingar, som trängt sig fram till din ynnest, medan du stänger ditt öra för dina trognaste rådgifvare. Några steg från mig, i din egen borg, har du inhyst usle uppkomlingar, ränksmidare, gudsförnekare, som hvar dag intala dig sina djäflaläror. Din fader har offrat lif och blod för den rena evangeliska läran, och hans dotter blygs icke att slösa sin gunst på hans tros dödsfiender. Kristine, min sistfödda, min enda återstående pant af hans kärlek, om du upphört att vara min dotter, så har du dock aldrig upphört att vara hans. Du kan icke, du vill icke förneka hans ädla föredöme, du vill icke befläcka hans stora minne, du kan icke gifva ditt konungsliga namn, dina ärfda dygder och din trons ära till spillo för samtid och eftervärld. Du är för högboren för att sänka dig så lågt, du är för stor för att blifva lycksökares lekboll, du är för skarpsynt för att icke själf uppfatta det ovärdiga i ditt handlingssätt. Mitt barn, som varit allt för mig och nu är allt för ditt rike, mitt stora, mitt höga, mitt ärorika barn, hör din moders röst! Jag besvär dig att börja ett nytt lif för din Gud, ett lif för ditt rike, ett lif för din sanna ära ... jag vågar ej säga ett lif för din moder! ...

Hon måste afbryta; tårarna kväfde hennes röst. Hon var vacker i detta ögonblick, vackrare än i sin ungdoms fägring. Det stora minnet af en hädangången hade lyft henne, den svaga, nästan till höjden af hans storhet, bevingat hennes ord och ställt henne öfver den kraftfulla dottern, som i allt var så mycket större än hon. Kristina kände förvåningen kämpa med den uppstigande vreden. Hon igenkände för första gången sig själf i modern, beherskade sig och svarade med oväntadt lugn:

— Jag tackar ers majestät för ett välment råd och skall betänka hvad däri eftertänkeligt vara kan. Men om trosfrågorna lärer intet vara rådeligt att nu disputera. Det är prästernes sak.

Om Maria Eleonora låtit sig nöja med denna halfva seger, hade hennes ord kanske efterlämnat ett spår, och hon hade vunnit mer än hon kunnat vänta. Men olyckligtvis var hon ej klarsynt nog att veta sin tid och hänfördes af sitt brinnande nit för den evangeliska läran till ett nytt utbrott, som blef ödedigert.

Hon uppstod, fattade drottningens hand och sade:

— Hvarför ej tala om tron? Är icke själarnas välfärd det enda nödvändiga? Ers majestät, min dotter, det är ju därför jag kommit till dig, det är bekymret för din själ, som icke lämnar mig ro hvarken natt eller dag. Det sägs, att du mottager hemliga anhängare af den påfviska läran. Å, denne doktor Bourdelot, som förnekar Gud, hvad är han emot påfven! Vet du icke, att påfven är Antikrist, att det är han som dödat din fader och nu traktar efter att dräpa din själ? Du, du, du kan emottaga hans utskickade, och jorden öppnar sig icke under din fot, och din faders dotter förgås ej af blygsel, när hon småler emot hans mördare!

Detta var för mycket. Kristina drog häftigt sin hand tillbaka.

— Det är nog! utropade hon. Ers majestät kan säga mycket, som jag af skyldig vördnad kan åhöra af en moder; men ers majestät kan ej gå andras ärenden och begära för dem samma undseende. Jag vet ganska väl hvilka de äro, som tubbat ers majestät till detta besöket; men jag skall lära dem att också veta hvem jag är. Säg dem, att öfver mig skola inga präster råda eller mig förevita hvem jag bevärdigar framför dem med en kunglig ynnest. Jag tänker, att eders majestät nu har uträttat deras ärende och har intet vidare att där lägga till, än att jag önskar eders majestät all högönskelig välmåga och säger härmed valet.

Vid dessa ord lämnade Kristina med en kall bugning sin moder allena. Maria Eleonora återfanns af kammarfruarna badande i tårar under konvulsiviska snyftningar, som liknade en hysterisk kramp. Hon kunde ej ens, förrän senare på kvällen, återföras till sina rum. När detta berättades för Kristina, blef hennes svar:

— Hon har sig själf att tacka för allt!

Senare på natten, när änkedrottningen ännu var ett rof för samma förtviflan, besökte Kristina henne och sökte lugna henne med tröstande ord. Det lyckades henne för ögonblicket; Maria Eleonora var alltid ett barn af stundens intryck. Men från denna dag var klyftan mellan mor och dotter oöfverstiglig.

Änkedrottningen hade fått nog af hofvet i Stockholm och flyttade snart med sin lilla hofstat till Nyköping. Där besöktes hon två gånger af sin dotter, sista gången till afsked vid bortresan från Sverige. Dotterns tronafsägelse, bortresa och öfvergång till katolska läran kommo ett svagt, men älskande modershjärta att brista för alltid.

17. Hotande förebud.

Jag säger dig, drottning Jesabel, att om du icke skiljer Baals präster ifrån dig ...

Underliga motsatser rörde sig i Sveriges rike och hufvudstad denna vår 1653. Nattliga lysande lustbarheter i slottet alltfrån den 10 Januari, Ebba Sparres bröllopsdag; dagliga oordningar, upplopp, slagsmål och blodviten på Stockholms gator; uppror i Nerike, vapenslammer och afrättningar; öfverflöd och silke, pärlor, ädelstenar, nya moder och nya komedier; ebb i räknekammaren, missväxt, nöd och betryck i landsorterna. Efter hvarje fest vid hofvet en ljungande predikan mot tidens flärd af hofpredikanten Emporagrius. Liknande, aldrig yppade, men lätt skönjbara motsägelser röjdes i drottningens lynne och lefnadsvanor. Än uppsluppet glad, än sorgsen ända till svårmod, än själfsvåldigt fri i tal, dräkt och seder ända till gränsen af hvad hennes tid ansåg för höfviskt skick, än åter fin och snillrik med en konungslig värdighet, som ingen ostraffad vågade träda för nära, tycktes hon, oense med sig själf, beständigt undfly någonting inom sig, beständigt söka, och söka förgäfves, något utom sig, som skulle uppfylla, ändra, åter förlyckliga allt. En enda gång, vid afskedet sent på morgonen efter en lustbarhet, undföll henne till den numera bortflyttade ungdomsvännen Ebba Sparre ett af dessa halfva, gåtlika förtroenden, hvilka någon gång, nästan ofrivilligt, banade sig en väg till de slutna läpparna: jag måste ju lefva! ... Hon måste lefva, hon, som lyckan bland alla dödliga rikast begåfvat, hon, för hvilken det mest storartade verksamhetsfält öppnade sig att uppfylla lifvet!

Tomheten, oron i detta lefnadssätt undföll icke de skarpsynte, men förklarades olika. En morgon hade rikskanslern till sig inbjudit grefve Magnus De la Gardie för att med honom, riksskattmästaren, öfverlägga om den stat för rikets inkomster och utgifter, hvilken han nu för andra gången utarbetat och ville framlägga för drottningen. Det hade varit ett tungt och tacklöst arbete; Danaidernas såll kunde icke läka mera ohjälpligt än Kristinas hushållning. Och dock måste däri bringas någon reda och någon öfversikt, ty utan en sådan gick allt öfver ända.

— Här ser grefven, sade Oxenstjerna, pekande på sin slutsumma. — Den 1 Januari 1645 uppgick statsbristen till 980,000 daler; nu uppgår den till tre millioner; om ett år skola vi hafva fyra millioner. Hvad är grefvens mening om detta?

— Hennes majestät måste med all skyldig hörsamhet göras underkunnig därom, att tillgångarna ej äro outtömliga, genmälde grefve Magnus, synbart generad. Han hade själf fått en lejonpart af bytet och var ganska naturligt föga road af närgångna slutsummor.

— Jag har försökt ställa mitt tal i siffror; med hvad lycka är nogsamt bekant. Intet törs jag falla hennes majestät besvärlig, och skickar jag mina söner, blifva de tillbörligen afsnäste. Kanske grefven vill åtaga sig ett ord uti detta ärendet? Jag skall assistera med räknekammarens bokföring. Gods och räntor bortskänkta till ett värde af två millioner ...

Grefve Magnus rodnade.

— Det torde ej tillkomma oss att nagelfara med hennes majestäts belöningar för tjenster åt riket.

— Ja visst, det faller sig något olägligt för oss, som blifvit belönade. Men är det bättre att låta de ofrälse stånden revidera räkenskaperna? Jag skall säga grefven en sak i örat: om icke vi nu hålla emot, om icke vi nu äro mätte, kommer den dag, när man tager ifrån oss allt.

— De skulle försöka! Här statueras just nu en varnagel på Norrmalm.

— I dag törhända. Men hvem borgar för kommande tider, när här sitter en man på Vasarnes tron? Min vilja var det intet att sätta hans furstliga nåde där vi mera gagn haft att först uppställa conditiones. Som det nu är, få vi draga in tyglarna. Hvad är det jag förnimmer om den nya hofhållningen? För två år sedan drogo där några snyltande latmaskar bort, och nu komma där hela flockar af nya. En rikskammarherre, en vice riksmarskalk, hvad vill det säga?

— Det är hennes majestäts bon plaisir, det rör intet mig, genmälde grefve Magnus.

— Nej, hvad skulle det röra riksskattmästaren, om hofvet kostar lika mycket som krigshären i fredstid? Men jag har hört sägas, att drängar och pigor intet fått ut sin lön på ett helt år, att där lånas vid hofvet hvar man kommer åt, men efter det intet mera är bruk att betala skulder, är krediten därefter, så att hennes majestät pantsätter Stockholms tullar för att kunna betala franska skräddare. Är det sant, att köksmästaren nyligen måste låna sex daler af vedhuggaren för att köpa ärter och fläsk på torget dagen efter en balett, som kostat 20,000 daler?

Den i nådens solsken fördunklade gunstlingen höjde föraktligt på axlarna.

— Jag har ingen orsak att försvara det nu rådande regementet. Hennes majestät är ung, hon behöfver förlustelse och saknar ej dem, som hvar dag påfinna något nytt. Spaniorer, polackar, danskar, tyskar ...

Rikskanslerns blick mörknade.

— Grefven glömmer att tillägga svenskar. Det är de som gjort början. Tag intet illa upp ett uppriktigt ord, om det ock gäller en hög frände. Den store kung Gustafs stora dotter har förlorat jämvikten därför, att hon fruktar sin efterträdare.

— Men, ers nåd ... Honom, som hon själf har upphöjt mot rådets vilja!

— Hon har upphöjt hans furstliga nåde, emedan hon var skyldig honom ett skadestånd för svikna löften. Nu fruktar hon honom, därför att han skall blifva hvad hon icke kan vara, en man på tronen. En man, som fruktar, är dyster och skuggrädd. En kvinna döljer sin fruktan under masken af fester och lustbarheter. Hans furstliga nåde gör väl i att hafva dragit sig undan till Öland ... Men hvad är å färde på gatan? Stygger skäller ... Så mycket folk!

De höge riksämbetsmännens förtroliga samtal afbröts af ett döfvande larm. Hela gatan var uppfylld af två hvarandra mötande, stojande folkmassor, den ena kommande från Norrmalm, den andra från Södermalm. På båda malmarnas afrättsplatser hade anförarne för bondeupproret i Nerike nyss blifvit rådbråkade och deras hufvudmans spira släpad i smutsen. Stockholms skriande pöbel och gatpojkar, som fått sitt lystmäte af blod, hade dragit med sig skaror af nyfikne från alla samhällsklasser och sökte nu något föremål att skymfa och nedgöra, lika godt hvem, endast han kunde få namn af folkfiende. De hade skrikit sitt bifall i kapp med knektar och adelstjenare vid Nerike-böndernes blodiga stegel; nu vände sig deras vrede, med massornas vanliga logik, mot samma adel, som bönderne velat ihjälslå. Sedan 1650 var intet så populärt bland de lägre folkklasserna som detta ord: slå ihjäl adeln! — adeln, som ägde allt, styrde allt och, i mångas tanke, förtryckte allt.

Här var intet öfverlagdt uppror, ingen plan, ingen anförare. Folkmassorna visste icke hvad de ville, men skrika ville de. De hade mötts vid Norrbro, rikskanslerns hus låg närmast, men det var icke heller långt till De la Gardies palats på Riddarholmen. Om det fanns någon afundad, någon hatad man i Sverige vid denna tid, så var det grefve Magnus De la Gardie. Några ville låta honom umgälla åtta års öfvermod; andra förmenade, att den gamle riksräfven, kanslern, stod i spetsen för adelsligan; åter andra ville jaga bort spanioren, som nu innästlat sig i drottningens gunst. Alla skreko om hvarandra och kunde ej komma till något beslut, då en tillfällighet erbjöd skrikarne ett föremål, på hvilket de fingo låta sin vrede utbryta.

Rikskanslern hade en stor, lurfvig, svart gårdshund, Stygger benämnd, som i sin hundkoja utanför den stängda, vapenprydda, massiva ekporten vanligen var sin herres enda nattvakt. Stygger var på sin tid lika allmänt känd, som i en nyare tid Bismarcks rikshund, och skötte sin vakttjenst till mera nytta för husbonden än just till nöje för de förbigående. Nu kände sig denne trogne väktare förolämpad af skriket på gatan och gaf sin onåd tillkänna med ett ljudeligt skall. Mera behöfdes icke. Stygger var adeln, som skällde på folket; Stygger skulle plikta för herrarnes öfvermod. Ett hagel af stenar, käppar, isbitar och hvad man i hast fick fatt i slog ned öfver den olycklige trotjenaren, som fann reträtten i porten stängd och ej hade annan utväg, än att tjutande och visande tänderna söka sin räddning i flykten. En del gatpojkar förföljde honom med höga rop, andra begynte måtta sina stenar mot husets fönster; men så inrotad var respekten för »konungen utan namnet», att ännu ingen ruta klingat, innan ett nytt uppträde tilldrog sig hopens uppmärksamhet.

Kristinas tidehvarf var Oliver Cromwells. Predikandet hade med trosnitet, trosträtorna utbredt sig från de brittiska öarna öfver alla protestantiska länder. Det var underligt upprörda tidsvågor; många hädare, många botpredikanter. Allt tog parti: för eller emot. I Sverige och Finland var icke ovanligt att se en soldat framträda ur ledet, en kvinna ur folkhopen, ett barn från skolbänken för att predika. Så skedde äfven nu midtunder gatans stoj. En yngre kvinna uppträdde, trasig, förvildad, med ovårdadt långt, mörkt hår, men ännu rörande ädla drag, spår af ett mera förfinadt umgänge och af förgången skönhet. Måhända hade hon varit kammarpiga vid hofvet, ingen kände henne; hon var en af de olyckliga, som, ännu lefvande, försvunnit ur världens åsyn och ett ögonblick åter visade sig för att ånyo försvinna i det hopplösa fängelse, hvilket då kallades Danviks dårhus. Hon klef upp på en afvisare vid rikskanslerns port och gaf tecken att hon ville tala. Sorlet tystnade, några betraktade med undran, några med häpnad denna profetissa, uppstånden ur de lefvandes graf. Anden kom öfver henne; hennes insjunkna ögon fingo en sällsam glans, hennes magra händer grepo i luften, såsom ville de afvärja eller fånga något osynligt ondt. Hon började tala, i början långsamt och lågmäldt, snart högre, kraftigare, slutligen med en hänförelse, som ryckte massorna med sig.

— Gån bort! sade hon. Gån bort! Det är icke här som förbannelsen bor. Det är icke här som Guds vrede hemsöker Sveriges rike. Gån bort ... ett litet stycke väg ... ditåt, ditåt! Till slottet!

Och hon pekade med handen mot konungaborgen, otålig att icke genast förstås. Ingen rörde sig. Många hade knotat öfver drottningens styrelse, klandret var allmänt, men ännu låg öfver Kristinas nyss så högt uppburna person en kvarlefva af beundran, en aftonglans af det tjusande skimmer, som ungdomens fägring, snillets trollkraft och segrarnas återsken hade utbredt öfver denna lysande uppenbarelse på den svenska tronen. Ännu var man böjd att skylla allt på herrarne, på de utländske lycksökarne. Det pekande fingret väckte endast förvåning.

— Där är det! fortfor kvinnan med sin utsträckta hand. — Där är fördärfvet! Icke i guldet, icke i pärlorna, icke i lismarne, icke i lycksökarne, icke i komedianterne, icke i de fattiges hunger och de rikes öfverdåd, ingenstädes därute i synliga och jordiska ting — innanför är det, djupt, djupt i bottnen af en människosjäl, som ingen ser, men som utflödar till allt. Där är det, där, i ormens gift, i högmodet, i lustan, i det själfkära, egenvilliga, från Gud bortvända hjärtat. Gån dit! Gån dit! Frågen henne hvem som där smyger i nattens mörker, hvem som natt och dag hviskar i hennes öra: det finns ingen Gud, det finns ingen frälsare, det finns endast människor, som föddes i går och dö i morgon! Han ljuger, hon lyssnar; han bedrager, hon tror. Nästa gång säger han till henne: nej, det finns här i Sveriges rike endast en människa som har rätt att lefva, och det är du. Tänk icke på alla de andra, de äro födda för din skull, hvarför skulle du icke utsuga dem? De äro din fotapall, hvarför skulle du icke trampa på dem? Ja, så säger han. Veten I hvem han är? Det var han, som talade i lustgården till de första människorna och sade till dem: här är kunskapens träd; I skolen vara som Gud! Men han har en klufven tunga, han säger icke nu, som han engång sade på berget: fall ned och tillbed mig, så skall jag gifva dig hela världen! Si, nu säger han: om du tjenar mitt rike, skall jag tillbedja dig! Hvad vill du att jag skall gifva dig? Här äro lustarna: välj! Här är världens tillbedjan: lyss! Vill du något mer? Vill du hafva äran? Tag henne! Makten? Är du ej enväldig? Friheten? Äro ej alla ofria, utom du? Guld? Ös ut, ös ut, hvarför spara? Är det något mer? Begär du hämnd på dem som klandra och oroa dig? Befall öfver pinbänk, stegel och hjul! Är det mer? Vill du vara en man? Jag kan ej omgöra skapelsen, men jag kan fördärfva henne. Afsäg dig kärleken, låt hatet dia en jungfrus spenar! Prisa enviget, göd förtrycket; jag skall förvandla ditt kvinnohjärta. Begär du ännu något? Vill du förakta ditt land? Gör det, vänd ryggen åt alla dina pligter! Dåraktiga, du bevarar ännu ett arf af din fader, min fiende. Kasta det från dig, förneka honom, förneka allt som hittills varit en kvinnas prydnad, en dotters hörsamhet, en drottnings ära, och jag skall förkläda dig till dygdens gudinna; ingen, icke ens du själf, skall mera igenkänna dig ...

Hon tystnade, stödde sig mot muren och inandades i djupa andedrag den vederkvickande vårluften. Hennes ord begynte finna ett gensvar. Många stodo viljelösa, förlamade af skräck. Andra röster blefvo allt högljuddare: till slottet, till slottet! De afbrötos af nya utrop, än mera hotande, än mera våldsamma från den vansinnigas läppar.

— Drottning Jesabel, drottning Jesabel, hvar fördöljer du dig? Göm dig bakom dina murar; jag ser genom murarna! Täpp dina öron; du undgår mig icke, du måste höra mig! Jag är rösten ur det fördolda, jag är ditt samvete; mig kan du icke undkomma. Och jag säger dig, drottning Jesabel: om du icke förjagar frestaren, om du icke skiljer Baals präster ifrån dig och vänder dig till Herren din Gud, som du förnekar och öfvergifver, skall domen gå öfver ditt hufvud, innan femton månader äro till ända. Herren skall förjaga dig från ditt land, och du skall ingenstädes i himmelen eller på jorden finna ett fäste. Du är den stjärnan, som uppgick i tidernas afton och lyste halfva natten igenom, men slocknade bort i svarta mörkret, förrän morgonen kom. Du är det gyllene löfvet på bergets högsta björk, och himmelens fåglar sjunga för dig; men hvar är du, löf, nästa höst, när stormen sopar dig bort i frysande snö? Si, han kommer, han kommer, den dag, när allt tomt sken förgås och alla lofkväden äro falnande aska. Då kommer rösten till dig och säger: hvar är din första kärlek? Drottning af Laodicea, märk, att jag förkunnar dig detta förut, på det du må tro, när det skedt är. Emedan du säger: jag är rik och hafver nog och behöfver intet, och vet icke, att du är eländig och jämmerlig, fattig, naken och blind, så råder jag dig att köpa guld, luttradt i eld, på det att du må blifva rik, och hvita kläder ...

Hon afbröts i halfva meningen. Rikskanslerns hus var omtänksamt försedt med en bakport åt den på andra sidan löpande gatan, och på denna väg hade ett ilbud afsändts till högvakten. En stark afdelning af lifgardet till häst under Totts befäl ryckte fram, skingrade, utan annat motstånd än skällsord, den stojande folkmassan, bemäktigade sig talarinnan och återförde henne till Danviken. Uppskakade, droppade skarorna bort på angränsande gator. Ännu länge genljödo i mångas öron de skräckfullt hotande orden: drottning Jesabel, drottning Jesabel! Kvinnans namn har ej blifvit kändt, hennes ord äro icke antecknade, men i tidens krönika omtalas hon som en Sibylla, hvilken för drottning Kristina förkunnade Ragnarök.

Samma kväll blefvo Pimentellis fönster inslagna. Ingen af de hatade utlänningarne vågade visa sig utan eskort på Stockholms gator.

18. Carl Gustaf på Öland.

Fångne titan, fastnaglad vid klippan, när skall du bryta din fjätter?

Ungefär på midten af den långa, smala kalkklippa, som kallas Öland, reste sig på drottning Kristinas tid en gammal borg, som blifvit ombyggd af Johan III och kallades Borgholm. Den som i våra dagar gör sig mödan att uppklättra öfver en i berget banad stig till de ännu storartade, fastän vanvårdade slottsruinerna, öfverraskas af det betydande utrymme, som gruset af en förgången herrlighet upptager. Borgen var på sin tid väl befäst, hade två stora och två mindre torn samt egnade sig med sitt ensliga läge vid stranden af Kalmar sund förträffligt till bostad åt en furste, som valt denna fristad långt från hufvudstadens faror för att i ostörd ro kunna uppgöra framtidsplaner, minnas, hoppas och — vänta.

Sveriges tronföljare, pfalzgrefven Carl Gustaf, som icke fått drottningen, men förlofvats med kronan och därutöfver fått Öland till sårabot, hitflyttade vid skördetiden 1651 och regerade här ett litet fylkesrike, utan krigshärar och flottor, utan hof och komedier, men med goda jagtmarker, gamla krigskamrater, frihet att plantera och bygga, Sverige framför sig på andra sidan om sundet och kring sig ett folk, som älskade honom. Landtligare och mera idylliskt kunde ej en fältherre hvila ut efter trettioåra krigets mödor. Att plöja och så i den förvittrade kalkgrunden, att tåligt invänta skördens mognad och, som andre landtjunkare, fördrifva den ensliga vintern med jagthistorier, gästabud, tärning och schackspel, därtill var denna örn i sitt klippnäste icke skapad. Får man tro folksägnen, har han icke nekat sig försmådde friares ersättning för den kärlek, som han så länge förgäfves eftertraktat; i hans ungdoms historia finnas flera hårlockar än Hagar Rynings. A. A. Afzelius har upptecknat Ölandsvisan om Svanen och Svana-lilla:

Men Carl Gustaf trängtade till handling. Där var beständigt en röst inom honom, som sade: verka, handla, din tid är kort! Och han nybyggde södra delen af borgen, han planterade träd och anlade Borgholms numera förvildade park med dess trädgård; han red till sina bönders gårdar, förhjälpte dem ur vanmakt till välstånd, upptog ödeshemman och nyodlade Skedmossen. Äfven detta var honom icke nog: han ville äfven som landtjunkare utföra ett storverk.

Midten af södra och mellersta Öland upptages af en ofruktbar, rödaktig kalkås, som kallas Allvaren. Norr om Borgholm, där ön smalnar i Norra Motet, lämnar Allvaren plats åt en allmänning af skog och rikare växtlighet. Här var jagtmarken, här betade rådjur och kronhjortar, bestämda för sin herskares kulor. Och då dessa djur ofta gjorde ohägn på de odlade ägorna längre i söder, företog sig Carl Gustaf ett motstycke, fastän i mindre omfång, till den ryktbara kinesiska muren. Dagligen red han ut att bese huru hans krigsbyte användes till ett fredens verk, som gaf odlaren skydd, fångne förbrytare arbete och den fattige dagspenning. Slutligen sträckte sig ett stengärde med två eller tre portar tvärsöfver hela ön från östra stranden allt till den västra.

— Nu har jag gärdat mitt Öland, såsom jag engång skall gärda Sveriges rike, utropade pfalzgrefven hurtigt till krigskamraten öfverste Paul Würtz, som åtföljt honom på sista ridten till den färdiga muren.

— Därtill lära allt gå några bördor sten, svarade Würtz. Men vi kunna ju flytta fjällen ett stycke längre söderut.

Något skulle ett kungsämne företaga i dådlös fred. Men det fanns långa, ensliga stunder, när den bragdtörstande anden förtärde sig själf i brinnande längtan. O, denna väntan, denna ovisshet, denna dödande overksamhet! Morgonen efter en sömnlös natt satt Carl Gustaf vid tornfönstret i norra slottsflygeln, där han valt sin bostad, och betraktade tankfull sundet i väster, med det hvittskimrande Kalmar slott längst borta vid horisonten. Afståndet var icke längre, än att Borgholm med nutidens spegeltelegraf lätt kunnat samtala med Kalmare-unionens åldriga vagga. Men hafvet låg däremellan, hafvet, som förenar så mycket och åtskiljer så mycket. Sveriges fastland var så litet mot världen, men mot Öland var det en värld, och Carl Gustaf ville med Sverige eröfra världen. När, när skulle denna dröm blifva en verklighet? Han var så genomtrött att bida och gäckas. Hellre ett eget torp, än ett furstendöme under en annans, en kvinnas, spira! Fångne titan, fastnaglad vid klippan, när skall du bryta din fjätter?

Framför honom låg Cesars historia om galliska kriget, men han läste icke, han stirrade ut mot hafvet. Vinden var ostlig, styf bris, nära half storm. En ensam kryssare arbetade sig ihärdigt fram mot vinden med kurs på Borgholm, nödgades göra långa lofvar, försvann, dök åter ur vågen och kom med hvarje slag knappt märkbart framåt. Detta segel skulle medföra post och budskap från Stockholm, men det skulle snart komma i lä för ön, det skulle ej uppnå Borgholm förrän mot kvällen. Åter väntan, beständigt väntan! Hvilka tidningar skulle det medföra? Kanske åter en ny gunstling, åter en balett, en ringränning, en sammansvärjning? Carl Gustaf hade haft nog af Messeniernes dåraktiga pojkstreck, som kunnat störta honom själf, om han ej i tid blifvit varnad och skickat det förrädiska brefvet till drottningen.

Klockan var åtta på morgonen. Det var timmen för slottsfogdens föredragning. Detta lilla örike hade ock sina regeringsbekymmer.

Fogden infann sig underdånigst med föregående veckans olikviderade byggnadsräkningar. De stego till ett belopp af niohundrasextio daler silfvermynt.

— Gå till Mickelson! sade slottsherren förströdd, i det han påtecknade sitt godkännande.

— Kamrer Mickelson har ännu inte betalt förra veckans räkningar, dristade fogden invända.

— Så vänta!

Fredskassan på Öland var tomare än krigskassan i Tyskland. Ökonungen hvisslade en bondvisa och ringde på sin sekreterare Stefan Gambrotz, adlad Hirschenstjerna.

— Skaffa mig pengar, Gambrotz!

Sekreteraren kände ställningen, strök flata högra handen öfver den flata vänstra och höjde på axlarna.

— Hvad nu, din brödlöse parasit, afspisar du mig med flata handen? Hvarför har du lärt dig skrifva så fagert pränt, om ej för att krama guld ur gråstenar?

— Eders kungliga höghet är icke fattigare än svenska kronan. Hennes majestät har sämre kredit än sin förste undersåte.

— Men jag håller inga dansmästare, jag, Gambrotz. Jag har nog af rådlöse micklar. Skrif till judarne! Pantsätt Öland!

— Hennes majestät har öppnat underhandlingar med Israels folk. Texeira visar henne till Ruben Zevi; Ruben Zevi insinuerar, att Texeira är den som har råd till allt.

— Wurst und Wuth! Snylta oss till ett friherreskap någonstädes i Finland! Där är godt om land.

— Lita inte på det, ers höghet! Kung Carl X tar det tillbaka.

— Tror du? Möjligt. Han lärer få omak att sopa rent efter dansmästarne. Hole der Teufel Wind und Post. Där krabblar det degtråget ännu ute på sundet. Säg till om kopplet och hästarna! Här är fängelseluft. Borgholm duger lika godt som Örbyhus att förgifta Vasablod.

— Vädret är stormigt, skallet hörs icke, hundarna tappa spåret.

— Låt sadla, jag rider ut. Posten må gå till hafsbottnen. Hvad angår mig Stockholm? Skaffa mig pengar, Gambrotz; ställ till ett krig!

Åtföljd af en stallknekt, red ökonungen Carl Gustaf ut långs västra landborgen, där han under ridten kunde se hafvet, klippan Jungfrun och Kalmar. Hans håg stod ditåt, men västkusten låg nu i lä, han sökte stormen. Han red in mellan bergen, sprängde öfver halsbrytande klyftor och hala hällar, kom på höjden af landborgen och fick sitt lystmäte af luft. Den ena stormilen efter den andra fladdrade i hans svarta hår, rusade in genom klyftorna, dref upp skyar af grus och kalkdamm, piskade ljungen, luggade enrisbuskarna, kastade fiskmåsarna ur deras kurs och tog slutligen hatten af Sveriges blifvande konung. Den vackra gula baretten, prydd med en örnfjäder, trillade oåtkomlig från häll till häll, hasade utför sluttningen och försvann i hafvet.

Stallknekten fick äran afstå sin hatt och barhufvad följa sin herre till Köpings prästgård, där de båda landborgarna sammanlöpa. Hos vördige far i Köping dröjde prinsen ända till kvällen, icke försmående prästgårdens husmanskost. Det var sådana förtroliga besök som gjorde Carl Gustaf kär för hans örike. Han gaf sig god tid, lät sig det hembryggda ölet väl smaka, besåg vördige fars åkrar och stall, köpte på kredit det vackraste fölet, slog trissa och sköt till måls med pojkarne, lyckades jaga den ena purpurskyn efter den andra på äldsta dottern Valborgs kinder och tycktes platt hafva förgätit Stockholm, drottning Kristina, kronor och krigsbragder, när ett ilbud från Torslunda kom att förkunna Kalmare-postens ankomst. Posten var dock den hårfina tråd, som band ökonungen samman med världen. Två minuter därefter satt han åter till häst med Valborgs törnros i den lånade hatten och sprängde öfver hällarna i ett galopp, som kom gnistor att spraka under gångarens järnskor.

Carl Gustaf var en statsman från unga år, han behöll för sig själf hvad där ej var nyttigt att komma till andras öron; men han var för enslig på Öland för att ej behöfva en vän, i hvars tystlåtna vård han kunde låta ett öfvermått af tankar och känslor fritt strömma ut. Tidigare hade han öppnat sitt hjärta för fadern och för Lorentz von der Linde; nu var Paul Würtz hans förtrogne på Öland. Sekreteraren Gambrotz framräckte brefven och fick sina order om mindre viktiga angelägenheter. Andra rapporter återstodo, hvilka emottagaren läste med tyst uppmärksamhet. Han hade sörjt för kunskapare i Stockholm, hvilka meddelade honom dagens hofkrönika och kulissernas hemligheter. Sekreteraren bortskickades; läsningen fortsattes i enrum med Würtz.

Oförväntadt utbrast prinsen i en så uppsluppen munterhet, att Würtz fann sig föranlåten fråga hvad det var som så roade hans kungliga höghet.

— Bourdelot, ännu alltid Bourdelot! utbrast Carl Gustaf. Brefvet är fyra veckor gammalt. Min käre Munthelius[8] har haft annat att tänka på, hans hustru har fått tvillingar. Märk hvad han skrifver! Jag skall för allt i världen ställa mig in hos Bourdelot för att Munthelius må blifva adlad, och efter tvillingarne äro matfriska, bör han få tre eller fyra bondgårdar i gratifikation. Jag bedes rekommendera Bourdelot hos min bror hertigen, som skall kännas på pulsen. Jag bör ej underlåta att skrifva till Bourdelot, huruledes jag mig nu comporterar, efter han med all gevalt vill hafva mig kranker och kurera mig; det går intet af för mindre. Skulle jag, olyckligtvis, vara sund som en Ölands hasselnöt, skall jag icke förty begära ett recept af Bourdelot, för att han må kunna uppvisa min begäran för hennes majestät. Hvartill Munthelius tillägger, att jag intet behöfver bruka receptet, allenast jag ställer mig som lifvet däruppå hängde. Och allt detta sedan vår berömde franske doktor numera är som en svanslös hund på rymden från Sverige! Hvad säges om en så flink postgång och så kuranta nyheter? Det synes på stockholmarne, att de tro Öland ligga i månen; därför är jag ju här.

— En går och en kommer, genmälde Würtz. Eders höghet får samma besvär med doktor Bourdelots efterträdare.

— Ja, hvarför inte med Chanut, Ulfeld och Radjeovski därtill? Men mot sådant folk kan man bruka värjan; det likar mig bättre än duellera med piller. Kläd ut en räf eller en markatta, häng dit en utländsk skylt, nog går öreslanten för guldmynt. Hör, för under skull, hvad Gilius[9] skrifver! Bankett i Jakobsdal och balett i slottet till ära för Don Pimentelli. Han bor, som Bourdelot, i Stockholms borg och håller privat konselj om rikets angelägenheter. Lyckliga Sverige, åt hvilket en spansk grand af tredje rangen stundom egnar hela sin dyrbara förmiddag, stundom halfva natten! Mazarin är slagen, inga fraser förmå trösta Chanut. Würtz, vi måste à tout prix insinuera oss hos denne Pimentelli; han disponerar allt Perus guld.

— Pank, ers höghet, pank! Det sägs, att alla Filip III:s domäner äro pantsatta hos Ruben Zevi i Regensburg.

— Åter Zevi! Stå då desse judar i förbund med djäfvulen?

— I allt fall med konungarne. Hvarför tror ers höghet att Sverige nu röstar för Ferdinand III:s son vid tronföljarevalet i Regensburg?

— Dumt prat! Har du detta af Nils Tungel? Den tvetungade ormen! Kristina säljer icke sin röst. Nej, Würtz; tala med respekt om din drottning! Så djupt nedlåter sig ej Gustaf Adolfs dotter.

Würtz teg, Carl Gustaf fortfor att genomögna sina rapporter. Ett omsorgsfullt försegladt bref med förvänd stil i utanskriften ådrog sig hans uppmärksamhet. Han bröt det och läste:

»Därsom eders kungliga höghet intet aktar sitt eget lif, så tänken på rikets välfärd! Kommen intet till Stockholm i denna tiden, förty de äro beställde, som edert lif under resan utsläcka skola. Begifven eder intet heller till sjöss; det järn är hvässt, som skall borra eder galeja i sank. De, som edert bord tillreda och eder dryck kredensa, äro intet att tro; tagen eder till vara! Herrarne löpa med sin åstundan till en hög person, den jag intet nämna tör, och intala densamma, att I stån efter riket till hennes skada. Och där så beklagelig sinnets ostadighet är, lära de intet försumma den att förgöra, som de rädas värre än pesten. Tagen eder i akt, nådig herre; önskar

en onämnder, som i denna tidsens farlighet eder och Sveriges rike trogen är.»

Carl Gustaf räckte brefvet åt Würtz. Denna anonyma varning var den sjunde eller åttonde som han mottagit sedan årets början.

— Herman Fleming eller Bengt Skytte? gissade Würtz.

Prinsen skrattade.

— Så manlig i svärdshugg och så barn i gissningar! Den tystlåtne hökungen Fleming? Och vindflöjeln Skytte, som kryper för grefvetiteln? Brefvet är från en ofrälse skrifvare, som ej ännu lyckats klifva in i riddarhuset. Dränka mig? Hvilket nöt!

— Undskyll! Han låter förstå, att andra medel ... Där är en törntagg kvar af Messeniska vefvan. Ers höghet är inte riktigt snöhvit i vissa höga ögon.

— Käre Würtz, säg mig hvad du behagar om herrarne; jag känner mina grisar, sa’ mor om pojkarne. Säg mig ock hvad du behagar om en viss hög persons narraktiga upptåg, allenast du utlåter dig med tillbörlig respekt. Men inbilla icke dig eller mig, att hon skulle nedrifva sitt eget verk, så länge det prisar mästaren. Invänd ej, att hon nedrifvit grefve Magnus, att hon låtit Bourdelot fara! De voro kattungar. Hvarför blefvo de efterhängsne? Vill du veta hvarför hon ej nedrifver mig? Därför att hon behöfver mig, därför att Sverige ej är outtömligt; därför att hon ej vill och ej kan regera, när ingenting mer finns att skänka bort. Därför att jag prisar mästaren och därför att jag kan vänta.

— Endast schakalerna, endast åsnorna kunna vänta. Stridshästen skrapar marken med sin hof, örnen spejar beständigt efter byte. Borgholm är en örnbur, gallret förlamar, riket går under, ers höghet kan icke vänta ...

— Jo, jag kan. Men jag måste lofvera ...

19. Stjärnan och skyddslingarne.

Jag är Kristina.

Italienarne hade spelat komedi för drottning Kristina i Jakobsdal; därefter hade hon företagit en promenad i vagn och månsken genom det sofvande Stockholms tysta gator. Det ovana bullret af hästhofvar och vagnshjul vid denna tid på dygnet väckte än här, än där en fredlig borgare, som nyfiken tittade ut genom sitt smala fönster, skakade på hufvudet och kröp tillbaka under sin skinnfäll.

— Hvad är det? frågade hans hustru i sömnen.

— Ingenting, svarade borgaren. Det är endast vår nådiga öfverhet, som vakar för landsens bästa.

Klockan var tre på morgonen, när drottningen gick till hvila; samma tid, när hon förr brukade uppstå. Sömnen flydde nu, som ofta förut, hennes ansträngda nerver; tankarnas smeder fortforo att hamra sitt städ i denna hjärna, som rymde så mycket och ville inrymma allt. Hon var trött, missnöjd och visste ej hvarför. Beaulieu, dansmästaren, hade ju denna afton uppfunnit något alldeles nytt. Italienarne hade spelat, sjungit och dansat så förtjusande väl; hon hade själf varit road; banketten på kvällen hade varit så lifvad. O, hvad man skrattat! Pimentelli hade varit så älskvärd; fransmännen, som afundades och hatade spanioren, hade uppbjudit hela sin kvickhet för att fördunkla honom. Louis XIV, barnkonungen, kunde ej uppvisa ett sådant hof. Hvarför var hon då missnöjd? Migränen, blodvallningen ... Hvarför befalla allt och ej kunna befalla lifvets pulsar? Skulle hon åter tvingas att låta öppna en åder? Men hon behöfde sitt blod, hon hade velat kasta alla läkare bakbundne i Norrström.

Det var i Maj och natten långt liden, det borde ju redan dagas? Hon stod upp, gick till fönstret och sköt undan gardinen. Ja, det började ljusna, men så svagt, att hon knappt kunde urskilja tornspetsarna. En stor, ensam stjärna lyste ännu; de små begynte redan drunkna i morgongryningen. Kristina kastade sig besviken på bädden. Halfdagern var ej det element, där hon trifdes. Hel dag eller hel natt, helt lif eller hel död.

Hon hade tillslutit ögonen och försökte tilltrotsa sig sömnen, då ett bländande sken genomträngde de slutna ögonlocken. Hon såg upp och varseblef stjärnan ... den samma stjärnan, som engång nedstigit till henne i Gripsholm. Likasom då, hade det glänsande fenomenet icke kvarstannat på natthimmelen, det hade nedstigit till henne på en bred stege af ljus, flutit in i henne och inväft henne i trådarna af sin strålkrans.

Denna gång ville Kristina ej låta sig dåras af bländverk. Hon uppstod ånyo och tillstängde gardinen. Fåfängt; gardinen förlorade sig som en dimma i ljushafvet. Hon lade sig för tredje gången, drog natthufvan öfver ögonen och därtill ännu sitt täcke. Lika förgäfves. Stjärnan var inom henne; ett berg skulle ej hafva förmått att undanskymma dess glans.

- Men detta är ju förryckt, sade Kristina till sig själf, hon, som visste allt och ej mera trodde på något öfvernaturligt. — Jag måste vara sjuk eller galen af nattvak ... Rosette!

Hon ringde. Den franska kammartärnan, som efterträdt Fiken Lång, trädde in.

— Hvad är det för ett ljus, som tränger in här i rummet?

Rosette bedyrade förundrad, att hon ej såg något ljus.

— Se ut bakom gardinen! Det måste vara en eldsvåda.

Rosette såg ut, märkte ingen eldsvåda och bedyrade åter, att hon ej såg något annat än morgongryningen, strömmen, Saltsjön och den midtemot slottet liggande Kastellholmen, allt som det skulle och brukade vara.

— Ser du ingen stjärna?

— Mais si, majesté, där är en liten stjärna ofvanför Djurgården.

— Gå din väg, jag vill sofva!

Åter samma försök att undkomma skenet och åter lika fruktlöst. Stjärnan begynte nu inflyta i tankevärlden. Hon antog bestämda former, som kunde förliknas vid de klangfigurer ljudet frambringar på en glasskifva, beströdd med fin sand — ljudlösa ord, hvilka återgåfvo tanken så tydligt, så omedelbart, som hade de blifvit uttalade tätt vid ett lyssnande öra.

— Känner du mig? sade stjärnan.

Kristina ville svara med det gäckande löje, som blifvit hennes andra natur: ja, jag känner dig ganska väl, du är maran. Men hon förmådde det icke. Hon kände sig upplöst, nästan tillintetgjord i detta sällsamma sken, som uppfyllde och beherskade henne.

— Jag sade dig ju — fortfor det hemlighetsfulla inom henne — att jag skulle komma tillbaka om tio år. Du måste känna mig; jag är ditt väsens grund. Din yttre tillvaro är ett naturlif, din tankevärld är ett skenlif: jag är Kristina. Du kan lika litet undkomma mig, som du kan undkomma dig själf. Minns hvad jag sagt dig: jag är ett utflöde af den Allsmäktiges kraft, men ej af hans kärlek. I mig är en brist; denna brist är i dig, och denna brist måste fyllas. Jag har fått befallning att utkora dig och bevara dig; jag har gifvit dig allt hvad jag kunnat gifva: hvem är som du i snille och kraft? Men kärleken har jag ej kunnat gifva dig; kärleken måste du själf söka och vinna. Utan kärleken är du half. Nu, märk hvad jag säger dig, ty jag kommer icke tillbaka förr än i ditt lifs afton, när du pröfvat min sanning. Hvarför är du uppfylld af dig, i stället att vara uppfylld af Gud, din krafts källa, och tjena honom med dina gåfvor i hans skapade verk? Jag vill säga dig hvem du är och hvad du är utan kärlek. Du är häfdernas måne, som lyser med lånad glans och vänder beständigt blott en sida åt jorden. Du är ditt tidehvarfs gåta, af hvilken man väntar allt, och se, där står intet åter. Du är kraft utan verkan, blomma utan frukt, ljus utan värme, stjärnljus och icke solljus. Din kraft skall förgå, din blomma förvissna, ditt ljus slockna i mörker. Välj! Vänd om! Sök! Finn! Förnyas! Än är din tid, än kan Kristina omskrifva tideböckerna. Ett solhvarf ännu, och det skall vara för sent. Farväl. Jag vänder åter till urkällans ljus. Du, som ännu har valet, vänd ej om till ditt eget stiglösa mörker! Gå, som jag, att fylla din brist i den eviga kärleken!

Vid dessa ord bleknade skenet för den gryende morgonen. Stjärnan flöt ut, som hon flutit in, i en bred, allt svagare strimma af ljus och steg tillbaka i de ändlösa rymder, från hvilka hon kommit.

Slumrerskan på bädden erfor en känsla, som hade hon sjunkit ned ända till bottnen af ett milsdjupt haf och arbetade med händer och fötter att åter uppkomma till hafsytan. Så bedöfvad, så förlorad i sig själf, som hon var, kände hon ännu en stark böjelse att protestera, tvifla, förneka, uppresa sig med återstoden af en kraftig vilja och ett mäktigt förstånd för att förvisa hela denna underbara företeelse till drömmarnas och bländverkens rike. Men hon förmådde icke fasthålla en klar och sammanhängande tanke; hon var så dödstrött, så öfvergifven, som hade tiden och rummet sjunkit bort undan hennes bädd och hon sväfvade rotlös i okända rymder. Äfven denna känsla flöt bort i fullkomlig medvetslöshet, och nu kom Lethes dödlika sömn, när man glömmer sig själf.

Rosette inträdde på tå klockan åtta på morgonen, då drottningen vanligen uppstod, äfven när hon vakat långt in på natten. Hon sof ännu; ett lyckligt, nästan barnsligt leende hvilade öfver dessa tidigt hårdnade drag, som stundom kunde vara så stränga, stundom så gäckande och en annan gång åter så intagande blida. Ännu var fönstret skymdt af gardinen. Kammartärnan tilldrog den omsorgsfullare för att skymma dagsljuset, öfvertygade sig, att allt var i ordning för morgontoiletten, och lämnade dörren på glänt, när hon gick.

Drömmarnas skuggspel hade efterträdt den första dödlika dvalan. Kristina var åter ett barn på fjärde året; det var det äldsta minne hon kunde erinra sig. Hon satt på sin faders arm; han drog ut till det stora kriget och anbefallde henne med tårar i ögonen åt de församlade ständernas kärlek och omvårdnad. Hon var förvånad, men icke rädd för denna stora folksamling; alla sågo på henne, alla ville bära henne på armarna. Några hade så långa grå skägg, andra så långa värjor; en hade mist sitt öga i kriget, och från det friska ögat droppade stora tårar. Hvarför grät den fule gamle soldaten?

Strax därefter var hon på åttonde året vid sin faders begrafning i Riddarholmskyrkan. Så många vackra fanor, men hvarför voro de alla trasiga? Och kanonerna smällde, så att det gjorde ondt i öronen ...

Åter, strax därpå, rymde hon från det mörka, otrefliga rummet i Nyköping, där hennes moder, änkedrottningen, höll henne fången. O, den låga salen, det tunga silfverskåpet, det svartklädda altaret, de beständiga tårarna, de långa bönerna, hvartill skulle de tjena? Hvarför fick hon ej vara fri och glad som en fågel i skogen? Hvarför älskade hon ej sin moder? Hvarför höll hon så mycket mer af sin faster? Hvarför kunde hon taga Johannes Matthiæ om halsen, när han tolkade för henne en lustig fabel af Esopus? Och Carl Gustaf ... var han ej vacker, var han ej hurtig, när han bar henne öfver den våta mossen vid Stegeborg eller drog henne upp ur dammen vid Rönö? Ja, hon höll af honom, hon lofvade ju honom ... Det kändes så varmt, så lyckligt kring hjärtat ... fader, faster, lärare, gossen med de blå ögonen ... själfva desse skäggige gubbar, Sveriges ständer och allmoge, som så trohjärtadt hälsat den lilla flickan vid konungens död, det var dock allt kärlek, kärlek! Hon hade dock engång älskat och varit älskad tillbaka. Hvilken solglans i dessa morgondrömmar! Hon vaknade, men dröjde ännu att ringa på kammartärnan. Hon ville fasthålla denna dröm om lycka. Den skulle blifva så kort.

Rosette visade sig försiktigt i dörren. Verkligheten kom åter, illusionen var borta. O, den grymma, obevekliga verkligheten, att ej mer få vara ett älskande barn, att nödgas vara en drottning och vara endast sig själf!

Nattens bländverk stod oförklaradt framför henne. Fråga kunde hon icke, men fortfarande tvifla, förneka, protestera och trotsa. Hvad var detta okända, förmätna väsen, som vågade innästla sig i hennes klara tankegång, gäcka hennes förnuft och diktera för henne en barnsaga som lag? Hon visste det icke, men kände, att hon åter var Kristina och ville förblifva Kristina.

Rosette var en af dessa mönstergilla franska kammartärnor, hvilka Molière så förträffligt skildrat, och förstod att vid påklädningen underhålla sin herskarinna med allt det hofskvaller hon uppsnappat under gårdagens förlopp. Där cirkulerade nu en pikant historia: en duell mellan öfverste kammarherren grefve Klas Tott och förste stallmästaren Anton Steinberg. Totts värjklinga hade sprungit af vid fästet, Steinberg hade tillropat honom att förklara sig öfvervunnen, men Tott hade sprungit Steinberg på lifvet och brottats med honom, intill dess att båda af trötthet måste uppskjuta striden ...

Skvallret agerade väckareklocka. Sådan var verkligheten. Hvem kunde lyssna därpå och fortfara att drömma?

Drottningen lät gifva sig de med senaste post och kurirer ankomna brefven. Ett bland dessa uppfyllde henne med förvåning och vrede. Hon stirrade ännu på detta sällsamma, prydligt präntade bref med den turkiska halfmånen i sigillet, när Pimentelli lät anmäla sig. Han blef ej mottagen. Kort därefter anmäldes grefve Tott och blef mottagen.

— Hvad är det grefven har otaldt med Steinberg?

— Eders majestät tillåter mig att icke besvära en hög dam med små ungkarlstvister.

— Men om jag vill veta det?

— Jag tror icke, att eders majestät vill veta allt lappri, men om det befalles mig, måste jag lyda.

— Så förtig edra dumheter, jag vill inte veta dem. Men jag tillåter inte Sveriges förste ädling och en af mina tappraste krigare att utgjuta hvarandras blod som tuppkycklingar. Lägg detta på minnet, grefve. Det finnes för många bevis att ni kan slåss; det är onödigt att öka dem med nya. Jag vill, att ni försonar eder med Steinberg.

Tott bet sig i läppen.

— Han är skyldig mig satisfaktion.

— Eller ni honom. Hvad angå mig edra pojkstreck? Ni bär i edra ådror en droppe kungligt blod; det är ni, som först bör räcka eder motståndare handen. Är jag förstådd?

— Jag skall åtlyda eders majestäts befallning.

— Var engång förnuftig, Tott! Jag har något i sikte för er, om ni visar eder värdig min ynnest. Huru befinna sig edra bönder och småborgare i Nykarleby?

— De spjärna emot. De säga sig aldrig hafva känt någon annan herre än rikets konung.

— Däri göra de rätt. Far varligt med österbottningarne, de tåla ej herretjenst. När Klas Fleming ville skicka dem knektar på halsen, reste de sig, följde min farfar och fingo sin stad med Vasanamnet. Nykarleby är min faders verk. Far varligt med Vasahusets liftjenare! ... Har grefven något att anmäla i dag?

— Ruben Zevis agent har anländt till Stockholm för underhandlingar om det nya lånet. Grefve Magnus och rikskanslern vilja ej godkänna hans villkor. Han vädjar till eders majestät.

— Kalla hit honom! Vi behöfva penningar. Är det icke besynnerligt, att vår räknekammare ständigt är tom? Det är för att desse herrar och smulgråtar i styrelsen beständigt knoga på lånevillkoren.

— Agenten afbidar i förrummet eders majestäts befallningar.

— Godt. För in honom!

En högvuxen ung man i judisk dräkt inträdde och bugade djupt. Ett stort brunt ärr öfver högra tinningen vanställde hans annars vackra och regelbundna drag. Han var enögd, men det friska högra ögat blickade kring sig så klokt och bekant, som vore det icke första gången han befunne sig inför majestätet. Drottningen fäste sig vid ärret på tinningen.

— Ditt namn?

— Benjamin Zevi, till eders majestäts tjenst.

— Det förekommer mig, som har jag sett dig någonstädes förut.

— Jag hade för tio år sedan nåden framföra till eders majestät rapporten om andra segern vid Breitenfeld och hette då Urban Niemand.

— Riktigt. Urban Niemand. Jag ser, att du vuxit ett par hufvuden högre i sadeln. Men då var du sergeant i min tjenst och hade utmärkt dig vid generalmajor Slanges sida. Du förhöll dig modigt vid slottsbranden, och jag ville befordra dig till officer, men du rymde som en narr från mig och Stockholm.

— Jag var blind efter branden och nödgades uppsöka en ögonläkare i Spanien. Mitt afsked är undertecknadt af fältmarskalken Torstenson.

— Jag vill minnas, att du tämligen lättfotad sprang öfver från lutherska läran till den katolska. Och nu är du förmodligen jude?

— Min moder var judinna, min morfader, Ruben Zevi, är jude.

— Jag säger ingenting därom; alla religioner äro lika goda, blott man följer sin öfvertygelse. Känner du nu din fader?

— Min fader var fältmarskalken grefve Götz.

— Så? Du vet det? ... Akta er, grefve Tott; ni ser, att också grefvar kunna blifva Mose lärjungar!

— Eders majestät kan vara trygg för min omvändelse, genmälde grefven med tvunget löje. — Jag kan i nödfall betala femtio procents ränta, men jag skall icke nedlåta mig att indrifva den enligt Mose lag.

— Och jag — inföll den unge juden häftigt — jag har engång nedlåtit mig att icke besvara ett rapp af grefvens ridspö, den tiden grefven ännu var en högmodig pojke. Sedan grefven bär ett svärd, torde hända, att jag ihågkommer gamla skulder.

Drottningen utbrast i löje.

— Hvad, grefve Tott, var ni så tidigt en oförbätterlig slagskämpe? Intet under, att ni ständigt råkar ut för dueller. Men jag förbehåller mig, ingen fjolgammal snö! Zevi minns hvar han är, och Tott påminner sig, att Zevi är en vederlike. Han räknar minst hundratusen döde bland ättens meriter. Herr Åke har knappt ridit ihjäl några tusen polacker.

— Jag kan ej påminna mig, att jag lånat penningar af herr Zevi, anmärkte grefven högdraget.

— Icke penningar, men väl en häst, som grefven ej kunde styra. Jag var herr Åkes ridsven, när lille grefven red käpphäst.

— Nog, mina herrar, återtog drottningen med sin höghetsblick. — Låt oss komma till saken. Bankiren Zevi lånar åt svenska kronan en million daler silfvermynt. Hvilken säkerhet begär han för detta lån?

— Göteborgs tullar, svarade juden.

— Och räntan?

— Räntan beror på fred eller krig. Min principal inbetalar nittio för hundra och fordrar i fredstid tio procent, men från och med dagen af en krigsförklaring tjugu procent. Det är billiga villkor. Sverige och dess stora drottning betinga sig förmånligare kredit än något annat land i Europa, med undantag af Nederländerna.

Kristina smålog. Den forne lille ryttaren, som kunde rida i elden för henne, hade nu lärt sig profryttarekonster.

— Lämna mig villkoren skriftliga, sade hon. Jag vill öfverlägga med riksskattmästaren.

Benjamin Zevi framräckte ett papper och bugade sig för att afträda, men fick befallning att dröja.

— Au revoir, grefve Tott, sade drottningen; ni följer mig om en timme på min promenad.

Hon befann sig allena med denne jude, som engång kunnat blifva en förklarad gunstling, om han bättre förstått sin lycka. Framför henne låg det på morgonen anlända brefvet.

— Zevi, du känner din far, och jag gratulerar dig inte till denna bekantskap. Hvarför blef du Zevi och icke Götz?

— Götz tjenar. Zevi befaller.

— Jag förstår. Zevi utsuger Sverige och andra byten. Du kände likväl ett bättre lefnadsmål, när du fick detta ärr.

Den unge agenten bugade stum.

— Jag vill minnas, att du hade en syster.

— Ja. Eders majestät bevisade Hagar mycken nåd.

— Lefver hon än?

— Hon lefver.

— Hvar?

— I Konstantinopel. Hon följde mig dit under en resa och blef mot sin vilja instängd i seraljen som den nu regerande sultanens första gemål.

— Hvad? Sultan Muhamed? Men han kan nu ej vara mer än tolf år gammal.

— Han var sju år, när min syster utkorades af storvesiren till hans blifvande gemål för att uttränga hans moder, validé, från styrelsen. Det var en statsintrig. Hagar öfvervakar sultanen och regerar i hans namn.

— Men detta är ju en farlig roman! Palatsrevolutioner höra till ordningen i Konstantinopel, och hvarje gång strypes en sultan eller dränkes en sultaninna. Din systers lif hänger hvarje natt på ett silkessnöre.

— Ers majestät har blott alltför rätt. Det är snart fem år Hagar lyckats kvarstå vid makten, emedan hon varit klok nog att dela sin makt med en ännu klokare storvesir. Sultanen och janitscharerne äro henne tillgifne.

— En storvesir? Men det är ju som här; hon kopierar Sverige ... Regerar hon verkligen detta barbariska, blodtörstiga folk? Hon bekänner sig då till profetens lära?

— Hon kan icke annat.

— Det är sant, jag undrar inte därpå. Religion som religion. Men att vara så lärd och kunna styra barbarer!

— Ers majestät har bevisat världen, att man kan vara lärd och regera vist.

— Så? Svenskarne äro skäligen råa, men turkar äro de inte. Här kan man meddela sig med en eller annan; man kan importera det vett och den hyfsning, som ej närmare stå till buds. Men lefva i en seralj af dockor, bland ett folk af vargar!

— Undskyll, ers majestät! Min syster samlar omkring sig österlandets vise, och de inviga henne i kunskaper, som äro okända för Europa.

— Ja, jag vet. Att spå i händerna.

— Mera än så. Magernes urgamla visdom har öfvergått till araberne. Min syster tillbringar mången natt i sin stjärnkammare med den visaste bland dödlige, dervischen Hussein Ben Ali. Han uttyder för henne af stjärnornas lopp det förflutna, närvarande och tillkommande. Framför honom ligger stjärnhimmelen som en öppen bok.

— Brefväxlar du med din syster?

— Ja. Med dufvopost.

— Och hon skrifver till dig om stjärnorna?

— Stundom. Sedan fyra månader är hon upptagen af en mödosam räkning, en hemlighet, som hon utrannsakar efter de gamle kaldeers anvisningar. Det är horoskopet för den 8 December 1626, timmarna omkring midnatt, efter de kristnes tideräkning.

— Och hon har funnit dess nyckel?

— När jag reste från Regensburg, hade hon ännu ej funnit nyckeln.

— Pardieu, hon dyrkar upp alla lås. Det är som i bibeln. När man söker något, som man vill finna, finner man hvad man söker. Tror du på stjärnorna?

— Törhända, jag vet ej. Hagar vet. Helst tror jag, att två gånger två är fyra.

— Det är förståndigt. Farväl. Jag skall öfverlägga med riksskattmästaren.

Kristina blef ensam och fortfor att stafva igenom det gula sidentyg, på hvilket en latinsk text var sirligt utskrifven med förgyllda begynnelsebokstäver. Dess innehåll i svensk öfversättning enligt tidens stil var af följande lydelse:

»Hagar Sultan, Profetens utkorade, sänder Kristina, Sveriges, Göthes och Wendes drottning, sin hälsning med Gud Allsmäktig.

Du har icke aktat mig värdig ett svar på min skrifvelse af den 12 Moharrem år 1060. Jag tillskrifver detta icke någon din ovänskap, utan fastmer din okunnighet om Guds skickelser. Vet alltså, att det behagat Allah genom sin Profet upphöja mig, icke genom börd eller arfsrätt, men genom den eviga förutbestämmelsens lagar. Vet, att när kalifens gemål tillbjuder Sveriges drottning sin vänskap, gör hon detta för minnet af förgångna dagar och med kännedom af dina, en drottning värdiga högsinta tänkesätt.

Jag har utforskat himmelens tecken, i hvilka den Allsmäktige skrifvit dina och mina öden från vår födelsestund. Jag har funnit allt besannadt hvad hittills skett, men vill icke fördölja, att mot oss står den fursten Saturnus, som intet väl sämjas kan med planeternas konung. Alltså vill jag härmed hafva dig sagdt till hågkomst, att sagde furste, som står oss emot, skall från början af nästkommande år 1064 från Hedschra, hvilket af eder tideräkning är det ettusen sexhundra och femtiofjärde, komma till stor makt och väldighet, särdeles mot midten af året, då han icke lärer underlåta att anstifta farligheter för dem, som under den fursten Jupiters skydd stå. Och är till att märka, att där intet den fursten Mars, som gemenligen understöder Saturnus, vore vid denna tid fjärran på himmelen, och morgonstjärnan, som Jupiters vän är, stode oss närmare, skulle intet lif i den tiden bevaras tryggt för undergång. Nu är till förhoppandes, att, om ock stor förändring är att förvänta, intet timar, som är till döds. Detta vill jag hafva föresagt dig, på det att du ej må försumma de trognes böner tre gånger om dagen med ansiktet emot solens uppgång och vända dig till de kristnes Gud, som ju ock är Profetens Gud, att han må beskydda dig mer än stjärnor förmå. Gudi befallandes. Gifvet i vårt residens Stambul Sarai den 28:de i månaden Redscheb, år efter Hedschra det ettusen sextiotredje och af kalifens regering det femte.

Hagar Sultan.»

Kristina eftersinnade. Åter var det kammarpigan, hvilken vågade tilltala en drottning som jämlike. Men bakom henne stod nattens hemlighetsfulla stjärna och kom den förolämpade herskarinnan att tveka. Antingen — eller? Antingen böja sig för en okänd makt, som ville beherska en fri ande, eller ock förblifva sig själf. Valet hade icke varit svårt, om ej den okända makten funnit bundsförvanter i morgonens drömmar och i ett upproriskt hjärta. Underliga vågor höjdes och sänktes i drottningabarmen. Så klar i allt; hvarför oklar i detta? Så bottenlösa djup, så djärf simmerska och dock ett så plötsligt behof att känna ett fäste!

Där drifver så mycken rotlös tång i den blå oceanen. Fågeln, trött att genomskära en tom luft, ser denna tång och inbillar sig att där finna en hviloplats. Kristinas blick föll på ett dyrbart skrin af elfenben och silfver, tillsändt henne af en hand som icke fick nämnas. Hon öppnade skrinet, uttog därur ett radband af doftande ambrakulor, betraktade småleende radbandet och gömde det i en låda. Var icke detta skrin en kunglig vängåfva, värdig att sändas till Hagar Sultan? Utan tvifvel. Men det borde få ett passande innehåll. Kristina log: hon hade fått en idé. Hon tillkallade Rosette. Rosette kom.

— Hämta mig mina aflagda skor från förra veckan!

Kammartärnan hämtade med förundran dessa halfslitna skor, begagnade af en drottning, som ej synnerligen vårdade sig om sin toilett. Skorna ombundos med ett starkt gult silkessnöre och inlades i det dyrbara skrinet utan vidare skriftlig förklaring. Adressen, Hagar Sultan, Stambul Sarai, tecknades på omslaget och skulle, för säker framkomst, bifogas äfven på turkiska för att afgå med sultanens tatar. I orientens bildspråk borde denna sändning ej vara svår att uttyda:

»Om du ej begagnar dessa skor för att ila till snar flykt, skall du ej undgå silkessnöret.»

20. Det stora budet.

Hon sökte ett fäste.

Där var en klyfta i Sveriges grundfästen, inre och yttre. Hon vidgades mer och mer; hon åtskilde folk och styrelse. Om »Sveriges historia är dess konungars», så visar denna historia många klyftor. Drottning Kristina hade blifvit en främling för det folk, med hvilket hon i början af sin regering tycktes vara en själ och en vilja.

Hon förstod detta mer än väl. En samtida skrifver från Maj 1653: »Hennes majestät synes mycket melankolisk och visar sig sällan offentligen, utan är allenast med någre få.»

Denna högtänkta, klarsynta, rikt begåfvade ande, som tycktes kallad att upplysa och värma sitt tidehvarf, hade begrafvit sig i en klostercell, instängt sig inom sina egna trånga murar och förlorat sitt fäste. Hvarje ande, som tär på sig själf, är förlorad för mänskligheten. Ju ensligare det blef inom drottning Kristina, desto mer sökte hon hos andra fyllnaden i sin tomhet, sökte, som förr, med villkor att själf vara allt, och sökte förgäfves. Då kom något annat.

Mot hösten 1653 flyttade drottningen med sitt hof och de främmande sändebuden till Upsala. Pesten var i Stockholm, hade börjat på Södermalm och därifrån spridt sig ut öfver staden. I början utställdes vakt vid de smittade husen. Snart blefvo dessa för många; man skref nu ett stort rödt kors på portarna. Ärkebiskop Lenæus satt inspärrad i ett sådant banntecknadt hus, där en piga insjuknat, och drottningen lät förbjuda honom att återvända till Upsala.

På adventssöndagen predikade en högt aktad gäst, biskopen i Strengnäs Johannes Matthiæ, i Upsala domkyrka. Drottningen med hofvet bevistade gudstjensten. Det var länge sedan hon visat sig offentligt vid andaktsöfningar. Skvallret visste berätta om föga andäktiga gudstjenster i Stockholms slottskapell, där drottningens psalmbok låg upp- och nedvänd framför henne, medan hon läste under predikan en hednisk latinsk bok. Måhända ville hon nu desto mera uppenbart visa sitt nit för den sanna evangeliska läran. Hon gick offentligt till nattvarden, ensam och först vid altarkransen. Efter henne följde vid andra duken hofpersonalen och efter denna församlingens öfriga medlemmar. Där fanns intet att klandra i drottningens andakt; hon iakttog en värdig hållning och åhörde predikan med mycken uppmärksamhet. Alla fromma kristna kände sig uppbyggda, och själfve den stränge pastor primarius i Stockholm Emporagrius, som förrättade altartjensten, lät förnimma sin tillfredsställelse däröfver, att hans trägna förmaningar, som ådragit honom så mångas misshag, tycktes hafva, med Guds bistånd, återfört den vilseledda drottningens hjärta till en prisvärd omtanke för själens salighet.

Dagen därefter var biskopen inbjuden till middagsmåltid i slottet. Han fick sin förra förtroliga plats vid drottningens högra sida. Hofceremonielet, hvilket blifvit så strängt fransyskt de senare åren, tycktes denna gång vara till för att hedra en prelat, som hade lyckan åtnjuta majestätets synnerliga förtroende sedan många år tillbaka. Redan vid slottstrappan hade introduktören Lind mottagit biskopen och ledsagat honom genom en rad af fyrtio galonerade kammartjenare. Öfverste kammarherren grefve Jakob Kasimir De la Gardie hade varit honom till möte. Öfverkammarherren Gustaf Adam Banér hade ledsagat honom till drottningen och öfverkammarherren Gustaf Oxenstjerna anvisat honom hans plats. Hofmarskalken Taube behagade i egen person öfvervaka hans, likasom drottningens, tillbörliga servering med alla åtta anrättningarna, hvartill hörde kanariesekt och claret för alla andra än drottningen själf. Hofkapellets utmärkta, äfven af utlänningar beundrade musik, som räknade åtta fioler med basfioler, flöjter och cittror, spelade under hela måltiden.

Den gode biskopen var i sitt hjärtas fromhet rörd öfver så mycken uppmärksamhet. Han kunde ej förstå annat, än att majestätet velat i hans person hedra kyrkan. Han visste icke det, som skulle hafva stört hans målro, och lika litet visste det någon annan, att Kristina valt detta tillfälle att för sista gången hedra sin gamle lärare.

Måltiden begynte klockan tolf och varade till klockan inemot fyra eftermiddagen. Den enklare gamla hofseden med de bastanta måltiderna hade sedan fyra eller fem år begynt, i anrättningar som i kruserlighet, kopiera det franska hofvet. Musiken vid taffeln var uteslutande modsak och ambitionsfråga. Den lifliga, föga musikaliska Kristina tålde icke ett oljud, som föll henne i talet, och drog sig strax efter måltiden tillbaka i sidorummet för att ostörd få språka. Med henne följde biskopen, pastor Emporagrius, spanske ambassadören Pimentelli och grefve Tott, som numera var öfverallt, där han skulle och ej skulle vara. Hvar fanns då grefve Magnus? Hans lysande stjärna, som någon tid varit i sjunkande, hade få dagar förut totalt förmörkats i kunglig onåd. Nu gömde han på Ekolsund sin fallna storhet för det förvånade Sverige och den triumferande afunden.

— Här, vördige fäder — sade Kristina, pekande på Pimentelli och med en munterhet, som icke rätt anstod kyrkans allvar — här är det bästa tillfälle att omvända ett vilsefarande får och därmed en stor hjord till vår rätta evangeliska lära. Jag har försökt allt för att förmå vår spanske gäst att afsvärja påfven, men han är förstockad; han tager ingen reson. Det behöfs två så grundlärde och nitiske kyrkans fäder som deras vördigheter för att frälsa en så förtappad tillbedjare af jungfru Maria.

De två prästerne sågo på hvarandra; skämtet syntes dem otillständigt, och, hvad värre var, de befarade en snara, ty den styft ortodoxe Emporagrius låg i delo med den alltför evangeliske biskopen i Strengnäs, en strid, som senare blef så våldsam, att Johannes Matthiæ blef afsatt från ämbetet och Emporagrius utnämnd till biskop i hans ställe. Doktor Johannes utslätade förlägen vecken på sin kaftan; Emporagrius tog frimodigt till ordet och genmälde:

— Där eders majestät befaller oss, ovärdige tjenare i Guds rike, att vittna om vår tro, skole vi det intet underlåta; men öfver en främlings och en gästs samvete hafve vi ingen domsrätt.

— I eders majestäts höga närvaro — tillade doktor Johannes — är det nog för oss, att en främling bekänner den samme Herren, som eders majestät i går har bekänt i allt folkets åsyn.

— Nej, misstycken intet, vördige fäder — återtog drottningen, ändrande ton — att jag gärna velat höra vår kyrka segra med eder vältalighet! Sennor Pimentelli torde komma till korta mot eder lärdom, men om jag får döma af hans världsliga klokhet, är han intet ovärdig att upplysas om de läror, där han härtills svurit på sin biktfaders ord. Eller hvad är eder mening, sennor?

— Om eders majestät täckes fråga mig, är min underdåniga mening, att dessa mina landsmän skola finna nåd för alla trosläror, svarade Pimentelli fyndigt, hänvisande på en dessert af syltade spanska fikon, som kringbars efter måltiden.

— Jag är af samma mening — inföll den lika slagfärdige Emporagrius — änskönt jag icke vet, om hans herrlighet känner skriftens andeliga liknelse om fikonaträdet. När det löfvas, veta vi, att sommaren är när. Då skola alla villoläror vara som smultna drifvor af de förgångna vintrar, och Guds ord, som nu gömmes i skäppan, skall vara världens ljus.

— Det skall vara ett fårahus och en herde, tillfogade drottningen. Ni bör veta, sennor Pimentelli, ni som tror på påfven, att jag är den svenska kyrkans påfve, cum grano salis förstås, och desse vördige fäder äro mina kardinaler. Jag öfverlämnar eder nu till hans eminens pastor primarii andeliga omvårdnad, och vill något litet bikta mig för vår kardinal från Strengnäs.

Hon drog sig tillbaka i kabinettet, åtföljd af biskop Johannes. Där var någonting, som flödade öfver inom henne, ville fram och fann icke ord. Hennes lätta ton hade blifvit allvarlig, hennes uttrycksfulla, nyss så gycklande blick hade blifvit så tankfull, att man bakom den kunde misstänka en ofödd tår. Hon var vacker i detta ögonblick; hon var det bästa af sig själf, hon var den Kristina, som världen så sällan såg och som hon själf icke förstod.

— Minns ni — sade hon — en gång för elfva år sedan, när jag frågade eder till råds om en hjärtesak? Jag var sexton år då; det tyckes mig som hade hundrade år gått sedan förbi. Jag bekände för eder ett löfte ...

— Ja, jag minnes det väl, svarade biskopen med en suck.

— Ni rådde mig till att besegla ett barns ord med en jungfrus ja. Kanske hade jag gjort rätt att följa edert råd.

— Käraste fröken, ännu är det icke för sent.

— Mycket, mycket för sent! Engång säga och därvid blifva, det var kung Göstas valspråk. Men låt oss inte mera tala därom. Det jag nu ville fråga eder är någonting annat. Om ni stode allena på toppen af ett högt berg och såge under eder hela jorden med alla dess skatter och det vore allt edert, men ni stode där ensam, utan en enda verklig vän, utan någon, emot hvars bröst ni kunde luta edert värkande hufvud med så fullt förtroende, att ni kunde säga till den vännen: du är min! — hvad skulle ni då göra? Alldeles ensam kunde ni ej stå där i höjden; men skulle ni störta eder utför berget, eller skulle ni nedstiga helbrägda?

— Gud bevare, käraste fröken! Jag skulle hvarken störta mig utför eller stiga ned af berget, om jag engång är ställd att stå däruppe. Jag skulle utsträcka min famn mot människorna där nere i dalen och säga till dem: Kommen hit till mig, alle I som arbeten och ären betungade; jag vill vederkvicka eder! Och när jag fått en, till hvilken jag kan säga: du är min! skulle jag lägga därtill det, som rätteligen dit hör, nämligen: jag är din!

— Ja, så säger den gamla visan: du är min, och jag är din; men hon tillägger visligen: »så länge leken varar». Det är ingen lek att stå där på berget, vördige fader. Man kan inte bortgifva sig åt den toma luften. Gif mig ett fäste, där jag kan behålla mig själf!

— Det finns intet sådant fäste, nådiga fröken. Själf är ett rotlöst träd. Själf är en förnekelse af sig själf. Huru skulle ett skapadt väsen, som med oräkneliga fina trådar är bundet vid Skaparen och sin medskapelse, kunna vara sig själf nog? Slit sönder trådarna, den som förmår; ingen förmår det, och Själf skall antingen förblöda, om han är en människa, eller förtvifla, om han är en djäfvul. Det finns intet annat Själf, än Han, som är allt i alla. Men efter vi äro bundna vid skapelsen, måste vi stå med den i en lifsgemenskap. Utan kärlek äro vi döda grenar af lifvets träd.

— Jag har drömt, att en stjärna sade mig detta. Ja, vördige fader, jag förstår, att vi måste älska det stora och upphöjda, det som adlar vår tanke, upplyser vårt förstånd och manar oss ständigt till dygden. Detta är min kärlek, och han omfattar allt. Hvarför skulle jag utminutera honom droppvis? Om kärleken uppslukas af personligheten, förlorar han därmed mänskligheten. Om han pysslar med små ting, om han är nöjd med att koka en varm soppa åt tiggaren eller svepa kappan kring en bortklemad smekunge, huru kan han då bevara sin stora blick öfver världen? Ja, jag vet väl, att de små sysslorna hafva sin betydelse och sin förtjenst för mängden af människor, som äro där i sitt element; men en vis och en drottning få ej slösa bort sig i öreslantar; de måste beherska millionerna, om de ej vilja begrafvas under deras tyngd.

— Tänkte jag intet, att min nådiga fröken skulle taga allt så eftertänkeligt stort? Och detta är sannerligen prisvärdt af en som blifvit kallad till ett så högt ämbete. Men där är en hake. Vare sig hög eller låg, äro vi inga kropplösa tankar, utan fastmer skröpliga människor, fogade samman af små affekter i hjärtats ostadighet. Efter vår kärlek intet är Guds kärlek, som omfattar allt, måste vi tjena Gud i både små och stora ting, hvar i sitt kall, ty göra vi intet detta, är vår kärlek lika död, som vår tro är död utan gärningar. Jag behöfver intet omsäga vår Mästares ord om summan af lagen, men värdigas komma ihåg, att han tvådde sina lärjungars fötter!

— Symboler! Det göra ock påfven, konungen i Frankrike och konungen i Spanien. Vill ni, att jag skall två mina pigors fötter?

— Det båtar alls intet, om påfvar och konungar tjena sin nästa med ett högfärdigt hjärtelag för att prisas af människor. Gud ser till hjärtat. Hållen eder hårdt vid ödmjukheten, nådiga fröken, och tjenen i Jesu Kristi kärlek! För oss skall hvar människa vara mänskligheten. Vi kunna intet tjena det hela utan att tjena det i dess delar. Drottningens bild och namn stå på alla småmynt.

— Nog härom, vördige fader. Jag ser väl, att jag står ensam på berget; därför stiger jag ned. Jag har tjenare nog; jag vill engång hafva uppriktiga vänner. Jag har pligter nog; jag vill engång vara fri. Min gamle lärare har varit min förste vän; han skall ock blifva min siste. Men han är en kyrkans man. Jag begär af honom ett stort bud, och han gifver mig tusen små. Hvad skall jag tro om en kyrka, som skickar mig ut till pigsysslor?

— Käraste fröken ...

— Säg intet mer! Kyrkan är en slaf af bokstafven och en tyrann för tanken. Kyrkan och jag rymmas ej under samma tak. Men ni, käre fader, rymmes i mitt hjärta, så länge jag lefver. Si, så har jag dock en på berget; kom ihåg mig i dalen! Det är sent, kvällen faller på, lefven väl! Och om ni någonsin skulle förnimma, att jag afvikit från edra lärdomar, så minns, att jag aldrig med dem förblandat läraren själf!

Det var någonting hotande i de sista orden, som kvarlämnade en törntagg i den fromme biskopens själ. Hvad ville hon? Hvad menade hon? Nej, hon förstod ej det stora budet om kärleken; hon betraktade det som en tankefråga, ej som en lifsmakt. Och doktor Johannes föresatte sig att vid första lägliga tillfälle åter upptaga detta grundämne för ett helt lifs åskådningssätt.

Gästerne skingrades, drottningen blef ensam med Pimentelli i den gamla Upsala-borgen. När han aflägsnade sig, öfverskred visaren midnatt. Två sömniga kammartärnor fördrefvo tiden med dominospel i rummet utanför drottningens sängkammare. Den ena af dem uppstod och lade sitt öra till nyckelhålet.

— Där är åter någon inne hos fröken, hviskade hon.

— Det är Rosette, som afkläder fröken, sade den andra.

— Nej, det är en karlröst. Han talar fort och ifrigt. Tyst ... nej, jag kan ej höra ett ord.

— Rosette har fört någon in genom baktrappan. Det är som i Stockholm ... Okände tasslare, som ingen ser, gå in och ut hos fröken om natten. Jean Holm, som de nu kalla Lejoncrona, brukade smussla in dem i slottet. För fröken går allting an. Hvad skulle folk säga, om vi toge mot sådana besök? Stå ej vid nyckelhålet! Det kan kosta din hals.

— Jag ser något svart ...

— Stå inte där, Lise! Det är ju förskräckligt ... det kan ju vara den onde själf!

— Nu ställdes en stol framför nyckelhålet. Jag ser ingenting mer ...

Medan de hemlighetsfulla nattliga besöken, som nu fortfarit på tredje året, ställde tärnornas nyfikenhet på ett svårt prof, hade drottningen mottagit i sitt fridlysta sofrum sennor Pimentellis biktfader, pater Guèmes, en redan äldre jesuit, hvars grå hår kring tonsuren i någon mån borde tysta förtalet öfver en så opassande tid och ett ännu mindre passande mottagningsrum.

Han talade vacker latin med låg röst, men lifligt och vältaligt. Hans ärelystnad var att sätta kronan på sina företrädares omvändelseverk, desse jesuiter — Macedo, Malines, Cassati, von Franken — som insmugit sig i Sverige under allehanda förklädnader och af hvilka några blifvit inkallade af drottningen själf. Guèmes utlade med brinnande nit den romersk-katolska kyrkans företräden framför alla kätterska villomeningar; huru hon var den enda som, med sin fasta organisation, sin fortlöpande tusenåriga tradition och sin obevekliga makt öfver samveten, kunde bringa reda och enhet i tidernas förvirrade meningar. Hon ensam var Petri klippa, som dödsrikets portar ej skulle blifva öfvermäktiga. Utom henne fanns ingen lycka för jorden och ingen salighet för himmelen. Protestantismen var endast meningen för i dag, som skulle vara en annan i morgon. Katolska kyrkan omfattade alla tider och alla samveten.

Åhörarinnan visade tecken till otålighet. Hon knöt öglor och knutar på ett rödt sidenband, lindade bandet om fingret och lät det åter löpa, utan att tänka därpå. Hon kände dessa läror; det var ej dem hon efterfrågade. Hon afbröt talaren och frågade:

— Hvad vill det säga: makt öfver samveten?

Pater Guèmes utlade med nödig försiktighet kyrkans ofelbarhet, som icke tillät ett afsteg från dess engång formulerade lära.

— Rannsakar ni hjärtan? Klafbinder ni den fria tanken? utbrast drottningen häftigt.

— Bikten föregår alltid aflösningen, svarade patern, förvånad öfver detta oväntade myteri.

— Ja, jag vet. Ni har bränt Huss, Savonarola, Giordano Bruno, ni har marterat Galilei, ni skulle en dag få lust att bränna mig, om jag ej vore oförbrännelig. Lämnom det där, pater; vi förstå hvarandra. Det är inte eder makt öfver tanken som skrämmer mig, den är ett nonsens; men säg mig: huru uppfattar eder kyrka den kristliga kärleken?

Guèmes utlade vältaligt de goda gärningarnas ofantliga vigt såsom förtjenst för saligheten. Protestanterne nöja sig med att uppställa läran; katolikerne tillämpa henne. Åter förspordes tecken till otålighet.

— Jag känner edra goda gärningar, fortfor Kristina. Eder påfve Alexander VI:s gärningar ha varit ett föredöme för prelater och furstar. Jag förstår också, att edra rike, som bygga kyrkor och kloster eller utströ med fulla händer guld till allmosor, äro synnerligen förtjente af den eviga saligheten. Men antag, att någon föraktar en skrymtande välgörenhet, att någon vill utöfva kärlekens verk i stort, att till exempel någon vill gynna vetenskaper och konster, såsom de störste af edra påfvar gynnat dem, och lämnar resten af goda gärningar åt småfolket; godkänner eder kyrka en kärlek af denna art? Blir man salig med den?

— Ja, visserligen, såframt en så upphöjd kärlek framgår ur ett kristeligt sinnelag och i öfrigt iakttager kyrkans föreskrifter.

— Jag tackar er. Det är dock något; ni torde ej räkna så noga med förbehållen. I nödfall finnes ju absolution?

— Kyrkan har aldrig vägrat en botfärdig syndare absolution.

— Botfärdig? Å, ja; hvem är ej botfärdig, när man behöfver öfverskyla ett snedsprång? Kort sagdt, vördige pater, det jag ville veta är, om romerska kyrkan godkänner kärlekens bud, såsom jag uppställer det: att älska det stora, det upphöjda, det dygdiga, det nyttiga, äfven om man ej hinner befatta sig med goda gärningar i smått.

— Eders majestät uppfattar kärlekens högsta bud som en vis och en drottning bör uppfatta det. Under skuggan af detta höga beskärm framspira alla kärlekens ringare frukter af sig själfva.

— Således, om jag besluter mig för att öfvergå till den romerska kyrkan, räknar jag på fullständig frihet i alla mina personliga åsikter och handlingar, under villkor att i yttre måtto underkasta mig kyrkans föreskrifter.

— Eders majestäts höga dygder äro nogsamt kända af vår helige fader i Rom. Han skall i ett frivilligt beslut att omfatta den allena saliggörande kyrkan finna den säkraste borgen för eders majestäts uppriktiga omvändelse och lämna eders majestät fullkomlig frihet att tillämpa såväl kärleksbudet som andra sedebud enligt eders majestäts egen upplysta och sant kristliga öfvertygelse.

Kristina log.

— Och detta kalla vi samvetstvång! Att iakttaga ceremonier och tro hvad man vill, göra hvad man vill! Min Gud, hvarför föra då protestanterne krig? Min fader var en för stor konung för att strida för prästläror. Han drog svärdet för att bryta österrikiska husets öfvermakt, och när detta skett, var målet vunnet. Undskyll, käre pater, att jag måste le, när jag tänker på hela detta trassel om dogmerna! Lefva dygdigt och skona fördomarna, där man ej kan utrota dem; se där den enda troslära, som förnuftet kan godkänna.

— Den heliga jungfrun skall förläna eders majestät en fullkomligare insikt om vår kyrkas sanningar, svarade pater Guèmes, som ej kunde helt undertrycka sin bittert svikna förväntan om en så hög proselyts nit för den allena saliggörande kyrkan.

— Jag hoppas det, återtog drottningen med samma föga andäktiga munterhet. — Den heliga jungfrun skall upplysa en så ohelig jungfru som jag om det ogifta ståndets företräden och mycket annat, som behagar mig i eder kyrka. Jag kommer till eder, icke för att underkasta mig nya bojor, utan för att afkasta de gamla. Skrif till Macedo, att mitt beslut är fattadt. Kan ni lita på budbäraren?

— Jag skall sända min brorson, hvilken är anställd vid spanska ambassaden.

— För edert lif, ingen indiskretion! Gå nu till hvila. Ni har lugnat mina farhågor för romerska kyrkans efterhängsenhet; det var detta jag ville veta. Minns, att om jag visar påfven och edra prelater tillbörlig vördnad, fordrar jag i utbyte en fullständig tankefrihet. Jag önskar eder en rolig godnatt.

Pater Guèmes försvann lika tyst som han kommit, med det intryck, att hans seger liknade hardt när ett nederlag. Detta skulle likväl förtigas i Rom.

— Hvad skola vi göra med en rebell? ... Tålamod! Ha vi engång denna rara avis i bur, skall hon ej flaxa mer ...

Drottning Kristina hade länge tvekande öfverlagt detta steg. Det var nu taget. Hon kände sig lugnare. Men ett ovisst något inom henne, en efterglans från stjärnan, jagade sömnen från hennes ögonlock. Hon behöfde en lättare, en gladare motvikt mot rebelliska tankar. Hon uppslog en bok, hvars innehåll var så litet teologiskt som det gärna var möjligt. Och detta medel lyckades förträffligt. När Rosette inträdde på tå, hade affällingen från sina fäders tro somnat vid Ovidii Metamorfoser.

21. Stambul Sarai.

Vara så själftillräcklig och nödgas så plötsligt gifva sig helt åt en annan!

Östanvinden kom från Persiens lustgårdar, öfversteg med slokande vingar Armeniens berg, tog det korta steget öfver Bosporen och andades ännu rosendoft, när han med sakta sus sänkte sig öfver Stambuls palatser. Här tycktes han, trött af färden, gå till hvila i den milda oktoberkvällen. Hvarför skulle han möda sig med en längre resa mot den töckniga västern? Han sökte någon som han icke fann; han hade ett uppdrag från österlandets stjärnor och förmådde ej utföra det. Vid mörkningen företog han ännu ett ströftåg kring den förtrollade staden, förälskade sig i månskenet på Gyllene hornets små krusvågor, famlade kring Aja Sofias grå murar, kysste trapporna af seraljen, fann en mjuk matta vid Lycksalighetsporten, ringlade sig som en hund och somnade bort.

Hon, som han sökte, satt i den nya seraljens innersta, mest förborgade rum. I den gamla seraljen bodde en brokig skara af de förre sultanernes många gemåler, de som man icke dränkt, icke strypt, icke bortgift hit eller dit för att blifva af med dem. Där återstodo ännu mer än hundrade fordom sköna, fordom mäktiga änkor med deras barn att underhålla; det var de, som födt söner eller döttrar åt sultanerne Osman IV, Mustafa, Murad IV och Ibrahim. Dem, och i synnerhet Ibrahims nyss så mäktiga änkor, hvilka doftat af ambra och badat i rosenvatten, kunde man af statsskäl ej blifva kvitt.

I den praktfulla nya seraljen, som bildade en flygel till sultanens palats, var däremot godt utrymme, medan den elfvaårige padischan ännu ej behöfde underhålla ett harem. Han hade dock en gemål, en enda, en sultaninna till rang och rättigheter, utkorad af honom själf, signad af mufti och erkänd af rikets store, men ännu icke chasseki, ännu icke allt hvad en gemål borde vara. Och det besynnerliga i detta palats, som så ständigt genomväfdes af alla kvinnolistens intriger och all hersklystnadens afund, var, att den enda och förtidiga gemålen, Hagar Sultan, delat i endräkt den nya seraljens praktfulla våningar med sultaninnan-modern, Ibrahims änka, en född ryssinna vid namn Tarchan, som gifvit lifvet åt tronarfvingen, den nuvarande padischan, och därigenom uppstigit öfver alla sultaninnor till värdigheten af kalifmoder, validé. En så förtrolig endräkt mellan två så naturliga rivaler var för de vidskeplige osmanerne ofattlig utan häxeri. Öfver Hagar Sultan låg det hemlighetsfulla af en okänd härkomst och mycket guld. Hon var ej, som de andra, en köpt slafvinna, hon kom, man visste ej huru, ej hvarifrån, och beherskade från sitt första uppträdande allt. Det var så som Ginnistans féer nedstego till de dödlige. Storvesiren Kuprili var den ende som visste mer, men han behöll det för sig.

Den bakom slöjan och harems förhängen dolda kvinnan ingriper i orientens historia vida mer, än västerlänningen anar. Slafvinnan, som uppstiger till sultaninna, padischans systrar och döttrar, pascharnes ärelystna gemåler, alla utspinna sina trådar kring rikets synlige ledare. Den validé, som regerat före Tarchan, var den statsklokaste och mest energiska kvinna, som dittills framträdt ibland osmanerne. Hon hade varit sultan Achmeds gemål, var Murad IV:s och Ibrahims moder, Muhamed IV:s farmoder — en född grekinna vid namn Mahpeiker, som för sin sagolika skönhet i unga år fått binamnet Kösem, mångestalten. Högsint och modig, klok och välgörande, endast alltför hersklysten, hade hon i trettiotre år, under fyra sultaner, varit rikets verkliga herskarinna, när hon slutligen störtades genom ett uppror af spahis och stryptes med ett gardinsnöre. Hennes efterträdarinna, Tarchan, var svag och eftergifvande; hon skulle blifva alla gunstlingars lätta byte; därför ställde Kuprili vid hennes sida en sultaninna, som i begåfning och energi kunde mäta sig med den berömda Kösem. Han hade icke missräknat sig. Hagar Sultan hade fått en underbar makt att vinna och tjusa människor. Hon hade icke varit två månader i seraljen, innan hon blef oumbärlig för den unge sultanen, innan Tarchan såg i henne sitt säkraste stöd, innan rikets store i divanen lyssnade till hennes råd och janitscharerne, som till- och afsatte sultaner, voro henne blindt tillgifne. Kuprili såg sitt verk växa honom själf öfver axlarna; men han behöll makten, han märkte ej själf huru den nya sultaninnan ledde hans rådslag, utan att synas göra minsta anspråk därpå. Under maktens höjder jäste, som vanligt, stormännens, hofvets, kasernernas afund och ränker. Hagar Sultan visste detta ganska väl; hennes regeringskonst var en dans mellan ägg, en jonglörkonst med skarpslipade knifvar; men hittills hade allt lyckats henne, och för hvarje fara beslöt hon fördubbla sin vaksamhet. En dag skulle hon dock blifva först chasseki, sedan validé; hon skulle uppnå sitt ihärdiga mål att blifva allt, men för att uppnå detta allt, måste hon först synas vara intet.

Då kom ett omslag, som hon minst af alla hade förutsett: en ny makt trädde oförväntad och oemotståndelig in i den blifvande validés kloka beräkningar.

Seraljens östra flygel var uppförd i tre våningar. Den nedersta upptogs af vakt och betjening; den andra beboddes af validé Tarchan; den tredje af Hagar Sultan. Båda dessa öfra våningar stodo i omedelbar förbindelse med den unge sultanens dagliga boningsrum, till hvilka modern och gemålen, allena i hela riket, hade fritt tillträde. För alla andra var kalifen en halfgud, profetens skugga, inför hvilken vanlige dödlige endast sällan, under många ceremonier och mellan skaror af vakt, fingo den nåden att slå sina pannor mot golfmattan.

Tarchan, som skydde bekymmer och omak, älskade att ostörd få följa sin smak för en utsökt toilett, dyrbara smycken, välluktande bad, danserskor och musik. Inseendet öfver den unge kalifens uppfostran tillföll odeladt gemålen och storvesiren; men hvarje morgon klockan nio infann sig sultanen hos sin moder för att göra sig underrättad om hennes hälsa, och hvarje kväll klockan sex infann sig validé hos sin son för att med honom höra imamen förrätta ezan, aftonbönen. Hagar Sultan begagnade mera fritt sina företräden. Hon behöll morgontimmarna för egna studier under ledning af österlandets berömdaste vise: juderabbinen Samuel Adorbi, hofastronomen Hussein Effendi, häfdatecknarne Asif, Weschidi, Hadschi Khafa, Minarfade och samtidens snillrikaste resebeskrifvare Ewlia. Dagens öfriga timmar delades mellan statsärenden, ordnandet af seraljen och närvaron vid den unge kalifens undervisning.

Klockan sex infann sig äfven Hagar vid aftonbönen, alltid omsorgsfullt lämnande företräde åt validé, alltid försiktigt afväpnande hvarje moderlig svartsjuka. Muezzin hade slutat sitt entoniga rop från minareten: »Allah bismillah! Gud är stor. Det finns endast en Gud, och Muhamed är hans profet.» Hagar Sultan hade efter bönen för sed att tillbringa ett par timmar i enrum med sin herre och gemål, den nu elfvaårige sultanen. Dessa förtrogna aftonstunder hade blifvit för gossen en vederkvickelse efter dagens läxor och mödor. Han låg utsträckt på en divan af gult siden med hufvudet lutadt mot Hagars sköte. Hon hade aflagt slöjan och bar en sultaninnas dyrbara dräkt, den korta ljusröda tuniquen (verredsch), sammanhållen af en persisk schal, vida blå benkläder, guldsydda hvita sidenskor, guldarmband, ringar, örhängen. Hon var som född för österlandet. Den, som sett henne förr i hennes snäfva västerländska dräkt, skulle ha sagt, att hon nu antagit sin naturliga gestalt.

Sultan Muhamed IV var icke mer den gosse om sju år, som engång räckte Ruben Zevis dotterdotter den betydelsefulla narcissen. Han hade vuxit fort, var gänglig i växten, dragen hade blifvit mera obestämda och röjde något af detta pojkaktiga, halffärdiga, som utmärker den första ynglingaåldern. Men han var dock en bildskön ättling af Osmans stam, han förenade med sin rena orientaliska typ sin moders ryska och sin farmoders grekiska drag. Det melankoliska, drömmande allvaret i hans vackra, djupa ögon röjde snarare femton års förtidiga mognad än de sorglösa elfva åren. En kalif är aldrig ett barn. Denne gosse hade tidigt invuxit i sin höga värdighet. Han hade vid sju år stadfäst dödsdomar och landsförvist otrogne tjenare; han hade vid tio år sagt till en af sina paschar: »gå din väg, du utsuger mitt folk!» och till en annan: »lyd, eller lägger jag ditt hufvud för dina fötter!» Och när en öfverdomare, till hvilken han sade: »tager du mutor, du?», vågade svara: »nej, hör, kära barn, hvem har satt i dig det där?» — kostade dessa ord både domaren och hans gynnare hufvudet.

Skaran af uppvaktande pager, eunuker och slafvinnor under kislar-agas befäl hade dragit sig tillbaka till förrummen. En enda hög, praktfull lampa, mättad med ambradoft, kastade sitt sken på divaner, sidentapeter, tunga dörrförhängen och i spegelramar infattade små fönster. Sultaninnans blick hvilade med tyst välbehag på den sköne gossen, hennes herre, hennes hjälte, hennes skötebarn, som en dag skulle blifva i verkligheten hvad han nu var endast i drömmen, hennes gemål. Där rörde sig inom henne något underligt, okändt varmt. Hon förstod icke sig själf; hon kände sig så upplöst i anblicken af detta barn, som hade hon förlorat all den själfbeherskning, hvilken härintills varit hennes kraft och hennes väsens grund. Hon hade i detta ögonblick så totalt glömt all maktens åtrå, alla själfviskhetens beräkningar, att hon behöll endast en tanke klar: för denne gosse kunde hon gifva sitt lif!

Hon strök med moderlig ömhet det mörka håret från hans solbrynta panna och sade till honom:

— Är min själs öga trött?

— Nej, svarade gossen. Jag har fäktat med sabel. Mustafa aga lät mig hugga hufvudet af en hyena.

— Det skulle han ej hafva gjort. En kalifs händer böra aldrig befläckas med vilddjurs eller med oskyldigas blod. Dessa helgade händer skola sparas för rättvisan och för striden mot rikets fiender.

— Mot de otrogne!

Och en plötslig blick, upptänd af dervischernes fanatism, flammade upp i gossens drömmande ögon.

— Mot alla som kränka rikets makt och kalifens värdighet. Mitt lifs herre skall icke blifva en blodhund, som hans farbroder Murad, eller en vekling, som hans fader Ibrahim. Min kalif skall blifva en af de store kaliferne, ja den störste af alla. Han skall blifva mer än kalifen Muhamed, som tog Stambul, mer än Sulejman, som vidgade rikets gränser till Tigris i öster och Wiens portar i väster. Han skall blifva mer än Alp Arslan, mer än Dschingis Khan, mer än Timur Lenk.

— Ja — sade gossen, gripande om det gyllene fästet af sin lilla damascerade sabelklinga — jag skall underlägga mig hela österlandet, som den store Iskander, och hela västerlandet ända till britternes öar. Jag skall straffa de otrogne i England för att de dräpt sin sultan.

— Min kalif — fortfor Hagar — skall blifva stor i välde och makt, men han skall blifva störst i vishet och mildhet. Han skall blifva som Bagdads store kalif af Abbassidernes stam, Harun al Raschid, profetens utvalde, som älskade rättvisan och gynnade vetenskaperna. Han skall blifva som Cordovas frejdade kalif Abdurrahman; han skall, själf den visaste, regera ett folk af vise och furstar.

— Ja — upprepade gossen envist — det skall icke finnas mer än en Gud och en profet. Jag skall utrota alla hedningar, judar och kristne.

— Hvarför utrota judar och kristne? Vet icke min kalif, att moslim af dem lärt dyrka den ende Guden? Vår ärorike profet var af Abrahams säd, och alla rätttrogne hålla den store mästaren af Nazaret i ära nästefter profeten själf. Min kalif skall vara världens herre, men han är kallad att vara världens välgörare. Min kalif skall återgifva det heliga landet åt judarne, ty det är Guds rådslut af evighet; men äfven judarne skola erkänna min kalif som sin öfverherre.

Den elfvaårige kalifen såg forskande in i dessa outgrundliga mörka ögon, som betraktade honom, och frågade:

— Hvarför beder du, att jag skall återgifva det heliga landet åt judarne?

Hon rodnade; hon blygdes för detta barn, som ertappat henne på andras ärenden.

— Skrifterna — svarade hon — säga, att när judarne återfått sitt land, stundar världens ände, när de trogne få ingå i Guds paradis.

— Men jag vill ej se världens ände, jag vill blifva stor för att eröfra världen! utropade gossen.

— Allah skall därtill gifva min kalif tillräcklig tid, allenast han nu i sin ungdom växer stark i gudsfruktan, nyttig lärdom, rent hjärta, stora tankar och rättvisa mot alla.

Gossen teg en stund, halft drömmande, halft eftersinnande. Därefter slog han armarna om sin gemåls hals, nedböjde hennes hufvud till sig, kysste henne och sade:

— Hvarifrån är du? Din fader har varit en vis man, din moder har varit en god validé.

— Du min själs hjärta — svarade sultaninnan, återgifvande hans kyss med en ömhet, som hon aldrig förut känt strömma genom sitt slutna inre — hvarför frågar du så? Fråga vinden hvarifrån han kommer och hafvets vågor hvarthän de gå! Allah har varit min fader och vida världen min stränga moder. Jag är skickad till dig, såsom Allah stundom skickar en skyddsängel från paradiset till sina utkorade på jorden. Jag skall lefva för dig, jag vill dö för dig, men jag kan icke dö före stjärnornas stund. Du kan stöta mig från dig, du kan låta mig försvinna, men du kan ej tillintetgöra mig. Du är profetens skugga; jag är din skugga.

— Reis effendi Schamisade säger, att du förhäxat mig, inföll gossen med ett blekt smålöje. — Han säger, att du vill göra mig till en dervisch och uppsätta min broder Sulejman på kalifernes tron. Jag vill lägga Schamisades hufvud för dina fötter, när du begär det; men hvad skall jag göra med min broder Sulejman?

— Min kalif skall icke lyssna på löst tal. Låt Kuprili bevaka Schamisade och landsförvisa honom, om han beträdes med stämplingar. Min kalif har fyra bröder: Sulejman, Achmed, Murad och Selim; därtill sex systrar: Fatima, Gehver, Bibt, Kia, Alsche och Atika, af hvilka de tre äldsta äro bortgifta vid tre års ålder. De äro alla barn och kunna ej vara brottsliga. Min kalif skall ej rasa mot sitt eget hus, som tyrannen Murad och de blodige sultanerne. Min kalif skall vinna bröder och systrar med ädelmod.

— Jag vill låta dem lefva. Men den, som vågar peka ett finger åt din skugga, honom skall ske som det skett Hefarpara[10], att huggas i tusen stycken. Kuprili säger, att drottningen af Sverige förolämpat dig. Jag skall skicka mina janitscharer att ödelägga hennes land och göra henne till din slafvinna.

— Mitt lifs sol, det är långt till Sverige. Drottningen har icke förolämpat mig, hon har skickat mig sina skor till bevis på sin vänskap. Men nu utropar muezzin nattens timmar från minareten. Minns du Scheheradzades sköna saga, som jag berättat för dig, när kalifens fot ännu fick plats i gasellens fotspår? När aftonrodnaden slocknar och solen går ned bakom de blå bergen i Ginnistan, då tänder Allah sina stjärnor att vaka öfver de rättfärdiges sömn på jorden. Vid hvarje bädd står en fé med ett spjut af stjärneld; dess skaft tränger ned till jordens innandöme, dess spets uppstiger till stjärnans medelpunkt, och mellan himmel och jord finnes intet som då kan stå den rättfärdige mot eller göra honom en skada. Sof väl! Jag känner din stjärna; hon är tvillingssyster till min.

Hagar Sultan uppstod, räckte sin arm åt den sömnige gossen och ledde honom till sofkammaren, där han mottogs och afkläddes af sin forna amma, en arabisk slafvinna vid namn Sindar, Hagars förtrogna. Därefter öfvertygade hon sig, att nattlampan icke led brist på olja, att alla ingångar voro besatta med pålitlig vakt, ringde på sina svarta slafvinnor och försvann i trappgången till den öfversta våningen.

Slafvinnorna kvarstannade på vakt i de yttre rummen, Hagar blef ensam med sin trogna Sabina. Ett bref från Ruben Zevi hade anländt med dufvoposten.

»Min dotter — skref juden — Israels hopp nalkas sin fullbordan, på samma gång mina dagar nalkas sitt slut. Jag har indragit allt guld jag förmått för att köpa af sultanen det heliga landet. En välrustad här af 11,000 man, hälften judar och hälften araber, står i Alexandria, beredd att under din broder Benjamins befäl inskeppa sig till Aleppo. Nu behöfves endast sultanens ferman, för att Israel skall återvinna sina fäders arfvejord. Köpesumman har afgått under säker eskort till huset Argyropulos i Konstantinopel, att utväxlas emot fermanen, hvilket bör ske inom den 14 Veadar, purimshögtiden, lagens år 5,413 och efter Hedschra det 1,063:dje. Detta skall vara ett jubel- och klangår för all Abrahams säd. Israels Gud beskydde sin tjenare och hans barn, att våra ögon må se hans herrlighet!»