II. (continued 2)

Detta samtal pröfvar nu tålamodet alltigenom elfvahundra jamber. Nog finner man der diverse tal om kärlek, men kärleken finner man ingenstädes. Och författaren har ej heller den tillfredsställelsen, att vid slutet lemna läsaren öfvertygad om den grundsanning, som han i inledningen proklamerade. Ty åtminstone för oss framstår Anna trots skaldens hela didaktik i en mycket sämre dager än Phillis, just derföre att den senare tvärt emot hans medvetenhet råkat få en liten gnista af poesi. Ett i sanning olyckligt resultat för en didaktisk poet! Men om också »fader Cats’ bok» på sin tid gällde som ett mönster i Holland, som en versifierad långkatekes (hvilket ord verkligen är träffande), intager den inom den europeiska litteraturen en mycket låg plats. Att Nils Keder skulle kasta sig öfver hans »Weck-wyser ten Houwelick», som också är ett namn på möns pligt, förundrar oss icke, ty han har efterlemnat två oändligt prosaiska och förståndiga men långdragna bröllopspoem. Men att en sådan natur som Lucidors skulle välja Cats till föredöme och öfversätta honom, kastar ett egendomligt ljus öfver hela tidens uppfattning af poesin, såsom varande till för allt annat än för sig sjelf. Vi skynda oss att lemna denna qvafva poetiska atmosfär och låta Lucidor föra oss öfver till en långt friskare i

De verldsliga visorna. Hvad vi förut genomgått, var skrifvet på beställning eller till för skalden sjelf mer eller mindre likgiltiga förhållanden. Han har också der låtit pennan skena i väg, och vi måste ur massan af rimgods uppleta det poesins guld, som hörde till hans begåfning. Hädanefter, låt vara någon gång manad af tillfälliga känslor, är han fullt sin egen och antager en djupare och allmännare ton. Han vårdar mera sin stil och stafning. Han, så att säga, slår sig ned inom skaldernas gemensamma krets. Vi hafva först här hans poesi i ordets egentliga betydelse. Antalet af hans kända visor är 31, hvaraf 8 på tyska. Men olyckligtvis äro 9 svenska och 3 tyska förlorade och blott till begynnelseorden bekanta. En, »Nys, när Frigga satt i bade», är slipprig. Återstå således endast 5 tyska och 13 svenska, hvarom vi kunna bilda oss ett omdöme. De äro med undantag af två dryckessånger och en tröstevisa alla samtliga (såväl som de okända) kärleksvisor till fingerade namn. Bellinde, Climene och Lisille hafva hvardera fått två tyska. Castalinne, Belikinne, Margaris, Iris, Fillis och Lisette hvardera en svensk. De öfriga styckena hafva ingen benämning. De tyska visorna, såsom tillhörande en utländsk sångmö, gå vi förbi (huru skön är ej t. ex. »Lass’t uns die Blüht der Zeit»!). Vi anmärka blott, att de alla i motsats till de svenska funnit nåd inför den stränge Sondéns ögon och af honom anföras som bevis på, hvad skalden kunde hafva blifvit. Har ej härutinnan granskaren mera låtit sig nöja med det främmande språkets alster och deremot allt för mycket stött sig på det inhemskas gammalmodighet? Sanningen är dock, att Lucidor liksom alla poeter på hans tid till formen redde sig bättre med det uppodlade tyska tungomålet. Vi hafva förut omnämnt, att han skref en och samma kärleksdikt på båda språken och sid. 15 citerat en strof deraf på tyska. Vi skola nu till läsarens pröfning anföra samma strof på svenska. Skilnaden är tydlig:—

»Om jag haer feelat med min mund,

Så skall han ock så af alt hiertans grund

Dit purpur-läppars paar

(Som jag mig har

Til mit sielfz-straff-altar

Utvalt med kiärleck stoor)

Bekyssa, min hiert-siähl- och ängla-moor.

Pfui! Sin koos alt förtreet.

En kyss, som ingen veet—

Förlijkning skedt.»

Af de andra sångerna känna vi redan tre: »Skulle iag sörja, då vore iag tokot» och den vid utresan, som begynner »Så måste iagh digh, kiärste vänn, förlåta». Den tredje står först i samlingen och är troligen äldst. Den består af en samling stoiska sentenser på ett virtuosmessigt språk och utgjorde väl någon poetisk öfning i Upsala. Början lyder: »Hvarföre skal iag mig med sorger qvälia?» Columbus har skrifvit en liknande. »Hvad är det åt, att jag mitt sinne qväljer» (se hans »Odæ Sueticæ», X., med öfverskrift »Naturlig dödsbetraktelse» intagen hos Atterbom), i skaldevärde Lucidors betydligt öfverlägsen. Sedan nu alla dessa sånger blifvit afräknade, återstå för vår granskning endast två dryckesvisor och sju kärleksvisor, dock dessförinnan måste vi göra en väsendtlig anmärkning.

Man har visserligen medgifvit, att Lucidor begagnat en omvexlande och liflig, ja, ibland konstmessig meter, men man har äfven påstått att han går miste om denna formella förtjenst, just derföre att han öfverdrifvit den och gjort den osmaklig. Det är ej nog med rimmen i slutet af hvarje rad, utan de förekomma midt uti raderna och upplösa derigenom tankens rytmiska behag till en, som Atterbom icke oäfvet kallar, på samma fläck fortgående slängpolska. I bästa fall märker man dem ej, tills de här och der störande uppfattas af örat. Vi bestrida ej det fullkomligt berättigade i anmärkningen, men man borde å andra sidan besinna, att i språkets då varande tillstånd en sådan virtuositet måste förefalla högst beundransvärd. Den tröga svenskan behöfde framför allt upparbetas för musernas fria lekar, och hvarje tungomål och litteratur har i sin början egt sådana rena formvirtuoser, som gjort sin stora nytta, men äfven lockat verkliga skalder till rimförkonstling. Dock drabbas icke Lucidor så tungt af förebråelsen, ty man har ej uppmärksammat, att, hvad som i hans poem tager sig illa ut för örat vid uppläsningen, kan taga sig helt annorlunda ut vid musiken. Olyckligtvis känna vi ej nu till hans melodier, men sjelf har han uppgifvit sig hafva komponerat visor, och för öfrigt har väl han som så mången annan satt nya ord till redan brukliga melodier. Det är en ny sida af hans begåfning. Hans sångers hela struktur hänvisar tydligt på, att de äro ämnade att sjungas, ända derhän att på vissa ställen (»Ich liebe dich» etc.) da capot finnes utsatt i texten. Poemen skola således egentligen sjungas eller—om vi få begagna uttrycket—halfsjungas. De nu för oss öfverflödiga rimmen kunna då beteckna tonfallen eller ackompanjemanget. Öfver hufvud taget har poesi och musik, innan de uppdrefvos till konster, räckt hvarandra handen till menniskornas nöje. Men derigenom blir det också svårt för oss att rätt uppfatta skaldestycken, som förlorat en del af sin naturliga luft. Till och med Bellmans rykte har i någon mån lidit deraf, och det vore orättvist att ej beakta saken hos Lucidor, som har äran likna honom häruti som i åtskilligt annat.

Då vi jemfört honom med Bellman, har det icke skett helt godtyckligt för att närma honom till en skald, hvars namn är så stort, att det är en heder att stå till och med i dess skugga. Det är nemligen ett faktum i den svenska litteraturen, att Lucidor är Bellmans föregångare. Hammarsköld sjelf har medgifvit, att »man i alla hans bacchanaliska qväden märker en aflägsen gryning till det egna genialiska skaplynne, som sedermera med fulländningens glans framstrålade i de bellmanska dryckesvisorna». I visan »Kom, kiäre bröder, kom» hafva vi ju—Lucidors originalitet ostörd—en hel bacchiscen i deras anda framför oss. Skalden uppmanar sina kära bröder till ett gladt lag och att slå bort alla sorger. Han ropar åt drängen, att, om han vill undvika bas, skölja ett glas åt honom i baljan. Men i sällskapet kontrasterar mot de öfriga en »jungru gran» gosse, som ej är så van att dricka och sitter tyst. »Drick hin lilla flikkans skåhl, som boor i nästan gåhl» tillropar honom poeten, och sedan han enligt bruket i stående ställning druckit skålen och tryckt en kyss på glaset, utbrister ett ursinnigt jubel. Värden framsätter två a tre pipor tobak per man, och för att ölet bättre skall smaka lutar man sig åt väggen och bolmar, så att röken står som ett töcken upp i taket (de då varande källarrummen voro små). Sedan dobblas med tärning och kort (»trij på ra»). Poeten vinner. »Rundadinellula!» Allt ölet är nu utdrucket till sista droppan, men se, se, vinet spritter i stället upp och ner i bägaren. Den stackars ynglingen, som tycker att det kunde vara nog, får en ytterligare uppmaning att resa sig, säga »topp» och klinga laget rundt med glasen och stopen. Men han tömmer ej i botten som en ärlig svensk man. Skrif då upp din förtäring på räknebrädet och gå i säng, min herre, ty vår sed är, att den, som ej kan dricka, får bjuda god natt.—Vi se ju det glada kroglifvet på 1600-talet i hela sin natursanning, med dess olika nöjen, öl och vin, tobaksrökning, kort och tärning samt en flickas skål. Man spelade öfver allt den tiden, från gallerierna i Versailles och Whitehall till den holländska bykrogen. En fulländad dandy måste vara stark spelare. Dock äfven här hafva vi ännu ingen Bellman. Den glada scenen är hvarken som hos honom satt i förbindelse med den sköna naturen utanför, hvad som förlänar hans baccanalier så mycket idylliskt behag. Ej heller har den genom sina karakterer svällt ut till ett allmän-menskligt drama. Det är blott, så att säga, ett stundens lif på krogen, men som sådant högst lefvande skildradt. Det originellaste består i den häftiga patos, som strömmar öfver det hela. Man hör ännu festens buller, kamraternas sorl och glasens klang genom de två sekler, som skilja oss derifrån. Rytmen passar mera för utrop än toner. Den skall sjungas af en hel kör af dryckesbröder, och ingenstädes har Lucidor så konstfullt slösat med rimmen som här. Hur leker han ej med svenskan t. ex. i följande:—

»Hvem gier en större kup?

Dreng, fort, fort skölj’ et glaass!

Pojke, snart, ell’ du får baass!

Bödlen må vara maass.

Kom nu, nu vill vij taas,

Intill alt är drukkit up.

Then, som för glaass, stoop, kannor, bolkar[42] skolkar,

Han må fritt gå, ok trå

Han som med then blijr vän.

Lät sij, at I som iagh i lagh är män!»

Den andra dryckesvisan är så bra skrifven, att den ganska väl låter läsa sig utan melodi. Det är en hög centrallyrik, som också en dylik sång måste vara för att ej den flygande poesin må råka i delo med moralen. Att visan är högst genialisk lär ej kunna bestridas. Eget nog finnes af honom ej mera än dessa två bacchisånger, ehuru han var så mycket ute med kamrater och vänner. Men Lucidor tillhörde ej det glada Sverige i samma mening som efteråt en Hallman och Kexél, och hvilket Bellmans öfver sorg och fröjder upphöjda sångmö skulle evigt förherrliga. Dertill var han i djupet af sitt sinne för patetisk och allvarsam, och häruti ligger ett annat skäl, hvarföre han ej kunde hinna Bellman. Men för att fylla den felande länken har man åtskilligt af Runii diktning att fästa sig vid. Vi tro oss göra läsaren ett nöje med att citera Lucidors andra dryckessång: —

»I männ af höga sinnen,

Som skämmes at drikka, minnen

At drikken gier största lust!

Förachten then hiernlösa hopen,

Som lefver i sårg och pust,

Ock sök som iagh frögd uti stopen!

Fast om I pengar gömmen,

Vij kasta them eij i strömmen,

Vij hålla them i vår krop.

Alt mynt giörs ju at förtära?

Dy hempten et fullt stoop op,

Så längi mig beenen kunn bära!

Lät then som siuk, sigh qvällia.

Vij vele then dricken vällia,

Som hafver then bästa smaak:

Iagh älskar mäst dubblade drickar,

Hvar glädie står op i taak,

Till thess iagh bå hickar ock nickar.

Tross them, som thet förtryta,

Fritt lät them migh thet förvijta,

At iagh är med dricken dull[43].

Iagh låter ju gilliare gillia.

När iagh hafver fylt mig full,

Kan iagh migh från sorgen bäst skillia.

Dy drick hvar stund ock timma!

Långt bättr’ är i vijn att simma

Än lijda heet kärleeks brand.

Släck uth een slijk skärs-eld med kannan

Ock mäd ett glaass i hvar hand,

Till thess man blier heeter om pannan!

Blier iagh af dricka döder,

Så beer iagh alla drickz-bröder,

At the min afdödde krop

När under ett vijnfaat uthsträkka,

Om torsten migh väkker op,

At iagh strax thensamma må släkka.

Lucidors kärlekssånger skola nu andas emot oss, men de äro alldeles stumma om de enskilda förhållanden, som bragt dem till lifvet. Af deras ordning i upplagorna är det omöjligt att bestämma något derom, och hälften af dem han skref äro ju förlorade. Vi hafva dock förr antydt, att de ej äro några blotta fantasiskapelser, och dervid citerat ett och annat drag. Ett tillfällighetspoem i ordets inskränktaste mening och tillkommet för stunden är t. ex. sången

»Hvad begär du, hierta lilla?

Visor? Visor giör hvar man.» Etc.

Man har velat finna den opassande. Visserligen är den litet sjelfsvåldig, men medgifvas måste, att den i all sin enkelhet är ett mönster i sitt slag. En annan gång firar skalden på ett högst snillrikt sätt under festens gamman en allmänt beundrad skönhet, i hvars beröm, utom andra artigheter, antikens gudaverld ståtligt figurerar. Hon förliknas vid Diana, när gudinnan hvilar sina af jagten trötta lemmar i skogen, och hon fördunklar Frigga, så att man måste ropa: »Slekken Paphos’ eldar uth, ok du, Cypern, var bedröfvad!» Den visa, som börjar »Så är dit hierta från mig vändt», är allt igenom sångbar och utmärker sig för sitt musikaliska välljud. En helt annan ton anslås i den till Fillis, »Låt hvem, som vill gå», der han öppet förklarar sig som nu mera endast könets goda vän utan att besvära sig med frieri och äktenskap. Den är skrifven på 5- och 6-fotade jamber med en den tiden ovanlig ledighet och dertill märklig för sin konstfulla rytm. Men bäst äro de sånger från hans ungdomsdagar, hvarest han lemnar mytologi och galanteri å sido och endast sjunger om sin saknad. »Mit hierta vil uti mit bröst mig brista» heter en, der han klagar:

»En hiort, som uti mörka skogar vistar,

Han löper oförhindrat med sin hind.

Så leeker fisk i siön, fogl upå qvistar;

Men iag kan see ock måste vara blind.» Etc.

Och samma känslostämning genomgår dem alla. Den besjungna kallas ofta hans »andra iagh», hvars träl han är. Han vet att hennes skönhet förtär honom så småningom till döds, men han skall vara evigt trogen intill grafven. Nu äro de tvungna att lefva åtskills, men man måste dock till slut finna sig i hvad som är himlens vilja. Poemet till Margaris är lika framstående för sin passion som sin poesi. Dock har äfven här besannat sig, att poeter känna djupt, men tyvärr ej alltid ihärdigt, och att man tål mycket förrän man förgås. Lucidor är med alla sina ömma qväden ingen Petrarca-natur. Huruvida nu dessa stycken under olika namn tillhöra en och samma eller flera »gudinnor» är emellertid af ringa vigt. Hufvudsaken är—och det betecknar just skalden—att det allmän-menskliga träffar oss i de enskilda förhållandena och bibehåller sig friskt bortom seklerna.

Och dessa sånger, huru sköna äro de icke i all sin enkelhet! De äro inga produkter af konstnärliga sträfvanden och studier, inga rosenhaneska sonetter, ej heller så ädelt finpolerade som »Myrtillus af Bergen» förstod att göra det. De äro bara visor till att sjungas, men Lucidor intager dock genom dem en lika hög och säker plats inom vår första litteratur som någonsin Columbus eller »Elisandras» skald. Med undantag af en och annan ordlek och besynnerlighet, som tiden ej kunde undvara, äro de författade på korrekt och flytande meter. Det karakteristiska hos dem är ej innehållets omvexling, liknelsernas glans och fantasins rikedom, utan endast språkets lena välljud, den melankoliskt veka stämningen och känslans innerlighet. Våra damer skulle kanske finna dem mycket enfaldiga, men säkerligen skulle de önska sina tillbedjare något af deras känslighet. Här uppvaktas ej den käraste med någon grannt utstyrd bukett från orangeriet af främmande rosor, utan med några blommor från den svenska ängen, hvilken våra förfäder kände och älskade. Och man kan ej undgå att tycka sig se den ännu ungdomlige Lucidor njuta någon af dessa herdestunder, hvilkas saknad han efteråt begråter. Det är simpla blomster han räckt sin älskade. Och flickan och hennes mor öppna sin smårutiga och blyinfattade fönsterluft för att låta sin qvafva kammare dricka aftonens vind, medan de öppna sitt hjerta för sångarens verser och sakta melodi. Det är det enkla som utgör deras behag. Och det är en betecknande omständighet, att just han, hvars lif var så stormigt, hvilken »omkom, genomborrad af svärd», och som gifvit oss våra hemskaste psalmer, i dessa poem äfven skänker oss, vi veta icke hvilken ålderdomlig och ljuf flägt från den gamla goda tiden. »Så måste iagh digh, kiärste vänn, förlåta», hvars slutverser vi förut citerat, är enligt vår mening den innerligaste af dem alla. Men följande står ej långt efter:

»Iris, aldrabäste vänn,

Ach, när sijr iag dig igän

Ock fåhr mäd dig tala?

När uprinner dok then dagh,

At min siäl ok andra iagh,

Du, migh skalt hugsvala?

Aldrig gifver någon ting

Större qval och hierte sting

Än en vänn, som såther.

Dödligt är ju såre vist,

När man halfva hierta mist

Ock mäd vän’n förlåter.

Mins, när iag sidst från dig drog,

At iagh gråt-ögd afsked tog

Ock slijk sårg än lijder.

Sårgse ti min störste lust,

Lijkvähl glader i min pust,

At iagh för digh qvider.

När sigh solen till sit lopp

Reser utur hafvet op,

Reser och min iämmer,

Som mehr stadig än hon står,

Dy min sårg eij nedergår,

När sig solen gömer.

När seen natten öfverhölgt

Målne kappan, månen, fölgdt

Utaf stiernor, skijner,

Qvellier Morpheus’ drömmar migh,

At iagh, fåfängh-glad, sijr digh,

Som mäd sorgen tijner[44].

I alt, hvad iag sijr och höör,

Uti alt, hvad som iag giör,

Är olust i löije,

At iag vämjes hvar iag är

Ok du intet mäd äst när

Som mit eenda nöije.

Mången skönheet finnes här,

Som mäd skiäl dyrckvärdig är,

Lell mig ingen kräncker[45],

Dy iag, lijk sool-bloman sigh

Effter soolen vänder, migh

Til digh, min sol, länker.

Segelsteen[46] och iernet haer

Vexel-kiärlek, som them draer.

At the samnas giärna.

Så draer du ock hierta mit,

At det rättas effter dit,

Min magnet ok stierna.

Hvij fördenskuld klagar iag

Öfver himmelens behag,

Thet man billigst lijder?

Ty, hvad ingen ändra kan,

Måst een lijda, lijk een man,

Som, hvad värst, bäst tyder.

Trooheet, then iag en gång svor,

Skall, mä’n lijf i bröste boor,

Ey från mig försvinna.

Dy slut mig uti din siähl

Som mit hierta dig lijk trähl

Dyrckar, min Gudinna!

Psalmerna. Vi äro här som genom ett trollslag förflyttade till en helt annan atmosfer. De ömma kärlekssångerna hafva tystnat för suckar och ångest. De andliga styckena äro sju, hvaraf vi redan anfört en del af det på tyska. Först i samlingen möter oss en versifierad nådelära, som erinrar om moraliteterna. Menniskan föreställes redan hafva ätit af kunskapens träd. Tvenne allegoriska figurer, Rättvisan och Sanningen, framträda inför Gud och förorda evigt straff. Tvenne andra, Nåd och Frid, tala för den fallna. Slutet blir att de senare vända sig till Guds enfödde Son, som tar skulden på sig och frälsar menniskan. Sedan anmärka vi ett stycke, »Ach, huru ligger staen så platt aldels öde», hvilket är en grann parafras af det förhärjade Jerusalem, som, landsflyktigt och bespottadt af hedningarna, vänder sina ögon tillbaka mot sin förgångna storhet. Redan här råder den dystra färgton, som betecknar skaldens andliga diktning. Vi mena de trenne poem, som äro upptagna i vår nu varande psalmbok. Nr 463 är en fri, nästan sjelfständig parafras på alexandriner i fyraradiga strofer af den tyska sången: »O Ewigkeit, Du Donner Wohrt, O Schwerd, das durch die Seele bohrt, O Anfang sonder Ende!» Denna, som innehåller 16 strofer i helt annat versslag, då vår är en stark förkortning och har 12 strofer, är skrifven af Johann Rist eller Risten och utkom 1658 i Lüneburg bland hans »Himlische Lieder». Sedan blef den ånyo införd i en mängd tyska psalmböcker och öfversattes till och med i Amerika, »Eternity, tremendous Word!», samt i Frankrike, »Eternité, ta durée épouvante!» Högmarck uppgifver, att den är bearbetad af Lucidor och efteråt något städad af Lagerlöf. Beckman lutar åt den åsigten, att endast Lagerlöf är författare. Vi kunna ej finna de skäl giltiga, som vilja beröfva Lucidor äran af denna sköna psalm. Det är sant, att den hvarken är med bland de tre sångerna, som under namn af »Lucida intervalla» utgåfvos 1685, eller förekommer i »Helicons blomster». Men den har kunnat senare anträffas. Beckmans påstående, att dess sansade stil är ett starkt bevis mot Lucidors författarskap, synes oss gendrifvas just deraf, att Lagerlöf fått genomse den. För öfrigt är den till hela sin anda fullt öfverensstämmande med den förres andliga dikter. Den är slutligen skrifven på alexandriner liksom en af hans öfriga psalmer. Dess melodi skall hafva varit nyttjad inom den reformerta kyrkan till konung Davids åttonde psalm och år 1552 använd för Marots bearbetning deraf. I Svedbergs psalmbok intager den nr 477, i den så kallade gamla af år 1695 nr 407.—Den nästa i ordningen eller nr 465, som likaledes är på alexandriner, utgör jemte den följande psalmen och »It samtaal» det lilla häfte, som utkom 1685. Dess nummer i den svedbergska psalmboken är 479 och i den gamla 409.—Den tredje eller nr 467 består i originalet af 20 strofer, blef af Spegel sammandragen till 13 och intar hos Svedberg numret 475 och i den gamla psalmboken 406. I vår har den omsider blifvit hardt när oigenkänlig. Nio strofer äro någorlunda bibehållna, men de öfriga 11 förkortade till eller—rättare sagdt—ersatta med fyra nya. Wieselgren anmärker dock med skäl att flera kraftfulla strofer fått bortfalla.

Det är bekant att från pietistiskt håll en skarp och oförsonlig kritik angripit den wallinska psalmboken, i synnerhet beträffande de äldre sångernas modernisering. Man har velat återföra dem jemte hela den teologiska andan till det gamla. Visserligen hafva de ibland vunnit på den senare granskningen, i det att flera onödiga omsägningar och plattheter fått försvinna, men vi tro att klagomålen ej sakna all grund, och att af hela den massa ändringar, den forna psalmdiktningen fått undergå, långt ifrån alla voro behöfliga. Många konkreta uttryck, hvaruti ett kraftigt lif uppenbarade sig, hafva blifvit ersatta af intetsägande abstrakta begrepp. Man har för mycket aktat sig att stöta en ljum rationalism för hufvudet, och ord sådana som Satan och helvetet äro nästan bannlysta. Vi taga några exempel ur Lucidors dikter för att åskådliggöra vår åsigt. Icke har framställningens styrka vunnit på en sådan förändring som:

»För gudlöshet, med uppsåt här bedrifven,

I Herrans lag står själens dödsdom skrifven.»

Originalet har:

»För synden, the här en kort tid ha drifvit,

Ett ständigt ve och qvahl them blir thär gifvit.»

Eller:

»O syndaträl, som i din dvala dröjer,

Der syndens lust din säkra själ förnöjer».

Originalet har dock:

»O syndig man, som säker är och trygger,

I syndsens sömpn och dödsens dvala ligger».

På samma sätt är Lucidors väldiga patos, som verkar genom de hopade frågorna med sin tvära motsättning, i vår psalmbok alldeles omgestaltadt och olika. Man har fått en mera regelbunden och genomskinlig tankeföljd, men det kan blifva fråga om, huruvida ej just det abrupta gör en långt kraftigare verkan. Så här läser man hos Lucidor sedermera öfverarbetade verser:

»Hvad är tit lijf? It damb, som snart försvinner.

Hvad är tin lust? En ström, som fast bortrinner.

Hvad däjligheet? En färgad maske-stek.

Hvad godz och guld? En glittrand mull och treck.

Hvad adlig ätt? It ord, som bara nämpnas.

Hvad styrkia? Svagheet, som i grafven lämnas.

Hvad högvis konst? It tacklöst hufvudbrot[47].

Hvad nijt och flijt? Besvär för spee och spott.

Hvad saligheet? En frögd förutan ända.

Hvad himmelen? En hambn, dijt oss böör lända.

Hvad Gud? Alt got, al glädie, tröst och nåd.

Hvad samvets-ro? It dagligt giästebod.

Hvad evighet? En tid förutan tider.

Hvad helvetet? En eld, hvar siälen lider.

Hvad verldens gunst? En byggning satt på sand.

Hvad Satan? Ach, vår grymme afvundzman.»

Pietisterna återfinna ej de varma trosuttrycken för 200 år sedan och anklaga de nya förbättrarne. Och poesin skall gifva dem rätt, häruti men af ett något olika skäl. Det kan ej förnekas, att äfven det religiösa medvetandet som allt annat går framåt och att den gamla tidens gudsuppfattning var sinlig och rå. Men sådan den nu var, hade den fått sitt fullgiltiga uttryck i sina psalmer, och ingen som helst abstrakt grannlåt kan ersätta deras egendomliga skaplynne. Det är endast genom att bibehålla det konkreta och personliga i dem, som man lär känna tidens karakter, och de erhålla ett sant poetiskt och allmän-menskligt intresse. Vi nödsakas derföre påstå, att Lucidors andliga diktning ej kan studeras i de sånger, som uti den svenska psalmboken bära hans namn. Men å andra sidan fordrar rättvisan att erkänna, att Wallin och hans medhjelpare hufvudsakligen måste låta sig bestämmas af, hvad den allmänna församlingen begrep, och hvaraf den uppbyggdes, då vi åter uteslutande afsett de gamla författarnes poetiska individualitet.

Wieselgren har räknat Lucidor till den svenska kyrkans största psalmsångare. Det visar sig likväl af det jemförelsevis lilla, han i den vägen skrifvit, och af en viss begränsning hos honom af det omätliga ämnet, att han ej kan göra anspråk på en sådan plats. Om han ej bör ställas i jemnbredd med våra största andliga diktare, Spegel och Wallin, försvarar han dock väl sin ställning som en pater minorum gentium. Mot Wieselgrens vitsord strider redan det, att det kan blifva fråga, om han skrifvit psalmer af ett verkligt religiöst intresse, eller om det icke snarare skett af ett blott poetiskt. Han var ingen andlig författare ex professo som en Arrhenius eller Spegel. Men vi behöfva blott kasta en blick på det då varande svenska samhället för att inse, huru lätt hans skaldeskap kunnat slå in på en sådan väg. Kyrkan var i sjelfva verket den tiden allrådande och uppslukade i sitt sköte hela det litterära lifvet. Dogmerna funno då ännu fullt opartiska försvarare. Målsmännen för de olika vetenskaperna hade ej ännu lösslitit sig från det ortodoxa beroendet. Presterna voro lika mycket sökta af folket som hedrade vid hofvet. Låt vara, att vi nu uppfatta religionen ur en vidsträcktare och förnuftigare synpunkt, men bristerna i det då varande sinliga gudsmedvetandet ersattes mer än tillräckligt af den religiösa kraft och öfvertygelse, som genomgick kyrkan. Huru ifrigt skötte ej presterna sitt kall och gingo förmanande eller bestraffande omkring i sin hjord! Huru andäktigt och fulltonigt brusade ej psalmsången genom kyrkorna! Det uppstod en stor andlig poesi, full af lif och tro, för oss numera omöjlig att efterhärma, ty vi ega ej dess förutsättningar. Den räknade snart en skara af ifriga, till en del utmärkta idkare. Dessutom införde man andliga sånger ifrån Tyskland och öfversatte dem sjelfständigt, ty det rådde naturligtvis då en mycket liflig såväl andlig som politisk förbindelse med trosbröderna på andra sidan hafvet. Äfven andra än prestmän lemnade sin tribut åt denna poesi. Lagerlöf öfvergaf sitt latin för att rikta vår psalmbok med trenne sånger. Förnäma damer försökte sig på gladeligt rimmande. Rikskansleren de la Gardie fann tröst för den verldsliga storhetens vexlingar genom att författa psalmer. Kongl. rådet Lindsköld roade sig pä lediga stunder ej blott med qvicka divertissementer för hofvet utan äfven med att skrifva psalmer. Ej under således, att Lucidor, en poet ex professo, skulle försöka sig i andlig diktning, och han valde då den genre, som var egendomligast för hans patos och kanske hans lif. Men ett dylikt patos var på samma gång i full enlighet med tidsanden. Ty trolldomsväsendet stod då i högsta flor, hexeribålen från Dalarna kastade sitt hemska återsken öfver landet, och man trodde på fullt allvar, att Satan var lös och vandrade omkring i våra svenska bygder. Den 20. februari 1670 låg hela riket försänkt i bön i kyrkorna, då en särskild solemn bönedag på regeringens befallning hölls för den förskräckliga och oerhörda trolldoms skull, som mest öfver hela Sverige bland den gemena hopen gick i svang. Somliga trodde verldens förstöring och domdagen vara när. Andra fördystrade sina dagar och nätter med funderingar öfver hemligheten af Guds nådesanning, synden mot den heliga ande och den eviga fördömelsen. »Biographiskt lexicon» lemnar oss några bilder af dessa olyckliga prestmän, som, om de också aldrig egde något af Bunyans snille, dock genomgått alla hans själsqval. Af sådana färger blefvo nu Lucidors religiösa dikter sammansatta. Han har sålunda alldeles icke behöft hemta anledning ur sitt eget lif. Han utgör helt enkelt det poetiska uttrycket för en tidsstämning. Men det länder till hans heder, att han aldrig sagt ett ord för någon vidskepelse, oaktadt hans patos kunnat ypperligt begagna sig deraf. Det visar, att åtminstone han ej trodde på trollen och skorstensfärderna. Men att öppet uttala sitt tvifvel, skulle hafva varit farligt. Dock om vi efter bokstafven få uttyda slutorden i hans dystraste sång:

»Merk tu thet, som thetta hörer,

För thet är mit Testament!

Och om thet tit hiertat rörer,

Hvad mig nu är skeet och hendt,

Så fly synden!»,

och ej blott anse det som en stämning under psalmens författande, har han sjelf i sin innersta varelse erfarit sin tids anfäktelser. Möjligen har han på denna mörka och jemmerfulla väg sökt försoningen. Ty vi sakna ej alldeles exempel på, att män, hvilka eljest ej begagnat nådemedlen för att besitta sin Gud, dock förmått nalkas hans tron vid handen af poesins genius.

Arten af Lucidors religiösa diktning ligger innesluten i följande hans verser:

»Ryys, hisna, skiälf, bäf, darra, krop och leder!

Rees up, mit håår! Min tankar, stigen neder

Til afgrundz diup och seen, hvad kval ther är,

Som fräter allt, men ingen ting förtär!»—

»Kroppen ryys, och hiertat skiälfver,

När iag tänker therupå,

Ropandes til bergen: Hvälfver

Öfver mig och lät mig få

Hastig enda, ty jag veet

Ingen nåd och säkerheet.

Ah, hvar skal iag, usle, blifva,

När Gud vil mig öfvergifva?»

Det är en centrallyrik inom det rysligt patetiska. Man ser att författaren har djupt dykt ner i fördömelsens jemmer. Han är den svenska kyrkans qval- och straffsångare par preference. Hvilken skilnad är det ej mellan honom och en Svedbergs pligttrogna eller en Spegels andaktsfulla eller en Arrhenii enfaldiga, barnaglada kristendom! Man ser att dessa senare haft ständigt umgänge med Gud. Lucidors poesi har vändt honom ryggen med förtviflan i hjertat. De andra hafva trots alla pröfningar sina ögon stadigt riktade mot den milda, försonande aftonglansen kring Golgatas kors. Han åter har stigit ned i ångstens och fördömelsens mörkaste afgrunder. Försoningen förekommer här mindre, den är skjuten i bakgrunden. Det ser ut som skalden i sin koncentrerade ungdoms- och olyckas kraft rent af försmått att skildra och prisa den. Troligen hade det skett annorlunda om han, en resignerad gubbe, stått vid lifvets afton. Nu är det idel natt, och en tung natt öfver Lucidors andliga sång. Om vi vandra der, känna vi att evighetens oändlighet omgifver oss, och att helvetet ej är långt borta. Den onda menniskan ströfvar der omkring med alla ångerns och förtviflans qval målade på sitt ansigte. Hon vill undfly dem, men ondskan bor i hennes hjerta och följer henne, hvart hon går. Samvetet gnager henne som en orm, sargar henne med pilstygn, och då hon söker tröst genom att frammumla Skriftens språk och löften, klämtar det högt till, så att hon återfaller i sin misströstan. Hon till och med drömmer att hon är fördömd. Af förtviflan längtar hon till grafven, men drifves åter derifrån, då hon känner lukten af svafvelströmmen. Hennes lif är så eländigt, att hon anropar bergen att falla öfver och skyla henne. Slutligen uppnår fasan sin högsta spets. Alla goda englar hafva gått bort, och onda andar smyga sig, tassande, omkring hennes fjät. Vid hvart fotsteg hon tar tycker hon att jorden, som ej vill bära henne, öppnar sig. Satan »raskar» efter henne, och döden synes gräslig. Ett svagt sken faller omsider in från nådens himmel, och den olyckliga kan våga hoppas. Tron är dock ännu ringa och »som en förbråkad rö». Hennes krafter äro utarbetade, och hon sjunker af den orsaken ned till ro. Nog skall då Jesu hand lägga sig öfver hennes sömn! Sådan är denna Lucidors poesi.

Här har han också, liksom jägtad af en feber, uppbjudit hela sin kraft och patos. Ämnet är oföränderligen detsamma under föga omvexlande former. Det är något af den hebreiska profeten i honom. Slutrefrängen är alltid en uppmaning till att göra snar bättring och förlita sig på Guds nåd genom hans enfödde son. Men hvarje sång stegrar oupphörligt det skakande intrycket. Den måttfullaste af hans psalmer är den sjelfständiga bearbetningen efter Rist. Den framhåller betydelsen af en tid, som har ingen gräns, och en pina, som aldrig upphör. Läsarens tanke svindlar liksom skaldens. Men intrycket—så väldigt det än är—uppväcker ingen egentlig fasa. De mellersta stroferna äro allmänt erkända som några af de herrligaste toner, den svenska kyrkan eger. Och den sköna stämningen fulländas genom psalmens afslutning med samma vers hvarmed den begynt: »O evighet, tin längd mig fast förskrecker». Sedan kommer psalmen »O syndig man, som säker är och trygger», hvarest motsatserna mellan lifvets intighet och dödens sanning, himlens salighet och helvetets pina starkt skildras. Men psalmen »Herre Gud, för tig iag klagar» är en enda syndajemmer alltigenom tjugu verser. Höjden af Lucidors religiösa diktning intages dock af det poem som bär titeln »It samtaal emellan döden och een säker menniskia». Det har ett sublimt innehåll, som ovilkorligen kommit oss att tänka på Belsazars måltid eller de allmänna dödsfantasier, som understundom liksom pesten smögo sig öfver medeltidsfolken och äfven inspirerade Orcagnas och Holbeins målningar. Det är ej otroligt, att Lucidor känt till dödsdansen och velat imitera den. Men han har också kunnat få sitt ämne från svenska folkets egen inbillningskraft. Ty på en tid, när läkekonsten ännu var maktlös mot en mängd farsoter, gjorde döden förfärliga härjningar. Vi se af hans begrafningsqväden, att helst om sommaren »liktågen» voro talrika. Och hvilken andlig ångest låg ej öfver nationen! Men detta stycke är ingen vanlig psalm, utan Lucidors snille springer här i framställningssättet öfver den vanliga psalmformen och närmar sig dramats handling och lif. Vi beklaga, att utrymmet skall förneka oss att fullständigt citera de femton åtta-radiga stroferna, men vi skola ange hufvudinnehållet. Döden är ej här en blek allegori, utan uppträder som en fullt lefvande person. Han slår sig förtroligt ned midt emot en säker menniska, och de börja samtala. Menniskan säger sig vilja lefva i glans och lycka. Döden varnar för Guds misshag och sin egen allmakt.

»M. Jag är uti silke klädder,

Och min säng är kostelig.

D. Jag med ormar åt tig beddar

Och med matkar skylar tig.

M. Hvar man seer och hedrar mig.

D. Men si, Gud förachtar dig.

M. Alle gå mig nu til handa.

D. Til thes jag taer bort tin anda.

— — — — — — — — —

M. Iag är i got välstånd satt.

D. Tu skalt mistat thenna natt.

M. Nu vil iagh mig kräsligt göda.

D. Nu skal iagh tig plötsligt döda.»

Den öfvermodige fortsätter sitt gästabud och frosseri. Han bjuder Döden skåla med honom, ja, spela tärning om hvad som helst: —

»M. Stora glaas är mit behag.

D. Tu äst sielf som glaset svag.

M. Lustigt speel och sköna krantzar.

D. Faalna, när tu med mig dantzar.

— — — — — — — — —

M. Drick en skåål! Hvem borier först?

D. Tu, som får en evig törst.

M. Spela vi, trotz hvad thet giäller?

D. Siälen, när tu tig så ställer.

M. Lefver så, att hvar man merker

Al vår glädies bång och liud!

D. Ah, det onda, som tu verkar,

Ropar nogsampt up til Gud.

M. När iag en gång varder grå

D. (Om tu kan thet drögzmål få)

M. Vil iag from och nychter blifva.

D. Viltu Gudi dräggen gifva?

— — — — — — — — —

M. Mine barn få nog äntå.

D. Tu i helvetet och så.

M. Iag skal dela med min nästa.

D, Satan får kanske thet bästa.»

Vi se att den säkre syndaren utlofvar bot och bättring på gamla dagar, ty han tror fullt och fast på att nödig tid skall beviljas honom. Men nu säger Döden till, att timglaset är utrunnet. Han söker beveka honom och slutligen ber han blott om ett kort uppskof. Men förgäfves. Fasan får makt med honom: —

»M. Iag kan ei för ångest tala,

Ia, at sukka är mig svårt.

D. Sukka och tig Gud befalla,

Gör thet snart! Tin tid är kort.

M. Ah, Gud som rätfärdig gör!

D. Hans budord man lyda bör.

M. Ah, låt mig tin nåde niuta!

D. Beed och dö! Tin tid är ute.»

Det är ett mästardrag af skalden, att han ej intränger i nådens hemlighet, utan låter menniskans tillkommande öde efter skilsmässan af kropp och själ liksom förlora sig i oändligheten. Ty Döden står härefter ensam qvar och varnar:

»Then är fort. Men om han hade

Hiertans tro, så fann han nåd.»

Derföre sen er i tid före om ert eviga väl, ty ingen har upptecknat min dag, så att han må minnas mig hvarje dag.

»Man kan sig väl seent omvända,

Men hoo veet, hvad tå kan hända?»

Vi känna intet enda skaldestycke inom hela den svenska litteraturen som i det hemskt sublimas genre förmår mäta sig med detta Lucidors poem.

Vi hafva slutat vår granskning. Det är oss en glädje att erkänna, att de farhågor, vi hyste vid början af vårt arbete, nu vid dess slut blifvit bragta på skam. Visserligen kände vi på förhand att för oss personligen denna granskning skulle medföra den nyttan, att vi kunde stärka vår kärlek till den svenska litteraturen. Ty det är ej så mycket genom att beundra densamma från den period, då den hunnit fullt utbilda sina flygande vingar, som fastmera genom att uppsöka den från dess omogna barndom och dess första bekymmersamma steg, som man erhåller en kanske mindre lätt och intressant, men desto mera uppoffrande och derigenom gedignare kärlek till denna litteratur. Men vi hafva också, hvad vårt ämne beträffar, fått en ny bekräftelse på vår tro, att i de flesta fall menniskan vinner på, att man närmar sig henne. Ty då vi företogo oss att öfverskrida den dubbla gränslinie af andras ogynsamma omdömen och eget vårdslösadt skaldeskap, som fördunklade Lucidors bild, skedde det ej utan farhåga, att resultatet af vår granskning skulle blifva ledsamt, och att hans gestalt genom att göras klarare skulle framstå i en ofördelaktig dager. Vi hade nämligen framför allt beslutat att hälla oss strängt vid sanningen, följden måtte blifva hvilken som helst. Men vi tro oss nu mera kunna försäkra, att, om det första intresset som Lucidor hos oss uppväckte berodde på hans isolerade ställning, han hädanefter har mer grundade anspråk på att uppmärksammas och studeras. Vi ställde honom blott under belysningen af hans egen tid, och han blef ej längre den föraktlige vagabonden. Vi sågo ej ned på hans poesi från höjden af våra tiders konst och poetiska resurser, och den upphörde att vara ett handtverksmessigt och hoprafsadt rimsmideri. Man har någon gång anmärkt, att hans inflytande på vår litteraturs utveckling varit ringa eller alls intet, att ingen skola af honom bildats, och att ingen ens visat sig hafva varit påverkad af honom. Man har sett honom som en fribytare utom sina samtidas krets och som en varnande skalderuin för efterverlden. Äfven om man hade rätt häruti, skulle vi säga, att den svenska sånggudinnan måste tacksamt erkänna hvarje begåfning och försök inom sin sfer. Ty det kan ej bestridas, att Lucidor har, äfven han, upptagit den fosterländska lyran, då den ännu ej var så eftersökt och lätthandterad, och derur förstått att framlocka toner, som skola höras till en sen efterverld. Men man har ej haft rätt. Lucidor står lika väl som någon annan inom den svenska kulturströmmen. Han har varit en länk deraf. Han har egt och fyllt en bestämmelse deruti. Han hör till de byggmästare som i tidernas längd upprest den svenska civilisation, i hvars solljus vi nu förnöja oss och hvilken understundom kommer oss att glömma vår pligt att vara tacksamma. Emellertid måste det dock tillika sägas, att hos honom liksom hos så många andra skalder anlagen öfverflyglade karakteren. Men man må besinna, hvilken grad af karakterens storhet det behöfves för att riktigt handtera och utveckla alla resurserna hos det väldiga instrument, som heter snille. Hos Lucidor förmådde ej viljans roder betvinga de brusande anlagen, utan dessa drefvo honom ur den rätta kursen. Den lätta förmågan att frambringa vers lånade sig allt för väl åt likgiltigheten och vårdslösheten i hans lynne. Om derföre största delen af hans skrifter kan utan afsaknad bortkastas, återstår dock tillräckligt mycket för att utgöra ett betydande resultat af hans poetiska verksamhet. Detta resultat låter i korthet så bestämma sig, att åtminstone ett bröllops- och ett begrafningsqväde bland hela samlingen af dylika stycken eger ett varaktigt poetiskt värde, att dryckessångerna erinra om Bellmans framtida skaldestorhet och äkta nationalitet, att några visor finnas, som i sin enkla sångbara genre ej kunna undvaras af den svenska litteraturen, slutligen att i vissa psalmer utvecklas hela kraften af skaldens egendomliga patos. Med allt detta skall Lucidor väl alltid synas som en ofullgången natur, och man skall förgäfves vid den förtidiga graf, hvaruti den trettioårige mannen nedstörtades, gissa, hvad som kunnat blifva såväl af hans lefnad som poesi, om de fått fortfara. Men redan i afseende på värdet af hvad han verkligen blifvit skall den menskliga omdömeskraften få medgifva sin otillräcklighet. Huru mycket af hans skuld afplanas genom de kalla och trängande omständigheterna omkring honom, och huru mycket af hans talang sköt hastigare fart under något kärlekens och lyckans solsken? Huru bör man uppdraga gränserna af hans anlag, och huru många verksamhetsfält skulle hafva tillhört honom framdeles, om äfven vid hans död obegagnade? Allt frågor, som åtminstone vi ej kunna besvara. Vi vilja blott säga, att emellan de glada dryckessångerna och de ömma kärleksvisorna samt de hemska psalmerna finnes ett stort mellanrum inom hans förmåga, och att den man, hvars ofulländade poesi förmått uppresa så vidt skilda gränsstenar, af naturen varit ämnad till långt mera än hvad han blef. Men redan det bästa, han lemnat efter sig, bevisar en verklig skald.

De källor, som vi till vår afhandlings utarbetande hufvudsakligen begagnat, äro följande:

Helicons blomster, plåckade ok wid åtskillige Tillfällen utdelte af Lucidor den Olycklige. Det är alle de Poëtiske Skrifter, som författade blefne af Lasso Johansson. Sthm 1688.

Samlade Vitterhets Arbeten af Svenska Författare från Stjernhjelm till Dalin. Efter original-upplagor och handskrifter utgifna af P. Hanselli. Upsala 1856-1875.

Lars Johansson Lucidor. En litterär studie af Birger Schöldström. Utgifven i 25 exemplar. Sthm 1872.

Försök Till Et Biographiskt Lexicon öfver Namnkunnige och Lärde Svenske Män, af Georg Gezelius. Sthm 1778-87.

Biographiskt Lexicon öfver namnkunnige Svenske män. Upsala och Örebro 1835-57.—Ny följd Örebro 1857-68.

Svenska Adelns Ättartaflor, utgifna af Gabriel Anrep. Sthm 1858-64.

Joannis Schefferi Svecia litterata sive de scriptis et scriptoribus Gentis Sveciæ. Opus posthumum. Holmiæ 1680.

Historiola Litteraria Poëtarum Svecanorum, quam pro laurea exhibet Joh. Henr. Lidén. Upsaliæ 1764-72.

Isak Reinhold Bloms Samlade skrifter. Sthm 1827.

In Historiam Poëseos Suecanæ Hypomnemata, quæ—p. p. P. Ad. Sondén Upsaliæ 1817.

Svenska Vitterheten, Historiskt-Kritiska Anteckningar af L. Hammarsköld. Andra upplagan, utg. af P. A. Sondén. Sthm 1833.

Sveriges Sköna Litteratur, en öfverblick vid Akademiska föreläsningar af P. Wieselgren. Lund och Upsala 1883-49.—Jemte Tredje upplagan. Del. I. Lund 1866.

Svenska Siare och Skalder, eller Grunddragen af Svenska Vitterhetens häfder. Intill och med Gustaf III:s tidehvarf tecknade af P. D. A. Atterbom. Upsala 1844-52.

Grunddragen af Svenska Vitterhetens historia. Akademiska föreläsningar af Bernhard Elis Malmström. Örebro 1866-89.

Psalmopoeographia. En utförlig Beskrifning öfver them, som hafva sammansatt, öfversatt och förbettrat Psalmerna i Sv. Psalmboken af 1695. Af Lars Högmarck. Sthm 1736.

Den nya Swenska Psalmboken, framställd uti Försök till Swensk Psalmhistoria af Johan Wilhelm Beckman, Sthm 1845-72.

Ur en Antecknares Samlingar. Sthm 1868-1874. [Af G. E Klemming.]

Samlade Skrifter af Hedvig Charlotta Nordenflycht. Upsala 1852.

Jacobi Catzii I. C. Silenvs Alcibiadis, sive Protevs: Humanæ vitæ ideam, Emblemate trifariam variato, oculis subjiciens. — — — Amsterdam.

Palmsköldiana. (Samlingar i Upsala universitets bibliotek).

Olof Celcii d. y:s anteckningar. (Handskrift i Upsala universitets bibliotek).

Stockholms kämners- och rådstufvu-rätters protokoll för åren 1669, 1670 och 1674. (Handskrifter i Stockholms rådhusrätts arkiv).

Först sedan afhandlingen börjat tryckas, fästes vår uppmärksamhet på en till »Nya dagligt allehanda» 1872 insänd notis, undertecknad C. A. K., hvarigenom tvetydigheten af Lucidors härstamning på mödernet synes försvinna. Amiralens hustru, Barbro Jönsdotter, hade nämligen i sitt första gifte (Umeå 1622) en son och fyra döttrar. Antagligt är, att en af dessa döttrar var den olycklige skaldens moder. En hennes syster har kunnat blifva gift med Assersson. Insändaren åberopar den likpredikan öfver amiralens son, som hölls 1649 i Stettin af Mathias Decenius. Om den assersonska familjen läses en uppsats af Säve i »Land och Folk» för 1874.