TREDJE DELEN. MAKALÖS. (continued 2)

Gossen rodnade upp till öronen, stirrade i golfvet och gjorde en klumpig bugning.

— Undskyll, nådig fröken! Pilten skådar så långt in i framfarna och kommande tider, att han intet vet hvad för ögonen är. Fann intet mor honom här om dagen efterletande hvad där var invärtes i en död räf? Han är min Josef; Herren behålle honom i sin fruktan, ty där Gud så täckes, skola sädeskärfvarna buga en dag för detta embryot[4] ... Här äro döttrarna ... Räkna dem på fingrarna, Lena, att vår nådiga öfverhet må beskåda svensk ull och svenska hjärtan ... Så ... betygen eder skyldiga vördnad för den förnämligaste af alla jungfrur, eder föresyn i kristeliga dygder, fröken Kristina!

I denna stund hade den gamle biskopen platt förgätit alla sina många och långa strider, alla kyrkans värf och alla ögonblickets krämpor för fadersglädjen att kunna för sin drottning framvisa denna rad af starkt byggda, kraftiga, högt begåfvade och löftesrika barn. Ännu där han satt upprätt på plågornas läger, stödd mot kuddarna bakom hans skuldror, igenkände man i honom en högvuxen man, som tycktes enkom byggd att beherska kyrkan under ett religionskrig och bringa ordning i en rå samtids vilda förbistring. Det långa hvita håret var slätt nedkammadt i bena öfver axlarna och den släta, breda kammardukskragen; det lika hvita helskägget nedföll tudeladt öfver bröstet. Det svarta sammetslifstycket var broderadt, den högkragade kaftanen öppen framtill. Bekymren hade fårat den höga pannan, men uttrycket i blicken var oväntadt mildt. Målaren, som förvarat åt eftervärlden dragen af denne väldige prelat, måste, lyckligt nog, hafva gripit hans bild i familjekretsen, icke i domkapitlet eller vid läsförhöret.

Sedan samtliga afkomman gjort sin reverens och drottningen tålmodigt åhört deras personalier, behagade hon nådigt tillförsäkra sönerne Jonas och Petrus ett reseunderstöd ur sin handkassa, på det att dem måtte beredas tillfälle att vid utländska akademier förkofra sina studier till rikets tjenst. Hvarefter hela skaran, jämte domherrarne, fick afträda, hugnad med all kunglig ynnest, och Kristina lämnades i enrum med biskopinnan och sin faders gamle trotjenare.

— Där som jag icke för mycket uttröttar eders högvördighet i den nuvarande svagheten, vore mig kärt att höra eder mening i rikets angelägenheter, yttrade drottningen.

— Såsom hälsan stadigt stått till min öfverhets tjenst, står ock krankheten, genmälde biskopen.

Med detsamma erinrade honom en blinkning af hans trogna Lena, att hans krämpor ej tilläto ett längre samtal utan en ostörd mellantid.

— Törhända får Nils den nåden att visa nådig fröken mitt bibliotek eller mina förbättrade kyrkoböcker. Jag skall om fem minuter vara redo igen ... Eller, Lena, törhända nådig fröken skulle vara så nedrig att vilja bese din mjölkkammare ...

— Nej, för allt i världen, kära fru mor, gören eder intet omak, genmälde drottningen, som redan tyckte sig känna lukten af filbunke. — Jag har en stor åstundan att se den nya ordning ers högvördighet infört i rikets kyrkoböcker, och edert bibliotek måste vara outtömmeligt, efter I därifrån förärat mer än hundra volymer till Vesterås skola.

— Förty kan där ej finnas mycket kvar för ett så lärdt och hugnesamt besök; men en rar upplaga är till finnandes af Augustinus och därtill den äldsta mässan från Braskens tryckeri i Linköping ... Undskyll ... om fem minuter! ...

Och drottning Kristina gick tålmodigt, väl icke till mjölkkammaren, men till biblioteket och kyrkoböckerna, där hon gjorde sig så noga underrättad om gamla upplagor och ny bokföring, att en rund timme förgick, innan hon åter visade sig hos den sjuke biskopen.

— Eders högvördighet — sade drottningen rakt på sak, när de åter voro i enrum och kära fru mor förstått, att hon var öfverflödig i statsangelägenheter — hvad sägen I om början af min regering?

— Nådig fröken, den Mästaren, som är för oss alla en förebild, sade till Johannes’ lärjungar, när de kommo att fråga om honom och hans rike: vänden tillbaka och förtäljen hvad I sett! Jag svarar min drottning med hvad jag förnummit, sedan hon för sju månader sedan tillträdde styrelsen af sitt rike: de blinde se, de halte gå, de döde väckas upp, och dem fattigom varder predikadt evangelium. Icke så, att något människoverk är att förlikna vid den gudomlige Mästarens; dock mänskligt att tala, skingras det andeliga mörkret, de late och ovillige skynda till, de andeligen döde uppväckas, och evangelium varder predikadt ända till de lappars och kajaners landsändar. Sveriges drottning har det fuller icke allena uträttat, men hon går i spetsen för alla som tjena Gud och sitt land, med en kraft, en vilja och en förmåga, som näppeligen i vår tid står till att skåda på någon tron i Europa. Världen är allaredan uppfylld af hennes berömmelse och blir det med hvarje dag mera; dock tänker jag, ringe tjenare, att hon aktar sin berömmelse inför Gud högre än allt människors pris. Så har jag nu intet annat att säga om början af min drottnings regering, än att hon börjat till Guds namns lof och Sveriges rikes ära och lycka. Hvad här vidare följa skall, står i Guds och icke i människors makt att utrannsaka; men jag tör väl säga, att där det så fortfar, som det börjat hafver, står intet bättre till att önska, vare sig i fred eller örlog. Gud förläne min nådiga fröken sin hjälp att så sluta med ära, som detta regementet tagit med ära sin början.

— Jag säger därtill amen. Ständerna hafva visat all beredvillighet vid mitt tillträde till regeringen, och fienderne äro nederlagde så till lands som sjöss. Dock är här intet allt guld som glimmar. Bönderne börja knota.

— Hvad skall där annat tal vara, där herrarne råda öfver åker och gård? Det är intet stort att spörja ännu mot hvad det varder en dag, när riket får fred. Det, som nu tasslas i förstugan, tör då ropas med full hals på torget.

— Det är onda tider ers högvördighet spår. Jag tänker, att freden vore för alla en lisa.

— Det är ondt, som tasslar i löndom. Haf busen fram ur den mörka vrån, och räds ej hans skråpuk, nådig fröken! Den tid kommer och är allaredan, att herrarne börja utsträcka handen efter drottningens krona, prästens kyrkotukt, borgarens skinnpung och bondens ko. Haf det i ljuset, sök där en bot för, skona intet! Stöden eder, som de framfarne fromme konungar, på Gud och Sveriges allmoge! Fören intet polskt regemente, nådig fröken! Illa likar oss herrestyrelse. En skall råda i himmelen och en på jorden.

— Ridderskapet är dock i krigstid rikets förnämliga stöd, ers högvördighet.

— Visserligen, och därtill rikets förnämliga svamp. Slut fred, Guds utkorade, slut fred!

— Detta är ock min mening. Jag bjuder kung Kristian drägliga villkor där borta vid Brömsån. Något skall han sota, dock intet till döds. Mig synes bättre att hafva juten klippt, men vid lif, än att där skall ligga mellan oss och Tyskland en herrelös bakgård. Min farfader ville förgöra moskoviten genom att klyfva honom i stycken; min fader ansåg rådligare att klippa hans klor och låta honom lefva, men lägga där en bäck och en mur i vägen för honom. Juten tränger oss på, men han är för oss både bäck och mur. Hvad synes eders högvördighet? Hvilket är bättre: att behålla en trätosam portvakt eller att öppna förstugan på vid gafvel för nästa Wallenstein?

— Fred, fred, nådig fröken! I skåden längre än jag i tidernas skiften. Si, den store kung Gustaf har efterlämnat en dotter!

— Men rikskanslern vill inte.

— Vill han inte? Är det ej nog, att hans drottning vill?

Kristina höjde på axlarna. Det var dit hon ville komma.

— Har ers högvördighet hört hvad där nu för tiden pågår i England och Skotland?

— Ändock de reformerte fara ville i tron, har jag med bedröfvelse hört, att den episkopala kyrkan i dessa länder är i stort trångmål för sekter och villomeningar. Där måste vara auctoritas i kyrkostyrelsen; annars få de falske profeter och allt själfsvåld öfverhanden.

— Det står fast värre till med den världsliga öfverheten där på öarna. Maktlystne lorder och predikosjuke landtjunkare framlägga sina beslut till konungens underskrift. Går det så fort, är där intet annat att vänta än republiken. Om nu något dödeligt skulle tillstöta mig, hvad tror ers högvördighet om Sveriges rike?

Biskop Johannes uppreste sig häftigt i sängen.

— Så länge Gud och Sveriges kyrka hafva något att säga i detta landet, skall aldrig ett mångvälde komma vid rikets krona.

— Den som det kunde spå! fortfor Kristina med en ansats af gäckeri, som hon ej förmådde beherska ens när det kunde såra ett så betydelsefullt stöd för konungamakten. — Jag vill minnas, att ärkebiskop Jöns Bengtsson af- och tillsatte konungar för tvåhundra år sedan. Men — tillade hon, mån att åter godtgöra denna förnärmande anspelning — det var papismens tider, när vi mottogo dekreter från Rom. De evangeliske biskoparne hafva alltid varit kronans säkraste stöd. Ingen af dem skall följa papisternes föredöme, icke ens om han heter Jöns Bengtsson Oxenstjerna.

Tonvikten på tillnamnet röjde, måhända ofrivilligt, den djupt rotade misstro, som Kristina under alla yttre ärebetygelser dolde i djupet af sitt bröst mot rikets främste tjenare, rikskanslern. Ändamålet med hennes besök framträdde i en anhållan att biskopen ville i en rundskrifvelse till Vesterås stifts prästerskap anbefalla förböner i kyrkorna för fredens snara afslutande. Hon behöfde ej tillägga, hon visste själffallet, att förbönen skulle åtföljas af loftal öfver hennes eget fredälskande tänkesätt och motsvarande klander öfver dem, som för egennyttiga syften fördröjde fredsslutet. Lika själffallet var, att cirkuläret från Vesterås skulle efterföljas af dylika inom rikets alla stift.

Sedan biskopen villigt samtyckt härtill, uppstod drottningen för att med ett nådigt afsked sluta besöket. Men den gamle kyrkofursten hade ännu ett ord osagdt.

— Värdigas, nådig fröken, förunna ännu några få minuter af eder kostbara tid åt en gammal tjenare, som för sista gången har den hugnaden att se sin drottnings blida anlete! Misstyck intet, jag hade i natt en dröm, och ändock drömmar mestadels intet annat äro än inbillningens lekverk, händer ibland, såsom Josefs och andre helige mäns historia utvisar, att Gud kan därmed hafva en särskild mening ...

— Förtäljen mig drömmen! sade Kristina och satte sig åter.

— Jag drömde, att jag var död och upptagen i Guds paradis under förväntan på domedag. Under mig låg stjärnhimmelen utspänd såsom en tapet, och många sköna, blänkande himlakroppar lofsjöngo där i de omätliga djupen sin skapares allmakt. Då syntes mig, att en besynnerligt lysande stjärna utsände en stråle till de öfra rymderna, där jag var, och gick för en stund in i mig, så att jag kunde höra henne tala. Och hon sade till mig: jag är drottning Kristinas stjärna ...

— Ja, jag vet! utropade drottningen, ett ögonblick öfverraskad, men strax åter kall. Hon ihågkom Gripsholm.

— Jag är drottning Kristinas stjärna — sade den lysande strålen — och jag går nu mot zenit. Tre år ännu skall jag stiga, därefter står jag i tre år högst på himmelen, och därefter börjar jag sjunka.

— Däremot lära de stjärnkunnige intet hafva att invända, ers högvördighet.

Den gamle betraktade henne forskande.

— Jag såg något mer. Jag stod bortom tiden, och åren syntes mig intet längre än en människas suck behöfver att stiga upp till himmelen. Jag såg stjärnan stiga högt öfver alla andra stjärnor och därefter skenbart stå stilla i höjden. Men hon stod intet stilla, hon gjorde en båge. Därefter sjönk hon, först långsamt, sedan i brådstupa fall och försvann i mörker.

— Det se vi ju alla kvällar, att stjärnor falla. Jag kan intet uttyda drömmar, men en skriftlärd man torde den konsten bättre förstå. Tyder eders högvördighet denna drömmen på mig?

— Nådig fröken, jag är en fåkunnig man i Guds förborgade råd. Men det märker jag grant, att min drottnings stjärna stiger och skall än vidare stiga, intill dess hennes like ej finnes på himmelens fäste. Att från en så stor höjd nederfalla, det kan intet vara Guds skickelse, ty det är fastmer oss förelagdt att gå från klarhet till klarhet. Sådant fallande kommer af invärtes högmod från våra första föräldrars tid och kan intet tydas på en så gudfruktig drottning, som gifver Herren allena äran. Denna drömmen har jag dristat mig omtala fördenskull, att ju örontasslare, bakdantare och lismare i alla tider drifva sitt spel kring de mäktigas tron, viljandes bringa de klaraste stjärnor till fall. Herren vet det: jag tänker han sändt denna synen hela riket till förmaning, intet till profetia. Hållen hårdt vid ödmjukheten, nådiga fröken, och eder skall väl stor och mångfaldig frestelse förestå, men I skolen det allt med Guds kraft öfvervinna. Faren nu väl, tack för den hugnad I mig beredt! Eder ringe tjenare går före eder dit, där ingen frestelse mer är, och därsom hans fattiga bön något förmår, skall han se eder stjärna lysa, icke allenast i tideböckerna, men i Kristi rike i evighet.

*

Freden i Brömsebro slöts den 13 Augusti 1645 med landvinning för Sverige: Jämtland med Härjedalen, Gotland, Ösel och Halland som pant på trettio år för tullfriheten i Öresund och på Elben. Drottningen hade velat efterskänka Halland, Härjedalen och mera därtill; rikskanslern höll hennes order hemliga, danskarne gåfvo efter, nöjde att denna gång rädda Skåne och Blekinge, hvilka sannolikt gått förlorade, om Oxenstjerna haft fria händer. Grannsämjan var tillsvidare återställd, men ännu skulle två långa sekler förgå under inbördes afund, hemliga ränker och öppna krig, innan Sverige och Danmark förstodo Kristinas stora framtidstanke, förstodo, att de behöfde hvarandra.

7. Andra och tredje skyddslingen.

Du är mitt verk: vill du vara mig trogen?

Fältmarskalken Lennart Torstenson hade, bruten af gikt och fälttjenst, återvändt till Sverige i Oktober 1646 för att söka hvila och lugn. Utan att vara partiman, ansågs han tillhöra anhängarne af drottningens själfstyrelse, hvilket i hennes ögon icke förminskade hans lysande krigsära. Han stod i hög gunst och övferhopades, enligt Kristinas vana, med vedermälen däraf; upphöjdes på samma dag till friherre och grefve, fick gods och äreställen mer än han själf fann förenligt med behofvet af hvila. Vid hofvet hade han och hans grefvinna blifvit mottagna på det mest lysande sätt, och emedan han kvarstannade i Stockholm för att i rådet motväga rikskanslerns öfvermakt, kallades han ofta till slottet för enskilda förtroliga öfverläggningar om rikets angelägenheter.

Underhandlingarna i Osnabrück mellan kejsaren, Sverige och Frankrike hade kommit så långt, att enda hindret för freden numera tycktes vara Sveriges anspråk på landvinning i Tyskland som krigsskadestånd. Detta hinder satt hårdt; de svenske underhandlarne, Johan Oxenstjerna, som vidhöll rikskanslerns fordringar, och Adler Salvius, som brefväxlade med drottningen, lågo i hemlig fejd med hvarandra. Franska sändebudet Chanut, ett smidigt verktyg för Mazarins statskonst, hade vunnit drottningens öra och gjorde allt för att nedpruta Sveriges fordringar. På dessa sköra trådar, insnärjda i ränker af alla slag, hängde Europas fred och folkens öde.

En dag i början af 1647 hade drottningen åter kallat till sig grefve Torstenson för att hos honom söka ett nytt stöd mot den alltför öfvermäktige rikskanslern. Hon hade låtit honom framlägga en karta öfver härarnas ställning i Tyskland under Wrangel och Königsmark, frågat om utsikterna för årets fälttåg och beklagat sig öfver Oxenstjernornas omåttliga anspråk, hvilka fördröjde freden. Sverige, anmärkte hon, underhandlade med Bajern om stillestånd; kejsaren erbjöd enskild fred. Hon visste väl hvad där vore att bygga på kejsar Ferdinands anbud; men en sådan konjunktur borde man ej låta fara. Hvarför så envist fordra Hinter-Pommern, som skulle göra Brandenburg till Sveriges fiende? Hvarför hålla på dessa tjugu millioner i krigsskadestånd, som Sverige begärt och som Tyskland ej kunde betala i dess nuvarande utblottade tillstånd? Hon, Kristina, var ingen köpman, som sålde fred för penningar. Sverige hade fått byte nog och skulle få landvinning därtill. Skulle det ännu fordra betaldt för sin ära?

Hon blef varm vid dessa ord. Folkens välfärd, som berodde af freden, syntes henne vara ett högre mål än tillfällig vinst. Likasom hon icke ville tillintetgöra Danmark, emedan hon i dess fall såg ett oersättligt tomrum i de nordiska folkens framtida solidaritet, ville hon ej drifva kejsaren till det yttersta för att ej i framtiden omöjliggöra hvarje förbund. Denna Kristinas framsynthet har ej blifvit fullt uppskattad, men framstår tydligare, om man jämför hennes statskonst med efterträdarnes, tionde och tolfte Carls. Historien har hakat sig fast vid Kristinas personliga motiver; icke med orätt, men man skulle ej glömma, att äfven i hennes själfviskhet låg någonting storartadt: det att vilja själf vara allt, tänka allt, kunna allt och — slösa allt.

Torstenson hade med sin vanliga försiktighet varnat för ett förhastadt eftergifvande af Sveriges fordringar, när drottningen begynte tala om fiendskapen mellan rikets två fredsunderhandlare i Osnabrück, Johan Oxenstjerna, som representerade sin fader rikskanslern, och Adler Salvius, som mottog hemliga, ej sällan motsatta instruktioner från Kristina själf. Här kom en ömtålig sträng i dallring; här framträdde åter det djupaste, mest skorrande, men ännu fördolda missljud, som genomgick Kristinas regering. Denne Axel Oxenstjerna, denne undersåte, som ville styra riket med eller mot sin drottnings vilja, denne redan förut alltför mäktige magnat, som hon för föga mer än ett år sedan upphöjt i grefligt stånd och öfverhopat med gods och ärebetygelser, hvad åsyftade han med sina högt drifna fordringar, som fördröjde freden? Hon trodde sig genomskåda honom och dolde ej sina misstankar. Rikskanslern ville kriget, emedan det tillförde adeln makt, ära och rikedomar; han fördröjde freden, emedan han icke ville låta sin drottning och svenska folket komma till en besinning, ett lugn, som vore en fara för högadelns öfvermakt. Sveriges aristokrati hade skelat förut på Polen, där adeln betydde allt, konung och folk intet. Nu skelade samme herrar på England, där konungamakten nedsjunkit till en skugga. Polen var redan en republik, England skulle snart blifva det. Hvarför skulle ej Sverige följa så frestande föredömen?

— Har ni glömt, min grefve — fortsatte drottningen, utom sig vid tanken på sin svaghet att några dagar förut hafva utbrustit i tårar vid rådets sammanträde — har ni glömt, att våra svenske lorder nu också börjat predika om trosfrågorna i kapp med de engelske?

— Det har jag ej kunnat förmärka, svarade Torstenson lugnt.

— Var ni inte i rådet i torsdags? Minns ni inte, huru rikskanslern företog sig att mästra Johannes Matthiæ för hans Idea boni ordinis in ecclesia Christi?

— Jag har hört, att prästerskapet funnit något anstöteligt i denna idean. Undskyll, nådig fröken, att jag aldrig blandar mig i tvister om tron.

— Ni? Det tror jag. Men hvarje stor eller liten rådsherre menar sig nu vara mera förfaren i sådana spörsmål, än rikets biskopar. Johannes Matthiæ utlägger, att Calvins anhängare äro hardt när så goda kristna som vi och att hvad där skiljer oss är mera ordalag än ordaförstånd. När jag dristar mig intet finna något förgripeligt i bispens bok, svarar mig rikskanslern, att jag det intet förstår och att jag bringar ofärd i riket. Där jag nu hade tid, skulle jag bevisa honom med skriftens språk, att biskop Johannes intet far vill, ändock trätosamme präster och inbilske rådsherrar bruka munnen om sådant. Hade jag en, som kunde det sätta på papper, ville jag gifva en gård därför. Men ingen klerk törs därmed befatta sig, när prästerskapet står så hårdt emot, och mina skrifvare gapa på slikt som son på väderkvarnen.

— Ja, här är mycket tal nu för tiden om biskop Johannes’ Idea, svarade Torstenson. Min hustru ville nyligen veta huru därmed hängde samman, och då lade en ung person i mitt hus denna bokens oförgripliga mening så tydeligt fram, att jag intet vet hvad ärkebiskop Lenæus kunnat invända däremot.

— Var det eder huspredikant, må han ej tänka på pastorat i Sveriges rike, om ej törhända i Strengnäs stift; men där sitter biskop Johannes själf inte säker vid styret.

— Min huspredikant är för god klerk för att stöta sig med det högvördiga ståndet. Idea försvarades af en annan, som intet är rädder. Nådig fröken tör känna jungfru Ryning.

— Hvad? Hagar Ryning? Hagar Ring? Henne tror jag om hvad som helst. Hon bevisade mig solklart, att calvinisterne fara betänkligt ville; hon skall lika solklart bevisa, att de äro pelare för den rätta tron. Jag visste inte, att grefven bevärdigat denna unga person med någon uppmärksamhet.

— Hon följde för två år sedan min hustru i fält och har varit henne till stort bistånd i fältlifvets trångmål. Klart hufvud, aldrig rådlös, aldrig försagd.

— Grefven blir vältalig. Jag trodde ej, att den lilla trasungen, som jag upptog från landsvägen, skulle vinna så höga vitsord. Godt hufvud, åja, men egensinnig, fallen för hugskott ... Skicka henne till mig: jag vill se, om jag ännu kan använda henne. Vet ni väl, grefve, att jag gjorde tösen till adelig jungfru för att förarga fru Beata Oxenstjerna? Det var gudomligt! Grefven skulle hafva sett den dryga släkten, när de nödgades sällskapa med judeafkomman vid mitt hof.

— Nådig fröken undskyller, om jag inte haft tid att rannsaka släktregister. Det vill synas, som skulle jungfru Ryning hafva hittat förnäma anförvanter i Tyskland. Hon har med min lejd gjort resor till Wittenberg, Regensburg och Wien. Där tima stundom förunderliga ting i ett stort krig. Min hustru förtäljer om en förvantskap med grefliga ätten Götz.

— Hvad? Fältmarskalken Götz! Tysklands mordängel! Det fattades ännu. Skicka hit flickan; biskop Johannes är räddad! Jag tackar eder, grefve Torstenson, för en bepröfvad fältherres råd i stora ting och i små. Tro mig, en kejsare är stundom lättare besegrad, än en rikskansler. Jag vill öfverlägga när det skall visa sig hvem af oss två styr Sveriges rike och utbeder mig än vidare med all kunglig ynnest edra trofasta råd.

*

Samma dag klockan fyra på eftermiddagen anmäldes jungfru Hagar Ryning i drottningens studerkammare.

Det var nu tre och ett halft år, sedan stjärnornas så olika lottade, men engång så nära förbundna gunstlingar stått ansikte mot ansikte med hvarandra. Hagars hälsning var icke mindre vördnadsfull, men mera ceremoniös än förr; herskarinnans blick mera kall och genomträngande. Båda mätte hvarandras mått; båda förstodo, att de vuxit invärtes sedan sitt förra möte i brytningens ögonblick. Skulle de denna gång mötas i vänskap eller i hemlig fiendskap? Detta berodde på tjenarinnan. Hon måste böja sig, drottningen kunde det icke. Hon erhöll tillåtelse att vara något, endast hennes drottning förblef allt. Kristina älskade och beundrade intelligensen, med villkor att den ej ställde henne i skuggan.

Hon räckte sin hand åt Hagar att kyssa. Kyssen var lika kall som underdånig.

— Jag har kallat dig för en teologisk tvistefråga, började drottningen, utan att slösa ett ord på det förflutna eller en fråga om det närvarande. — Du hade engång studerat stridsskrifterna för och emot Calvins läror?

— Jag hade tillfälligtvis gjort bekantskap med dem; men mycket torde nu vara glömdt.

— Å, du glömmer ingenting, du. — Och en flyktig solblink af den forna vänskapen lyste i Kristinas uttrycksfulla ögon. — Det är sant, du bevisade mig då, att Calvin for vilse. Kan du nu bevisa mig, att hans villfarande läror endast bero på ordtolkningar och att han i alla fundamenter öfverensstämmer med Luther?

— Hela teologin beror på ordtolkningar. Jag har läst Idea boni ordinis in ecclesia Christi, och äfven denna bok hänger på ordtolkningar.

— Du tör hafva rätt. Men nu behöfver jag en sådan tolkning af boken Idea, att densamma befinnes intet strida mot vår kyrkas tro. Kan du sätta mig detta på papper?

— Om nådig fröken befaller, vill jag försöka’t. Men mot en tolkning ställes en annan.

— Kan du inte rentvå boken tillfylles ur kyrkofäderne?

— Man kan bevisa allting ur kyrkofäderne, likasom man kan bevisa allting ur bibeln.

— Hvad? Djärfs du förneka Skriftens auktoritet?

— Förlåt, nådig fröken, jag menar dess tolkning. Värdigas ihågkomma det ordet doxa!

Kristina utbrast i en ohejdad munterhet. Detta bekanta ord hade brutit isen.

— Doxa du! Hvar har du lärt dig en så slipad teologi, att du kan bevisa hvad du behagar med tolkningar? Du måste flitigt hafva gått i jesuiternes skola, efter jag hör, att du varit i Wien. Godt; du får absolution, med villkor att du använder din konst nyttigt. Här är boken Idea. Sätt dig nu här och bevisa mig, att detta stället ... och detta ... och detta, som vår superintendent i Kalmar så illa utmålar, är allt till punkt och pricka fullkomligt renlärigt.

Hagar satte sig och bevisade så ovedersägligt, som någon teolog kunde önska, att detta ... och detta ... och detta var alldeles likalydande med kyrkofädernes och Luthers egen tolkning af dithörande skriftställen. Kristina kunde icke dölja sin öfverraskning. Dessa svårlösta skriftgåtor, som hon själf så förgäfves bemödat sig att tillfredsställande förklara, de voro ju så enkla, att ett barn kunde begripa dem. Hela denna harmsna strid med rikskanslern och rådet, hvilken kostat henne tårar af förödmjukelse, huru onyttig var icke den och huru klar Idéernas oskuld!

— Hagar Ryning — inföll Kristina skrattande, när de slutat sin studie — jag utnämner dig till Sveriges ärkebiskop i survivance efter Lenæus.

— Jag tackar underdånigst för en så stor ära — svarade Hagar med en djup nigning — men beder att i sådan oförmodad höghet få behålla min kjol under kåpan.

— Nej, om kjolen är obekväm för en drottning, är hon sidvördig för en biskop. Blif karl, Hagar; du är icke bortbytt, du. Jag förblifver i alla fall kyrkans öfverhufvud, alltså ditt, och brukar dig i min rådkammare. Min Gud, det är så länge sedan jag kunnat tala fritt med andra än krigsfolket. Med desse trångbröstade präster och baksluge statsmän måste jag tala knappnålar eller hyckla. Kvinnorna ... fråga dem hvad brabantska spetsar kosta alnen! Hagar ... jag bjuder dig inte att bo i slottet, du duger inte till hofjungfru, du är för spansk; men om jag stundom kallar dig, som i dag, vill du vara mig trogen? Du är mitt verk. Vill du göra mig heder?

I stället för svar kysste den forna hofjungfrun, kanske något varmare än första gången, sin drottnings hand. Hvad skulle hon svara? Hon kunde ju ej för andra gången bortskänka sig själf.

— Godt — fortfor Kristina åter med höghetsblicken — svara mig inte! Det är bättre att tiga än ljuga. Var mig trogen utan ett löfte. Jag kan umbära dig; det finnes intet, som ej jag kan umbära. Inte glömmer jag hvem jag är och hvem du är. Minns detta, och var mig sedan tillgifven, om du kan ... Ah, jag påminner mig, du är förlofvad med unge Kurck; du vill nedlåta dig under en mans välde. Vet du väl, att han skall blifva din herre mycket mer än jag är din drottning?

— Gustaf Kurck är borta i kriget, svarade Hagar likgiltigt. Det sägs, att han ingått en annan förbindelse; jag sörjer icke däröfver. Men det skulle göra mig ondt, om nådig fröken ansåge mig otacksam för all stor godhet och nåd, som förunnats mig nu och tillförene. Värdigas tro min försäkran, att jag aldrig glömmer hvem min nådiga drottning är och — tillade hon sakta — hvem jag är.

Kristina betraktade henne forskande.

— Fraser! utropade hon, halft harmset, halft skämtande. — Vill du inte säga mig rent ut, att du är mig trogen, så var det inte, eller var det ändå! Jag har nog af talesätt. Är jag en lejoninna, så är du en örnunge. Hvarför flaxa med vingarna? Hvad är det man berättar mig om dina nya anförvanter i Tyskland? Minns du hvilket omak jag gjorde mig att söka åt dig en far, ett namn, ett fäste i världen? Jag tänker du kunde, till lön för min möda, säga mig, om du hittat en far i månen.

— Nådig fröken har mottagit rapporter om lysande segrar och på samma gång om stora förluster. Jag har mottagit liknande budskap med samma glädje och samma bedröfvelse. Vid Jankowitz erfor jag bikten af en döende papist, Feldmann. Det var han som en vinternatt öfvergaf min mor hjälplös i drifvan. Han var stallmästare hos fältmarskalken grefve Götz, som fann sin död för en svensk kula vid Jankowitz. Denne grefve Götz var i sitt första gifte lagligen vigd i Wittenberg med min moder Ruth Zevi, hvilken, ehuru född judinna, säges i vigselattesten hafva varit döpt före giftermålet. Jag äger denna attest och har, på grund däraf, sökt i Wien göra min och min broders rättigheter gällande. Men grefve Götz har efter min mors död ingått nytt gifte med grefvinnan Apollonia von Hoditz och efterlämnat två omyndige söner. Deras förmyndare bestrider våra rättigheter, emedan min moders dopattest ej kunnat återfinnas och hennes egenskap af judinna, enligt tysk lag, ej tillåtit ett laggiltigt äktenskap.

— Barnsagor! Och du tror, att en familj, som haft den äran slakta några hundra tusen människor, skall erkänna den första lilla kärlekspant, som med ett papper i handen erbjuder sig att dela dess titlar och ägodelar! Det går inte, du. De tyske grefvarne äro lika trilske som våra svenske. Är det Kurck eller Ryning, som vill göra dig till grefvinna?

— Ingen af dem vill höra talas därom. Jag har en mäktigare förespråkare: min morfader Ruben Zevi.

— Hvad? Juden? Och så otrogen mot Mose lag! Jag vore i stånd att beundra judarne, om jag kunde fördraga deras snikenhet. Din morfader har förmodligen inteckning i den Götziska familjens vidsträckta egendomar? Men det går inte, min grefvinna in spe, det går inte. Är penningen stark, så är adelshögfärden starkare. Ingen annan än Ruben Zevi betalar tio öre för dina böhmiska luftslott, därest jag ej inför dina rättigheter i fredstraktaten med kejsaren. Jag vill tänka därpå ... Hvad gör den narren din bror?

— Han hade äran förlora sitt vänstra öga och hälften af sin högra hand, när han försvarade grefvinnan Torstenson vid Jankowitz. Från denna tid är han kompanjon och agent åt Ruben Zevi.

Kristina förblef några ögonblick tankfull och tyst.

— Säg mig, min sköna prinsessa af de böhmiska luftslotten — frågade hon slutligen, lekande med en praktfullt inlagd solfjäder af elfenben, hvars fint ciselerade skaft hon sönderbröt, utan att tänka därpå — hvad är bättre, att tro allt eller att tro intet?

Hagar kunde ej undertrycka ett fint leende, ty hon kände sig öfverlägsen, när hon svarade:

— Att tro intet.

Så flyktigt, nästan omärkligt detta leende var, undgick det ej den skarpsynta drottningen. Men hon beherskade sig och fortsatte i samma tankfulla ton:

— Två usla, i förtid födda, okända hittebarn se dagen i en eländig koja. Det ena är snart den rikaste man i världen, det andra går steg för steg uppåt och ämnar troligen inte sluta förrän hon uppnått en tron. Dessa barn säga sig vara födda under inflytandet af planeternas konung och därmed födda till makten. De tro således på stjärnornas inflytande.

— De tro ej därpå, nådig fröken, de veta det. Hela deras lif vittnar därom. De erforo detta inflytande långt innan de hade någon aning därom.

— Men om nu detta förmenta inflytande, denna predestination till makten, skulle visa sig vara endast en slumpens nyck? Om dessa lyckobarn, till trots för sin goda fé, skulle falla lika hastigt från sina inbillade höjder, som de uppstigit dit — om en senare del af deras lif skulle blifva lika maktlös och öfvergifven, som deras ungdom varit omhuldad af lyckans gunst — hvad då? Detta kunna de icke veta, och därför veta de realiter intet; de tro, och deras tro kan svika. Man skall ej prisa dagen, innan aftonen är till ända.

— Förlåt, nådig fröken; man kan icke på samma gång utstryka veta och tro. Ettdera måste man hålla. Jag föredrager att veta, så länge jag har bevis. Men mitt vetande är begränsadt; jag vet icke hvari en stjärnas makt består, jag vet icke ens hvem jag är, hvart jag går och hvar jag slutar. Jag vet endast, att jag är till, emedan jag är en tänkande varelse.

— Cogito, ergo sum. Du har läst Cartesii nyss utgifna Principia philosophiæ.

— Ja, nådig fröken.

— Nåväl, då skall jag säga dig något, som du ock kan lära af denne vår tids störste tänkare. Du vet ingenting annat, än att du är till. Du vet ingenting om den värld, som omgifver dig; du vet ingenting om dina stjärnor och deras inflytande; du vet ingenting om världshändelsernas lagar, om sinnenas intryck, om andra människors inre eller om dina egna öden. Om allt sådant har du skapat dig en tro och kallar detta att veta. Du har inga bevis, du har endast intryck. Alla intryck svika; du simmar mot land, under dig är ett bottenlöst djup, och när du tror dig ha uppnått stranden, fasthåller du endast ett flytande sjögräs. Du säger: man kan icke på samma gång utstryka tro och veta. Nej, det kan man inte, därför, efter du vet ingenting, måste du tro allt, ända till denna eländiga vidskepelse, som man kallar stjärnornas inflytande. Jag vet lika mycket som du, men jag tror mindre än du, jag tror ej på skrock. Öfver min vagga stod ock planeternas konung. För hvad har då jag att tacka honom? Lif och krona, makt och förstånd har jag fått honom förutan; icke en sten kan han bortrensa under min fot, och jag skulle tro på honom! Släck hans lykta i kväll på himmelens fäste, och jag skall i morgon vara den samma ändå.

— Eller släck i dag detta dyrbara lif, hvilket alla goda makter bevare, och planeten skall ännu i millioner år beherska allt lefvande. Min nådiga drottning har gått från seger till seger, gått oförstörbar från makt till makt och tviflar ändå, att detta har skett af en högre skickelse.

— Tig! Jag vill intet veta af andra skickelser än försynens styrelse. Mig skall du inte undervisa. Men — tillade hon blidare — du är nu engång sådan: alltid högmodig, alltid flygande med örnvingar mot solen. Jag känner dig, kondor, men jag är intet lamm, som du kan bortföra i dina klor. Till ärkebiskop i Upsala lärer jag ej kunna utnämna en som ingenting tror, ändock hon tror allt; men min lektris kan du blifva, om den högborna grefvinnan Götz behagar nedlåta sig så djupt under sin rang. Farväl, Doxa! Sätt upp ditt betänkande om Idea boni ordinis! Jag förblifver dig välbevågen, i förhoppning att du är ett lydigt barn och att jag stundom får skratta åt dig.

Hagar Ryning gick med en reverens, nästan lika djup som hennes förbittring och förödmjukelse.

— Hade jag sagt: tro allt, skulle hon hafva svarat: tro intet!

Kristina hade återvunnit hela sin själftillräcklighet. Det var nu hon som kände sig öfverlägsen. Hon hade slagit den enda rival hon hade att frukta bland kvinnor och slagit henne på den lärda samtidens höjdpunkt, Cartesii filosofi. Men i denna själfviska seger blandade sig en högtänkt beundran just för rivalen. Hvilken tankekraft! Hvilken öfverbevisande klarhet i allt, utom i detta enda, astrologernes narrspel! Min Gud, huru kan man på samma gång vara så stark och så svag? ... Men om där dock funnes i själfva oförnuftet ett grand af förnuft? Tycho Brahe läste i stjärnorna, att min faders dotter skulle eröfra norden ... Sade mig inte stjärnan vid Gripsholm ... sade mig inte Rudbeckii stjärna, att jag skall stiga från makt till makt? ... I sju år, sade han; därefter falla. Det är nu tredje året ... Nonsens, inbillningars gyckel! Lysa inte stjärnorna lika klara fyra år härefter? Stiga förstår jag ... Falla? Otänkbart ... Finnes en Gud, eller är allt ett öde? Cartesius tviflar på allt, utom på sig själf. Det är dock storartadt, det är den högsta tanke som ännu uppstigit i en människas bröst. Ingen visshet utom mig själf. Bibeln beror af tolkningar, alla inlärda begrepp födas af sinnenas intryck. Och allt sviker mig, utom jag själf. Detta är mer än filosofi, det är regeringskonst ...

Hon vidrörde ringklockan, utan att tänka därpå. Fiken inträdde.

— Hvad vill du?

— Nådig fröken ringde.

— Gå din väg. Nej ... kalla hit jungfru Ebba! ... Luft, luft och människor! Tanken är ett världshaf; det går mig som Hagar Ryning. Framför mig sjögräset, under mig bottenlöst djup. Lekverk! Det enda reela är dock att lefva ... Hagar Ingenting, Hagar Ring, Hagar Ryning, Hagar Götz! Det är ju en madrigal, som kan komma en gud att skratta. Ebba skall blifva förtjust ...

8. Gyckel och sidenband.

Min gemål skall han icke blifva, men törhända konung af Sverige.

Riksdrotset grefve Per Brahe bugade sig till afsked i drottningens kabinett. Maj 1648.

— Jag tackar eder, herr grefve. Anse detta uppdrag såsom ett bevis på mitt synnerliga förtroende. Punkterna äro uppsatta enligt min önskan; endast om punkt 4, tronföljden, vill jag mig ännu något betänka. Jag behöfver ej erinra en så bepröfvad statsman och trogen rådgifvare, att i detta slags ärenden bör vänstra handen ej veta hvad den högra skrifver. När ämnar grefven öfverresa till Finland?

— Med eders majestäts nådiga tillåtelse ämnar jag ännu någon tid stanna i Stockholm för öfverläggningarna i rådet om freden.

— Godt. Behöfves ni där, så behöfves ni också här, och jag kan nödigt undvara eder trogna tjenst. Det sägs, att grefven skall blifva välkommen i Finland. Ingen har som grefven förstått att tämja detta bestialiska folk.

— Jag vet två, som gjort detta bättre än jag: salig konungen, som gjort af finnarne de tappraste soldater i världen näst svenskarne, och vår nu regerande nådiga drottning, som inrättat akademin i Åbo. Skalet torde vara skrofligt, men kärnan är mandel. Jag planterar, Gud gifver växten. Eders majestät, som är ung, skall få se märkeliga frukter af detta landet, när vi få fred och ordning.

— Detta är mig kärt att förvänta. Freden är inte långt borta. Lyckosamt regemente i edert skogs- och sjörike, grefve Brahe!

Grefven möttes i dörren af drottningens kusin, furstinnan Marie Eufrosyne, numera gunstlingen Magnus De la Gardies gemål, som väntat på företräde.

— Marie — sade drottningen på tyska med en skämtsam nick — är du nu nöjd?

— Jag är alltid nöjd, när min drottning är nöjd med mig, svarade furstinnan, något förvånad öfver den oväntade frågan.

— Behöfs det så litet för att vara lycklig? Säg hellre: när din herre och man är nöjd med dig. Ack ja, hvarför blef du inte grefvinna af Nassau?

— Kristine ... Du vet, att grefve Magnus och jag lefva mycket lyckligt tillsamman.

— Som ett par turturdufvor, jag vet. Det är rätt nog frestande för makalöst folk att följa ett så hugneligt föredöme. Därför frågar jag dig: är du nöjd med mig?

— Har jag varit missnöjd? Har jag visat mig otacksam?

— Jag vill minnas du grät engång krokodiltårar öfver en så vådelig mesallians, som att förena ditt kungliga blod med De la Gardiernes. Mötte du inte grefve Brahe i dörren?

— Jo. Hvarför så?

— Han medförde i portföljen ett papper. Kan du tiga?

— Som Jakobs kyrktorn, när min drottning befaller mig det.

— Jag kan inte befalla ett kyrktorn att tiga. Det ringer alla söndagar ut sina hemligheter, bing, bång, och du gör alla dagar hvad Jakobs kyrktorn gör blott om söndagen.

— Jag bedyrar, Kristine ... Om du vill anförtro mig något ...

— Så vet din man det i kväll, Stockholm i morgon och världen i öfvermorgon. Men gör nu engång inte som Jakob, gör hellre som tornet Tre kronor. Det skramlar ej med klockor, det ser och tiger.

— Jag är sten, Kristine, flinta! Hvad bar grefve Brahe i sin portfölj?

— Ett giftermålskontrakt.

— O, Kristine, hvilket ädelmod, hvilken lycka, hvilken fröjd för allt Sveriges rike! Du har då ändtligen låtit öfvertyga dig om uppriktigheten af hans känslor! Ditt ömma hjärta har ej kunnat motstå en så lång, så upphöjd, så trofast tillgifvenhet!

Och hon föll till drottningens fötter, kyssande hennes hand.

Kristina upplyfte henne, såsom man leker med ett bortskämdt barn.

— Ja, hvad skulle jag göra? sade hon, när de åter sutto, förtroligt som förr, vid hvarandras sida. — Jag måste ju gifta bort honom. Ständerna gåfvo mig ingen fred, rådet ansatte mig, prästerne togo sina ord tillbaka och försäkrade mig, att allt var tillåtet, utom att vissna i ogift stånd. Jag måste ju skaffa riket lugn. Därför har jag utsett en värdig gemål åt din bror och låtit uppsätta hans äktenskapskontrakt, däri jag tillförsäkrar honom Räfsnäs och Ulfsunda till bröd samt Torshälla och Eskilstuna till smör på brödet.

— Hvad du är god, Kristine! Men alla kungliga gåfvor äro intet emot hans efterlängtade lycka att få äga dig själf.

— Mig? Jag förstår, du talar, som ständerna, om den gamla romanen. Men det är ju inte fråga om mig. Jag förskaffar din bror en mycket skönare gemål, prinsessan Emilia af Hessen-Kassel, du vet. Han älskar ju henne och hon honom. Ingenting är naturligare, än att jag, som högeligen åstundar hans lycka, bereder honom lägenhet att följa sitt hjärtas val.

Marie Eufrosyne stirrade bestört på den kungliga sfinxen. Hon visste för väl, att Kristina kunde gyckla, och gyckla rätt obarmhärtigt, med sina offer, men detta skämt gick för långt. Den besvikna vännen bemödade sig att skratta.

— Nej, du skrämmer mig inte. Du gör som vid julgåfvorna. Atrappen föreställer en furie, men när man öppnar den, tittar där fram en ängel.

— Hvad, Marie? fortfor Kristina med låtsadt allvar. — Du tror då, att ... nej, min vän, du känner ju mig för väl för att inbilla dig sådana dårskaper. Jag skulle gifta mig? Det där är ju fjolgammal snö. Du vet, att jag underkastar mig aldrig en mans vilja. Men Carl Gustaf behöfver af flera skäl en värdig gemål. Det är nyttigt för riket, man måste tänka på tronföljden.

Furstinnan Marie Eufrosyne var svag, lätt ledd och van att behandlas som släktens smekunge. Men hon var kvinna nog och syster nog för att känna sig sårad.

— Jag beder dig, Kristine — sade hon, uppstående med högröda kinder — skämta inte så med de ömmaste känslor! Jag känner för väl ditt ädla hjärta för att tro på en sådan grymhet. Carl Gustaf kan uppoffra allt för dig, men han bär i sina ådror för mycket af ditt kungliga blod för att låta bortskänka sig åt en annan. Lebewohl ... grausames Herz!

Kristina dolde under sin halft förvånade, halft blidkande afskedshälsning ett invärtes löje. Grefve Brahe hade verkligen burit i sin portfölj förslaget till ett äktenskapskontrakt, men icke med prinsessan af Hessen-Kassel, som redan var förmäld och hvars intryck på den unge pfalzgrefvens flyktiga känslor knappt mer var en hemlighet, men ett kontrakt, som skulle besegla den så länge omtalade, af pfalziska huset och dess anhängare så högt efterlängtade förbindelsen med Kristina själf. Hur enträget hade hon icke från alla sidor uppmanats att fatta ett beslut! Men lika ihärdigt hade hon nekat, ända tilldess att rådet vägrade utnämna pfalzgrefven till öfverfältherre i Tyskland, därest han icke förut var förvissad om drottningens hand. Nu ville hon se huru detta betydelsefulla steg skulle taga sig ut i den fixa formen af ett äktenskapskontrakt, förbehållande sig att rifva detta bindande aktstycke i tusen bitar, när hon så funne för godt. Brahe hade fått ett så viktigt förtroende för den händelse att det skulle behöfvas, men icke ens om hans tystlåtenhet var hon fullt försäkrad. Ett lyssnande skvaller skulle ledas på villospår. Gunstlingen grefve Magnus skulle få en avis. Var han för eller emot drottningens förmälning med pfalzgrefven? Ryktet sade: emot, och detta har Kristina senare själf bekräftat. Fryxell räknar fördelarna och finner grefve Magnus hafva haft allt skäl att tala för förbindelsen. Men denne oväldige häfdatecknare har glömt att taga med i beräkningen de oefterrättliga känslor, hvilka så ofta rösta emot förståndets domslut. Grefve Magnus De la Gardie ville helst vara ensam om sin drottnings ynnest.

Hon hade ju ej varit kvinna och tjugutvå år, om hon en enda dag kunnat glömma den viktigaste fråga, som vid denna ålder beherskar en ungmös framtidsutsikter. O, det falska, det nyckfulla hjärtat, som tror sig i sin förmätenhet vara så stålfast och smälter så lätt för en enda varm fläkt af upprörda känslor! Ännu för två år sedan kunde drottning Kristina icke förlåta sin trolöse älskare, att han kysst en tysk kammarpiga, och nu kunde hon redan gyckla öfver hans flyktiga böjelse för prinsessan af Hessen-Kassel. Måhända tillstod hon icke ens för sig själf, att detta gyckel var en lek med dolkuddar. Jonglören uppfångar i luften de slipade knifvarna och bugar sig sedan för publikens applåder. Begärde Kristina en dylik applåd? En liten pfalzgrefve, en liten landtgrefvinna, huru lågt under hennes höghet! Och likväl ville hon binda denne trolöse älskare vid sig och sin tron med ett äktenskapskontrakt. Den fyndigaste spekulant på mänskliga svagheter hade ej kunnat uttänka en bättre drifkraft. Hon, som trodde sig stå upphöjd öfver lidelserna, märkte icke, att hon stod under inflytande af det mest bedårande bland alla bländverk; hon förstod icke, att hon var svartsjuk.

Det fanns likväl en okänd, smygande demon i hennes närhet — utan tvifvel en hemlig fiende till Carl Gustaf — som tycktes vara underrättad om allt och förstod Kristina bättre än hon förstod sig själf. Följande morgon vid påklädningen fann drottningen på sitt nattduksbord en anonym biljett, som endast innehöll följande med förvänd stil i blyerts tecknade ord på tyska:

»Fråga jungfru Ryning hvad hon bär på det svarta sidenbandet under sin halskrage!»

— Fiken — sade drottningen uppbragt till kammartärnan — hvem har understått sig att lägga en biljett på mitt bord?

Fiken bedyrade vid lif och salighet, att hon icke hade minsta aning huru detta papper inkommit i drottningens sängkammare. Upptäckten var icke angenäm. Okända händer, okända steg i slottets innersta voro alltid en fara, åtminstone alltid en misstanke, och drottning Kristina var misstänksam. Ebba Sparre invigdes i förtroendet och tillstyrkte att undvika uppseende, men i tysthet öfvervaka betjeningen. Fiken Lång, hvars trohet härtills bestått alla prof, åtvarnades att hålla saken tyst; men hände slikt engång till, gällde det hennes tjenst, om ej något värre.

— Hvad kan jungfru Ryning bära på halsen? frågade Ebba, som aldrig rätt kunnat fördraga denna medtäflarinna i sin höga väninnas gunst.

— Förmodligen ett hårstrå af Lucifer; jag ämnar ej fråga henne, svarade drottningen likgiltigt och ref sönder biljetten.

Amiralen och riksrådet Erik Ryning bodde vid denna tid med sin familj i Stockholm. Hagar hade återtagit sin plats som dotter i huset och icke förgäfves anlitat sin så ofta pröfvade konst att vinna de hjärtan hon ville vinna. Den redlige gamle sjömannen och hans förträffliga maka förläto, på grefvinnan Torstensons förbön, sin adoptivdotter hennes äfventyrliga resor i fält och funno sig smickrade af drottningens nådiga förtroende att två eller tre gånger i veckan låta tillkalla Hagar som lektris eller hellre biträde vid studiet af klassiska författare, teologi, filosofi och matematik. Samma morgon, när den anonyma biljetten fanns på nattduksbordet, var Hagar kallad till slottet klockan sex att föreläsa Cartesius, men denna gång ej hans filosofi, utan hans mindre bekanta dioptrik. Kristina hade mer och mer intagits af denne författare, som så snillrikt hänvisade en forskande tanke att tvifla på allt, utom på sin egen tillvaro.

Samma studerkammare, som så ofta förr varit vittne till de två lärda rivalernas förtrogna forskningar, såg dem äfven nu fördjupade i den nya, af Snellius år 1620 uppfunna läran om ljusets brytning, hvilken Cartesius 1639 sökt närmare utreda, mera genom spekulation än genom empiriska rön. Drottningen var nådig, nästan förekommande, men märkbart förströdd. Hennes lysande förmåga att i ögonblicket kasta sig från en tankegång in i en annan och med samma förvånande klarhet vara hemma i allt tycktes ej hålla profvet i dag. Hon ertappade sig skrattande på ovanliga distraktioner, missförstod boken, missförstod föreläserskan och tillät sig anmärka, att den berömde författaren visste ej alltid själf hvad han sade.

— Han är klar från sin synpunkt, invände Hagar; men i stället att föreskrifva ljusstrålen den väg han bör taga, hade författaren bort kasta sin ring i hafvet på en famns vatten och försöka finna honom på det ställe, där guldet glimmar på bottnen. Tanken låter smida och tänja sig som guldtråd, men naturlagarna äro obevekliga: man kan icke fånga dem utan att följa och utspionera dem.

— Har du hört — inföll Kristina, bytande hastigt samtalsämne — att en italienare vid namn Torricelli har uppfunnit vacuum? Näst konsten att finna allt, är intet beundransvärdare än konsten att finna intet.

— Jag såg i jesuiterkollegium i Wien ett instrument, som var konstrueradt efter denna nya uppfinning och kallades barometer. Med dess tillhjälp mätte man luftens tryck.

— Det är nöjsamt; jag vill införskrifva denna tingest ifrån Paris. Luftens tryck? Således kan man i ett segel mäta vindens tryck och stormens styrka. Vår tid är frågvis: den tränger in i naturens innersta. Hvad skall man upplefva om hundrade år? Barometer, säger du? Jag vill ihågkomma denna term.

— För att mäta luftens tryck återstår ännu att anbringa ett tomrum i seglet, anmärkte Hagar.

Hon hade kunnat spara denna lilla tillrättavisning. Drottningen låtsade icke höra den och fortfor på sitt lifliga sätt:

— Cartesius beherskar ljuset, Torricelli beherskar luften, De Geer har redan i tjugu år beherskat jordens innandöme. Våra murare, skorstensfejare och brandsprutor ha länge beherskat elden: gif mig ännu en titan, som beherskar vattnet, och vi skola omskapa världen ... Huru kom du till jesuiterkollegium?

— Jag medförde rekommendation till generalvikarien pater Malines, som lofvade insinuera min sak hos grefve Trauttmannsdorff. Malines införde mig i lärda sällskap och i jesuiterkollegium.

— Bekänn, att du lyste med din lärdom bland de fromme fäderne!

— Å, nådig fröken; vid sidan af de lärdaste män i Europa var jag en vilde!

— Fraser! Du slog dem på fingrarna, såsom du slagit Luther och Calvin. Jag antager, att de varit förtjuste i dig och att du i hemlighet är jesuit. På det där svarta bandet kring din hals bär du en relik från det allrakristligaste kollegium till minne af din lyckliga omvändelse. Hvad är det? Är det den helige Loyolas ben eller sex hårstrån af påfvens skägg?

— Nej, så from är jag icke, genmälde Hagar leende, men drottningens skarpa blick upptäckte strax, att löjet dolde en öfverraskning.

— Sade jag dig inte, att du ej duger till ärkebisp i Upsala? Betänk, att du är skäligen misstänkt för lönligt tassel med vår kyrkas fiender och att blott en uppriktig bekännelse kan rädda dig från vår lutherska inkvisition! Kom ihåg hvad biskop Johannes fått lida för sina välmenta idéer! Fram med sanningen: hvad bär du på bandet?

— Ett oskyldigt souvenir, som inte kommer något samvete för när, hvarken lutherskt eller katolskt.

— Det måste vara en hjärtesak, som man bevarar så nära sitt hjärta. Får jag se tingesten? Jag skall inte förråda dig, om det också vore Sankt Britas oxeltand.

— Nådig fröken ... Jag är hvarken jesuit eller lutheran. Jag har den äran bekänna min drottnings tro: jag är cartesian.

— Min Gud, hvilka omsvep för en bagatell! utropade Kristina skrattande, fattade sidenbandet och framdrog en liten medaljong af guld, hvilken hon genast öppnade. I medaljongen låg en svart hårlock.

Hon höll den mot dagen. Löjet blef osäkert, blicken förändrades, en hög rodnad uppsteg på hennes kinder. Äfven Hagars kinder färgades purpurröda.

— Är det Gustaf Kurcks hår? frågade drottningen, själf angelägen att finna en förklaring, som tycktes vara den enklaste och naturligaste.

— Nej, svarade Hagar, för stolt att begagna denna lätta utväg att undgå faran. — Det är hans furstliga nådes pfalzgrefvens hår från Jankowitz. En kula hade rubbat hans lockar vid örat; han bad mig jämna sitt hår, och jag behöll med hans tillåtelse denna lock till minne af en tapper man och ett ärorikt fältslag i drottningens tjenst.

Kristinas vrede var alltid snabb och hänsynslös. Hon kastade hårlocken till golfvet, trampade honom, fattade Hagars båda händer hårdt i sina och genomborrade henne med en blick, som få andra förmått uthärda. Det var nu tredje gången dessa två stodo som stridande örnar mot hvarandra, och denna gång tycktes förolämpningen vara dödlig.

— Du ... du ... hans sköka, du! utbrast drottningen i korta, afbrutna ord, af hvilka hvarje stafvelse var ett dolkstygn. — Jag dödar dig icke, eländiga ... jag föraktar dig!

Och hon stötte henne häftigt tillbaka.

Hagar hade blifvit lika blek som hon nyss var röd. Hon mötte den gnistrande blicken utan att blinka, tog två steg tillbaka och svarade:

— Återtag detta ord! Det är ovärdigt en drottning.

— Gå, gå! utropade Kristina, ytterligt uppbragt, och famlade efter ringklockan.

Hagar såg rörelsen, fattade ringklockan och höll henne ljudlös inom sin slutna hand.

— Af nåd, hör mig! Ett ögonblick af lugn, och jag skall förklara allt, såsom jag förklarade förräderiet den 12 Maj.

Kristina stod med handen på dörrvredet för att ropa på vakt, men beherskade sig. Var det hågkomsten af ett tidigare förhastande eller blygseln att bringas ur fattningen af en underordnad? Hon satte sig, mörk och sträng, vid studerbordet, denna gång ett domarebord, och tecknade med handen, att hon ville höra den brottsliga. Ringklockan återställdes till hennes disposition.

Hagar förtäljde sin bekantskap med pfalzgrefven, hans frågor om drottningen och sina försiktiga svar. En ung öfverstes försök till förtrolighet ansåg hon sig kunna med tystnad förbigå. Förhållandet mellan dem hade varit tadelfritt och fru Beata De la Gardie vaksam. Hagar dolde icke sitt skämt, när hon upptog hårlocken, och pfalzgrefvens svar, som röjde tillbörlig vördnad för drottningens person. Detta obetydliga möte vid Jankowitz hade tilldragit sig vid den halföppna dörren till en stuga, uppfylld af folk. Den, som aktat nödigt framföra ett skvaller härom, borde också kunna intyga, att berättarinnan nu talade sanning.

— Är detta allt? frågade drottningen kallt. Hon hade fått tid att svalna.

— Allt, nådig fröken.

— Hvad betydde det då, att du förutspådde åt hans furstliga nåde Sveriges krona?

— Nådig fröken skall näppeligen finna en bland sina undersåtar, som icke hört omtalas en väntad hög förbindelse och däråt af hjärtat gläder sig.

— Det kommer dig intet vid. Öfver mig skall aldrig en man råda, långt mindre en konung. Men ingen vet hvad här sker, om jag dör. Behåll din usla hårlock! Han kan möjligen inbringa dig ett riddaregods.

Hagar upptog hårlocken.

— Intet kan vara för mig så dyrbart som min drottnings förtroende till min heder. Värdigas förvissa mig därom, och jag begär ingen furstegunst.

Det var kallt i studerkammaren. Kristina teg några ögonblick, stod upp och värmde sig vid en brasa i den stora öppna kaminen.

— Bed mig om förlåtelse! sade hon slutligen.

— För hvad, nådig fröken?

— För ett ord, som kunnat kosta en annan hufvudet. Man säger ej till sin drottning, att hon talat sig själf ovärdigt.

— Och hvem skall då gifva en ärbar jungfru upprättelse för att hon kallats en sköka?

Åter började den knappt förkolnade vreden att flamma till låga i ett lätt retadt herskarelynne. Det finns knappt exempel därpå, att Sveriges Kristina någonsin erkänt sig hafva ångrat ett ord eller en handling, men det finns många bevis att hennes ädlare känslor fått makt öfver vreden.

— Bokråtta, du i din förlegade lärdom — utbrast Kristina, ånyo uppbrusande, i det hon häftigt rörde om bränderna i kaminen — du usla lilla glödkol, som inbillar dig upplysa världen och af hvilket i morgon intet annat är kvar än ett fingersmått aska, vill du gå till rätta med mig? Är det inte nåd nog, att jag ännu slösar ett ord på dig? Skall jag ännu därtill gifva en knäracka socker för att jag tillåtit henne gläfsa? Förstår inte du, som förstår allt, att mina ord äro ingen skolkria, som du gunstbenäget skall mästra och korrigera? Vill du rita en krux i marginalet, så öfverkorsar jag hela sidan och skickar dig med alla dina gåspennor tillbaka till det vargbo i Finland, som du aldrig bort öfvergifva. Bed mig om förlåtelse, eller gå din väg!

— Får jag svara nådig fröken?

— Nej, det är öfverflödigt. Svarar du ännu ett ord, så är du i morgon ej mera i Stockholm.

— Eders majestät — svarade Hagar med en kall bugning — jag skall i morgon icke mer vara i Stockholm och icke mer vara eders majestäts undersåte. Mina rättigheter som medlem af familjen Götz äro erkända af kejsaren i Wien. Jag hoppas finna ett land, där ingen förgäfves begär upprättelse för ett orättvist skymford. Huru ringa jag än må vara, aktar jag min ära lika högt, som eders majestät aktar sin, och protesterar mot oförskyld vanfrejd. Jag må kallas en bokråtta, men som en knäracka låter jag icke trampa mig. Något har jag lärt mig i eders majestäts skola, och därför skall jag vara tacksam, så länge jag lefver: »de, som Gud adlat, få icke förnedra sig.» Hvad angår det obetydliga minne, som så oförmodligen misshagat eders majestät, aktar jag det mindre än intet, sedan jag haft olyckan att mista det som mycket kostbarare är, min nådiga drottnings ynnest och tillit.

Vid dessa ord kastade Hagar hårlocken i den slocknande glöden. Han ringlade sig som en orm, jäste upp i ett lätt, brunt skum, förkolnade, glimmade ännu en half sekund och försvann.

Så hade ännu ingen undersåte talat till den mäktigaste drottning på sin tid och till en som höll så strängt på sin kungliga värdighet. Men antingen Hagar väntat ett nytt vredens ord eller möjligen en hastig omkastning till nåd, som efter den 12 Maj, bedrog hon sig i denna förväntan. Kristina förblef tyst, orörlig och sluten, drottning i hvarje tum, och vinkade endast lätt med handen, att den djärfva rebellen kunde gå utan hinder. En kort, djup reverens från den afträdandes sida, och dörren slöts än en gång till mellan dessa två så högt begåfvade, i själarnas grunddrag så nära besläktade skapelsens gunstlingar, hvilka voro för lika hvarandra för att icke ständigt stöta kant emot kant, ständigt känna sig dragna till hvarandra och likväl aldrig kunna fördraga hvarandra.

Drottning Kristina var klartänkt och högtänkt nog att i rebellens snarstickna ord igenkänna någonting af sig själf, som hon kunde förlåta, om också ej tillåta. Men hennes tankar hade redan hunnit taga en annan riktning, för hvilken en liten föreläserskas myteri försvann till en obetydlighet. Hon satt en stund försjunken i hjärtefrågor.

— Upprättelse! Hvem ger då mig upprättelse? ... Nej ... min gemål skall han icke blifva, men törhända ... konung af Sverige.

9. Ett lejonmöte.

Ebba, har du någonsin ridit på ett lejon?

Drottningen satt i sitt stora mottagningsrum den 15 Maj 1648 på aftonen. Där var en ceremoniös väntan, likasom vid mottagandet af en utländsk ambassad. Statsfruarna hade fått företräde och gått, hofjungfrurna hade fått sina befallningar. Dörrarna voro omsorgsfullt bevakade. Förutom tre särskildt kallade, fick ingen tillträde. Gunstlingen grefve Magnus inträdde med varsamma steg och underrättade sig, för att sondera stämningen, om hennes majestäts hälsa. Kristina lyfte flyktigt sina ögon från en uppslagen bok och svarade:

— Jag mår alltid väl, när jag slutit fred med mig själf. Det är inte sant, att allt ondt kommer från magen. Allt ondt kommer från inbördes krig i kropp eller själ.

Hon växlade ofta uttryck, och grefven hade studerat dem alla, såsom en entomolog undersöker en fjärils spröten i mikroskopet, men i dag var där någonting mer än vanligt bestämdt, nästan hotande. Hon förekom honom som en vaktande lejoninna, hvilken man icke vågar närma sig eller vidröra, oaktadt hennes skenbara lugn.

Grefvens nyfikenhet var i hög grad spänd, men han vågade icke fråga mer. Han visste något, men icke allt. Kristina gaf sig aldrig helt, icke ens i de förtrognaste ögonblick åt den mest förklarade gunstling. Någonting skulle ske denna kväll — hvad? Grefve Magnus växlade en blick med de uppvaktande hofjungfrurna; de visste mindre än han och drogo sig snart tillbaka. Han förblef stum, drottningen likaså.

Om en stund inträdde biskop Johannes Matthiæ, mottogs med nådig uppmärksamhet och erbjöds en plats vid drottningens högra sida. Han hade åldrats i tidens trätor; han hade icke fått fullt rätt, men icke heller fullt orätt i tvisten om Idea boni ordinis. Han hade utarbetat och underskrifvit Hagar Rynings bevis att allt missförstånd berodde af ordtolkningar, och därmed hade prästerskapet låtit sig nöja, under förbehåll att Formula concordiæ infördes bland svenska kyrkans bekännelseskrifter. Det var en järnhård ortodoxi man där ville påtruga alla farlige fritänkare, och för den fromme biskopen stod dock kärlekens lag öfver alla andra.

Kristina förstod hans bekymmer, räckte honom sin hand och sade:

— Ännu har denna hand inte undertecknat Formula concordiæ och lärer ej heller göra’t.

— Jag tackar min nådiga öfverhet, svarade biskopen, synbart tillfredsställd. — Man måste hafva fördrag med de svaga i tron.

— Och med de svaga i kärleken, inföll Kristina småleende.

— Nådigaste fröken, kärleken är af en fast annan natur; han är stark som döden. Där han råder, fördrager han allting, tror allting, hoppas allting, lider allting.

— Undskyll, vördige fader, jag har ej varit nog lyckosam att hitta i denna skröpliga världen en kärlek som lider allt och fördrager allt; men väl har jag mycket omak med en kärlek som tror allt och hoppas allt. Jag tänker vi skulle litet klippa den blinde gudens flaxande vingar.

— Jag talar icke om köttsliga människors ostadiga begärelser, rättade biskopen mildt.

— Nej, jag förstår. Men statt mig nu bi i afton, vördige fader. Ty där ser jag en komma, som tror allting och hoppas allting ... med hvad skäl, lämnar jag osagdt. Visst är, att han inte lider allting.

Det var pfalzgrefven Carl Gustaf, som inträdde i en hofdräkt, hvilken tillika var krigarens. Ingen mörknad blodfläck, intet stoftkorn från slagfältets sand fläckade nu hans vackra gula kyller eller hans fina spetskrage. Det långa svarta håret föll, omsorgsfullt benadt, öfver hans breda skuldror, detta hår, hvaraf Kristina så nyss sett ett prof. Den tunna mustaschen slingrade sig ormlik kring den beslutsamma öfverläppen; växten hade blifvit fylligare och antydde inga försakelser af en hopplös kärlek. Hållningen var fortfarande obesvärad, såsom det anstod en pröfvad krigare; men i blicken och kring läpparna låg ett drag af spanande ovisshet, likasom kände han sig mindre säker här än på de blodiga slagfälten. Under ett undfallande yttre gömde sig det stolta medvetandet af kraft inom denne man, hvilken kunde böja sig som en fjäder, men skulle resa sig, när hans tid var kommen. Hvad var han nu? Ett lejon, som gick med förbundna ögon.

Han kysste ceremoniöst drottningens hand och afbidade hennes tilltal. Grefve Magnus, som stod beredd att uppfånga hvarje hviskning, iakttog, att hon bjöd honom plats vid sin vänstra sida. Höger och vänster ha alltid haft en märklig betydelse, men aldrig så som i detta tidehvarf.

Efter några likgiltiga frågor om resan till Stockholm tog Kristina utan omsvep till ordet i den viktiga fråga, som i dag skulle få ett svar.

— Eders kärlighet — sade hon — har låtit förmärka genom doktor Johannes och grefve Magnus sin intention att ändteligen få min kategoriska resolution om den sak oss så nära rör, nämligen mitt val af gemål. Därför torde eders kärlighet intet misstycka, att jag låtit hitkalla desse värdige män för att i deras närvaro gifva eders kärlighet min mening tillkänna, såsom jag ock vill i Guds åsyn densamma säga, utan allt fagert snack eller compliment.

Pfalzgrefven bugade tigande.

— Jag förklarar alltså, att jag intet vill betaga eders kärlighet något hopp att taga mig till äkta; ej heller gifver jag något hopp, att sådant ske skall.

Tystnad. Drottningen fortfor.

— Därest jag träder i gifte, försäkrar och lofvar jag, att ingen annan i världen taga till äkta, än eders kärlighets person.

Stum bugning.

— Där som jag intet vill gifta mig, vill jag för rikets bästa och säkerhet söka declarera eders kärlighet till successor och arffurste till riket.

Åter en paus. Pfalzgrefven Carl Gustaf var väl förfaren i många vetenskaper, men icke en vältalare, som Gustaf II Adolf och dennes dotter Kristina. Han afbidade stum och ej utan förlägenhet en vidare utläggning af dessa lysande löften, som inneburo på samma gång så mycket och så litet.

Kristina blef otålig. Hon hade med en för sin tid högst sällsynt korthet sammanträngt i få afmätta och noga öfverlagda ord allt hvad hon ville säga och väntade svar.

— Högre — tillade hon — kan jag ej lofva. Är eders kärlighet intet därmed tillfreds, kan jag ej gifva en annan resolution.

— Så många nådiga löften tillförene hafva låtit mig fast annat förmoda om eders majestäts tankar för min ringa person, yttrade nu pfalzgrefven i en ton af svikna förhoppningar.

— Doktor Johannes kan fuller intyga, att ett barns löften hafva ingenting att betyda, där de intet vid vuxen ålder få sin consummation och stadfästelse, inföll Kristina.

Biskopen nickade, med tillägg, att där ju intet stod i vägen för att hennes majestät ännu torde fatta sitt beslut till alla trogne undersåtars hjärteliga förnöjelse.

— Jag säger ju eders kärlighet — återtog drottningen lifligt — att jag ännu intet beslutit hvarken till eller ifrån. Men det vill jag insistera, att jag intet besluter af consideration hvarken för eders kärlighets eller för min person, utan af égard till publicum bonum och fäderneslandets säkerhet. Det jag nu tänker öfverlåta armén i Tyskland till eders kärlighets direction som generalissimus, det sker allenast för den tjenst, som jag förhoppas eders kärlighet skall göra riket, och för att detta må vara betryggadt, om mig något dödeligt hända skulle.

— Jag tackar ödmjukeligen för den nåd mig vederfares, genmälde pfalzgrefven, och måste därmed vara tillfreds. Men min intention har allenast varit till eders majestäts person och till ingenting annat.

— Ja, ja, jag vet väl det talesättet, afbröt honom Kristina, allt mera otålig. — Jag talar om riket, och eders kärlighet talar om sig och mig. Hvad skall jag då mera säga därtill? Skall jag åstunda betänketid, som sed är, när en jungfru intet vill strax svara en enträgen friare? Skall jag lofva hvad ingen annan piga lofvar, att eders kärlighet skall få min resolution, när jag är fem och tjugu år gammal? Ja, så lofvar jag ock det; är det satisfaction nog? Är eders kärlighet nu förnöjder?

— Jag tackar underdånigast och är förnöjder med allt som behagar eders majestät. Mitt facit har intet annat varit, än den lyckan att äga eders majestäts person, och kan jag väl nöja mig med ett stycke bröd, när det betages mig, som min högsta åstundan är. Men får jag intet den uppfylld, vill jag aldrig se Sverige mer.

Nu tog Kristina eld.

— Och det säger mig en, som här och där låtit sig nöjas med andra än mig! Hvad är detta för fanfaronader? Är jag en Chloë, som leder får i rosende band, och eders kärlighet en suckande Damon, som sköter hjordarna på sin faders gård? Jag känner min Damon: därmed skall han aldrig i tiden vara content. Den Gud hafver satt till något högre i världen skall intet låta sig nöja med fåreklippande.

— Jag vet det fullväl, och eders majestät hafver sagt mig det själf vid min kära systers bröllop förlidet år, att eders majestät ingen affection hafver till min person, så att jag därom desperera måste. Jag har därför ock bedt Gud afvända mitt sinne från detta uppsåtet för att ej därmed bekomma eders majestäts onåd och min egen största skada; men si, jag har intet varit därtill capable. Fastmer har jag däraf dagligen kvalts och min åstundan till eders majestäts person dagligen förökats, så att jag själf intet mer är mig mäktig och måste ådraga mig dens misshag, som jag mest ville behaga.

Ett fint, elakt löje, som hon knappt vårdade sig om att dölja, förrådde Kristinas tvifvel om uppriktigheten af denna förklaring. Hon beherskade sig, tackade för så mycken affection och försäkrade, att hon kände hans trohet, men hade sina skäl hvarför hon ännu ej ville besluta.

— Eders kärlighet har ju att välja mellan ring eller krona och skall göra sig värdig båda genom sitt comportement i kriget.

— Där som eders majestät aktar mig värdig ringen, vill jag om kronan intet annat tänka, än att ingen är att jämföra med den henne nu bär. Jag har kommit till Sverige på eders majestäts löften i första ungdomen, och där det ej kan ske, som mig då utlofvades, täckes eders majestät bruka mig så länge nådigst behagas, men därefter dimittera mig ur tjensten, intet komma min ära vid och intet fordra mig till Sverige, dit jag aldrig skall återvända. Min enda åstundan är då att sitta i ro.

Åter afbröt honom denna mörknande blick, som så snabbt kunde omskifta.

— Ro? Det skall jag förekomma. Blif mig från halsen med detta barnjollret! Ni hör, ers högvördighet, han ställer mig ännu till rätta för den tid, när jag ej hade makt att bortlofva en bondgård, långt mindre mig själf! Hvad skall jag svara en så envis herre, som intet ens har vett att begripa skillnaden mellan mitt stånd och sitt? Jag är intet obligerad af ett barns löften; jag häfver dem upp. Jag tillbjuder hans furstliga nåde öfverbefälet och successionen, jag tillsäger honom att vänta, men han refuserar! Hvad är detta för fräcka discourser? Ändock han skulle dö i en sådan espérance att varda utsedd till min gemål och aldrig komme därtill, är intet detta anseende nog för hela världen?

Äfven Carl Gustaf kände Vasablodet i sina ådror brusa upp.

— Erik Oxenstjerna hade ringa ära af att engång vara i folkets mun såsom den där djärfdes lyfta sina förmätna blickar ända upp till en korad drottning, genmälde pfalzgrefven stolt.

— Är detta en jämförelse? Har jag behandlat eders kärlighet såsom jag tracterade Erik Oxenstjerna? inföll Kristina ytterst vredgad, stod upp, men satte sig åter. — Den, som ej bättre vet åtskilja personer och anspråk, är intet värd den ära jag tillbjuder honom, ej heller de gåfvor han fått af Gud att densamma bruka.

Carl Gustaf fann rådligt att göra en diversion.

— Eders majestät — sade han — talar om sitt dödliga frånfälle och min succession, likasom skulle jag vilja öfverlefva den dagen! Nej, med herrarne skulle jag aldrig komma till rätta, och Gud bevare mig från att söla mina händer i deras blod.

— Blod? Hvem talar om blod? Sådane ären I! Men si, det skall jag förekomma! Märk, att jag säger eders furstliga nåde: ingen oreda skall förekomma, alltså intet blod utgjutet varda, om mig något dödeligt tillstöter.

— Jag förstår det intet. Är ers majestät så indifferent för min person, är ock min succession af ringa värde. Eders majestät kan ju af en particular affection för någon annan moveras från den mig nu gifna förtröstan framdeles.

Paus. Kristina lyckades återvinna sitt öfverlägsna, nästan hotande lugn.

— Detta säger eders kärlighet för att lura ut mig. En fältherre vill utspionera fiendens position; men märk nu ock först, att jag ingen fiende är, fast mera en ärlig vän, och därnäst, att min position ligger i öppen dag. För mina tankar är jag ingen skyldig att redovisa; ej heller ställer mig någon för dem till räkenskap. Vill eller vill intet eders kärlighet vara förnöjder med dessa tre punkterna, som jag strax i början förelagt? Märk: primo: intet ja och intet nej för min person, förrän jag är fem och tjugu år gammal; secundo: att jag ingen annan tager än eders kärlighet, om jag gifter mig; tertio: om jag intet gifter mig, declareras eders kärlighet till min efterträdare ... Är detta nog? Lägg märke till att jag intet tillbjuder detta två gånger. Det sitter hårdt nog ändå. Jag begär svar.

Detta svar räckte till sent på kvällen. Ingen af de två hufvudpersonerna ville vika från sin position. Vreda ord omväxlade med löjen och hot på ena, yttre underdånighet och hemlig förbittring på andra sidan. Det var ett fältslag mellan ring och krona, sådant där ännu aldrig utkämpats i Stockholms slott och knappt i någon annan konungaborg. Biskop Johannes och grefve Magnus uppträdde som medlare, ytterst varsamt, såsom man ju måste behandla ett lejon och en lejoninna i handgemäng, men törhända icke alltid lika uppriktigt. Slutet blef, att lejonet erkände sig, icke besegradt, icke tillfredsställdt, men resigneradt att lyda och vänta. Man öfverenskom, att det kungliga giftermålet skulle för alla, äfven för drottningens moder, för rikskanslern, rådet och ständerna, framställas som afgjordt och endast uppskjutet för kriget, till hvilket pfalzgrefven skulle afresa som öfverfältherre. I sammanhang härmed skulle Carl Gustafs succession genomdrifvas i rådet och ständerna. Det märkeliga mötet afslutades med ömsesidiga försäkringar om tacksamhet och tillgifvenhet.

Uppvaktande hofjungfrun Ebba Sparre väntade i sofrummet. Kammartärnan bortskickades, drottningen kastade sig oafklädd på sin bädd. Hon var trött, men kunde ej sofva. Hennes tankar voro den af regnet uppsvällda vårfloden; han måste ju strömma ut öfver sina bräddar.

— Ebba, sade drottningen, har du någonsin ridit på ett lejon?

— Nej, det aktar jag mig för, svarade väninnan, döljande sin nyfikenhet under en gäspning.

— Däri gör du rätt. Man kan inte bruka sporrarna; där hjälper intet annat än glödande järn. Något som bränner och något som lyser. Jag har försökt det, jag.

— Och du har tamt odjuret?

— Tämjas kan det inte, men spärras i bur. Man får se huru länge. Där måste vara ett stadigt galler.

— Du förstår rida, du.

— En gång har jag blifvit kastad ur sadeln. Vid Norrköping var det. Vid Björnsnäs. Den finska trollpackan, du vet. Hon med hårlocken. Tre gånger har hon förhäxat mig, tre gånger har hon fått spö. Grefvinnan Götz! Hon har ju lämnat staden?

— Hon reste i förgår. Det skall hafva varit mycken uppståndelse i Ryningska huset, men ännu mer i det Kurckska. De höllo af otäckan.

— Gjorde de? Det är möjligt. Jag har aldrig sett något mera oförskämdt i kjol, men därhos aldrig något mera beundransvärdt. Det fanns ögonblick, när jag velat vara hon.

— Men ditt lejon är nu beskedligt i bur?

— Ja, det kostade omak. I fyra timmar redo vi banan rundt. Hvilka kabrioler! Hvilka sidosprång! Stundom ett sakta rytande. Och alltid om igen till samma punkt, där vi redo ut ... min person, som skulle uppslukas; intet annat än min person! Gud bevare för kronan. Hvad skulle ett lejon bry sig om en förgylld spilta? Vi två skulle rida genom världen. Jag skulle lugnt sköta tygeln, nog skulle min sprakfåle skena, mig till behag. Min Gud, sådan hycklare! Han blefve en träffelig rikskansler. Han har varit mig så trogen, att natt och dag har han tänkt endast på mig. Och öfverlefva mig? Otänkbart! Emellertid är det nu klart ... för tre år tillsvidare. Begär ej få veta mer, var nöjd, att jag håller tygeln! Och gift dig ej före de tre åren, Ebba; jag behöfver någon, med hvilken jag i tysthet kan skratta.

— Jag skall följa min nådiga drottnings föredöme och vänta.

— Nej, gör inte det, du torde få vänta länge. Gift dig du, som kan det, som vågar det, men inte före de tre åren. Det är törhända ej lyckligt att vara för alltid ensam. Det är för varmt blod i oss, och sedan ... den ensliga storheten kännes stundom så kall. Pygmalion mejslade åt sig Galathea ... jag ville kunna mejsla åt mig en jämlike ... Nej, inte en jämlike, men litet mer än en leksak. Stundom tror jag mig hafva funnit en slik, men när jag drager på tråden, rör dansmästaren armar och ben. Jag kastar honom på elden.

— Till sist kommer lejonet ut ur sin bur och skenar af med min drottning.

— Tror du? Nej ... jag fruktar ej mer att blifva dess byte. Där finnas för många hårlockar. Ebba ... hvartill du än må nedlåta dig, dela aldrig din gunst med en annan kvinna! ... Ring på Fiken! Jag vill försöka att sofva.

Drottning Kristina lade sig, men sömnen flydde, tankarnas mästersmeder fortforo att hamra på städet.

— Han väntar nu ... jag binder honom nu ... men länge skall han ej hafva tålamod ... han kan ju ej bindas för alla tider. Det är dock en konung gömd i hans gula kyller ... Om jag skulle frigöra mig från hans band och alla band? ... Om jag skulle ... Hagar har beundrats i Wien ... hon har sammanträffat med de lärdaste män i Europa ... Hvarför skall jag vara bunden vid detta barbariska land? ... Om jag skulle ... afsäga mig kronan?

10. Ruben Zevis sändebud.

Mina penningar föra krig, mina penningar sluta fred.

Vidpass en månad efter det konkordat, som i Maj 1648 afslöts i Stockholm mellan drottning Kristina och hennes designerade efterträdare, nedströmmade regnet en junidag öfver den fria riksstaden Regensburg, sköljde grus och småsten från vallarna, skurade gatorna och rann i strida bäckar ned till den uppsvällda Donau. Dagsljuset inföll så sparsamt genom det enda lilla fönstret i Ruben Zevis inre kontor, att en lampa tändes och kastade sitt bleka sken öfver den gamle bankirens långa, magra, vissnade, men ännu kraftfulla gestalt. Han hade föga åldrats, sedan han för sex år tillbaka uppträdde i Finland och Stockholm. Dessa genomträngande bruna ögon, som tycktes utspeja världens dunklaste vrår, hade måhända sjunkit litet djupare in, som fördolda fjärrglas; dessa knotiga händer, som grepo så mycket guld och kunde utkasta nästan likaså mycket, hade än mera antagit likheten med en örns utsträckta klor; det hvita håret hade glesnat något kring pannan, som dolde så många planer och ständigt rufvade öfver nya, mera omfattande. Men ännu, och kanske mera än någonsin, var han judarnes konung, såsom han var konungarnes jude; ännu tycktes han trotsa tid och mödor; ännu höll han med stadig hand de trådar, hvarmed han omsnärjde Europa och världen.

Det torftiga, trånga inre kontoret var medelpunkten i ett spindelnät, som omspunnit troner och folk. Allt löpte samman som radier mot detta centrum om knappt tio steg i längd, denna stora, nötta pulpet af valnöt, denna järnbeslagna ekkista, hvars innehåll ingen fått skåda, och detta massiva järnskåp, hvari de viktigaste papper med påfvars, kejsares och konungars egenhändiga namnteckningar och sigill funno sitt otillgängliga gömställe. Mellan nämnda tunga möbler återstod ett knappt utrymme för en liten hylla med Gamla testamentets böcker på hebreiska, ett bord med en vattenkaraffin och två skinnklädda, högkarmade stolar, hvaraf den ena var skrifstol. Flera behöfdes icke, ty audienserna här skedde mellan fyra ögon.

Från detta kontor ledde en dörr till sofrummet innanför, en annan till det yttre kontoret. Utsidan af denna senare dörr bevakades natt och dag af en pålitlig vaktpost; en annan stod ständigt väpnad vid det yttre kontorets utgång. Detta sistnämnda var en stor sal och inrymde tolf massiva skrifpulpeter, hvardera med två kontorister, samt ofantliga väggskåp med bref och handlingar. Här arbetade maskineriets drifhjul, som satte många hundrade mindre kugghjul i rörelse. Här kommo och gingo post och kurirer alla tider på dygnet. Tidningspressen var ännu i sin första barndoms linda; telegraf och telefon begrafna långt i framtidens dimmor. All förbindelse skedde direkt och mest med enkom afsända ilbud, emedan posten var osäker och ytterst oregelbunden, men äfven stundom med dufvor. Från inre kontoret till det yttre ledde ett språkrör, hvari chefen meddelade sina befallningar och på bestämda tider mottog rapporter.

Nu satt Ruben Zevi i sitt örnnäste, uppmärksamt granskande två nyss anlända rapporter, den ena från Münster, den andra från Osnabrück. De gällde fredsunderhandlingarna. Van att beherskas, röjde hans uppsyn föga, om dessa nyheter voro honom till behag eller icke. Slutligen drog sig likväl en rynka öfver hans skarpt markerade ögonbryn. Republiken Venedig var fredsmäklare, och Venedig var konkurrent. De penningestarka Nederländerna skulle ha varit farligare medtäflare, men de gingo i Ruben Zevis ledband. Venedig däremot intrigerade och lismade sig fram i tre världsdelar.

— Benjamin! ljöd chefens röst i språkröret.

Benjamin Zevi inträdde, nästan oigenkännelig för dem, som icke sett denne unge man sedan han låg sårad vid Jankowitz. Numera affärsman, enögd, lytt på sin högra hand, som saknade två fingrar, och vuxen ett hufvud högre än då, skulle den forne gossen förekommit tio år äldre, om icke det bruna ärret på vänstra tinningen och ett eget spelande drag i det mörka ögat, hälften slugt, hälften pojkaktigt, skulle ha erinrat om de tider, när värjan och sadeln voro honom kärare än något annat i världen. Pojkstreckens tid var likväl påtagligen öfverstånden; man såg, att han stått under sträng tukt och småningom vant sig vid det han ej kunde ändra. Han stod som ett tändt ljus inför sin mäktige morfader, beredd att punktligt utföra hvarje uppdrag som ålades honom.

Den gamle betraktade honom med denna oemotståndliga blick, som tycktes tränga in till bottnen af en människosjäl.

— Benjamin, sade han, du har nu i sex år tjenat för Rachel. Jag hade ämnat invänta det sjunde, men tiden väntar icke på någon af oss. Är du nu man?

— Pröfva mig, svarade Benjamin, oviss huru han borde upptaga en så oväntad fråga.

— Jag har pröfvat dig, fortfor bankiren lugnt. Du har under första hälften af din tjenstetid varit en vindflöjel, som svajat för alla väder. De sista åren har du varit mig mera till nöjes. Jakobs Gud, som styr våra öden, har tagit ifrån dig öga och hand för att bevara dig för de filistéers trug och ditt hjärtas ostadighet. Joas, som stod efter ditt lif, är död. Din fader, den blodhunden, kan ej mer göra anspråk på dig. Thamar återstår. Men du är nu vorden din moders son och en af oss. Jag önskade kunna säga detsamma om din syster; hon är kallad till Israels redskap bland gojim, hedningarne, och hon må tillsvidare fylla sitt kall. Nu vill jag förelägga dig mandomens prof. Visa dig pålitlig i ett uppdrag, som fordrar mycket mod, men än mera klokhet, och du skall blifva min kompanjon och Rachels herre.

— Befall; jag lyder.

— Freden är nära att afslutas i Westfalen. Må ske; jag tillåter det. Mina penningar föra krig, mina penningar sluta fred. O, min son, jag har låtit gojim i trettio år sönderslita hvarandra för att öfver deras styckade, maktlösa lemmar bereda Israels väg till dess stundande herradöme. Men tiden är kommen, att vi måste taga oss själfva till vara. Mina säkerheter i Tyskland äro till största delen förstörda; nu hotas mina säkerheter i kejsarens arfländer af samma förstörelse. Jag samtycker således till fred, men på vissa villkor. Israel skall engång få borgarerätt i Tyskland, i Österrike, i Frankrike, i Spanien, i Sverige, ja, inom påfvedömet, såsom det redan har denna rätt i Nederländerna. På dessa villkor förskjuter jag krigsskadestånd och andra nödiga medel. De vägra, de otacksamme; de söka på allt sätt öfverlista mig och undgå de medgifvanden jag fordrar af dem. Då kommer republiken Venedig, fredsmäklaren, och erbjuder sig att förskjuta de nödiga summorna. Det får icke ske; desse ockrare frånröfva mig mina segrars frukt. Jag vill hetsa turkarne på dem; de skola få nog att göra vid sina egna portar ...

— Se här kartan! — fortfor han, uppvecklande en rulle af den tidens grofva, i träsnitt utförda kartverk, på hvilken man såg en mängd med rödt bläck markerade punkter, där huset Zevis agenter stodo redo att utföra chefens order. — Här är Regensburg. Du inskeppar dig här på min armerade galer Levant, som alla år går på Smyrna med handelsvaror. Du är för alla andra än mina agenter en köpman, som spekulerar i grosshandel. Du följer Donaus lopp till Sulinamynningen. Därifrån viker du åt höger, seglar öfver Svarta hafvet till Bosporen och anlöper Konstantinopel. Där mutar du storvesiren Muhamed Kuprili paschas kiaja Arnaud, hans böneskriftmästare och hans förste eunuk, skaffar dig företräde och öfverlämnar i storvesirens egen hand medföljande bref. Det innehåller allt hvad han behöfver veta; men för all säkerhet skall du åtföljas af min skickligaste tolk. Det är nödigt att du känner ställningen och är beredd att svara på frågor. Vet då, att det nu är en svår tid och partikrig i osmanernes hufvudstad. Sultan Ibrahim har blifvit afsatt och dödad. Hans son och efterträdare Muhamed IV är ett barn om sju år. Man söker en sultaninna, som är stark nog att uttränga hans hersklystna farmor. Janitscharerne och spahis hafva fört en blodig strid om förmyndareväldet under sultanens minderårighet. Muhamed Kuprili står som storvesir i spetsen för styrelsen. Denne Kuprili är son till en fransk renegat, min personlige vän, och behöfver penningar för att hålla sig uppe mot de mäktige janitscharerne. Han skall få hvad han önskar, mot villkor att han ofördröjligen utsänder turkiska flottan att angripa Kandia. Säg Kuprili, att jag skänker honom denna stora och rika ö. Venedig skall nödgas försvara en så kostbar besittning, Medelhafvets pärla, till det yttersta, och icke en scudo skall återstå republiken för att diktera freden i Tyskland.

Benjamin Zevi bugade, med händerna korsade öfver bröstet, till tecken att han förstått.

— Vänta! fortfor bankiren. Om du fått en gnista klokhet i arf, torde du fråga hvarför jag utsänder en så ung och oerfaren man till ett så viktigt och svårt värf; hvarför jag ej hellre utsänder min förste kontorist Jerobeam eller någon annan mera förfaren budbärare. Jag vill säga dig det. Jag vill gifva dig ett tillfälle att visa dig värdig den höga ställning som världens beherskare, hvilken du efter mig skall intaga, om du uppfyller måttet. Denna beskickning är en beständig lifsfara. Vid hvarje steg skall du möta fräcke röfvare, lurande på dina skatter. Du skall vara omgifven af janitscharernes blodtörstiga hat, Venedigs spioner, tiomannarådets besoldade banditer, som skola misstänka din resas ändamål. Jag gifver dig en eskort af trettio välbeväpnade män under Assar Kabas befäl, men de skola ej förmå skydda dig, om du icke med ormens smidighet slingrar dig igenom, där ditt mod gagnar till intet. Hvarje ögonblick måste du vara på din vakt, du måste förklädd om natten smyga dig genom Konstantinopels illa beryktade gränder. Och när du lyckats i allt detta, återstår dig ännu att öfverlista pascharnes snikenhet och storvesirens orientaliska roflystnad. Min älskade Ruths son, jag ville hellre behålla dig i säkerhet hos mig, än skicka dig ut till så många faror, men Jakobs Gud kallar dig till ett större värf än detta, och det är därför du måste lära känna de otrogne turkarnes land ...

Ruben Zevi teg en stund, eftersinnande om han borde inviga denne hittills så föga pålitlige unge man i sitt lifs djupaste hemlighet och yttersta mål.

— Ännu kan du icke bära det, sade han slutligen. Men så mycket vill jag anförtro dig, att de yttersta tiderna nalkas med stora steg, när Israel skall återvända från sin förskingring bland hedningarne och lägga alla jordens folk under Davids spira. Du är kallad att däri taga en lysande andel, och därför, min son, gör dig därtill beredd! Jag vill, att du skall lära turkiska språket, såsom du redan lärt våra fäders språk.

— Min herre och mästare, frågade Benjamin ödmjukt, kan jag icke medtaga min syster Hagar på resan? Hon är klokare än jag.

— Hagar är ännu långt borta i de svenske moabiternes land. En kvinna kan icke gå där du går, och hvarför skulle jag sända min Ruths båda barn i så vådelig dödsfara? Om du faller, vill jag spara henne åt Israel.

— Men hon kan hvad jag icke kan. Hon vet hvad jag icke vet. Hon skall lyckas, där jag icke lyckas. Gif mig Hagar på resan, och allt skall gå väl!

— Detta förstår du icke, dåraktige pojke. Hagar har sitt värf, som är ett annat än ditt. Hvarför tror du att jag slösat en million för hennes usla grefliga titel, som jag föraktar, om ej för att hon skall verka mitt verk i kejsarens närhet? ... Gå, gör dig redo!

— Så osjälfständig, så litet mogen ännu att vara en man och besluta själf! sade den gamle missnöjd, när hans dotterson gått. — Och af en sådan herdepilt vill jag skapa en David. Det går icke; han skall åter icke förstå annat än slåss. Hvad skall jag göra? Måste jag slutligen sända Jerobeam?

Ruben Zevi gick ut i kontoret för att utdela sina order om galeren, som skulle afgå bittida följande morgon. Ännu tvekande om valet af budbärare, mötte han Rachel. Hennes första barndomsfägring hade vuxit upp till en fullt utbildad judisk skönhet. Efter sitt folks sed hade hon redan bort vara förmäld, men väntade lydigt de sju tjensteårens förlopp. Hon sökte sin ersättning i ett omotsagdt matmorsvälde öfver det rikaste hus i världen, allrådande i de husliga omsorger, dem icke ens den mäktigaste magnat kan umbära.

— Fader — sade hon lifligt, ty hon och Hagar voro de enda som hade tillåtelse att begagna detta förtroliga tilltal — här är en resande, som ej velat störa dina viktiga göromål. Hon väntar otåligt att kyssa fållen af din kaftan.

Ruben Zevi gick till de enskilda rummen i borgens öfre våning och fann Hagar, som ödmjukt hälsade honom med den bland judarne brukliga österländska vördnadsbetygelsen.

— Hvad? utropade juden öfverraskad. Min dotter Hagar har lämnat sin post bland hedningarne?

— Din dotter har lydt, så länge hon kunde lyda utan vanära. Drottningen af Sverige har skymfat mig och vägrat upprättelse. Bestäm om mig; jag afvaktar dina befallningar.

Juden höjde föraktligt på axlarna.

— Den lilla Kristina har fått för mycken medvind. Hon vet icke hvem hon vågar förolämpa. Trösta dig, min dotter, din tid skall komma. Nämn mig den skymf, som icke vi underkastat oss! Men vi ha förstått tiga och vänta, och vi vänta icke förgäfves. Jag behöfver dig snart i Wien. Du är klok, modig och ihärdig. Den frisedel du förstod att aflocka hedningen Torstenson har två gånger räddat mitt hus vid de svenske ryttarnes genomtåg. Din bror har intet annat än mod. Jag tvekar om jag i morgon vågar sända honom med viktiga budskap till Konstantinopel. Hvarför är icke du en man?

— Därför — svarade Hagar småleende — därför att en kvinna stundom kan uträtta mer än en man. Fader, låt mig följa Benjamin till Konstantinopel! Jag känner nordlanden, jag känner midten af Europa; jag kan icke vara din dotter utan att känna österlandet. Låt mig åtfölja Benjamin!

Ruben Zevi betänkte sig några ögonblick.

— Du vet ej hvad du begär; din vettvillige bror har åstundat dig till sin följeslagarinna. Och jag skulle utsända mitt enda hopp, min ålderdoms glädje till Ismaels barns byte! Båda arftagarne till mitt folks stora framtid!

— Du har Rachel.

Juden log sorgset.

— Rachel är ett godt barn. Hon låter aldrig sin fars gamle farbror lida brist på kärlek och omvårdnad. Hon skall ock blifva Benjamins hustru och med honom dela mitt arf. Ären I vänner, ni två ... vänner i hjärtat, ej blott i orden?

De båda flickorna hade endast en vecka lärt känna hvarandra, när Hagar för två år sedan besökte Regensburg under sina resor för Götziska arfvet. De kände, att de kunde vara fiender och i kampen om ett omäteligt inflytande borde måhända vara det. Men Rachel var eftergifvande, icke ärelysten; de kände, att de också kunde vara vänner, helst det påtagligen nu var bådas fördel. De omfamnade hvarandra utan skrymtan, om också utan varmare känslor.

— Det är godt, mina barn, sade den gamle tillfredsställd. Huset Zevi har många ovänner; det får ej sönderslitas af inbördes krig. Framtiden tillhör eder båda, men för att I icke mån kifvas, vill jag dela nutiden mellan eder. Rachel för regementet i mitt hus, Hagar tjenar mitt folks sak ute i världen. Edra olika gåfvor lämna intet tvifvel om valet. Israels Gud, du har gjort mig rik med två sådana döttrar. Gif dem ock värdige män! Rachel vet sin och vet, att han uppväger en konung. Hagar, jag skall utse åt dig en konungs vederlike, om icke mer.

— Min fader, tillåt mig välja, om jag väljer!

— Du, som engång valt en adelsglop, icke värd en sikel fullhaltigt mynt! Näst Zevis hus, finnes ingen värdigare än den unge Texeira i Hamburg, sin faders son.

— Jag beder dig, fader, låt mig välja!

— Hvad? Vill du icke blifva judinna, du?

— Min religion gör intet hinder. Jag är cartesian ... upphöjd öfver alla religioner. För ett visst namns skull, som jag icke vill nämna, torde jag vara tvungen att underkasta mig den katolska kyrkan. En annan, en onämnd, har gjort så före mig ...

— Vare hans minne lika förbannadt, som din moders minne vare välsignadt i tidernas tider! utbrast den gamle med denna blick af ett osläckeligt hat, som så sällsamt motsade hans vanliga lugn. — Låt oss icke mera tala därom. Du vill resa till österlandet?

— Jag känner böcker, jag vill nu lära känna länder och människor.

— Kunskap är makt. Jag förstår och gillar din önskan. Nåväl, du skall åtfölja Benjamin. Han skall vara din hand, och du skall vara hans hufvud. Jag har offrat en son och dotter förr, jag vill än en gång utsända Isak till bränneoffer, men Herre, sänd din ängel till altaret och afväpna mördarens hand! ... Gör dig redo, min dotter! Glöm ej att medföra tolf af mina dufvor! Du behöfver äfven en tjenarinna.

— Jag medför en från Sverige ... Sabina från Riseberga. Fader, om du älskar din dotter, så visa någon huldhet mot dem, som varit goda mot mig. Du känner presidenten Kurck, du har sändt hans gemål en frikostig gåfva. Men du känner icke riksrådet Ryning och hans husfru. Alla dessa har jag gjort sorg, jag har bedragit dem på ett hopp, jag har två gånger öfvergifvit dem. När jag skildes från riksrådinnan Ryning, sade hon till mig: »Hvar du i världen går, skall jag bedja för dig» ... Hon kan bedja, hon kan älska. Och hon tillade: »Jag gifver dig två ting till gagn och till minne: Davids psaltare och min trotjenarinna Sabina» ... Fader, Rynings äro för sitt stånd icke rika. Gif dem ett furstendöme!

— Davids psaltare gaf hon dig? Hon skall få ett furstendöme. Tiden skyndar; red dig till afresan!

11. Budskap till österlandet.

De hade varit intet; de ville blifva allt.

Galeren Levant gled med den förenade kraften af segel, åror och strömdrag snabbt utför Donau. Seglatsen var farlig i dessa slingrande vatten, hvilka än delade sig i smala, strida rännor kring de många öarna, än åter förenade sig i en djupare bädd, som ännu var smal, men snart skulle vidgas. Många försåt lurade under flodens lugna yta: än klippor, än grund, än vraket af ett förolyckadt fartyg, än grofva stockar af ek och furu, som sjunkit med nedra änden och stodo med den öfra upprätt i vattnet. Lotsen, en klipsk genuesare, som kände Donau bättre än Medelhafvet, lämnade under seglatsen aldrig sin post. Om dagen måste Levant med snabbaste rodd passera de smala strömfårorna, där en pil eller en kula så ofta sökte från öarna hejda galerens lopp. Vid mörkningen sökte galeren sin ankarplats i den bredaste strömfåran, ty vid stränderna vågade ingen ankra. Här lågo beständigt röfvare på lur och äntrade i sina lätta båtar de oförsiktige seglare, som lagt sig för nära dessa ogästvänliga kuster.

Icke ens midten af floden var fullt säker. Två gånger hade misstänkta små farkoster smugit sig ut på de tysta vattnen i nattens mörker och ljudlöst närmat sig fartygets bog. Men de hade funnit besättningen på sin vakt; några skarpa, välriktade skott hade förmått dem att skyndsamt försvinna i mörkret. Galeren förde åtta kanoner; han kunde trotsa alla otrefliga nattspöken.

Så hade Ruben Zevis beskickning lyckligt passerat Straubing, Passau, Linz och den ännu ogrumlade Donaus öfra lopp, utan att landa. I Wien tog sig Levant tre dagars rast att proviantera. Staden var nästan öfvergifven i sommargrönskan af fruktan för Wrangel och svenskarne. Hagar besökte jesuiterkollegiet, som spann kring världen trådar af finare spånad än Ruben Zevis, och fick nyttiga anvisningar på Konstantinopel. Hvar hade icke desse fromme fäder sin hand i tidens intriger?

Färden gick vidare. Efter Wien begynte floden visa ett lätt grummel vid stränderna, medan midten var blank. Bergen drogo sig bortåt horisonten, de vida ungerska slätterna med sina betande boskapshjordar sträckte sig ända till flodstranden. Floden krökte sig åt söder, man passerade Pressburg, Komorn och Buda-Pest. Hvarje kväll, när man ankrade, infunno sig Ruben Zevis agenter, som kände flaggan, och inhämtade order. O, dessa stilla, tysta, varma sommarnätter med sina tindrande stjärnor, sina dofter från ändlösa, blommande betesmarker och näktergalarnas drillar, afbrutna stundom af fårhjordarnas ensliga bjällerklang och herdarnes anrop!

De båda utskickade, broder och syster, sutto ofta långt in på natten i förtroliga samtal om de underbara öden, som fört dem så långt från Kaskas torp. Hvarför skulle de icke tro på stjärnorna? Kristina hade haft rätt: på något måste de tro. Ingen af dem hade funnit ett fäste, hvarken hos Israels Gud eller de kristnes frälsare. De voro ense att underkasta sig denna hemlighetsfulla ledning, som de ej kunde motstå och som hittills fört dem till en så oväntad höjd. Hagar, den öfverlägsna och högre begåfvade, hade klart fattat sitt mål och använde hela sin vältalighet för att höja sin flyktige broder upp till sig. Dem kunde ingen döda och ingen emotstå före stjärnornas stund. De måste beständigt stiga i makt, tilldess att världen låg för deras fötter och människorna kysste i stoftet deras klädningsfållar. De hade varit intet; de ville blifva allt.