SJUNDE KAPITLET. Om en lång resa och ett misslyckat besök

Men hur det var så gick det många dagar, innan Märit uppfyllde sitt löfte till Torbjörn Haller. Och det, fast det kom flera sådana, som började riktigt bra och då hon steg med rätt fot ur sängen.

Mången gång hade hon stått med handen på veven till det lilla bruna skåpet, som så lätt kunde knyta ihop igen två öden, som flyktigt mötts. Men så var det alltid som om en ljuv domning gripit henne, handen föll åter maktlös ned och hon smög sig sakta därifrån med ett obestämt leende på läpparna.

Vad väntade hon på? Vad väntar flickan i berget på? På att prinsen skall komma ridande under vapengny och hornstötar, slå med svärdet på de rostade låsen, så de springa, hugga huvudet av bergatrollet och dra henne ut i solen igen. Skall han be om lov att göra det först?

Var hennes hjälte av den rätta sorten, gjorde han det inte utan länkade själv ödets trådar med fast hand.

Men dagar och veckor gingo och intet hände.

Hur gick det då med den lilla käcka Märit, som väl hade en bra portion mod, men aldrig ägt dess komplement, tålamodet?

Ja, var det något fel med humöret, så lät hon ingen märka det. Så vida det inte skulle varit gamle Måns, som vid varje kvällsbikt fick finna sig i att höra den ständigt upprepade frågan:

Varför, säg, varför söker han inte upp mig?

Men Kisse Måns aktade sig väl för att svara:

Därför att du vid alla bergatroll själv förbjudit honom det. När man har en dyrbar gisslan hos fienden, går man ej så snart till anfall.

Som sagt, det svarade han inte, ty han var en gammal vis katt, hade haft sjutton hustrur och kände kvinnorna.

På detta sätt hade man redan kommit en bra bit in i december och julen närmade sig med raska steg.

Då var det som om det med ens kommit en okuvlig hemlängtan över Märit, en längtan efter tysta, glittrande vidder och rimfrostprydda björkar, efter en liten tid av ljus ro och klarhet utan all bävan och oro. En längtan efter snö, stark som törst, i släkt med de fångna renarnas trånsjuka, oemotståndlig efter den tunga, regngrå hösten.

Det var som om allt annat sjönk undan inför den och hon kunde blott svara på alla frågor:

– Jag måste hem ett slag.

– Uschianamej då, skall fröken verkligen ge sig ditupp, där en rakt kan frysa vettet ur sig, pep Linda vettskrämd vid blotta tanken på det vilda land, där Märit sett dagens ljus.

– Ja, om det bara vore det, Linda, men tänk på alla djuren!

– Vilka djur – i jisse namn?

– De stora vilda björnarna och vargarna, som gå på gatorna däruppe.

– Vad i all sin dar – fast det är ju i Lappland fröken bor. Så de så.

– Javisst – Umeå ligger i Lappland – det gör alla städer i Norrland, Linda lilla. Min pappa bor i kåta, som de andra förstås.

– Men är det inte tjyvingens kallt att ligga i kåta?

– Vi ligger i päls, förstår väl Linda.

Efter denna lilla lektion i norrländska seder gick Märit leende upp på sitt rum för att packa till sin färd upp till de urdjupens dunkel, där invånarna alltjämt sutto kring sina eldar och gnagde på blodiga ben. Enligt Lindas och många andras uppfattning.

Hon var van vid de underliga begreppen om Norrland.

Endast när patronen kom med sin vanliga trall:

»Norrland kostar bara pengar och långa, dyrbara järnvägar, som inte en själ åker på! Växer det så mycket, som kan föda en ko där och har du sitt en ärlig ardenner? Nej, vid Dalälven skulle gränsen gå», fattade hon humör och talade för döva öron om tolvmilaskogarnas och de stora bergens rikedomar och älvdalarnas bördighet.

Men vad gjorde det nu, nu skulle hon hem, hem!

– Märit kommer väl säkert tillbaka? frågade Hedvig litet skyggt vid avskedet.

Tillbaka? Ja, gunås, nog kom hon troligen tillbaka i sinom tid, fast ingen kunde väl ana, vad det var som drog henne.

Men tills vidare var detta något skjutet åt sidan och när hennes land vid Forsmobron kom henne till mötes, stort, trofast och drömmande sjönk hon in i dess vidöppna famn, som ville hon aldrig lämna den mer.

Och vad det smakade att för en månad vara i rang med själva drottningen i det egna, kära hemmet, att bli grundligt bortfjäsad och frossa på tunnbröd och renstek, det skola vi ej tala om.

Vägen tillbaka till Ödele kändes så lång och omöjlig.

Men den var den enda tänkbara till en som lydigt väntade på henne med allt större oro och undran. När ferierna voro slut, blev Märit därför ej alltför överraskad över att finna sig själv sittande i en tredjeklass sovkupé och med något liknande lättnad se Forsmobrons väldiga panorama åter svagt skymtande försvinna i kvällsdunklet.

Hon ville knappt erkänna för sig själv, att hon hela julen gått och väntat på ett brev. Men hur skulle ett brev utan adress kunna nå fram?

– Genast jag kommer ner, skall han få höra av mig, tänkte hon och det låg trots allt en viss tillfredsställelse i att på detta sätt bli tvingad fram i ljuset. Hon var icke van att ta första steget i sådana fall.

*

När Märit vaknade den första morgonen på Ödele igen sken ett vitt klart ljus in genom fönstret. Yrvaken inbillade hon sig, att hon alltjämt var hemma och att morgonsolen sken på snön där ute.

Tänk, det var verkligen snö! Snö, här på Ödele! Litet tunn och kornig snö visserligen, som nätt och jämnt täckte den svarta marken och de grå stenarna. Men ändå.

Det for som en glimt igenom henne av det vita ljuset. Tänk om hon skulle ringa med detsamma?

Hon klädde sig långsamt, ty det var söndag, och gick därpå ned.

Men var det inte som förgjort? Telefonen, som kunde hänga oanvänd en hel dag, var nu formligen belägrad.

När hon först kom ned, stod patronen där i rödrandig morgonstass och avgjorde en märrs vara eller inte vara med slaktaren.

– Tag na’ för gott pris, Jonsson, och sälj na’ på torget som oxkött – det är hon ärligen värd, det trogna djuret!

– Vad nu då, Jonsson – en gammal spattig skinnmärr – – det kan han vara själv, Jonsson. Halva priset – – åh, hut, karl. Jag skall allt visa honom, att märren duger att köra efter än!

Och patronen rusade i väg för att med handling överbevisa den halsstarrige Jonsson om märrens enastående livskraft och ungdomlighet. Märren skulle få den höga äran att dra patronen till staden i stället för Svarten, ja, det skulle hon, min själ.

När Märit efter en stund försiktigt kikade in i rummet, var det tomt. Nu, tänkte hon.

Då ljöd en kort, kraftig signal. Nu var det Johansson till Hedvig.

Johansson spelade redan herre i huset och hade än det ena, än det andra uppdraget till sin utkorade, som tog emot dem tåligt och villigt som en liten tungt lastad åsna gärna tar en packe till på ryggen, hellre än att bråka.

– Hallå, är det Johansson, jaha.

Hedvig kallade fortfarande sin utkorade vid hans hederliga om också en smula vanliga efternamn. Något annat hade Märit aldrig hört och hon hade därför kommit till den uppfattningen, att Johansson inte ägde något förnamn.

– Jaha, det är Hedvig, Johansson. Den lille osten var det, ja, Johansson och så kalsongerna, ja visst, Johansson lille, skall jag bötta dem åt dig och så blodkorven, ja. Jo, det skall allt bli så riktigt, det. Behöver du strumpor, så vet du, var du har mig och korgen. Fast korgen, den får du förstås inte.

Och Hedvig fnittrade belåtet åt denna sin ovana kvickhet.

Knappt hade hon ringt av, förrän Linda kom infarande från köket som skjuten ur en kanon.

En syster till henne var gift, stackarn, och karsloken var naturligtvis ett kräk och nu hade det blivit något trassel och det skulle Linda som en god syster reda upp per telefon och det tog en evig tid och vållade en massa felringningar och avbrott och elände. En telefonist är väl inte mer än människa heller. Det är inte alla dar man bjuds på en så okonstlad äktenskapshistoria med så saftiga detaljer.

Nära en timme steg och sjönk Lindas gälla diskant som ebb och flod genom de låga rummen, livligt målande det Lundströmska familjelivets allra heligaste.

– Uschianamej, då, pep hon, så det ven genom huset. Tog han skafferinyckeln, sa’ du. Och lösgommen, sa’ du – vad i jisse namn skulle han göra med den? Skrapa smutsen av stövlarna, sa’ du – – har han inte läst sin bibel, Lundström!

*

Till slut ledsnade Märit att vänta och uppgav tills vidare hoppet om att komma fram till den lilla tråd, med vilken Ödele bands samman med yttervärlden.

Om hon rent av skulle ta sig en sista skidtur för vintern?

Sagt och gjort. Hon sprang upp på sitt rum och bytte hastigt om kläder.

– Telefon till Märit, sade Hedvig, när hon åter kom ned.

Benen veko sig under guvernanten. Förekommen?

Men när hon med darrande röst svarade, så var det bara lilla Elsa. Ingen svan hade ännu kommit till henne och där satt hon nu och leddes på Älgholma och hade suttit där hela julen. Och nu försökte hon falla Märit om halsen i telefonen, för att åtminstone hon kunde komma.

Om Elsa åkte skidor?

Ånej, hur kunde Märit tro det. Inte åkte man skidor i Skåne. Men om Märit ville, kunde hon gå och möta henne en bit. Det var ju så vackert ute i dag.

När hon ringde av, stod Märit en stund tveksam med handen på telefonens vev. Just nu var fältet fritt, skulle hon ringa nu?

Men så kom hon att kasta en blick på sitt yttre. Och den som tror, att en ung flicka första gången talar i telefon med sin utvalda i sportdräkt och kängskor, han känner inte kvinnan.

I morgon, tänkte hon, i morgon.

Och med ganska ont samvete gick hon ut och spände på sig skidorna och körde i väg bort emot Älgholma.

*

Föret var inte lysande. Det gick som på tjära och gnisslade och ven av småsten och sand. Men det var skönt att sträcka ut ännu en gång så gott det gick. Och trots förmiddagens otur, var det något, som bar henne framåt, något, som sköt på och spände ut sig som vingar.

Efter »i dag» kom ju »i morgon» och så ännu en dag med tusen möjligheter.

Innan hon visste ordet av, hade hon hunnit halva vägen.

Då hördes bjällror i rask takt och en liten kappsläde svängde om hörnet, förspänd med en grann travare.

I släden satt lilla Elsa. Blek? Nej, skär som en vinterros – av den friska luften, förstås.

Och bakom henne på kuskbocken satt Älging med de stengrå ögonen vidöppna och sitt flyktiga leende irrande likt solglittret över snön.

De viftade mot henne på långt håll.

– Vi lovade ju att möta er, ropade Älging muntert.

– Vi – – var det redan vi?

– Lilla Elsa, den svanen, som du nu åker efter, den är svart.

Var det på tid, att hon tog galne Älging i armen?

Nej, i dag var hon nog inte lämplig till skyddsängel. Hon spände av sig skidorna och steg varm och leende in i släden till Elsa.

– Aj, aj, de ögonbrynen! sade Älging och hötte med piskan. Sannerligen ha de inte kommit ännu högre upp. Akta er bara, att de inte flyga i väg med er en vacker dag.

– Jag har redan flugit, sade Märit och skrattade högt.

– Nå, då skall ni få det igen. Jag är inte så rädd om krakarna som min vän på Ödele och kör inte till min egen begravning. Då får någon annan köra för mig.

Klatsch, nu känner hästen, vad det gäller. Han sträcker på sin smärta hals och kastar huvudet bakåt.

Minnen från hans glansdagar, då människornas ögon som förtrollade hängde vid hans vinglätta lopp, draga likt ilningar genom honom och göra honom till en båge av stål.

Det susar i luften och små snöstjärnor falla från en blå himmel ned i flickornas hår. Den forna ensamheten har lyft från deras unga bröst och de känna, att sådant borde livet alltid flyga fram vid deras år.

Och stjärnorna falla i lilla Elsas ögon, så att de bli fuktiga och glänsande. Och ibland kasta de en skygg blick på något där bakom. Vem kan alltid se rakt fram?

Så köra de med en konstmässig sväng upp till Älgholma ståtliga portal.

Men portalen var också det enda, som var ståtligt på Älgholma. Annars var det rent ut sagt ett stort, fult brunt hus utan tradition, byggt av Älgings fader, när det gamla, förnäma corps de logiet brann ned.

Det var endast själva jorden, som hade tradition. Den hade fuktats av mycken och idog svett från Älgingska bondepannor, tills Älgingarna en dag blevo herrar och läto andra böja sina pannor för dem och fukta jorden med sin svett.

Fädernas jord var det, som band galne Älging, som lika litet passade att arbeta i den, som hans travare passade att gå framför plogen.

Och lika omotiverad som Nyberg var på Anebys »pakett», lika förfelad var denne fin du siècle-man i de stora, tomma rummen i detta påmåfåhus, där fru Lauras ande härskade i stela, uppradade stolar och konstrika »bonader», glödritade ramar och stora, handhamrade järnkronor, till några få bevarade rester av spindelmöbler och gamla porträtt, räddade i hast från eldsvådan.

Han, grandseignören, sov i paneldivan, medan Nyberg doftade stall i sin salong à Louis quinze. Men förmodligen var det som det skulle vara, ty den senare kunde sin gödsellära bra mycket bättre.

I en undangömd vrå av huset hade Älging inrättat ett litet krypin för sig själv, fullt av pipor och böcker och en säreget personlig doft. Böckerna voro kanske inte de, som hade bort finnas där: avelslängder och broschyrer om fjäderfä. Nej, det var mest onyttig skönlitteratur, det är sant, men valda med en viss omsorg och grundligt lästa. Det var en god del Hamsun och Anatole France på originalspråket och alla Strindbergs skrifter i läckra band. Sant är, att där också funnos en del andra böcker, sådana som stora hopen menar med »franska».

Bokhyllan stod på den ljusaste platsen i rummet, men i dess undangömdaste vrå hade skrivbordet sin plats. Vid vilket den nuvarande herren till Älgholma tillbragte mången natt med att söka reda ut den gamla gårdens hopplöst tilltrasslade affärer.

De stora yttre rummen voro alldeles tomma på folk, när de åkande komma in.

– Var är frun? frågade Älging en tjänsteande, som först efter lång tvekan stack in näsan genom dörren.

Flickan såg förvirrad och förlägen ut.

– Frun åkte ut med barnen och herr Jönsson, stammade hon till slut.

– Åh, jaså, Älgings min mörknade. Det kom ett veck mellan ögonbrynen, ett skarpt veck, ett grymt, som sargat dit med en slö kniv.

– Jaså, hon åkte ut, upprepade han därpå för sig själv, tog fram en cigarrett ur ett silveretui och tände den nervöst. Ja, då vet jag ingen annan råd, än att jag får bjuda er in i mitt tusculum så länge. Göta, tag in kaffet till mig. Gott, starkt och en liten Bols för damerna efter åkturen.

– Nu på förmiddagen, invände Märit.

– Ja, jag vill inte ha någon lunginflammation på mitt samvete. Det var ju jag, som bjöd er på skjuts direkt efter en skidtur. Så nu är det bäst att lyda utan vidare. För att ni ingenting skall ha att invända, skall jag själv ta en grogg, fast det för mig är en hädelse denna tid på dagen.

Inne i sitt rum gjorde han snart flickorna hemmastadda, så att de i sin uppsluppenhet flögo kring som yrvakna sommarfåglar bland pipor och romaner. Han kunde öppna buren för sådana små fåglar, han, Älging. För att sedan, när han behagade sträcka ut limstången och då satt där kanske en och pep ömkligt med slokande vingar.

Kaffet kom in om en stund och Elsa serverade det. Hon var så söt och kvinnlig, där hon stod, det ljusa håret föll ned över ögonen och hon höll sitt lilla pekfinger på locket, för att det inte skulle falla ner och gå sönder.

Och Älging såg och såg och ibland fick han en snabb fågelblick igen. Och Lohengrin var långt borta och om han drack, så var det nog inte ur den heliga Graal.

Men i sitt soffhörn satt Märit och undrade, när skyddsängeln bör uppträda i tablån.

Det blev emellertid en annan sluteffekt på den levande tavlan, än hon tänkt sig.

Dörren öppnades plötsligt och där stod fru Älging. Förstenad såg hon på flickorna, på brickan, på cigarretterna, på likören och hennes blick, den sade: »Och till sådana lämnar man sina barn». Och blicken numro två sade något mycket mera privat till Älging.

Men den kom ljungande tillbaka från två hårda, stengrå ögon, det slog gnistor ur den som ur flinta.

Den blicken skar i mer än ett sinne.

– Jag har också varit ute och åkt, lyckades fru Älging pressa fram. Med – med eleven och barnen.

– Så angenämt, sade Älging ironiskt. Vi ha tydligen samma smak, fast vi välja olika vägar.

Vid de knivskarpa replikerna var det, som naggade ett hemligt samvetskval de unga flickorna. Skyggt sänkte Elsa sina ögon och genom Märits sinne flög den tanken: Tänk, om det en gång skulle kunna bli så även för oss. Vem hon då menade, det vete den allenast, som kan följa alla farande tankar.

De visste ej med sig något särskilt, men de kände sig med ens olidligt skyldiga inför denna kvinna med det förstenade ansiktet, ur vilket dock ett mäktigt, lidelsefullt uttryck höll på att arbeta sig fram. Det arbetade i hennes strupe, det ryckte och slet i dragen, som när islossningen oemotståndligt kommer.

I nästa minut skulle hon säga något, göra något omöjligt och oåterkalleligt, något som ej passade till det obetydliga händelseförloppet, men som var ett passionerat hjärtas flämtande efter luft, den bittra kalkens översvämning genom den sista lilla droppen och ett förtvivlat antingen – eller.

Något, som kanske skulle märka den stunden för hela livet för dem alla, blott genom ett trött sinnes överilning.

Nej, det fick inte ske. Med förtvivlans mod störtade Märit fram och fattade fru Älgings hand, som för att avvärja ett slag.

– Förlåt oss, att vi ej väntade på fru Älging, sade hon brådskande för att ha något att säga. Men se, jag måste snart hem till Ödele igen.

– Åh, för all del, svarade denna, det spända uttrycket vek plötsligt som om det brustit från hennes drag och tyst och trött vände sig husets fru om och gick tillbaka ut ur rummet.

– Kom, så gå vi upp på mitt rum, viskade Elsa till Märit. Hon var likblek och hennes ögon sågo ut som ett förvånat barns.

De smögo sig försagda upp på Elsas kupa, som hon tack vare sin händighet och smak lyckats förvandla till ett inbjudande litet krypin.

Där kröpo de upp i soffan och ville ej se varandra i ögonen. Därutanför föllo ännu de vita snöstjärnorna och smälte till tårar mot rutan. Det var så tyst.

– Du, Elsa, sade Märit till slut. Du skulle i alla fall akta dig för Älging. Efter vad, som hände en gång. Har du redan glömt det?

– Du förstår väl, att det aldrig mera hänt och aldrig skall komma att hända, det har han lovat.

– Åh – har han lovat. Ni ha alltså återupptagit ämnet – – ett farligt ämne, Elsa. Kom ihåg, att han är gift!

Då flög Elsa upp som stungen av ett bi, såg Märit förfärad i ögonen och kastade sig med ens framstupa på golvet framför henne och gömde huvudet i hennes knä. Och brast i en flod av tårar.

– Tror du inte, att jag minns det, tror du jag någonsin glömmer det – i så fall bara ibland. Som i dag, då vi åkte och det var så vackert och jag var så glad.

– Han åkte ifrån den han bort åka med och tog dig med sig. Bad han kanske henne först? Tycker du det var vackert? Sådana små knappnålsstygn såra mera än grova hugg. Du såg ju, hur det gick.

– Hon vill ju inte, vet du väl. Elsa försökte trotsa sig själv, men trotset gick ömkligt mitt itu. Jo, visst vill hon, men hon säger bara så, för att han skall be henne. Men det gör han inte. Och felet är mitt – och före mig var det någon annans. Nej, inte det heller – – jag vet inte, vems felet är.

– Felet är väl hans, Elsa.

– Nej, inte hans. Det kom hastigt, flämtande, liksom ofrivilligt.

Så blev det alldeles tyst, endast Elsas hastiga andedrag hördes.

– Se på mig, Elsa, sade Märit lågt och sökte lyfta upp det lilla ljusa huvudet i sitt knä. Inte har du väl, säg, kunnat vara nog dåraktig att gå och förälska dig i Älging, när du vet, hurudan han är? Säg, nog har du väl hört, hur han förfört och övergivit unga flickor, som bott under hans tak. Unga flickor som du. Beroende som du. Skyddslösa som du.

– Jo, jo, viskade Elsa, visst har jag hört.

– Och ändå tillåter du, att han söker närma sig dig igen?

En mörk rodnad färgade plötsligt det nedböjda ansiktet. Med ett stolt kast på nacken reste sig Elsa upp och började gå omkring i rummet. På byrån stod ett porträtt, en ung trohjärtad man i löjtnantsuniform, med ett öppet, en smula alldagligt ansikte. Elsa tog tankspritt upp det och såg på det utan att se det och satte det förströdd tillbaka.

– Tillåta – – den första stenen och den kastar du! Du, som sitter där i lugn och ro i det gamla uggleboet Ödele med patron Svensson. Han kan då inte fresta någon, gamle patron. Och du har åtminstone lugn och hemtrevnad kring dig. Men här – – ja, du såg själv, hur det är. Och bara en halv mil har du till staden. Och jag – – jag hela milen – – det är så man kan bli galen! Ensam, ensam, dag och natt med vinden, som tjuter på Älgholmas stora vind som på en stepp. Ensam med en kvinna, som hatar mig, ensam med mig själv. Jag har aldrig varit van vid en sådan ensamhet, hör du. Och så skriver inte Gösta på en vecka eller två, tiden går så fort för en ung, glad löjtnant i en liten garnisonsstad, han kan ju inte alldeles begrava sig för min skull. Och då blir jag ändå ensammare än förr.

Aldrig visste jag, hur farligt det är att vara ensam förrän nu. Jag har varit ensam i Stockholm, men jag var aldrig rädd. Men här! Var komma alla tankar ifrån, all dåraktig längtan, allt, som pockar och ropar: leva till varje pris! Upp ur denna tystnads kalla grav! Jag är ung, jag förgås! En människa, en människa!

Det blonda huvudet var åter i Märits knä. Och hon, som skulle vara skyddsängel, mindes en mörk kvälls tankar och två märken som efter bett i patron Svenssons hemmagjorda byrålåda.

Hade hon kastat en sten, den allra minsta lilla kiselsten, i ett hårt ord på en sådan ensam liten flickstackare?

– Och då kommer han, fortfor Elsa med hes röst. Inte alls, som du tror, utan som en bror, en vän. Ja, du tror det väl inte. Men så är det. Och han tar min stackars frusna själ varsamt i sina händer. Och han låter mig få tala ut. Och han förstår så väl, hur det är. Och då öppna sig de kalla ögonen, det lyfter sig som en sten från dem, och därunder ser man en djup grotta, full av hemliga skatter. Tag, säger han.

– Men, Elsa lilla, du har ju din Gösta. Vad skulle han säga? Skriv om din ensamhet till honom.

– Till Gösta. Inte skulle han förstå. Han har aldrig varit riktigt ensam.

– Nå, så far härifrån.

– Kanske skulle jag gjort det då – – den gången. Men då tänkte jag: varför fly, då man intet ont gjort? Då får man skenet emot sig. Man måste vara tapper och stå på sig, säger Gösta. Och så tänker jag väl än – – jag har intet ont gjort och våren ut skall jag stanna. Vad skulle jag förresten säga för skäl? Det är just det, ser du, att ingenting blir sagt, ingenting gjort och är ändå så tungt. Kan du förstå det?

– Undvik åtminstone Älging.

– Undvika. Var skola vi undvika varann i samma hus, under samma tak? Vi drivas ihop som får i oväder av gråvädret ute och inne.

– Men, barn lilla, hur skall detta sluta? Märit blev nu på allvar orolig.

Då reste Elsa sig på nytt, steg upp och gick fram till fönstret.

– Du behöver inte vara ängslig, sade hon tonlöst. Det slutar inte för mig som för de andra. Jag är inte sådan, ser du. Det enda jag ville, är att någon gång få stryka hans stackars grånade hår, för att han varit god mot mig i min ensamhet. Men bara den tanken är väl ett brott. Nej, du behöver inte vara rädd.

– Jag menar inte så. Men inte vill du väl heller börja livet med att skilja två föräldrar åt och bryta ditt eget löfte?

– Nej, nej – – blir det för svårt, reser jag.

– Lovar du mig det? Och att försöka undvika all ensamhet med honom. Jag tycker så mycket om dig, ser du, Elsa. En sådan som du får inte kasta bort livet, innan det börjat! Han är ju också en åldrande man, kunde vara din far nästan.

Alltjämt blek som snön där ute sade Elsa:

– Ja, jag lovar.

Då knackade det på dörren och de ryckte till som hemliga sammansvurna. Men in kom endast en liten näbbig husjungfru och läste upp sin läxa:

– Frun undrade, om inte fröken Grahn vill stanna på middag.

Märit fick plötsligt bråttom. Nej, för all del – – hellre vad som helst än en sådan middag under blickars korsade svärdsklingor.

– Tack, men de vänta mig hemma, svarade hon hastigt.

Och hur det var, lyckades hon efter mycket parlamenterande krångla sig ifrån den ovälkomna bjudningen och satt så äntligen i en släde på hemväg med skidorna fastbundna bakom sig.

När de lämnat gården, andades Märit ut. Luften var tung på Älgholma. Härute var den kall och klar som gnistrande vin och de blåa skuggorna började bli djupa som på gammalt porslin.

– I morgon, tänkte hon, i morgon.

Och det var något friskt och befriande i det ordet, något, som lyfte en högt över allt kvalm som upp på ett befrielsens berg.