3. Vikingalifvet.

Olaus Petri, den Svenske reformatorn, säger i sin krönika, då han talar om den föregifna stora götiska utvandringen ur Sverige: “Man lägger föga ära in dermed, att man far med öfvervåld och orätt i en annans land, som oss intet ondt gjort hafver, skinnar och bränner, dräper och förhärjar dem, som gerna ville sitta i fred.“ Man tänkte sig den tiden, de Götiska folkens uttåg alldeles i likhet med vikingafärderna och derföre kunna vi tillämpa detta uttryck på denna yttring af våra fäders lif under hednatiden. Mången torde af sig sjelf hafva fällt en lika lydande dom. Är han riktig eller hafva vi att gifva rätt åt den motsatta åsigten, som triumferande framhåller vikingatågen som något rätt stort och glädjande?

Visst är, att denna senare åsigt är den allmännaste och att den icke saknar anhängare än i dag, äfven om dessa icke göra detta klart för sig. Det synes, som om de gamla härjningstågen och sympathierna för dem hade dragit en rätt svår nemesis öfver oss. Skulle jag till eder ställa den fråga, hvad J veten om de äldsta tiderna af vår historia mer än en rad af konunganamn, som föga eller intet säga, en fråga om de inre förhållandena och de tidernas lif, befarar jag, att de flesta icke skulle hafva annat att förtälja än måhända något om fädernas gudar och gudasagor samt allramest, först och sist, om — vikingatågen. Skulle jag lägga fram för eder något smycke, vapen eller verktyg, funnet i vårt lands jord och uppenbarligen tillhörande våra hedniska förfäder, och skulle jag så fråga er mening om detta föremåls tillkomst, är jag nästan viss, att om detta föremål är i något afseende utmärkt, svarar enhvar af eder helt enkelt: “det har kommit in med vikingarna.“ Till sist har man härigenom kommit derhän, att för vår föreställning stå våra förfäder — äfven om vi, när uppmärksamheten fästas derpå, ej gerna vilja vidgå det — allenast som obildade röfvare, hvilka togo det vigtigaste af det, som hörer till detta lifvets nödtorft och njutningar, från främmande land och med våld. Det är ju en rätt sorglig föreställning! Hon föranleder mig att till en början tala om vikingalifvet och vikingarna. Det är så mycket lämpligare att taga detta ämne först, ty vi komma ju dervid att betrakta Isländarnas lif utom Island.

Vikingafärderna äro visserligen icke någon Isländarnas uteslutande tillhörighet. Vi hafva sett, att utflyttningen till Island stod i rätt nära förhållande till de tidigare vikingafärderna. Dessas början infalla ungefär ett århundrade före Islands bebyggande, men de fortforo äfven efter den tiden.

Skallegrim, Qväll-ulfs son, hade en son, som fick namnet Egil. Denne blef en af Islands mest framstående vikingar. Jag vill derföre framhålla de vigtigare tilldragelserna ur hans lif, sådana de skildras i hans saga, en af de yppersta, Isländska litteraturen har att uppvisa.

Han framställes för oss första gången vid tre års ålder; han var då redan stor och stark och man såg, att han skulle blifva mörk och föga vacker. Hela huset blef då en gång bjudet till gästabud hos hans morfader. Egil ansågs vara för liten att följa med och fick stanna hemma, ehuru han påstod sig vara lika nära slägt som den äldre brodren. Men då de andre ridit af, tar Egil fatt på en arbetshäst och begifver sig efter. Han kommer verkligen, trots de villsamma myrarna, fram, fast först emot aftonen. Under öldrickandet på qvällen börja männen qväda visor och den treårige Egil, som sitter hos morfadren, qväder ock en, författad efter de redan då brukade stela och pedantiska reglorna för diktkonsten. Till skaldelön fick han dagen derpå tre ätliga snäckor och ett andägg. Vid sex års ålder kom han vid ett bollspel i tvist med en annan, något äldre pojke. Det slutade så, att Egil högg en yxa i hufvudet på honom. Fadren tog illa upp det, men modren sade, att Egil var ett vikingsämne och att han borde få ett härskepp, så fort han kom till ålders. Då utbrast sexåringen, glömsk af alla de pedantiska reglorna, i en jublande visa:

Då Egil var tolf år gammal, hände det, äfven vid en boll-lek, att hans fader råkade i berserkaraseri och derunder dödade först Egils bästa vän och sedan hans barndoms vårdarinna. Om qvällen satte Skallegrim sig med männen till bords. Egil kom sent in, ty först gick han in i en annan af gårdens byggnader och slog der ihjäl den af fadrens män, som var honom kärast. Den vintern talade sedan far och son ej ett ord med hvarandra.

Vid 20 års ålder — år 924 — följer Egil sin broder på dennas andra utresa. Han blef ogästvänligt bemött af en Norska konungens fogde och slog honom derföre utanför dörren till det hus, der konungen sjelf var inne. Efter en besvärlig flykt, under hvilken han dödar tvenne och lemlästar en af konungens män, kommer han åter till den gård, der han och brodren gästade. Förhållandet mellan bröderna hade förut varit mindre godt, men derom höres intet nu, ehuru Thorolf varit mycket omhuldad af konung Erik blodyxe. Ingen annan ogillar Egils gerning; alla synas beundra den och ställa blott om, att konungens vrede blidkades.

Följande sommar foro Egil och brodren i Österväg. De landade i Kurland och hade der först köpstämma i fjorton dagar, sedan började de härja. En dag hade Egil med tolf man kommit för långt in, hvarpå de om aftonen kringrändes och kastades bundne in i ett hus. Egil visste att lossa banden och de bröto sig in i ett rum bredvid, under hvilket de funno i en källare trenne Danskar från Jutland, som hade tagits tillfånga sommaren förut. De bröto sig nu ut, togo sig vapen och dyrbarheter. Men då de kommit ett stycke väg, fick Egil samvetsbetänkligheter, ty att taga något i hemlighet, utan egarens vetskap, var ju helt enkelt stöld. Trots följeslagarnas ord vände han om, sätter eld på ett hus, dödar en mängd menniskor, när de skulle störta ut, och går sedan till skeppen. För egen del fick han af den röfvade skatten ett stort mjödhorn fullt med silfver. Senare på sommaren foro bröderna till Danmark, der Harald Gormsson nyss hade efterträdt sin fader. Vikingar svärmade der i mängd. Egil och de med honom voro plundrade köpskepp, gingo i land och brände Lund. När de kommo längre upp, sände Arnfinn Jarl i Halland bud till dem, för att fråga, om de kommo i frid eller om de ernade härja. De svarade, att detta senare icke lönade mödan, då Halland icke var något rikt land, hvarpå jarlen bjöd dem till gästabud. Egil, brodren och trettio män begåfvo sig dit. Om qvällen skulle män och qvinnor dricka tvemännings, Egil med jarlens dotter. Han satte sig på hennes plats, men hon kom till honom och sade:

Egil svarade:

Derefter drucko de tillsammans. Öfver vintern voro bröderna i Norge.

Följande sommar foro de i härtåg först till Danmark, sedan till Frisland och derpå åter till Danmark, der de öfverföllo och plundrade en frände till Erik blodyxes drottning, Gunhild. Om hösten foro de utmed Tyska och Flamländska kusterna och stannade till sist uti England, der en mängd vikingar voro församlade hos konung Ethelstan, för att bistå honom i de inbördes strider, som söndersleto landet. Egils broder föll der. Egil sjelf stannade ett par år och for sedan, rikt begåfvad, till Norge, der han äktade brodrens enka, och derpå efter fem års frånvaro till Island.

Fyra år derefter är Egil åter i Norge, för att kräfva ut sin makas arf, men han måste lemna thinget för drottning Gunhilds fiendskaps skull. Kort derefter dödar Egil, hvars skepp hade blifvit uppbrändt af konungen, sin vederdeloman i arfstvisten samt konungens son, som då vistades hos denna. Innan han lemnar Norge, reser han upp i en bergsskrefva en stång, på hvars spets var fästadt ett inåt land riktadt hästhufvud, och å stången voro med runor ristade de ord, att nidstången var rest mot konung Erik och drottning Gunhild och mot landvättarna, som i Norge bo, att de alla skulle fara vilse, tills de drifvit ur landet Erik och Gunhild. Derpå for Egil till Island, der Skallegrim kort derefter dog, år 934.

Två år derefter är Egil åter på utfärd. Han fick då pröfva lyckans ostadighet. Hans skepp förliste vid Englands nordöstra kust, vid Humbern, och när Egil kom i land, fick han höra, att Erik blodyxe verkligen var fördrifven ur Norge och nu vistades i York såsom Northumberlands konung. Underrättelsen var just icke glädjande. Egil kunde icke undkomma i hemlighet, utan gick till konungen, sjöng ett lofqväde öfver honom och fick, trots Gunhilds onda vilja, fara i frid. Hos Ethelstan blef han väl emottagen.

Snart for han vidare till Norge att söka af Håkan Ethelstansfostre, som då regerade, få rätt i sin arfstvist. Han fick löfte, att lagen skulle få gå sin gilla gång. Det slutades så, att han utmanade sin motståndare på envige och segrade deri. Dessförinnan hade han varit på besök hos slägtingar till Arenbjörn herse, sin närmaste vän. Han fann dem i stor bedröfvelse. En Svensk berserk hade friat till dottern i huset och, då han fått afslag, utmanat brodern, som icke var vuxen en sådan strid. Egil gick i hans ställe och slog berserken. Derpå vände han om till Island.

Fem år derefter är Egil åter ute. Erik blodyxe är död, hans söner vistas i Danmark. Meningarne i Norge äro delade, huruvida man borde hålla med Håkan, som väl var rättrådig och god, men som i följd af sin benägenhet för christendomen ej var godt liden, eller om man skulle fara till konungssönerna i Danmark. Den nyssnämnde Arenbjörn uppsöker konung Håkan för att gifva Egils angelägenhet sitt förord, men blir illa mottagen. Egil och han härja om sommaren i Tyskland och Frisland. Derefter far Arenbjörn till Erikssönerna, Egil till en af sina vänner i Norge. I hans ställe far han med konung Håkans sändebud, för att utkräfva den sedan många år oguldna skatten från Vermland. Han besvikes af konungsmännen, men far sin led fram, oaktadt de stora svårigheter, som snön beredde honom. En afton kommer han till ett hus, hvars egare är snål och icke unnar de uttröttade gästerna någon bättre välfägnad. Egil vill morgonen derpå döda honom, men skänker honom lifvet på hans hustrus och dotters förbön. En annan afton tog han in i en gård, der han blef gästfritt mottagen. Dottren i huset låg i tvärpallen, sjuk. En karl i närheten hade ristat några trollrunor i ett fiskben och lagt detta under henne, men hon hade endast blifvit värre deraf. Egil fann, att runorna voro felristade, skafde af dem och ristade nya, hvarefter flickan blef frisk. Till sist kom han till Vermlandsjarlen och fick af honom skatten, men måste på återvägen slå sig igenom tvenne bakhåll, som denne satt för honom. Följande år drog konung Håkan dit och lade Vermland åter under Norges krona. Egil reser ut till Island.

Då han nu kom dit — år 945 — var, enligt sagans vitnesbörd, allt odelbart land intaget, alla landnamsmännen döde; deras söner och sonsöner bildade de dåvarande generationerna. Egil lefde länge. Hans dödsår är icke angifvet i hans saga, men det inträffade ungefär 45 år efter hans sista hemkomst. Hur tillbragte en viking återstoden af sitt verksamma lif?

Egil hade under sina färder förvärfvat både anseende och rikedom. Han var en af Islands mest fräjdade och rikaste män. Andre Isländare, äfven berömde utfarare, kommo till honom att höra berättelsen om hans mångskiftande öden. Norrmän kommo till honom med underrättelser och gåfvor från andra sidan hafvet. Det ser dock ut, som om den starka mannens kraft varit bruten; det berättas intet om något hans storverk under de sista 45 åren af hans lefnad. Han deltog en gång å sin sons vägnar i en process på thinget, det är allt. Dessutom hopades sorger och lidanden, när ålderns dagar kommo. En dag kom det bud, att båten, på hvilken hans mest älskade son farit, hade kantrat och sonen drunknat. Egil red ned till stranden, fann der sonens lik, lade det framför sig på hästen, red så hem och öppnade fadrens grafhög och lade sonen derinne. Sorgen var då så tung, fast intet ord spilldes, att, enligt sagan, de tätt åtsittande kläderna brusto. Hemkommen gick Egil till sin säng, lade sig der och tillslöt dess lucka. Han ville icke lefva längre, han ville dö i stillhet derinne. Hans dotter Thorgerd efterskickades och narrade fadren att afstå från denna föresats. På hennes uppmaning sjöng han i stället ett sorgeqväde öfver sonen, ett af de vackraste den Isländska litteraturen åt oss bevarat.

Till sist lemnade Egil fädernegården åt sin yngsta son och flyttade till sin älskade stjufdotter och hennes man. Dödens skymning sänkte sig tidigt öfver den åldrande vikingen. Han blef lomhörd och fotstyf och till sist slocknade fullkomligt ögonens ljus. Han hade svårt att gå ensam och låg gerna framför elden, i vägen för kokerskorna, som med hånande speord drefvo honom undan. Ända in i sista stund dröjde dock hans kärlek till strid och vapenbrak. Han ville kort före sin död fara till Allthinget med de silfverpenningar, konung Ethelstan gifvit honom fordom, och strö ut dem öfver samlingsplatsen. “Då torde det blifva strid och knuffar“, sade han. Då man hindrade honom derifrån, blef han föga belåten och begaf sig med tvenne trälar afsides åt fjällen, der han dolde sina två silfverfylda kistor och ihjälslog trälarna, att de icke skulle röja stället. I senare tid har man derbredvid funnit vid flera tillfällen anglosachsiska mynt.

Sådant var en vikings lif. Jag har sökt framställa såväl de ljusa som de mörka sidorna.

Egil dog ungefär tio år förrän christendomen antogs på Island. Han var dock ingalunda den siste vikingen från ön.

År 972 for Gunnar från Lidarända ut med ett par vänner. Vid Götaelfs mynning kämpade de med ett par vikingar från Östergötland, foro sedan till Danmark och kommo till sist till Ösel. Der träffade de en Dansk man, som blifvit tillfångatagen och landsatt på ön. Han visade dem till en vikingaflotta på andra sidan. Efter en lysande seger och med rikt byte vände Gunnar om, vistades en tid i Hedeby hos konung Harald Gormsson, som hedrade honom på allt sätt och ville hafva honom ständigt hos sig. Gunnar ville först fara ut till Island, hvarpå konungen yttrade sina tvifvelsmål att få se honom åter. Gunnar drog nu till Hisingen med elfva skepp och sedan till Håkan jarl i Norge, hos hvilken han öfvervintrade. Harald Gråfäll var då redan fallen.

Femton år derefter foro den visa och ädla Njåls söner ut med ett köpskepp. Efter en stormig resa hunno de land och genast kommo emot dem tretton vikingaskepp. Det blef strid af och köpmansskeppet var nära att duka under, då dess tappre försvarare räddades af en annan vikingaflotta på tio skepp. Då kommo Njålssönerne med lifvet ur striden. De vistades en tid hos Sigurd jarl på Orkenöarna och deltogo i hans strider med Skottarna, foro sedan till Norge, der de råkade ut för Håkan jarls vrede. Det kom till strid och de försvarade sig med största mannamod, men blefvo till sist fångne. Under natten göra de sig fria och taga till flykten. Mot morgonen träffa de en vän från Orkenöarna, som kom att betala Håkan jarl skatt. Han tager upp dem på sitt skepp; Håkan fordrar deras utlemnande, men hans son Erik säger det vara bättre att bjuda dem ersättning för den orättvisa, de lidit. Det blir nu förlikning och de vistas en tid hos Erik jarl. Sedan foro de i viking till Söderöarna och Anglesea, till Wales och Man, med hvars konung de kämpade.

År 1022 for Isländaren Bolle från sin ö. Då regerade Olof den helige i Norge. Af honom hedrades Bolle väl och konungen sade honom vara den yppersta Isländare, hvars bekantskap han gjort, och konung Olof hade dock sett sig vida om i verlden. Snart trifdes Bolle ej vid hofvet i Sarpsborg, utan for ned till Danmark och fortsatte sedan färden till Miklegård, Constantinopel, der han gick in bland Väringarna och tjente med stor utmärkelse. År 1030 kom han åter och red till hemmet, klädd i pelsverk, som han fått af den Byzantinska kejsaren, och deröfver bar han en röd skarlakanskappa. Hans svärd hade hjaltet siradt med guld och guld var lindadt kring handtaget. Hjelmen var förgyld, skölden var röd och derpå syntes en riddare i guld. I handen bar han en dolk, “som sed var i främmande land“. Hvar han kom med sina män, berättar Laxdæla Saga, brydde qvinnorna sig ej om annat än att se på honom och hans grannlåter. Samma saga förmäler, att han var den förste nordman, som vistats i Miklegård, hvilket likväl icke är sant, ty andra sagor nämna flera, som före hans tid företogo den långa färden; de tvenne förste foro dit före 950. Dessa färder fortsattes efter Bolles tid. Hösten år 1032 kom Harald, som Norges konung kallad Hårdråde, till Constantinopel och fann der före sig som Väringarnas höfding Isländaren Mår Hunradsson. Harald for vida omkring på Medelhafvet, kämpade mot Sarracenerna i Syrien och på Sicilien, mot Normanderna i Södra Italien. År 1044 lemnade han södern. När dessa färder började komma på modet, var dock den rätta vikingatiden förbi.

Man kan inom vikingatiden urskilja olika afdelningar; härjningstågen drefvos icke alltid med samma ifver. Efter den första tiden, då oräkneliga skepp svärmade kring, särskildt i de vestra farvattnen, kom ett något lugnare skifte, då man for ut till Island eller nedsatte sig der man var, utan att dock dessa farvatten kunde blifva fullt fredliga. I stället för dessa enskilda företag började småningom mer storartade, utgående från Norge och förnämligast från Danmark, då konungasöner och sjelfva konungarne foro kring med samlad styrka och härjade, som Olof Tryggvason och Olof Haraldsson, eller underkufvade sig till sist land och rike, som Erik blodyxe, Sven tveskägg, Knut den store. Ju mer det Nordiska väldet i vestern vann styrka, desto mindre kunde några fortsatta vikingatåg till dessa trakter sättas i fråga. Christendomen, som vid denna tid vann allt vidsträcktare herravälde i Norden, måste, äfven om den gamla vildheten och stridslystnaden icke fullkomligt stäfjades, åtminstone bidraga dertill. Det kunde icke vara detsamma att anfalla länder och folk, der samma tro rådde, som när man gick hedning mot christen. Äfven om icke andra hinder mellankommit, skulle det tillväxande Normandiska väldet hafva gjort slut på vikingatågen. I de rika myntskatterna, man funnit i vår jord, tillhöra de allrayngsta mynten Vilhelm eröfraren.

På det viset började det blifva trångt på de vestra farvattnen, mellan folken, hvilka man så otaliga gånger gästat med härsköld eller under fredliga förhållanden. Då sträckte mången ut sina färder än längre. Från Gardarike, Ryssland, med hvilket man af gammalt var bekant, drog man sig, i synnerhet sedan ett Svenskt välde der uppkommit, till Constantinopel. Dessa härfärder, der man försakade den ära, som åtföljde den sjelfständiga ledningen af de oförvägna företagen, och till hvilka man kunde gå eller vanligen gick en och en, utan följe, aflöstes af vallfärderna. Föga mer än femtio år efter Harald Hårdrådes Greklandsfärd företager hans sonsons son Sigurd sin Jorsalafärd som väpnad pilgrim.

Hvad bragte vikingarne hem med sig? Från främmande land, der man var i tillfälle att se mycket, som hemlandet icke hade att uppvisa, hemfördes många dyrgripar, kosteliga vapen och kläder och smycken. Rikt utstyrde kommo vikingarne åter till Island, ofta föregångne af ryktet. Att sålunda en utländsk konstflits alster infördes, är säkert, sagorna tala ofta derom, men deraf följer ingalunda, att allt kostbart, allt väl arbetadt och prydligt, som den tiden fans i våra fäders ego, var ett rof från andra. Man kan förundra sig öfver att icke finna från denna tid mera af bevisligen utländskt arbete, än man gör. Jag talar härvid icke om guld- och silfverskatterna, af hvilka mycket har det utländska arbetets stämpel. Men å andra sidan finner man arbeten i oädla metaller, som utan gensägelse äro utförda i Norden och man varsnar i dem ett sådant mästerskap i technisk färdighet och äfven smak, att man kan med skäl glädjas deråt. Att Island, så vidt tillgångarne medgåfvo, höll jemna steg med Sverige, är sannolikt, då likheterna mellan Sverige och Norge uti folkligt, icke minst i antiqvariskt hänseende äro så stora och den Isländska utflyttningen var så pass sen, att det icke gerna kunde blifva fråga om att bryta nya banor, utan fastmer att fullfölja de redan i Norge beträdda. I sammanhang med allt detta är det nödvändigt att tänka på, att mellan vikingaskeppen foro — enligt sagornas vitnesbörd — talrika köpmansskepp, hvarjemte det förhållandet är ganska betecknande, att i Sverige, hvars invånare vida mindre än grannfolken foro i vesterviking, samlades större delen af de från vestern hemförda skatterna. Detta kan icke gerna hafva skett, ifall icke handelsförbindelserna antagit storartade dimensioner, detta åter förutsätter tillvaron af en inhemsk konstflit af ingalunda föraktlig art.

Det område, som så skattades af Nordens män, den verld, de mätte ut för sina manliga bedrifter, sköljes i norr af Hvita hafvet, uppe vid Bjarmaland, på dess södra gräns finna vi Syrien, Sicilien, Gibraltars sund, i vester hafva vi Virginien och Grönland. Detta är onekligen storartadt[11]. Hvilka än vikingatågens frukter i öfrigt voro, det kunde man ej undgå att vinna, att utsigterna vidgades, erfarenheten riktades, krafterna stärktes under otaliga mödor och farligheter. Det dröjde länge innan Nordens folk trädde in i den stora Europeiska utvecklingen, men när de gjorde det, hade de icke som ankungarne trott, att verlden rymdes under ett kålblad; de visste af gammalt, att verlden är vid. En stor uppfattning höfves den, som vill handla stort.

Till denna vidgade utsigt, detta skick att se allt i stort, kom ock den onekligen goda vanan att tänka på andras omdömen och råd, icke så att man försakade all sjelfständighet och blindt rättade sig efter andra, utan så, att man icke ville, att andra skulle hafva något nesligt att förtälja. Den allmänna tonen var ock sådan, att en neslig handling icke tåldes, en berömlig åter gerna omtalades och hördes. Vi få dock icke förgäta, att den tidens art icke var alldeles densamma som vår egen tids, och att man derföre då kunde tillåta sig att utföra och bedöma saker helt annorlunda, än vi göra eller borde göra under den christna tidens nittonde århundrade.

Det är tydligt, att denna vikingafärdernas inverkan på charakteren skulle i andra hand inverka på de offentliga förhållandena. Dertill bidrog ock den glans, som omgaf en fräjdad viking och gaf honom inflytande äfven i hemmet; det personliga inflytandet hade ännu icke hunnit i betydande mon inskränkas eller utestängas af formerna. Något direkt inflytande torde deremot vikingalifvet icke hafva utöfvat på det Isländska statsskicket. Vigtigare torde dess inverkan hafva varit på de Norska förhållandena. En Olof Tryggvason och en Olof Haraldsson torde i främmande land, der konungavärdigheten i allmänhet var starkare än i Norden, hafva gjort mången erfarenhet, som de kunde anse nyttig för sitt eget land. De ville likna andra konungar och detta föll sig så mycket naturligare, då just de nämnde två drefvo på sitt folks christnande och derföre måste se till, hur andra christna konungar förhöllo sig. Vi få härvid icke förgäta, att allt tal om vikingabalkar, stadgar antagna och efterlefda af vikingar, är en senare tiders uppfinning, då man målade ut vikingarnas dåd med de svartaste färger och till ersättning, för att kunna rättfärdiga sina sympathier derför, sökte som mildrande omständigheter framdraga lagstadganden och enskilda handlingar af sentimental vekhet. Det talas visserligen i Flóamanna-Saga om ett stadgande, att ingen skulle fara i viking, som icke vore 20 år gammal. Men dels är denna saga, ehuru i allmänhet god, affattad i en tid, som icke är så mycket skild från den, då de mythiska sagorna diktades, dels är det föga troligt, att ett dylikt stadgande funnits till, emedan ynglingen i Norden tidigt mognade till man. En 12-års pojke eller rättare yngling, kunde få förestå godord. Sagorna innehålla många drag, som vitna om denna tidiga mognad. Vi få icke förgäta, att vikingalifvet ingalunda var ett yrke, utan ynglinga- och mannaålderns förströelse, hvarefter mången af de allra yppersta i ro och stillhet odlade sin torfva, blandade sig i hemlandets stridigheter, lade råd med landets visa eller intog konungathronen.

I främmande land var man ock i tillfälle att komma i beröring med christna menniskor och blifva vitne till deras gudsdyrkan. En och annan af dem, som kommo ur vesterviking att slå sig ned på Island, var redan christnad. Man har dock skäl att antaga, att denna beröring med den nya trons bekännare icke blef af någon större vigt för Norden, förr än mot vikingatidens slut, då konungarne derute döptes och derifrån medförde uppsåtet att i sitt land förkunna den nya läran och derjemte medförde prester, att de skulle förverkliga denna afsigt. Så mycket var dock vunnet, att när de christne lärarne kommo, hade de icke att förkunna något splitter nytt.

Vikingalifvet ingår som ett moment i våra folks utveckling. Man kan betrakta dess art och dess följder, men man har dock något mer att göra. Hvar uppgift, som lägges för någon, en enskild eller ett folk, är en pröfvosten, på hvad den ifrågavarande personligheten duger till. Det är tyvärr icke alltid så, att enhvar mäktar lösa sin uppgift. Det lif af ständiga faror, af vexlande försakelser och öfverväldigande framgångar, som en viking förde, kan icke fördragas af en svag själ; det fordras dertill en sådan jernfast natur, som vi redan lärt känna.

Och ännu ett. Det är långt ifrån att vikingalifvet har idel ljussidor, skuggsidorna äro tvärtom ganska djupa och dystra. Mången viking förde ur sina härfärder med sig stora dyrbarheter, men derjemte en obändig vildhet och ett trotsande öfvermod, som aldrig ville erkänna sig hafva en öfverman att böja sig för, med ett ord fullkomlig sjelfständighet i religiöst och borgerligt hänseende. Men fastän så är eller snarare just emedan så är, måste vi fråga — hade Nordens folk, hade Islands invånare vid vikingatidens slut på det hela vunnit eller förlorat? Ingen torde tveka, huru denna fråga är att besvara.

Taga vi då åter upp Olai Petri domslut, hvad skola vi derom säga? Saken är icke så lätt afgjord, som han ansåg henne vara. På samma gång vi beklaga yttringarna af vikingalifvet, måste vi besinna, att rättsbegreppen då ej voro lika utbildade som nu. Vi hafva att fröjdas icke öfver sättet, på hvilka vikingafärderna utfördes, utan öfver kraften, som uti dem uppenbarade sig.

Det var en senare tid förbehållet att uppvisa en företeelse likartad vikingatågen. Det kom en tid, då flottor i mängd svärmade ut öfver hafvet till förut obesökta länder, för att söka äfventyr och samla skatter. Månget af de enskilda dragen skulle, om vi blott ändrade namnen och skådeplatsen, alldeles passa in på vikingatiden. Det finnes visserligen, om man så vill, intet nytt under solen, men det är icke af en tillfällighet, som samma sak vänder åter under en ny form. Den tid, då Gama och Columbus, Cortez och Pizarro, Drake och Oxenham uppträdde, hade den Europeiska menskligheten uppvaknat ur den förnedrande dvala, som herrskade mot medeltidens slut. Våre fäder begåfvo sig i viking vid den tid, då folket vaknat ur barndomens mera medvetslösa tillstånd och ej visste beherrska sig i känslan af de svällande krafterna. Skulle ett motstycke till vikingafärderna uppenbara sig under en annan period af ett folks lif, fölle en sådan yttring ovilkorligen under förkastelsens dom.