2. Land och folk.

Hurudant var då detta Island, som lockade sådana massor af menniskor att lemna den torfva, som fäderna odlat, och den omgifning, vid hvilken man från barnaåren varit van, eller det hem, man vunnit, efter mången ansträngning, efter otaliga svärdshugg och blodsförluster, uti vestern? Våra dagars menniskor fara att söka guldkorn i Californien och Australien. Det var icke ädla metaller, som lockade till Island. Mest liknande den Isländska utvandringen skall väl den vara, som plägar gå ut till Norra Amerikas östra delar i den falska förhoppning, att man der skall finna allt upptänkligt godt tillgängligt för enhvar, utan möda och arbete. Men der äro åtminstone rika trakter, väl odlade eller tjenliga till odling och på månget annat sätt egnade att bereda tillfälle till mensklig verksamhet. Island erbjuder icke samma förmoner annat än i ytterst ringa grad.

Icke lockades man dit af ett luftstreck, blidt som söderns, en evigt blå himmel och herrligt solljus. Isländska nordkustens spetsar ligga under polcirkeln och således icke så litet nordligare än Haparanda. Dess sydkust ligger obetydligt längre ned åt söder än Umeå. Dess klimat är hårdt, äfven om läget midt i hafvet något motverkar följderna af läget så högt i norr. Vi skulle kanske kunna bättre förlika oss med klimatet och dithörande omständigheter, ifall Island i andra hänseenden varit ett af naturen rikt gynnadt land, om det t. ex. hade legat vid en af de stora stråkvägar öfver hafvet, som samfärdseln mellan rikt odlade länder måste taga, och om det derigenom hade varit möjligt för Islands invånare att förtjena sitt uppehälle, som nutidens Greker, med fraktfart för andra samt att från andra, närliggande håll skaffa sig det nödvändiga, som det egna landet ej gaf dem. Men ön ligger fjerran från alla stråkvägar afsides upp i hafvet mellan Amerika och Europa; endast den äldsta befolkningens stora energi gjorde det möjligt att underhålla förbindelserna med ytterverlden så täta som de voro. Afståndet från Island till närmaste udde i Norge är 120 mil, till närmaste näs på Skotlands kust ungefär hundra.

Likväl sades det, när ryktet om Ingolfs landtagning hann Norge och sedan under bebyggelsens tid, att det var god landskost på Island. Och detta synes betyda icke allenast, att der fans en stor yta, hvarest — åtminstone under större delen af landnamstiden — man fick jord för allsintet; detta var icke alltid det förnämsta, ty mången af dem, som foro dit ut, hade i hemmet vida egor, som i följe af tidigare odling icke gjorde samma besvär, som å det ouppodlade Island. Det synes äfven i icke ringa mon betyda, att jordförhållandena på Island voro goda eller ansågos så vara. Detta visar blott, hur man var nöjd med litet, särskildt hvad möjligheten till åkerbruk beträffar, men derjemte äfven att förhållandena i Norden ej voro desamma som nu. Med bestämdhet vet man, att åtminstone flerstädes i Sverge, stodo fält, som nu bära frodiga skördar, den tiden under vatten och man måste då nöja sig med att uppodla de ofta steniga och redan genom sitt läge otjenliga backsluttningarna, som nu äro öfvergifna och ofta trädbevuxna, men på hvilka man dock än i dag ser, hur tegarna legat och dikena gått.

Hvad arealen beträffar, kunde Island visserligen ega utrymme nog för stora massor menniskor, ty ön är 1,870 geogr. qvadratmil stor, d. v. s. något större än Götarike, mer än dubbelt så stor som det öfriga Danmark, Slesvig inberäknadt, något större än konungarikena Baiern och Sachsen tillsammans. Men utaf denna vida yta intages ungefärligen hälften af ofruktbara trakter, förnämligast af bergen, som visserligen icke äro i allmänhet mycket höga, men de äro, i följd af det nordliga läget vida mer kala än söderns berg vid samma höjd öfver hafvet.

Den Isländska fjällnaturen är dessutom vida otjenligare för menniskan än till och med högre afdelningar inom Alperna. I södra Europa skjuta fjällen upp i spetsar, den ena mer himmelssträfvande än den andra, och uppför deras sidor smyga sig dalarnas gräsmattor med smala flikar, som, skyddade i remnor och vrår, bereda djuren och genom dem menniskan tillfälle till icke torftig föda. På Island finner man vanligen icke dessa högtsträfvande former, utan i stället höga bergsslätter, som sträcka sig långt, långt bort, här och der afbrutna af en brådstört klyfta, i hvars djup en strid och iskall fjällflod störtar med mjölkhvitt vatten mot hafvet. Och dessa högslätter förete en sorglig ödslighet; endast i en och annan remna finner man en mager grästorfva. Men ej ens den försmår fåret, när det är lössläppt att på egen hand söka sig föda. Derföre är det ock så vanligt, att hjordarna förirra sig långt bort från hemmet och då är det ej lätt att finna dem, som hafva det rätta märket.

Så stå då dalarne åter, men ej heller der äro utsigterna alltför ljusa. Stora sträckor upptagas af sandfält och myrar; der ängsmark finnes, är den vanligen så ymnigt öfversållad af tufvor, att gräset växer magert och inbergandet är förbundet med stora svårigheter. Lägg då dertill, att ingen säd växer på ön och ingen skog utom några magra dvergbjörkar, af hvilka de högsta kanske äro 6 alnar, så att ingen kan inom landet få säd för att baka sig bröd, timmer för att bygga sitt hus, ved att lägga under sin gryta eller till att uppvärma sitt rum under den långa, kyliga vintern — och lägg ytterligare härtill, att när jag uppfört min boning af plankor, hemtade från Norge, eller efter allmännaste seden, af stenar och isynnerhet jordtorfvor, som begärligt supa i sig den fuktighet, hvarmed luften är mättad, och rätt snart bringa röta i det sparsamt använda virket, när jag med möda inbergat mitt hö, för att icke behöfva, när hösten kommer, slagta ned all min boskap, när jag under större delen af året nöjer mig med torkadt kött och färsk fisk, som lätt ger mig skörbjugg, och mjölk under olika former och smör, helst surt, och när jag det oaktadt lärt mig att älska mitt hem, så kommer i morgon ett fjällskred och betäcker min ladugård och i öfvermorgon en lavaström, som förödande skrider fram öfver egorna, krossar husen, drifver floden, som rann förbi, ur sin bädd, och ligger om en tid som en hård, skroflig, söndersprucken klippa, der mitt hem stod i den grönskande dalen — hvem af oss ville väl der söka ett hem? Och likväl — för att nämna ett exempel — när Isländaren Rut Härjulfsson, hvars bekantskap vi framdeles få göra, hade vistats en tid i Konghäll hos drottning Gunhild, Harald Hårfagers sonhustru, och af henne och hennes son, Harald Gråfäll, Norges dåvarande konung, blifvit på alla upptänkliga sätt hedrad, och allt, som en mans hjerta vanligen mest åstundar här i verlden, ära, inflytande, rikedom, låg för honom, längtade han dock till sitt Island och bad omsider om orlof att lemna all denna herrligheten för att fara dit ut.

Det är dock sant, att naturförhållandena voro den tiden något bättre. Det gifva sagorna vid handen. Säd, som i senare tider, trots alla försök, ej kunnat växa på ön, odlades då. Äfven finnas ortnamn såsom Åker, Åkersnäs, Åkeröarna o. s. v. Leifs trälar vredgades för det de skulle draga plogen. Geirmund och Kjallak tvistade om åkrar. I Öfjärden i Nordlandet låg en ö, som alltid bar säd; der växer än i dag vildt korn. Ja ännu under 1500-talet omtalas åkrar på Island. Dessa synas företrädesvis varit anlagda på ställen, der varma källor eller andra mildrande omständigheter kunde motverka det hårda klimatet.

Äfven skogar fans det i den gamla tiden. Are frode (eller vise), hvars Islänningabok är den Isländska litteraturens första alster, säger, att när ön började bebyggas, fans det skog mellan fjäll och fjärd. Många ortnamn, slutande på -skog och -hult, vittna om detsamma. Men äfven om man har skäl för antagandet, att skogen — han bestod förnämligast af björk samt i någon mon äfven af vide och rönn — derjemte var högväxtare, torde han dock aldrig hafva varit af riktigt stor betydenhet. I allmänhet fick man, för att få starkare och gröfre virke, hemta det från Norge eller ock vänta, tills Golfströmmen förde det från varmare och bördigare länder från andra sidan hafvet i vester. För öfrigt torde de förste invandrarne af oförstånd hafva befordrat de Isländska skogarna till ett snarligt slut; de hade säkerligen icke lärt sig i hemmet att hushålla med dem. Och med skogarnas förstöring försämrades klimatet och sädesodlingen blef till slut omöjlig.

En egenskap har naturen gifvit Island, som var af stor vigt för dess invånare. Med undantag af södra och sydöstra kuststräckan är landet inskuret af otaliga fjärdar, större och mindre, som erbjödo krämarskepp och andra fartyg goda hamnplatser. Der landstego nybyggarne, vid dessa vikar och vid de i dem utrinnande floderna satte de sig ned. I dessa vikar landade sedan skeppen, som årligen kommo ut från Norge och ur vikingafärder. Då blef stranden skådeplats för en liflig rörelse. När den förnämste i trakten börjat köpslagandet, fortsattes det tills lasten tog slut och sedan fick enhvar föra det goda, han förvärfvat, hem till sig och de sina. Men detta var ingalunda alltid så lätt.

Island är till allra största delen uppfyldt af höjdsträckningar, bredare och smalare, högre och lägre. Der man är fri från bergen, har man vattnet, som icke lägger mindre hinder i vägen för den, som vill färdas från ett ställe till ett annat. Det finnes på ön ingen väg, der en vagn kan med fördel färdas, öfver de strida floderna ingen bro — utom på ett ställe — vid de större vattensamlingarna sällan en båt, hvarföre den, som vill fara fram, får göra det på hästryggen och den, som har en last att förflytta åt det inre landet, får lägga den på hästen, i väl afpassade bördor, fästade vid det trogna lastdjurets begge sidor. Hästen, utan hvilken Isländaren knappast kunde lefva, för honom och hans bördor uppför och utför de branta sluttningarna, öfver de obanade, farliga myrarna, der understundom ingen annan vägvisare finnes än den lågväxta vattenklöfvern, genom floder och sjöar. Det är lätt att inse, med hvilka svårigheter all samfärdsel på Island är behäftad.

Island är således ett land, der man fått och får lära sig att tåligt försaka. En försakelsens prägel är ock tryckt på den karga naturen. Eller hvilket annat intryck får man, när man lemnat under sig bygden och de grönskande betesmarkerna och kommit upp på en af de vidsträckta högslätterna, Isländarnas hedar, och der rider fram öfver den enformiga ödemarkens yta. Låt vara att himlen är klar, att solen sänder sina strålars flöden. De värma, de vederqvicka föga. Men den skarpa vinden blåser kylig öfver högslättens vida, brungråa yta, vid hvars ena kant man kanske varsnar en strimma af hafvet, samma haf, som sköljer Grönlands kuster, på den andra en gletscher med dess iskalla, hemska majestät. Och öfver denna ödsliga rymd höres ej annat ljud än hästhofvens slag mot marken och förarens rop!

Hvilken motsats, om vi vända oss till ett land i den motsatta delen af vår verldsdel, till Grekland! Der var ock landet sönderskuret af bugter och vikar, der ock intaga bergen en stor del af ytan och skilja stammarna från hvarandra. Men der var klimatet ljufligt och mildt, kylan och snön voro förvista till bergshöjderna, men i dalarna var vintern ej mer än en kulen höst, der

Der fläktade ljumma, milda vindar, som förde seglaren varligt fram från ö till ö uti Archipelagens lustgård och längst bort till Asiens strand, der fägring och blomstring och allsköns yppighet funnos i rikaste mått. Och öfver allt detta den klaraste, renaste, ljufligaste himmel, den mest genomskinligt klara, balsamiska luft.

Och hvilken skillnad mellan folken! Der thronade Zeus, sådan den Grekiske anden genom Phidias skådat och framställt honom i allt sitt Olympiska majestät, i rik harmonisk skönhet, nästan ohöljd, att kraften röjes i hvar lem, behaget i hvar form. Här gick Oden, enögd och sluten, i fotsid kappa, med bredskyggig hatt, dold, fast igenkänd af de sina. Der var lifvet en lek bland rosor och murgrön, en fröjd utan ända, en lust utan like. Och här — jag minnes knappast ett enda tillfälle, då det i de Isländska sagorna och i de mythiska sångerna talas om en menniska eller gud, som lett ett barnsligt löje eller skrattat ett godt, oskyldigt skratt af det sorglösa hjertats fullhet. Tyvärr tala sagorna ofta om ett skratt, som ondskan eller hånet gjorde bittert.

Det är sant, att nordbon, att Isländaren gaf sig ut på äfventyr och i faror, utan att alltid vilja dermed vinna något särskildt syfte, för äfventyrets och farans skull. Man kan, om man vill, säga att det var för ro skull, men vi må se till, att vi ej dermed mena allenast lättsinne. Bakom och under detta ligger samma gränslösa allvar, som gör leendet konvulsiviskt och ger åt äfventyret och striden en färgton, som vore himlen höljd af digra åskmoln. Det kom öfver vissa af den gamla tidens kämpar ett sådant vildhetens raseri, att de sades vara oemottaglige för hugg, under det de sjelfve spridde död och förderf omkring sig. Man skulle under dessa förhållanden nästan kunna säga, att tillfällen funnos, då den nordiske kämpen icke var fullt tillräknelig för de blodiga dåd, han föröfvade. Men dervid få vi icke förgäta, att månget af de gräsligaste blifvit diktadt i senare tider, då man icke var stark nog att fatta grundvalen till de gamles kraftiga uppträdande, utan sökte i stället utmåla detta med den ena vidunderligheten efter den andra. Vi få derföre akta oss att bilda en föreställning om det gamla lifvet i Norden med ledning af de yngsta Isländska sagorna, de s. k. mythiska eller fornålderssagorna.

Å andra sidan saknas icke tillfällen, tvärtom äro de, till all lycka, rätt många, då man får beundra kraften och storheten, utan att behöfva rysande och med afsky vända sig bort från de beledsagande omständigheterna. De Isländska sagorna skildra rätt mången hjeltegestalt, som man i alla tider måste beundra. Modet fans ingalunda endast då till, när faran eller stridshvimlet eldade mannen att störta fram i vild berusning — ty dertill kan mången djupt sjunken i nödens stund vara mäktig — det visade sig äfven uti ihärdighet och tåligt, frimodigt fördragande, såväl af mindre, fast ofta rätt plågsamma lidanden, som af de större och mer på djupet gående. Ett exempel på det förra ger oss Eyrbyggia-Saga, då hon förtäljer om Thorbrandssönernas hemkomst ur striden på Vigrafjärden. Den ene kom till gården, illa sårad och blodig. Då han nu skulle skötas om och man ville draga benkläderna af honom, gick det ej. Hans värd gjorde narr af hans sprättaktighet att gå med så trånga kläder, men han ville icke vidgå beskyllningen. Till sist fann man — en spjutspets i fotleden, som naglade fast byxorna vid benet. En annan af bröderna satt med vid bordet, men visade föga begärlighet för de framsatta rätterna, osten och skyret — den löpnade, vasselfria mjölken — och när man sporde honom efter orsaken, svarade han, att nykaflade lamm äro minst begifna på att äta. Det är på Island sed att sätta en träkafle i munnen på lammet, som skall afvänjas. Man såg efter och fann en pilspets, som gick in genom strupen och tungroten. Ett storartadt exempel, i äkta nordisk stil, på denna charakterens styrka, när hon pröfvades som allrahårdast, hafva vi i Kråkomålets hjelte. Det är Ragnar Lodbrok, som ligger i ormgården och sjunger om strider han kämpat i Svears och Götars länder, i Österväg, i Danmark och ute i vestern.

Det var icke utan, att Nordbon ville som Oden, “grubblaren bland Äser“, försänka sig i utforskandet af lifvets gåtor. Det hände visst, å andra sidan, att den inneboende kraften kom till ett plötsligt utbrott och då rasade som den underjordiska elden, när han bräcker alla bojor och framträder i dagen. Men besinningen vände snart åter och man måste vara ständigt vaken, då ens väg gick fram mellan ständiga svärdshugg, då ingen visste, när eller hvar han hade att vänta fienden. Syntes om dagen en ridande skara, kanske var ovännen med uti henne. Hördes om natten ett slag på dörren, som gaf tillkänna, att någon stod derute, kanske var det ovännen. Med tänkande sinne gingo våra fäder i striden, med stor själens spänstighet lärde de sig att i ett ögonblick göra situationen klar för sig och draga de slutsatser, hon erbjöd. Deraf följde det kärnfulla, korta, bestämda talet, rikedomen på erfarenhetssatser och ordspråk, som förråder sig i sagorna och än i dag icke alldeles dött ut hos folket i Sveriges landsbygder. Det var en fröjd att sammanträffa och pröfva hvarandras vishet, som när Oden gick att skifta ord med Vafthrudne och med konung Heidrek. En af Eddans sånger består just af dylika erfarenhetssanningar, ordnade till en starkt doftande krans, och den sången kallade de gamle för den “höga sången.“

Nyckeln till alla dessa drag i nordbons, nu särskildt Isländingens charakter, som jag redan antydt, hafva vi att söka i hans religion. Det var ingen brist på tempel eller, som det i Norden hette, hof på Island. De torde ej heller hafva varit fåtaliga i våra bygder. Sin tro tog nordbon med sig, när han for ut till Island. Medvetandet af den gemensamma gudsdyrkan, som sammanband moderlandet med dess koloni, yttrar sig vackert i de gamlas tro, att landvättarne, skyddsandarne, i Norge och på Island, voro beslägtade och synnerligen vänligt stämda mot hvarandra. Hur noga man var att vid utflyttningen till Island bevara det religiösa arfvet, se vi af Eyrbyggia-Sagas berättelse om den redan nämnda Thorolf Mostrarskägg, som tog med sig delar af templet, hvars föreståndare han varit. Hofvet, som han uppförde på Thorsnäs, var en stor byggnad med dörrar på båda sidoväggarna, något närmare ena ändan. Derinnanför stodo de ilandflutna högsätessulerna och i dem voro regin- eller gudaspikarna inslagna. Det innersta af byggnaden liknade “sånghuset“ i en kyrka. Midt på dess golf var en upphöjning som ett altar, hvarpå låg den i ett stycke gjutna ringen, vid hvilken eder aflades; honom skulle offerföreståndaren eller goden bära på armen vid folkförsamlingarna. På samma upphöjning stod en kopparskål, hlautbolli, och deri låg en smal pinne, hlautteinn, liknande en vigvattensqvast. Vid väggarna rundt omkring voro gudarnas bilder uppsatta.

Hvart tempel hade sin föreståndare. Dennas värdighet var ärftlig, men godarne bildade ingalunda en afsöndrad kast. De skötte som andra sin egendom, deltogo i lifvets dagliga bestyr, så mycket hellre som med tempeltjensten var förenad borgerlig myndighet öfver kringliggande område. Derjemte var det icke goden allenast förbehållet att för gudarna frambära offer, ty det tillkom hvarje husfader. Men i det gamla Norden, der i hvart större område bodde en stam, som kände behof af sammanslutning och af en medelpunkt, torde det aldrig hafva saknats en offentlig gudstjenst. På Island, der icke den folkliga sammanhållningen fans inom de särskilda distrikten, utbildades den offentliga gudstjensten ur den enskilda i öfverensstämmelse med förhållandena i hemlandet. Någon mäktig nybyggare uppförde ett tempel, stort och präktigt, och der blef då en naturlig medelpunkt för bygden. Dit sammankom man till firande af de stora offerfesterna. Bönderna samlades till gudahuset, förande med sig hvad som var nödigt för gilletiden. Allahanda boskap, äfven hästar, slagtades. Blodet, hlaut kalladt, samlades i offerskålen och med löt-tenen beströkos gudarnas säten och gudahusets väggar både ut- och invändes. Eldar tändes på härdstenarna och öfver dem upphängdes kittlarne med köttet, öfver dem fördes, troligen för att helgas, dryckeshornen, som dock sedan, liksom maten, särskildt vigdes af offrets föreståndare, på hvars bekostnad offermåltiden ofta skedde. Först dracks Odens skål, så Njärds och Frös för godt år och frid. Dernäst plägade månge dricka bragebägaren och äfven “minnen“ efter märkligare fränder, som bortgått.

Det måtte ha varit en underlig syn för enhvar af oss, som hade kommit att bevitna ett af dessa offergillen. I högsätet satt den förnämste på stället; de andre hade intagit sina rum på bänkarna, efter rang och anseende. Maten bars kring i de från elden tagna kittlarna, drycken i de välbekanta hornen. Det är icke troligt, att man i dessa högtidsstunder hade bortlagt alla förbindelser med ytterverlden, tvärtom torde tankarne på dess förhållanden, dess fiendskap och vänskap, hafva följt in i templet och gifvit färg åt samtalet. Och bortom de glammande offergästerna, belysta af eldskenet, måhända stundtals omsvepta af röken, innan denna fann väg ut genom hålet i taket, suto gudarne, stumme och allvarlige, skurne i trä, klädde med menniskors kläder.

Jag är benägen att tro, att dessa gudabilder togo sig bäst ut i den halfva belysning, som det osäkra eldskenet spred. Sagorna tala med loford om dessa bilder och andra framställningar, som med konstförfaren hand skuros ut på väggar och annorstädes. Jag fruktar, att dessa loford äro öfverdrifna. Vi hafva icke i behåll några afgudabilder från våra fäders hednatid — Thorsbilden, som visas i Uppsala domkyrka, är uppenbarligen en Christusbild från medeltiden — och man kan derför icke yttra sig i denna fråga med full säkerhet. Men visst är, att om vi granska de qvarlefvor, vi ega efter denna gamla tid och den närmast följande, ornamenterna på redskap och smycken, de bildliga framställningarna på runstenar och på det gamla, isynnerhet Norska och Isländska träsnideriets alster, finna vi, att man visserligen ofta upptog motiver ur djurverlden och menniskolifvet, men det dröjer ej länge förr än den ornamentala charakteren får öfverhand, allt upplöser sig i konstrika slingor och högst litet är qvar af det, som ursprungligen skulle framställas; och när understundom denna öfvergång icke skett, äro figurerna, sådana vi se dem, ingalunda skickade att gifva goda föreställningar om den bildande konstens ställning mot hedendomens slut eller under den börjande christendomens tid. Det står, som erfarenheten visar, icke i hvart folks makt att, då det vill använda bilder, vare sig till prydnad eller i sjelfständig framställning, taga ämnena dertill ur den döda materien, ur växt-, djur- eller menniskoverlden, allt efter som hogen drifver. För öfrigt tänkte sig icke Nordbon sina gudar i så starkt utpräglade gestalter, att det kunde blifva för en den tidens konstnär möjligt att gifva en form, som passade till det rika, fast icke harmoniskt utbildade innehållet.

Men hvad i detta sistnämnda afseende saknades, ersattes rikligen genom den förtrolighet, hvarmed menniskan umgicks med sina gudar. Thor kallades i sagan för Thorolfs Astavinr, käre vän. Denna förtrolighet, denna tillförsigt om gudarnas omsorg för detta lifvets angelägenheter skönjer man i den så vanliga seden, att i tvifvelaktiga fall, när man ej rätt visste, hvad man helst borde företaga, fråga den gud, man företrädesvis dyrkade, om råd och det rådet följdes sedan samvetsgrant. Den gud, till hvilken Svenskar och Norrmän mest hyllade sig, var Thor och näst honom Frö. Såsom den der kämpade för gudar och menniskor mot jättarna, måste ock Thor blifva ett af de vigtigaste gudaväsendena. Han förekommer ock ofta som hjelte i de mythiska berättelserna. Det är likväl onekligen rätt eget att se, hur han synes hafva varit det dagliga lifvets mest anlitade gud, under det de mythiska sångerna låta honom stå betydligt efter Oden, allfadren. Hvad som vållar denna skiljaktighet vore väl värdt en egen, omfattande undersökning.

Denna olikhet får dock ingen söka förklara så, som skulle de mythiska sångerna icke vara folkets egendom, utan uttryck för en tro, tillhörande en särskild klass med högre insigt — ett antagande, som allför ofta möter oss vid redogörelsen för naturfolkens religionsformer. Att de mythiska sångerna voro gemensamma för de hedniska nordborna i allmänhet, se vi bäst deraf, att i dem återfinna vi samma sönderslitna väsende, som uppenbarade sig inom den yttre verlden, der finna vi dettas förklaring.

Då Balder var död, bjöd engång Öge, hafvets gud, Äser och Alfvar till gästabud. Loke var der äfven, blef engång utdrifven, men kom åter och fick stanna qvar, då han påminde Oden om fostbrödralaget, han ingått med honom, den onde Loke, och om hans löfte att aldrig smaka öl, om det ej bjöds åt Loke äfven. Derpå begynner Loke tilltala gudar och gudinnor på det mest smädliga sätt och berömmer sig öfver det onda, han bragt in i gudarnas verld. Till sist bands han och öfver hans hufvud hängdes, som vi veta, ormen, från hvars giftiga droppar Sigyn söker, med qvinnans trofasta kärlek, rädda honom. Hvad gagnar det till att hålla honom så hårdt bunden? Hans afkomma lefver ju och skall i den sista tiden, då vintrarna följa hvarandra, utan att lemna något rum emellan sig för sommaren, då snön drifver från alla håll, kölden är stark och vinden skarp, komma till den sista striden.

Det onda hade med Loke upptagits i gudarnas verld. Fallet var gjordt, synden inkommen, med henne elände och halfhet. Triumferande sjunger Valan i Eddans underbara inledningssång, som innehåller kärnan af våra fäders tro och lära, när Oden spörjer henne till:

Derföre var det, som Oden drog ned hatten öfver ansigtet. Han ville ej, att hans halfhet skulle synas. Liksom den skulle hafva kunnat fördöljas!

Saken var den, att Oden ej kunde förgäta fallet, synden och eländet. Han och med honom de öfrige gudarne kunde icke skjuta ifrån sig tanken på det, som händt, och tanken på det som komma skulle. Det fans ingen frid, ingen fullhet, ingen harmoni i verlden. Och var det svårt, under det “ulfven ännu endast stirrade på gudarnas samfund“, hvad skulle det blifva sedan, när bojorna lossna och de onda makterna komma och striden rasar på Vigrids slätter, der Enhärjarne, hvilkas tal Oden städse förökat med de tappraste af menniskors söner, ehuru han väl visste, att han icke skulle få nog, der de förmå intet, der gudarne falla allesamman, ty det finnes ingen af dem, som är fri från det onda, sedan den hvite Balder, den ende rene, vardt ryckt ifrån dem?

Sådana voro de gudar, våra fäder tillbådo, invigde åt döden. Nordbon visste det och trodde ändock på dem och lefde sitt lif fram i manlig kamp, utan frid, utan leende glädje, utan rast och ro, men derjemte utan att svigta, utan att kasta svärdet ifrån sig, för att sjunka ned i vanmäktig förtviflan. Men förtviflan låg det dock i hans vildhet, i hela hans lifs riktning och lynne. Å andra sidan, hvar finne vi en mensklig kraft sådan som den han lade i dagen. Också kom det till honom en stråle af ljus, som framtrollade för hans öga en hägring af den verld, som kommer, der skördar växa osådda, der allt ondt är slut, der Balder och Höd bo i endrägt tillsammans, der Gimles guldbetäckta boning ståndar, mer än solen fager, der skaror evigt skola njuta fröjden, der den mäktige, som från höjden kommer, han som råder öfver allt, kommer till domen.

Innan vi lemna de förhållanden, som gåfvo färg åt lifsutvecklingen på Island, vilja vi uppsöka Isländaren inom ännu ett område. Vi vilje till en början se honom i hans hem.

Vi närma oss en gård emot nattens inbrott. Först komma vi till gärdesgården och genom dess port in på tunet, den inhägnade gräsbevuxna marken omkring byggnaderna. Dessa se helt spöklika ut med sina stora vindskeden och högtuppskjutande högsätessuler och röken, som stiger upp från hufvudbyggnadens tak. På Island, lika litet som i det öfriga Norden, hade man den tiden lärt sig att upptorna husen i väldiga massor; ett naturfolk har i allmänhet föga begrepp om tidens och rummets dyrbarhet. Det senare synes bäst deraf, att man byggde hvar kammare som ett särskildt hus. På Island har visserligen bristen på virke gjort det nödvändigt att gå en medelväg, i det man flyttat husen tillsammans och således låtit två och två hafva en vägg gemensam, ehuru hvart hus fortfarande har sitt särskilda tak. Det är dock icke troligt, att husen under sagornas tid voro på det viset sammanbyggda.

Folket är församladt i det förnämsta af husen. Hávamál bjuder väl att vara försigtig, när man inträder i ett hus —

Men här tjenar det till intet att se in genom luckan på ytterdörren, ty det är mörkt i förhuset. Vi måste gå igenom detta till indörren och öppna denna, ifall vi icke föredraga att klappa på och låta någon af trälarna öppna för oss.

Det är en brokig tafla derinne! Det stora rummet är deladt i trenne skepp — om jag får begagna en konstterm från en senare kulturperiod — genom tvenne rader af stolpar, som uppbära det i en ryggås hopgående taket. Den ena radens tvenne midtstolpar äro just de så ofta omnämnda högsätessulerna. På ömse sidor om högsätet mellan dem går en rad af bänkar, midt emot är ett annat, lägre högsäte och en annan bänkrad. I sidoskeppen finnas hviloplatserna, längst fram, i ena ändan, är den inhägnade s. k. tvärpallen, qvinnornas tillhåll.

Dagens arbete är slutadt. Husbonden sitter i sitt högsäte, hans män och ett par gäster på bänkarna. Aftonvarden är borttagen och dryckeslaget är i gång. Man har märkt oss, anvisat oss platser och bjudit oss hornen. Värden och sedan än en, än en annan dricker oss till. Tungorna lossna, forntida och samtida, egna och andras bragder omtalas, upphöjas eller förklenas. Qvinnorna, som sitta på tvärpallen, blanda sig med i laget. Barnen leka på golfvet kring de der upptända eldarna, som sprida ljus och värma. Ljus tändas först till natten.

Jag vill just icke påstå, att man med oblandadt nöje sitter vid ett sådant gästabud. Det är icke alle, som minnas att

Samtalet vill så gerna urarta till stickord och vore icke gästvänskapens rätter så helighållna, skulle det icke vara långt till vapnen, som äro upphängda på stolparna öfver bänkraderna.

Hvad hade månne dessa menniskor, som vi här finna samlade vid dryckeslaget och åtminstone till en del njutande deraf till öfvermått, till hvilkas verksamhet, både enskilda och offentliga, vi i det följande skola komma, hvad hade de för idealer? Hvilka voro de höga mönster i mannamod och ädel idrott, de hade satt för sig?

Om Ragnar Lodbrok har jag redan påmint. Om Niflungar och Gjukungar, allrafrämst om Sigurd Fafnesbane kunde jag nämna, hvad Eddans hjeltesånger om dem säga, men jag förmodar att det är sedan barndomens dagar bekant för de flesta. Dessa sånger handla visserligen sällan om vår Nord och förlägga sjelfva skådeplatsen för sina tilldragelser inom sydligare länder, men det är ett misstag, om man derför vill helt enkelt behandla dem som främmande gods. De för de Germanska folken gemensamma sägnerna äro omgjutna i nordisk stil, ur dessa nordiska bearbetningar fläktar emot oss samma ande, som uppenbarar sig i de mythiska sångerna och beherrskar hela det gamla lifvet, sådant det i sagorna skildras. Det finnes en af dessa sånger, som ännu icke blifvit återfunnen hos något af de beslägtade folken och som derföre synes vara uteslutande nordisk. Dess skönhet är så gripande, dess psychologiska sanning så djuptänkt, att jag icke kan underlåta att här påminna om den.

Gudrun sitter vid sidan af sin makes, Sigurds, lik. Hennes bröder hade slagit honom. Ett täckelse ligger utbredt öfver den döda, så att hon ej ser hans anlete. Hon sitter försjunken i smärta, ehuru hon ej yppar den efter qvinnors vanliga sed, hon gråter icke, ej heller jämrar hon sig eller slår hop sina händer.

Behöfves det mera, för att gifva sista draget till teckningen af den gamla Nordbons charakter? Behöfves det än ytterligare påminna, när vi icke kunna undgå att rysa för hans oförvägenhet och vildhet, att han egde en själens adel, som låter honom stå under ingen af hvad tid eller slägte som helst?

Eller få vi icke döma våra fäder och de gamla Isländarna efter deras sånger, efter de höga bilder, som sväfvade fram för skaldens öga i den högsta inspirationens stunder? Jag behöfver ej länge leta, för att kunna visa upp, hur pass en Isländsk qvinna var mäktig af storartad själsstyrka. Efter qvinnan, hennes art och den heder, som gafs henne, kan man bedöma folket och tiden.

Det var en Isländare, som het Gisle Sursson.[10] Han hade bragt sin egen svåger om lifvet och dömdes förlustig umgänget med sina medborgare, dömdes, som det kallades, till skogsgång; ty den tiden fans det ännu skogar på ön. Han söker, som de fleste andre, som kommit i samma läge, att i det längsta hålla från sig fienderna, hvilka ostraffadt kunde döda honom, när helst de kunde komma åt. I en afsides vik byggde han en hydda åt sin maka Öd och en trotjenarinna. Sjelf irrar han omkring, söker hjelp hos sin broder, men finner bara köld; oskylde gifva honom likväl rikligt understöd. Tidtals kommer han till sin hustru och vistas något hos henne, för att vederqvicka sig. Blid och kärleksfull delar hon hans lidanden. Fienderna veta om hennes bostad och söka genom gåfvor och hotelser förmå henne att röja mannen; men allt är förgäfves. Som blodhundar följa de hans spår och det är förvånande, hur han gång efter annan undkommer dem. Till slut blir Gisles själsstyrka bruten, han förföljes af svåra drömmar om faror och blir till sist så mörkrädd, att han aldrig vågar vara ensam. Så gingo tretton år. Den sista sommarens sista natt var inne. Gisle kunde icke sofva, ej heller hans maka eller tjenarinnan. Han föreslår då, att de skulle gå upp till hans gömställe i bergen, att han der skulle försöka få någon ro. Det var en lugn natt och daggen föll starkt. De gingo ut. Gisle hade i handen en träbit och ristade runor deri. Han märkte icke, att spånorna föllo på marken. I gömstället somnade han, men hans sömn var orolig. Öd frågar honom, hvad han drömt.

Då höra de menniskoröster. Förföljarne voro komne, de hade märkt fotspåren på den daggiga marken och spånorna. De kommo nu allt närmare. Att fly undan var ej möjligt, men Gisle vill sälja sitt lif så dyrt han kan, ty han har vapnen med sig. Den förste, som kommer upp, får ett svärdshugg, så att han tumlar ned. Nu kommer skarans anförare, den lågsinte uslingen Öjolf, och Öd går emot honom och gifver honom ett hugg med sin staf, så att hans hand förlamas och han sjelf störtar utför branten. Då utbrast Gisle: “Nog har jag länge vetat, att jag var väl gift, men det visste jag dock icke, att jag var så väl gift, som jag är. Men mindre hjelp gaf du mig än du ville, fast hugget var godt; jag hade dödat honom som den andra.“ Gisle föll snart.

Detta hände för åttahundra nio och åttatio år sedan, eller år 978. Öd lemnade Island. I Hedeby, det nuvarande Slesvig, antog hon christendomen och gick på vallfärd söderut, hvarifrån hon aldrig återvände.