TOLFTE KAPITLET. Om en mardröm, ett vådaskott och ett brev

När Märit vaknade nästa morgon, var det med pannan ännu våt av kallsvett efter en dröm, som hon inte för sitt liv kunde komma ihåg.

Förgäves famlade hon i de inre dunklen av sin halvvakna själ. Det var som att treva sig fram i grå dimma efter en gestalt, som endast väjde och vek undan och försvann i diset.

Men fast hennes hjärna redan släppt drömmens plågsamma förnimmelser, stod hennes hjärta ännu under dess bann. Häftigt och ojämnt dunkade det för att så plötsligt tvärstanna, så att en iskyla smög sig ända ut i fingerspetsarna.

– Vad är det, vad är det, frågade hon sig med en oförklarlig ångest. Men fann inget svar.

Dagen gick så tung och grå, som den ej gjort på länge, länge nu. Den var bräddfull av små förtretligheter, det stack i fingertopparna som före ett oväder.

– Skulle jag med en gång ha lagt mig till med aningar? sade hon till sig själv. Det kan väl inte vara något med Torbjörn?

Hon fick ingen ro, förrän hon fått tag på honom i telefonen. Nej då, det var inget fel med honom. Hur kunde hon gå med sådana griller – nu?

Den varma, livfulla rösten gjorde henne gott och med ett lättat skratt lade hon ned luren.

– Sannerligen går man inte här på bondvischan och blir spökrädd som en gammal käring, sade hon högt för sig själv.

Men trycket över bröstet ville ej alldeles släppa. Hon behövde frisk luft och efter middagen gick hon trots regn och rusk ensam upp på berget.

Där stod nu all blommen och skälvde så vit och slättens friska grönska såg man blott som genom en blygrå ruta.

Märit lutade sig mot en trädstam, den var så trofast och full av varma ord sedan sist. De värmde henne lika mycket på nytt, när hon upprepade dem för sig själv, ett efter ett.

Stod inte månne hennes vän i detta nu därborta i den lilla staden, och undrade med oro, varför hon var sorgsen? Nej, allt sådant vemod utan grund var det hennes plikt att bekämpa nu. De voro två om att lida det hädanefter.

När hon upplivad kravlade sig utför igen, såg hon på långt håll gamle patrons gigg svänga in på Ödele gård. Han kom från en marknad.

Småsjungande för sig själv gick hon raskt hemåt, men stannade förvånad vid grinden, då hon fick se, att stora droskan var framkörd till trappan och att Hedvig stod påklädd i dörren, blek och förgråten.

Vad var det – – aningen?

– Vad i hela världen står på, Hedvig, frågade hon förfärad och störtade fram till trappan.

Men Hedvig kunde inte svara henne för fasa och rörelse, utan nickade endast stum inåt förstugan. Då svarade Axel på kuskbocken för henne:

– De säger, att han, patron Älging, skall vara död, sade han sävligt. Patron är därinne och ringer.

Dörren öppnades och patron Svensson kom ut. Den friska färgen i hans väderbitna ansikte var åtskilliga nyanser blekare och den barska bondemunnen var hårt hopknipen.

På deras ångestfullt frågande blickar nickade han endast stumt till svar och steg upp i vagnen.

– Kom, Hedvig, befallde han och gjorde plats bredvid sig för henne.

– Hör du, Märit, ta och följ med, bad Hedvig bevekande. Vi måste fara till Älgholma och se, om vi kunna göra något, förstår du.

– Nu ha vi inte tid till prat – – Märit får skynda och bestämma sig, avgjorde patronen.

Och så satte hon sig då upp i vagnen.

– Nu sätter du fart på hästarna, Axel.

Och lydigt flögo de fram, så att löddret yrde om bringan. Ingen i vagnen sade ett ord, förrän Hedvig oemotståndligt bröt ut.

– Ja, men, pappa, hur gick det till, säg endast hur?

– De säga, att det var ett vådaskott.

– Var han på jakt?

– Morkullor, sade gamle patron lakoniskt och tycktes ej hågad att vidare diskutera ämnet.

Regnet, som hållit upp en bra stund, tog nu åter i med förnyad styrka. Iskallt, entonigt och grått silade det ned, kilometer efter kilometer och den råa fukten trängde genom märg och ben. I denna dager såg den späda grönskan liksom slocknad ut och träden svepte rysande sina genomvåta sommarkläder om sig.

– Utmärkt för jorden, nickade patronen alltjämt lakoniskt. Ty om än hans egen hustru legat på bår, var han dock först och främst vigd vid jorden och gladdes och sörjde med den.

Men Märit, som bara var en enfaldig flicksnärta, som ingen sådd lagt ner och ingen skörd hade att vänta, hon tyckte i sin barnslighet, att det regnet slog alla vårens löften till jorden. Hon frös och skakade i sin tunna kappa som träden på marken. Och rysande såg hon alltjämt en grå skugga, som ilade framför hästen och vek undan och var fjärran. Besvikelsens och livsledans skugga, som stum och objuden bevittnat hennes första avsked från lyckan.

De började nu närma sig Älgholma och dess stengärdade åkrar.

Backe upp och backe ned slingrade sig den långa, grå muren av blankvåta stenar. Av tusen sinom tusen stenar var den byggd, burna i svett och möda på böjda axlar för att gärda Älgingarnas jord genom århundraden. Men den siste herren till Älgholma hade inte förmått hålla den vid makt, den började redan vittra och rasa ned på sina ställen.

Den muren var det, som stängt galne Älging inne i så många år. Nu var han över den.

De körde in genom allén av stela almar, som rasslande skakade sina sorgpanascher.

Långt där framme skymtade de två fönstren i husets frontespis. Det ena lyste, men det andra var blint och mörkt.

Nu åkte de svängen upp till trappan, men ingen kom emot dem. Ej ens den store, engelske bulldoggen. Nu sågs han ingenstans till, men långt inifrån hundkojan ljöd ett dovt och beklämmande ylande som ökade det beklämmande i situationen till outhärdlighet.

De fingo själva leta sig in bäst de kunde.

Härinne hördes ej storm och regn, luften var kvav, det stora huset höll andan. Omedvetet dämpade själve patron sina steg och på tå smögo de sig uppför trappan, som var mörk. Stormen hade rivit ned en elektrisk tråd och strömmen var bruten.

Då öppnades dörren till rummet med det blinda ögat och i dörröppningen stod en kvinna. Det var fru Älging och ändå inte hon. Allt det hårda, det stela och frusna var smält och borta och kvar stod en fattig, ensam människa, som älskat mer än hon förmått.

– Han ligger härinne, sade hon tyst och fann det visst helt naturligt, att de voro där.

Tysta följde de efter henne in i det rum som varit Älgings.

Med en rysning igenkände Märit dess egendomliga atmosfär av bokdamm, pipor och turkiska cigarretter, tillsatt med den personliga doft, som är var särpräglad människa egen. Men allt detta var inte längre levande och rörligt, utan luften stod stilla, som om en jordbävning plötsligt bommat igen dörrar och fönster. Och ändå stod rummets enda fönster öppet.

På skrivbordet låg ett virrvarr av papper kringkastat som vid en eldsvåda, då man i hast försöker rädda åtminstone något.

Och på den stora ottomanen med dess många självsvåldiga kuddar låg en orörlig gestalt utsträckt, klädd i sportdräkt och med ansiktet uppåtvänt. På ett bord stod ett ljus i en hög silverstake. Det flämtade till i draget när dörren öppnades. Blekt och irrande föll skenet över den dödes ansikte.

Galne Älgings kropp låg så lugnt utsträckt på sitt sista läger – – det var en oändlig vila. Men över det bleka, avtärda ansiktet flög som en sista glimt av ironi och orolig självbespegling i det fladdrande ljuset. Det var som om blott kroppen ännu vilade, medan själen, rastlös som förr, stod med vingarna spända, redo till flykt.

Då skakade almarna med ett sus på sina mörka kaskar därutanför. Ett befriande, iskallt luftdrag från det öppna fönstret kom ljuset att flämta och ryka, nästan slockna.

En skugga drog över den dödes ansikte och när ljuslågan åter brann rak och klar, tycktes även det präglat av ro. Det bittra leendet hade veknat, som sade det:

»Vad veta vi till sist om varandra, bröder?»

Lugnt blåste fru Älging ut ljuset.

– Nu skall du få sova, sade hon som till ett barn.

Då var det som om krampen i Märits hjärta löst sig och hon viskade ett ljudlöst: »Förlåt!» Till vem? Till den döde, till hans hustru, från dem båda till en annan, till allt, som kommit dem att lida och lidit genom dem. Och hon tyckte, att det enda ordet borde vara liktalet över varje olycklig människas bår.

Tysta som de kommit gingo de åter ut ur rummet. När de kommit ner i hallen, framförde patronen tafatt sitt beklagande.

– Nu måste Älgholma gå, sade fru Älging och rösten var som en trött liten flickas, som gått så oändligt långt blott för att finna hemmets dörr stängd.

Då reste sig patron Svensson myndigt och hans stövlar knarrade beslutsamt.

– Nej, det skall det min själ inte, sade han, så länge det finns en Älging, som kan ta vid sedan en gång och så länge Svensson har ett namn, som duger på ett papper. Ty det vet jag, att om Laura hade fått sköta gården efter sitt huvud, hade den stått på säkra fötter för länge sedan.

– – Nej, nej – – men nu är ju arbetet det enda, som återstår en.

– Ja, det är min gud och fader inte litet det, om Laura skall få skick på Älgholma. Men det få vi tala om sen, var nu bara lugn för gården.

– För mina barns skull, tack, sade fru Älging, och hennes ansikte lystes upp av ett varmt, inre ljus, återskenet av en moderskärlek, som stum bragt så många offer av det djupast kvinnliga.

*

– – – På hemvägen satt Märit på baksätet bredvid Hedvig och såg samma väg som nyss rulla upp sig baklänges. Det var som att se den gångna vintern på en film. Där var kröken, där hon mött Älging och Elsa i den glättigt fallande snön. Många svängar och lustiga krokar hade den haft, Älgings väg genom livet, tills det bar brant utför. Vem hade dock anat detta? Ett vådaskott går så många underliga vägar, ett vådeliv icke mindre.

Men för ingen nämnde hon, att hon sett Älging vid Ödele den där kvällen. Vad hade han sökt där måntro? Ett minne, en underrättelse om Elsa, en hjälp i penningnöd eller blott i andlig? Aldrig skulle hon väl få veta svaret på den frågan, det sov för evigt inom två slutna läppar.

I den storm av frågor och bestörtning, som Älgings död rev upp i staden, blev den lilla Elsa alldeles glömd. En fattig liten guvernant – – en bland många – vad betydde hon emot en stor gård? Nu skulle väl det gamla Älgholma gå ur släkten? Men någon försäljning av gården hördes ej av och snart hade man fått en splitterny skandal att tala om.

För sin lilla väninnas skull var Märit glad att skvallret så snart lade sig till ro och inte gick på vidare forskningsfärder. Vad skulle det också forskas efter? Längtan och kval och själsliga fenomen är ingenting för skvallret. Det håller sig helst till mera reella fakta.

Hon ansåg det emellertid som en plikt att genast underrätta henne om saken. Förgäves försökte hon linda in den förfärliga underrättelsen i några medlidsamma fraser. De läto så krystade, att hon föredrog att skriva rakt på sak.

»Elsa», skrev hon. »Jag vill säga dig det, så att du ej får veta det genom tidningarna eller likgiltiga personer.

Älging är död – – genom ett vådaskott, säga de. Döden är en vila för en sådan som han, Elsa. Jag har varit där och sett, att han har det gott.

Skriv några rader till Märit.»

– – – Hon hade knappast väntat något svar, men det kom ett efter en tid, ett tjockt brev med halvt oläslig utanskrift.

»Tack, Märit, stod det, men du kom för sent.

Genom en bortslängd tidning på ett kafé kom nyheten till mig. Åh, Märit, hur grymt är icke livet, när det slår – – aldrig är man beredd! Tänk dig, hur jag fick veta det!

Jag var på ett konditori med Gösta och min svägerska. Vi pratade och skrattade. Tanklöst tog jag upp tidningen – – det var en stor ring efter kaffekoppen på telegrammen. Just inom ringen stod det: ’Ett olyckligt skott. En i trakten mycket känd godsägare, Bengt Älging, har i afton dödats av ett vådaskott.’ Det svartnade för ögonen på mig – – tidningen föll ner.

Skottet, vådaskottet, rakt i mitt hjärta satt det, jag tyckte att livet rann ut ur mig i en ström av varmt blod och svimmade för första gången i mitt liv, tvärs över tidningen på bordet.

Märit – – du –, att vakna igen – att tvinga sig att le och förklara, att tala, att släpa sig ut till en vagn, att ta emot ömma ord och smekningar, råd och förmaningar – – hur genomlevde jag det? Men jag tror, att ingen anade orsaken – då – tidningen tänkte de ej på i förskräckelsen.

Men om de gjorde det, vad betydde väl det? Vad betyder väl något emot den vissheten, som flugit in i mitt hjärta och sårat det till döds? Märit – jag måste säga dig det, annars blir jag galen. Nu – när det är för sent, nu vet jag först riktigt visst, att den ende man jag älskat, det var han, han. Som nu är längre från mig än någonsin, längre bort än Gud. Var är han nu – – ack, säg mig det?

Var kväll brukade jag tänka på honom – – jag såg inget ont i det – – min gud, vad man är barnslig, innan man vet – – – jag trodde, att jag tänkte på honom som på en vän. Jag visste ju så väl, var han fanns, jag kände ju hans vanor. Och då såg jag hans stackars grånade hår, hans trötta ögon, hans smala händer.

Dagen, den var Göstas – – han är så ung och stark. Men på kvällen, då var han borta – – då var allt så ljuvligt tyst – – kvällen, den var min ännu.

Nu förstår jag ju, att så borde det väl ej ha varit.

Men jag anade inte varför, förrän det kom ett brev från Älging, endast ett par rader, bara en bön att få se mig än en gång i livet, om också bara några minuter.

Hela min varelse blev ett skälvande ja. Men när jag kände det, var det som om jag hållit på att drunkna. Det stora vattnet skrämde mig till kramp.

Nu måste du välja på allvar, sade jag till mig själv, automatiskt och stelt. Ack, man vill ju dock leva, till varje pris!

Nej, han fick inte komma, skrev jag. Det var ej rätt och jag skulle gifta mig.

Intet svar har kommit – – förrän nu.

Åh, Märit, varför skrev han ej ännu en gång? Varför anade jag ej i vilken nöd han var? Blott en timme, en minut att se hans kära ansikte! Sedan döden eller livets långa skilsmässa.

Förakta mig ej, för att jag säger dig det – – jag måste få tala ut – – du är ju den enda, som vet något.

Varför, varför? Varför ville han ej leva? Till sin tarvligaste leksak skulle han fått mig, blott han ville leva.

Nu vet jag ej, hur någonting är. Jag äter, jag dricker, men sover, nej, varför skulle jag sova? Sade jag inte, att nätterna äro mina? Då lever han, allt är som förr.

Jag måste bort, Märit, alldeles ensam en tid – – någonstädes, dit där en stor slätt böljar i blå drömmar var afton och vaggar en till ro.

Slätten, Märit, som jag hatade, jag älskar den nu, för att den är hans grav.

Men sedan – – – ja, sedan – – hur blir det då?

Elsa.»

Av hela sitt hjärta önskade Märit, att hon kunnat skänka sin vän något av den blida ro och vemodiga harmoni, som präglat Älgings dödsläger, till en tröst.

Men endast tiden kan läka en sådan vild ungdomssorg. Läkedom får den. Det är ej den sorgen som dödar, nej den bittra och förstenade är det.