II.

Lika ogynnsamma omdömen hafva fällts om hans efterlemnade skrifter som om hans lif. Man ser, att hos de mildaste granskarena det är mera välviljan och medlidandet än den strängt rättvisa kritiken som talar. Redan tidigt har den opinion utbildat sig, att det var Bacchus, som både drifvit honom till att dikta och störtat honom i grafven. I Hedvig Charlotta Nordenflychts uppsats, »De svenska poeter», möta vi den första vittra kritiken öfver honom. Hon låter Stjernhjelm helsa de svenska skalderna en efter annan:

»Alla han I burskap vunnit

På det vittra Helikon.—

Du, hvars eld så ojemnt brunnit,

Nalkas, Lasse Johansson!

Kom, att bland din samtids lärde

Ett berömligt ställe få,

Fast du skaldeådran närde

Minst ur Aganippens å!

När du dina gudar prisar,

Fröjas nåd och Bacchi saft,

En Anakreon knappt spisar

Mot din liflighet och kraft.

När din sorg, din kärlek råder,

När dig sjelf du sjelf är lik,

Flödar en poetisk åder

I en grafskrift om en Strijk.

Några fler de tecken bära:

»Syndarns bot» och »Möjors pligt».

Såleds röjas kunskap, lära,

Språk och bildning i en dikt.

Men du kan bland skalder finna

Ej det främsta rum med skäl

Eller bästa kransen vinna,

Ty du sjöng så sällan väl.»

Men med hvilken förblindelse kan hon ställa »Möjors pligt» och »Syndarns bot» bredvid hvarandra i värde? I Carlesons samling finnes Lucidor ej upptagen, ej heller läsas några prof af honom hos Sahlstedt. Denne har dock sökt motivera sin uraktlåtenhet. Efter att hafva yttrat, att han hos Columbus ej funnit ett enda stycke, hvarmed han kunnat förnöja läsaren, tillägger han: »Samma olycka har händt mig vid genomgåendet af Lucidors eller Lasse Johanssons skaldeverk, ehuru gerna jag önskat kunna få plocka några af ’Helicons blomster’ och sätta i min samling. Men jag lärer behöfva ett längre företal till min ursäkt för det jag inga rosor hemtat ur Runii ’Dudaim’.» Hvilken besynnerlig sammanställning och framför allt granntyckthet hos en man, hvars antologi har upptagit så mycket underhaltigt och nu alldeles förgätet! Lidén uttalar sig ungefär så: »Hans sånger insmyga sig genom sin undransvärda lätthet i läsarens sinnen. Men om han dessutom hade efterföljt denna Horatii föreskrift

»Carmen reprehendite, quod non

Multa dies et multa litura coercuit atque

Perfectum decies non castigavit ad unguem»,

och om han användt större omsorg i att polera sina löst framkastade verser, skulle han utan tvifvel hafva ernått ett långvarigare beröm och ett oförgängligt rykte. Derföre skola de, som äro vana vid en bättre smak hos den poetiska skönheten, säkerligen hos honom finna talrika fläckar. Förutom dem, som han—så ouppodladt som vårt fädernespråk då ännu var—ej gerna kunnat förebygga, måste man fördömma ej blott en alltför ymnig påminnelse om gudar och gudinnor utan äfven en stil, som allt för bjert afsticker från de gamles mönster.—Ej heller kunna hans allt för slippriga och tvetydiga gåtor behaga sedigt folk. Men detta och annat lika tadelvärdt skall likväl en mild läsare af skaldens verk tillgifva honom, då på hans tid den fosterländska poesin låg nästan nere ouppodlad.—Vinkällaren har merendels varit musernas boning, hvarest den starkt vinbegjutna poetiska ådran ej styrdes hvarken af hederns eller skaldekonstens fordringar.—Den som besinnat huru svårt det är att uppfylla en poets kall att i lika mån undervisa och förnöja, när helst till besjungande af någons brudsäng eller dödsbår pennan måste sättas i rörelse med vanans och nödvändighetens hela slentrian, skall ej undra öfver, att dylika sånger ibland kunna vara sömngifvande. Emellertid läsas dock många goda, ja sköna saker i hans samling.» Akademikern Blom, som naturligtvis ej kunde hafva något sinne för den karolinska periodens framfart med »smaken», hånar hans långa, löjliga titlar, sällsamma förvecklingar af auktorsnamn (det var utgifvarens fel) och osmakliga gåtor m. fl. råheter. »Lucidor var kanske ej utan snille och var säkert ej utan kunskaper, men har vårdslösat med begge. Hans skrifter röja en viss vild energi, någon färdighet i versifikationen, mycken oegentlighet i uttryck och en fullkomlig brist på granskningens möda. De synas med säkerhet bevisa hans oregelbundna lynne och hans sätt att författa vid pokalen.»

De nyare granskarenas dom utfaller föga gynnsammare. Sondén börjar med att påpeka poemens slarfviga författande och dåliga utgifvande, så att af de många bröllops- och grafsångerna ej en enda är läsvärd utom på sin höjd »Kom’, säjen mig nymfer!». Derpå fortsätter han: »Det är ej få som tadlat honom, och detta är ej så underligt. Ty det mesta som han framklottrade på papperet saknar nästan allt värde. Dertill kommer, att för beständigt heligt och profant, högt och lågt äro blandade med hvarandra. Slutligen undgår ej litet en ofta trög och hård rytm att stöta bildade öron. Ej heller kunna vi fördölja för oss, att äfven de sånger, som framsprungit i en ädlare och högre skaldeingifvelse, mera sätta oss i spänning medelst sin rysliga och framstormande häftighet än de förnöja oss genom poesins gudaborna och rena hänförelse.—Likväl saknade han ej helt och hållet sånggudinnornas ynnest. Om nu ingen hittills kunnat öfvertyga sig härom, skola vi, på det att vi ej må synas fara med löst prat, exempelvis anföra de sånger, som han skrifvit på främmande tungomål, hvilka, fastän icke egnade de fosterländska muserna, tillräckligt visa oss, hvad han kunnat blifva, om han ej alltför mycket förslösat sina skaldegåfvor.» Men har den, som, enligt Sondéns medgifvande, utvecklat så mycket snille på främmande tungomål, kunnat vara så underhaltig på sitt eget? Säkert är, att lika vackra stycken på svenska kunna hos honom uppletas som de utländska, hvilka vunnit granskarens ynnest. Hammarsköld, som underskrifver Sondéns omdöme, skärper det enligt sin vana och förebrår Lucidor, att han prydt sina dikter med mytologiska namn och personer, dem han alldeles ryckt ur deras ideala sfer ned i smutsen af sitt eget hvardagslif, att hans rim lifvas af en vildt och vulkaniskt brusande energi, en nästan till vansinne gränsande häftighet, som tydligt utmärker en fullkomligt störd harmoni mellan skaldens alla inre krafter, hvadan han också fann ett särdeles nöje uti att leka med de högsta motsatser, hopförande dem i en enda föreställning. Efter denna romantiska målning påpekar han ytterligare, att Lucidors bacchussånger hänvisa på Bellman. Atterbom, som aldrig kan frigöra sin granskning af hans poesi från de ogynsamma ryktena om hans utsväfvande lefnadssätt, talar om den ton af likgiltighet, trots och hån, som genomgår hans dikter, de hjertskärande ljud, som emellanåt frambryta ur det förstörda strängaspelet, samt att han med allt sitt hafs och slarf aldrig tänkt på att en kritik fanns till eller kunde komma. Wieselgren, hvilken lika litet som Atterbom kan skilja mellan hans poesi och hans lif, prisar väl hans psalmer, »få ha bättre än han sjungit ångrens qval», men låter undfalla sig yttranden som »dessa tvillingstjernors luntor i vitterhet af bestäldt rimgods» (det menas Lucidor och Runius). Vår siste allmänne literaturhistoriker, Malmström, som i första delen af sitt arbete råkar hafva en Atterboms korta men mästerliga skildringar före sig och för resten icke tyckes hafva uthärdat att genomläsa alla de vitterhetsalster, hvarom han måste fälla sin dom, bevärdigar Lucidor blott i förbigående med två utlåtelser, hvilka begge råka att vara missledande. Den ena framhåller den låghet i sinnet, som kom Stjernhjelms manliga glädtighet att urarta till ett smaklöst och föraktligt buffoneri, och som förnedrade poesin till ett tillfällighetsrimmeri för pengar och den stjernhjelmska sånggudinnan till en kammarpiga vid bröllop och andra högtidligheter.—Det är icke från en så hög ståndpunkt som ifrån Olympens solbeglänsta, och jemnkylda höjder, som en billig granskare skall se ned på det karolinska tidehvarfvets med svårighet sig framarbetande poesi, utan han skall göra sig förtrogen med tidens eget skaplynne och förutsättningar. Det andra utlåtandet berör Stjernhjelms prosodiska experimenterande: Sin höjdpunkt nådde denna osmaklighet hos Lucidor och Runius, som rimmade sina hexametrar, hvar helst rim kunde fås. Nu förhåller det sig så, att visserligen Lucidor på sina ställen, äfven han, skattat åt tidens oriktiga smak härutinnan, hvarom mera framdeles, men först och främst har han ej skrifvit några svenska hexametrar, således ej heller kunnat rimma dem hvarken i midten eller i slutet, och i hans latinska förekommer felet ingenstädes. Sedermera har denna dom sin egentliga tillämplighet på Runius, men kan aldrig träffa Lucidor mera än den träffar andra och sjelfva Stjernhjelm.

Det har blifvit ett axiom att hopföra Lucidor och Runius som stallbröder i platthet, likgiltighet och lefnadssätt. Det är vår skyldighet att till den förres heder tillbakavisa en sådan sammanställning. I afseende på karakteren voro de hvarandras raka motsatser, den ene oförarglig och glad, nöjd med att i alla sina dagar lefva såsom ett nådehjon hos grefve Stromberg, den andre häftig och olycklig, uppoffrande sin medborgerliga existens för sitt omåttliga begär efter frihet och oberoende. I afseende på begåfningen yttrar ju Atterbom, att Lucidor var »till den grad öfverlägsen i genialitet och energi, så auktorlig som personlig, så af vittra som af ovittra utsväfningar» och att Runius deremot »i alltsammans förekommer såsom blott en mattad och beskedliggjord efterklang». I afseende på stilen i deras skrifter kunna vi ej heller finna någon likhet. Den ene syftar åt det lekande och småroliga, den andre åt det patetiska. Hvad plattheten beträffar, är det orättvist att ställa dessa båda vid skampålen utanför sina samtidas krets. Deras eget publikum, både det vittra och ovittra, var ej stort bättre. Det fordrades ett århundrade, innan smaken i Sverige var obestridd. Åtminstone måste den hugstore Dahlstjerna, som ju Atterbom sjelf på sina ställen förliknar med en Bengt Bjugg, komma dem ganska nära, och egentligast böra Dahlstjerna och Lucidor i det afseendet bättre ställas tillhopa än Lucidor och Runius. Ty de förstnämda egde dock båda obestridligen poesins kraft. En liten skugga faller till och med öfver Stjernhjelm. Runius, hvilken på sin tid åtnjöt ett af dessa anseenden, som snarare härröra från ett till qvantitet än till qvalitet betydande publikum, har derefter inom den svenska litteraturen nedflyttats till en plats, som starkt påminner om löjet och medlidandet. Men Lucidor har så väl genom sitt lif som sina skrifter en gång för alla undanbedt sig att der få hålla honom sällskap.

Naturligtvis är det icke vår mening att helt och hållet opponera oss mot så många lärda och snillrika män, som fällt de hårda omdömena om Lucidors poesi. Men liksom vi förut granskat hans lif inom ramen af hans tid och utveckling, så skola vi nu åtnöja oss med att försöka sätta läsaren in i den anda, som genomgår hans dikter, de bättre och de sämre. Må vi derföre hellre höra hans egna toner, så väl deras harmonier som missljud, i stället för att göra kritiker derom! Det vittra kategoriska omdömet med sina abstrakta och graderade domslut har aldrig förefallit oss hvarken till fyllest görande eller respekt ingifvande. Dessutom hafva vi sett omdömet vexla, om ej lika hastigt som den lättvindiga opinionen, åtminstone som den olika tidsriktningen och smaken. Så har man äfven i Sverige ofta ändrat skaldernas ställning. Dock kunna vi till den svenska granskningens heder säga, att mången gammal reputation, som efteråt varit af både löjets och kritikens vapen nedstörtad, åter börjar få gälla för hvad den är. Det farligaste, som kan träffa det poetiska snillet, är väl, att ett nytt, senare kommet, fördunklar det förra genom originalitetens och den framryckta tidens överlägsenhet. Men inom andens verld behöfva de olika storheterna ej tränga hvarandra utan kunna trifvas väl tillsammans. Och sålunda må äfven i Sveriges panteon hvar och en få sin tillbörliga och ärofulla plats, hur olika än vår smak vexlat och hur fullkomligare vår civilisation än utbildat sig. Ty först var under språkets barbariska tillstånd förmågan att behandla det i vers så glädjande, och nödvändigheten att rensa det från oorganiska tillsatser så maktpåliggande, att en lätt och ledig poesi utan sans och smak eller en genomsvensk språkbehandling utan klassiskt jemnmått och behag måste vinna en rättvis beundran. Dertill kom det bålstora i anläggningen, oaktadt de små och ouppodlade medlen, som i likhet med vår politik gifver en nu mera för oss egen färg åt vår litteratur. Sedan kom ett långsamt framåtskridande i vitter odling, som omsider kulminerade i den fransyskt-akademiska smaken, men hvilken senare i den rättmätiga glädjen öfver sina förtjenster ej förstod att uppfatta utan blott kunde ringakta de föregående ansatserna. Derefter inträffade de olika skolornas strid, hvarunder den litterära kritiken måste blifva allt för mycket beroende af hvars och ens ställning inom stridsfrågorna. Det är kanske den största af Atterboms vittra förtjenster, att slutligen i sina »Svenska siare och skalder» hafva sökt att fördomsfritt och opartiskt granska föregående och samtida, större och ringare skalder. Det är svårt, ja, omöjligt för hvarje andlig riktning, som ännu behöfver kämpa för sitt erkännande eller njuter af sitt första segerrus, att oväldigt bedömma andra tider och författare. Man såg derföre antingen föraktligt ned på dem från sin högre ståndpunkt eller var oförmögen att förflytta sig inom deras tankekrets och förhållanden. Men nu mera, då den svenska skaldekonsten hunnit så stadgad ålder, att den förmår att se tillbaka på alla sina utvecklings skeden med rättvisa och kärleksfulla ögon, må äfven den karolinska vitterheten framträda för oss endast i sitt eget ljus. Det är ur en sådan hänsyn som vi gå att framställa Lucidors diktning. Dock hafva vi ej dermed afsagt oss rättigheten att betrakta den äfven ur en allmän och komparativ ästetisk synpunkt, ty den uthärdar att skärskådas äfven från denna, och för öfrigt är en dylik regel nödvändig för sammanhanget och uppfattningen af all organisk litteraturutveckling. När vi således vid behandlandet af Lucidors lif i våra omdömen hejdades af mensklighetens gemensamma mått af förvillelser, kunna vi i afseende på hans skrifter visserligen vara strängare, på det att vi ej må råka in på den andra afvägen eller att ämnets behandling skulle aflocka oss så mycken kärlek, att vi förbisåge de mötande bristerna och felen.

Då det svenska samhället genom de lysande segrarna plötsligt fann sig försatt midt uti den stora kulturströmmen, var det naturligtvis med dess då varande ringa resurser omöjligt, att det skulle kunna inom något enda verksamhetsfält utveckla sig fullt sjelfständigt, utan det lopp fast mer fara att öfversvämmas af det främmande inflytandet. Så till exempel företer vårt språk och vår poesi en anslutning till Tyskland, så att det karolinska tidehvarfvets litteratursträfvanden endast äro en parallel till de tyska. Äfven Tyskland behöfde efter det trettioåriga kriget en pånyttfödelse. Medan de lärda talade latin och de förnäma fransyska, sökte den aristokratiska Palmorden, Pegnitzschäferbröderna m. fl. samfund att väcka hågen för vittra idrotter och språkets uppodling. (Det var nu som den öfversachsiska munarten vann fullständigt erkännande som skriftspråk.) Förebilderna dervid togos från den romerska antiken och den italienska efterblomstringen. Den första riktningen, som naturligt nog förnämligast måste afse formens stränghet och den genom kriget förvildade fantasins tukt, hvarigenom den erhöll en viss prosaisk karakter af ett utile dulci, representeras af Opitz, hvilken efter sin härstamning gaf hela skolan namn af den första schlesiska. Opitz grundade en prosodi och poetik med bestämda konstregler, tog bort knittelversen och satte i stället den polerade alexandrinen samt bestämde Latium till mönster för den nya vitterheten. Med alla sina formala förtjenster blef han till innehållet egentligen blott reflexionspoet, och hans efterföljare—med undantag af den i förtid bortryckte Flemmings lyrik—fortgingo i samma nyktra anda. Vi måste här äfven omnämna Weckherlin, han, som allra först införde de romerska versformerna, derföre att han såsom författare till ett slags epos öfver Gustaf Adolf måste blifva mycket uppmärksammad af de svenska lärda. Emellertid sökte man snart en motvigt emot den opitzska riktningen i efterhärmandet af det italienska concettimanéret och seicentisterna, hvarigenom man erhöll mera fantasi och lif i dikten, men också föll ned i den motsatta ytterligheten, ihålig bombast och affekterad sinlighet. Det blef den andra schlesiska skolan. Redan Gryphius började genom att välja Senecas tragedier till sin förebild, och den nya smaken kulminerade i Hoffmannswaldaus lyrik och framför allt hos skolans banérförare, den bekante Lohenstein, hvars uppstyltade retorik kom väl öfverens med den obscenitet, som utmärker hans bröllopsrim och andra sånger. Lägga vi härtill de långrandiga hjelteromanerna samt den gedigna psalmdiktning, som oafbrutet fortgick från Luther genom Speratus, Johann Rist, Gerhard m. fl. fram till Franke, hafva vi omnämnt det hufvudsakliga, som måste falla våra förfäder i ögonen och inverka på dem.

Men det var ej blott i andra hand förmedelst den tyska efterbildningen, som svenskarne gjorde bekantskap med Italiens litteratur; de uppsökte den sjelf i dess hem. Här hade smaken genom öfverförfining råkat på afvägar. Berninis plastik, Guido Renis målarkonst, Guarinis sirliga och musikaliska herdedikt, »Pastor fido», Marinis vällustigt sentimentala, på all ideel halt blottade »Adone», Tassonis i lokala småförhållanden och strider sig dväljande komiska epopé (den sistnämnde kunde aldrig, till följe af olika erfarenheter, hos oss vinna någon större anklang), della Cruscas och Arkadiernas förnäma subtilitet beteckna alla den nya riktning, som Italiens andliga lif antagit. Det var nu, som italienarnes sinnen vände sig från den stora konsten och den romantiska hjeltedikten till musiken och operan. Man kan lätt föreställa sig, hvilket intryck dessa Hesperiens frukter med sitt melodiska språk, sin yppiga kolorit, sin lifliga, om också ej storartade fantasi skulle göra på våra förfäder, som knappt hunnit hemkomma från de bullersamma krigen och slå sig ned i ro uti sitt kalla och fattiga land. Men de märkte icke i sin förtjusning att dessa blomster, långt ifrån att upplifvas af morgonstundens friska flägt, snarare dignade under eftersommarens hetta och sömngifvande sol. De insågo ej, de öfverdådiga segrarne, att den nya poesin saknade manlighet och kraft, djerfhet och eld. De hade sjelfva för mycket deraf. De sågo blott den fulländade formen, den utsökta civilisationen, som de saknade.

Det fanns dock för oss en motvigt mot denna poetiska blomsterverld, hvarunder slafveriets veka sömn fördolde sig, i den kärnfriska och genompatriotiska, om ock något spetsborgerliga och prosaiska anda, som kom oss till mötes från ett land, hvarmed vi då hade de lifligaste förbindelser. Det var det ärorika Holland, hvars kultur snart blef för svenskarne lika känd som dess flagga, hvilken svajade i alla våra hamnar. Det var det land, der rikedomarna hopades och de främmande verldsdelarna sattes i förbindelse med Europa, der diplomaterna underhandlade, der en äkta nationell målarkonst, laboratoriets och universitetets arbete var väl betaldt och hedradt, der aktningen för vetenskapens frihet täflade med den för medborgarens och fäderneslandets. Hit kommo de förföljda sekterna från alla länder. Här tänkte Grotius, Cartesius, Spinoza, Bayle någorlunda i fred. Holländarnas poesi företer i sin början en viss likhet med Tysklands. Meistersångarnes och ordnarnas plats ersattes af rederjikerkammare, och poesin begynte här, som nästan öfverallt annorstädes måste blifva fallet, med en filologisk, språkrensande, efter romerska och italienska mönster formbildande riktning, representerad af Heinsius och Hooft, hvilken senare börjar raden af Hollands klassiska författare och råkade in i ett visst versförkonstlings- och concettimanér. Men smaken utvecklade sig på ett helt olika sätt än hos öfriga folk. Det blef en praktisk realism med roten i det alldagliga lifvet. Skådespel uppfördes ej för höga herrar eller lärda pedanter utan för folkhopen på gatorna med scener hemtade från marknadslifvet eller det borgerliga hemmet och genomandade af patriotisk frihetskänsla och hänförelse. Så verkade Vondel, af hvars med sångkörer försedda dramer »Lucifer» skulle förebåda Miltons religiösa flykt, och »Gysbrecht van Aemstel» blef ett äkta nationalskådespel, som både då och allt framgent af hans landsmän mottogs med lika bifall. Men hvad som olyckligtvis mest slog an på våra förfäder, var den breda, småförståndiga och beskrifvande didaktik, som Cats utvecklade, hvilken författare just framvisar den sämre sidan hos den holländska litteraturen och, så allmänt läst och omtyckt han än var, betecknar dess förfall och snara tillbakaträngande för den franska klassiciteten. Ty Ludvig XIVs hofpoesi beredde sig att äfven här trots fiendskapen och krigen intaga den tron, som den nationella skaldekonstens öfverdrifter och förfall skulle lemna ledig. Och detsamma skedde i det öfriga Europa.

Dock har i Sverige den franska klassiciteten blifvit långt fortare bekant än allsmäktig. Man kände ganska väl till Molière och Corneille, men fortfor länge att begagna andra mönster. Ja, man hade läst Ronsard och Bartas, Spencer och Milton. Vi behöfva blott kasta en blick på Spegels företal till »Guds verk och hvila» för att öfvertyga oss om, att under denna beundransvärda tid våra förfäders lärdom var lika stor som deras vapen voro kraftiga. Härtill kom en grundlig kännedom om de gamle. Det kan till och med sägas, att man läste och visste för mycket för att kunna tillbörligt smälta det. Vi draga nu våra gränslinier och karakterstecken mellan de olika skolorna och poesiprodukterna, men för sextonhundratalets svenskar måste allt detta blifva ett sammelsurium i stället för ett ordnadt helt. Ej heller hade de af antiken förmått inhemta ett klart konstomdöme. Ty de svenska lärde hade visserligen insupit dess själshelsa och manlighet, men ännu icke dess naturliga smak. Derföre se vi, att, på samma gång våra förfäders kunskaper voro förunderligt stora, deras urskiljningsförmåga var förunderligt klen.

Huru såg nu den svenska poesin ut i jemförelse med all denna massa af utländsk vitterhet? Hon fanns icke till. Man hade visserligen ett språk, men ingen hade brytt sig om det, utan det fick gå som det ville. Bibelöfversättningen hotade det med en tysk, de nya segrarna och kunskaperna med en fransysk-latinsk öfversvämning. Kung Gustafs genompraktiska tidehvarf och teologernas ursinniga gräl under hans söner hade utrotat hågen för vittra värf. Folkvisan började tystna; de nya lärosätena hade ej ännu hunnit uppblomstra; de få lärda hade fått sina studier och sympatier från utlandet. Då föddes »på den första morgonstund, när solen uppgått i östern samt konstellationerna Herkules och Lyran dominerade horisonten», Stjernhjelm. Han är en typ af nordens ande, som känner sig hugstor till allt, men saknar mognad att genomföra allt. Han är tillika »en stor och glad svensk själ» midt i en för Sverige lysande period, hvars historia då just liknade denna nordens ande. Stjernhjelm är representanten för det då varande svenska folklynnet och har i sin själ egt begynnelsen till allt, hvad som de olika kulturriktningarne hos oss strax efter honom utbildade. Man har sagt, att han ensam utgör en hel akademi. Vi kunna ej här tala om hans hundra skrifter i alla möjliga ämnen, ej om hans nyplatoniserande, med någon kabbalistik bemängda filosofi, ej heller om hans geometriska, juridiska och språkkomparativa arbeten. Dock i hans »Svea och Göta Måles Fatebur» framlyser öfvertygelsen om, att vårt språk var gotiskans stammoder och det äldsta på jorden, hvilken tanke en gång skulle frambringa Rudbecks »Atlantica». Han var i aktningen för våra minnesmärken en vägledare för Verelius och Peringsköld. Detta herrliga språk skulle nu af honom föras tillbaka till sin ursprungliga renhet och rikedom. Det skulle i böjlighet och gratie uppfostras till de antika och italienska språkens vederlike. Muserna skulle ändtligen lära sig dikta och spela på svenska. Denna ifver gjorde honom omsider till skald och till fader för hela vår efterföljande poesi. Det låg i sakens natur, att det nya företaget förnämligast skulle afse formen, ty just detta behöfdes i första rummet. Han använde sålunda med stor förtjenst och framgång de antika rytmernas konstfulla qvantitetslagar. Han införde de moderna tonvigtsformerna, alexandrinen och sonetten (»klingdikten»). Men hos honom fanns ej blott formarbetets energi utan äfven innehållets skapareförmåga. »Herkules» uppstod, en hesiodisk produkt, som var ensam i sitt slag inom hela den då varande europeiska litteraturen, och äfven innefattade komiska vändningar af stor originalitet. Derefter kommo de af blandad vers och prosa uppbygda allegoriserande »Upptågen» samt hans »Baletter», hvaraf »Den fångne Cupido» i antika rytmer och »Parnassus triumfans» i moderna rim, samt slutligen »Bröllops besvärs ihågkommelse», der redan hexametern är ledigare och det hela enklare och friskare. En ton af antik själssundhet och genomsvensk patriotism genomgår dessa dikter. Man kan lätt tänka sig, med hvilken förtjusning de emottogos, och hvilken anklang de uppväckte. Tyvärr kunde ej ens hos Stjernhjelm, de fel undvikas, som vidlåda hvarje jätteföretags början. Det talrika och onaturliga användandet af antika namn, det prosodiska experimenterandet med rim till och med i slutet och midten af en hexameter, den osmakliga leken med lika ljudande ordformer, den understundom skeende förändringen från svindlande flykt till platt trivialitet, slutligen den något trånga uppfattningen af ett poesins nödvändiga utile dulci, alla dessa fel öfvergingo i större och farligare mått från mästaren till lärjungarne och efterföljarne. Slutligen måste Stjernhjelms karakter äfven i sina öfverdrifter inverka på flera kommande skalder. Den store man, som hade sådana valspråk som »Bonæ mentis comes est paupertas», »Aut philosophum aut divitem oportet vivere» eller »Vixit, dum vixit, laetus», kunde lätt karrikeras af en beundrande mindre lärjunge. Emellertid har Stjernhjelm inom vår svenska kultur en plats, som hör till de högsta. Han är en af dessa män, som oupphörligt vinna på en närmare betraktelse. Han är vårt lysande tidehvarfs litterära koryfé liksom Gustaf Adolf dess politiska del och kan sägas hafva vågat och utfört lika mycket med pennan, som den senare med svärdet.

Man har påstått, att det stjernhjelmska tidehvarfvet ej gått vidare framåt i poetiskt afseende, derföre att alla skalder, som kommo sedan, voro mindre än hufvudmannen. Men så är ingalunda förhållandet. Tvärt om märker man en utveckling, som ungefär liknar den tyska. Fastän under förutsättning af hans diktning (hvad som också berättigar honom att gifva sitt namn åt perioden) aflägsnar man sig så småningom från hans uppfattning. Man bibehåller qvar efter honom samma varma nit för språkets renhet och uppodling. Låt vara, att man i hvardagslag talar eller skrifver tidens rotvälska, men i bunden stil duger det icke. Man öfversätter och kommenterar isländska fornsagor. Man bibehåller äfven hans mindre efterföljansvärda sidor, ordlekarna, ojemnheten, rimmeriets öfverflöd. Men en stor egenskap hos honom har visserligen gått förlorad, den antikt manliga och rena sinnesförfattningen. Det uppstår ett mångläseri, som går hand i hand med den fullkomligaste brist på sann smak. Marini föredrages framför Tasso, Ronsard framför Petrarca. Der det ej fanns någon kritik, måste det ännu mindre finnas någon sjelfkritik. Således händer, att äfven rikt begåfvade författare ofta parodiera sig sjelfva. Vi nämnde, att hos Stjernhjelm förefanns ett visst utile dulci, en viss nykter uppfattning af poesin, förenad med en i det hela måttfull form efter antika mönster och en hög tanke om skaldekonstens värde, om den blott blefve rätt tuktad och uppfostrad. Denna riktning hos Stjernhjelm ärfves af hans varmast tillgifne och närmaste lärjunge, Columbus, som ersätter, hvad han saknar af mästarens originalitet, med en större innerlighet och smidighet, samt af Lagerlöf, som, sjelf stor latinsk vältalare och skald, med lika liten skaparkraft som Columbus ytterligare polerar och utbildar mästarens formsinne. Efter dessa fortsätta andra rimmare den didaktiska riktningen. Men redan Lucidor, som äfven fått höra månget ord från Stjernhjelms läppar, börjar träda ifrån den raka stråten och åt sidan. Denne, begåfvad med egen originalitet, utgår från mästarens glada och djerfva poesi-medvetande. Han bryter med den åsigten, att muserna skola vara uppbyggliga och docerande (i sin »Om en mös pligt» är han blott bearbetare) och proklamerar diktarens ohejdade liflighet och sjelftillräcklighet. Om också detta hos honom ofta urartade till försummelse af formen och till ett slags poetiskt fribyteri, betecknar det dock onekligen ett framsteg, och Atterboms uttryck, att han på samma gång förlorade sig i den stora samtida rimmarmassan och likväl höjde sig öfver den, kan å andra sidan betyda, att han förde poesin ur de lärdas krets ut i lifvet. Dock måste han härvid ofta gifva en ren och odlad smak grofva örfilar och sväfva mellan den retoriska flykt och platthet, som redan starkt erinrar om Lohenstein. Steget tages omsider fullt ut af seicentisternas efterhärmare. Man ville hafva en fantasirik och liflig skaldekonst, men också återföra den från gatans råheter till ett städadt och sirligt, efter tidens smak förnämt manér. Detta blef vissa högtuppsatta och för en korrekt språkutveckling nitälskande herrars uppgift. Redan Kristinas hof talade italienska; nu blef Marinis och Guarinis seger fullständig. Den klassiskt och humanistiskt grundlige Liljenstedt, författaren till »Klagan öfver Iris’ afresa», imiterade »Pastor fido»; envoyén vid engelska hofvet, Lejoncrona, fortsatte manéret; presidenten, baron Gustaf Rosenhane kallade sig »den skogkäre bergsbon» och tvang det då varande svenska språket att ikläda sig sonettformen i 100 klangdikter till sin »Venerid»; slutligen kom Dahlstjerna, hvilken con amore sökte öfversätta »Den trogne herden» och införde ottave rime i sin »Kungaskald», som måste hafva utgjort en verklig jättemöda med sina 271 stanzer. Men det var gifvet, att det ännu ouppodlade svenska språket skulle visa sig motspänstigt. Dertill kom de använda mönsternas egna anlag för flärd och bombast. Följden blef en blandning af platthet och dialektgodtycke med diktionens djerfhet och delvisa fulländning, som gifver dessa dikter ett för oss vidunderligt utseende. Vi må dock besinna det sisyfusarbete, som dessa män företogo sig, att på samma gång tillskapa och på sydländskt manér versifiera vårt tungomål. Men föga mindre förvånad skulle väl Stjernhjelm sjelf hafva blifvit, om han fått läsa sådana alster från män, som sade sig utgå från hans skola och föredöme.

Vi hafva yttrat oss något utförligare om poesins tillstånd i allmänhet på Lucidors tid och om hans förhållande till de samtida svenska skalderna för att visa, hurudan skaldekonsten måste synas för hans ögon, och för att derigenom kunna tydligare bestämma, hvilken plats han sjelf fann sig lockad att intaga inom sin samtids vitterhet. Hvad som utgör hans gynsammaste kännemärke, och hvarigenom han i sjelfva verket visar sig som en sannare och originellare poetisk natur än Columbus och Lagerlöf, är hans i ord och handling å daga lagda tro på, att poesin är till blott för sin egen skull och att den, utan att behöfva stödja sig på några bundsförvandter, har rätt att kasta sig ut i lifvet. Härigenom är hos honom all utile-dulci-betänksamhet upphäfd, men som långt derefter ännu många fortforo att stå på denna ståndpunkt, måste han för dem synas som en betänklig skalde-äfventyrare. Stjernhjelm, hvars snille visserligen var fullt vuxet och omedvetet genomträngdt af samma glada och fria uppfattning, hade dock stött på ett alldeles obearbetadt språk och en ännu ointresserad allmänhet, så att han vid sitt tunga arbete att nyskapa dem båda ej hann fullt utveckla sina vingar. Columbus och Lagerlöf stå dervid långt efter mästaren. De nöja sig med att fortsätta hans idrott att uppodla och förädla diktionen för att göra den värdig en klassiskt bildad och fordrande publik. Lucidors poesi deremot bryr sig ej längre om detta försigtiga uppfostringsarbete, utan ger sig direkt ut bland allmänheten, i hvilken som helst drägt den är iklädd för stunden. Om äfven hon, som all den tidens svenska poesi, måste stöta på prosodiska och stilistiska klippor och svårigheter, stannar hon ej och arbetar bort dem, utan hoppar öfver dem som en fors i skummande språng. Deraf denna vilda energi, detta friska patos, som man ofta anmärkt om Lucidors dikter. Så väl hopandet af en mängd uttryck och namn, hvilka alla beteckna samma sak (med påverkan af Lohenstein), som upprepandet af interjektioner och andra partiklar äro endast de yttre sidorna af detta skaplynne. Hit höra äfven likgiltigheten för alla konstmessigare versformer, trots den lifliga och hastiga rytm, som skalden vet att ikläda sina framstörtande tankar, ovårdsamheten om hvilka ord bäst passa för en högre stämning, hvad som utvisar frånvaron af sorgfällig granskning och sjelfkritik, slutligen den totala bristen på hvad latinaren kallade verecundia. Betänksamhet och försigtighet eller en urskiljande smak får man ej söka hos Lucidors verser. De drifva den så kallade licentia poetica till sin yttersta konseqvens. Det skummar en viss vild lefnadsglädje, men blott på ytan, öfver hans dikter, ofta der den inre sinnesstämningen fullkomligt saknas, karrikerad till trots och liknöjdhet eller renad till sublim betraktelse öfver intigheten. Det är en sprittande kraft, men som vänder sin flykt mot grafven och förgängelsen, liksom denne Stjernhjelms ungdomlige Herkules till sist göres uppmärksam på, att

»Döden är yttersta målet, hvari vi samkas och ändas».

Det faller af sig sjelft, att hvad vi här sagt är en karakteristik i största allmänhet och ej tillämplig på hvarenda produkt af hans diktarförmåga. Särskildt utmärka sig flera af kärleksvisorna för sitt enkla, trohjertade och ömma innehåll. Emellertid måste det medgifvas, att en sådan ande med alla sina oregelbundenheter måste bilda ett helsosamt afbrott i det eviga versarbete och diktionsstädning, som utmärker Stjernhjelms närmaste lärjungar, och att Lucidor genom sin friska, om än fribytarmessiga lefnadsflägt bildar ett bestämdt utvecklingsskede inom den af mästaren skapade fosterländska poesin.

Men de oundgängliga felen hafva tyvärr ej heller dröjt att visa sig för den opartiske läsaren. De låta lätt reducera sig till ett enda, vårdslöshet. Samma energi, som jägtade honom att skrifva vers, hindrade honom att vid mötande svårigheter besinna sig, förädla uttrycken och bringa dem till ett harmoniskt helt. Det är intet koketteri med sin lätta versifikationsförmåga, utan en bokstaflig sanning, då han öfverskrifver sina poem »i högsta hast». Atterbom har rätt, då han förändrar detta till »med hafs». Skalden tyckes aldrig ens haft tid till att se igenom de hopkomna raderna och granska dem. Han beter sig derunder så, som om han skrefve endast för den förbi ilande hopen på gatan, eller som om ingen kritik och framför allt efterverld funnes till. Det är en sångmö, som aldrig bryr sig om, hur hennes garderob är försedd, eller toalett tager sig ut, ehuru hon eger diamanter och juveler. I afseende på innehållet yttrar sig vårdslösheten i en ojemnhet och blandning af höga och platta idéer, som visserligen höra tiden gemensamt till, men här dessutom synas nästan med flit tillkomna. Och dessa idéer äro i sanning ej nogräknade med på hvad sätt de uttryckas. Om de ord, han använder, verkligen äro högsvenska eller han hört dem från någon provinsdialekt, bekymrar honom alls icke, när han behöfver dem. Den yttre formen är lika flyktigt behandlad. Den förvånande ledigheten att rimma tyckes fritaga skalden från hvarje fordran på korrekt och stilbunden diktion. Alexandrinerna halka lätt undan, men om den ena ej räcker till att i hast uttrycka tanken, kastas det enda återstående ordet utan vidare besvär ned i den andra och efterföljes af punkt, eller i motsatt fall, om alexandrinen är för lång för tanken, insättas onödiga eller rent af olämpliga ord i versraden, ett förfarande, som skulle bragt Malherbe och Boileau till ursinne. Lucidor har ej heller sträfvat efter att rikta vårt tungomål med nya versformer från mer utbildade språk; han är ovanligt nykter i den vägen. Blott få gånger experimenterar han med sydländska versformer, hvarom mera sedan. Han har märkvärdigt nog icke skrifvit en enda svensk hexameter (han förfärdigade dock goda sådana på latin), ej heller en enda klangdikt eller sonett, trots mästaren Stjernhjelms föredöme. Med all sin förmåga i versifikation har han aldrig försökt att ikläda svenskan en antik rytm, ja, ej ens användt några konstmessigare versformer på de bildbarare utländska språken. Man ser att en dylik möda skulle hafva besvärat hans sångmö. Det vanligaste versmåttet han begagnar är alexandrinen. Här och der förekomma dock mycket korta versrader, som äro behandlade med utsökt ledighet. Lika enkel är hans repertoar i afseende på poesins hufvudarter, inga episka eller dramatiska ansatser, vare sig från modern eller antik synpunkt, inga pindariska oder och hymner eller försök till någon sammanhängande diktcykel. Hans lyrik inskränker sig till enstaka kärleksvisor, dryckessånger samt psalmer, förutom begrafnings- och bröllopsverserna. Han har tydligen satt det att lefva som poet högre än det att arbeta som poet. Men lika mycket som innchållet är formen nödvändig för att blifva en klassisk författare. Derföre är hans genius, så nyttig hon än var för utvecklingsgången af den karolinska poesin, och trots alla de antika namn hon har på tungan, ett barn från gatan med stora anlag men vårdslösad uppfostran, hvad som också en lång tid hindrat henne från att blifva upptagen och erkänd inom de andras ärofulla krets. Och den efterföljande italieniserande skolan gick i sin ordning ett betydligt steg framom Lucidor, i det att den återförde den svenska poesin, som af honom höll på att förvildas, till lärdomens och förfiningens hem och framför allt underkastade det svenska språket ett uppfostringsexperiment, hvartill det aldrig sedan erfarit maken.

Det vore dock orättvist, att anse Lucidor ensam skyldig till dessa försummelser mot det poetiska jemnmåttet och språkrenheten. Det hörde tvert om till den svenska skaldekonstens födslovånda att frambringa dylika vidunderligheter, oaktadt man hade så mycken kunskap om de högsta och renaste mönster. Ett kulturspråk och en poesi byggas vanligen ej på en dag. Det är ej all poesi, som i likhet med den helleniska och toskanska springer fullrustad fram för verlden. Det var ju knappt ett sekel före den franska klassisitetens oupphinneliga formskönhet och lagbundenhet, som Frankrikes moderna skaldekonst leddes af Ronsard, till och med af en Bartas. Då geniet är en ingifvelse af naturen, är den sanna smaken ett resultat af civilisationsarbetet och sjelfva qvintessensen deraf, beroende på så många omständigheter och så lättledd från den enda smala vägen, att man snarare har att sätta sig in uti än blott förvåna sig öfver dess olika afvägar. Må vi derföre lära oss, att, lika mycket som vi uppskatta de sällsynta mäns förtjenster som hulpit oss från dem, äfven förstå de öfrigas nödvändiga beroende deraf. Ingen emanciperar sig från sin tid. Blott genom att känna det karolinska tidehvarfvets smaklöshet i poesin, kan man fullt uppskatta den franska klassicitetens förtjenster inom vårt land. Och vi behöfva blott kasta en blick på det svenska språkets då varande tillstånd, huru dess stammoder isländskan först nyligen hade begynt studeras och ännu i vigtiga punkter missförstods, huru vårt modersmål måste låna sin periodbyggnad än från tyskan än från latinet, huru det hotades med intrång af främmande ord, och huru dess grammatik, syntax och ortografi ännu voro så obestämda och af ingen antagen regel bundna, att hvar man skref ungefär som han behagade eller det föll sig bäst för hans meter och rim, och vi skola lätt förstå den glödande ifver, hvarmed en Tjällman, Columbus, Rosenhane, Svedberg i sin »Schibboleth» m. fl. sökte utforska det och binda det vid vissa dess egna bestämningar. Hvarje poet från denna tid är på samma gång en språkkonstnär och patriot. Stjernhjelms dubbla sträfvan att grammatisera och dikta på vårt språk bibehåller sig hos alla hans efterföljare. Trots all sin vårdslöshet har äfven Lucidor ej vanslägtats från sin mästare. Nästan inga främmande ord eller vändningar få förekomma i hans poesi. Han angriper på flera ställen dem, som i sin löjliga fåfänga föredrogo det utländska framför »faderlandet». Om hans smak är bizarr, är den visserligen ej sämre än Dahlstjernas. Om språket hos honom är inkorrekt och inkonseqvent, är det ej mycket bättre behandladt hos Spegel. Ty förbistringen var så stor, att samma män, som i tal och skrift mest ifrade för svenskans renhet, sjelfva skrefvo en dålig svenska. Sålunda när vi nu, före betraktelsen af hans särskilta dikter, meddela några detaljer härom, må man ej taga det så, som om Lucidor ensam gjort sig skyldig till följande smaklösheter, utan som ett prof på, hvad både han och andra skalder då ansågo för vackert eller tillåtligt.

I allmänhet beteckna Lucidors alexandriner ett framsteg före de dittills bildade, och versslaget blir genom honom fullt hemmastadt i det svenska språket. Han behandlar dem med synbarlig förkärlek, och de låna sig villigt och ledigt åt hans hastiga författarskap. Ja, det kan blifva fråga, om ej hans så till innehåll som form otvungna alexandriner kommo de fransyska närmare än de gustavianska med deras despotiska cesur och stereotypa s. k. högre stil. Flera af dem se så akademiska ut, att de skulle funnit nåd för Bloms ögon, t. ex. följande praktfulla antiteser:

»Hvad är för hiertans lust, när man thet achtar ära,

I träldom uthan tvång medh frijheet kädior bära!—

(Det dåliga) thet grönskar lager-lijkt,

Blier fast aff ähra armt, dok utaff åhren rijkt.—

Vij lykta[32] billigt grååt, hvar hennes frögd begynns.—

Knapt var ännu uthbrunnin

Then fakla Hymen tändt, ok thu är bort försvunnin.—

Fast om hans späde lijf i morgon’n fann sin kväll!—

Nu döden dräper en ok mehr än hundra sårar».

Men andra åter äro desto klenare. Ibland måste tonvigten sättas så här: »Til menniskiáns tiänst trälar»—»Hvem är et så’ dumbt took»—»Kund’ oskämd i’ dygd pråla»—»Uthaff thenné matrona». Det kan då vara af mindre vigt om han än säger Methusálem än Methúsalem. I sitt rimmande följer han, i likhet med sina samtida, tyskans föredöme. Nytta och sitta, ja, äfven finnes och synes förekomma. Blir det svårt att få något rim, tillgripes ett dialekt-uttal, t. ex. vana och stana (i st. f. stanna). Sällan rimmar han in uti versen. Det sker dock i några af hans sångbara visor. I alexandrinerna hafva vi funnit det blott på ett enda ställe. Någon gång försöker han sig på en sydländsk och konstfull versform, t. ex. ett språkexperiment från Upsala, kalladt »Svijklige världens oundvijklige öd’-dödligheetz sorg-tröstande lijk-sång». Ibland lyckas han der rätt bra, t. ex.:

»Alt är, hvad som här kan finnas

Ok besinnas,

Hvad som någon någ’nsin veet,

Obeståndigt: mans bedriffter,

Skriffter, griffter.

Stadig är ostadigheet.»

Men ibland tager sig detta rimsökande i svenskan löjligt ut, åtminstone för vår tids ögon, t. ex.:

»Trägåls-trän the bära frukter,

Blomster lukter.

Gräset växer, vijsnar bort:—

Theras them infödde maskar

Fnaskar, naskar,

In til trät ok blomstret tort.»

Och han har ej heller gått i land med hela stycket. Vi sågo redan i dess konstiga öfverskrift denna lek med ord, som tidehvarfvet tyckte så mycket om, men som förefaller oss så osmaklig. Han kan sålunda ej undvara att vid vännen Carlbergs förestående bröllop önska honom »en hoop karlkullar». Hit höra äfven de språkgrannlåter i versen, som närmast äro att förlikna med krumilurerna i vissa gamla boktryck. Så förekommer i en med sentenser späckad visa som börjar »Hvarföre skal iag mig med sorger qvälia?», troligen äfven den ett språkexperiment från Upsala, följande vers:

»Stånd, rijkdom, skönhet, styrkia, världsig klookheet

Är fåfeng, intet, glas, fnas, as ok tokhet.

Vij varda allesammans, arm ock rijke,

Kung, bond, dvärg, rees, stygg, snygg, took, klook, an’n lijke.»

En gång skrifver han:

»Then som döör, förn han döör, han döör ey, när han döör»

och

»Hur ovist—vist alt dör.»

På ett annat ställe skall det taga sig lika grannt ut för ögat som för örat:—

»O, o-uthtaalig lust, o, gamman o-beskrivlig,

O, o-begrijplig frögd, o, glädie som o-tvivlig,

O, frija Hymens band, o, liuve träldoms-lahg!» Etc.

Detta bruk att med bindestreck beteckna sammansättningar, hvilket sedermera bortföll men i våra dagar förändrats till en sträfvan att skrifva orden åtskills, alstrade en ny slags oratorisk prydnad. Det förekommer »vill-vall-hvälfvand siö», »sveft-vest-darrand skijn», »hiert-kvaf-ängslig pust», »tin kysk-dygd-ädla krop», »skijn-vijs-likt», ända till »svan-hvijt-snö-marmor-skiöna arm». I synnerhet var det bra om man med dylika grannlåter kunde utsmycka öfverskriften till poemen.

Men lika sorgfälligt som sådant uppsöktes i och för diktionen, lika vårdslöst och inkonseqvent förfor man med språkets syntax, grammatik och stafning. Låt vara, att mycket får tillräknas Andersins slarfviga upplaga, men till räckligt åter står, som ojäfaktigt bevis på huru lättfärdigt Lucidor handskats med de språkliga formerna. Vi fästa oss ej vid de slags apostroferingar, som då voro vanliga, såsom: fog- ok lagar (= fogar och lagar), vij vill- ok valla här, lättie- ok kättian, när täkk- mäd skiönheet blandat (= när täckhet med skönhet blandat sig), äfvenså, ehuru ordens slutändelser äro olika: styrck-frögdar (= styrker, fröjdar), lillj- nelk- ok rosor (= liljor, nelker och rosor). Lägg härtill morgon’n i bestämd artikel. På lika sätt använde man helt obesväradt i skrift en synkope, som det nu skulle anses simpelt att begagna i en konversation, t. ex.: föllian (= följa honom), sih’na (= se henne), hanna (= han henne), går’e (= går det). Då man skref ledo taf, bevisar det att man ännu ej lärt sig den rätta förkortningen och erfor ett onödigt behof att undvika hiatus. Att man stundom läser ohl (= ord), håhl (= hård), diuft eller diupt m. m. är intet egentligt fel, ty man talade på det sättet, men dö (= död), luta (= lutad), husä (= huset) äro större friheter. Det måste medgifvas att Lucidor och Andersin i dylika saker fara hejdlösare fram än öfriga samtida. Ibland bortkastas determinativ- eller reflexivpronominet, hvarigenom meningen blir hårdragen och ända till otydlighet förkortad t. ex.: »En hares död är många, et Leyon kan undgå» (= lejonet undgår döden oftare än haren). Än användes i hastigheten orätt pronomen t. ex. »Ey hielper en demant sit skijn» (= dess sken). I koordinerade satser med samma subjekt händer, att subjektet först möter oss i den senare satsen. Verbet är uteslöt man merendels som i latinet. Åtskilliga af Lucidors ordböjningar får man ännu höra från obildade folks läppar, såsom: han laga väl i presens konjunktivus, hur’et plä gå till, fast I brinna. Men hvad skall man säga om sådana inkonseqvenser straxt bredvid hvarandra som: I som sörien I lär eller Til I kommen ok få? Deklinations- och genusformerna äro i allmänhet osäkra: Våg heter i pluralis än vågar, än vågor, likaledes skattar och skatter, thenne qvinna, thenna man o. s. v. I afseende på skiljetecknen och stafningen råder ett fullkomligt kaos. Må vara att skillnaden mellan artikeln en och räkneordet een ej var så tydligt utpräglad och ytterligare blef af utgifvaren bortslarfvad. Men här kan man få se med, mäd, mädh, tåhr, tors, tårss i presens af verbum töras, mehr och meer förekommande i samma versrad. Ett ord hafva vi funnit stafvadt på fem olika sätt eller ungefär så många som det är möjligt att hitta på: segger, seger, säyer, säier, säger. Lucidors verser äro i sjelfva verket skrifna på hans tids hvardagsspråk. Han använder det lika mycket för högtidligare som gladare ämnen. Det är ganska intressant att sålunda få veta, huru våra förfäder talade sins emellan. Somliga ord hafva nästan kommit ur bruk (såsom partikeln full, fuller, fulla), andra hafva långt från hufvudstaden och den allmänna samtalstonen fördolt sig i någon provinsdialekt eller jargon (så interjektionen throm, thromme, hvilken den som skrifver detta kan minnas sig hafva hört af sina oldfäder från roslagstrakten, och partikeln. lell, som man ännu kan få höra på landsbygden). Andra ord äro på 1600-talet utstyrda med öfverflödiga tyska prefixer. En mängd ord erinrade då ännu lifligt om systerspråket danskan eller den gemensamma norræna tungan. Man kan säga, att vårt språk då hade ett djupare och hårdare uttal än nu, men deremellan, när det behöfdes, lät naivare och ljufvare. Spegels »Guds verk och hvila» har ofta blifvit användt af språkforskare i modersmålet. Vi, som sakna så väl utrymme som nödig sakkunskap att härutinnan jemföra honom och de andra karolinerna med Lucidor, taga oss härmed friheten att påpeka äfven den senares skrifter till den nyvaknade fosterländska språkforskningens och landsmålsföreningarnas uppmärksamhet.

Vi öfvergå nu till att göra några betraktelser öfver Lucidors särskilda vitterhetsalster. De indelas efter innehållet uti »Lyckönskningar», »Bröllopsskrifter», »Grafskrifter», bearbetningen af »Om een möös plikt», »Verldsliga visor» och »Psalmdikter».

Lyckönskningarna äro blott sex, och vi kunna lätt öfverhoppa dem. Vi anmärka blott tidens sed att med det mest hyperbola smicker öfverhölja sina personer. Ibland träffar det rätt naivt in med författarens egen sjelfförödmjukelse. Så heter det om bankdirektören Pötter-Lilienhoff:

»Vielleicht komt noch ein Schwan, der seinen Ruhm besingt,

Dass dessen laut Getön bis an die Wolcken dringt.

Ich bin nur eine Gans, so[33] nichtes kan als kirren,

Und würde mich gar bald in dessen Gröss’ verirren.»

Men allra värst öfveröses lord Howard af loford. Vi hafva ej vid genomläsandet af dessa tirader kunnat undgå att erinra oss Macaulays skonslösa omdömen: »Hvarje rik och godhjertad lord ansattes af författare med ett så oförsynt tiggeri och ett så ömkligt smicker, att man på vår tid derom knappt kan göra sig ett begrepp. Man väntade att den beskyddare, åt hvilken man tillegnade sitt arbete, skulle belöna författaren med en börs dukater. Böcker trycktes derföre ofta endast för att blifva tillegnade. Denna handel med smicker hade den följd man kunnat vänta. Ett till gränsen än af oförnuft än af gudlöshet drifvet smicker ansågs ej vanära en skald. Oberoende, sanningskärlek, sjelfaktning voro ej de saker som verlden fordrade af honom». Likväl ansågs det ej liksom några sekler förut tillständigt, att poeten helt öppet i vers uppgaf den summa som han behöfde. Men hörom lordens beröm:—

»Minerv’ and all the Muses’ skill is gone,

And faith! Apollo with all eloquence

Can scarce describe Your glorious Excellence:

It must needs be no Man but Angels tongue,

That would in words set forth a worthy song

Of You, Great Hero, Crown of English Lords,

Whose marv’lous virtues far surpass the words

Of man. — — — — — — — — — —

— — — — — — — — — — — —

What labours more than Hercles You have done?

What victories more than Caesar You have won?

— — — — — — — — — — — —

Mars and Apollo are in striving mad,

Whose glorious laurels first shal crown Your head.

But (pray t’excuse me) I swear by my oath:

Sir, You are twice more worthy than them both.»

Som emellertid mylord snart skall stiga ombord för att åter segla till England, låter skalden gudarnes fader, Jupiter, på majestätisk latin befalla de öfriga gudarne att på allt sätt gynna hans resa. De svara på olika länders språk. Hafvets beherrskare, Neptunus, uttrycker sig på engelska, och det är intet dåligt påhitt af poeten att under dåvarande rivalitet mellan de båda sjömakterna, sedan Neptunus lyktat sin hyllning med ett

»We have no Sovereign, but Brittain’s King, next You»,

låta Æolus yttra sig på holländska:

»Ik hebb, wat U belieft, altijd te doen bemint.

Sou ik er tegen staan? Ik ben maar bloot een wind».

Derefter talar Mars, krigsguden, svenska, Apollo italienska, den lysande Phœbus fransyska och Mercurius på lätt tysk vers.

Vi öfvergå till den följande afdelningen:

Bröllops-skrifterna. De äro tjugutvå till antalet, nästan alla på svenska och till närmare bekanta, ofta slutande med lättgissade gåtor af mer eller mindre obscen beskaffenhet till »kvinfolcket», någon gång med en genom längre och kortare versrader bildad figur, som ser ut som en festpokal, fylld med lyckönskningspoesi. De synas också mest vara lämpade till en andlig dessert efter maten, medan sällskapet ännu sitter och »måvar» sig kring bordet. Såsom tillfällighetsstycken är naturligtvis deras innehåll högst omvexlande om ämnet än är detsamma; och, hvad som utgör en verklig förtjenst, versmåttet är rikt och ledigt, från alexandrinen till 8-, ja, 6-fotade jamber och trochéer. Med hvilken förvåning och beundran skulle ej gästerna åhöra ett så lätt spel af den svenska sånggudinnan! Men såsom endast ett gladt skämt för stunden, måste de vara utan egentligt konstvärde och göra ej heller anspråk derpå. Författaren kunde väl aldrig ana att de skulle läggas under den litterära kritikens ögon efter två seklers förlopp. De stå derföre på gränsen af ett vittert och kulturhistoriskt intresse, och om vi granska dem något närmare, sker det visst icke ur poesins synpunkt, som det här vore orätt att tillämpa, utan för att få vissa inblickar i tidehvarfvets och författarens skaplynne. De äro uppfylla af gamla, nu till en del förlegade ordspråk, af barnsliga allusioner på brudens och brudgummens namn, till och med af då brukliga och ännu ej alldeles aflagda svordomar, som lätt halkade förbi under gästabudsglädjen. Vissa talesätt återkomma oftare, såsom att tärnorna liknas vid »iordgudinnor», att Venus för bruden »i fägring som i dygder villigst vijker» och »at the, som två i dagh», snart »läre vara trij».

I allmänhet är poeten känd för att vara »maaklöös plump» och ha en »stoor truut». Flickorna äro rädda när han kommer med sina gåtor, och han måste på förhand ursäkta sig att

»När iag then sätter vijte[34],

Så vet iag (fast thet lijte)

Lell både kaas[35] ok huut».

Ingen af gåtorna förtjenar att här citeras. Men hvad skulle ett sällskap i vår tid säga om man läste upp för det verser som dessa om det äkta ståndets lycka?:

»Hon bädder sengen med

Ok vermer henne sielff. Tänck hvad för hugnad thet,

När hennes svanduun-blööt ok sniö-hvijt armar liggia

I örnegotes rum! Tå höfver man ey tiggia

Olofligh kiärleckz-leek. Hon vil hvad kiärstan vil.

Hon rettar honom tit ok retar ok ther til

At hvila. Gifftans frucht seer man, när vaggan rultar,

Och två, tree små på rad kring stool ok benckiar tultar.

Hvem frögdas icke tå, när barnen stamla ’far’?»

Och vår förvåning stiger, när vi besinna att dylika breda skildringar ej kunde dölja sig under qvickhetens larv. Någongång försöker dock Johansson vara qvick som t. ex.:

»Sophia sitter tyst,

Män troen thet ingalunda.

Lell låss hon stundom blunda,

På thet hon må blij kyst.

Iempt henne Ingeborg,

Som kalffskin gaff ok fekk en korg.

— — — — — — — — —

Sij Sissla, som är vååp,

Hon troor för sant ok vissa,

At iag ey rätt kan gissa,

Thet hon aff mate-skååp

Mehr håller og af brenvijn-stoop

Än aff then bästa unga gloop.

— — — — — — — — —

— — — — — iomfru Malen

— — — — — — — — —

Vil haa en man ok blifva gifft,

Män I döö mökärng. Mins min skrifft! O. s. v.

Trots all plumphet lyckas det honom synbarligen icke. Utom att den tidens enkla förhållanden ej erbjödo så många på samma gång nära och fjerran liggande motsatser, hvarmed just qvickheten leker, låg denna ej i hans natur. Den var för mycket lidelsefull och allvarsam. Deremot hade han stora anlag för satiren, såsom vi sågo i det gyllenstjernska giljareqvalet, hvarom vi förut talat, och han hade kunnat blifva någonting i den vägen, om han blott bemödat sig och ej öfvergifvit den. Men dermed hafva vi ej sagt, att icke hans bröllopsverser äro uttryck af en uppsluppen glädje. Tvert om utvisa de ofta för oss, som nu läsa dem två hundra år efteråt, att dagen varit mycket glad, att de tillkommit i lekande hast, och att poeten varit beskänkt lika mycket af Bacchus som af Apollo.

En annan sak att anmärka är den stora mytologiska apparat, som tiden hade för sed att sätta i rörelse. Ej nog med att hela den grekiska gudaverlden lefver upp igen för att illustrera nordboernas bröllop. Äfven nordens gudar förekomma ibland, såsom Oden och »hans stora grymm» och Tor med sina viggar, och trifvas väl tillhopa med de grekiska i samma sällskap. Ja, Venus och Frigga, Astrild och Amor äro endast olika namn på samma personer. Der den mytologiska nomenklaturen ej användes, säger man t. ex. »maat-guden», i st. f. Comus, ty en gud måste det vara äfven för köket. Ett så högförnämt sällskap kan ej ibland undgå att ta sig löjligt ut inom skaldens enkla umgängeskretsar, som ofta aldrig förut hört talas om dess tillvaro. Så besjunges vid ett tillfälle Astrilds stora makt, huru han kufvat alla gudar och heroer, Orpheus och Eurydice, Jupiter och Danae, Thetis och Neptunus, Daphne och Phœbus, Hercules och Omphale, men sist har han varit i Upland och skjutit »et Bärg i Brand», d. v. s. handelsman Brandberg, som nu håller bröllop. Vid en assessors giftermål framställes en tvist mellan Themis och Frigga, som hvar och en vill ega honom i odelad besittning. Jupiter förklaras jäfvig som domare för sina många kärleksaffärer, men Apollo sliter slutligen tvisten på Helikon så, att den ena gudinnan får rå om honom om dagen och den andra om natten. En inspektors öfver kopparräntan kärlek uppkom så, att Amor en gång fick lust att bli grufdräng i Falu koppargrufva, men råkade ramla ner i det kallaste vattnet. Herr inspektorn kom och hjelpte upp honom igen, och till tack derför sköt guden, sedan han först fått grundligt värma sig, en pil i räddarens bröst. Utan tvifvel hafva dessa barnsligheter mycket roat gästerna och förtjusat de nygifta. Men aldra tydligast se vi tidens smak afspeglad i bröllopsrimmen vid herr Utterklos och jungfru Bojs sammanvigning. Skalden gick och promenerade vid Parnassus och hittade der gudastämmans protokoll, som Mercurius hade glömt. För att åter få det, tog denne honom med sig till Helikon. Nu följer i Bellmans manér i lätta verser en pikant beskrifning på gudarnas samqväm. Så sprang Astrild på dörren, åtföljd af Mercurius och den berättande skalden, som undrade hvad som månde ske. Men Astrild lopp omkring i skogen och sköt och träffade slutligen en utter, som, sårad, gaf sig ut på sjön, men hvars klo dervid fastnade i en boj; båda antändes och drefvo i land till Amors fröjd och gamman. Det är på detta sceneri på Helikon som Lidén hänsyftar, då han hos Lucidor fördömer »ej blott en allt för ymnig påminnelse om gudar och gudinnor utan äfven en stil, som alltför bjert afsticker från de gamles mönster. Ty hvem skall fördraga, att han under gudarnas gille låter Saturnus snarka så att det blir genljud i salen, Venus bete sig som en tokig käring, Mars gå omkring och hvissla och Vulkanus röka pipa?» Vi kunna ej instämma i dessa Lidéns klagomål. Ty det vill synas oss, som om på en tid, då man hemtade hela sin bildning från antikens studium utan att ännu uppfatta dess lefvande konst, det var en verkligare skaldeinspiration att förläna dessa gudanamn åtminstone sin tids själ och verksamhet, än att helt mekaniskt och dödt återupprepa den yttre formen, hvad som sedermera skedde i ett korrektare men andefattigare tidehvarf. Likaså ser man på gamla böcker från denna tid vignetter, föreställande vissa personager från den grekiska mytologien, men omgestaltade efter då brukliga föreställningar och hemseder. Och Lucidor har verkligen här lyckats få ett sceneri i gång, som passar bra in på bröllopsglädjen och ej illa häntyder på Bellman.

Ty han har någon gång fått den farliga äran att af granskare jemföras med denne beundransvärde skald. Atterbom har kommit att tänka på »Bacchi tempel» vid genomläsandet af Lucidors »Giäst-buds-lust» till en viss Giliussons bröllop. Sannt är, att det mytologiska frasmakeriet och hyperbola smickret här lemnat plats åt en liflig och väldisponerad festidyll. Skalden är ej sjelf närvarande utan målar i sin fantasi, huru det skulle gå till. Det blir sålunda ett verkligt skaldestycke. Han ser brudgum och brud stå i en krets af så vackra tärnor, att han skattar sig lycklig att ej vara der och förlora sitt hjerta, ser, huru maten bärs fram på stora fat, alla slags stekar och fågel, potage, frikassé och pastej, mandeltårta och konfekt, samt hvilket nederlag sker på faten. Men qvinnorna, som skola låtsas vara mätta, lemna sin mat nästan orörd, och när grannflickan obligerar, svara de: »Syster, tack, iagh hafver ätit väl». Så kommer Bacchus stånkande in med silfverbägare och glas och dricker »Danman- och Danquin-skåål». Nu går vinet och ölet kring bordet, och flickorna varnas af poeten att ej förtära ett helt »spijsöhls kruus i sokker och renst vijn», ty det kan bekomma dem illa. Pokulerandet fortsättes, så länge man sitter stillsamt och stadigt på bänkarna kring bordet. Vid midnatt röra musikanterna på strägarna, och dansen med kurtiser och favörer begynner. Slutligen lemnar man dansplatsen, och Hymen drar »sparlakanen igän», »ok innan åhre går omkring», de »läre vara trij.» Man läser än i dag med nöje denna glada och sansade idyll, men det är dock en lång väg mellan den och Bellmans genius. Lucidor besitter hvarken hans dramatiska kraft att med få drag upplysa hela scenen eller hans rikedom på fullt utpräglade personligheter. Hvarför blef här ingen Bellman? Svaret kan ej blifva något annat, än att hänvisa på den, med tanken aldrig mätbara hemligheten af skaldestorhetens olika grad. Ty en så väldig originalitet som Bellmans under kung Gustafs soliga tidehvarf födes sällan. Hos Lucidor finnes den icke. Äfven i ett annat tillfällighetspoem, som dock innehåller åtskilliga metriska knaggligheter, har man funnit likhet mellan honom och Bellman. Det är det enda stycke, som Sondén anser läsvärdt af alla hans bröllops- och griftqväden. Alla känna vi den store skaldens sätt att måla nordens sommar och natur. Men den äran kan ej förnekas Lucidor att i sin »Berg-råårs eller Nymphers chor» hafva haft en aning om det stämningsfulla sken, som mer än hundra år senare Bellmans poesi skulle utgjuta öfver Djurgårdsstränderna och Mälarens mångbesjungna sjö. Det är ett af dessa sommarlandskap, som endast Norden eger, då det smyckar sig desto ljufvare som den kulna hösten ej är långt borta. Och det är ett konstnärligt grepp af sångaren att å skådlig göra naturens skönhet under bilden af ett gudarnes samqväm kring land och vatten. Vi veta nu icke, till hvilka qvädet skrefs, endast att det rörde ett giftemål mellan herrgårdarna Aske och Signildsberg vid Mälaren. Men han har sjelf förgätit de vanliga personalierna och höjer sig som en äkta skald öfver dem till en sann natur- och festingifvelse. Vi meddela poemet i någon förkortning.

(Berg-råårs chor:)

Kom, säijen, Nympher kring Mälare-strömmen,

Hvad för et glädie-speel ok frögde-sång

Höres alt rundt omkring? I Nympher, dömmen,

Hvart ut sig ärnar alla gudars gång,

Som allesamman

Med störste gamman

Ok lust sij the Sathyrers bokke-språng!

Alt sijr man, hvad man sijr, at det sig gläder,

Fast om det löper åhrsens tijd emot.

Nu gifver himlen här mehr liufligt väder,

Skijn hafver härtil ond haft af rägn-soot.

Alt måln fördrifver.

Ok himlen gifver,

För hvad han sargat, åter läke-boot.

Män hvad är orsak til at det så händer,

Hvad för en under-makt som lagar så?

Hvem är, som all vår sårg ok olust vänder,

Som vij alt härtil haa måst undergå?

För rätt ok vissa

Kunn vij ei gissa,

Om vij det ei igenom eer förstå.

— — — — — — — — — — — —

Lell måste vij med god skiäl oss förundra,

Hvad som i dag kring Mälaren lär blij,

Efter som Jupiter nyss vänstert dundra,

Ok vij å denna dag fulkomligt sij,

Hur alla gudar

Mercur sambudar

Ok ingen, än Erinnys, lemnar frij.

Välan! I fall at vij rättligen höra,

Så hörs i vädret en rätt gudlig röst,

Ok huru Muserne liuft stränger röra.

O, skiöne sommar-väer i första höst!

Vist boor när handen

Vid Mälar-stranden

Den, hvilken himlen tillför hiertats tröst.

— — — — — — — — — — — —

Mälare-nymphers chor:

I Nympher, som i vatne boo,

Eer glädie bör så väl som vår nu groo,

Fördy at I, som vij, för sant ok vist

Igen få, hvad som vij i fiol ha mist.

Nu haa vij fram för andra mon[36],

Seen som sin boning bygger Themis son

Uppå vår önsklig grönskand skiöna land,

Ok I, I Nympher vid eer ljuflig strand.

Nu lär’ vij begge ti god roo

Oss glädia, hvar uti sit egit boo;

Nu vår gudinna, som här omkring råår,

Rättrådighetens son til maka får.

Dy frögdas alla gudars hoop,

Ok all’ gudinnor gifva glädie-roop.

Sij, hvar som framför alla deras trop

Gud Hymen brude-faklan tänder op!

— — — — — — — — — — — —

Nu ha vij eder aldels teet,

I Mälar-nympher, hvad som skeer ok skett.

Dy vill vij, när som solen mist sin glans,

Med eder träda fram i spel ok dans.»

Grafskrifterna äro 38, hvaraf fjerdedelen äro författade på tyska. Endast anmärkande, att dessa till innehållet likna de svenska, men till formen äro ledigare, gå vi dem förbi, emedan de tillhöra ett främmande språk. Vi citera blott ett par strofer som prof. Det är vid grefvinnan Oxenstjernas, född Lewenstein und Scharffeneck, graf:

»Ach, aber! Jammer, Jammer, ach!

Sie ist dahin, sie ist verblichen,

Und wie ein Sonnenlauff verstrichen.

Wir sehen ihr betrübet nach.

Sie ist dahin, sie ist verschwunden.

Folgt dem, den sie für ihre Sonn’

Hielt, wie Dian’ Endymion,

Mit dem sie ewig ist verbunden.

Kommt, wetzt die Zähn’ an diesem Sarg,

Ihr Hasserinnen edler Jugend

Und falscher Leibwach’ aller Tugend.

Neid, Missgunst und was noch mehr arg!

Hier wird eu’r Spiel euch nicht gelingen.

Ob gleich du, blauer Neid, viel kanst.

So wird dir hie doch Zahn und Wanst

Von deinem eignen Gifft zerspringen.

— — — — — — — — — — — —

Ihr aber, die ihr übrig seidt

Und diesen hohen Trau’rgepränge

Zu ehren folgt in langer Länge,

Betrachtet eure Sterblichheit!

Was hell sich zeigt und schnelle steiget,

An Glantz der Sonnen übergeht,

Fällt, wenns am allerbesten steht,

Wie diese Sonn’ sich ruhig neiget.»

Vi kunna på samma gång ej neka oss nöjet, att som prof på hans latinska diktkonst afskrifva följande sköna verser vid den lille Sven Edenii bår:

»Si bonus es, heu, plange probis non parecre Parcas,

At tremulis sacros ululatibus atque boatu

Manes thebano prudens turbare caveto.

Crinibus haud opus est sparsis, nec tristia fœdis

Signa genis addas infestis unguibus. Absint

Mænades. Ite procul! Poscunt vos orgia Bacchi.

Si bonus es, heu, plange probis non parcere Parcam,

Purpureos spargens flores violasque rosasque,

Adde apium dextra, calathis da lilia plenis.

Sit procul infelix bubo, sit noctua tristis!

Thura, crocos et quicquid habent, incende, Sabæi,

Atque immortales amaranthi necte coronas,

Svavibus et siccam perfunde liquoribus urnam[37],

Et cineres lacrimis irrora, murmure læto

Dic: felix fatum! Melior de pulvere surget

Phœnix, in cineres nunquam rediturus. Abito!

Si veterum voto vis claudere, forte licebit:

S. T. T. L.

Sit Tibi Terra Levis, sit in urna perpetuum ver!

Si malus es, mirare probis non parcere Parcas.

Vivus disce mori metuens, quoque vivere discas,

Mortuus, a vivo hoc, quo sic quoque vivere possis.

Sed si derides, Epicuri de grege porcus,

I, fuge, curre cito! Sequitur pede pallida vindex,

Parca, et eris, nec eris quod hic est.

Bene vive!

Valebis!»

Men vi öfvergå till vårt egentliga ämne.

Troligtvis uthärda nu inga andra än forskare att genomläsa alla dessa begrafningsrim, ty det kostar verkligen på, att följa till slutet de tråkiga, oerhördt utdragna och merendels räsonnerande alexandriner, hvarpå de äro författade. Dock måste medgifvas, att för oss, som nu ega dem alla i rad efter hvarandra och skrifna i en vår tid alldeles motsatt smak och till för oss likgiltiga eller alldeles okända personer, det måste vara en svårare sysselsättning än det var fallet på Lucidors tid, då de utan tvifvel hade både intresserade och beundrande läsare. Emellertid är deras konstvärde ringa, deras meter hackig, och man kan ej annat än förvåna sig öfver den vårdslöshet samt på sina ställen rent af omening, som utvisa så väl att de skrifvits raskt undan, som att de äfven blifvit slarfvigt utgifna. Trots det högtidliga, som man fordrar af verser vid grafven, äro de i ovårdadt språk och inkonseqvent stafning föga bättre än bröllopsrimmen. Likasom de sakna sjelfkritik, äro de också utan hållning och en alltigenom värdig sorgestil. Vi skola ur massan blott uttaga några få citater. Skalden begagnar ofta det sämsta hvardagsspråket, ända till oqvädingsord, t. ex. »pykka», »hampus» (skråpuk, odugling) m. fl. Hvad skall man säga om det tillkrystade i en sådan sats som denna?: Himlen ville ej att en viss person skulle bli längre i den falska och bekymmersamma verlden,

»Som mäd gull-glysand skijn mång tusends gudh-veet skymmer».

Eller om den brist på lyftning, som röjer sig i en sådan sats, då de fattiga skola beklaga en viss persons frånfälle?:

»Så offta theras maga sin affran kreffver.»

Man får understundom fundera mycket, innan man fattar hela passager i dessa begrafningssånger. De åtföljas vanligen af särskilda grafskrifter, som bestå af mycket beröm till den aflidne och åtskilliga i en pikant sentensform affattade varningsord till den förbigående läsaren att komma ihåg, att »alt födt och gödt blijr dödt» o. s. v. De äro affattade i form af minnesstenar, grafurnor och dylikt och målades eller inristades på grafvårdarna, så att en vandrare på den tidens kyrkogårdar visst icke saknade tillfälle till både roande och uppbyggliga betraktelser. Som de emellertid äro rätt utförliga, skola vi ej inkräkta på utrymmet genom att citera dem. Vi skola blott anföra de kortaste och bästa.

Till stilen utmärka sig Lucidors griftqväden af ett visst manér, en stark patos ända till häftighet. Han uppradar en mängd ord efter hvarandra t. ex.

»Ängslan, pust, suk, snyftan, iämmer,

Sorg, kval, tårar, hierte-kvaaf,

Alt hvad siäl-bedröfligt klämmer,

Grufste sorgers olyks-haaf.» Etc.

Det handlar dock om ett litet barns död. I allmänhet besitter han stor kraft i att förekasta menniskan hennes förgänglighet och lyfter sig då ofta till verklig poesi:—

»Hvad vårt falsk-nembde lijf dock är: röök som försvinner,

En dimma som förgår, et reep som siälar binner,

Förnufftes fångetorn, et tukt-huus fylt mäd nödh,

Gallblandad sötma ok halfflefvandes en dödh.—

All theras prål ok prackt ok mackt är platt försvunnen,

Lijk som en giäller röst som hörs ok ey blijr funnen,

Lijk tijden, som nu är i varelsen ey ståår,

Lijk som en skugga flyr, och lijk en dröm förgår.—

Hvem veet ey, han skal döö? Men hvem kan timman veta?

Slätt ingen. Du må fritt i hand ok himmel leta.

Spör alla stiernor åth ok lysta granligt til,

The säia: Tu måst döö. Män när? När som Gudh vil.»

Men lika ofta faller hans patos så långt ner, att den väcker ett löjligt intryck, t. ex. der han begagnar följande upprepade interjektion:

»O, o, o, usle värld!»

eller

»Säg: Jemmer, iemmer, ah, ah, at herr Wibbling dog!»

eller

»Hvi liommar[38] klokkors röst mädh sörgligt bing, bang, bong?»

eller vid handelsman Brandbergs död:

»Så stog herr Brandberg fast i olyks-storm ok nöd,

Bar himlen Atlas-lijk på axlen til sin dödh.»

Så slösar han ofta med ett smicker, som svårligen kan hålla läsaren allvarsam. Och ett allt igenom löjligt intryck gör äfven hela griftqvädet vid Axel Gyllenstjernas »snälle dock sälle dödzfälle». Det är en knappt åttaårig pilt. Poeten försäkrar nu, att »han var skapt aff Gudh, et underverck at blij», att han redan var »i barne-skona gråå aff dygder ok förstånd, thet neplig then kan nåå, som för sin kappa skuld Philosophus vil heeta»; hans redan å daga lagda minneskraft jemföres med Cyri, Hadriani och kejsar Ottos, som kunnat nämna hvarenda soldat i deras armé vid namn. Det säges, att, om han fått lefva, han öfvergått både dem. Cæsar och Scaliger. På sin dödsbädd förmanar pilten de äldre att vara gudfruktiga. Ej under då, att hela parnassen sörjer, och allrafrämst Apollo, som har klädt sig i svarta sorgkläder, afspänt sin lyras strängar, flätat cypresser i sitt gyllene hår och sitter med kinden stödd mot båda händerna och stirrar oafbrutet »rät ändast op i skyyn» på en lysande Gyllenstjerna, som redan fördunklar den bredvid stående Phœbus. Hvem igenkänner ej här en möjligen minnesgod, men lillgammal liten gosse, hans familjs öfverdrifna förhoppningar och sorg, faderns anhållan om ett särskildt sorgepoem och den stackars poetens tiggarmessiga smicker inför den högförnäma familjen? Den bifogade grafskriften är med rätta berömd:—

»Solen i sin neer- ok opgång håller vissan tijdh ok lopp,

Men nys gek en Gyllen-stierna genom nedergången op.»

Men det märkvärdigaste hos Lucidors griftqväden är deras blandning af högt och lågt, högtidligt och profant, snillrikt och löjligt, som redan Sondén anmärkt, och som ligger alldeles bredvid hvartannat utan längre öfvergång. Vi kunna ej gifva något bättre exempel härpå än verserna vid Lorens von der Lindes graf. Här beskrifves »den rätta adels dygde-vääg», hur all adel utan dygd är

»En balsam, som haer mäst sin bäste lufft af lijk,

En präktig fattidom, then andras dygd giör riik,

— — — — — — — — — — — —

En lys-mask, som man blott för mörka sinnen lys,

Et herligt slott ok borg, som dumman bonhunn hys»;

men när sonen vill efterapa faderns ära,

»Då kan en dvärg mäd skiäl iett-föttren effterföllia,

Då drifs en liten våg utaff en större böllia.

— — — — — — — — — — — —

Then kan mäd rätt gått skiähl aff bästa adlen kallas

(Hvad elliest titt om slijkt i bonde-gårdar rallas)

— — — — — — — — — — — —

Mig tykkes at en slijk, som hafver konst ok modh,

Är dubbel adlig född aff dygd ok adlig blodh.» O. s. v.

Man kan ej förneka det snillrika i många uttryck, men hvilket lågt språk deremellan, och detta vid ett riksråds och fältmarskalks sorgehögtid! Men tidens naiva sed var sådan. Det är ej han ensam som skrifver så. Vi hafva här Lucidors åsigter om adeln—han har ofta intresserat sig för ämnet och ej saknat anledning dertill—och framstälda inför detta höga sällskap i samma tonart, som han troligen begagnade på källaren, då han diskuterade inför sina lyssnande bekanta. Här förekomma dock ord om adeln, som äro det skönaste loford, den någonsin i Sverige förtjenat:—

»Ett konst-hvass-slipat svärd ok sinn-klook-skurin fiäder

Är stodren. Mellan them all landsens välfärd ståår.»

Det var hemligheten af adelns och Sveriges då varande storhet. Så har han ofta poetiska tankar och välformade fraser, men de ligga djupt inbäddade bland massan af orediga och simpla framställningar och ändlösa reflexioner.

Den antika mytologien användes här naturligtvis mindre än i bröllopsrimmen, men den uteblifver dock icke helt och hållet. Skalden har tydligen åtminstone lika mycken benägenhet för Olympen som för den högkyrkliga teologin. Man finner Jupiters namn ej långt från Guds eget, och Jesu heliga namn, visserligen aldrig profaneradt, förekommer högst sällan. Men den bibliska arsenalen tillgripes ofta, och Jonatan och David, Achitophel och »Susanne-gubbarne», Asmodeus och benrangelsmannen (»then tårr-vijg-skanklad död») figurera vid sidan af antikens heroer. Men allra mest citeras de gamles historia, och exempel hemtas oupphörligen derur. Dessa exempel äro likväl ej alltid efter vår tids smak lämpade för ämnets högtidlighet. Så anföres som bevis för oberäkneligheten af dödens ankomst historierna om hur Fabius drack in ett hår med mjölken och dog deraf, hur en ostra liksom en örn släpptes ned på Æschyli flintskalle, hur Catulus afled af kolos, och Priseus af ett fiskben. Samma naiva smak visar sig öfverhufvud vid den hop lärdom, som är inströdd i den allvarliga betraktelsen, och sägnerna taga sig ut som anekdoter, hemtade ur den tidens läroböcker. Derunder begagnar han tillfället till att göra filosofiska räsonnemanger om hvad som sysselsatte hans tankar, att fundera öfver den på modet varande kemin, hvarpå vi förut anfört exempel, slutligen att meddela biografiska notiser och en och annan målning, efter hvars och ens förhållanden. Sålunda omtalas vid Björnklos graf på flytande vers, huru han blef sänd till kejsar Ferdinandus till Regensburg och efter dennes död till riksdagen i Frankfurt vid Leopolds val, huru han som sändebud hos fransmännen parerade deras sluga statskonst och vid hemkomsten blef hofkansler. I en gammal krigsöfverstes sorgverser skildras lifligt, huru fienden var mer skrämd för honom än »haren, när han hör at trumman taar på gåå», huru han stod stadigt, när »eld-mortlar högt mäd tunga stenar spelte», och »rytterit brööt in på skarpa piqvers hegn», »at hijt et hufvud flög, thijt armar eller been», huru han tåligt trotsat hunger, törst, köld och hetta, regn, dagg, slagg, hagel och snö, men ej varit så rik på ord som den, som vid ölkannan och tobakspipan bestämmer, huruvida en general gjort rätt eller icke, fastän han sjelf i fält ej ens sett en död hund. Om en assessor omtalas bland mycken patos, att han var af urgammal frälse- och prestslägt, att hans farfarsfar var den förste luterske prest i Vadstena, att fadern ville ha äfven honom till prest, hur han gjorde motstånd, kom till Gestrikland, blef rådman och borgmästare o. s. v. Dessa uppgifter hade väl den aflidnes anförvandter helt menlöst velat få in i de bestälda verserna. En köpman får det berömmet efter sig, att han, en simpel bondson, som älskade handel, dock var »ingen jude ell’ korne-buuk», som fröjdade sig åt missväxtårens högre spanmålspriser och bedrog folk på jern och kläde. Mest betecknande härvidlag äro dock de på sin tid bekanta verserna om Truls Kåhre, utrikes-resanden. De synas vara skrifna, ej för den sorgklädda skaran kring likkistan, utan, för den massa folk, som då löpte till vid begrafningar. Poemets första afdelning börjar med en hänsyftning på, att vi här i lifvet ju alla äro vandringsmän. Sådana behöfva passande reskostym, matrensel och staf med två knappar, böra dock ej vara utstyrda (skämtar poeten, som väl hört någon sjöhistoria derom) som den påfviska bilden i Calicuth, hvilken liknar hin, der han mottager de troendes hyllning »i en stor läder-kraga mäd kors ok kröke» och med sjöskal och en mängd andra prydnader, som ständigt hvälfva sig omkring »slijk soomagas» hals. Det behöfves äfven godt och troget ressällskap, och derpå omnämnas en resandes alla faror till land och vatten, liknande frestelserna i lifvet. Den andra afdelningen öfvergår nu till mannen sjelf, som ej fick vara någon »hampus eller en pankaka ok mors grijss», utan med ringa mynt i pungen gaf sig ut i verlden. Denna resa, som väl då var för våra landsmän lika ovanlig som nu en resa kring jorden, omtalas i korthet blott med angifvande af kursen och ortnamnen. Han besökte Danmark, Holland, Portugal, seglade genom Gibraltar sund omkring på Medelhafvet, såg Spanien och Madrid, Genua, Sicilien, Malta, Cypern och Alexandria, genomströfvade så landvägen Syrien och Palestina med de heliga orterna ända till Eufrat och kom tillbaka med en karavan till Egypten, hvars under något utförligare beskrifvas. Härifrån gaf han sig åter ut till sjös, kom till Rodus, Mindre Asiens kuststäder, Stambul, Aten och Korint. Men Hellas’ undersköna ruiner hafva ej gjort det minsta intryck hvarken på resanden eller poeten. Man begrep ännu ej deras värde. Få år derefter skjöto ju Königsmarks venctianska kanoner på Panteon. Truls ämnade sig nu öfver det Adriatiska hafvet, men blef af korsarer jagad kring Afrikas och Spaniens kuster, anlände dock lyckligen till Rom och besåg Italien, först Neapel och, sedan han oantastad passerat Schylla och Carybdis och Ætnas svafvelrökande brand, Palermo, så Venedig, Mailand och Florens. Hemfärden skedde genom Frankrike, England, Holland och Tyskland. Alla dessa och många flera orter äro på ett ledigt sätt inpassade i alexandrinen. Men då Truls kom tillbaka, var han ej lik dem, som yfvas

»Ok skräppa[39] hvad de lärt: tre bokke-språng at springa,

At stöta en falsk quart mäd udde-lösan klinga,

At hosta två, trij ord uth effter franskt humeur

Ok veta, om ey mehr, à vous ok serviteur.»

Han hade lärt sig förfarenhet och vett och blef rådman i hufvudstaden. Och derpå följer grafskriften:

»Then hela värden för tykt nästan alt för trång.

Åt then är thenna plass—trij ahlnar iord—för lång.»

Utan tvifvel var hela detta qväde på sin tid mycket läst och berömdt.

Vi se att till och med sorgepoesin fick tjena till mångahanda ändamål. Likväl är sådant undantag, och tyvärr fylles största delen af begrafningsrimmen af ett i oändlighet uttänjdt räsonnerande, merendels utan poetisk lyftning. Vi skola i korthet angifva de idéer, hvarmed Lucidor här rör sig, endast anmärkande, att de poetiska vändningar, som medfölja, äro af oss uppletade, der de sparsamt förekomma i massan af öfrigt rimgods.—»Alt är inte» och underkastadt förgängelsen; sjelfva de hårda metallerna upplösas. Och hvad står qvar af Assurs, Persiens, Alexanders, Cæsars makt, Solons vishet. Ganymedes’ och Adonis’ däjlighet? Ingen konst, så mäktig den vara må, kan rädda från döden, som leker med menniskan på mångtusende sätt. Liksom en ljuflig ros ler vid morgonrodnaden, men innan qvällen är bortrifven, eller som de största träden i skogen fällas ner af yxan, eller qvittrande och glada foglar fastna i snaran, så skola vi alla gripas af döden. Och huru olycklig är vår bekymmersamma lefnad och huru fåfänga dess sträfvanden! En samlar som Euclio egodelar, en annan löper efter Thais i Korint, en tredje lefver i sus och dus bland kort och tärningar, men endast samvetsqvalen återstå för dem på slutet,

»När lifves trötta skepp får stryka seglen neer».

Döden kommer ju och jemnar allt. »En heerd-kiäp ok en rijksstaf» blifva lika. Det ser till och med ut, som om allt skulle bli sämre och sämre:—

»Lucretia döör bort, Xantippe lifver kvaar».

Gud låter ofta den onde åtnjuta verldens fördelar och den gode deremot lida brist. Det är så hans underfulla råd. Än tager han den gode hastigt bort till sig ur den här snöda verlden, än låter han enligt sitt löfte honom bli långlifvad på jorden (detta användes ömsom efter den aflidnes olika ålder och omständigheter). »Lijkväll, om en vill rätt beskåda ok betrackta», finner man att döden just är lifvet och vårt mål, liksom örnen flyger mot solen, och elden söker himmelen.

Så är det också med den aflidnes »salig-sälle siäl». Men man måste hafva ett tigersinne och en leopards natur eller vara gjord af Pyrrhæ stenar och uppfödd på Kaukasus af drakgift för att ej smälta i tårar vid en sådan bår. Ty mot honom har afunden sjelf intet att säga; Zoili och Theons »laster-tand» kan ej skada honom. Nu prisas hans dygder (vanligen sammanfattade under en benämning »dygden») och jemföras med forntidens store mäns egenskaper, hvilka han öfverträffat. Man kan af honom lära, hvad man bör göra och bör undvika i lifvet. Dervid försummas ej heller att omtalas den nåd, som kongl. maj:t kunnat bevisa honom. Men den, som värdigt förmår sjunga hans lof, vore blott en Cicero och Demostenes, Mantuas svan eller sjelfva Suada. Poeten vet med sig, att han ej duger dertill: »han såf aldrig än uppå Parnassi klint». För öfrigt är tiden alltid för kort att uppräkna alla dygder och förtjenster. Dock skulle minnet i evighet fortlefva i den verld, som han lemnat, så länge denna funnes qvar.

Poeten vänder sig derefter med tröstens ord till de anhöriga. Han »står’et gierna til» att deras sorg är bitter, men de böra besinna, huru väl den aflidne nu har det i jemförelse med oss, arma dödliga. Han går öfver stjernors hvalf i snöhvita kläder och tittar ned på oss och undrar öfver mörkret på jorden. Hans salighet är långt större än den, som de hedniske skalderna trott sig finna i Tempedalen och de elyseiska fälten, i »Amphions röst ok Orphei lyre-klång». Derföre må hans närmaste och vi alla underkasta oss Guds vilja och förtrösta på hans hjelp samt laga så, att vi i likhet med den aflidne må »ur pust til lust» ingå i den eviga saligheten och icke till helvetet.

Bland de bättre begrafningsrimmen märka vi dem till grefve Tott vid hans äkta hälfts, född Oxenstjerna, död, som ega flera praktfulla oratoriska satser. Utan tvifvel har man mycket beundrat denna till den sörjande grefven:

»Ey skiäres utan kvaal ens halfva hierta aff,

Män himlen gier thet heelt igen, ok halfft en graff.»

De vid grefve Gabriel Oxenstjernas död äro märkliga för den dystra färgtonen i Lucidors filosoferande vid slutet af hans lif samt för den lysande ätts skull, med hvilken Bruter, Fabier, Meteller och Scipioner jemföras. Man stod dock ännu midt i ljuset af de stora utförda bragderna. Tiden hade ej hunnit kasta minnets skugga deröfver. Det ser ut, som om skalden efter »Giljareqvalet» sorgfälligare skurit sin penna, då han vände sig till de förnäma. Men mest berömdt var dock qvädet »Oundvijklige dödens öde» vid välborna jungfru Strijks graf. Det är det enda, som Blom finner ha förnuftig mening, och vi kunna våga det påståendet, att det, med någon liten modernisering och förkortning, eger ett varaktigt och stort värde. Som kronan af Lucidors griftqväden skola vi analysera det närmare. Det skall gifva en åskådlig bild af hela hans skaldskap inom denna genre.

Början är sant patetisk:

»Hijt, iordemaskar, hijt! Här kunn’ I rättlig lära,

Hur fåfängt all ting är, gods, högheet, fägring, ähra.

I, som falsk-lysand’ skijn, som sminkte lykans prakt,

Ok hvad som dårars hug plä kitla, haa i akt,

Hijt, säger iag, hijt, hijt! Gran-skåden denna båren

Och thenna skönheets roos, i bästa ungdoms-våhren

Aff dödens kalla nord ifrån sin ädla stamm

Affrijfvin, nederlagt! Kom, kommen, träden fram

I, som ehrt fåfängt hopp med dårlig vällust spijsen

Ok med olustig lust the glade sorger lijsen,

Til högheet, prål ok makt igenom eld ok siö

Med fahra fijken ok ey tänken til at döö!»

Endast ett består, sjelfva ostadigheten, ty hvad trotsar tiden? »Als intet.» Hvar äro nu t. ex. Babels mur, Rhodos’ rese, Pharos torn? »Längstlijfvede Phœnix sielff är (om han är) ey frij». Huru vill då menniskan, »tu mullsäk, maskemaat», undgå förgängelsen? Intet kan frälsa henne, hvarken »all apthekens hälso-maat», mumie-balsamering eller Molukkernas kryddor. Så måste äfven hon, flickan, hvars beröm nu följer, betala sin tribut åt benrangelsmannen:—

»Tänk, öfver-tänk, betänk! The ögon, som så täkka

Mäd sit kysk-klara skijn kund’ Venus-stiernan släkka

Ok trossa solen siälf, är uthan något liuus

Ok liggia uthan skijn i dödens mörka huus.

The öron, them så kiärt Guds helga ord at höra,

Är hörsel-löös’ ok vet’ ey, hvad nu maskar giöra.

The läppar aff corall, aff roser ok rubin

Är döö-blåt öfverklädd’ ok hafva mist sit skijn.

Then snabba hand, som förr med Pallas kunde kämpa

Ok i hand-konstig värk Arachnens klookheet dämpa,

Är stälnad lijk som steen, lijk marmor ok kristall,

För mehr än marmor hvijt, nu meer än marmor kall.

The fötter, som så vijgt then trånga dygd-stijg trådde

Ok genom olyks-törn ok tistel cronan nådde,

Nu the i döden ey mehr någon krafft förmå,

Måst til sit hvijlorum med andras fötter gå.»

Sedan följa fyra utmärkta förmaningsstrofer i kort trokeisk vers. Vi anföra de två första som prof:

»Menniskia, tänck hvem tu äst!

Inte ok een blotter gäst.

Är thet tå ey under,

At tu vilt så fåfängt troo,

Thet tu ävigt här kan boo,

Som döör alla stunder?

Haar tu för tit ögne-måhl

Högheet, makt ok svijkfult pråhl,

Tänk, at alt är inte!

Förty döden, som tig taer

Ok tog tin fahr-fahr-fahrs-fahr.

Gillar inte mynte.»

Slutligen anslås en lenare tonart på strängaspelet. Vi citera de sista raderna: —

»Begråten thenna värden!

Rättferdigheetens sool lys henne, vij haa flärden.

Hoon är frij, trälar vij. Vij ligge, ok hoon står.

Oss brenner sool ok kiöld, hoon haer en ävig våhr.

Vij stå ännu i strijd, ok hoon haer seger-vunnit.

Vij släpe syndens ook, ok hoon hae’r hvijlo funnit.

Hoon leer i himmelsk frögd, vij gråta här vår nöd.

Hoon lifver äfvig säll, vij vänta än vår död.»

»Om een möös plikt», »ett samtal emellan Anna och Phillis», afdeladt i 43 stycken, hvart och ett med sin latinska öfverskrift som anger innehållet, är det enda större arbete vi ega af Lucidor. Men det är endast en öfversättning från den holländske skalden Cats och dessutom ofullbordadt samt senare af Nils Keder öfversedt och rättadt. Dertill kommer att vi måste erkänna, att vi sakna nödig insigt i det holländska språket, så att det är oss omöjligt att uppgifva, hvad som här är Lucidors eget. Dock trösta vi oss lätt med att denna vår okunnighet ej kan beröfva honom det minsta af hans författarära, ty ingen skall nu mera vilja tillräkna Cats’ arbete något poetiskt värde. Emellertid hafva vi genombläddrat hans skrift med ett intresse, som visserligen ej var af kritisk eller poetisk natur, men som här må i några ord uttalas. Ett exemplar finnes på kongl. biblioteket. Redan sjelfva dess yttre utstyrsel med sitt solida och ljusgula pergamentsband måste uppväcka bokvännens nöje. Titeln lyder »Jacobi Catzii I. C. Silenvs Alcibiadis, sive Protevs». Volumen är tryckt i Amsterdam »by Willem Blaev, op’t water inde vergulde Sonnewyser», hvars kännemärke väl stod och speglade sig i någon kanal. Årtalet finnes ingenstädes utsatt, men en latinsk anteckning på främre permens innansida upplyser, att den 12. augusti 1651 en viss Nicolaus Jonæ Galatius fick boken till skänks af sin kärälsklige broder. Det kan häraf tyckas, som om den varit ämnad för det lärda publikum. Men man ändrar snart sin tanke. Ty efter det sedvanliga företalet pä latin och holländska med sitt »Lector — — vale» eller »Leest dan — — en waert wel», kommer en tillegnan till damerna på Zeeland (»Aen de Zeevsche Ionckvrovwen»), och slutligen ända till 11 parentationer till författaren sjelf. Boken består af moral- och kärleksstycken, dock i holländsk mening, d. v. s. faderliga eller lekande råd till folk, som tänka gifta sig, helst till fruntimmerna. Det längsta är det, hvarmed vi skola sysselsätta oss, och kallas »Monita amoris virginei» eller »Maechden-Plicht», särskildt egnadt »ten de eerbare, achtbare, konstrijcke Ionch-vrov Anna Roemers», hvilket är en desto större komplimang, som hennes namn och lof sammanfalla med poemets bästa figur, Anna. Men de holländska verserna äro dessutom parafraserade på i sanning väl gjorda latinska pentametrar, och alltsammans är försedt med lämpliga noter från bibelspråk eller latinska och franska auktorer. Att Montaigne ofta skall citeras är naturligt. Bland de latinska få Seneca, Gregorius Nazianzenus, Augustinus och Erasmus figurera bredvid månget pikant ord af Ovidius och Lucretius. Till och med Euripides anträffas på originalspråket. Men hvad som allra mest slår an, det är planscherna, som åskådliggöra en i texten använd liknelse eller berättelse. Hvilken skilnad mellan den tidens friska och våra stillösa kopparstick! Man ser genast att här finnes konst från kronan till roten af lifvet, från handtverket till Rubens och Rembrandt. Det mest betecknande är just stilen, så väl en konstnärlig som patriotisk. Det är återigen den holländska genren, som möter oss i hela sin egendomlighet. Än får man se den sinlige dandyn med sin promenadvärja och starkt plymagerade hatt samt fröken med sin styfkjortel och stora spetskrage, än bonden grinande åt nappet på metkroken, än en mängd barn, gående på styltor eller lekande med dockor eller ridande ranka. Än se vi benrangelsmannen, som skyndar i väg på en krokodil, eller en hvalfiskfångst med skepp och båtar. Alla djur betrakta åskådaren än i dag med de lifligaste menniskoögon. Guden Amor, som ofta förekommer, ser ut som en välfödd hollandspilt. Än är genren genomförd ända derhän, att hela planschen består af några fingrar, som med en starkt stiliserad ljus-sax snoppa ett talgljus. Den yttre omgifningen är lika nationell. Det är Holland man ser både i gatan med sina sirliga gatuportar, smårutiga fönster och utvecklade takbyggnader, i trädgårdspromenaden, der fransysk rätlinighet och holländsk småtreflighet sammansmält med hvarandra, i det sanka, trädfattiga landskapet med sin kärrmark, sitt kyrktorn och sin oundgängliga väderqvarn, och i dynerna vid kusten, upplysta af en flämtande vårdkas, medan ett båtsegel synes i fjerran, och hafsfåglar skynda öfver scenen. Framför allt förekomma mycken renlighet och blommor. Man blir omsider öfvertygad om, att detta pergamentsband utan årtal skall vara en elegant bok, en slags fruntimmerskalender eller rådgifvare för hvad man kallar verlden. Att hälften är latin och franska, betyder ingenting, ty sådant ingick ju i det täcka könets uppfostran. Man blir naturligtvis nyfiken att få reda på innehållet och se hvad en sextonhudratalets fashionable poet har att säga till damerna samt huru han säger det.

Vi vända oss då från originalet till Lucidors öfversättning, endast anmärkande att den senare, långt ifrån att vara en fri disposition af det förra, mycket nära ansluter sig dertill, så att all sjelfständighet saknas. Den är som originalet skrifven på 8-fotade jamber och på ett ledigt och mera vårdadt språk än vanligt, hvilket troligtvis är Keders förtjenst. Men man tröttnar dock snart på de evinnerliga maskulina rimmen. Och hvad värre är, arbetet är genomtråkigt, man kan ej säga annat. Hvilken förståndig prosa i innehållet! Skalden föreställes i hemlighet lyssna till tvenne flickors samtal öfver en mös pligter och giftermål. Den ena, Phillis, står midt i sin ungdoms vår, är giftassjuk och af inbillning »från rätta vägen villad». Den andra åter, Anna, är mognare till åren, mera sansad och betänksam. När flickorna komma underfund med att man lyssnar på dem, göra de slut på debatten, hvarvid skaldestycket äfven upphör, sedan i sjelfva verket sista ordet i ämnet blifvit utsagdt. Det är till hela sin anläggning och i hvar enda detalj en lärodikt och ej ens en sådan, hvilken eger det mindre mått af poesi, som ligger i gnomerna eller i öfverraskande vändningar. Det är endast en torr och skolmessig förmaning på vers, uttänjd i det oändliga. De båda karaktererna beherrska ej framställningen, utan äro rent liflösa, tillkomna för att bättre uttömma räsonnemanget från två synpunkter. De höra till dessa stela dockor, i hvilkas mun man målat en papperslapp, full af förståndigt tal. Följden är, att de komma att sakna all individualitet och nyansering, och att hela dialogen står qvar på samma punkt och af brist på utveckling och dramatiskt lif icke förmår att i längden intressera. Liknelser användas ymnigt, men de äro ej framsprungna ur fantasins eld utan att borttappa ämnet. De äro mödosamt hopletade från hvarjehanda simpla saker, från köket och bakgården, från diverse yrken och en trivial erfarenhet, någon gång från de yttre naturfenomenen. Till på köpet hafva de blifvit matematiskt och omständligt utförda. Men ännu besynnerligare måste det förefalla oss, att de ofta äro opassande, ja, rent af oanständiga. Den populäre skalden begagnar dock den samtalston, som då flickor emellan brukades. Ehuru Lucidors rykte är för hela stycket indifferent, skola vi dock till försvar för det ofvan sagda lemna ett kort sammandrag af innehållet och dervid anföra de uttryck, som synas oss mest lyckade.

Redan i inledningen begår författaren ett poetiskt misstag, i det han ej öfverlemnar poemets intryck åt framställningens egen konst eller läsarens uppfattning, utan genast i början förklarar:

»Hvad Phillis säijer är full mäst

Gott, men, hvad Anna säijer, bäst.»

(»Al spreeckt oock Phyllis met bescheyt,

Het is u best dat Anna seyt.»)

Phillis uttalar helt naivt sin trosbekännelse:

»Hvem gifftes eij? Hvem blifver mö,

Som icki heller ville dö?

En mödom är een börda tung,

Odräglig för den, som är ung.»

Anna råder henne då att vända sig om saken till far och mor, men Phillis anmärker alldeles riktigt, att det har sig svårt för en ung flicka att yppa sitt första kärleksbehof och sin blyga låga till hvem det vara må, ty

»när een modig piga får

Tri sex uti sin ålders åhr,

Föräldrar, märken då förvist,

At hon haer feel förutan brist

Och, fast hon tiger, någon bräck.

At hon är lustig, stålt och käck,

At hon är modig i sin gång

Och älskar en liuf älskogs-sång,

At hon upbeenar nett sit hår

Och lagar, at alt artigt står,

Band, kraga, knytning, ärmekrus,

Förn som hon går utur sit huus,

Är märken, märken, moer och faer,

At hon eld uti hiertat haer.

En mangill[40] piga tänker kring.

Fast om hon säijer ingenting.

Troo fritt, hon haer af sorg sin deel,

Fast hon haer alt, lell haer et feel.»

Anna svarar, att det aldrig skadar att vänta och se sig före. Man skall låtsa hårdhet mot männen, men lagom, så att de ej gå sin väg i förtviflan. Man skall gifva dem hopp emellanåt, ty derigenom blifva de så mycket mer förälskade. Alldeles som vårdkasarna (»våhlböten») locka med sin eld seglarna att ankra bredvid sig, men icke sjelfva gå ut från hamnen. Mot detta beräknande tal invänder den lifliga Phillis, att hon tror på friarens kärlek, äfven sedan han fått »ja», att en flicka ej alltid är ung och eftersökt, att man kan börja underhandlingen genom mellanhand. Och när Anna förmanar henne att noga lära känna och ransaka sin friare, innan hon ger honom några rättigheter, utbrister hon i en tanke, som hos oss skulle heta »hvad gör en kyss, när ingen den ser?», men här lyder:

»Och gier man kyssar utan breck,

Eij smeta de ell gie en fleck.

Et ermklä tårkar mången af,

Och man behåller hvad man gaf.» etc.,

der det långrandiga talet bjert afsticker mot det lifliga i tanken. Anna visar nu arten af sin erfarenhet. En mös oskuld, säger hon, är mycket skör och bör aktas väl. Med guld och skänker så får man ju allt. Och om man springer och leker med männen, låt vara i fria naturen, på Djurgården, Liljeholmen eller Bralund[41], inbjuder man frestelsen eller skadar åtminstone sitt goda rykte. Phillis har svårt att underkasta sig ett sådant tvång:—

»Man må full binda beest och träl,

Men kvinnans ädla mood eij väl.

Lääs femton låås om hennes krop,

Så blåser hennes vet dem op.»

Efter dessa vackra verser förkunnar hon till sist, att hon allra minst vill gifta sig med en bokmal, som låter henne sofva i fred om nätterna. Anna håller ett långt och förståndigt tal liksom en gammal tant, att man bör äkta en medelålders man, som är lugn och trogen, och ej taga någon svärmande kurtisör. Men han får ej vara för gammal heller, ty

»En purpur-mun och ijs-gråt skägg,

En fager målning, rutten vägg,

Flintskallot hufvud, gullgult hår,

Ijs-kaller snö och liuflig vår,

Een unger mö och gubbe-gloop,

De skicka sig eij väl i hoop.

Taen ingen gammal, ty han kan

Mehr synas faer eer än eer man,

Och fast han lefver, är han dö.

I blifven kiärng ock ären mö,

Een änkia och lell giffter fru.»

I synnerhet får en flicka ej taga en enkling, ty han har kanske förut stora barn, som det blir svårt att reda sig med. Slutligen förmanas systern, att, sedan hon väl är gift, aldrig tänka på någon annan än sin äkta man, och som dervid de båda flickorna märkte den lyssnande skaldens närvaro och sprungo sin väg, är utan tvifvel Annas sista förmaning äfven dennes sluttanke.

Vi kunna dock ej lemna föregående korta redogörelse utan att påpeka en betecknande omständighet. Det förekommer vid slutet en afdelning, den fyrtiondetredje i ordningen, som ej är utförd i den svenska öfversättningen. Phillis är villig att medgifva, att Anna har rätt. Men, frågar hon omsider, hvad skall jag göra, om min far skickar mig en gubbe på halsen, ty så mycket värde har dock ej hans förmögenhet för mig, att jag skulle vilja tillhöra en åldring. Anna svarar härpå med en omskrifning. Qvinnans vapen är ej kraften utan bönerna. Med lydnad vinner hon hårda sinnen hellre än med motstånd.—Var Lucidor missnöjd härmed, så att han lät det utfalla ur sin bearbetning? Och vågade Keder ej ändra hans text eller kände han ej till originalet härutinnan? Men hvad Cats sjelf tänkte vid ett slikt kinkigt fall, det se vi af öfverskriften: »Vis omnis abesto». Guldet skulle segra, hjertat uppoffras.