4. Allmänna rättsförhållanden. Godarne.

Jag sade, att den Isländska författningen var artificiel, liksom hela utflyttningen till ön. I hvad mening är detta att taga och hur skall det kunna rättfärdigas?

Det begrepp, som motsvarar artificiel, är naturlig. Dock får detta icke så förstås, som vore allt artificielt onaturligt och som sådant värdt tadel. Nej, långt derifrån — det vi här förstå med artificielt kan vara mycket gagneligt och särdeles väl stämma öfverens med en menniskas eller ett folks eller ett tings natur. Skiljaktigheten mellan det naturliga och det artificiela ligger i deras olikartade upprinnelse.

Hvarifrån har menniskan fått språket, talförmågan? Derom har tvistats icke så litet och till förklarande af detta menniskans outsägligen vigtiga förvärf har det ena förslaget framstälts efter det andra, till och med det, att menniskorna kommit öfverens att beteckna det eller det med det ena eller andra ljudet, ordet, uttrycket. Men hur gjordes denna öfverenskommelse mellan menniskor, som intet språk hade? Roten till alla de fåkunniga försöken finna vi deri, att talförmågan icke är något menniskans förvärf, ett resultat af mensklig verksamhet eller konst. Hon är från begynnelsen nedlagd i menniskans natur, är henne i alla tider tillhörig, kan icke skiljas ifrån oss och derför är det icke möjligt att ur de tidigast gångna åldrarnas töcken urskilja denna förmågas upprinnelse — hon är icke artificiel, utan naturlig. Vi se det ju på barnen. Det händer aldrig, att språket, deras moder talar, är för dem något främmande eller svårfattligt. Sannerligen, de skulle ej med så mycken skyndsamhet ernå talfärdigheten, om det berodde på ett yttre tvingande inlärande.

Cicero, den gamle Romaren, beder oss se upp till stjernhvalfvet, för att fröjdas och uppbyggas af den storartade anblicken och af den ordning, som herrskar deruppe mellan verldskloten och uti deras engång afmätta, aldrig sjelfvilligt rubbade banor. Den ordningen är icke artificiel, utan naturlig. Men vi behöfva icke gå så långt bort med vår uppmärksamhet, för att finna denna storartade, af oss oberoende, ordningsfulla skönhet. Om vi läte våra ögon upplåtas, om vi brukade alla de hjelpmedel seklers erfarenhet och isynnerhet de sista tidernas jättelika framsteg inom det vetenskapliga området gifva oss, vi skulle allestädes finna det, som kunde rätt fröjda ett menniskohjerta och rätt ödmjuka det, emedan alltsammans är af oss oberoende. Hvad kan synas mera tillfälligt än de platser, bladen intaga på en växt och likväl sitta de der uti en ständigt sig återuppenbarande ordning. Det händer icke, att ett ämne inom den “döda“ naturen i dag kristalliserar på ett sätt, i morgon på ett annat. Ständigt samma form återkommer. Allestädes varsnar den vetenskapliga forskningen lagar och dessa äro icke beroende af oss. De äro icke artificiela, utan naturliga.

Vi kunna icke heller beherrska dem. De tillhöra denna verlden, utan att leda sin upprinnelse ur menniskoanden och derför förmår menniskan ej fatta deras upprinnelse, ehuru hon ser, hvartåt de syfta, dessa uppenbarelser af Guds allmakt och vishet. Vi kunna väl förlika oss med tanken på dessa lagar, så länge det är fråga endast om naturen, som är något för oss främmande. Svårare blir det, när frågan flyttas öfver till menniskan och hennes område.

Språket, sade jag, var en uppenbarelse, icke af menniskans vilja, utan af naturen, det hör icke till menniskans skapelse, utan till Guds. Det samma gäller om mycket annat, som väl kan synas vara beroende nästan uteslutande af det menskliga godtycket. Kan en mensklig handling synas mer öfverlåten åt godtycket än sjelfmordet? Hvilken olikhet mellan yttre och inre omständigheter, som bestämma den ena eller andra till den förtviflade gerningen! Icke komma dessa olyckliga öfverens, icke göra de upp med hvarandra, när eller under hvilka förhållanden de skola fullborda sitt uppsåt. Hur kommer det då till, att t. ex. i Paris under hvart år räknar hvar dag i Februari flera sjelfmord än hvar dag i Januari, hvar dag i Mars flera än hvar dag i Februari, men hvar dag i December färre än hvar dag af den föregående månaden? Hvaraf kommer det sig, att i Frankrike en yngling helst använder repet, en man eldvapnet, en ålderstigen åter repet för att utföra sin brottsliga handling? För allt detta och för mycket annat, hvilket vi förbise som helt obetydligt och tillfälligt, finnas lagar, icke dikterade af menniskovilja, de äro icke artificiela, utan naturliga.

Det naturliga är hos menniskan rätt starkt, det har under senaste tider fått sin egen vetenskap. Under denna rubriken “menniskans naturvetenskap“ hafva vi att sätta icke allenast den vetenskap, som ransakar vår kropps byggnad, dess delars förrättningar, eller söker att följa det animaliska lifvet i dess mångfaldiga yttringar, eller den vetenskap, som sysselsätter sig med vår ande, dess natur och lagarna för dess verksamhet. Folken äro ock naturbildningar, ty de hafva icke uppkommit så, att den ene sade till den andra: “kom med mig, att vi må föra våra hem tillsammans, så att våra efterkommande må känna sig som en enhet gent emot alla andra likartade enheter här i verlden.“ Det finnes derföre en folkens vetenskap, som sysselsätter sig med det naturliga hos folken och dettas mångfaldiga uppenbarelser.

Men menniskans fria vilje? Skola vi utesluta honom eller glömske af hans tillvaro bygga theorier, som icke fördraga en skärskådning vid dagsljus? Nej, han är oss gifven och leder oss till den gerningen eller till den, han bestämmer oss enskildt till det eller det, men dock händer det aldrig, att detta, hvari jag just visade min sjelfständighet, står i strid mot den allmänna verldsordningen och de lagar, som i denna göra sig gällande. Äfven folken, såsom menskliga individer af högre ordning, veta att göra sin fria vilja gällande, men utan att kunna krossa dessa lagar, utan att kunna t. ex. från dessa handlingar borttaga den nationela färg, som vidlåder dem, ty denna nationela färg är icke ett artificielt smink, utan naturlig.

Fullkomligt frigör menniskan sig aldrig från naturen, men vi varsna en ständigt fortgående andens kamp emot det rent naturliga, det är denna kamp, som bildar kärnan i den menskliga utvecklingens historia. Folket, lika väl som den enskilde, har sin barndoms och sin omyndighets tid, då medvetandet ännu ej fullt har vaknat och bestämt den menskligt fria verksamheten. När folket vaknar ur denna det bristande medvetandets tid, står det icke, som mången i sin fåvitskhet menat, likt ett bildbart ämne, som i det ögonblicket ännu formlöst, ger sig hvad form det behagar, skapar sig språk, religion, statsförfattning m. m. efter bästa förstånd. Nej, historien, vetenskapen om den medvetet verkande menskligheten, har ännu icke grytt öfver ett folk, som ej redan haft ett eget språk, en utbildad troslära, en statsförfattning, seder och bruk, med ett ord en egen charakter, som det ej gifvit sig sjelft, utan nu varsnar vara sig gifven och med sig uppvuxen. Denna charakter och dess olika yttringar äro således icke artificiela, utan naturliga.

Vår historia begynner icke med våra fäders invandring, utan vida senare. Om invandringen och de närmaste tidernas förhållanden äro vi visserligen icke utan all kunskap, men denna hafva vi icke fått endast på historiens, utan förnämligast på naturforskningens väg. Vi hafva funnit, att våra fäder invandrade, icke en och en, utan i hopar med inre sammanhang och gemensam öfverhet. När de satte sig ned i det nya landet, vårt land och våra närskylda grannars, upplöstes icke detta sammanhang, ehuru hopens medlemmar ej mera voro hvarandra så nära som under vandringen. Derföre att detta sammanhang är af ett äldre ursprung, fans det, redan när de förste af våra fäder nedsatte sig som nybyggare i våra trakter, ett politiskt samhälle. På samma gång de enskildas hem, byarne uppstodo, funnos redan de högre enheterna, hundaret och riket och derutöfver inom möjlighetens område de olika stammarnas förening till ett helt, stort, Svenskt rike, hvars bildning hade försiggått, dock ännu ej mognat, när vår historia begynner. Att redan i dessa de aflägsnaste tiderna det monarchiska systemet till sina grundelementer fans till, är säkert. Motsatsen mellan bjudande och lydande, som funnits till här i verlden så länge det funnits man och hustru, föräldrar och barn, Gud och menniskor, börjar tidigt uppenbara sig äfven inom det politiska området. Hur tidigt, det veta vi ej. Men de första antydningarna hafva vi från en tid långt mer aflägsen än våra fäders invandrings, från de dagar redan, då våra fäder och Indiens folk voro bröder med samma språk. — Alla dessa företeelser visa sig vara oberoende af menniskans vilja, de äro icke artificiela, utan naturliga.

En annan sakernas ordning varseblifva vi på Island.

När landnamsmännen kommo dit, förde de med sig medvetandet af de rättsliga förhållandenas vigt. De tidigaste nybyggarne, som kommo till orter, der kanske aldrig en menniskofot hade trampat jorden och der det ingen granne fans, med hvilken några tvister om mitt och ditt kunde uppstå, nedsatte sig icke på måfå, utan bestämde från början, hur långt de ville att egorna skulle gå och sökte genom en med vissa ceremonier utförd gränsbestämmelse gifva sin besittning religiös helgd. Landnámaboken, som skildrar i rad bosättningarna, begagnar just uttrycket “helga“ ett område. Med eld helgades det. Antingen skedde det så, att man vid ena ändpunkten af gränslinien upptände en eld, medan solen ännu var i öster, och sedan den ena elden efter den andra, på sådana afstånd, att man från en eld såg röken af den nästa. Dermed skulle man fortfara, tills solen stod i vester[12]. Eller ock kunde man rida med en glödande brand omkring det område man ville tillegna sig. Båda delarne kallades att fara med eld om landet. Eller ock gjorde man som Helge magre, när han hade beslutat sig för att intaga för sin räkning Öfjärden mellan dess båda yttersta näs — han tände upp eldar vid hvar flodmynning i fjärden och helgade sig så förmodligen hela floddalarna och det innanför liggande landet åtminstone till fjällen, liksom i en senare tid staterna på Nordamerikas ostkust ansågo sig besitta allt det innanför liggande landet. En qvinna synes icke hafva fått med eld fara kring sitt område; hon fick så stort område, som hon kunde på en vårlång dag kringrida på en tvåårig, välfödd qviga.

Man lyckades dock icke alltid äfven genom dessa försigtighetsmått försäkra sig om orubbad besittning. Mången af de senare invandrarna, som icke fann plats nog god att bebygga, dref med våld undan någon äldre jordegare eller utmanade honom till holmgång. Om denne då icke med egen eller vänners makt kunde stäfja öfvervåldet, hvem skulle göra det i detta det Isländska samhällets allra tidigaste dagar?

De allmännaste af de menskliga förhållandena, mellan makar, föräldrar och barn, återfinna vi naturligtvis på Island, med den färg, de i vår Nord hade. Men dessa förhållanden tillhörde det enskilda lifvets område och hvad än af dem kunnat utvecklas under tidigare skeden, nu kunde ej ur dem ett nytt statsskick uppspira.

De tider, då barnen i husen voro de enda tjenarne, voro nu längesedan förbi. Tjenare voro nu trälarne samt en och annan fri, som icke egde, hvarmed han kunde försörja sig. En hvar var herre öfver sin gårds folk, men detta gick ej heller utöfver det enskilda lifvets område.

En förmögen Isländare hade dock äfven andra omkring sig. I sagorna talas ofta om hemmamännen — såväl i Norge som på Island — och menas dermed frie män, skylde eller oskylde, som vistades i en mans hus, åto vid hans bord och hjelpte honom i det som kom för händer. Det är tydligt, att dessa borde på allt sätt söka befrämja sin värds intressen, äfven utan att dertill bindas genom särskildt kontrakt. Vida lösare var naturligtvis förhållandet mellan en värd och hans tillfälliga gäster. Det hände nämligen ofta, att en utländsk köpman dröjt så länge på Island eller att en Isländing så länge uppskjutit sin hemresa, att de måste för sig och för flera eller färre af sina män mottaga vintergästning, som någon anhörig eller storman bjöd dem. Men likväl var detta förhållande icke lösare än att värd och gäster ansågo sig förbundne att hjelpa den ene den andra äfven med personlig fara eller obehag. Man kan icke klaga öfver brist på gästfrihet i dessa forna tider. En gång strandade ett skepp med utvandrare på Islands nordkust och mantalet om bord var icke litet, men de mottogos och underhöllos öfver vintern af en träl, som förvaltade en af den rika Geirmunds gårdar uti närheten. Trälen fick för sitt storsinta förfarande friheten af sin herre.

En sådan frilöst träl måste naturligtvis alltid stå i ett visst moraliskt underdånighetsförhållande till sin förra herre. Ofta fick han en plats på egorna att odla. Flere män funnos, som så odlade aflägsna jordstycken och voro skyldige att derför gälda en viss afgift. De kallades landsetar och voro naturligtvis i någon mon beroende af jordegaren. En gång hade en Isländare vid namn Thorsten att upphjelpa byggningen, i hvilken han och hans män vistades under det thinget varade. Han, en vintergäst och någre tjenare begåfvo sig af. Under vägen kommo de till en gård, der Thorstens landsete Atle bodde. Denne fick tillsägelse att följa med till arbetet och taga med sig spade och hacka.

Det stod ännu en väg öppen, för att ett inbördes förhållande af någon vigt skulle inträda man och man emellan. De som vid början af utflyttningstiden hade försäkrat sig om stora jordområden, lemnade eller sålde deraf åt andra. Ehuru med dylikt öfverlåtande af land icke följde, så vidt man vet, någon bestämdt formulerad förbindelse, omtala sagorna, att en eller annan icke ansåg det öfverensstämmande med sin värdighet att mottaga land af en annan. Så ville en son till Thorolf på Thorsnäs icke taga emot land af sin fader, utan sökte sig en boningsplats å ett annat ställe. Man kan dock icke tänka sig, att beroendet var annat än på sin höjd det, att den som tog land och den som gaf land skulle, om möjligt var, hålla tillsammans i ondt och godt.

Det beroende, som genom alla dessa förhållanden uppstod, var, ju mindre skilnaden mellan parterna var, mindre betydande. Vi äro vane att på ett skepp finna blind lydnad för den, som rår för styret. I den gamla tiden var det icke alltid så. Mången gång frågade skeppshöfdingen de sina om deras vilja med afseende på en föreslagen plan. Understundom knotade de högljudt, understundom voro meningarne delade och man hänsköt till höfdingen afgörandet. Ofta utgjordes dock besättningen just af dem, som voro pligtige att följa, den s. k. skuldaliden.

Stormän funnos såväl i det landfasta Norden som på Island, men deras betydelse för samhällenas öde blef helt olika. I våra nejder fans det en konungamakt och genom att träda i förbindelse med denna skiljdes de store från folket i allmänhet. Någon dylik skiljsmessa, någon sådan ståndsskillnad uppstod aldrig, kunde icke uppstå på Island. Enhvar kunde genom personligt värde, rikedom, vänstyrka eller genom slughet och våldsamheter vinna inflytande, men detta blef ej mer än personligt.

Samhällsordningen på Island utbildades ur de gudstjenstliga förhållandena. I Norden funnos hoparne, som bosatte sig hvar inom sitt område, med inre sammanhang och under gemensam höfdinge, den främste i verldsliga och andliga angelägenheter. När på Island en och en bosatte sig, kunde icke något sådant, på gemensamt samband grundadt höfdingaskap finnas. Motsvarigheten till folkhoparnas inre organiska sammanhållning finna vi der i slägtförbindelserna mellan de stora, som funnos i ansenlig omfattning och onekligen voro af vigt för landets öden, men enhvar af dessa fränder var dock sjelfständig. På mångfaldiga sätt visar sig skilnaden mellan Island och moderlandet i detta afseende. Så t. ex. fans här i Sverige till hvar by, hvart härad, hvart landskap eller rike en allmänning, jord som icke fördelats mellan enskilda, utan tillhörde dem alla gemensamt. Någon dylik gemensamhet fans icke på Island och derföre ej heller några allmänningar, om man undantager de få och obetydliga, som i senare tider uppstodo derigenom att någon svår lagbrytare miste sin egendom. Det fans på Island ej ens en by, i den mening ordet hos oss nu har.

Den ende öfverhetsperson, som fans på Island under den äldsta tiden, den hvars embete under alla republikens tider var af väsentlig betydelse, var goden. Ursprunget till hans makt var religiöst. Men hade han en gång fått inom detta område inflytande, utvidgades detta äfven inom det borgerliga, i analogi med den gamla härads- eller hundareshöfdingens makt uti Norden. Hundareshöfdingen var på en gång gode, sitt områdes tempelföreståndare, och något mer, han var en konung i smått.

Godevärdigheten var från början sjelftagen. Den ene anlade ett hof här, den andre der. Somlige hade varit tempelföreståndare i det förra hemlandet, andre hade icke varit det. De nyanlagda hofven samlade snart till sig de kringboende och dermed var grunden lagd till godens inflytande. Han stod uti ett ganska nära förhållande till dem, som besökte hans gudahus. De voro skyldige att betala honom en viss skatt och att tjena honom som följe, när han det äskade. Å andra sidan underhöll han templet och var förbunden att tillhandagå de sina med hjelp uti alla deras angelägenheter, gifva dem råd, när de sådant behöfde, att upprätthålla frid och säkerhet inom området, om icke annat hjelpte, med vapen i hand. Från denna borgerliga sida sedd kallades godens myndighet mannaförråd, han rådde för eller öfver folket. Det är lätt att inse, hur denna värdighet skulle förläna innehafvaren ära och inflytelse, i synnerhet som hon var ärftlig. Ja, hon behandlades så fullständigt som den godens arfgods, att hon kunde delas på flera händer, när likaberättigade arfvingar funnos, hon kunde äfven, om så önskades, försäljas. I detta var utan tvifvel den Isländske goden vida mer oberoende af folket än hans embetsbröder i Norden, der icke ens konungarne hade en i lika hög grad utbildad arfsrätt.

De Isländska sagorna hafva naturligtvis mycket att förtälja om godarna, då vi bland dessa finna flera af öns förnämligaste män. Jag vill anföra prof på dessa berättelser, emedan de allra tydligast gifva en föreställning om godens makt och betydelse inom det Isländska samhället.

Sent under landnamstiden — omkring år 920 — kom en man vid namn Hallfred ut till ön med sin femtonåriga son Rafnkel. De bodde först tillsammans, men snart sökte sonen ut plats för sig inne i landet och byggde der. Han var mycket villig att låta andra bosätta sig i närheten, men de måste förbinda sig att hålla sig till honom. Han dyrkade företrädesvis Frö och byggde honom ett hof; deraf fick han namnet Frösgode. Helt nära honom bodde en fattig man, så fattig, att han icke kunde föda hela sin barnaskara, utan måste sända ut den äldste sonen att söka sig tjenst. Han fick i uppdrag att vakta Rafnkels småboskap uppe i fjällen och skötte sin tjenst med stor drift och omsorg, men en gång, då han skulle söka upp några vilsegångna får och det var angeläget att skynda, red han efter dem på den åt Frö helgade hästen. Rafnkel hade förbjudit det och slår honom nu ihjäl. Då går den slagnes fader till den blodsudlade goden och kräfver böter för sonens död, men han får af Rafnkel till svar, att han icke hade för sed att gifva böter, när han gjort något ondt, dock tillade han, att intet af de dråp han föröfvat, förtröte honom som detta; till ersättning ville han underhålla den fattige mannen, så länge denne ville sköta sin gård, hans söner och döttrar skulle få hjelp till utstyrsel och han sjelf bo hos Rafnkel, när han ville slå sig till ro. Men den fattige Thorbjörn ville icke taga emot en allmosa, utan fordrade, att andre skulle döma emellan dem. Då svarar goden: “du inbillar dig då, att vi skulle vara jemlikar; på sådant vilkor förlikas vi ej.“ Så skildes de åt.

Thorbjörn fick med någon svårighet en sin frände Såm att åtaga sig hans sak, som nu hänsköts till allthinget. Såm och Thorbjörn sökte förmå de förnämligare af de vid thinget församlade att bistå deras mål, men ingen var hogad att uppträda mot den våldsamma Rafnkel. Till sist vunno de dock på sin sida en viking, som nyss var kommen från Miklegård och dennes broder, som var gode. Såm framställer saken i enlighet med alla lagliga former och får Rafnkel dömd fredlös. Denne kunde ej för folkmassans skull komma fram på thingplatsen och, som han var van, med någon fint göra alltsammans om intet. Han hörde sin dom och vände hem till sin gård och dröjde der, som om intet hade händt.

Domen blef lika hastigt verkstäld på den tredskande, som han hade blifvit fäld. Såm och hans tvenne hjelpare drogo till Rafnkels bostad, der han, gripen och misshandlad, fick välja mellan två ting — att dö eller att flytta från trakten, öfverlemna godevärdigheten åt Såm och lofva att aldrig försöka taga den åter. Rafnkel valde det senare, bosatte sig icke långt derifrån, köpte några kojor med tillhörande egor, fälde skogen och byggde sig en bättre gård. Snart hade han gjort sådant intryck på sina nya grannar, att han var deras främste man och förvärfvade sig ett nytt godord. Han var nu en annan man, mild och vänlig mot alla. Hans ifriga gudstjenst var ock förbi. Såms hjelpare, som icke hade velat, att Rafnkel skulle få lefva, hade uppbränt Fröshofvet, sedan de tagit guldringarna från gudarnas armar och dödat Fröfaxe, hästen som vållat tvisten. När Rafnkel förnam detta, utbrast han: “Jag menar, det är ej annat än dårskap att tro på gudarna.“ Sedan blotade han aldrig.

Såm sammankallade alla Rafnkels thingsmän och begärde deras bifall till den försiggångna förändringen. De gåfvo det, ehuru icke utan betänklighet, men Såm gjorde sig snart älskad genom sitt vänliga umgänge. Så gingo sex år. Såm och Rafnkel träffades understundom, utan att minsta antydning på det förflutna gjordes.

Till sist kommer Övind, Såms broder, hem från sina mångåriga vikingatåg, under hvilka han varit ända bort till Miklegård. Med rikt byte kom han åter. Han och fem andra redo upp från stranden med sexton lastade hästar. En gammal tjensteqvinna hos Rafnkel får se det ansenliga tåget, skyndar till husbonden och eggar honom att nu hämnas. Han bryter upp med aderton man, förföljer Övind, anfaller utan ett ord till förklaring och dräper honom och hans män. Då kommer Såm till stället, våldsverkarne fly och kunna ej upphinnas. Följande natt vända de åter, förelägga Såm att dö eller lemna allt och vända med Övinds skatter åter till sitt forna hem. Han vände hem och Rafnkel innehade nu begge godorden; han lemnade dem sedan att förvaltas af sönerna gemensamt. Detta skedde ungefär vid midten af 900-talet.

Sagorna omnämna för Islands första århundrade trenne generationer stormän. Först hafva vi landnamsmännen, sedan de som lefde inemot midten af 900-talet. Rafnkel, som kom sent ut, lefde då ännu. Den tredje generationen lefde, då biskop Fredrik kom ut till Island år 981. Den tiden fans i en annan del af landet en gode, som var en af sin tids mest betydande män, Snorre gode, som icke får förblandas med den 200 år senare häfdatecknaren Snorre Sturleson.

Snorre godes förfäder hafva vi redan haft att göra med. Hans farfars far var den Thorolf, som byggde det beryktade hofvet på Thorsnäs vid Bredefjärd. Gisle Sursson dömdes fredlös för mordet just på Snorres fader, sin svåger. Några nätter efter mannens död födde Thordis sonen Snorre (964). Hon gifte om sig med sin svåger Bark och Snorre uppfostrades hos en man vid namn Thorbrand och for sedan ut. Han kom åter till modrens hem år 979 och löser följande året ut stjuffadren från gården och Thordis skiljer sig från Bark. Förhållandet mellan makarna hade varit mindre godt, alltsedan Gisle fallit. Liksom före honom fadren, farfadren och farfadrens fader innehade Snorre godevärdigheten. Han var af medelmåttig längd, mager, med regelbundna anletsdrag, ljus hy, ljust hår och rödt skägg. I allmänhet var han godsint af sig, men egde i fullt mått den inbundenhet och förslagenhet, som icke finge saknas hos en Isländsk statsman. Man hade svårt att se på honom, om han tyckte väl eller illa om en sak. Månge sågo med afund hans makt, då de icke tyckte sig vara sämre ättade än han och visste sig vara honom öfverlägsna i styrka. Men han var så klok, att man i allmänhet icke gerna ville vara hans ovän.

I Eyrbyggia- och Laxdæla-sagorna finner man utförliga uppgifter om Snorre gode. Hans första mål afgjordes år 982. Hans svåger hade en morgon funnit sin son ligga sårad och sanslös utanför sin dörr. Han sköt skulden derför på en qvinna som het Geirrid och Snorre förde hans sak, men förlorade henne, till skam för sig och sin svåger, mot Geirrids broder Arnkel gode. Kort derefter förlorar Snorres svåger sina hästar och misstänker Geirrids son Thorarin för att hafva stulit dem. Thorarin slår då honom ihjäl och morbrodren skaffar honom ett skepp, att han skulle kunna fara från ön. Snorre kommer dessförinnan, stämmer Thorarin och hans medhjelpare till thinget, bränner hans skepp och får honom dömd till fredlöshet.

Följande året komma nya stridigheter. Snorres och Vigfus’ fårherdar hade råkat i strid och skadat hvarandra. Vigfus stämde Snorre, men af målet blef intet. Senare sänder han, med löfte om frigifning, en af sina trälar att dräpa Snorre. Trälen listar sig upp på förstugans loft och lyfter upp en bräda, för att kunna nå Snorre med spjutet, då denne gick ut. Snorre gick fri, men hans farbroder sårades. Trälen springer från gömstället, hoppas att kunna fly obemärkt i mörkret, men halkar på stenarna omkring huset, gripes och dödas. Snorre begifver sig upp till det ställe, der Vigfus just då brände kol och slår honom. Hans enka hade ganska svårt att förmå fränderna till att uppträda mot Snorre. Till sist åtog sig Arnkel deras talan och Snorre fick böta.

Samma år kom Styr, en af Vigfus’ fränder, att söka råd af Snorre. Han hade af sin broder fått tvenne berserkar, som denne fört med sig från Norge, och nu började den ene visa sig, mer än angenämt var, artig mot Styrs dotter Åsdis. Hur skulle han komma ur denna svårighet, ty en berserk var icke att leka med? Snorre gifver honom råd och berserkarne bringas om lifvet. Derpå gifter Snorre sig med Åsdis. Både han och Styr ansågos vinna derpå. Snorre var visare och förslagnare, Styr mer driftig att utföra en sak. Båda hade en stor mängd vänner och husmän.

Snart kom en ny process. Arnkel godes fader Thorolf låg i strid med en frigifven och sände sina trälar att taga honom af daga. De börja tända eld på huset, men öfverraskas af Arnkel, som för dem bort och hänger dem. Thorolf vredgas, uppsöker Snorre och beder honom taga upp målet mot sin ovän. Snorre ville icke, men förmås dertill genom löfte om en skog, som Thorolf egde, “den största dyrbarheten i trakten.“ Saken kom för thinget. Arnkel undskyller sig dermed, att han tog trälarna med eldbränder i händerna och att de derföre borde ligga på sin gerning. Snorre svarade, att så hade det blifvit, om han dräpt dem på stället, men då han hade fört bort dem, dugde ej detta. Snorre vann verkligen målet och sonen fick betala böter till fadren; denne tyckte sig hafva fått för litet och var derföre missnöjd med Snorre.

Tvisteämnena voro ännu icke slut i dessa trakter. Arnkel och Snorre voro fortfarande rivaler och derföre uppsöktes den senare af alla, som icke voro ense med den förra. Tvenne gånger vägrade Snorre att hjelpa sina fosterbröder mot Arnkel, emedan han ansåg denne hafva rätten på sin sida. En gång vägrade Arnkel att mot Snorre föra fadrens talan; denne ville nämligen få åter sin skog, som Snorre afverkade. Men när Thorolf var död, blef Arnkel sjelf angelägen om skogen och inledde stridigheter med Snorres män. Snorres ansvarstalan uträttade intet. I samråd med fosterbröderna uppgör han hämdplaner. Arnkel öfverfalles och dödas en vinternatt, då han vid månsken skulle köra hem hö från en aflägsen lada (993). Hans enka förde hans talan, men vann ej mer än att han, som gaf banehugget blef fredlös, de andre gingo straff-frie. I följd af denna utgång stadgades, att aldrig enkan eller en ännu icke sextonårig man skulle få föra talan om någons dråp.

Dessa äro hufvudhändelserna under de tretton första åren af Snorres verksamhet som gode. Han var vid deras slut ännu icke 30 år gammal. Det blefve för mycket att genomgå de återstående 38 åren af hans lefnad. Han dog år 1031, ett år senare än Olof den helige föll vid Stiklarstad, således under Anund Jakobs tid.

Sådan var en af Islands stormän och månge voro hans gelikar. Taflan är mörk, jag kan ej hjelpa det, hon är sådan sagorna teckna henne. Som betecknande för samhällsskicket vill jag till slut anföra Snorre godes svar till Thorbrandssönerna, då de klagade öfver att Arnkel hade slagit under sig qvarlåtenskapen efter en deras frigifne. Han svarade: “till lösegendomen har Arnkel obestridlig rätt, till jorden hafven I och han lika giltiga anspråk; torde saken derföre bero på hvem som är handstarkast.“