5. Lagarne. Thingen.

Stridiga krafter upprörde samhällslifvet på Island och ur det så uppkomna chaos sökte man rädda sig genom att skaffa sig en lagordnad styrelse. Dermed tillgick på följande sätt.

På gården Lon, liggande i sydöstra delen af Island, bodde en utvandrare Ulfljot. Han hade kommit sent ut och då han fann landet före sig bebyggdt, köpte han den nämnda gården. Det var han, som skaffade Island lagar. Man känner icke de närmare omständigheterna, som föregingo denna märkliga tilldragelse. Sannolikt hade någre af landets förnämsta, t. ex. godarne, vändt sig till den nyss ankomne och bedt honom skrifva en lagbok; i annat fall kan man icke förklara den beredvillighet, med hvilken de nya lagarna antogos. Ulfljot åtog sig uppdraget, ehuru han redan hunnit sextio års ålder och for till Norge för att der i samråd med sin morbroder Thorleif vise utarbeta ett lagförslag.

Den tiden fans det icke en lagbok för Sverige, en för Norge. Äfven om det i hvardera landet denna tid fans en konung kan man icke säga landet i alla afseenden vara ett. Hvart landskap beboddes af en stam, mer eller mindre närstående till de kringboende, och hvar stam ville i det längsta försvara sin sjelfständighet, ehuru man förlikade sig om att hafva en gemensam konung, liksom man alltsedan den från Svearna utgångna eröfringens dagar hade gemensamma offer. Som ett uttryck för denna stammarnas sjelfständighet hafva vi att betrakta deras lagar. Vestgötarne hade en, Östgötarne en annan, Uppländingarne en tredje o. s. v. Vi hafva ingen af dessa lagar i dess allra äldsta form. De lagredaktioner, vi hafva, äro alla christna, men de tala understundom om dem, som funnos till under den hedniska tiden. Se vi på den äldsta af de intill våra dagar bevarade lagarna, den äldre Vestgötiska, som tyckes hafva fått sin nuvarande form inemot midten af 1200-talet, finner man lätt, att den icke är frukten af ett genomfördt system. Den har allt utseende af att vara tillkommen på det sätt, som synes vara det rimliga för alla dessa gamla folklagar, nämligen genom ett hopsamlande af det, som af gammal häfd antogs jemte det, den dagliga erfarenheten och visa mäns råd dertill lade. Understundom sättas dessa lagar i förbindelse med namn på någon deras upphofsman, hvilken snarare är att anse som en ordnare och fullständiggörare af det redan förhandenvarande. Han var icke i egentlig mening författare. — I Norge finna vi likartade förhållanden, ehuru man icke känner, hur det i de allra äldsta tiderna stod till och derföre ej heller, hur pass stora förändringar den under Harald Hårfager i brådhast växande konungamakten medförde. Norge var fördeladt i fylken, landområden, hvilkas namn antyder, att indelningen bestämdes efter invånarna, folket. Det är knappast troligt, att hvart fylke hade sin lag. Men vissa fylken hörde närmare tillsammans, såsom de åtta i Throndhjemsdalen, och dessa visa sig hafva ett thing och en lag. Till dessa naturliga grupper lade konungarne sedan understundom andra fylken och så blefvo de stora, med egna lagar försedda delarne af Norge tre, nämligen Frostathingets område, ungefärligen det Nordenfjeldske Norge, Gulathingets, det Vestenfjeldske, och Eidsvoldsthingets, det Söndenfjeldske landet. Ungefärligen, sade jag, ty man vet icke med full säkerhet, hur det var stäldt med alla fylkena. Det tredje thingslaget delades sedan i tvenne. I sammanhang med denna omgruppering af fylkena företog Håkan Ethelstansfostre en omarbetning af de gamla lagarna. Gulathingets lag utarbetades af den nyssnämnda Thorleif vise. Då man af detta kan sluta, att Thorleif månde hafva varit särskildt förtrogen med Gulathingslagen, är det att vänta, att Ulfljot skulle i denna söka sig ett mönster. Detta säges ock uttryckligen. Ännu hade dock icke då den nya redaktionen blifvit antagen och under tidernas lopp förändrades lagarna såväl i Norge som på Island, så att likheterna mellan de åt oss bevarade redaktionerna icke äro så i ögonen fallande.

Efter några års frånvaro återvände Ulfljot till Island, der hans lagförslag synes hafva ganska hastigt vunnit allmänt bifall. Hans broder Grim getsko fick i uppdrag att utleta en ort, der hela ön kunde få en lämplig samlingsplats. Han fann ock en sådan i sydlandets vestra del, vid foten af den bergskedja, som från Reykjavik drager sig i nordostlig riktning inåt landet. Det var en man, som hade för mord mistat sin dervarande egendom, denna hade tillfallit det allmänna och användes nu för den gemensamma folkförsamlingen, allshärjar- eller, som det här vanligen kallades, allthinget, der lagfrågor skulle afgöras och domar fällas. Stället var väl valdt, ty der fans en skog, som kunde, när behofvet sådant kräfde, fällas, der fans bete för de thingsökandes hästar, der möttes ock de vägar, resenärer plägade färdas mellan öst- och vest-, mellan nord- och syd-delarna af ön. Ulfljot blef Islands förste lagsagoman. Till Grim lemnade, enligt berättelsen, hvar man en penning, för den möda han haft för det allmänna bästa, men han lemnade dessa penningar till templen.

Ulfljots lagar antogos och allthinget sattes år 930. Från den tiden kan man tala om en Isländsk stat; förut fans icke en sådan. I Sverige uppkom staten samtidigt med bebyggandet och så sker det öfverallt, der den naturliga utvecklingen gör sig gällande.

Det fans dock thing på Island, förrän allthingen infördes. Till godens åligganden hörde äfven att föra ordet vid de folkförsamlingar, som helt naturligt höllos vid gudahuset, han vårdade. På Thorsnäs var samlingsort för ett vida bekant thing, på Kölnäset inom Ingolfs område för ett annat o. s. v. När allthinget hölls helt nära Kölnäset och ett thing icke kunde finnas utan en gode, blef det Kölnäsgoden, som fick öfvertaga det nya thinget såsom allshärjar- d. ä. hela folkets gode.

Snart visade sig, att allthinget, sådant det från början var inrättadt, var otillräckligt. Under det stodo endast godarnas thing, hvilket kunde föranleda rätt allvarsamma svårigheter, emedan hvart godord var ett isoleradt helt, som icke ville erkänna något sammanhang med eller förbindelse till de utanför stående. Det hände en gång, att en Thord Gelle ville föra talan efter en innebränd, enligt lagens föreskrift, vid närmaste godething, men då han begaf sig dit, stod goden med väpnad styrka emot honom, så att han aldrig kom fram. Samme Thord Gelle genomdref år 965 en förbättring i rättsväsendet, som skulle afhjelpa denna olägenhet.

Island är medelst ganska tydliga naturgränser fördeladt i fyra områden, som benämndes efter väderstrecken eller efter områdets förnämsta bygd.[13] I hvar fjerdedel skulle finnas trenne afdelningar, thingsocknar, med hvar sitt thing och i hvart dylikt område trenne godord. I Nordlandet kunde man icke förlika sig med denna anordning, utan der inrättades en fjerde thingssocken och der hade man således tolf godord. De i denna fördelning upptagna godorden hade således fullständig administrativ betydelse. Hvem som helst kunde visserligen bygga sig äfven efter detta ett hof och blifva dess gode, men denna hans värdighet var af alldeles enskild natur och stod utan allt inflytande på förvaltningen.

Under det godarnas makt lätt urartade och då visade sig som den enskilde mannens öfvermod och vinningslystnad, förökad genom den offentliga värdighetens glans, och man icke hade för att värja sig mot ett dylikt öfvervåld annan utväg än att sluta sig till denna förolämpande stormannen eller ock att söka skydd hos någon hans gelike, under det här det personliga elementet gör sig gällande på bekostnad af allmän säkerhet, måste man på annat håll se sig om efter skydd. Det var detta man sökte af thingen.

Enligt lagen skulle hvart år i Maj månad hållas i hvar thingsocken det s. k. vårthinget, under de tre distriktgodarnas inseende. Men desse voro icke de dömande, i sådant fall hade garantierna varit bristfälliga. Hvar gode nämnde inom sitt område tolf domare och mot de så erhållna 36 egde käranden och svaranden att anföra lagliga jäfsanmärkningar, i hvilket fall goden var skyldig att i den utmönstrades ställe sätta en annan. Vid dessa thing förekommo alla tvister, som fördes man och man emellan inom ett godord eller mellan godorden. Utöfver dessa domstolar fans det till en tid i hvar fjerding ett thing, som dock snart förlorade all betydelse och till sist försvann. Man vände sig hellre till de vid allthinget upprättade fjerdingsdomstolarna.

Allthinget var medelpunkten för Isländarnas politiska lif. Vid den skildring, jag deraf gör, håller jag mig till den christna tidens skick, emedan man icke fullständigt känner formlerna och plägsederna under den hedniska tiden. Detta är strängt taget en anachronism, ty först framdeles ämnar jag redogöra för christendomens införande på Island och de förändringar, som deraf blefvo en nödvändig följd.

Vi få tänka oss en sommar, sådan som Islands blidaste del har att bjuda på. Det är i sommarens elfte vecka, som thinget hålles. På Island delades nämligen året i sommar och vinter och sommaren räknades från thorsdagen mellan den 9 och 15 April. Vi stå på den punkt der nu Thingvallakyrkan ligger. All marken häromkring bildas af en lavaström, som före menniskornas ankomst till ön flutit och stelnat. Något i norr höjer sig det af klyftor omgifna, långsmala lagberget. Midt framför oss löper en milslång remna, Allmannagjå, djup och bred, begränsad i vester af en lodrät bergvägg, 140 fot hög, som, mörk och svart, får en angenäm motsats i dalbottnens friska grönska. Utför denna brant störtar sig något mer åt norr den brusande Yxån, som flyter en sträcka längs klyftan, bryter sig ut på dess östra sida och rinner litet längre ned ut i den stora, vackra, fjällomkransade Thingvallasjön.

Det är nu thorsdag i den elfte veckan. Den annars öde nejden företer en tafla af yttersta liflighet. Derborta kommer en skara ridande, en stor skara, det månde vara en mäktig man som rider i spetsen, med präktig klädnad och glänsande vapen. Nu färdas de utför trappan, som från vester leder ned till bottnen af klyftan. De skynda synbarligen; är anföraren gode, kan han ock hafva skäl dertill, ty den gode, som icke kommer fram i dag innan den sista solstrålen upphört att lysa på thingvallarna mister sitt godord. Andra äro tidigare komne. En liten stad har i hast uppstått der nere vid stränderna af ån. På de fyrkantiga stenmurarna, som en gång uppförda ligga qvar från thing till thing, resa sig hastigt små kojor, bodar kallade, af trä eller af vadmal. I hvarje sådan bod vistas en gode eller annan storman med sitt följe; förhängen afskilja boden i en mängd rum. Taflan börjar blifva alltmera brokig. Der utanför en bod sitter en grupp qvinnor, der gå männer genom gatorna att helsa på vänner och bekanta, somlige att bedja om hjelp till den stundande rättegången.

Nu är fredagen inne, thingets första dag. Redan tidigt på morgonen är folk i rörelse. Derborta vid klyftan Allmannagjå stå godarne och nämna domare till de vigtiga fredagsdomstolarna. Der står t. ex. en bredvid den domare han utvalt och ropar med ljudelig röst: “jag tager vitnen derpå, att jag nämner denna Jon Thorbrandsson till domare att döma om alla de saker, som komma för domstolen och lagen förpligtar honom att döma om och bjuder jag saksökande och sakvärjande att jäfva denna domstol och unnar jag honom säte i domstolen, om han icke jäfvas; förkastas han efter lag, skaffar jag en annan rätt domare i hans stad. Jag nämner nu till Vestfjerdingsdomstolen, en laglig domstol.“

Det synes icke blifva brist på saksökande. Det är icke få, som vandra upp på lagberget för att kungöra sina angelägenheter. En stor del af den thingsökande allmänheten är der tillstädes och framför alla lagsagomannen. Der står en med tvenne vitnen bredvid sig och förkunnar: “jag tager vitnen derpå, att jag lyser dråpslag på Vigfus Ulfsson.“ Der står en annan och ropar, som alltid med vitnen vid sin sida: “jag tager vitnen derpå, att jag frågar från lagberget alla bönder inom hörhåll, hvilken har med handslag gifvit Sven Skulason laglig vistelseort. Det spörsmål är mig af vigt, på det jag må veta, hvilka grannbönder jag skall kalla till saken, jag stämt honom för. Jag spörjer lagspörsmål.“ Der står en tredje, som redan fått svar på den frågan och nu gör den följande: “jag tager vitnen derpå, att jag spörjer från lagberget alla godar, som äro inom hörhåll, hvilken af dem erkänner sig hafva Thorbjörn Egilsson till thingsman eller tredingsman. Mitt spörsmål är af vigt, på det jag må få veta, till hvilken fjerdingsdomstol jag bör stämma honom. Jag spörjer lagspörsmål.“ Och på hvart svar de få, taga de vitnen, för att icke, när det lider till afgörandet, vara ur stånd att främja sin sak.

Så går det till på fredagen och på lördagen, understundom äfven följande måndag. Redan lördagen tidigt på morgonen, icke senare än solen börjat lysa på Allmannagjås vestliga klippmur, går ett lysande tåg uppför lagberget, lagsagomannen i spetsen och sedan godarne med de domare, de utnämnt. Lagsagomannen anvisar hvar domstol dess plats och nu får enhvar, hvars sak skall komma före, stiga fram och jäfva en eller flera af domarna. Der kommer en fram och säger: “det var två bröder Thorsten och Thorolf Grimssöner, Thorstens son het Thorgeir och Thorolfs het Thorkel. Thorgeirs son Egil är min motpart och Thorkels son Helge är domaren, som här sitter.“ Kan han då med vitnens ed styrka sin utsago om motpartens och domarens slägtskap, är domaren skyldig att stiga upp och goden, som nämnt honom, att nämna en annan i hans ställe, men skulle den uppräknade slägtledningen icke befinnas riktig, ve honom, som af förseelse eller med afsigt burit falskt vitnesbörd på thinget, han dömes fredlös för all sin tid.

Sedan man stämt sin motpart i hans hem, när sådant kunde ske, och vid thinget undangjort alla de nämnda förberedelserna, var det tid att skrida till de egentliga rättegångsförhandlingarna. Uti allt visar sig, som vi se, den ängsligaste noggranhet, att uti intet afseende möjlighet må finnas att kränka en annans rätt.

Nu äro domstolarne i ordning med 36 domare i hvar. Målsegarne träda fram med följen. Det var väl föreskrifvet, att ingen fick hafva mer än tio personer med sig, men detta stadgande efterlefdes kanske icke alltid så noga. Understundom blef trängseln så stark, att domarne måste bedja godarna lemna dem några män, som skulle hålla mängden tillbaka. Det blef genom allt detta oreda och trots thingsfreden kom det ibland till strid. Lagen sade, hur domarne skulle förhålla sig, i fall de drefvos från det för domstolen utstakade rummet.

Sjelfva sättet att utföra processen saknar icke egendomlighet. De tvistande parterna äro rätt många. De draga lott om, hvem af dem skall först få sitt mål afgjordt. Den lycklige träder då fram och tager vitnen derpå, att han bjuder motparten och, ifall han för målets fortgång behöfver medverkan af goden, äfven denna att lyssna till sin ed och sin framställning af saken. Nu aflägger han ed, att han framställer sin sak mot sin motståndare, och på skälet, hvarföre han stämt honom, och på hvad, han i stämningen sagt och derpå, att han stämt honom lagstämning till detta thinget. Nu framträda stämningsvitnena och aflägga ett likalydande vitnesbörd. Den som afsigtligt försummar, ehuru kallad, att infinna sig vid thinget och hjelpa vid målets främjande, dömes landsflygtig på tre år.

Nu komma vitnena till sjelfva saken fram, rådslå och uttala genom en bland sig vitnesmålet. Icke alltid blifva de eniga; de som äro i minoriteten hafva då rätt att reservera sig och säga, hur de ville hafva vitnat. Derigenom gå de fria för allt ansvar, i fall det skulle under förhandlingens gång yppa sig några betänkligheter mot det vitnesbörd, majoriteten afgifvit. Skulle bland vitnena lika många rösta för hvartdera vitnesbördet, antages det, som är mest gynnande för honom, som begärt vitnens hörande. Härvid gäller att väga hvart ord på guldvigt, ty innehåller det afgifna vitnesmålet ett enda ord utöfver det, som skall bevitnas, och detta öfverloppsord utöfvar något inflytande på sakens gång, förkastas alltsammans som lögnvitnesbörd.

Nu skall qviden fram, de män man qvädit eller kallat att yttra sig om saken, vare sig att målet är sådant, att det är tillräckligt, att qviden sammankallas af sakegaren bland grannarna, då en af dem får å de andras vägnar föra ordet, eller saken kräfver en tolfmannaqvid, i hvilket fall goden nämner elfva jemte sig. Nämner saksökanden en grannqvid, har motparten rätt att jäfva den eller dem, som äro beslägtade med saksökanden på andligt eller verldsligt sätt, eller som icke innehafva sådan samhällsställning, att de kunna deltaga i sådana förhandlingar. Tillsätter goden tolfmannaqvid, är det saksökanden, som har rätt att jäfva.

När nu qviden uttalat sig och anklagaren icke har mer att säga, tager motparten vitnen derpå. Dock får den klagande förbehålla sig att i följd af försvaret göra de tillägg, han finner nödiga. Derefter har den anklagade att aflägga ed, att försvara sig och, om han så önskar, styrka försvaret med vitnen och qvid, hvilken han får taga ur motpartens.

När nu alla de mål, som äro anhängiggjorda vid domstolen, blifvit framstälda och besvarade, skall saken företagas till afgörande. En af domarna, den som saksökanden uppmanar eller annars den, som rätten bestämmer, skall återgifva hela anklagelsen och de för denna lemnade bevisen. En annan framställer svaromålet och allt, som dertill hör. Derefter öfverlägga domarne sins emellan. De hafva dessförinnan svurit hvar för sig: “jag tager vitnen derpå, att jag svärjer ed på korset, laged, och jag svärjer det Gud, att jag vill döma den dom, som jag anser vara laglig.“ Domar förkunnas nu först öfver de mål som äro qvar sedan föregående thinget, sedan öfver de nya, i tur och ordning, dock så, att de som anses skola föranleda olika meningar bland domarna gömmas till sist. När man kommit öfverens om en dom och han lyder till förmån för klaganden, uppläses han af den domare, som förut redogjort för hans sak; är det åter den anklagade, som vinner, afkunnas utslaget af den som redogjort för försvaret. Alla domarne skola bekräftande tillägga: “Den domen afsäga vi alla.“ Den domare, som i stället derför tiger, gör sig skyldig till trenne års landsflygt.

När allthinget var upplöst och folket kommit hem, skulle hvar gode i slutet af Juli och början af Augusti sammankalla till höst- eller lejdthing dem, som icke öfvervarit allthinget, för att meddela dem de beslut, som der fattats. Detta var i synnerhet nödigt med afseende på de lagfrågor, som afgjordes af en särskild allthingsafdelning, den s. k. lagrättan.

Sådan är uppränningen. En mängd detaljer funnos, som det skulle blifva för långt att meddela. Icke alltid gick det fullkomligt efter lagliga former. Så t. ex. när Mård giga skulle af sin f. d. svärson utkräfva dottrens förmögenhet och han från lagberget hade förklarat sig instämma Rut för den vederbörliga fjerdingsdomstolen, svarade Rut, som stod bland den åhörande folkmassan, med att offentligen utmana honom till holmgång. Mård rådgjorde med de sina och afslog sedan tillbudet, hvarigenom han just icke skördade ära. Att låta svärdet afgöra en tvistefråga i stället för att utagera henne inför domstolen ansågs vara lagligt. År 1006 tvistade de båda skalderne Gunlög Ormstunga och Rafn vid allthinget. Gunlög framförde från lagberget beskyllning mot den andra att hafva tagit bort hans trolofvade och i öfrigt visat honom all fiendskap och utmanade honom derför till holmgång. Ingenderas vänner tyckte synnerligen mycket om det. På utsatt tid trädde de båda parterna tillsammans på holmen i Yxån. Framför hvardera hölls skölden af en vän. Det var bestämdt, att den, som sårades, skulle anses hafva förlorat. Rafn, som den utmanade, fick börja och riktade sitt första hugg med sådan kraft mot sin oväns sköld, att svärdet brast. Sjelfva udden for i ansigtet på Gunlög och rispade honom helt litet. Nu sprungo de kringstående fram och skiljde dem åt. Gunlög förklarades sårad och i följd deraf hafva tappat. Han fick nöja sig dermed och till på köpet lösa ut sig med 3 marker silfver. Dagen derpå fattades på thinget det beslut, att holmgång ej mer skulle få förekomma på ön.

En annan utväg hade man, för att komma ifrån det slutliga afgörandet af domstolen. Äfven sedan en sak blifvit framstäld och försvar gjordt, kunde, innan domen fäldes, de tvistandes vänner träda emellan och åvägabringa en förlikning. Man ansåg förmodligen, att derigenom billigheten mera skulle göra sig gällande, då genom domen näpsten vanligen torde hafva drabbat den ena, utan att alla mildrande omständigheter kunde tagas i öfvervägande. Kunde man vid förlikningen finna å ömse sidor förseelser, som kunde uppväga hvarandra, var det godt. I annat fall förfor man ingalunda med öfverdrifven mildhet. En förlikningsdom lydde understundom på landsflygt.

När domen var fäld, rättade man sig efter honom, men dessförinnan sökte man rädda sig med allehanda medel, icke minst list och finter. Derigenom lemnades åt personligt godtycke, makt- och vinningsbegär, så snart dermed förenades någon framstående talent eller åtminstone tillfälle fans att begagna sig af en annans gåfvor, ett ganska stort spelrum vid den Isländska thingsförsamlingen, som just skulle vara det yppersta skyddet för öbornas af enskildas makt icke sällan hotade sjelfständighet. Det var tillåtet att lemna sin saks utförande åt en annan, antingen så att denne endast var ett ombud eller rådgifvare eller så, att han öfvertog saken alldeles som sin egen. Det fordrades ett visst studium likaväl som medfödda anlag, för att taga reda på lagarna och alla tillåtliga utvägar att främja sin sak eller frälsa sig. Den som egde en sådan kännedom kallades för lagman, hvilken titel på Island icke tillhörde en viss embetsman, ty den som ersatte vår medeltids lagman hette på ön lagsagoman, utan var allenast en hederstitel. Sagorna hafva mycket att förtälja om sådana lagmän. En var så stor lagman, heter det, att ingen dom ansågs fullt laglig, om han icke varit med om honom.

Alla dessa advokatyrens konstgrepp måste naturligtvis medföra stora svårigheter. Det hände lätt, att en skicklig motståndare kunde genom några svepskäl förstöra den billigaste rättegång. Dertill kunde ock medverka andra omständigheter, som icke berodde på någons eller någras illvilja. Det hände icke så sällan, att det ej blef för domarna möjligt att få ett utslag, hvari alla ville instämma. Blefvo tvenne partier inom domstolen lika starka, stannade det dervid, att hvardera åsigten högtidligen uttalades, på det den, som fält rätt dom, skulle kunna blifva fri för framtida ansvar. Men hvilkendera domen var i sjelfva verket den rätta? Det lemnades oafgjordt och kunde icke förlikning mellankomma, måste parterna gå bort med oförrättadt ärende. Detta kunde icke vara förmonligt för rättsskipningens anseende, för lagens helgd.

Den vise Njål genomdref en ändring uti dessa olyckliga förhållanden. Yttersta anledningen till hans uppträdande var, säger sagan, hans afsigt att åt en sin skyddsling förskaffa ett godord, då det för tillfället icke var möjligt att få köpa ett gammalt. Njål uttalade åtminstone öppet denna sin åstundan, men man har fullgiltig anledning till det förmenande, att han derjemte och icke minst drefs af sin insigt i det förderfliga uti det gällande skicket och af begär att förbättra det.

Då det led emot allthinget år 1003, kom på vanligt sätt den ene efter den andra, för att af Njål få råd, hur de skulle göra med sina processer. Han gaf dem alla råd, men med afsigt sådana, att de flesta målen åstadkommo split bland domarna och kunde icke afgöras. Thinget upplöstes under allmänt missnöje.

Sedan förberedelse sålunda var gjord, skred Njål till sjelfva utförandet af sitt anslag. Han infann sig vid 1004 års allthing. Allt gick tyst och stilla, till dess Njål påminde, att det kunde vara tid att lysa sina stämningar från lagberget. Då blef det knot och buller. Det ropades allmänt, att det tjenade till föga att börja rättegång, då man icke kunde få lagligt slut på den. “Det vore vida bättre att kräfva ut sin rätt med udd och egg,“ d. v. s. med svärd och spjut. Njål fästade deras uppmärksamhet derpå, att en dylik laglöshet icke dugde. I stället föreslog och genomdref han inrättandet af en ny domstol, som skulle i förhållande till de förut varande fjerdingsdomstolarne blifva en högre instans under namn af femtedomen. Dit skulle alla saker hänskjutas, som icke blifvit förut af domstol lösta, dit skulle man vända sig med sin klagan, i fall man fann någon hafva genom sina konstgrepp förhindrat rättvisans gång eller, som det på Islands lagspråk hette, brutit thingordningen. Antalet medlemmar i denna domstol skulle blifva 36 — ett vanligt tal i det Isländska rättegångsväsendet. Med deras nämnande gick icke alldeles så till som i de andra domstolarna. I hvar och en af landets fjerdingar upprättades 3 nya godord. De 48 godarne nämnde hvar sin domare — Nordlandet lemnade nämligen icke flera än hvar och en af de andra fjerdingarne, ehuru det egde flera godar — men af dessa 48 skulle nödvändigt 12 uteslutas, antingen sex af hvardera parten eller ock om en part icke ville, alla tolf af den andra. Det hände en gång att den ena parten icke brydde sig om att utmönstra de sex; motparten försummade att utesluta dem och förlorade i följd deraf målet. Det var, när rättegången fördes mot dem, som vållat Njåls död.

Femtedomens inrättning var ett stort framsteg. De store i landet, särskildt godarne, som till en början hade känt sig föga mäktiga gent emot thinget, började småningom utöfva stort inflytande öfver det. Nu försvagades deras makt, dels direkt genom de nya godordens upprättande, dels medelbarligen genom det större skydd, rättsskipningen fick, då en ny instans bildades.

Det säges, att Njål var “forspárr,“ d. v. s. att han hade en viss öfvernaturlig förmåga att förutse hvad komma skulle. Onekligen hade han förmåga att pröfva sin tids art och deraf draga slutsatser för framtiden. Han skänkte den Isländska republiken genom femtedomens inrättande förlängd tillvaro. Detta samhälle störtades just derigenom, att godarne ånyo började kringgå författningen, i det de skaffade sig större inflytande genom att på en hand förena flera godord. Så slutar det Isländska statsskickets historia, som hon började, med bittra, blodiga fejder.