En gnista.
Reading edition
Bland millioner andra, som lefvat en minut,
En liten lekfull gnista på äfventyr flög ut.
Föll ner bland vissna rosor och torra minnesblad
Och dansade ibland dem en stund, så yr och glad.
„Jag undrar,“ tänkte gnistan, „om någon blomma vet,
Hur skönt det är att brinna, i glans och herrlighet;
Att fri i rymden sväfva som tusen stjernor små?
Jag tänder dem, för ro skull, så få de det förstå.“
Men eld är eld, om äfven en flygtig gnista blott;
Och vissna blommor brinna, fast deras glöd förgått.
„För ro skull“ sammanförda, på lek de möttes så –
En vindflägt kom, – och blomstren i ljusan låga stå.
Från blommorna till skogen, från skogen upp till byn
Der vexa lågor, lågor, så himmelshögt mot skyn.
Och sorg och tårar vittna för morgonen, som gryr,
Att yr en liten gnista flög ut på äfventyr.
–X.–
69