I. (continued 2)

Vi hafva sagt, att han försmådde sin lefnads lycka. Dock är ej detta den värsta uraktlåtenheten i hans lif. Han har begått en synd, som kastar ett egendomligt ljus öfver likgiltigheten och vårdslösheten i hans karakter och som, mindre ögonskenlig för hans applåderande samtid, hotar att beröfva honom efterverldens aktning. Han har försummat sina manuskript och utan granskning ut kastat dem åt allmänheten och efterverldens kritik. Det var att brista i hänsyn till sig sjelf, sitt rykte och framför allt till poesins genius. Och det låter ej ensamt förklara sig af hans tidehvarfs för oss obegripliga sorglöshet att utan nödig sjelfkritik och utstyrsel utgifva sina dikter. Ty hans mål, det enda som stod honom öfrigt, var just poesin, hvilken han i sina tillfällighetspoem lika mycket försummat som sin öfriga framtid. Hvilken olika väg gick ej Columbus! Denne böjde sig under sin tids prosaiska förhållanden, men fick just derigenom tillfälle att egna en allvarlig och pligttrogen vård åt sin sångmö. Lucidor deremot sökte lefva poetiskt och sjönk ofta i sin poesi ned till den pinsammaste prosa. Om han på bekostnad af sin lefnads lycka hade förmått lemna oss en allt igenom värdig poetisk skatt, skulle efterverldens beundran hafva hållit honom skadelös och kastat glans öfver hans förirrelser. Nu ökas det tragiska i hans öde dermed, att han förspilde sin existens utan att blifva en stor skald.

Vi frestas genom hans beteende att tro, att han sjelf ringaktat sina bröllops- och griftpoem. Har han då sjelf kunnat inse, att han egde för litet snille att bana sig en alldeles säregen väg? Det kan finnas så olyckligt utrustade anlag, att de visserligen genom samtidens fördomar och moln förmå urskilja poesins skönaste kuster, men på samma gång äfven mäta det stora afståndet mellan målet och sin förmåga att hinna det. I så fall har han tömt den tragiska kalken ända till botten och förlorat den sista illusion, som kunnat trösta hans lif. Han stod nu på den pinsamma punkt, då man oupphörligen jägtas att jemföra, hvad man tydligen blifvit, med den sväfvande förmodan om, hvad man kunnat blifva. Men att hafva försakat samhället i medveten likgiltighet derför, att förfela sin bestämmelse för efterverlden på poesins område och att hafva en dunkel aning derom, detta är ett dystert slut på så många lysande ungdomsförhoppningar, helst när ens roll på sådant sätt är utspelad vid trettio år eller den period, då man borde inträda i sin mandoms blomma. Det är otvifvelaktigt att Lucidor känt sitt värde, och mer än sannolikt att han äfven känt sitt fall. Också kallade han sig Lucidor den olycklige.

Vi få dock icke fatta det så, som om han först sent skulle hafva insett sin belägenhet. Tvert om har han tidigt egt en förkänsla af sin sorgliga tillvaro. Man har ofta anmärkt, att det finnes naturer, som med en mängd lysande färdigheter dock äro från första början behäftade med ett fel, som gör dem alla om intet och med blind makt griper sin menniska i likhet med de gamles öde. Redan i det första giljareqvalet till Gyllenstjerna, dateradt den 17. augusti 1669, tilläger han till Lucidor epitetet den olycklige, och efteråt blir det vanligt. Äfven häraf finna vi, att den misslyckade debuten i Stockholm ej har utgjort någon brytning i hans lif. Columbus säger, att han spådde sig olycklig i all sin tid, och att han såg verlden uti en dylik gestalt. Några hafva trott, att han kallat sig så för att göra sig intressant och af de stora, som han tillegnade sina poem, få en desto större penningsumma. Intet är dock falskare. Han har aldrig nämt ett ord om egna öden och sorger i sina sånger till andra. Den tiden var ej ömtålig i uppriktighet. Och huru litet han skydde att framställa sig sådan han verkligen var, må följande anekdoter visa, som äro särdeles upplysande om hans karakter. De äro tagna ur Columbi anteckningar om ett och annat, kallade »Målro eller romål». Den första lyder så: »Jag vill nu tala om en svensk Diogenes, som jag har känt. Det var Lucidor eller Lasse Johansson. Han gick på gatan och sjöng. Då bad jag honom, att han intet skulle sjunga. Han frågade: Hvarför icke? Derföre, så var mitt svar, att det icke är tjenligt. Då bemötte han mig, om ej vädret och luften var allmän, och alltså hvar och en hade fritt till att bruka henne, vare sig i sång, spel eller tal. Så vore också tungan hans egen, och visan, den han sjöng, hade han sjelf komponerat. Då ville jag skilja mig vid honom, tog en annan gata, nemligen Svartmangatan. Vi voro just stadde i dess gatumun på Köpmangatan (såsom vid Stortorget, var väl detta ställe då ett af de mest folkuppfyllda i hufvudstaden). Han ville gerna veta, hvarföre jag ej ville hålla honom sällskap. Jag gaf till svar: På det att icke allt folk må vända ögonen på oss för hans sångs skull och hålla oss för narrar. Han sade, folket vore narrar sjelfva. Dock lofvade han sig icke mer vilja sjunga, det han också höll den gången.» Denna anekdot är oss dyrbar, emedan den visar, att Lucidor var både sångare och viskompositör. Men hvilken sjelfständighet mot hopens undran visar den ej derjemte! Kunde det länge dröja, att ej en sådan menniska blef allbekant? Den andra lyder: »En gång åkte gref Peder Brahe förbi. Då tog jag af mig hatten som andra och bockade mig. Lasse frågade mig, hvarföre jag det då gjorde. Derföre att riksens drots åkte förbi, sade jag, och det heter ’ära den äras bör’, och han dessutom är en herre, hög af ålder och meriter, och meriter ega vördas och äras. Då svarade han: Grefe Per far sina vägar och jag mina. Om jag har några pengar i pungen, så går jag på ett värdshus, lagar om mig det bäst jag kan, och gref Per för sig, hvar han vill. Men har jag något att söka af honom, så går jag till honom och bugar och bockar.»—Hvilken sjelfständighet äfven mot de store! Och detta på en tid, då de förnämste rådsherrarna hade ett litet hof omkring sig på sina gods, och presteståndet på riksdagarna yppade sin fruktan, att, likasom aristokratins hofpredikanter och patronatsprester redan voro det, hela kleresit skulle blifva simpla tjenare åt adeln. Men hörom vidare: »När jag bad honom bättre använda sina gåfvor, söka ynnest hos de höge, deraf han kunde vinna både födan och äran, svarade han, att det vore väl tokigt att sälja sin frihet för några hundrade riksdaler om året. Och dertill vore det en inbillning om den äran. Ty, sade han, om ni sutte vid ett herrebord och jag vid ett gårköksbord, eller ni sutte vid den främre ändan af bordet och jag vid den andra, käre, hvad sällhetsförmån hade ni framför mig? Då jag vidare förehöll honom, att principibus placuisse viris summa sapientia est, och att det vore den första trappan till ära och uppkomst att berömmas af de berömda, erkännas af de värdiga värdig, hvilket man icke med undanskrymslan utan med uppvakt och förtjenster öfverkommer, sade han sig intet passa på, sig intet ha svultit än. Då svarade jag: Det kan än vara tids nog.»— Vi hafva hört, snart sagdt af hans egna läppar, hans lefnads teori och ekonomi. Samuel Columbi sanningsenlighet är upphöjd öfver allt tvifvel. Och han kände Lucidor väl. Om ej redan i Upsala, som är sannolikt, är det bekant att de i Stockholm plägade umgänge. Men de skildes snart åt, i det att Columbus 1672 anträdde sin utrikes resa med de unga bröderna Reenstjerna. Det behöfver anmärkas, att han ingenstädes beskyller Johansson för lösa seder och kroglif. Att emellertid Columbus ej blifvit hans synnerlige vän bevisas af det kalla och intetsägande epitafiet öfver hans sorgliga död. Och svårligen hafva de i längden kunnat fullt förstå och uppskatta hvarandra. Dertill voro deras lif och skaldeverksamhet för olika. Hvilken skilnad är det ej mellan den enes veka natur och regelbundna vanor och den andres häftiga lynne och upprörda lif! Den enes poesi liknar en klar och inom säkra dammar inhägnad flodbädd, den andres en grumlig och öfver obeaktade hinder framstörtande fors. Men om vi skulle antaga jemförelsen med Diogenes, ej som en oratorisk grannlåt, som i sitt slag kan ega sanning, utan efter orden, så att Lucidors lefnad skulle i allt vara en förnyelse af den antika naturmänniskans vidriga öfverdrifter, tro vi att han uppfattar den menlöse Columbi utsago oriktigt. Ty derhän har han ej kunnat missförstå den för poesi och skönhet intresserade Lucidor. Ja, vi tro, att mångens intryck af det svenska skaldeparet skall blifva likt det, som man erhåller i vissa dramer, der den ena personagen förträffligt tjenar till att framställa den rätta vägen och det sunda förnuftet, men den andra förnämligast ådrager sig vår uppmärksamhet som den intressantaste.

Det finnes några andra anekdoter om Lucidor, upptecknade af professorn, sedermera biskopen Olof Celsius den yngre såsom annotationer till Lidéns afhandling om den svenska poesin. »En gång hände sig att riksrådet grefve Tott, som i samma dagar förlorat sin son, reste förbi. Lucidor passade då på och stack in i hans vagn ett papper utan att vidare låta märka sig. Grefven, som trodde att det var en tiggaresupplik, såg icke derpå förr än han kom hem och fann att det var en grafskrift öfver hans son. Några hans vänner, som väl kände Lucidors stil och skrifsätt, försäkrade, att ingen annan än han skrifvit henne. Grefven skickade då sin kammartjenare med en hederlig gåfva till Lucidor, hvilken efter mycket sökande anträffades, men gaf till svar, att han icke skref för penningar. Sedan grefven mottagit detta svar och tillika blifvit underrättad om Lucidors sinnelag, lät han därefter en dag bjuda honom till sig på middag. Efter måltidens slut bad grefven Lucidor, att han ville bära en klädning, som han för hans räkning låtit förfärdiga. Lucidor tog emot den, och då han, i henne utstyrd, kort derefter träffade sin vän Columbus, så förvånades denne, huru han blifvit så grann, och sade, att allt folket undrade och gapade på honom. Lucidor gick då hem, tog af sin granna klädning, brände upp henne och iklädde sig den gamla. Då han derefter träffade Columbus, som frågade efter den vackra drägten, omtalade han hvad gjort och tillade, att han ej ville bära en drägt, som gjorde honom till ett vidunder.» Vi bekänna, att vi ej rätt veta hvad vi skola tro om denna anekdot. Har hon någon sanning uti sig, ty i detaljerna tar hon miste, eller är alltsammans en dikt? Innehållet deruti förefaller oss högst besynnerligt och osannolikt. Celsius lefde ju ett helt sekel efter Lucidor, och många orimliga rykten gingo i svang om skalden. Att Celsius orätt uppgifver hans mördares namn och derunder berättar en annan, alldeles grundfalsk anekdot, förringar naturligtvis trovärdigheten af denna. Vidare: skulle Columbus hafva försummat att uppteckna ett så pikant drag? Uppgiften om grefve Totts aflidne son är alldeles oriktig. Qvädet, som är mycket vackert, handlade om hans fru, född Oxenstjerna, och, långt ifrån någon anonymitet, bär utsatt författarenamn, Lucidor den olycklige, och datum af begrafningsdagen den 19. maj 1672. Slutligen har grefve Tott, som var en af regeringens mest använda diplomater och nästan jemt på utrikes resor som dess utomordentliga sändebud, redan i april afgått som gesandt till Polen och således för fäderneslandets skull försakat att vara närvarande vid sin makas jordfärd. Lucidor måste då hafva in kastat sitt ännu blott handskrifna qväde i grefvens vagn, medan denne var hemma och hans gemål stod på bår. Poetens handling var ingalunda så utomordentlig, som den nu skulle förefalla oss, ty man var knappt då aflägsnad från den period, då en sann kavaljer, när han på gatan mötte en dam i sin kaross, steg upp i hennes vagn och under höfviskt samspråk åkte med henne en bit väg. Men ett sådant bemötande af Tott är i full enlighet med hans karakter, ty han var i rang, skönhet och nobless lika lysande. Vi tro således, att Lucidor på ett eller annat sätt presenterat honom poemet och blifvit på furstligt vis belönad. Men att han så oförståndigt och löjligt skulle besvarat sin höge gynnares ädla uppförande, derom kunna vi ej, när så många omständigheter tala deremot, öfvertyga oss.—Celsii anförande om poetens död lyder ungefär så. Han hade skämtat med en vän, Samuel Ernstedt, som slutligen satt sig i försåt under bordet och stuckit Lucidor midt igenom bröstet. Denne har då sagt: »Ernstedt, du har gjort min spådom allt för sann, jag är stucken till döds. Du har gjort en elak gerning, men gå nu hem i min kammare, tag hvad pengar der finns och rym.» Ernstedt fick sedan lejd och kom hem igen.—Det är en fullkomlig »sannsaga». En annan uppgift ur samma källa har på ett besynnerligt sätt kommenterats till Lucidors nackdel. Celsius uppgifver nämligen, att han förde ett kringirrande lif och om sommaren bodde långt upp på Norrmalm i ett lusthus, beläget i en trädgård, och der hela möbleringen bestod af en halmbädd, ett vanligt bord och en stol samt bläck och papper. Hvad behöfdes nu vidare bevis på hans ekonomiska elände? Äfven den siste utgifvaren af hans skrifter, Hanselli, talar urskuldande om att han ej alltid kunde trifvas i sitt »vintersvala lusthus», der »snön stundom bredde sitt hvita lakan öfver hans tarfliga halmbädd i ett hörn af rummet». Med förvexling af årstiden har således den ogynnsammaste opinion utbildat sig om hans bostad. Äfven vi veta, att den med hans osäkra inkomst måste vara tarflig nog, men skola framställa en gissning derom, som åtminstone är rimlig. Vi hafva redan hört något talas om hans »herbergen» på nedra botten, troligtvis i ett trähus på malmarna, hvarest då för tiden någon »värdinna» plägade logera enskilda på kortare tid och der man åtnjöt då varande värdshus’ beqvämligheter. Men vi tro att han snart tvungits att taga sig en stadigare bostad. Vi hafva funnit honom ega ett i ögonen fallande lifligt umgänge med lilla tullens tjenstemän och bergslagsboarna. Vid hans död var en der anställd vaktmästare, Jost Stare, jemte en handtverkare, hans enda skyldsmän. Den förre bodde otvifvelaktigt i det hus vid Svartmangatan inom Staden, som var accisens egendom och upplagsmagasin. Var det kanske på sin vindskupa i detta bullersamma hus som poeten hänsyftade, då han skref:

»Och många griller klifva

Upp i mitt skatebo,

Hvar jag ej, som jag vill,

Kan ha min rimme-ro,

Och Phœbus’ konst ogill.»—?

Hvad var naturligare, än att han under sommartiden sökte sig en lämpligare »skaldebolig» och fann en passande sådan i lusthuset på Norrmalm, hvilket han hvarken förmådde eller med sina enkla vanor ens ansåg behöfligt att möblera, men hvarest han fick följa sin fantasi att lefva som nomaden i sitt tält och ostörd invänta sånggudinnornas ankomst. Norrmalm egde då ännu inga ståtliga gator och höga husmassor, i stället höjde sig småstensberget, begränsadt af trädgårdar och lusthus. Här, omgifven af fjärilar och blommor, och befriad från den vedervärdiga stanken från hufvudstadens gränder, kunde han fröjda sig åt frisk sommarluft och se skutorna segla ut på Mälaren och vimplarna fladdra från skeppen på strömmen.

Så till ända lupo de sista åren af hans lefnad. Bilden bör äfven för oss vara intressant, ehuru Lucidors enkla förhållanden togo sig ringa ut mot de invecklade och romantiska händelser, som i våra dagar omgifva hjeltarne af hans slag. Själens eld och strid är densamma, det yttre må te sig huru som helst. Troligen fick han mången gång i praxis utöfva sin grundsats att ej misstycka ett »gårköksbord». när kassan var tom. Dess emellan lefde han undan och tog dagen som den kom. Hela staden kände poeten Lucidor; hans verkliga namn förekommer mindre. De offentliga ställen, som han besökte och som hans skrifter omtala, voro »Den holländska tuyn» vid Österlånggatan, som fanns qvar på Bellmans tid, »Frans de Moy» med namn efter en utländning som synes haft den elegantaste vinhandeln, »Munkens källare» midt emot det gamla Myntet, der en oriktig tradition ansåg honom hafva blifvit mördad, och »Fimmelstången» vid Kindstugatan, der dådet verkligen skedde. Han var ganska ofta uppsökt af höga och låga för att med sina rim förhöja deras glädje- eller sorgefester, och han gjorde affären merendels kort. Ty han var nu hufvudstadens erkände bröllops- och begrafningsskald. Men det var nu slut med hans ungdomsfriskhet. Kärleken hade tagit afsked ur hans hjerta. De ömma och vackra visorna hade tystnat. I stället öfvergick han till holländaren Cats’ dikaktiska erotik och bearbetade honom i ett mycket långt och förståndigt poem. »Om en mös pligt», hvilket han ej hann afsluta. Och troligen härleda sig från samma tid hans psalmer, hvari han så gripande skildrat ångerns qval, dödens fasa och det tillkommandes ovisshet. Han kunde knappt också undgå följderna af sitt lefnadsval. Det försummade samhället hämnade sig såsom det höfves alla stora makter. Det lemnade honom till det yttre oantastad, men han fick lära känna att blotta saknaden deraf blef en inre sjelfförstörelse. Den tilltagande tomheten och disharmonien i hans själ behöfde en ständigt stigande häftighet för att kunna något så när förgätas. Derföre bar hans sånggudinna—såsom Sondén träffande anmärker—prägeln »af en mera menadisk än poetisk kraft». Möjligen har äfven någon gång Bacchus måst tillkallas, för att trösta hans enslighet och dervid, som det vill synas, stänkt några vindroppar öfver hans verser. Ibland hade han ölstånkan bredvid sig under författandet och uppfriskade sig då och då med en klunk derur. Det låg i sakens natur att hans dagar skulle bli sämre och sämre. Troligen har han dock om julen 1673 vistats borta på landet hos någon vänkär familj, emedan på fem månader omkring denna tid (oktober—mars) vi ej ega någon dikt af honom. Då han slutligen den 24. maj 1674 vid makarna Oxenstjernas jordfärd låter höra den sista vältaliga klangen af sin lyra, kallar han sig med det betecknande namnet Thanatophilander (en man som älskar döden). Han har således önskat att dö. De yttre förhållandena blefvo också allt dystrare. Med hvilka känslor skulle han ej vid den nu ändtligen skeende begrafningen af Stjernhjelm den 28. juni 1674 se den långa sorgprocessionen från Brunkeberg till S:t Klara kyrka! Men ingen sång till den store hädangångne! Kriget hade nu spridt sig öfver hela Europa, och dess flammor nalkades Sveriges landamären. Ett sändebud från Ludvig, Feuquières, hade kommit hit och underhandlade ifrigt. Våra arméer i Tyskland utrustades, det ena regementet efter det andra fick under sommaren uppbrottorder. Man ville nämligen under den gamle, men för krig ständigt benägne riksmarskens befäl hopsamla ända till 22,000 man i Pomern. Rådet hade de bittraste bekymmer att underhålla dem. Emellertid spred sig ängslan och oro omkring landet. Så kom hungersnöden. Osäkerheten var stor på Stockholms gator. Vi, som nu så länge i vårt obeaktade hörn fått åtnjuta fredens och en jemn utvecklings alla välsignelser, hafva svårt att föreställa oss den allmänna beklämningen hos våra förfäder, då Sverige var en stormakt och omedelbart beroende af hvarje fluktuation inom den europeiska politiken.

Lucidors död är i konstnärlig mening en högst passande afslutning af hans olyckliga lif, men har kanske mest bidragit till hans tvetydiga rykte. Ty misskännandet och misstanken hafva öfverallt gömt sig inom det mörker, som råder i berättelserna om hans lif. Det sista draget, som återstår oss att omnämna af hans karakter, och som gör honom så fulländadt tragisk som om han vore en ren fantasiskapelse för ett drama, ur hans nästan demoniska medvetande om sin bråddöd. Ingen har vuxit så förtrogen som han med förgängligheten och undergången af allt jordiskt. Och denna förkänsla blir allt starkare, ju mer han nalkas döden. Det är väl derföre, som Wieselgren låter honom sjunga sina psalmer »med dödssåret i sin kropp», på sjuklägret mellan mordet och afsomnandet. Detta är endast en fantasi, ty han hann knappt yttra några ord, innan han afled. Men hörom honom i en psalm:—

»Was ist vor Arbeit Noth,

Eh der gewisse Todt

Uns ungewiss ereilet

Und eine Wunde schlägt,

Die uns ins Grab einlegt

Und bloss im Himmel heilet!

Das helle Sonnenlicht

Kommt uns erst ins Gesicht

Mit Heulen, Schreien, Weinen.

Mit Schwitzen werd’n wir gross;

Wir fahren in den Schoss

Der Mutter, eh’ wir’s meinen.

— — — — — — — —

Nicht Schöne, nicht Gestalt,

Kein Jung-sein oder Allt

Kan uns den Tod abwehren.

— — — — — — — —

De sista raderna hunno ej fullbordas. Med dyster förkärlek dröjer han vid de utmärkta historiens män, hvilkas verk och gerningar äro förspilda, eller vid de väldiga, af menniskohand uppresta monument, som redan fallit till stoft. Och öfver allt sammans ljuder med sublim likgiltighet oföränderligen temat »allt är intet» som i »Predikaren»:—

»Allt hvad i verlden är, är fåfänghet, allt inte.

— — — — — — — — — — — — —

Allt, allt sin ända fick, så snart som det begynte.

Ej hjelper hårdhet sten, ej finhet något gull,

Ej en demant dess sken. Hvad mull är, måst bli mull,

Och mullen ingenting».

Ibland sker det med ett vemod, som betecknar en så obotlig men poetisk sorg, att den färgar hela verlden:—

»I evigt verldslig-sinte,

Måst icke verlden då med tiden blir till inte,

Som utaf inte gjord och så högåldrig är

Att hennes öde död visst måste vara när?

Man hörer sjö och haf mer än som vanligt brusa,

Man hörer vädergud’n med grymma stormvä’r susa,

Årstiden håller ej som förr sin vissa tid

Med hetta eller frost. Allt synes som med strid

Till fallet luta ner och fram till ändan ila,

Allt, liksom trött utaf sin möda, söka hvila.

Den trötte Atlas, som så länge himlens last

Har burit, signar kull och orkar ej stå fast.»

Då han den 11. augusti 1674 sände några sorgverser med sin vän, handelsman Brandbergs stoft till kyrkogården, skref han:

»Kom, hjelp mig, att jag klagar

Af hjerta, som sig bör

Den som i bästa dagar

Sitt afsked tar och dör

Uti sin bästa blomma,

Sin ålders middagstid!—

Si, så kan döden komma,

När vi som trygg’st i frid.»

Var det med de derför erhållna pengarna i fickan som han dagen derpå gick in på den källare, der han då mördades?

Tack vare de nyupptäckta rättegångshandlingarna i målet, hafva vi fullständigare underrättelser om hans död, än vi haft om någon händelse under hans lefnad. De beriktiga flera lösa antaganden om, att han blifvit dödad i ett slagsmål, att det skett af hans bäste vän och under rusets inflytelse, att han lefvat någon tid efter mordet och, »en kristendomens Ragnar Lodbrok i samvetsqvalens ormgrop»; lättat sitt hjerta genom andaktsöfningar. Wieselgrens förmodan att hans baneman varit »hans gode vän, hvilken vi ju träffa bland de besjungne», tål så till vida att förändras, som dels en längre köld har rått mellan dem båda, om också de en gång varit vänner, dels visserligen Lucidor har skrifvit en sång för hans räkning, der han efter honom kallar sig för Triton Sturmmuth, men ingalunda gjort honom till ämne för något qväde. Det är nu vidare klart att ingen af sällskapet var vid tillfället farligt beskänkt. Huru vida det skall kallas ett simpelt mord eller en slags duell, må följande sammandrag af de närvarandes vittnesmål inför domstolen bestämma. Utom att dessa berättelser ega ett visst dramatiskt intresse och alltid måste vara välkomna såsom skildrande de sista stunderna af Lucidors lif, äro de dyrbara äfven derföre att de sätta oss i stånd att jemföra den tidens seder och bruk med våra.

När man gått backen uppför Tyska brinken och kommit till tyska kyrkan, som på ojemn grund reser sin byggnad och sitt torn mellan täta husmassor, inträder man på Kindstugatan, som slutar vid den triangelformiga utskärningen af Skärgårdsgatan. Inga trottoarer finnas, och husen se förfallna ut. Solens strålar hafva svårt att nedtränga på den fuktiga stenläggningen. Ej långt ifrån ligger midt ibland menniskoboningarna den gamla kyrkogården, hvarest likväl ej mer några lik få nedgräfvas att underlätta pestens härjningar. Nästan blott s. k. sämre folk bebor nu Kindstugatan. Der finnas mindre verkstäder, oljiga fenster, smutsiga ingångar, magasin och ännu sämre ställen. Vi äro i hjertpunkten af den egentliga staden. Likväl, så gammalmodig gatan än synes, är hon modern i jemförelse med sitt utseende vid Lucidors dödsår. Ett hus bär årtalet 1739, ett annat 1685, ett tredje är ungefär från samma tid, att döma efter den tyska inskriften öfver porten, ett citat af en psalm: »Wohl dem, der den Herren fürchtet und grosse Lust hat Zu seinen Geboten. Reichthum und die Fülle wird in Ihrem Hause seyn.» Ett hus stod just då under byggnad: det skulle blifva Olof Hanssons och Margareta Anderssens tillhörighet och enligt tidens sed få sin utstyrda portal och inskrift: »Then Gudh wil hielpa, kan ingen stielpa, anno 1674». Ett enda hus veta vi säkert stå qvar från denna och en ännu aflägsnare tid med sina små fönsterlufter i fyra våningar. Det är den bekanta Brasan, så kallad efter hautreliefen, framställande man och hustru med rep om halsen och stretande på båda sidorna om en eldbrasa. Årtalet öfver denna dråpliga portal är 1558. Likaledes fanns redan då den s. k. Brända tomten vid mynningen till Skärgårdsgatan, och det var bortom mannaminne, när eldsvåda en gång förstört huset och bildat densamma[30]. Vi kunna således endast ana oss till gatans utseende vid midten af 1600-talet. Men det är eget att tänka sig den då bebodd äfven af högre samhällsklasser, när vagnarna der måst hafva rasslat förfärligt på den usla stenläggningen, då ingen sundhetspolis fanns till, och ingen aldrig så tarflig oljelykta kämpade mot det kolsvarta mörkret. Genom en stinkande förstuga i ett af husen inkom man då till källaren Fimmelstången, hvars betecknande skylt skramlade för vinden ofvanför porten. Hvarest detta rum nu bör sökas eller om det ens är qvar, är svårt att afgöra. Men huru det då såg ut, derom kunna vi lätt göra oss en föreställning. Ett stort bord, några bänkar och klumpiga stolar, en hylla med stop och flaskor, en tvättbalja der glasen sköljdes i sjelfva rummet, en väldig spisel med förtorkade löfruskor från någon sommarhögtid, och det på en dylik ort oumbärliga räknebrädet, der förtäringen efter hand uppklottrades på krita,—se der hela möblemanget. Genom en lucka på golfvet nedsteg man till magasinets öl- och vintunnor, hvarifrån för hvarje gång de reqvirerade varorna upphemtades. På uppassning var åtminstone der ingen brist. Utom värden sjelf, Petter Grill, (ovisst är, om denne varit på något vis beslägtad med de rika Anthony Grill och sonen Balthasar, som voro juvelerare och vid kronans myntverk anställda) fanns en källarpojke. Dessutom omtalas en tjensteflicka. Lägg härtill smårutiga fönster med starka bommar, det oigenomträngliga mörkret derute, en oljelampa eller ett talgljus att upplysa serveringen derinne, och man kan någorlunda se det rum, der Lucidor dog.

Omkring klockan 7 en onsdagsqväll på eftersommaren inträdde fyra herrar, välborne kapten Bengt Bohm, välborne löjtnant Arvid Kristian Storm vid öfverste Grotthusens regemente i Pomern, häradshöfding Furubom och poeten Lucidor. Alla hade enligt bruket sina handskar och värjor på sig. Ingen annan gäst synes då hafva uppehållit sig på Fimmelstången. Gästerna begärde en pipa tobak. De andra läto framsätta för sig ölstånkor. Lucidor drack vin. Vid 9-tiden aflägsnade sig Bohm, förrän det blef kolmörkt, men de andra sutto qvar. Kort derefter hemkom värden eller vinskänken. »Lasse begynte att drifva med honom åtskilliga äfventyr», men klockan 12 ville Furubom gå sin väg, då Storm bad honom blifva qvar, och Johansson började tala om, huru farligt det var att gå ut, och huru än den ene, än den andre blifvit öfverfallen på gatorna. Man beslöt derföre stanna öfver natten, och Furubom beställde till och med en säng, men värden ville nu ej servera dem mera. »De hade dock allenast druckit åtta stop mumma och ett halft stop vin, tillika med 24 öre tobak», hvilket den tiden ej var någon öfverdrifven dosis. Då blef Lucidor ond på värden, sägande: »Har du intet velat mera tappa, skulle du det sagt oss före klockan 9. Då hade vi kunnat gått bort och intet sutit här så länge.» Han »skällde honom för ett och annat, knäppte honom åtskilliga gånger på näsan och ville taga skrifbrädet att slå honom». Emellertid, om också Lucidor synbarligen var vid dåligt humör, sutto de qvar och pratade, men drucko nästan ingenting. Klockan 2 gick källarpojken och lade sig. Emellertid steg Furubom upp och drack poeten till i vin, men denne »ville ej göra besked med vinet», utan tog ett ölglas, drack ur det och kastade det i väggen. Det bör anmärkas, att, liksom det då ansågs tillhöra »en ärlig svensk» att kunna dricka tappert, det var förolämpande att ej svara på en skål, som i stående ställning brukade utbringas. Den träta, som nu uppstod mellan Johansson och Furubom, skedde på fransyska och hade inga vidare följder än att Furubom reqvirerade ett halft stop vin till, och värden, som under tiden tycks hafva ändrat tankar, förfogade sig ner i källaren. När han kom upp var nästan allt förbi. En svag morgongryning började framskymta. Löjtnant Storm hade i sin ordning stigit upp och druckit poeten till, men fick, ej heller han, besked. Han frågade, »hvarför han det icke göra ville och om han det icke göra kunde». »Jag kan fuller, men jag vill intet» svarade Lucidor. »Om du intet vill göra mig besked, så måste du något veta med mig» sade Storm. »Hvad jag vet, det skall jag strax visa dig» sade den andre. Hvad orsaken var till Lucidors vägran att emottaga skålen, om det rörde en kärleks- eller penningeaffär eller något annat, vet man icke, och rätten har—betecknande nog för tidsanden—aldrig sökt taga reda derpå, men att det var något hemligt groll dem emellan, är af följande tydligt. »Det du vill säga mig, har jag längesedan sett», utbrast krigaren, »har du något emot mig, så kom ut på gatan; der är plats». Och han gick till förstugan, förgäfves qvarhållen af häradshöfdingen. Då sade Lucidor: »Halt, halt, här är plats nog här inne. En hundsvott, som icke står i sina skor!» De hade genast påtagit högra handsken, dragit värjorna och »voro så furiauxe ihop med hvarandra», att Furubom, som bibehöll all besinning och ej ville draga sin värja ur baljan, knappt kunde skilja dem åt, förrän de båda under det skarpa fäktandet fallit omkull i spiseln, Lucidor under och Storm ofvanpå. Då tog Furubom dem åtskills. Lucidor sade »jag är stucken», reste sig ur spiseln och gick till bordet, men segnade der ner utan mål och sans. Då såg löjtnanten, huru det stod till och flydde. Furubom ref upp den slagnes jacka, emedan intet blod flöt fram. Han hade ett sår i bröstet, som sedan af den besigtigande läkaren, Låhrman, förklarades dödligt, och dessutom fyra andra sår. Värden, som emellertid hunnit upp ur källaren, sökte qvarhålla Furubom, men afstod, då denne tog på sin värja. I stället gjorde han larm, skickade efter vakt och fältskär. Men då barberarens dräng infann sig, och Lucidor upplyftades på en bänk, afled han genast. Tjenstflickan och källarpojken, som emellertid rusat ner vid bullret, funno snart rummet uppfyldt af folk och golfvet färgadt af blod. Det var klockan 5 på morgonen, den 13. augusti 1674.

Vi sågo, med hvilken hänsyn hans kamrater af societeten behandlade Lucidor på Fimmelstången. Det var de, som drucko honom till och retades af hans vägran. En adelsman och löjtnant hade ej velat slåss med någon annan än sin like. På samma gång häntyda alla omständigheter på, att mordet väckt djup och allmän sensation. Man kände, att man förlorat en märkvärdig och rikt begåfvad ande. Såväl öfverståthållaren, riksrådet friherre Klas Rålamb som de andra myndigheterna behandlade den fattige skaldens frälse baneman med största stränghet. Men Arvid Storms beteende efter mordet är ej egnadt att tillvinna honom något medlidande. Han sprang genast till Furuboms qvarter och fick af honom låna tre dukater till respenningar. Då han skulle ge sin obligation derpå, »darrade handen på honom att han intet skrifva kunde». Sedan, när han visste sig vara efterspanad af vakten, »nemligen en korporal, en nattbonde och en stadsvakt», gick han ej till sin bostad, utan begaf sig till Den holländska thun in i Hans Näfs hus vid Österlånggatan, var i köket och sökte komma upp genom spiseln samt gömde sig slutligen under dunbädden i en säng. Gripen och förd inför rätta, sökte han kasta misstankar på Furubom, såsom den der äfven skulle haft sin värja ute, så att Lucidor sjelf skulle hafva rännt lika mycket på dennes som på hans eget vapen, och han beskylde den aflidne att i spiseln hafva sökt vända hans värja till baka för att genomstinga honom, ehuru den olycklige redan då måst hafva förlorat all kraft, samt sade åtskilligt annat lögnaktigt. Furubom friade sig med, att han klockan 8 samma morgon gått ut offentligt och mött Bohm på Söderbro vid slussen och omtalat för honom dådet. Klockan 12 på middagen hade de ytterligare träffats i Bohms qvarter på Hornsgatan hos mäster Anders Bagares enka »och då intet annat talt än beklagat den olyckan». Han blef frikänd. Lucidors enda »måls- och skyldsmän», mäster Johan Groop och vaktmästaren på accisen Jost Stare, gjorde allt, hvad i deras förmåga stod att beifra saken. Troligen var det också de, som, enär den döde sjelf ej lemnade efter sig tillräckligt, bekostade hans begrafning. Han, som besjungit så många andra ståtliga likfärder, begrofs väl på det enklaste sätt, och man vet ej ens, på hvilkens kyrkogård skaldens stoft nedsattes.

Emellertid satt löjtnant Storm fängslad. Man hade i början fört honom till slottet, der då »arrest fanns för folk af bättre vilkor och kondition» under drottning Kristinas egen fordna våning, men snart förflyttades han till »Hvita hästen», ett hårdt och med pinoredskap uppfylldt fängelse strax ofvan marken i det gamla rådhuset vid Stortorget. Der bredvid hade stadsvakten sin post. Vaktmästaren Björn, som tycks varit en enfaldig och slapp person, erhöll sträng tillsägelse att hålla uppsigt, i synnerhet på denne fånge. Anhöriga och vänner hade dock tillstånd att besöka honom. Domen för mord skulle snart fällas, då hans moder, enkefru-öfverstelöjtnantskan Möller (således för andra gången enka) lyckades befria honom. Den 7. november 1674 gick hon, som vanligt åtföljd af sin tjensteflicka, in i sin sons häkte. Löjtnanten, som sades vara mycket sjuk, hade nyss slutat sin middagsmåltid och syntes utifrån i sin nattrock gå till spiseln att värma sina fötter. Modern skref ett bref vid bordet. Sedan insläpptes till fången två kamrater, Lohde, och derpå fyra andra män, alla med värjor, hvilka stälde sig mot fönstret för att hindra vakten att se, hvad som förehades. Det hade blifvit mörkt. Endast ett vedträd låg och rökte i spiseln. Ett ljus upptändes, men sedan det fått tjena till brefvets försegling, släckte pigan det. Strax därefter, vid 5-tiden, kunde Björn, som stod på trappan med ljus i handen, räkna de sex männen, som åter gingo ut. Men som det fortfor att vara mörkt nere i fängelset, steg han dit ner med sitt ljus och fann fogeln utflugen ur buren och öfverstlöjtnantskan liggande i sängen i sin sons ställe. Det gjordes allarm, men hvarken Storm, som hädanefter alldeles försvinner ur historien och således aldrig, som det uppgifvits, fått någon lejd af regeringen, eller bröderna Lodhe eller de andra obekanta männen kunde anträffas. Modern ville man ej straffa, men rådsturätten dömde Björn, oaktadt alla hans tårar och böner, för hans försummelse till samma straff som mördaren och de lägre stadsvakterna till att mista tjensten och att i tre dagar, en timma per dag, »rida uppå trähästen». Huru hofrätten sedan ansett saken, vet man ej. Med denna myndigheternas stränghet slutade således hela målet, handlingarna deruti begrafdes bland massan af öfriga papper, och tomma sägner och allehanda missgynnsamma rykten fingo småningom ersätta sanningens plats.[31]

Det hörde till tidens sed att skrifva verser öfver aflidna märkvärdiga personer. Så skref Columbus öfver Lucidor följande epigram:

»Den sig i all sin tid olycklig sjelfver spådde,

Han ock uppå sin tid olycklig ända nådde.

Så såg han verlden sin. Gack nu, ehur du heter,

Och säg, att ej är sannt: Poeter ä’ profeter!»

En af hans beundrare, numismatikern Nils Keder, som då var helt ung, men sedan blef assessor i antiqvitetsarkivet och som äfven skrifvit åtskillig vers, försåg Andersins upplaga af Lucidors skrifter med ett italienskt epitafium öfver skalden:

»Trafitto, Lucidor, dal ferro muori?

O destin crudo, o colpo veramente,

Funesto, acerbo, infelice e dolente,

Ch’ insieme trapassa mille altri cuori!

O sventuroso fin di chi si disse

Odiato dalle stelle, mentre visse!

O Lucidor, io piango la tua sorte,

E piangerian le Muse latine, francesi,

Toscane, tedesche, inglesi, svedesi

E fiaminghe, ma qui teco son morte.

I sednare tider har Vilhelmina Stålberg tagit honom till hjelte i en roman och Wijkander i ett historiskt skådespel i fyra akter. Det behöfver knappt anmärkas, att deras bearbetningar har intet med hans historiska personlighet att göra.

Lucidor utgaf ej sjelf andra än sina tillfällighetsdikter, som på lösa blad trycktes för bokhandeln och dels utdelades bland gästerna, dels för tillfället uppköptes af de nyfikna. Men han fick flera beundrare, som sysselsatte sig med att hopsamla hans arbeten, så väl de redan tryckta tillfällighetsrimmen som de andra blott handskrifna sångerna. Vi hafva nämnt erkebiskop Erik Benzelius, som lät trycka fängelsevisan. Likaledes hafva vi omtalat det bekanta arket Bs förnyade publikation 1707. En annan samlare skall hafva varit guvernementssekreteraren i Göteborgs och Bohus län, Olof Wexionius den yngre, hvilken efter anmodan skref ett klent ingångspoem till utgifvaren af Helicons blomster och synes hafva dött ej långt derefter. Sjelf är han författare till en verscykel, »Sinneafvel.» Men den ifrigaste var ofvannämnde Nils Keder, som skall hafva »med mycket besvär samlat auctoris defecte och illa medfarne koncepter». År 1685 utkommo, enligt Palmsköld, några af hans andliga dikter under titel »Lucidors lucida intervalla eller goda och gudeliga tankar om menniskans dödlighet och verldens fåfänglighet, författade uti trenne visor, hvilka till andras varning äro lemnade af honom, som sig kallade den olycklige Lucidor» (in octavo). Boken kunde redan af Lidén ej mera återfinnas, men 1844 hittades ett exemplar, som kom till kongl. bibliotheket. I Linköping finnes en af Spegel gjord afskrift. Den egentliga och fullständiga upplagan af hans poemer utgafs år 1688 under Johan Andersins namn, och kallas »Helicons blomster, plockade och vid åtskillige tillfällen utdelte af Lucidor den olycklige, det är alla de poetiska skrifter, som författade blefve af Lasse Johansson». Utgifvaren uppgifver dessutom början af tretton andra visor, som han kände till, men dels icke funnit, dels funnit ofullständiga eller i oläsligt skick. De äro 1) »Lisille, du min hjertans själ, min tröst», 2) »Jag svor, jag skull ej vika ifrån ditt», 3) »Ack, ack, min själ, du vet, jag kan ej mer din låga», 4) »Är någon osäll såsom jag, är någon till, hvis», 5) »Vill du mig förebrå, hvad jag har gjort», 6) »Kan någon lida större qval än den i tysthet», 7) »Så skall en evig tystnad mig tillbinda, att jag», 8) »Wohl dem, der sonder Traurigkeit in Lust ohn’ Lieb’», 9) »Soll denn, Climene, meine Wonne», 10) »Ach, wie lange soll sonder Ruh, o Lieb, sich», 11) »Fast mången giftermålet rosar, dock håller jag», 12) »Mitt hjerta vill i tusen stycken spricka», 13) »Nyss, när Frigga satt i badet, had hon Astrild». Den sista af dem, som är lekande men obscen, finnes dock handskrifven i palmsköldska samlingarna. Det är möjligt att någon annan af visorna, ännu oupptäckt, förmultnar bland gamla manuskript. Äfven i de af Andersin utgifna poemen finnas här och der lakuner, som utvisa i hvilket söndrigt skick de anträffats. Tre af de andliga visorna inkommo i Svedbergs och derefter i vår nu varande psalmbok, ehuru något förkortade och ändrade. Presterna hade just samma år, 1688, utverkat en censorsinstruction på tillfällighetsrim, »som mesta dels pläga vara odugliga både quoad materiem et stylum». Derföre ställer sig nu utgifvaren under den berömde Lindskölds och landtmarskalken och hofkansleren, friherre Nils Gyldenstolpes mäktiga beskydd, »enär han funnit högst nödvändigt att i all underdån, ödmjukhet ersöka för bemälte verk detta värn och beskydd för att ej äfventyra åtskillige vidersinnige omdömen, besynnerligen deras, som kittla sig att lasta och danta andras välmening». Och i kongl. maj:ts nådiga privilegio läses »att bemälte arbete och skrifter för deras både invention och komposition ett temligt beröm vunnit hafva och kunna tjena mången till en god anledning och förkofring uti den svenska poesin». Men Andersin, som väl egentligen blott sysselsatt sig med tryckningen, har genom sin upplaga illa gagnat skaldens minne. Ty som Atterbom säger: »Lucidors sista olycka var, att hans skrifter föllo i händerna på en utgifvare, hvars redaktion är ett mönster af allt tänkbart slarf, så i ordnande som i manuskript- och korrekturläsning». Isynnerhet äro mytologiska och geografiska namn förvrängda. Ofullständig, är Andersins bok ånyo upplagd i en duodesupplaga af 1835 bland Bonniers samling af »Klassiska författare i svenska vitterheten». Den kallas ock »Helicons blomster». En ny upplaga är i våra dagar utgifven af P. Hanselli i hans »Samlade vitterhetsarbeten af svenska författare från Stjernhjelm till Dalin». Vi hafva jemfört Hansellis och Andersins editioner med hvarandra vid betraktelsen af Lucidors egentliga skaldskap och betydelse för vår litteratur, hvartill vi nu öfvergå.