I.

Förrän vi inlåta oss på berättelsen om Lucidors lefnad, måste vi genast i början förklara, att de underrättelser, som man nu derom kan hopsamla, dels äro så knapphändiga, dels på sina ställen hvarandra så motsägande, att man ofta är nödgad att fylla luckorna genom antaganden, som naturligtvis måst göras så försigtigt som möjligt. Endast mot slutet af hans lif kan man följa honom noggrannare. Dessutom få vi här en gång för alla nämna, att vid vår uppfattning af hans karakter och dess utveckling vi hufvudsakligen rättat oss efter hans egna skrifter, hvilka enligt vår åsigt blifvit allt för litet använda till hans rätta bedömande. Hvad hans egen tid må hafva förlänat honom af värde eller misstag, hafva vi ej heller förbisett; eljest må han tala för sig sjelf så vidt möjligt är.

Man vet ej med visshet när han är född. Året 1642 uppgifves af de flesta; kanske bör det dock vara några år tidigare. Ej heller har man varit fullt på det klara i afseende på hans föräldrar och födelseort. Wieselgren trodde sig hafva fått reda på, att han tillhört en gammal prestslägt från Östergötland vid namn Humerus, att hans fader var en förtjent kyrkoherde och att af hans begge bröder den ene likaledes blef kyrkoherde, den andre professor och domprost i Lund. Det är nu af lektor Ahlqvists forskningar ådagalagdt, att detta beror på en namnförvexling, och att denne Lars Johansson Humerus slutade som löjtnant vid Dalregementet. Palmsköld och andra förmodade, att han varit en oäkta son af amiralen Strusshjelm eller till och med af Karl Gustaf Wrangel, hvilket också är ett misstag. Hvad vi veta om hans slägt är följande. År 1600 började en simpel båtsman, Lars Mattson, sin tjenst på den svenska flottan och uppsvingade sig så småningom till amiral-löjtnant samt adlades som sådan år 1647 till Strusshjelm; han introducerades på Riddarhuset 1649, hade redan 1636 gift sig med en enka, Barbara Jönsdotter, hvilken härstammade från Gefle, samt dog barnlös 1651. Men nu gifver Palmsköld honom en dotter, som blef hustru åt en skrifvare Asserson på Öland. Skalden är äfven son till en amiralen Strusshjelms dotter. Har då amiralen varit gift en gång förut eller äro hans föregående barn oäkta? I alla händelser var Strusshjelm den tiden af ringa stånd och villkor. Vi kunna ej ens uppgifva, om dottern varit lagligen gift med den kapten, Johan Erichsson, som var Lars Johanssons fader. Besynnerligt synes det åtminstone, att hon i rättegångshandlingarne af 1669, hvarur denna uppgift är hämtad, ej nämnes med något namn, utan amiralen säges der helt enkelt hafva varit den anklagades morfar. Vid sin död hade skalden inga anförvandter. Födelseorten var Stockholm. Häraf framgår nu, att Lars Johansson varit född i låg, kanske ej ens laggill samhällsställning, samt att han ej behöft slita några familjeförbindelser i provinsen för att söka en äfventyrlig lycka i hufvudstaden, utan att han tillbragt sista delen af sitt lif på samma ort, der han blifvit född och uppfostrad.

Lika som hans börd är otydlig, synes han ej heller fått ega något föräldrahem. Hvarken mor eller far förekommer vidare—var den sednare ute på sjön under kriget och stupade?—utan gossen blef uppfödd af sin morfader, amiral Strusshjelm. Huruvida denne krigsbuss utan bildning—och huru många sådana med hög militärisk grad egde ej Sverige strax efter det trettioåriga kriget!—varit den rätte mannen dertill, lemna vi derhän; i alla fall dog han ju redan 1651. Hans hustru var afliden redan i december 1648. Så stod den tioårige gossen ensam i verlden. (Sedermera, då skalden på ett ställe talar om anhörigas sorg, bekänner han, att han »har svårt att skrifva rätt, hvad som han ej försökt». Han har då i späda år förlorat alla anförvandter.) Anlagen voro emellertid lysande. Kanske var det redan nu, som Karl Gustaf Wrangel tog sig honom an, »höll ynglingen vid studier och honom mycket påkostade». Sannolikt genomgick han Stockholms gymnasium, hvilket först 1667 öfverflyttades till Gefle. Äfven är han väl den Laurentius Johannis, som den 31. januari 1656 står inskrifven som student af Stockholms nation i Upsala.

Det är ej utan vigt vid bedömandet af Lars Johanssons senare lefnadsbana att i håg komma, att han hörde till dem, hvars glänsande själsgåfvor på allt sätt uppodlades, medan man mindre vårdade sig om hans barndomsintryck och karaktersutveckling i ett hem. Äfven här visade sig de förra ej kunna ersätta de senare. Kunde väl en skolgång utan närmare tillsyn midt ibland Stockholms alla frestelser jemföras med det stilla lifvet och den stränga tukten vid ett läroverk i Skara eller Westerås? Och hade ej det examenstvång, som det från början var meningen att upprätthålla vid universitetet, redan börjat slappas? Hvad läsa vi ej så väl om professorernas barnsliga gräl inom konsistorium som om de råa dryckesgillena inom nationerna! Om dessa senare, som nu begynt inrättas, förmådde lägga några helsosamma band på individernas frihet, är väl svårt att säga; säkert är, att denna inrättning ej sågs med blida ögon på högre ort. Vi sakna alla underrättelser om huru Lars Johansson uppfört sig i Upsala. Wrangels fortfarande beskydd synes ej vittna ofördelaktigt derom. Vid hans återkomst befunnos ej professorerna ovilliga att gifva honom venia till undervisning. Men att den tidens studentlif var vildt och bullrande, är säkert. Olyckligtvis inträffar nu en lucka af öfver tio år i Lucidors biografi, som man har svårt att fylla. En god och nyttig vän fick han i Samuel Columbus, som 1658 kom till Upsala, och med hvilken han efteråt umgicks i Stockholm, men det skall senare visa sig att de ej kunde fullt förstå hvarandra. Den enes fogliga och ömt elegiska lynne kom väl redan här ofta i beröring med den andres filosofiska sjelfständighet, som kunde urarta till cynisk likgiltighet. I dennes själ brann en ännu fördold eld, som kunde härstamma från hans i sjölifvet kring tumlande förfäder och passa till den tidens krigiska och i jätteföretag sjelfförlitande Sverige, men som desto mera hade behöft ledas och uppfostras, helst i ett godt hem. Det ser dock ut, som om han i moraliskt afseende fått helt och hållet sköta sig sjelf. Men studierna gingo med hans anlag lätt. Det var nu, som under den store Olof Rudbeck äfven de fysiska vetenskaperna började uppblomstra vid universitetet. Lars Johansson är ej heller okunnig i dem. Det kan vara intressant att veta hvad han studerat i Upsala. Vi kunna ur hans skrifter uppleta flera ställen, som visa oss, hvad man då för tiden fick lära sig der, äfven om ett och annat måste antagas som af honom efteråt under resor inhemtadt. Han var naturligtvis hemmastadd i klassikerna och dertill hörande historia och mytologi. Exempel förekomma, att han äfven haft känning af den antika filosofin, sådan man då fick lära den, samt af juridiken. Sålunda läser man på ett ställe, der han filosoferar öfver existensens intighet:

»Som Stagiriten lärt: all varelse består,

Att ingenting begynt, att intet ände får,

Fast om det till sin art syns ändras, intet ända[1],

Men lik en eld af eld sig alltid låter tända»,

och på ett annat, der han prisar en lagfaren:

»Hvad Codex och Pandect, Auténtic och Rubric,

Hvad som Noveller var och hvad som mer dem lik,

Hvad Bartolus och Bald[2] som Themis’ tolkar skrifvit,

Och hvad Justinian för lag till känna gifvit,

Har han till pricken vist»[3].

I geografin känner han för sin tid ganska utförligt till städerna i Orienten och använder till passande jemförelser Egyptens mumier, pyramider och öfriga jätteruiner. Af den äkta svenskan i hans arbeten synes det som han både förstått isländska och liksom en Stjernhjelm och en Verelius nitälskat för det fosterländska tungomålets renhet. Men för naturvetenskaperna visar han sig, långt mera än hvad då i Upsala var fallet, hafva varit lifligt intresserad. Hvem tänker ej på Rudbecks nya trädgårdsanläggning och hans första få lärjungar, när man läser Lucidors i detalj in gående beskrifning på en örtagård, rik på både praktblommor och ogräs, hvarmed han förliknar menniskolifvet, hvars rätte örtagårdsman är Gud? Hvem tänker ej på tidens håg för kemiska och fysiska experimenter (äfven framstäld i de bekanta holländska genretaflorna) vid hans mångfaldiga liknelser på detta område? Det var då högst modernt, att en bildad person konverserade om fysik och kemi, poeterna inblandade dem i sina verser, damerna besökte i karosser de nyanlagda museerna, de förnäma och konungarne höllo sig egna laboratorier och tillbragte der en del af sina lediga stunder. Det förekommer ej blott så vanliga iakttagelser som denna:

»När vattnet uppåt klifver,

Förändradt uti vind af solen, som det drifver

Till luftens medelrum, och der af kölden se’n

Förändras uti snö och hvitan hagelsten,

Så faller det af tyngd full åter ner på jorden,

Blir vatten liksom förr»,

utan andra, som allenast kunnat inhemtas ur ett kemiskt eller alkemiskt laboratorium:

»Lägg i qvicksilfver tenn ell’ bly,

Det synes samma malmer fly;

Jern, koppar, stål, allt likaså,

De flyta deri ofvanpå.

Men guldets gulhet och dess kropp

Sväljs af qvicksilfret alldel’s opp

Och tas emot med yppigt sköt’,

Der alla andra ofvan flöt’.»—

»Bly har sin minie[4], tenn arsénik, koppar grönan,

Och jernet har sin rost, ja, sjelfva silfver skönan

Förtärs af dess lazur; guldmalmen hålles ren,

Men har på många sätt, så väl som annat, men.»—

»Blir icke bly till nikt och blyhvitt, tenn till aska?

Rost äter jern och stål, som kallas Mars den raska.

Kan icke tartar guld förvända uti rök?

Hvar koppar ligger, finns dess gröna der? Ej sök!

Hur mången har Mercur i konsten öfvervunnit,

Som tänkt att böja fast hans qvickhet? Men försvunnit

Är deras mynt och han, ty deras rika hopp

Lik vingfota Mercur i skorsten flugit opp.

Af silfver blifver falsk lazur, som andra kalla

Ultramarinblå färg.»

Här ser man tydligt, huru alkemin på hans tid ännu höll på att grundlägga kemin. Med denna var då äfven medicinen nära förbunden, och kemister och apotekare hade ofta samma yrke. Skalden känner till kryddorna:—i himmelen

»Ej luftar[5] luften der som vor’ hon parfumera’

Med musc ell’ ock civet, jasmin och hvad man mera

Här brukar: benzoïn ell’ storax, calamit

Och hvad Arabien elj’st sänder till oss hit.»

Han känner vidare till de tre hufvudmedikamenten, såsom man då antog dem. Ingenting kan hjelpa mot döden, säger han,

»Ej någon Panacé, Theriac och Mithridat,

L’or-vie-estant[6] och all aptekens hälsomat,

Ej något dricklikt guld, som elj’st så högt berömmes,

Ej Trismegisti sten, hvarom skenvislikt[7] dömmes

Af mången kloklik tok, den aldrig annat var

Än såsom Gyges’ sten, den han i ringen bar;

Osynlig menar jag.»

Han har läst astrologernas böcker; han vet, att, när Mars är satt tvärt emot solen, och Jupiter ej kan undgå Saturnus, det anses betyda att man då födes till olycka, med flera andra dylika funderingar, men utbrister strax derpå:

»O, mer än tokot folk, som vet hvad ingen vet!»

Man ser åtminstone, att han ej var benägen för vidskepelse inom alla dessa då mörka vetenskaper. Det är troligt, att han redan i Upsala begynt sina kemiska studier, hvilka han i utlandet, kanske mest i Holland, utbildat. Men de främmande språken, hvaruti han visar så stor färdighet, kunde väl ej universitetet hafva meddelat honom; der funnos visserligen en spansk och en italiensk språkmästare på stat, men de nya språken ansågos ej lika behöfliga som de klassiska. Det var senare just han, som, hemkommen från sina resor, fick undervisa studenterna i tyska, franska, engelska, italienska, holländska. Emellertid finna vi, att Lars Johansson ej vistats i Upsala utan resultat; men att rätta sig efter bestämda föreskrifter, behagade ej hans öfverdrifvet sjelfständiga själ. Tiden förgick, och han blef aldrig mera än student. Dermed hade han nästan stängt för sig möjligheten af befordran i statens tjenst.

Den, som underhöll honom vid universitetet, var Karl Gustaf Wrangel, som tyckes på ett högsinnadt sätt hafva sörjt för honom. Utom det lysande mäcenatskap, som då allmänt utöfvades af de store, bidrog väl äfven härtill, att morfadern och Wrangel varit krigskamrater. Den senare blef ju riksamiral, och de hade utan tvifvel närmare sammanträffat under transporterna till Tyskland och det heta sjökriget mot Kristian IVs flottor. Den ännu ej till Strusshjelm adlade hade nog beundrat Wrangels dödsförakt, då han i Kielerhamnen, der den svenska flottan låg instängd af den danska, lät ro sig fram till amiralskeppet under ett sådant kulregn, att af tjugufem man på båten fjorton stupade; och Wrangel å sin sida hade nog lärt sig värdera den djerfve uppkomlingen. Sannolikt satte samma mäktiga beskydd Lars Johansson i stånd till att efter tidens sed fullborda sin uppfostran och sina studier genom en längre tids peregrination; ja, Wieselgren antager, att Wrangel ej tvekat att utsända honom som sällskap åt sin unge, förhoppningsfulle son Karl Filip, hvilken sedan stannade i London hos svenska sändebudet, grefve Dohna, men der bort rycktes i förtid 1668 och den 14. december 1670 begrofs i Skoklosters kyrka. Denna förmodan vinner i sannolikhet genom den varma grafsång på tyska, som skalden då egnade den hädangångne, der han märkligt nog undertecknar sig Adelfino der klagende. Sjelf uppgifver han sig hafva besökt England, Frankrike och Italien; att han äfven varit i Holland är väl tydligt redan af den bearbetning af ett Cats’ arbete, som är den enda i sitt slag af hans skrifter; och att han varit hemmastadd i Tyskland framgår af, att han är språket fullt mäktig som en inföding, ja, uttrycker sig ledigare på tysk än på svensk vers. Det är ej troligt, att Lars Johansson ograduerad kunnat uppehålla sig för länge i Upsala. Med ledning af några fakta våga vi då ett antagande, som fyller luckan inom denna del af hans biografi. Om våren 1666 stod fältmarskalk Dohna med några regementen i Bremen, färdig att inbryta i Holstein. Nästa års sommar och höst tillbragte han i Holland för att på sin regerings vägnar medla fred mellan England och Generalstaterna. I januari 1668 afreste han som sändebud till London och förde då sannolikt med sig den unge Wrangel, hvilken dermed slutade sina utlänska uppfostringsresor. Dylika färder brukade vanligen räcka trenne år. Har då Lars Johansson vistats i Tyskland som en slags ledare för riksmarskens son under åren 1662—1664, under hvilken tid denne uppehöll sig på andra sidan Östersjön, sysselsatt med att ställa der varande svenska krigsmakt på stridsduglig fot och insända promemorier till rådet om förbund med England och krig på utlänsk botten under hvad förevändning som helst? År 1665 skulle han med Karl Filip hafva anträdt resorna, medföljt denne öfver Holland till England och derifrån öfverseglat till fäderneslandet. Hösten 1668 är han hemma, såsom kan ses af hans gratulationssång till en Lilienhoff vid hans adlande, som skedde den 19. september detta år. Åtskilliga smärre omständigheter tala likaledes för detta antagande. I så fall har han vid tjugutvå års ålder lemnat det gamla Sverige.

Vi kunna omtala en episod från denna resas början. Kärleken hade redan klappat på hans skalde- och ynglingahjerta. Det skepp, hvarmed han utreste, tvangs af stark motvind att kasta ankar i skärgården vid Landsort. Här gick han nu och tänkte på fosterlandet, som i afskedets stund blef honom dubbelt kärare, men framför allt på sin flicka och den ljufva förbindelse, hvaråt han måst säga farväl. Regnet föll ned i strömmar och utplånade hennes namn, som han ritade i sanden. Allt detta jemte vågornas eviga brus stämmer hans lyra till ett synnerligen rent och varmt vemod. Huru skön klingar ej denna af kärlek inspirerade sång, kanske hans innerligaste:

»Farväl, min vän, min själ, mitt lif, min kära,

Min fordna ögontröst, min lust och ära!

Farväl, mitt hjertas barn och bästa vän!

I fall att himmeln helsan min behagar,

Förtröstar jag, att han min resa lagar

Snart hit igen.

Jag sitter nu beklämd af dröfve[8] tankar,

Min längtan och mitt hopp för tross och ankar,

Ty väderguden blåser strängt emot

Med ömkan af den sorgen som mig sårar,

Och himmeln fäller, lika som jag, tårar,

Sjuk af min sot.

Jag skrifver här ditt namn i våta sanden

I Ekelsvik vid Nereus-salta stranden,

Och fast det skjött[9] af vädret måst’ förgå,

Skall det likväl uti ett stadigt minne

Och i min själ liksom uti mitt sinne

Samt hjerta stå.»

Ack, denna kyska kärlek bortjagades väl snart ur den knappt manbare ynglingens själ vid det nya och fria lif, som nu öppnade sig för honom. Af hans tyska visor framgår det, att han äfven egt utländska ömhetsförbindelser. Lars Johansson var i sanning ingen pedant, som aldrig erfarit känslans eld, utan en skaldenatur. Men, dess värre, liknade han ej heller de flitiga svenska unga män, hvarom vi läsa, att de under sin peregrination dröjde vid de tyska småstadsuniversiteten, responderade och disputerade der till professorernas förvåning samt återvände hem, sedan de afslagit lysande anbud af utlandet, med lärda diplomer och smickrande helsningsverser både på latin och andra språk. Vi ega visserligen inga underrättelser om Lars Johanssons utrikes öden, men endast den omständigheten, att han oaktadt sina anlag och kunskaper hemkom utan någon lärd utmärkelse att åberopa, leder oss till den slutsatsen, att han föredragit det verkliga lifvets buller framför den stilla lärdomssalen. Tiden var också högst upprörd. Det var ej tjugo år, sedan det trettioåriga kriget, knappt fem, sedan Karl Gustafs vapenbragder satte Europa i spänning. Den unge svensken hörde under resan talas om krigsutbrott mellan England och Holland, att hans fosterland ifrigt underhandlade samt utrustade härar i Tyskland, att riksmarsken Wrangel var åter öfverkommen och tänkte brandskatta Lüneburg samt öfverfalla Bremen, att de tyska staterna allvarsamt beredde sig på krig. Och förstod han—hvilket endast få på hans tid förstodo—att i antikens hemland låta dennas lugnande och gedigna inflytelse uppfostra hans ästetiska sinne, eller mottog måhända ej snarare hans otyglade själ några intryck af det Italien, hvars utsväfningar redan förstört Guido Renis snille och inspirerade Caravaggios taflor? Öfverkommen till London, träffades han af hela inflytandet af en Karl IIs och Buckinghams sedeslösa hof, hvars vanarter trängt ned till alla samhällslager; en Sedley, Davenant, Etheredge voro då på modet, och hela verlden sprang att åhöra slippriga komedier och applådera lättfärdiga teatertrupper. Hvilken skilnad mellan dessa den stora stadens dramatiska föreställningar och de tarfliga sederna der hemma! Det är ej underligt, att en sådan natur som Johanssons drogs ditåt. Vi få ej glömma att en dylik omgifning hjelpt stora skalder såsom Molière och Shakspeare till en mångsidigare och fördomsfriare lifsuppfattning; men i betraktande af det förakt, som den tidens hederliga personer buro till de dramatiska konstnärerna, och som snart gjorde att dessa förtjenade det, innebar umgänget med dem en ej ringa fara. Palmsköld upplyser också, att Johansson »var af ett liderligt och flyktigt sinne och inlät sig med komedianter och annat pack». Det var dåvarande svenskars tanke. Vi kunna nu bättre uppfatta hans poetiska förkärlek och le äfven åt denna allsmäktiga opinions ensidighet; men med skaldens häftighet och hänsynslösa sjelfständighet, huru mycket måste ej hans karakter förlora på denna brytning med hela samhället! Emellertid har han ej försummat att under resan rikta sina kunskaper efter sin håg; han förvärfvade stor ledighet i att uttrycka sig på främmande tungomål, latin, tyska, engelska, franska, italienska, holländska; och Lars Johansson intager sin jembördiga plats bland de lärda svenske män, hvilkas kunskaper och språkskicklighet sträckte sig lika vidt som fäderneslandets politiska inflytande och vapenära. Som förut är sagdt, var han hemkommen hösten 1668, och han kallar sig i ett då skrifvet bröllopsqväde för Asthold skaldkär den olycklige[10], hvilket väl skall betyda någon otur i en kärleksaffär.

Här är stället, att yttra några ord om den beryktade förbindelsen med Magdalena Sjöblad. På Skokloster hänga två porträtt bredvid hvarandra, som af förevisaren framställas och i katalogen upptagits som de båda älskandes; hon strålande och fager i tidens präktiga adelskostym; han med gulbleka kinder, hemska svarta ögon, eklöfsblad på hjessan och i det hela utvisande lefnadströtthet. Man har återfunnit alla handlingarna i det mål, der fadern, välborne Olof Sjöblad, anklagat sin dotters vanbördige förförare, studenten Lars Johansson; man har häradsrättens förfrågan, Göta hofrätts välmenande yttrande och kongl. maj:ts slutliga resolution. Dertill kommer, att tiden något så när öfverensstämmer (1666-1668), att man i de sorgsna kärleksvisorna om en Margaris, Iris eller Belikinne trott sig finna anspelningar härpå, och slutligen det romantiska i sjelfva saken. Ty kunde det fås någon mera passande förklaring på den olycklige skaldens lefnadsbana? En ofrälse poet vinner en adlig flickas hjerta—hemliga och ensliga promenader kring den vackra sjön Åsnens stränder—en liten dotter födes—den förolämpade fadern offrar sitt barns rykte för sitt bördshögmod och raseri samt offentliggör allt—han vidhåller hårdnackadt sin anklagelse, ehuru både älskaren och dennes alla anhöriga bjuda hederlig försoning genom äktenskap,—tidens fördomsfulla lagar riktade mot en ännu omogen, men i utveckling stadd skaldegenius,—domen på två års landsflykt—de båda älskandes förtviflan—slutligen, på samma gång som Magdalena försvinner ur historien, kanske gift med en annan, Lucidors förlorade tro på verlden och sjelfförstöring—! Ej under att denna förbindelse blifvit en trosartikel. Olyckligtvis är det nu genom Ahlqvists efterforskningar säkert, att Lars Johansson, skalden, ej haft det minsta att skaffa med någon af ätten Sjöblad, utan att frågan rör den östgötastudent Humerus, om hvars förvexling med sin namne vi ofvanföre talat. De båda porträtten på Sko hafva fått falskt signalement, troligen uppkommet deraf, att man gissat sig till Karl Gustaf Wrangels forne skyddsling i den okända duken på hans slott. Men dels öfver ens stämmer ej detta hemskt hemlighetsfulla ansigte det ringaste med det, visserligen om lifvets omisskänliga härjningar vittnande, konterfej med blottad öfverkropp på Gripsholm, som af traditionen anses beteckna Lucidor, och hvilket i Schöldströms monografi poetiserats till en ungdomligare bild; dels har han på Sko den medborgerliga eklöfskransen i stället för den poetiska lagern kring sitt hufvud, hvad som är snörrätt stridande mot hans personlighet. Konstkännare tro sig i taflan på Sko finna en kopia från någon hollänsk målning. Det faller nu af sig sjelft, att äfven tanken på Magdalenas porträtt måste öfvergifvas, och att originalen till Margaris och de andra poetiska namnen tyvärr aldrig skola upptäckas. Hela den intressanta, men i hvarje detalj osanna historien visar sig vara grundad på Palmskölds, af honom sjelf som lösligt erkända, förmodande, »att denne Lars Johansson lärer visst varit vår namnkunnige svenske poet Lucidor». Vi tro att ändringen af hans lefnadsbana, så ofullgången den nu blef, ej betingades af något olyckligt kärleksförhållande, helst som hans flyktiga natur strider häremot, utan af andra, i sin art romantiska skäl, hvartill vi sedan skola återkomma.

Dermed påstå vi naturligtvis icke, att Lars Johansson ej varit älskad eller saknat de kärleksaffärer, som han besjungit i sina sånger. Han skulle väl då vara den ende moderne skald, som ej haft sådana. Tvärt om, han har skrifvit visor, som förråda mera innerlighet eller älskvärd skalkaktighet än man af hans lefnad kunde vänta. Alla hans erotiska dikter, om också namnen, enligt tidens sed att med grannare poetiska ord beteckna de besjungna, äro tillskapade, hänvisa tydligt på verkliga händelser; de äro i ordets egentligaste mening tillfällighetsdikter. Hans glödande själ trängde lika mycket till verklighet som till fantasibilder. Han var ej van att sitta hemma och uppteckna drömmar om kärlek; han plockade lifvets rosor. Palmsköld angifver som motiv för sin förmodan om fröken Sjöblad en erinring af en major Prytz, »att Lucidor äfven vid denna tid haft en labyrint för sin amour skull». Många af hans kärleksvisor äro nu förlorade, bland andra en som börjar »Mitt hjerta vill i tusen stycken spricka»; men hvad som är qvar, visar tillräckligt hans dyrkan af Amor. I sitt längsta poem, »Om en mös pligt», skrifver han som en god fruntimmerskännare. Vi skola uppräkna några af hans flammor. Den, för hvilken han hetast brunnit, heter Margareta. Han kallar henne i en glödande kärlekssång »Margaris, min själs behag, andra jag». Är det samma person som fick det artiga, nästan på concettimanér affattade »bindbrefvet»[11] på margaretadagen under årets vackraste tid? Han kan ej gifva henne något smycke att binda kring armen, i stället får hon hans hjerta och sång. Slutet öfverraskar med en stor förplumpning, som å daga lägger, hvad slags qvickhet man då kunde tillåta sig mot damerna. Än en gång förekommer Margareta på ett förtroligt sätt. En väninna får af honom en liten visa, som hon begärt:

»Men du måste kunna tiga,

Att jag åt dig någon gjort.

Säg för ingen annan piga,

Ty det blifver snarlig sport.

Magga lilla må det veta,

Hon går ej dermed i skall.

Vill dig någon ann’ utleta,

Säg: du tok, drag fan i vall!»

En annan är Fillis, som ville bli hans hustru, men det vore då ej värdt att tänka på:—

»Det är, Fillis, sant

— — — — — —

Att du mig begärat

Så högt som jag dig»,

men

»Ej fria jag må,

Men fri vill jag vara.

Låt andra fortgå,

Som hustru vill få.

Jag låter dem fara

Allt uti en skara

Att resa i frid,

Till rida sig laga

Med kappa och kraga

Och hornen bredvid.

Jag blifver benöjd

(Fast andra behaga)

Ej njuta den fröjd.»

Vid ett annat tillfälle är det han, som är den förskjutne; hans älskade, Belikinne, synes hafva varit af hög börd, hafva uppmuntrat och sedan försmått honom:—

»Men godtron är bedragen,

Ty jag tänkt’ ej om,

När som jag först, betagen,

I din vänskap kom,

Att olikt stånd och tid,

Trots id,

Kund’ ändra mångens tankar; dock tröstar jag derved:

Du bröt, ej jag, vår ed.»

En älskarinna, kanske den en annan gång besjungna Bellinde, saknar det poetiska grannlåtsnamnet, men episoden är desto påtagligare. Han hade förgått sig mot henne genom sin vanliga lösmunthet:—

»Sei doch nicht so ergrimmt, mein Kind!

Ein Wort ist ja kein Pfeil, nur bloss ein Wind.

— — — — — — — — — — — —

Es war so bös ja nicht gemeint,

Ob’s gleich vor deinen Augen böse scheint.

— — — — — — — — — — — —

Hat mein vermessner Mund gefehlt,

So soll mein Mund zur Strafe ungezählt

Dein schönes Lippen-paar,

Das ich erwäht

Zu meinem Buss-Altar,

Beküssen tausendmal.

Und fehl’ ich eins, so küss’ ich sonder Zahl.

Weg denn Zorn und Verdruss!

Das sei auf meine Buss’

Der erste Kuss.»

I likhet med dessa muntra verser finnas flera andra på tyska. Men nu äro de nyss citerade äfven öfversatta på svenska (så framt den ledigare rytmen berättigar oss att antaga det främmande språket som original), hvilket tyckes hänvisa på ett i fäderneslandet bosatt fruntimmer. Under den period, då det svenska väldet inbegrep många utlänska besittningar och hade så stort europeiskt inflytande, ljödo främmande språk väl lika ofta i de stockholmska sällskapskretsarne som de skrefvos i styrelsens kanslier. I synnerhet bodde många tyska familjer i staden.—Slutligen må vi nämna en visa till Lisette. En grym tartar har för hennes fötter nedlagt sitt pilkoger, alla skynda att helsa henne, sjelfva himlen har nu så länge ösregnat på jorden af afundsjuka att ej få taga henne upp till sig. Kan någon dyrka dig tillräckligt, skämtar skalden,

»Sedan från så fjerran länder

Den så stolta Persian

Kom att kyssa dina händer,

Tartarn ock från Astrakan.»

Stycket hann ej skrifvas till slut. Det är påtagligen en maskrad vår- eller höst-tiden, der åtskilliga kostymer från främmande land förekommo, och der det fanns en balens drottning. Det dåvarande Stockholm, som saknade mode- och resebeskrifningar, behöfde derföre ej fantisera ihop en utländsk drägt; man kunde se den på gatan. Ty sommaren 1666 uppehöllo sig här utskickade från furst Lubomirski i Polen, hvaribland sannolikt funnos tartarer. Det låg således nära till hands att efteråt maskera sig till en sådan.—Så se vi Lucidor skämta eller sucka bland unga flickor. När vi dertill besinna att hans poesi understöddes af röstresurser—han brukade sjelf sjunga sina visor, och flera af dem äro så sångbara, att de ej kunna fullt uppskattas utan ackompanjemang—och att han förstod att skapa egna melodier, kanske äfven föredraga dem på fiol eller annat instrument, kunna vi ej tvifla på, att han varit angenäm för fruntimmerna, äfven om den romantiska historien om Magdalena måste öfvergifvas. Men ändå har han knappt i längden kunnat bibehålla sig i deras ynnest och sällskap; och här träffa vi en svag sida af hans lefnadssätt. Hans umgängeston smakade för mycket af värdshuslifvet, och hans dristighet lät detta allt för väl märkas för att ett högbildadt hem skulle velat öppna för honom sin dörr. Han är medveten derom och uttalar detta en gång naivt nog: »jag har en stor trut, och om man mig höfvisk finner, så är det rätt en slump»; men han brydde sig icke om att rätta sig. Derföre har han känt qvinnan genom de poetiska fiktionernas och det flyktiga gatulifvets synglas; och sålunda kom han att sakna den tyngdpunkt, som aktningen för henne gifver, då han hejdlöst kastade sig ut i lifvet.

Att dömma af hans poemer, har Lars Johansson den närmaste tiden efter hemkomsten omvexlande uppehållit sig i Upsala och Stockholm, begagnande sig här hemma af de kunskaper och det anseende, som han genom sin vistelse i utlandet vunnit. Man väntade af honom mycket, ty »han ansågs vara i nästan alla konster och vetenskaper väl förfaren». Han kunde dela sin tid mellan de lärda sysselsättningarna i Upsala och verldslifvet i Stockholm. Vid universitetet vistades han åtminstone i början af 1669, »der han undervisade studenterna i språk och som en annan professor hade tillstånd att intimera». Det är äfven vid denna tidpunkt, som hans poetiska kallelse tyckes hafva blifvit klar för honom sjelf. Han antog nu det vackra namnet Lucidor (af Lucis och δώϱον [12]), första gången användt i ett qväde af den 8. december 1668, hvarigenom han enligt tidehvarfvets sed öppet betecknade sig som en musernas tjenare. Han kallas ock Lucidor vid sin bosättning i hufvudstaden. Det är troligtvis under dessa, jemförelsevis lyckliga år, när förhoppningarna om honom ej hunnit förblekna, som han skrifvit de flesta af sina ömma eller muntra visor, kanske också några af de andliga dikterna. Det är ett rent skaldskap, uteslutande hemtadt ur hans egen inspiration. Deremot äro bröllops- och begrafningsrimmen färre och hafva tillkommit af tillgifvenhet eller bekantskap. Så besjunger han på latinsk hexameter riksrådet och generalen Fårbus’ enka, som dog den 22. september 1668. Denna dam, född Boje, var Ebba Brahes ungdomsväninna, skref flera andliga psalmer, understödde vittra idrotter och var sjelf vitter. Också kallar skalden sig här Laurinus den sorgbundne. Med slägten har han kort derpå stått i beröring: Tre förnämligare begrafningar i hufvudstaden i december månad få dagar efter hvarandra firar han på glänsande tyska. Här heter han Lucidor der mitleidende eller Celinus der betrübte. En af sångerna skrefs åt en vän, löjtnant Storm, till hvilken vi en gång skola återkomma, och bär till underskrift Triton Sturmmuth. I Upsala visade han för sista gången sin lärdom och skaldeådra under högsommaren året derpå, när han på latinsk hexameter, franska, italienska, engelska, holländska, tyska och på slutet konstfulla svenska verser blomsterströdde en liten gosses graf, till hvars redan aflidne fader, teologie doktorn och professoren Edenius, han stått i förbindelse. Här skrifver han sig med initialer L. I. S. S. H. A. S. V., det är Laurentius JohansSon, scientiarum humanarum artiumque studiosus Upsaliensis. Emellertid fann han sig såsom ograduerad ej ega någon framtid vid universitet och fattade nu det ödesdigra beslutet att för beständigt öfverflytta till Stockholm och der utföra sitt ideal, det fria poetiska lifvet. Hittills hafva vi ej kunnat följa honom så noga, men under vistelsen i hufvudstaden blir han mera bekant, och källorna om honom flöda rikare.

Midt under den vackraste högsommaren, den 28. juli 1669, anlände Lucidor till Stockholm. Detta år i håg koms länge för sin särdeles vackra väderlek. Vikar och sund stodo i sin skönaste fägring. Hela staden var i rörelse, och präktiga förberedelser gjordes till morgondagens stora högtidlighet, ty Englands sändebud, lord Howard, earl of Carlyle, med hvilken makt Sverige nu efter Tripelalliansens afslutande stod i förtrolig beröring, skulle slå den fjortonårige konungen till strumpebandsriddare. Detta väckte sådant uppseende, att en särskild medalj slogs deröfver. Lucidor uppsökte genast hufvudstadens lärda kotterier. I spetsen för dem glänste den frejdade Stjernhjelm, som nyss hade utgifvit »Musae Suethizantes, det är Sånggudinnor, nu först lärande dikta och spela på svenska», och som nu hade mycket att syssla med det nybildade antiqvitetskollegium, der han sjelf var preses, och hvilket—enligt en kammarherres bref, bestämdt för »Rudbeck, Stjernhjelm och andre vurmar»—erhöll kunglig instruktion 1668. Det skulle egentligen sitta i Upsala, men blef en verklig härd äfven för hufvudstadens vetenskapsmän. Der voro anstälda Columbus, hvilken vistats som informator i presidentens i kammarrevisionen Blixenkronas hus, men nu såsom Stjernhjelms lärjunge blifvit af honom anstäld som kanslist, studenten Johan Bergh m. fl., med hvilka Lucidor umgicks. Hvarföre sökte han ej någon befattning eller åtminstone sysselsättning der? Han besökte dock skaldekungen flera gånger i hans hus nedom Brunkeberg och diskurerade med honom ifrigt, ja, han till och med vann hans deltagande. Om Lucidor icke begagnat ett sådant tillfälle, är detta den största försummelsen i hans lif, ty hans framtid berodde på, om han lyckades få fast fot i samhället. Kanske egde ej heller kollegiet någon plats qvar att besätta. Emellertid hade skalden sin oinskränkta frihet orubbad och fick lära sig att lefva för dagen. Han sökte förtjena sitt uppehälle genom begagnande af sina stora språkkunskaper. Så veta vi, att »han betjente en kapten Fårbus med translaterande uti dennes rättegångssaker», och att ofvannämde Bergh »till-litade honom i det italienska språket». Men äfven hans pegasus måste sättas i galopp. Han skref på tyska vid hofmarskalken Lützows begrafning; han uppvaktade lord Howard vid dennes afresa med en ståtlig engelsk parentation, hvarpå han väl skördade en vacker penning; han begagnade sig af bröderna Gyllenstjernas nästan samtidigt inträffade bröllop för att hopsätta tvenne bröllopsrim på svenska alexandriner, undertecknade Lucidor den olycklige »i högsta hast». Det ena, som inlemnades af en tysk student, vid namn Prilwitz, inbragte honom tio riksdaler i karoliner, men det andra, som kom några månader senare och framräcktes af Bergh, hade helt olika följder.

Det är det bekanta »Giljareqval uppå den högvälborne herres, herr Konrad Gyllenstjernas och högvälborna frökens Kristina Ulfsparres högst lyckosälla brudlöftesdag, continueradt af Lucidor den olycklige den 18. november anno 1669». Vi ega det lyckligtvis qvar i sin helhet, och handlingarna i den rättegång, som det uppväckte, återfunnos för fyra år sedan bland dammet på Stockholms rådhusvind[13], så att vi kunna bilda oss ett detaljeradt omdöme i målet. Om man genomläser detta poem och beaktar, huru vidt olika och oförbehållsammare den tidens sällskapston var emot vår, begriper man icke, hvari Lucidor felat. Det är sant, att ett och annat uttryck kunnat vara mera passande, och att tonen uti början på sina ställen är litet rå. Men de, som velat finna det brottsligt, hafva allt för mycket låtit leda sig af dess å stad komna förargelse och icke betraktat det i hela sitt sammanhang. Om här färgerna äro mera målande än i det giljareqval, som han förut inlemnat vid broderns högtid, och som denne frikostigt belönade, kommer det sig af poesins starkare flykt, utan att man spårar det ringaste försök att förolämpa. Stycket är i sjelfva verket ett af hans bästa, qvickt och färgrikt, och skulle nog hedra en mognare skald. Han tyckes deri vara påverkad af Stjernhjelm, med hvilken han ju också umgicks, och skildrar på samma lekande och satiriska sätt som denne gjort i sitt »Bröllops besvärs ihågkommelse». Man vet visserligen ej, när nämda Stjernhjelms dikt var färdig och första gången kom ut i bokhandeln, men intet hindrar, att Lucidor fått se den i manuskript hos författaren samt genast blifvit fattad af dess snillrikhet. Det är att beklaga, att han af följderna afskräcktes från att vidare skrifva i samma manér. Men hörom ett sammandrag af poemet! Han börjar med att hänvisa på Kristoffer Gyllenstjernas och fröken Oxenstjernas vigsel, der han redan sjungit.

»Här kommer jag igen, som förr har varit framme,

Och vill i denna qväll fullfölja giljeglamme’,

Som jag begynte sist.»

Då hade han, naturligtvis i samma satiriska tonart, blott gjort förberedelser och måst stanna vid de giljareqval, som heta svartsjuka; nu brister honom tid ej mera, och han ämnar utföra sitt ämne. Kommer så en målning af den svartsjuke:

»Hans vantro är så stor,

Att han för boleri förtänker jungfruns bror.

Leksystern sjelf kan ej väl undfly hans misstankar.

Stol, bänkar, säng och bord, allt hvad när’ henne vankar,

Ja, hennes kläder med samt allt hvad hon kan nå,

Det kastar han misslynt sin’ afundsögon på.

— — — — — — — — — — — —

Är inte han ragal’n[14], som plågas af svartsot[15]?»

Sedan visar han, huru den stackars friaren måste upphöja sin kärastes behag till skyarna, både dem som finnas och icke finnas, och göra detta med modets sirligaste fraseologi:

»Allt fägrings ros måst’ han väl kunna på sin nagel

Och kalla hennes hår, som sträft lik märretagel,

Guldtrådar, silkeslent och Astrilds-vidjor. Se’n

Måst’ alla stjernors ljus och gyllne solens sken

Förmörkas liksom moln för hennes ögons strålar,

Fast hon droppögon har liksom två dalkarlsskålar.

På hennes kinder måst’ båd’ ros och liljor gro,

Fast kindbenen se ut liksom en skållad so.

Måst’ ej korall, rubin och skarlaksfärgen blekna

Mot hennes läppars färg, lik’ ålskinn? Hvem kan räkna

Allt tokot giljeqval?»

Dernäst omtalas giljarens omak att visa sig för sin älskarinna i ett så fördelaktigt yttre som möjligt.

»Att haga[16] jungfrun väl, måst’ han ha giljekläder:

Hårlufva[17], bäfverhatt, derpå en brokig fjäder,

Som han på hufv’et bär och ligger tidt[18] på strå;

Se’n à-la-mode-band, couleur de feu, ponceau[19]

Samt andra färger mer, rynkskjortor, lingarärmar[20]

Af cambrayduk, cotton och hvad hvar elj’st med härmar

Allt utländskt lapperi. Är icke det stor sorg,

När som en fattig pilt ej sådant får på borg

Och likväl prunka vill? — — — —

— — — — — — — — — — — —

— — — — — — — — Hvad kosta marknadsgåfvor,

Hvad bindbref, spela grönt[21]? Tidt är en giljar’s håfvor

Knappt, knappt fem fyrkar värd, lel[22] måst’ han spela kort;

— — — — — — — — — — — —

Han måst’ af höflighet ju låta jungfrun vinna....

Hvad kosta nyår, jul och slikt? — — — —

— — — — — — — — — — — —

(Jag spelar, fast man ej vill höra sanningsgigan.)

Den jungfruns ynn’st vill ha, han lage väl med pigan

Och mute henne bra, så bär hon brefven fram!

Skull’ posten ej ha lön, det vore nästan skam.»

Men trots allt detta får han ofta bara »kalfskinn» (korgen) för sitt besvär. Så såg författaren en gång en olycklig älskare, som ville dränka sig, men vattnet var för kallt. En annan hade ännu märkvärdigare öden. Han tänkte dö af gift, men då han tog det i munnen, smakade det så illa, att han spottade ut det igen; derpå grep han till repet, för att hänga sig, men då kom han på den tanken, att han skulle dela samma dödssätt som tjufvarna och kastade bort det; slutligen satte han en tre alnars lång svärdsklinga mot sitt bröst, men då blef han rädd att hon skulle springa i stycken och sade:

»’Jag har ej slik igen’;

Hängd’ henne så sin kos och lefver alltså än.»

Sist kommer i regelbundna strofer en vacker beskrifning på äkta ståndets lycka efter alla vedermödor; den börjar med samma ord som det förra giljareqvalet till brudgummens broder:

»O, säll, o, trefaldt säll den, som sig väl kan skilja

Från mödsamt träldoms ok, som andra kalla gilja!

Säll är den, som en gång har lagt sitt segel ner

Och fört i önskad hamn sin båt. Densamme ler

Åt andras sorglig’ suck och höfver ej mer räddas

För böljor, vågor, vind och klippor, utan bäddas

I Astrilds svanblöt’[23] dun och sofver utan sorg

Uti sin kär’stas famn som Astrilds säkra borg.

O outtalig lust, o gamman obeskriflig,

O obegriplig fröjd, o glädje som otviflig,

O fria Hymens band, o ljufva träldoms lag!

Att skrifva mer om dig är pennan min för svag.

— — — — — — — — — — — —

Men dygdfullkomna fru’r, I himmelssköna fröken,

I ljufsta jungfrufolk, som dygd och skönhet öken!

Jag lägger denna skrift som eder ring’ste träl

Till edra fötter ner och bjuder så farväl.»

Härtill är fogad en nätt gåta på fransyska till damerna, på ett långt mera hyfsadt språk än eljest Lars Johansson är van att använda i sina gåtor. Den handlar om kyssen:

»L’amour m’a engendré, les sujets de la terre

Les plus beaux enfanté dans une douce guerre.

On ne me peut pas voir, ni sentir, ni toucher,

Mais bien ouir, encor mieux l’on me peut gouter.

— — — — — — — — — — — —

Je ne vis qu’un moment, car en naissant je meurs,

Et n’ayant point de coeur, j’ai pour tombeau le coeur.

— — — — — — — — — — — —

Pour mon enfantement mon corps n’est pas de l’air,

Je tonne doucement passant comme un éclair.

Je ne saurais jamais être donné à personne,

Sans que lui qui me prend en même temps me donne.

Les belles qui sauront cette énigme expliquer

Auront à leur plaisir mille et mille baisers.»

Vi se således, att med anledning af detta bröllop ett sjelfständigt poem höll på att utarbetas, och att det ur poetisk synpunkt var betydligt mera värdt än de tio riksdaler, hvartill det förra uppskattades.

Men annorlunda tyckte mottagaren. Kanske, om skalden hade nöjt sig med de vanliga betraktelser och smickrande fraser, som dussintalen af dåtidens bröllopsvisor innehöllo, han skulle funnit mera nåd för landshöfdingens smak. Nu skall efterverlden genom friherre Konrad Gyllenstjernas förfarande få svårt att tro annat än att författaren här, som man säger, stötte på patrull. Vare sig att han varit så svartsjuk, eller hans brud så ful, eller han haft så mycket besvär att vinna henne, hvarpå sången skulle anses syfta; alltnog, den mäktiga slägtens vrede uppflammade, den stackars poeten kastades i fängelse och ställdes till rätta för pasquill. Det vill dock synas, som om Lucidor, sig ovetande, genom sin skrift berört ett ömtåligt förhållande, en duell mellan brudgummen och en grefve Douglas, att minnet deraf genom verserna blifvit uppfriskadt, att man hviskat derom i bröllopssalen, der den unge konungen, den regerande enkedrottningen, andra furstliga personer och höga herrar voro närvarande, samt att pratet sedan gick ut öfver staden, påstående bland annat, att poeten blifvit mutad till att skrifva. Man känner, huru strängt man då höll fast vid en familjs oantastade namn och rykte. Emellertid beröras dessa tvistigheter med Douglas endast helt flyktigt, man är tydligen intresserad af att förtiga dem, och hela ransakningen erhåller derigenom en ensidig och despotisk karakter. Man ser, att med dåvarande samhällsförhållanden en ringa student som Lucidor utan beskyddare ovilkorligen måste få orätt mot en så förnäm adelsslägt. Dock för oss ställer sig saken, som inalles upptager ett tjugosex sidors protokoll, helt annorlunda, och den anklagade synes ständigt svara segerfullt på hvarje punkt. Man begriper ej, huru han kunnat fällas till något straff alls. Men hvad Wieselgrens gissning beträffar, att Douglas skulle hafva förmått Lucidor genom rusets inflytande att hopsätta poemet, är detta så obevisadt och osannolikt, att endast den förtjenstfulle granskarens vid hvarje tillfälle framträdande nykterhetsifver kan förklara densamma.

Bref om saken hade ingått från kongl. maj:t till hofrätten, hvilken sände den till magistraten, och dymedelst kom den till kämnersrättens föregående pröfning. Den 11. december 1669 inställde sig båda parterna inför Johan Bjugge, Hans Kohlmether och Henrik Märman, som då sutto i rätten. Kärandens ombud, hofauditören Samuel Croningh, klagade öfver »ett ärerörigt, skamlöst och groft pasquill, som hela vägen är uppfyldt af skamliga ord och meningar, och som man med särdeles behändighet låtit i brudhuset in praktisera och der utdela». Hans första fråga till Johansson gälde, om han var adelsman; hvarpå denne stolt svarade: »nej, utan så vida dygden angår». Det var genast ett upphäfvande af jemvigten mellan parterna. Sedan åberopade Croningh ett kungligt plakat mot pasquiller. Lucidor invände, att han väl visste att alla pasquiller voro både i konungariken och republiker strängt förbjudna, men han hade ej heller skrifvit en sådan; han redogjorde för sin ankomst till Stockholm, för sitt första giljareqval till kärandens broder, samt huru det senare tillkommit; att han träffat friherrens kammartjenare i Kyrkbrinken eller Trångsund och af honom fått veta dagen för bröllopet, och att studenten i Stjernhjelms hus, Bergh, öfverlemnat poemet åt en lakej, som gått in med det i festsalen. Croningh anmärkte, att det var försmädligt mot brudparet. Lucidor svarade, att »han hafver aldrig tänkt någon menniska med denna sin skrift försmäda och förarga, utan allenast sådant gjort till sin egen öfning i det svenska språket, sitt modersmål». Detta lät den tiden icke som någon tom undanflykt; men om han sagt, att orsaken till författandet varit en förhoppning om att få tio daler en gång till, hade han väl kommit sanningen närmare. Croningh påstod, att meningen varit att »lædera studio infamandi» i synnerhet i så höga personers närvaro. Lucidor svarade, att »han ej tänkt lædera någon, att han ej vetat af att de kungliga majestäterna skulle komma dit, eller att hans skrift skulle blifva så illa upptagen och uttydd, förmenande sig såsom en poet hafva någon licentiam och frihet». Croningh angrep nu Johansson i en lång, med latinsk juridik späckad harang, anklagade honom för att hafva begagnat namnet Lucidor, förebrådde honom »oförskämda och illistiga uttryck, i det han som en grof kalumniant hafver låtit trycka pasquill, som före detta aldrig varit hördt, dermed han icke allenast min principal och dess fru, utan denna familia Gyllenstjernorna med sin grofva allusion mycket stor skymf tillfogat». Lucidor svarade, att hans författarenamn utgjorde ingen hänsyftning och vore af många poeter före honom begagnadt, att han ej tänkt försmäda någon menniska, »derpå han ville sin ed aflägga, utan allenast sökt med sådana skrifter förkofra sitt modersspråk». Omsider frågade rätten honom, om någon hade instigerat honom att skrifva; »ingen menniska, hvarken hög eller låg,» svarade Lucidor. Croningh slöt dagens förhör med begäran, »att Lars Johansson måste plikta som en oförskämd kalumniant och äreskämmer».

Den 13. december var målet åter före, och man ingick nu på enskildheterna. Croningh fästade sig i sitt klagomål in particulari vid, att hans principal och dess gemål ej fått deras rätta titlar. Lucidor invände, att han ej visste så noga alla titlarna, att man i skrift till kungen blott brukade sätta etc. etc. efteråt, samt att den engelske ambassadören ej tagit samma sak illa upp. Croningh anmärkte allusionen med lux de or, och att Gyllenstjernornas namn blifvit i skriften insatt, »dem till evig men». Lucidor bevisade, att han brukat sin signatur tillförene, och påstod fortfarande, att han ej menat illa med Gyllenstjernorna. Croningh framkastade, att Lucidor i skriften talar om »couleur de ponceau och de feu, sådana färgeband som herren uti 14 dagar tidt före bröllopet på sin klädedrägt dragit hafver». Lucidor försäkrade sig aldrig hafva sett Gyllenstjerna eller åtminstone känt igen honom, än mindre kunnat veta hvad färg han burit, »derpå han ville göra den största ed». Croningh påstod, att han pasquillerat ridderskapet och adeln medelst omnämnandet af hårlufvan, lingarärmarne och plymen på hatten. Man ser, att modet med peruken och den öfriga kostymen à la Ludvig XIV. ännu var så nytt, att det ej trängt ned till medelklassen. Det var sannolikt ej utan spe som Lucidor derpå svarade, att han skrifvit om en plym, »som tidt ligger på strå» och ej står upp i vädret, »hvad som intet till Gyllenstjerna och andra herrar kan appliceras». Croningh talade om en »querell», som Gyllenstjerna skulle hafva haft. Lucidor förklarade, att han ej visste af någon querell, »ehuru väl han vet efter folks tal, hvem de misstänka för att hafva bestuckit honom», hvilket vore osanning; dock skulle han nämna sina sagesmän, en tysk student Johan Schaffer, regementsqvartermästaren Erick Klangh och flera; det skulle hafva varit grefve Douglas som slagits med Gyllenstjerna. Då Croningh inföll, »att efter herr Konrad seglat förbi och ’lagt sitt segel neder’, så måste han tillförene varit i sådant qval som Johansson beskrifver» (här var Croningh oförsigtig nog att antyda orsaken till querellen), svarade Lucidor knipslugt a simili: »att den som seglar Schyllam och Carybdin förbi, han kommer ju intet derpå». Tyske studenten Prilwitz var framme som vittne och berättade om den första bröllopsskriften och de tio dalerna, hvarefter han gjorde en rolig beskrifning på ett beramadt möte med Johansson. Han hade träffat honom på Skeppsbron och sagt honom, att det nu vore tid att skrifva igen; gick derefter till hans herberge, men värdinnan svarade först att han sof, sedan att han var sjuk, slutligen »att han vill råka eder på Bron; hvilket intet skedde»; andra dagen gick han åter till hans logemente och fick se honom igenom fönstret, men värdinnan sade, att han ej var hemma, utan det var hennes gäster, som Prilwitz hade sett genom fönstret; »och som han trodde att Lars Johansson ville göra något allena, gick han bort och gjorde ock något för sig». Tillfrågad af Croningh, hvarföre han så suspecte velat vara ensam, svarade den anklagade, att han intet var påklädd. Ransakningen slöts med att Lucidor företedde de skrifter, der han först begagnat sin signatur och ej utsatt alla titlar, samt att kapten Fårbus, densamme, som han bistått vid translaterandet, bevittnade att Lucidor sagt sig vara olycklig, såsom misstänkt för att hafva blifvit bestucken, samt att han villfarit hans begäran att gå upp till Konrad Gyllenstjerna och tala godt för honom.

Det var förgäfves. Den olycklige fick sitta qvar i sitt fängelse. Pratet och sqvallret hade nu gått ut öfver staden genom hundratals munnar; kanske de kungliga personerna sjelfva, som varit med på bröllopet, deltogo deri, åtminstone kan man tro enkedrottningens karakter om något sådant. Landshöfdingens vrede uppflammade än mera, och han tog ett steg, som måste hafva den anklagades fällande till följd. Den 15. december kom han sjelf in i rätten, utropande, »att han håller Johansson för en kalumniant och äretjuf, helst som han vetat af någon handel, som mellan honom och grefve Douglas skall vara förelupen, begärandes att han, Lars Johansson, må på det högsta blifva afstraffad». För öfrigt upptogs dagen med att afhöra vittnen, som intet stort kunde meddela. Bergh fick beskrifva huru han lemnat rimmen till brudgummens page, men nekade sig hafva läst dem, förrän de presenterades. Croningh frågade, hvad som menades med slutallusionen på duellen. Johansson svarade, att han hört både utrikes och här hemma, att för några år sedan en person skjutit sig ihjäl för ett qvinfolks skull. Klangh nekade sig hafva nämt Douglas som bestickare. En viss Printz fick vittna, om han sagt till Johansson, »att de illa tagit upp er skrift, men er kunna de ej stort skada, utan den lära de knipa, som hafver bestuckit eder» o. s. v. Det framhölls, att kongl. boktryckaren Niklas Wankijf vid tryckningen »icke heller sagt eller varnat den anklagade med ringaste ord». Croninghs slutpåstående lydde, att Johansson må sjelf ansvara för sin tro, att landshöfdingen hölle gref Douglas suspect, att han uppehållit saken med att åberopa sig på så många, som ej hafva något synnerligt att berätta, och att han måtte efter förtjenst blifva straffad. Härmed var det kinkiga förhållandet med Douglas skjutet åt sidan. Denne behöfde ej ens inställa sig i rätten.

Handlingarna i målet remitterades till den ärade magistraten, hvars dom utföll den 10. januari 1670. Skriften frikändes visserligen från att vara pasquill, »varandes sådant scriptum generale, alludens ad passiones et vitia hominum in communi, men icke till en eller annan person i synnerhet; dock, emedan Lars Johansson samma skrift emot kongl. maj:ts ordning och stadga obedin och med en ofullkomlig herr landshöfdingens titel, som vid slika tillfällen här i staden brukligt är, låtit publicera, hvilken också i några stycken befinnes vara förarglig, offendera honestos aures och bonos mores, gifvandes han sålunda afundsmenniskom och illviljandom (hvem anar ej här Douglas?) occasionem calumniandi och andra enfaldiga anledning till hvarjehanda misstankar och domar, som herr landshöfdingens reputation icke tåla kan eller bör, och sådant allt på hans heders- och bröllopsdag; ty pröfvar rätten skäligt, att Lars Johansson för ofvanbemälte excesser, erkannerligen ob petulantiam, och att han icke förut betänkt hvad snack och tal, oro, förtret och harm en sådan dikt under så höga och förnämliga brudfolks namn uppväcka kunde, förutom det han med fängelse hafver pliktat, må hålla sig från denna stadens societet och gemenskap på år och dag med förmaning att han emellertid anlägger sina gåfvor, ingenium, studier och förfarenhet till Guds ära, sin nästas uppbyggelse och sin egen heders uppkomst och förkofring». Den högättade Douglas gick fri, den stackars poeten var qväst. Så många af de tryckta exemplaren, som kunde öfverkommas, blefvo förstörda. Ja, ännu efter många år, och när begge makarna redan voro döda, var slägtens vrede och tidens ömtålighet så stor, att vid utgifvandet af Lucidors samlade skrifter hela arket B, som innehöll detta giljareqval, reklamerades af en grefve Gyllenstjerna, »och detta ark togs ur alla exemplar af boken och bars hem till honom, hvarefter hans grefvinna ej nöjde sig, förrän hon sjelf fick stå och se uppå huru en kammarbetjent kastade dem på elden». Man har derföre trott, att de få ark, som nu finnas qvar, antingen äro för andra gången upplagda eller snarare att de innehålla ett helt annat eller förändradt arbete med samma öfverskrift; men det har nu blifvit ådagalagdt att vi ännu ega qvar några exemplar af den gamla sången, hvilka i hemlighet blifvit bibehållna och nu äro nedsmutsade af de många händer, som handterat dem. Arket B har dock, enligt Klemmings anteckningar, i några få exemplar blifvit omtryckt 1707, men detta omtryck är ännu sällsyntare än originalen.—Var det förlikningsvilkor, beräkning eller högsinnad hämd, att, då Konrad Gyllenstjernas maka redan halftannat år derefter dog i barnsäng, Lucidor under namn af Philaretus der tugendliebende egnade hennes stoft ett längre griftqväde på tyska, der också alla titlarne stå utsatta?

Sådant slut fick Lucidors debut i Stockholm. Han var bemärkt på ett helt olika sätt än han väntat. Några dagar efter bröllopet fick han vandra i fängelse och satt der in på det nya året. En mäktig adelsslägt skulle göra allt för att skada honom. Ingen inflytelserik beskyddare hade visat sig. Den oundvikliga fattigdomens magra gestalt reste sig framför honom. Han synes dock ej hafva tagit saken för hårdt. Ty ur djupet af hans häkte hördes den visa, som, ehuru den först senare i blott tolf exemplar trycktes af hans ifrige beundrare, erkebiskop Erik Benzelius, dock genast gick ut öfver hela landet som en folksång och bibehöll sig på folkets läppar nästan till våra tider:

»Skulle jag sörja, då vore jag tokot,

Fast än det ginge mig aldrig så slätt.

Lyckan min kan fulla synas gå krokot,—

Vakta på tiden, hon lär full gå rätt.

All verlden älskar ju hvad som är brokot,

Mången måst’ liva som ej äter skrätt[24].

Olyckan vexlar ju lika med lyckan,

Allt, hvad begynsel har, ändas en gång.

Drucken man hafver ej allestäd’s hickan.

Lust följer gråten, gråt ändas i sång.

Den, som på sanningen pekar med stickan,

Kan lel lätt falla från sanningens spång.

— — — — — — — — — — — —

Ty skall mitt blod och mod osorgsna vara;

Lasse räds hvarken hat, afvund ell’ tvång.

Ingen törs göra mer än han kan svara.

Rätt måst’ trots orätten hafva sin gång.

Fly med flit, hvem som kan, slik olycksfara!

Fängsel gör längsel, när lyckan är vrång.

Tänk, min vän, att man för den skull mått’ liva

Lustig, fast om det är mot ens behag.

Lyckan hon vandlar sig, kan sällan blifva;

Hvadan hon kom i går, går hon i dag.

Ty har jag hoppet, I lär en gång skrifva

Att I, olycklig, är lustig som jag.»

Lucidors senaste biograf, litteratören Schöldström, har velat anse denna hårda fångenskap som brytningen i hans lif. Vi finna honom dock framgent vara anlitad af riksråd och andra betydande personer. Domen häntyder ej heller på någon annan förbrytelse än obetänksamhet och oförsynthet. Sjelf har han aldrig visat någon ömtålighet deröfver eller ens dröjt vid detta minne. Han synes ej hafva blifvit vidare förföljd af Gyllenstjernorna; tvärt om, en af dem bestälde senare en grafsång af honom. På samma sätt har man förut tillagt historien om Magdalena Sjöblad en afgörande betydelse i hans utveckling. Vi bekänna, att vi, efter hvad skaldens flyktiga karakter gifver vid handen, ej kunna tro på någon som helst brytning i hans lif. Orsakerna till hans följande lefnadsbana hade redan börjat yppa sig så småningom, och långt ifrån att taga sin tillflykt till något visst tidsmoment, tro vi att man ur inre och djupare, ur hela arten af hans verldsåskådning framgående grunder bör söka nyckeln till hans tragiska öde.

Emellertid var nu Lucidor på ett år förvisad från hufvudstaden. Också hafva vi ingenting af hans lyra under denna tidrymd. Omöjligt är att säga, hvarest eller hvarmed han uppehållit sig. Vistades han i Mariestad som biträde åt en landssekreter Simonsson, med hvars familj han efteråt är nära bekant, eller fick han hjelp af Wrangel, kanske af rikskansleren-mäcenaten, hvars hofpredikant, Carlberg, var hans gode vän och tog engelska lektioner af honom? Nyårsdagen 1671 uppvaktade han magistraten i Stockholm med en nyårsönskan, som vanligt på flera språk, under namn af den dråplige skrifmästaren Johan Paul Hoffman. På latinsk prosa (den enda prosa, som vi ega af honom) tilltalade han rättens ledamöter: »Jag hänger vid edert ädelmods altare denna lilla tafla, som ej är inhuggen i metall, utan endast prentad så godt min handskicklighet tillåtit; jag hoppas att den skall blifva en af ert ädelmod väl upptagen, dock eder ovärdig skänk, om I blott besinnen att intet bättre kan gifvas än den skrifna bokstafven. Ty skrifkonsten har för oss uppenbarat den Allrahögstes rådslag, verk och gerningar; den är minnets stöd, dygdens vältalare, evighetens minnesmärke; om man förstör den, upphäfver man all lärdom och nedstörtar verlden i sin första okunnighets kaos.» Meningen var väl att rekommendera sig till någon tjenst, på samma gång han framlade en språkkunskap, mäktig en hufvudstads vidsträckta förbindelser. Han har också en tid innehaft en slags skrifvare- eller sekreteraresyssla. Derunder har han ej mycken ledighet öfver till rimmeri. Han sjunger blott en gång »villigst» under namn af Theophilander den dödlige och odödlige vid den välborna jungfrun Elisabet Strijks graf. Ty här är det en på skönhet, ungdom, samhällsställning, förstånd och hjerta lika rikt begåfvad flicka, hvars bortgång midt under lifvets och årets sommardagar höjer hans språk till en ännu i dag mäktigt verkande inspiration. Hans samtid beundrade allmänt denna sång. Men enligt vissa initialer från början af 1672, J. P. A. & M. S. (Johansson, privatus artis et martis studiosus), har han ej ens året till ända förestått sin skrifvarebefattning, utan återgått till sitt förra osäkra privatlif, ja, önskat sig ut i krig. Hvad har då händt? Har han så snart tröttnat vid sin syssla, och hur har han blifvit af med den? Nu blifva bröllops- och begrafningsrimmen allt tätare, slarfvigare och likgiltigare; man ser att han af nöden drifvits att skrifva dem »i högsta hast» och för dagligt bröd. Vi stå vid den period, som enligt det allmänna föreställningssättet anger Lucidors förnedring.

I sanning hårda äro de omdömen, som samtid och efterverld fält om hans lif. »Han skall hafva uppehållit sig nästan blott på källare och jungfruhus.» Gezelius säger, att han varit utan annan beställning än att skrifva vers, lefva i hunger och dö i elände. Lidén yttrar, att han skref nästan allt på Anakreons sed inter pocula, och att sådana ex tempore framkastade verser genast lemnades utan den minsta beröring af författarens granskning eller polering till pressen. Sondén talar om hans våldsamma, vilda, af inga regler bundna lif, kommer att tänka på Stjernhjelm i anseende till bådas antika seder att vara nöjda med litet och sig sjelfva nog; men dock hvilken skilnad, utbrister han: »han är den senare olik till den grad, att man med begagnande af Platos bekanta uttryck om Diogenes[25] med all rätt kan kalla honom den rasande Stjernhjelm». Wieselgren påstår, att af den med goda qvaliteter försedde ynglingen uppstod en förfallen student, som i Stockholm födde sig såsom griftpoet och gratulant vid bröllop och dylikt, samt att han står som ett ypperligt bevis på går-an-teorins värde. Till och med den milde Atterbom skrifver »poet, vagabund, mördad på en källare» och erkänner att han egentligen ämnade affärda honom helt kort. »Men den bleka och blodiga ynglingavålnaden kan ej på nära håll betraktas utan att gripa hjertat med sällsam dragning.» Det är ej under, att han sålunda, först af dem som genomögnat hans ovårdade dikter och sedan af hela hopen af eftersägare, blifvit betraktad som en förolyckad sälle med det sämsta umgänge, rå och utsväfvande till sina seder, utfattig och sluskig till bostad och klädedrägt.

Vi erkänna, att äfven vi hafva svårt att så skiljas från hans bild, men af ett annat skäl. Ty då han hos den store vitterhetstecknaren företrädesvis uppväcker ett romantiskt intresse, ingifver han oss, som ej längre äro belåtna med romantikens obestämda fjerran, ett rent psykologiskt. Dessutom är sakens utredande äfven för fosterlandet af stor vigt, ty det gäller ingenting mindre, än om en af de intressantaste personligheterna inom vår litteratur endast varit ett förfallet och dåligt subjekt. Vi veta väl, att hvarje litteratur i sin födslovånda eger sina mer eller mindre berättigade martyrer, hvilkas öden äro lärorika för kommande slägten och, der stora gåfvor finnas, äfven rörande för hjertat. Lucidor ligger nu för oss i sina skrifter. Vi skola således noga granska, ty det kan ju hända att föregående granskningar varit oriktiga. Vi skola likaledes beakta den tid och de förhållanden, hvaruti han lefde. Men vi höra ej till dem, som endast söka rentvå, lemnande åskådaren en fadd bild af konstladt ljus och förminskade skuggor. Dertill tro vi för fast på menniskoandens sjelftillräcklighet att föra sin egen talan. Den har flera vägar än dem, hvarpå ett kallt omdöme förmår följa den. Vi skola icke frikänna, icke heller fördöma, ty hvarken det ena eller det andra nedtränger till själens grund; vi skola blott söka förstå, öfvertygade om att man på denna rätta medelväg bäst hinner till det gemensamma målet, sanningen.

Först måste vi anmärka, att i de äldsta uttalanden om Lucidor råder en hätskhet i ordalagen, som uppväcker misstro till deras opartiskhet. Hela den litterära kritiken var äfven inkräktad af presterna, som i intet tidehvarf hyst så ensidiga ståndsfördomar som just i detta. De förföljde en Matthiæ och Terserus; de ville vid universitetet förbjuda den kartesianska filosofin. För sin kraftfulla religiositet förbisågo de alldeles poesins sjelfständiga rättigheter. Så vida den ej stälde sig till didaktikens och religionens tjenst, var den en öfverloppsgerning, om hvars oskadlighet det kunde vara tu tal. Så uppstodo så många tråkiga volymer af kyrklig poesi utan minsta gnista till inspiration, och deras mönster är sjelfva Spegel, som skref så förträffliga psalmer, men genom sitt öfriga andliga rimkram både bragt andra till sömn och sjelf »snarkat på den svenska parnassen». Huru skulle då, när poetens yrke var misstänkt, Lucidors verldsåskådning och lif bedömas af detta klerus, som ville hafva hela landets lärdom i sina händer. Och en dylik åsigt bibehöll sig länge. Den, som ej var annat än en skald, betraktades af ortodoxin med misstroende. I bästa fall nöjde man sig med, att om denna besynnerliga menniska utsprida en mängd anekdoter. Derefter lade hvar och en sin lilla kommentar till den ursprungliga historien. Huru många historier har man ej hört om Bellman! På samma sätt säger Lidén, som bedömer Lucidor mildt, att »många rykten gingo om honom i svang, några rätt artiga, men också andra löjliga och rent af otroliga». Vi måste således noga sofra dessa misstänkta källor. En annan nödvändighet blir, att rätt fatta sederna och tänkesätten omkring honom. För att bedöma en ovanligare menniska är det godt att göra sig bekant med olika tider. Ty dels behöfva vi förstå hans tid för att förstå omständigheter i hans lif, som vår tid ej skulle riktigt uppfatta, dels hjelper oss vår egen tids längre framåtskridna odling att begripa honom i de drag, der hans tid ej kunde begripa honom. Vi skola betrakta Lucidors sak ur begge synpunkterna.

Det omedelbaraste intrycket vid genomläsandet af Lucidors tillfällighetspoem är deras opassande språk och ovårdade stil. Att de äro skrifna på medelklassens hvardagsspråk och ej enligt ett konstnärligt manér, är icke ensamt nog att förklara det. Vi måste veta att tidens samtalston verkligen var sådan. Man läse blott hur en Runius, visserligen Lucidor underlägsen i sångargåfva och karakter, behandlar äfven allvarsamma ämnen. Det heter t. ex. i ett griftqväde vid beskrifningen om en mottagning af Gud i himmelriket: »En annan blef tillbaka stött och uppå näsan knäppt.» Han umgicks dock hela sitt lif i riksrådet grefve Strombergs hus. Sjelfva Stjernhjelm, som syntes på hofvet och konverserade med Kristina, har öfverlemnat en den slipprigaste gåta »till alla vackra damer». Lucidor gör sammaledes »till alla kysksinte och dygdälskande mör». Man begagnade gerna gåtan för att framkalla fruntimmernas gissning och rodnad. Atterbom säger härom: »Sällskapslifvets tänkesätt lär den tiden varit, att, när man var nogräknad med gerningarna, behöfde man ej vara det så särdeles med orden, åtminstone ej med poetens ord.» Hvad det ovårdade språket beträffar, måste vi besinna, att vi nu för våra kritiska ögon hafva stycken, som Lucidor kanske aldrig ämnade för efterverlden. Så finnes ett, som han hoprafsade på en krog i beskänkt och förslöadt tillstånd:—

»Men jag ber om tillgift,

Ty pennan intet duger.

Tron I’t ej, läs min skrift

Och sen, att jag ej ljuger!

Här bullrar Bacchus’ folk,

Och om I tron mig sann,

Så finnes mången holk[26],

Som rimlust störa kan.

— — — — — — —

Jag tänkt att skrifva, hvad

Här händer och är händ’,

Att göra laget glad;

Men hugen går förvänd....

Den rike Mogul var

Uti min penn’ och tankar,

Och hvad som Kina har.

Men pennan kastar ankar,

Förty mitt bleka bläck

Ej tal-likt flyter fram,

Och tiden med har ’bräck,

Och jag sjelf räds för bann.» Etc.

Icke kunde det vara hans mening, att ett dylikt snillefoster skulle läsas efter två århundraden. Och så har han troligtvis i hast skrifvit månget stycke, som blott var beräknadt för tillfället, men som nu qvarstår i samlingen. Huru många underhaltiga visor kunna ej äfven stora författare i våra dagar hafva tillagat, men de förstöras sedan de roat för stunden. Och med huru stor försigtighet och sorgfällighet granska de ej sina dikter, förrän de lemna dem åt pressen och kritiken. Och likväl klagar man öfver för vidlyftiga upplagor af allmänt erkända skalder. Men på den tiden tryckte man genast hvarje tillfällighetsrim och utspridde det kring land och rike, glad öfver att se det motspänstiga svenska språket omformadt till någorlunda rim och meter. Och sedermera uppsöktes af en utgifvare efter författarens död alla dessa lappar och öfverlemnades såsom hans samlade skrifter åt efterverlden.

De utgjordes då till största delen af bröllops- och begrafningsverser, hvaremot kristningar ej ansågos af den betydelse, att de kunde fordra en poetisk utsmyckning. Och dessa tillfällighetsdikter förekomma ej mera hos Lucidor än hos andra författare från den tiden. Columbus, som säkerligen höll mycket på en skalds värde, har skrifvit sexton dylika, hans latinska verser till enskilda personer oberäknade. Nu skulle det anses som en skam för en verklig skald att förslösa sin talang på sådana stundens foster af för honom likgiltig anledning, och som ej mindre skam för en bildad person att göra sådana beställningar, ty man har insett poesins väsen. Men då var den ännu en tjenarinna åt andra intressen, och det föll aldrig hvarken riksråd eller enskilda in, att den unga skaldekonsten kunde förnedras och bringas på afvägar genom att fira deras glädje eller aflidna anhörigas värde. Tvärt om fördes dessa alster genast till pressen och lästes med förvåning och bifall af många, som hvarken känt eller vetat af de förevigade personerna. Dessutom måste vi besinna, hvilken omätligare betydelse ett bröllop och en begrafning då hade mot nu. Det var nästan hela omvexlingen i det af små förhållanden bundna lifvet. Allt skulle i evighet hafva förblifvit sig lika, om man ej egt bröllopsglädjen inom slägterna och liktågen på gatorna. Hufvudstaden var ej heller då för stor för att ej hafva reda på förnämligare händelser af dylik art och intressera sig derför. Men märkvärdigt förefaller det oss, att man hyste så ringa intresse för publika saker. Hvart stånd skötte sina åligganden och brydde sig ej om de andras. Och Sverige var ej då inveckladt i några yttre jätteföretag eller inre brytningar, som kunde bemäktiga sig sinnena och sätta lyrans strängar i rörelse. Förunderligt litet har också Lucidor, som för hela medelklassens talan, sysselsatt sig med sin tids märkbarare öden. Han brukade dockt roligtvis genomögna de »Ordinarii Post-Tijdender» på två qvartblad, som hvarje onsdag utkommo från Meurers och Wankijfs tryckerier. Ja, sista året af hans lif började »Svenska Mercurius» två gånger i veckan, måndag och onsdag, tryckas hos Wankijf. Sommaren 1672 hade Ludvig XIVs arméer, ända till 100,000 man starka, öfversvämmat Holland. Det var en verldshändelse, som hotade att upphäfva hela den gamla ordningen i Europa. I ett stycke, »Den simmande postiljon», omtalar då Lucidor för vännerna i Falun, hvad han sett i avisorna eller gazetten, att, när man i Frankrike vill ha en knekt eller ryttare, de skaka ner honom strax ur somliga trän, som slika frukter bär, att i hvart hus i Utrecht äro fransoser[27], att man på Rheinströmsgränsen lagt 12,000 tyska män, som all ond lust afvärja med piller utaf bly, att man i England gifver mest akt på flottan, att Danmark sitter stilla och ynkar att det går somliga illa, att i Stockholm den ene gifter sig och den andre dör. På ett annat ställe nämnes, att de kanstöpa om hvem är bäst, polack eller turk, som då lågo i krig mot hvarandra. Intet ord om tilldragelserna hemma. Intet om Stjernhjelms död den 22. april 1672, hvarigenom utsigterna för den svenska litteraturen förändrades; intet om det tre veckors långa gästabudet och lustlägret på Ladugårdsgärdet i augusti—september, hvilka väl beskådades af hufvudstadens alla innevånare; intet om riksdagen och den unge konungens tillträde till regeringen den 18. december samma år; intet om hans eriksgata 1673; ingenting om trolldomsväsendet. Så litet bekymrade man sig då om det offentliga lifvet. Censuren var sträng. Vår tidningspress med sin granskning skulle hafva betraktats som ett oerhördt politiskt brott. Men hvilken prakt och ståt utvecklades ej i stället vid en begrafning! Hvilken lång procession, hvilka sorgefanor och draperier, som klädde hela templet i svart, samt prydliga liktal i kyrkorna, dit tåget alltid begaf sig! Klockorna ringde på en gång från de sju förnämsta kyrkorna och utbredde sin gälla sorgeton öfver hela staden. En begrafning uppslukade en liten förmögenhet. Bibliotekarien Klemming har offentliggjort ett utgiftskonto från vicepresidenten Gyllenankars jordfärd 1696, en man, som hvarken till börd eller embete var en bland de högsta. Summan uppgår till 6,174 daler. Kostnaden och ståten beräknades noga efter rangen. Krigsrådet och preses i antiqvitetskollegium, Stjernhjelms lik fick stå obegrafvet ofvan jord i öfver två år, tills medel hunno hopsamlas för hans anständiga begrafning. Sådana dröjsmål inträffade ofta; man balsamerade kroppen. Riksråd undskylde sig för uteblifvande från rådskammaren med, att de måste följa en meriterad man till grafven. En tvist om lederna i en likprocession bidrog till att framkalla den första rangordning i Sverige. En mans jordfärd var i sjelfva verket en slutmanifestation af hans hela lif och verksamhet i samhället.—På samma sätt hade då, när umgängeslifvet var så litet utveckladt, och inga offentliga nöjen funnos att tillgå, bröllopen en långt större betydenhet än nu. De starka slägtbanden gjorde sitt till. En stor hop ungdom och äldre funno sig för en gång tillsammans. Borden dignade af fat och stop; sedan gick man till danssalen och musikanterna. Den mäktiga kyrkans ceremonier förhöjde än ytterligare den tidens, nu länge sedan förgätna fröjder. Verser voro der lika nödvändiga, som de nu äro det för brudtärnorna. Det ansågs ej ovärdigt en pindarisk lyra att nalkas dessa lysande högtidligheter. Och den bestälde poeten tog utan skam emot det guld, som var sångarens lön.

Ett annat bruk, som stöter våra seder, var, att poeten ibland ödmjukligen presenterade en skrift till någon hög person och af honom emottog en uppmuntran och penninggåfva. Nu, i våra jemlikhetens tider, skulle detta anses som att man utsläppt sånggudinnorna på tiggeri. Huru stora franska snillen hafva dock ej annorlunda uppvaktat Richelieu eller Ludvig! Ty det fanns ingen annan publik att vända sig till. Medelklassen förstod ej att värdera musernas fria lekar, och ädlingens penningskänk var den tidens författararvode. Aristokratin stod då så högt, att det föll ingen poet in att anse sig förolämpad af dess beskydd. Och det är en ej ringa förtjenst hos denna aristokrati, hvars karakter då var fullt vuxen dess anspråk, att hafva tagit den unga poesin i sin tjenst, tills den hann växa till och gå på egna fötter. Hvart tidehvarf har sina seder och hederssaker. Sextonhundratalets ömtålighet, så stor på andra områden, var ej riktad åt det hållet. Om derföre någon annan än de store ville härma dem och belönade Lucidor för ett framräckt poem, behöfde han ej i sina samtidas ögon blifva förringad af en dylik transaktion.

Låtom oss nu öfvergå till hans skrifter. 22 bröllopsqväden och 38 grafsånger ega vi inalles qvar efter honom. De äro för alla slags personer i samhället från högadeln till bondesonen, riksråd, generaler, amiraler, högre och lägre embetsmän (»kongl. maj:ts tromän och trotjenare»), faktorer, handelsmän, handtverkare och deras qvinnor. De beröra alla slags åldrar från den orkeslöse gubben till det för tidigt bortryckta barnet. De skrefvos ej blott för Stockholm och dess närmaste landsbygd. På eget bevåg eller på beställning skickar han dem till Falun, Arboga, Örebro, Norrköping, Mariestad, Jönköping. Flera af dem skrefvos till en och samma familj och af olika anledning, glädje eller sorg. Så har den Gyllenstjernska ätten fått ända till fyra poem. Två gånger blomsterströr han mans och hustrus liktidiga graf. Han har besjungit samma personers bröllop och död. Syster och bror, far och son hafva fått sin bröllopslyckönskan eller sitt griftqväde. Det ser ibland ut, som om en föregående frikostighet framkallat författarens uppvaktning vid ett senare tillfälle. Någon gång har han diktat för en annans räkning. De namn, han dervid gifver sig, äro högst omvexlande. Mest begagnar han sin poetiska signatur Lucidor den olycklige (sexton gånger), dernäst sitt eget namn Lasse Johansson (åtta gånger), dessa båda vid mer förnäma eller högtidliga tillfällen. För sina närmare bekanta af lika samhällsställning kallar han sig vän (sju gånger). Enstaka förekomma andra efter omständigheterna afpassade författarenamn, såsom Clarimond den semperlustige och Cupidos Geheimschreiber Amintor, Postmästaren eller åhöraren i Parnasso, Silvanus, En lapp, En jägare, Den som kunde bäst läsa i bröllopslaget, Den som skref, En medsörjande m. fl.; slutligen mer eller mindre besynnerliga initialer, t. ex. A. et M. A. (artis et Martis auctor?), Alla jungfrurs träL I Sommar (Lars JohansSon), Den som har bekymmer intE Lite (Er Lasse?), Johan Elasson (omkastade bokstäfver för Lasse Johansson) o. s. v. Men nästan alla, huru de än må vara undertecknade, äro tillkomna »i hast», »i all som största hast», »i flygande hast». Det är i sanning en uttrycklig förklaring att de äro tillfällighetspoem.

Man har sagt att Lucidor under de senaste åren endast skrifvit för bröd och betalning. Om vi nogare se efter öfverskrifterna, tål dock detta påstående en betydlig afprutning. De stycken, som betecknas med orden »efter begäran», »pligtskyldigst», »efter behag», »viljefärdigst», »välvilligt»[28], äro endast tjugoen. Bland dem finnes ett vid riksrådet och fältmarskalken, friherre Lorenz v. d. Lindes bår, kalladt »Den rätta adels dygdeväg»; ett vid riks- och kanslirådet Mattias Björnklos grift, han, som från simpel mjölnarson blef en af rikets inflytelserikaste herrar, var den djupast invigde i Karl Gustafs diplomati och vågade i rådet trotsa sjelfva de la Gardies makt; ett vid kongl. stallmästaren Reutercrantzs bröllop, hvilken då fruktades såsom stående högst i den unge konungens ynnest; ett vid den åttaårige friherre Axel Gyllenstjernas begrafning. Vi se att både förtjenst, makt och förnäm börd ej tvekade att uppsöka Lucidors penna. Andra stycken åter hafva väl af honom sjelf blifvit underdånigst framlemnade och belönade. Detta veta vi bestämdt hafva skett för de båda bröderna Gyllenstjerna, de engelska sändebuden lord Howard och Henry Coventry, kanske också, för riksrådet grefve Tott vid hans hustrus död, för aflidna riksrådet, öfvermaskalken och lagmannen, grefve Oxenstjernas och hans frus arfvingar, för riksstallmästaren grefve Torstensson vid hans lilla dotters död, för den i Holland födde rådman Pötter, som ordnat den 1668 af ständerna öfvertagna banken och derför adlades till Lilienhoff, hvarvid Lucidor för honom upptände en »Ehrenfackel» o. s. v. Antalet af dessa presenterade skrifvelser skulle bli ungefär tio. Vi vilja ej heller förneka, att af de öfriga poemen, fastän titelbladen ingenting upplysa derom, åtskilliga dels kunnat vara indirekta böneskrifter, dels blifvit bestälda och betalade. Men en hel mängd andra förekomma till umgängesvänner och bekanta, hvilka blott hans egen tacksamhet eller välvilja dikterat. Muntert skämtande, infinner han sig sjelf eller åtminstone hans lyra vid deras bröllop. Om det för sig går på andra trakter, sänder han dem lyckönskningsverser med posten, äfven om han sjelf ej är glad. Vid deras förluster af anhöriga sjunger han ett vänskapens och tröstens ord. Rörande är en »Sorgesuck och trösttal», som han affattat till handelsman Andersens små barn. Det yngsta af dem hade redan genom sin födsel kostat modern lifvet. Fadern hade rest med dem till Sala och insjuknade efter återkomsten, medan de vistades der. Han hade skrifvit att de skulle hemsändas till hans dödsbädd, men de hunno ej förr inom Stockholms tull, än de fingo höra att deras »far-kär låg på bår». Nu låter skalden de föräldralösa små utgjuta sin jemmer, och den döde från sin himmel uppmuntra dem. Betyda ej de här använda initialerna J. B. Johansson broder? I dylika tillgifvenhetssånger kallar han sig En välönskande eller välmenande vän och tillägger ibland ytterligare »enfaldeligen, dock välment».

Men allra mest äro dessa senare poemer dyrbara för oss derföre, att vi genom dem kunna kasta en blick in i skaldens umgängeslif och bekantskaper. Det förundrar oss att man hittills så litet brytt sig om att granska dem i denna afsigt. De äro emellertid bestämdt afskilda redan till titeln från de öfriga, så att ingen tvekan om deras rätta betydelse kan uppkomma. I allmänhet i akt tager han mycket noga sin tids fordringar om rangskilnad. Rådhusrättens varning har ej gått förlorad. Till de anseddare heter det »högst lyckosälla prydliga vignings- och brudlöftesdag», de ringare få nöja sig med »gladrike vigseldag», »hederligen sammanvigdes». Likaså förändrar sig tonen från »i hög, förnäm heder- och folkrikt likföljes närvaro» till »välprydde jordsättningsdag» eller »kristhedersamme jordsättning». Vi kunna då lätt finna, hvilka han nalkas på ett förtroligare och väntrefligare sätt. Hit hör hans »väna vän», den förr nämde Carlberg, hof- eller huspredikant hos rikskansleren de la Gardie, och som snart fick pastorat i Vermland. Men betecknande äro hans täta förbindelser med bergslagsbygden och lilla tullens tjenstemän. Vi få ihågkomma, att bergslagens jern och andra produkter då mottogos af de senare i Stockholm. Så har han, utom allt annat, sommaren 1672 besjungit fyra bröllop, som stå med den trakten i sammanhang. Det är en Schaey eller Shay, fransman eller vallon till börden, hvars fader var kronans faktor öfver Jäders bruk och tillika dref köpenskap i Arboga, hvilken lemnade hufvudstaden för att gifta sig och bosätta sig uppe i landet. Denne var hans vän, och skalden tänkte en gång fira hans förstföddes ankomst till verlden, han »tänkt’ en lagerqvist kring vaggan till att linda», då han helt oförmodadt fick ett bref från vännen, att hans fader hade aflidit, så att det blir en sorgesång i stället. Det är en Trotzig, borgmästare i Falun och en af ständernas förste bankofullmäktige 1668, som blef kronans inspektor öfver kopparräntan och från Dalarne öfverflyttade till hufvudstaden och gifte sig der, då vännen Johansson uppvaktade honom med ett bröllopsqväde. En annan vän var handelsmannen Brandberg, också från Dalarne, hvars både giftermål och två år derefter följande död i Stockholm han firar. En uppbördsman vid Stockholms tolag, Zelin, helsades af skalden, då han ingick ett förståndigt äktenskap med en duglig qvinna af allmogebörd, som tyckes hafva födt sig som ljusstöperska. Vid en köpman Classons bröllop var han närvarande och deklamerade verser, såsom »den som bäst kunde läsa i bröllopslaget». Med en rådman, vid namn Myrman, och en ålderman för snörmakareskrået, Tehedt, umgicks han äfven. Utom af faktorer och handelsmän utgjordes hans sällskap af jurister. Hos en Simonsson, landssekreterare i Skaraborgs län och gift med borgmästarens i Mariestad dotter, är han »gammal i gården». Vid kansliförvandten Stamms bröllop är han med, utklädd till lapp-spåman, går rundt om gästabudsbordet och skämtar med de sjutton flickorna. Med notarien i reduktionskollegium Graan har han likaledes stått i förbindelse. Och de sista stunderna af sitt lif finna vi honom i sällskap med en kapten och en löjtnant samt en vice häradshöfding, Furubom. Hur går det nu med påståendet om hans dåliga umgänge? Att en och annan af de ofvan uppräknade (Carlberg, som kastades i fängelse för en obevislig och ärerörig anklagelse, och Furubom, som i tjensten gjorde sig skyldig till försnillning) sedermera betedde sig illa, kan väl ej skada Lucidors rykte. Ty han har aldrig blifvit beskylld för andra fel än dem, som skadat honom sjelf, och litet hvar vet af erfarenhet, huru fordoms bekanta kunna förändras och förfalla. Ej heller hjelper det att antaga, att han i egenskap af poet fått umgås med personer, som underhöllo, roade sig åt och för öfrigt ringaktade honom, ty hans stolta och häftiga lynne var ej skapadt för en sådan roll, och hans språk till dem bär ej minsta spår af ett nesligt beroende. Men visserligen må den hafva varit välkommen gäst i ett gladt lag, som kunde skrifva och sjunga dertill:

»Kom’, käre bröder, kom’

Och låt’ oss denna dag

Dricka friskt i detta lag,

Uti lust och behag

Drifva bort hjertegnag’.

Så låt’ glasen gå rundtom!» Etc.

Det har blifvit en allmän tro, att Lucidor varit en drinkare. En af orsakerna dertill är väl den, att man visste att han, yrkes- och hemlös, lefde ute på offentliga ställen. Men hvarför har man då ej lika lätt påstått honom hafva varit en qvinnoförförare? Man har sett verser, skrifna af honom under rusets inflytelse. Men om en strängare granskning egt rum, och ej utgifvaren utan urskiljning låtit trycka allt, skulle han för oss äfven hafva blifvit mindre drinkare. Att han vid bröllop tog till bästa, deri handlade han ju i likhet med de öfriga gästerna och hela sin samtid, men då alla de andra personerna nu äro fullt förgätna, hafva åter hans för stunden hopsatta verser bibehållits och fått anklaga honom ensam inför efterverlden. En annan anledning till det dåliga ryktet är titeln på ett hans arbete, »Lucida intervalla». Man har trott, att den hänvisade på några ljusa ögonblick mellan ett i sus och dus tillbragt lif. Men ingen särskildt antydan härpå kan den finna, som uppmärksamt och fördomsfritt genomläser nämda titel i dess helhet, utan blott den vanliga förmaningen att tänka någon gång allvarligt på döden midt under dagens mångahanda bestyr. För öfrigt är den enligt tidens sed en smaklös allusion på namnet Lucidor. Han har skrifvit dryckessånger; de äro blott två bland sexton andra visor. Äfven skref han ju psalmer. Men till och med dessa har man begagnat emot honom; man har härledt deras patos från ångern öfver ett liderligt lefnadssätt. Det bevisar föga kännedom om arten af hans egendomliga snille, att antaga en sådan bevekelsegrund till deras författande, och föga tacksamhet mot skalden, att angripa honom just med det skönaste som han lemnat oss i arf. Columbus, som sagt oss så mycket om honom, har dock ej nämnt det minsta ord om dryckenskap. I ett griftqväde, der Lucidor sysselsätter sig med menniskors olika passioner och vandel, börjar han deras beskrifning så:

»En söker konst och lust på botten uti kannan

Och tror sig vara klok, men vinet är i pannan.

Så snart det dimmar ut, är han en dum’re gäck

Än en arkadisk häst, som dricker ur en bäck.».

Visserligen kan man skrifva bättre än man handlar. Men är det antagligt, att skalden vågat i en offentlig grafskrift gifva sig sjelf en sådan dementi? Ingen af de anekdoter, hvarmed man efteråt utstyrt honom, talar om Bacchus, och senare omdömen komma från ett fiendtligt och misstänkt håll. Det har varit oss obehagligt att ingå i dylika detaljer, men vi hafva ansett det nödvändigt för Lucidors minne och förklara således, att inga giltiga bevis kunna uppletas för att han varit en slaf under dryckenskapslasten. Han har blott betett sig så, som en glad fest och tidehvarfvets burleska seder inom hans kretsar gjorde ursäktligt.

Dock få vi ej mäta den tidens samhällslager efter vår måttstock. Klasserna voro då skarpt afsöndrade, när de nu öfvergå i hvarandra. Då fanns ej denna mäktiga medelklass, som nu dragit bildningen, rikedomen och makten till sig. En nutidens grosshandlare eller brukspatron skulle ej förstå den simple handelsman, som sjelf stod i sitt trånga och illa luktande kyffe till bod, eller den inspektor öfver statens bruk och räntor, som hörde till Lucidors umgängeskrets. Endast när de blifvit rika och förvärfvat sig allmännare anseende bland sina likar, upphöjdes de till rådmän. En nutidens militär, som är sällskapslifvets och balernas riddare, skulle lika litet kunna jemföras med sextonhundratalets löjtnant eller fänrik, hvilken aldrig kunde styra sitt lynne och ständigt var invecklad i blodiga gräl. Och nutidens unga damer af den högre bourgeoisin skulle ej vilja erkänna den Sissla eller Malen, som aldrig lemnat hemmet, som knappt kunde läsa innantill och alldeles icke kunde skrifva en läslig rad, som förgäfves låtsade sig misstycka männens råa skämt, och som i de förmögnare husen skötte om matskåpet och bränvinsstopet samt dess emellan sqvallrade och tisslade med sina leksystrar. Blifna fruar, ställde de sig ofta vid fönsterna eller portarna och gjorde spefulla anmärkningar om de förbigående karlarna. Men dessa skaldens bekanta, hvilkas seder han skildrar, voro den tidens medelklass. Och det språk han begagnar är en trogen bild af medelklassens då varande språk, ogrammatikaliskt och tungrodt till sina former, naivt och ej nogräknadt till sitt innehåll, snarlikt det idiom, som nu talas af vår tids halfuppfostrade allmoge. Man ser blott deraf, bland hvilka personer han var van att röra sig. Ty hvilken skilnad mellan hans simpla och inkorrekta, men rent fosterländska uttryck och den halffransyska och latinbemängda svenska i de mest städade och finpolerade perioder, som vi läsa uti en de la Gardies och de andra rådsherrarnes bref! Kanske dessa ej ens så ofta talade svenska. Ty Sveriges lysande aristokrati var då på det strängaste afsöndrad från det öfriga samhället och lika mycket europeisk som svensk. Det är naturligt, att Lucidor skulle umgås med den klass, hvartill han sjelf hörde. Vi hafva blott visat, att han, trots sitt gatulif, ej blandat sig med den så vildsinta och genområa folkhopen, som stod der nedom.

Vi skola äfven begagna hans poem till besvarandet af en annan fråga. Man har påstått, att han födde sig uteslutande som bröllops- och griftpoet. Vi hafva likväl sett, att endast hälften eller trettio af antalet öppet utsäger en sådan bestämmelse. Men förtjensten har kunnat vara större än man trott. För bröllopsqvädet till Kristoffer Gyllenstjerna fick han ju 10 daler i karoliner. Gyllenankars förr omnämda begrafningskonto uppför 36 daler som arvode för högtidsverser[29]. Hvad har ej en så fullkomlig ädling som grefve Tott kunnat gifva honom! Och alla de, hvilkas friska sorg eller glädje fann sig af honom i vers förherrligad! Lefnadsvanorna voro långt ringare än nu, penningvärdet långt högre. Men skäl finnas att tro, att detta ej utgjort hans enda inkomstkälla. Poemen beröra i stort antal embetsmän i kongl. maj:ts kollegier och rätter, så väl tromän som trotjenare, gamla och unga. Då han nu med dem stått i förbindelse, huru nära ligger det ej att antaga, att han betjenat dem i deras skrifveri och dragit inkomster äfven deraf. Han var mäktig flera språk. Han hade ju en gång varit en slags sekreterare. Han sysselsatte sig dermed de första månaderna i hufvudstaden. Det kunde ej störa hans frihet, ty han egde ingen ordinarie tjenst, var blott till hands, när han behöfdes. Han kunde slutligen undervisa i främmande tungomål. Med ett ord, intet tvingar oss till att tro, att han lefvat och dött i elände. Det är sannt, att han ej efterlemnade tillräckligt för att begrafvas. Vi sågo huru mycket detta kostade, och hvilket stort värde hans samtid satte på en ståtlig likfärd. Men han var häruti, såsom i åtskilligt annat, upphöjd öfver densamma ända till gränsen af tadelvärd likgiltighet. Han hade hvarken hustru eller slägt att tänka på. Han har sjelf påstått sig vilja lefva ur hand i mun. Och huru många med samma åsigter om det jordiska goda som Johansson hafva ej betett sig sin samhällsklass värdigt utan att efterlemna arf. Detta hindrar således icke att antaga hos honom ett i allmänhet passabelt yttre skick. Det är en lång väg mellan att hafva bekymmer och vara fattig och att gå omkring som ett förfallet subjekt, äfven om en poetisk glömska skulle hafva ökat tarfligheten mera än som var behöfligt. Man har dragit missgynnande slutsatser från det porträtt, der Lucidor framställes med penna uti handen, men i alldeles blottad bröstbild. Hvarför dömma till ett så vanärande elände, när man kan ega en bättre förklaringsgrund i ett konstnärligt motiv? Hvad vi bestämdt veta, är, att han bar handskar och värja, en prydnad, hvarom vi ej behöfva hänvisa längre än till Molières komedi för att å daga lägga, att den endast bars af adelsmän eller statens och vetenskapens tjenare och ej ansågs passa för en simpel borgare, att den således hörde till hvad vi skulle kalla en gentlemans drägt.

Ett fenomen, som ofta uppdykt inom vår af revolutioner så hemsökta samtid, skall hjelpa oss att bättre förstå Lucidors karakter än hans eget tidehvarf kunde det. Det skall visserligen gifvas framstående personligheter i alla tider, som sätta sitt individuella oberoende öfver samhällets seder och bruk, liksom alltid den stora massan lätt uppoffrar det förra för en blind lydnad åt de senare. Men i synnerhet den nu varande litteraturen är full af dessa hjeltar och hjeltinnor. Vare sig nu att samhället för länge dröjt med att i sig upptaga och göra berättigade äfven de ästetiska intressena, eller att af menniskoandens förmögenheter fantasin är den lättrördaste till afvägar, alltnog, vi hafva sett menniskor af stor begåfning uppträda som försvarare och utöfvare af det så kallade fria poetiska lifvet, hvilket väl skall betyda, att alla hinder för fantasins fria spel undanrödjas, och att derföre familjen och samhällets kraf förnekas. Det är klart, att en sådan åsigt är i sig sjelf grundfalsk och blott måste leda till den svagares, d. v. s. individens förstöring. Men under de svåra brytningar, som samhället i våra dagar undergår, kan det gifvas stunder, då denna lära skall bland sina leder räkna just de ädlaste naturerna. Praktiskt hafva vi äfven sett, att det kan försökas med framgång. Shakspeare har som londonerskådespelare lärt sig åtskilligt deraf, och under Italiens himmel, der den sköna naturen ensam tillfredsställer så många behof, eller midt uti Paris’ civilisation, der en stor talang kan försäkra sin existens utan konseqvent och ihärdigt arbete, har en sådan författares frihet ofta gagnat poesins och konstens sak, äfven om man ej blundar för de missriktningar, som derigenom uppstått. Men hvad som dervid oundgängligen erfordras, är ett upplyst publikt omdöme, en liflig uppfattning af det skönas berättigande och en stor derför intresserad allmänhet. Men hur var detta möjligt i Sverige för två hundra år tillbaka? Vår skaldekonst låg då i sin födslovånda. Den uppväckte hos flertalet af nationen endast föga intresse, ty den hade ännu ej ingått bland nationens behof, och i betraktande af dess enfaldiga och smaklösa beskaffenhet hade den knappt rättighet att pocka på tidehvarfvets ynnest. Hos oss uppstod ingen af dessa väldiga heroer, som förmådde rycka bindeln från menniskornas ögon. Vi se också den unga poesin förnämligast derigenom vinna aktning, att den idkades af män, som redan voro af sin tid erkända som i duglighet öfverlägsna på andra områden. Så var Stjernhjelm lika ansedd embetsman, matematiker, språkforskare, filosof och skald. Och »den djerfvaste af de karolinska skalderna», Gunno Eurelius, var framför allt en nitisk och mycket använd direktör för landtmäteriet. Men det är klart, att hos några den poetiska fallenheten skulle vara utvecklad ända derhän, att den inkräktade på de solidare egenskaperna och viljan. Dessa förstod man ej riktigt, de blefvo martyrer. Tillräckligt utrustade för poesins kraf, voro de för litet utrustade för samhällets, som under ingen tidrymd betydt så mycket som då. Det var monarkins och statens envåldsperiod. En poet, som ej uppbar pension af hofvet, som var utan anställning i statens tjenst och utan särskildt lefnadsyrke, var en anomali, som ingen förstod. Ty hvar skulle han finna erkännande och stöd? Det fanns ingen press och publicitet. Vi kunna nu knappt föreställa oss den tidens snäft åtdragna samhällen. Utom den råa hopen af dagsarbetare, funnos endast fyra klasser medborgare: aristokratin, presterna, militära och civila embetsmän samt handelsmän. Och till på köpet dessa strängt afsöndrade. Hvilket yrke skulle då poeten tillgripa, som alltid har svårt att finna sig bland de så kallade positiva menniskorna? Hvilken plats skulle hans af motsatser kombinerade själ intaga bland så enkla förhållanden? Och hvilken lefnadsuppgift—den att arbeta för poesin, som ej ännu fanns till, hvars sjelfständighet ingen begrep? De förnäma vände sig med afsmak från de muser, som nu för första gången framstapplade sina toner på ännu barbarisk svenska. De voro vana att lyssna till andra på ett naturligare tungomål, Roms och Italiens konstmessiga språk, eller de vände sig mot den uppgående solen, den franska klassiciteten från Ludvig XIVs hof. De öfriga fattade ej det nya intresse, som ej hade någon egentlig nytta till följd. De undrade blott på, att en så begåfvad och lärd man kunde drifva omkring utan stadig sysselsättning och utan att begagna sig af sina företräden. De fingo deraf en ofördelaktig tanke om hans karakter och lefnadsmål. Denna besynnerliga menniska nalkades deras hem och umgänge blott på afstånd såsom bröllopsgratulant eller begrafningspoet. Och när han då vände sig ifrån dem, återstod honom blott larmet på gatan och värdshuset. Men dylika ställen lifvades ej då af de samtal om teater och konst, vetenskap och litteratur eller förskönades af den smak och lyx, som nu draga sin lysande fernissa öfver restaurationslifvet i hufvudstaden. De liknade i stället de kyffen och sällskaper, som underhålla oss på vissa holländska genretaflor. Dertill kom, att ingen uppmuntran, intet solsken från tronen träffade de stackars sånggudinnorna. Konungen var för ung och obildad; han visade blott anlag för kroppsöfningar och lustläger. Hennes majestät drottningen kunde väl få sin son att intressera sig för en och annan predikan och hygglig prest, men var sjelf för tanklös för att ingifva honom någon litterär håg. Det fanns visserligen mäcenater men på ett annat område, ty de mäktigt uppblomstrande vetenskaperna, som hade att hugna sig af de regerande rådsherrarnes ynnest, sköto poesin i skuggan. Så kommo bekymren öfver styrelsens förfall och en blifvande efterräkning. Få af den tidens maktegande, mest naturligtvis rikskansleren, hafva fått någon anmärkningsvärdare uppvaktning af den svensksa sångmöns talförare. Vi se, att det poetiska lifvet var en omöjlighet. Lucidor hade anlag dertill, har försökt det och blifvit upprifven på försöket.

Det finnes två sidor i hans karakter helt nära hvarandra, som genast springa i ögonen. Den ena är en stolthet och sjelfständighet, som aldrig ville höja sig eller ens veta af någon öfverman, och som kunde bli desto farligare, som den var förenad med en benägenhet att aldrig stanna på halfva vägar, utan drifva sin föresats till dess yttersta konseqvens. Ty hans häftighet var stor. Den andra är ett lika okufligt frihetsbegär. Insupet med blodet från de vilda seglarne på hafvet, som voro vana att trotsa alla slags eländen, stormar och faror under de ständiga krigens och flibustierernas tidehvarf, utveckladt under ett kringirrande ungdomslif vid universitetet och i främmande länder, ytterligare inrotadt efter hemkomsten genom saknaden af anhöriga och en stadgad lefnadsbana, blef detta frihetsbegär slutligen så öfvermäktigt, att han upphöjde det till uteslutande grundsats med förakt för samhället ända till trots och hårdnackenhet. Han har således ej låtit leda sig af några rent poetiska motiv, ty ett sådant medvetande fanns näppeligen den tiden, ehuru han kan sägas vara dess föregångare, utan af sitt häftiga lynnes drift. En annan fråga blir, om hans beslut genast var färdigt eller om omständigheterna så småningom förde honom derhän. Ty hvad veta vi nu om hans strider? Det vill dock synas som om det ligger en lång utvecklingsväg mellan den yngling som vid hafsstranden så mildt och menlöst besjöng sin kära, och den man, som efteråt vände ryggen åt familjelifvet. Kanske hade hans stolta själ kommit i strid med samhällsandan och adelshögmodet, då han såg sig, oaktadt han kunde mäta sig med de förnämare i lärdom och storsinthet, omöjligen kunna öfverstiga den skranka, som då skilde frälse och ofrälse. Vi, som till och med i våra samfund hafva bevittnat deras olyckor, hvilkas äregirighet ej låter sig ledas af deras ställning, kunna knappt föreställa oss det förtviflade missnöjet hos sextonhundratalets så beskaffade män. Kanske också hans oförmåga att sätta sig in i ett bestämdt yrke eller hans motgång på embetsmannabanan drifvit honom till att af nederlaget göra sig en slags ära, allt nog, han begärde intet vidare af samhället, han förnekade der all framtid. Man ser, att han tidigt betraktat sin existens som förfelad och afskedat ungdomsintresset och hoppet. Han stod omsider ensam. Och hvad betydde ej detta, efter hvad vi förut visat, den tiden! Det är alltid svårt att skapa sig ett lefnadsmål, som samhället ej adopterat, och som derföre måste, oaktadt all vår egen tro, plåga oss med sin osäkerhet. Men att icke ega något mål alls! Att lefva för dagen som en kringvandrande student utan framtid, utsatt för de strängas tadel, de verldsklokas tysta spe, för allas förvåning och—som det ständigt sker, då man ej förstår,—för deras snara likgiltighet! Att sluta sin bana med just det, hvarifrån den unge debutanten sträfvar att komma, lifvet för stunden och vistelsen på källarena! En egenskap kom honom dock härvid väl till pass. Det är ett nytt drag i hans karakter, att han ej skattade det timliga goda högt, att han var nöjd med litet. Han sökte ej de mäktigas ynnest, han var för stolt att begära beskydd, han kände sig dragen till de ringare. Lyckan blef honom likgiltig. Och sist måste det egna högmod infinna sig, som envisas att bryta med menniskorna och hålla sig fast vid en förtviflad sak. Det var hans aristokrati, och att Lucidor egt en sådan af egen art midt ibland sitt simplare umgänge, är obestridligt. Han är ingen beundrare af tidens adel, men hans hjerna sysselsätter sig med tankar derom. Han stiger med sina verser inom dess krets och trotsar den genom ett med flit sjelfsvåldigare och friskare språk. Han vet sig vara af skaldernas adel. För öfrigt var då hela det svenska samhället en enda aristokrati, liksom dess historia ser ut som ett epos. Om någonsin allmänandan fått besegra materiens knapphändighet hos ett folk, var det i Gustafvernas och Karlarnes Sverige. »Verket» hemma hotar att falla i spilror, men man står som en stormakt inför Europa. Landet är fattigt och ödsligt, men man bygger trappuppgångar som Drottningholms eller för ett hof som de la Gardies och Per Brahes. Det är endast ett nytt uttryck af samma segervana och hugstora ande, då Lucidor i detta tidehvarf vågade lefva som en poet. Han måste misslyckas, men det, att han ej genom svaghet och laster långsamt nedglidit, utan fullt medvetet valt sin ställning, räddar honom från det miskundsamma medlidandet och gör honom till en sant tragisk person.