ELFTE KAPITLET. Vidare om vårens spratt, två rivaler och en änkeprostinna.

Men våren sprang inte bara onyttig omkring och fjollades i berg och backar och satte utländska dikter i huvudet på folk.

Bred och trygg gick den också omkring på Ödele ägor efter plog och harv och sådde gyllene korn i den fina myllan. Här doftade den inte hägg, som ingen blir fet av, utan något, som man numera kan bli professor på.

Men hur strängt upptagen våren än var i odlingens högtidliga drama, gav den sig dock tid även här att spela några små puts. Även på den fetaste slätt är den också någon gång Puck.

Den första den anfäktat var onekligen gamle Måns, som firade vår redan i mars.

När den fatala månaden började, vaknade det gamla oraklet ur sin djupa vinterdvala. Längst inne i hans gula ögon började det lysa en sällsam eld, de gamla spattiga benen rätade på sig, och klorna spändes som stålfjädrar.

Glömda voro nu alla Kisse Måns bittra erfarenheter av kvinnans list och obeständighet. Och han var för adertonde gången redo att pröva sin lycka.

Var natt försvann han från gården och var morgon återkom han ruggig och sönderklöst för att sova svartsjukan av sig i Märits vinterhörn. Ty Måns var inte mer densamma som han varit förr, det kunde nu inte hjälpas. Hans röst, som fordom ekat genom gårdarna som ett avgrundstjut av trånad, till otacksamma människors fasa, var nu hes, däst och gnällig. Stackars Måns fick smaka all den gamle friarens bittra galla i form av de impertinenta kattskönheternas löje och förakt.

Och i hans stora gula ögon började tändas en dunkel ångest för den dag, då även hånet skulle ta slut. Då marsmånen skulle lysa förgäves över en liten kulle längst bort i trädgårdens mörkaste hörn, där gamle Måns låg i evig dvala under ett täcke av vissna löv.

– Akta dig för kärleken, Märit, tycktes han säga, utan den kunde jorden vara ett paradis av råttor, grädde och sömn. Man skulle knappt märka, när man dog. Det är kärleken, som skapar fruktan för döden.

Men Märit endast log.

– – – Det nästa våren gjorde, var att släppa ut unghästarna i hagen.

Blinda och yra av det långa vintermörkret, släpptes de ut en och en innanför hagens stängsel. Tafatta, tumlande och ostadiga på benen sprungo de några varv efter varandra som på en arena.

Men plötsligt gick det en ilning genom den första. Det skimrade och dansade så grönt för ögonen, den friska luften eggade och stack i de vidöppna näsborrarna. Åh, frihet, frihet!

Frustande reste sig den första på bakbenen. Det gick en skälvning genom hela raden. Mitt i hopen bröt sig en svart, grann unghäst ut och gjorde en lov utåt marken. Med spända ögon och skälvande näsborrar följde de andra hans vilda galopp.

Så med ens flögo två ihop, som stungna av en broms – – med nyskodda hovar och blottade tänder. För livet slogos de och deras vrenskande skrin skuro genom luften.

Då blev det fart i drängarna. Med käppar och spakar, med skrik och rop sökte man skilja kämparna åt.

Beundrande och förfärade sågo pigorna på och det var inte mycket sämre och mindre livsfarligt än en spansk tjurfäktning, ty de vårvilda hästarna togo inte längre någon hänsyn till sin herre människan.

Men hur drängarna illfänades och sprungo omkring som matadorer och cuadrillos, så var det ändå till slut gamle, sege Karlsson, som stod som segrande toreador på banan med töm och tygel på den galne svartingen.

Ingen ros föll väl till hans fot, men en stor smörklimp i kvällsgröten hos Linda. Och det dröjde inte länge, förrän det föll en till.

Ty en vacker dag fingo själva korna kollern, när de skulle vattnas och trodde, att det redan var tid för dem att stå och idissla på klöverstubben. Själva gamla Rosafin, familjens grand old lady, kesade lätt i den yraste kalvdans utåt vägen.

Men sannerligen fick han inte till slut styr på dem ändå, Karlsson, med sin stora piska. Ja, var det inte rakt som det hade varit Tiger-Henriksson, som stått färglagd i Allers?

Ja, den Karlsson, djur och kvinnor tämjde han som ingenting, strakbent och snusig som han var, med åtskilliga år på nacken. Om Kisse Måns bittra öde visste han intet.

Sprang inte självaste Svea, som förut varit så stursk och en enda »knyck-på-nacken» mot honom, nu som en liten inställsam kattunge kring benen på honom, till Lindas gränslösa svartsjuka och förbittring.

– Akta sej, Karlsson, varnade hon i tid och otid, för den däringa röda faran Svea, som är bara världslighet och gift i gyllne skål! Sanna mina ord, om hon inte ställt ihop det galet för sig på något sätt och nu skall hon pracka det på Karlsson.

– Var lugn, hon, Linda, Karlsson kan allt skilja på vete och kli.

– Jamen, köttet, Karlsson – – här har han en liten fläskabit me ut i lagårn – – – ja, tag sig bara i akt, han.

Men hur noga än Linda vaktade sin skatt, i kapp med kalven Svea kunde hon inte kesa och när den brådaste tiden kom, blev det Svea, som lättast kunde undvaras inne, som i sin röda blus fick gå ut med kaffekorgen på åkern.

Och fast Karlssons kött var gammalt och segt, var det nog inte starkare för det.

Nog var Lindas smörklimp len men lenare var Sveas haka och kind.

Det stora hoppet vek alltmer från Lindas sinne och hon började tvivla på, att hon hade kvar någon framtid.

Då kom en dag en mörkögd främling till Ödele gård. Han drev dit med våren efter den breda, raka vägen och hans glittrande, kolsvarta ögon flögo skrattande över åkrar och fält.

Och i sin famn hade han något, som snart samlade hela gården ikring honom. Det var ett glänsande, dubbelradigt »piglock», fullt av de ljuvligaste toner, som någon dödlig hört. Vårens hela orkester gömde det och när det inte räckte med det, så sjöng han de allra som vackraste, sorgliga visor med gäll falsett på bruten svenska, så att hjärtat rakt kunde smälta, medan hans vita tänder glänste och logo.

Tänk, om det var självaste Puck, som klätt ut sig?

Och när alla visorna voro slut, fick han komma in i köket till Linda och få kaffe och han ville spå lilla fröken, men så stod den rälia Svea och flinade i dörren. Men ett lyckobrev kan man alltid köpa, ett litet brev med två knubbiga händer, som ömt fatta varann, och en duva med en ring.

När så den där rävungen Svea flugit i väg ut på åkern, då kunde man sakta ta upp det ur barmen och bryta det i ena hörnet, rakt över en naken gosse med pilbåge.

Ur det öppna brevet föll ett fotografi ut. Av en skönlockig man med polkahår, smala, vridna mustascher och en portfölj i handen. Och kläder från slutet av förra seklet. Den ena handen höll han ledigt instucken i rockfickan.

Inte ens den välvilligaste lyckobrevstolkare kunde i denne artistiskt lediga brännvinsadvokat med den tjocka talmikedjan på magen, ha spårat det avlägsnaste tycke med ladugårdskarlen Karlsson. Men Linda var en mästare i att »se likheter», d. v. s. att göra alla, som hon tyckte om, sköna som målade vykort, medan de, som hon hatade, liknade de premierade suggorna i patronens lantbruksböcker.

Det var därför ingen nämnvärd konst för henne att på ett ögonblick omskapa sin vän Karlsson efter denna sköna förebild. Med några handgrepp hade hon tryckt ned just en sådan peruk på hans stubbade hjässa, vridit upp hans slokande mustascher i väldiga fångstkrokar, satt det ena benet framför det andra och stuckit den respektabla portföljen i Karlssons valkiga hand. Där stod han nu i all sin glans, något förlägen och osäker i den tyngande ståten.

Och nu var Linda färdig att läsa lyckobrevet med hand under kind. Det var tryckt på rött papper och hette: »Nr. 17. Lycko- och framtidsblad».

Och det konstaterade genast med myndig spågumsröst: »Du vill veta ditt framtida öde».

Jo bevars, vad Linda ville. Så gärna som hon levde. Därför fortsatte hon ivrigt.

»Du traktar, ädla mö», stod det, »med begärlighet efter rikedom, vilket ofta är människans största olycka, önska dig därför inga omöjligheter.»

Här gjorde Linda ett uppehåll för att rannsaka sitt hjärta.

Nej, det var då en evig lögn, för se, Karlsson hade bara sin gamla, fallfärdiga stuga och sängplats för två. Den sista delen av meningen syntes henne dessutom obehagligt menande och hotfull. Omöjligheter – – bevars, Karlsson var väl ingen omöjlighet för en anständig flicka med ett förflutet.

Hon beslöt därför att inte tro på den biten och fortsatte oförtrutet.

»Låt din närvarande ställning vara dig behaglig, ty däröver må du glädja dig mycket; ditt redliga sinne förskaffar dig allt redligt folks ynnest; du har väl redan haft bedrövelser och motgångar och du kommer också framdeles att erfara verkningar därav.»

Det var mycket på en gång, det. Det kunde tåla att tänka på.

Men att hon skulle finna sin nuvarande ställning behaglig, det var väl ändå litet för mycket begärt? Det där om det redliga sinnet var däremot bra. Frågan var nu bara om också Karlsson tillhörde »allt redligt folk».

Men på nästa rad fann Linda både råd och tröst.

»Var därför klok och icke alltför öppenhjärtlig mot envar, ty de missbruka din godhet och välgörenhet; var försiktig i ditt tal.»

Om inte det klart och rent syftade på henne och den falska kattan Svea, så ville Linda vara skapt som en nors. Och hade inte Karlsson missbrukat hennes godhet och välgörenhet, så var det väl också sjutton. Men hädanefter – slut med kaffe och fläskastycken! Såvida inte – – vad var det, som så hoppfullt lyste i nästa rad?

»Tappa dock icke modet under sorgen, såvida du vill se dina önskningar uppfyllda, att vid ditt livs slut bliva en välgörare för dina fiender», stod det. Särskilt slutet syntes Linda ståtligt. Om inte det betydde, att hon en dag skulle bjuda den där slarvan Svea på nykokt kaffe borti Karlssons stuga, så fanns det ingen rättvisa här i världen.

Nästa mening bestyrkte hennes uppvaknande hopp. »Handla därför med klokhet, så följer dig städse lycka», stod det. Jaja, en och annan godbit, när fröken Hedvig inte såg det, kunde nog inte skada hennes sak ändå.

På ett rent av lysande sätt bestyrkte nästa rad denna hennes självövervinnelse. Så här stod det:

»I ditt äktenskap skall du leva mycket fridsamt och på ålderdomen hava stor nytta av dina barn.»

Tänk, där stod det ändå, med små svarta bokstäver på illanste rött: »ditt äktenskap».

– O, Karlsson, Karlsson, har jag misskänt ditt trofasta hjärta, suckade Linda rörd.

Men den senare delen av meningen gjorde henne en liten smula betänksam. Men så mindes hon det förflutna – jaja, Algot var allt snäll, han, och sände en femma ibland till namnsdagar och jular.

Därpå tog Linda glatt itu med sens moralen på slutet:

»En liten motgång är nödvändig för att du rätt skall njuta din lycka; den gör människorna uppmärksamma och kloka. Du får mottaga ett brev, som gör dig mycken glädje. Det innehåller även mycket penningar och en – ng.»

Det sista, mystiskt förkortade ordet kunde väl ej ha mer än en betydelse. Så heligt var det, att man inte kunde skriva ut det i brevet. Ringen, den gyllene ringen betydde det. Men varför den skulle komma i brev, det förstod inte Linda. Men det var ju inte en annan givet att förstå allt, som skulle ske. Och Karlsson var ju liksom litet blyger av sig.

Nöjd och hoppfull på nytt, tog hon så gällt gnolande itu med middagen.

– – – Men våren, den falske skälmen, han bara retades med Linda. En dag hade han hela sprattet färdigt.

Och så klädde han en vacker söndagsmorgon ut den gamle stollen Karlsson så grann som en brudgum. Och så skulle det bära i väg till prästen och ta ut lysning med detsamma med Svea.

Ty Svea hon sölade inte, hon, och lade ut några stjärnor av kort. Hon smed raskt, medan ännu kärleksstjärnan stod varm var kväll bakom Ödele lagård.

Där var således glädje och ingen sorg, och om tre veckor skulle bröllopet stånda. Men över köksbordet låg Linda med huvudet på armarna och begrät sin förlorade lycka. Löständerna hade hon tagit ut och lagt bredvid sig på bordet som alltid i sorgens timma.

Bredvid henne stod Märit och sökte förgäves trösta henne, med hjärtat vekt av sin egen lycka.

– Uschianamej, fröken, för de uschlia kararna, skrek Linda och torkade sig förgråten under näsan. Locka och lurendreja en med fagra ord och biograf och vyer och äta fläsk som svin, det kan dom, men skilja på det, som äkta och falskeligt är i kvinnohjärtats barm – – när kunde dom det?

– Kära Linda, trösta sig – det finns väl andra än Karlsson.

– Jamen, det är ju inte Karlsson, det, sade Linda oemotsägligt nog. Han sa’ ändå man borde ha gris och höns, för det kan Linda så bra me’. Men inte skall du tro jag glömmer dig för det o, vännen huld, för gods och snödan guld!

Och fördränkt gick Linda efter guitarren och stämde upp:

Inte annat än Märit visste, levde och frodades Algot, typografen, alltjämt i allsköns välmåga i Vimmerby. Men kanske Linda hyste vissa samvetskval för att hon för en svekfull främlings skull, till och med varit beredd att förneka sitt eget kött och blod.

Hur som helst, hämtade Linda en sådan förunderlig kraft ur denna fruktansvärda bekännelse, att hon fick styrka att ge Märit följande allvarliga förmaning:

– Och så skall jag säja fröken, att brudsängen får hon allt lära sig lägga, så den håller, så att hon inte en gång te’ störtar en fattig flicka i olycka med sina konster.

När Linda sålunda hade funnit en syndabock att kasta skulden för Karlssons trolöshet på, var hon redan så pass återställd, att hon bistert kunde hugga in på middagspotatisen.

– – – Men nu hade våren fått blodad tand och i allra största hemlighet gjorde han i ordning ett ännu större spratt, som alldeles ställde det andra i skuggan.

Den som först anade det, var Märit, som blivit så förunderligt klarsynt.

Våren gjorde ju alltid ett underverk med patron Svensson. När den kom, var det slut med tolvsömn och stadsresor. Både den stränge hustyrannen och den snälle farbrodern, som stoppade knappar i halsen på flickorna, voro nu försvunna. Endast den driftige lantbrukaren fanns kvar, uppe med solen, i säng långt efter den. Vaken, spänd, väderbiten och brun, allestädes närvarande på en gång.

För var dag kände Märit den respekt växa, som varken skrävel eller tordönsskrällar förut kunnat pressa fram. Hon såg på en gång gamle patron i ett annat ljus, i det enda rätta ljuset, arbetets. Och silverlådan och gulduret och de andra vängåvorna fingo sitt stora berättigande »som en gärd av högaktning».

Men denna vår måtte det dock vara något alldeles särskilt på färde med patron Svensson.

Långa kvällar, sedan arbetet var slut, satt han ensam på sitt rum och funderade. Endast den vänstra, psalmboksfickan, svällde numera och flugorna fingo ostörda dö en salig död i den orörda aftongroggen. Någon sorts allvarlig självuppgörelse var det fråga om, det var utom allt tvivel.

Ur dessa meditationer kunde han så plötsligt rycka upp sig och säga till om vagnen. Men det var aldrig på klubbdagarna och vägen gick åt motsatt håll, bortifrån staden.

Och så fin han var, sedan.

Ny sportdräkt och nya stövlar – skulle ni trott det – – och nya jaktvagnen. Allt får man tänka på när det gäller blanka kronor på banken, en liten välskött gård och en välbehållen änka med lyckligen gifta döttrar.

Patron Svensson friade till prostänkan i Sparlösa.

Det var Märit, som först listade ut det.

Gamle patron var plötsligen bliven så kyrkesam av sig. Var söndag skulle man nu man ur huse till Sparlösa eller Vånga och höra prostinnans son, unge adjunkten, lägga ut texten.

– Kyrkoherdens predikningar har jag hört nu i snart fyrtio år, sade patron – jag kan dem utantill för länge sen.

I kyrkan satt han och skruvade sig oroligt i den obekväma bänken, som alldeles skavde sönder knäna på en och sneglade försiktigt mot dörren.

Tills den öppnades som för en benådad och prostinnan i ett sus seglade fram till första bänken. Från den stunden satt patronen som ett ljus och ledde med sin mullrande bas psalmerna.

Snart fick också Märit ryktet bekräftat från staden.

– Den Svensson, myste man. Tänker han nu bygga om Ödele ändå och låta prostinnan bestå timret.

Endast på Ödele anade man ingenting ännu. Barnen voro nedgrävda i examensplugg, Hedvig i kolossala, allegoriskt hopsnirklade J–n på lakan och dukar.

Till slut måste patronen själv ut med nyheten.

– Det gives tillfällen –, började han – – Märit, får jag senapen. Hm, hm, – – Hedvig, mitt barn, snart skall jag ha lyckan se dig – – hm – – ombyggd på säker grund. Och du, lilla Märit, som varit som en mor här – – för barnen menar jag – – lämnar oss kanske snart för någon, som kan snattra fransyska i kapp med dig.

Det klack till i Märit. Hade månne Älging skvallrat? Men patron Svensson ville endast vinna tid.

– Nåväl, Sigrid, Lisa och Lillan, tog han därpå i med förnyat mod. Ni behöva en ny mamma, i stället för Hedvig och tant Märit. Vad skulle ni säga om tant Lindeberg?

Ett svagt ljusnande skimmer från julkalas och granplundringar flög över barnens i förstone förfärade ansikten.

– Hon har så goda pepparkakor, sade Sigrid, materialisten.

– Hon har så vackra tavlor, sade Lillan, esteten.

– Hon var god vän med mamma, viskade den lilla idealisten Lisa vemodigt.

Men patron Svensson låtsade ej höra det sista.

– Förresten har jag tänkt på vad Märit sade en gång, på den tiden vi inte förstod varann nåt vidare, fortfor han. Ni behöva nog, som hon säger, komma ut i världen litet och få kamrater, barn. Och därför skola ni nästa år få komma till en skola i Göteborg.

Då blev det ett jubel utan ände och allt annat var glömt. Endast lilla Lisa grät tyst för sig själv, men det märkte ingen, ty ingen ville märka det.

– Nå, och du, Hedvig?

– Nu kan jag gifta mig med större lugn, pappa, sade Hedvig och försökte se ut, som om någonting i världen kunnat skilja henne från Johansson.