FJÄRDE KAPITLET. Om självrannsakan, om stjärnor och spådom, goda vänner och trogna grannar

Ute skvalade höstregnet i dagar och veckor. Envist som synden rann det i frätande tårefloder över åkrar och leriga vägar och plöjde djupa fåror av grämelse i slättens gråa ansikte. Gammalt och härjat tittade landskapet in genom dimmiga fönster, som en åldrad själ genom skumma ögon.

När man mötte den blicken, blev vardagssläpet så slitande grått och söndagsvilan så sövande tung.

Så hade det regnat nu vecka efter vecka, så regnade det också denna oktoberafton.

Märit satt vid skrivbordet och skulle programenligt njuta av sin dyrt förvärvade ensamhet. Om benen hade hon lindat en filt och på fötterna hade hon galoscher för golvdraget.

På soffan låg som vanligt hennes tyste förtrogne, den gamle katten, och sov en senfången råtta av sig.

Märit var sålunda på allvar hänvisad till sig själv. Nu gällde det att utnyttja tiden, ty det gick fortfarande trögt med bekantskapen med det egna jaget. Och här satt hon nu och jagade förgäves efter sina vilsna tankar. Nå, hon fick väl vänta tills de frivilligt kommo flygande och satte sig kring kakelugnen, där en sur brasa och hennes gamla blåa sommarhatt falnade ned till fallfärdiga herrgårdar.

Det var förfärligt, så det drog i den gamla kåken! Det hjälpte inte, att Märit var vecka offrade åt elden de glödande breven från tandkandidat Jonasson, där hon ömsevis hette »fröken» och »grymma drottning, kom tillbaka». Trots kandidatens brinnande ande, var och förblev rummet lika kallt som hennes känslor för honom. Hon hade till slut ingen annan råd än att plocka fram hela sin yllegarderob. Värst var det med nätterna. Då sov hon i morgonrock och strumpor med täcke, två filtar och en aftonkappa över sig.

När hon så tinat upp så pass, att hon kunde somna, hände det ofta, att hon väcktes av råttorna.

Råttorna voro, utom guvernanten, de enda bokintresserade på herrgården. I en stor skrubb bredvid Märits rum hade de sitt bibliotek av kryddade franska romaner och gamla årgångar av »Rationell svinavel». Sin bibliotekstid hade de tydligen på natten. När hela det övriga huset sov, släpade de oförtrutet böckerna fram och tillbaka över golvet och gnagde i sig vetandet med starka gnagartänder. Ibland uppstod det strider mellan den estetiska och den praktiska visdomens representanter. Men på det hela taget höllo de ihop, ty de voro alla svartråttor. Så gammalt var Ödele.

Mången gång vaknade Märit vid en kraftig duns alldeles i närheten av sitt huvud och kröp halvvaken in under täckets källarvalv för att undvika »bomben». Men när hon förstod, att det bara som vanligt var råttorna, låg hon i stället vaken en timme och väntade spänt på något litet och ludet, som kvickt skulle komma kilande över täcket. Det kom aldrig, men det kunde komma.

Till och med på dagen gjorde de sig påminta. Någon gång under en lektion kunde de höra ett skrapande i taket. Det var en råtta, som anmälde sig som intresserad åhörare.

Då kände sig Märit nästan smickrad över besöket, ty det är dock inte alla råttor här i världen, som fått sig ett kapitel av Selma Lagerlöf.

Men Sigrid, som var ett barn av sin fader och tyckte, att även den lärdaste råtta endast tär i mjölbingen, gick resolut upp på vinden och gjorde ett dödligt slut på dess vetgirighet.

Men nästa natt var den litterära balen lika livlig ändå i garderoben. Och Märit var därför ofta endast halvsövd, då hon på morgonen stack foten utanför täcket, som man gör det i ett kallt bad för att mäta temperaturen.

Sedan var det att komma i kläderna med fart, medan andedräkten överallt gick före likt en materialiserad astralkropp. Det kunde väl i all sin dar inte vara det förargliga självet, som gick omkring och spökade för att hämnas?

Vad det nu var, så ramlade det sömndrucket tillsammans med henne utför trappan till salen, där barnen huttrande och blåfrusna väntade kring vällingen. På den följde så lektion på lektion i det iskalla lektionsrummet, som först efter många övertalningar lät beveka sig till några graders högre temperatur. Så hade det nu gått i flere veckor i slöaste enformighet.

Hur hon än stretade emot, lade sig denna slöhet förlamande över både henne och barnen. Kvasten var inte längre ny. Den började lämna sopor här och där i vrårna. Det nya schemat var också redan gammalt. Vad har man för glädje av en reform, som gått igenom, då man hör till oppositionen?

För var dag återvände hon verkligen ett steg närmare till »naturen». Hon kände en allt starkare förståelse för gårdens kor, som feta och skinande dag efter dag tåligt idisslade åt sina fyra magar. Och vem kunde ha anat bara för en månad sedan, att hönsen hade en så intressant psyke?

Hos många av hönorna fann Märit likheter med sina bekanta. Där var en liten mager höna, som såg ut att ha pingsné och som alltid sprang och vaktade och schasade de andra. Det var hennes föreståndarinna. Och den stora granna Leghornstuppen, för vilken alla hönorna döende vände sina vitögon ut och in, det var »Den store läraren», för vilken alla flickorna, även de världsligaste, valde kristendom.

Men den lille dvärgtuppen med den ynkligt hesa rösten, vem var han väl annat än den arme Jonasson, när han övade in sitt nya sångsystem?

Och hönan i hans följe, det var en alldeles kolsvart en, som satte näbben i vädret trotsigt och utmanande i stället för att ödmjukt plocka mask åt sin herre. Gick den övriga skocken åt höger, så sprang hon åt vänster och gapade i luften, som om den gick att äta. Var det solsken, satt hon i en vrå och kurade, medan de andra solade sig på backen. Och kröpo de andra undan för regnet, så stod hon och fånade mitt i slasket. Med den hönan fann Märit en sorglig likhet i sig själv. Ty när hon av en underbar händelse fann ett korn, såg hon ut att inte veta, vad hon skulle göra med det.

Precis så satt nu Märit här med sin stolta ensamhet och visste rakt inte, vad hon skulle göra med den. Hon tyckte, att den satt i knäet på henne som en tjurig barnunge och att hon inte fick ett förnuftigt ord ur den.

Vad det var tyst i det ensamma huset! Inte kunde man väl höra rösten i sitt inre, när det var så tyst! I stället för de snillrika och mogna tankar, som med ens bort falla ned i ljudlöshetens tomma strut, kommo alltjämt tjogtals med dumma och meningslösa infall utramlande likt sådor och boss.

Hade hon verkligen lärt känna något av sig själv på dessa veckor, så hade hon aldrig i sitt liv gjort en så tråkig bekantskap, tyckte hon. Hon var rent ut sagt utled på allt, som hette Märit Grahn.

Föga anade vår filosof, att hon med denna upptäckt kommit en bra bit in på självrannsakans svåra väg.

Inte ett ljud, annat än de murkna väggarnas knäppningar! Förtvivlad reste sig Märit och kastade filten i soffan. Därpå gick hon till byrån och hämtade en näsduk. Men när hon skulle stänga lådan, överraskade hon sig själv med något oerhört. Innan hon visste ordet av, hade hon böjt sig ned och bitit i lådkanten, två hårda, djupa märken.

Skamsen gick hon tillbaka till sin vrå. Vad i all världen kom åt henne, åttaklassiga, »bättre» flickan? Att bita som en gammal krubbitare i patron Svenssons stadiga, hemmagjorda möbler?

Nej, hon måste höra en röst i kväll, om så bara sin egen! Och därmed gav hon katten en omild puff, så att han vresig for upp och fräste.

– En biktfader får aldrig visa humör, förmanade Märit.

– Hör nu på, min vän, började hon därpå. Det var en gång en vis man, som sade: Känn dig själv. Men han gav visst inget recept på hur det skulle gå till. Sannerligen tror jag inte att den riktiga Märit och jag ännu ej ens lagt bort titlarna med varann. I alla fall ha vi ohyggligt tråkigt tillsammans i kväll. Du, som kan trolla, skaffa hit en talbar människa åt mig! Finns här inga trevliga grannar på den här släta slätten?

Och gamle Måns spann och trollade och trollade och spann, så gott han kunde. Men ingen levande människa steg ut ur väggen till den ensamma flickan.

Hon försökte då själv erinra sig, om hon sett till några tecken till ett lovande umgänge i det närmaste grannskapet.

På sina promenader hade hon emellertid hittills endast mött bönder, som foro från eller till marknaden och »gästgivarens» på gården strax intill. De kallades så ännu, fast den ej längre var någon gästgivaregård, utan blott en större bondgård.

Utom »gästgivaregården» fanns ingen större gård strax i närheten utom Aneby herrgård, vars vackra tvåvåningsbyggnad lyste så inbjudande mot henne genom allén. Många aftnar hade Märit redan stått vid grindstolpen och tittat upp mot de upplysta fönstren. Hon visste, att där uppe fanns en ung guvernant som hon. Men på Aneby var än så länge portförbud, ty de minsta barnen hade difteri.

En mil därifrån låg det stora Älgholma, om vilket Märit dock föga visste. Någon annan granne än lantbrukaren Johansson på Torpa, som sades skola bli måg i huset, fanns sedan ej, så vitt hon visste, på ett par mils omkrets.

Nej, hon var ensam, ensam! Och så här på avstånd tedde sig med ens alla dem hon lämnat, vänner och kamrater, oersättliga och felfria. Hon hade varit högfärdig och trott sig för mer än dem, det var vad hon varit, hon med sina eremitidéer! Om själva kandidat Jonasson uppenbarat sig i kväll, skulle han fått ett leende, som han aldrig drömt om.

Då klampade och stampade det plötsligt i trappan. Det tisslade och tasslade som en hel råttfamilj och slutligen hördes en tveksam knackning.

Ungarna, tänkte Märit med lättnad.

Det var visst inte ovanligt, att de besökte henne på rummet, men hittills hade hon ej sett det med någon vidare förtjusning. Hon tyckte sig ha gudi nog av dem på den långa dagen. Men i kväll var hon dem uppriktigt tacksam.

– Stig in, sade hon, och Lillan stack försiktigt in huvudet. Med sina pigga, bruna ögon hade hon redan hunnit uppsnappa, att fröken fått en låda hemifrån med posten.

– Få vi komma in? parlamenterade hon.

– Ja, kom ni!

– Det var ett ord i tyskan, som jag inte förstod, fortsatte underhandlaren listigt, medan hennes spelande ögon redan hunnit leta reda på knäcklådan, som stod på byrån.

– Är det frökens pappa, frågade Lillan inledande, för att få ett ärende dit bort. Märit bejakade släktskapen med sin hundra gånger tåligt förevisade fader.

– Och det där, är det frökens fästman?

Olyckan var, att valet råkade falla på den alltid olycklige kandidat Jonasson som student, halvkvävd under Filipstadsflickornas beundran i rosenform.

Nu föll han huvudstupa som en gnista i allt det torra fnöske, som hopat sig i hennes själ.

– Ge mig porträttet, Lillan!

Småle åt en sådan där egenkär idiot ens om man höll på att dö av tråkighet? Nej, det hade hon väl aldrig kunnat tänka!

Och med plötsligt återuppvaknad energi rev hon ut den arme kandidaten ur ramen och kastade honom obarmhärtigt på brasans sista glöd.

Det var som om hon med detta eldoffer lyckats beveka ledsnadens demon, ty hennes dåliga humör var med ens försvunnet.

– Nu, barn, få ni äta så mycket knäck ni orka och så skola vi ha en hemafton, sade hon därpå till de häpna eleverna, som ju ej kunde förstå offrets rituella betydelse.

– Hemafton, vad är det?

– Jo, det är – – det är – – bruka ni aldrig sitta och sy och sådant där?

– Nä-hä – –

Då skall vi börja nu i kväll. Ni få sy, jag skall klippa pappersdockor åt er och du, Sigrid, får läsa högt.

Och barnen stormade förtjusta nedför trappan.

Långsamt följde Märit efter för att börja en ny fas av sitt liv på Ödele.

*

När Märit kom ner, sökte hon först upp Hedvig och fann henne slutligen i köket, där hon satt och gäspade över en gammal Allers.

– Skall inte Hedvig komma in och sitta och sy med oss? frågade hon husets dotter, som nu utbytt sommarstassen mot en svart- och vitrutig blus av ylle.

– Joo, ursäkta, men jag syr så litet, stammade denna förvirrad och knäppte en knapp i blusen. Men jag stickar förstås strumpor åt far.

– Det bästa är gott nog, tyckte Märit och drog henne med sig.

I dörren till salen hejdade Hedvig henne och viskade: – Jo, ursäkta, men skulle inte Märit kunna skoja upp Linda litet? Hon har tandvärk och är vid så dåligt humör, att jag rakt inte vet mig någon levandes råd.

Linda var köksan i huset och hade reda på det också. Hon var fyrtio år med ett förflutet. Det förflutna kunde emellertid nu försörja sig själv och Linda hoppades åter på framtiden.

Ingen koketterade för de unga drängarna som hon och ingen hade så brått att tvätta sig och borsta sina få tandstumpar om lördagskvällarna som hon. Men när hon sedan kom hem litet på nattkröken, var hon ofta vid dåligt humör och talade om »tråkigheten på landsbygden», som hon läst i tidningarna om.

Men om tråkigheten på landsbygden visste däremot patronen ingenting, ty de tidningar han höll, »Åköpingsbladet», »Den mindre svinuppfödaren» och »Ardennern», talade ingenting om sådant.

Däremot höll han på tukt och sed enligt gamla tiders begrepp och sökte inplanta dem i »pigorna». Följden var, att han aldrig kunde behålla någon jungfru, förrän han i Linda fann sin överman.

När hon en lördagsnatt kommit hem klockan två och på söndagsmorgonen gett honom bränd välling och rå potatis, begav han sig i hela sitt majestät ut i köket för att läsa lagen för henne.

Men det skulle han inte ha gjort. Hade han aldrig förr stuckit huvudet i ett getingbo, så gjorde han det nu. Och så utskälld blev han, att det sved i öronen en vecka efteråt.

Så fort han försökte sticka in ett ord, högg Linda in på nytt och överröstade alldeles hans mullrande bas med sin gälla diskant. När patronen till slut måste hämta andan, blev Linda ensam herre på täppan och gav på fem minuter i rasande tempo sin husbonde en sådan mängd värdefulla upplysningar om honom själv, hans karaktär, vanor och familj, att han fann för gott att retirera.

– Å si det ska jag säga patron, att jag får när jag vill en mycket finare plats med W. C. å bio å inga herrar har jag sitt, som ligger med stövlarna på sig i sängen. Å nog kan jag gå för all del å patron får ta sig en annan!

En annan, hit, långt ut på landet. Det var minsann inte så lätt. Det var skillnad på en guvernant och en duktig köksa. Ty laga mat kunde Linda, när hon ville.

Så blev slutet på visan, att patronen i stället för att någorlunda trösta henne för tråkigheten, fick ge henne en tia mer i månaden än som ansågs skäligt åt guvernanten. Och Linda stannade och utnyttjade sin seger i ett oinskränkt herravälde i köket, som stundom urartade till skräckvälde.

Som Linda ropade, så svarade Svea, husjungfrun, en adertonårig skönhet med rapp tunga och rött hår. Höjde Linda en tia, så höjde Svea en femma. Och kom den första hem klockan ett, så kom den senare hem klockan två.

Med sina aderton år var hon dock en ständig stötesten på Lindas kärleksvägar och de kunde därför på inga villkor dra jämnt.

– Isch me dej rälia röa jänta, skrek Linda och vände en plåt i ugnen, så det dånade. Tror du inte jag såg, hur du kysste’n Axel bakom grishuset. Inte kan jag då förstå, vad kararna sir på en så’n blekgräddad bulla som du.

– Ja, nog finns det väl mer att si på än på en ugnsraka som du, replikerade Svea snabbt och fortsatte att locka håret på griffeln, så att ansiktet till slut stack fram som ur en brinnande buske.

Det var åter lördag, men Linda hade tandvärk, vilket ingalunda förskönade hennes naturliga fysionomi. Hon slets nu mellan sin svartsjuka och sin fåfänga som mellan två vilda hästar.

– Skall du ut med Karlsson? slapp det till slut ur hennes plågade hjärta. Är det dans borti Åby, på låschen?

– Tror du en går till dans med tockna gamla spattiga krakar, när det finns pojkar med fläng i bena? hånade Svea och drog på en körsbärsröd sidenblus, som svor riktiga kötteder mot eldhåret.

– Lägg du gröt på kind’, fortsatte hon, så kanske Karlsson kommer in och ger dej en puss. Ajöss med dej, Linda, ska’ jag hälsa’n om jag råkar’n?

– Ge dej i väg, din lea röspotta, fräste Linda och kastade en bränd bulle i grismaten.

Hedvig, som satt vid köksbordet och med sina slöa, bruna ögon beundrande hängde fast vid en vacker bild i Allers av de femton siamesiska kronprinsarna i jaquette och hög hatt, lade sig inte i jungfrurnas gräl. Hon var så van vid, att man inte fäste sig vid hennes närvaro. Det hon inte ville höra gick henne förbi, och ofta det hon ville höra med förresten.

Det var då, som Märit kom med sitt förslag.

– Skoja upp Linda litet, viskade Hedvig ännu en gång bevekande.

Märit hade verkligen lyckats vinna Lindas bistra kosackhjärta genom att lägga »stjärnan» och »långa raden» för henne på måndagsaftnarna, då Linda var melankolisk och vidskeplig.

Beredvilligt vände hon sig därför mot Linda, som uppriven stod med huvudet inne i ugnsluckan på utkik efter den sista bullen, och frågade: – Skall jag lägga »brudsängen», Linda?

– Ja, kära hjärtanes, fröken lilla, pep Linda förtjust och drog ut plåten så hastigt, att bullen föll i golvet. Brudsängen, ja, den går ju alltid sönder för mig, förstås. Men kanske fröken lyckas den här gången. Vänta nu bara – – sitt där vid köksbordet.

Och sedan hon nödtorftigt sopat av bullen, stoppade hon in den till de andra, som lågo och pöste under den gamla randiga filten på kökssängen.

– Se här, fröken lilla, den är åt fröken, för det hon sa om Karlsson sist, viskade hon därpå hemlighetsfullt och lade en extra fin med socker och mandel på bredvid den smutsiga kortleken.

– Nu skall Linda dra färgen, sade Märit, sedan hon med något besvär lyckats blanda de trasiga korten.

– Asch, det behövs väl inte, fröken lilla, blinkade Linda. Karlsson och jag gå ju i hjärter, vet jag, särskilt Karlsson.

– Nej, men se, Linda. Vännen kommer till huset. Där är vägen, en liten vattuväg. Och en aftontraktering och tre åttor med bestämmelse.

– Så fröken säger, pep Linda upprörd.

– Ja, och står inte bröllopskortet rakt över huvudet på’na, Linda, broderade Märit vidare. Nog får jag väl komma på Lindas bröllop, säg?

– Ja, si lilla fröken skall då vara brudnäbb, myste Linda och makade schalen över huvudet bättre till rätta.

– Men akta sig för den ruter damen där bakom kungens rygg!

– Ja, hon sir fali’ rö ut, tyckte Linda menande.

– Och spader ess upp och ner. Aj, aj, vad skall Karlsson säga om det?

– Åh, han kan väl ente misstöcka, att en är prövader av livet. Men – – bara vara logner, så ordnar det sig nock, det har alltid varit Lindas receft.

I detsamma knackade det på dörren och in steg Karlsson, dyvåt och generad, för att få sig en kopp kaffe och litet vänligt bemötande, helst i form av färska bullar.

– Stig in, stig in, Karlsson, strålade Linda och kastade schalen på bakbordet och log med hela sitt sneda ansikte. Nu skall han få Jonssons extra blandning med dopp. Och så skall jag sjunga för honom och fröken.

Och sedan Linda satt fram kaffet, sprang hon efter guitarren, som hängde bredvid spegeln i rött sidenband och var ett minne från den tid, då hon var i staden och var ensajn i frälsningsarmén.

Så satte hon sig på vedbänken, drog ett tag med hela näven över strängarna på en gång för att få litet effekt och stämde upp i den ljusaste falsett:

– Ta »Lejonbruden» i stället, föreslog Karlsson, som hade föga sinne för den alltför blomsterprydda romantiken.

– Se, Karlsson tycker om det modiga, förklarade Linda. Men se fröken, som är ung och glad, hon tycker om kärlek och sån’t. Den här är så vacker och sorglig.

Och med några glidande mollackord av eget fabrikat övergick Linda till följande patosfyllda kväde:

– Nu får fröken spela »Söderlund» för oss därinne på pianot, föreslog hon därpå, då ej Karlsson tycktes vilja tina upp i Märits närvaro.

»Söderlund» var en av de enkla Orfeustoner, med vilka Märit förut lyckats besvärja Lindas underjordiska humör. Hon gjorde därför som Linda ville, drog Hedvig med sig in i salen och lämnade de unga tu i köket åt sig själva.

*

I salen väntade barnen otåligt med papper och sax. Hedvig drog fram en jättestor grå strumpa och satt sedan och smånickade över den, medan Märit började klippa pappersdockor, som hon lovat. Då och då iakttog Hedvig hennes förehavande, i det hon tankfullt petade sig med strumpstickan i örat.

– Klipp, fröken, klipp, ropade barnen. Först vill vi ha en guvernant.

Och Märit ritade och klippte Guvernanten med kanonlockar och glasögon, krinolin och en väldig pekpinne, och hon uppväckte stor förtjusning.

Men så fick hon befallning att rita till en fästman åt guvernanten. Vem tror ni det blev?

En kraftig gestalt, en skarp profil. Häpen betraktade hon sina händers verk. Fullkomligt omedvetet hade hon ritat dit den originelle främlingens drag.

– Sannerligen tror jag inte det är doktor Haller, sade Hedvig och kliade sig med strumpstickan på näsan.

– Doktor Haller – – vem är det?

– Åh, han är lärare vid samskolan i staden, upplyste Hedvig. Erik hade honom, då han gick där. Han tyckte så mycket om honom, för han brukade lyfta småpojkarna på rak arm och snäll var han ändå.

– Jaså, har han varit länge där?

– Jaa, i en fem, sex år minst, sade Hedvig, för vilken begreppet tid alltid var vagt och flytande.

– Kanske han brukar vara här ute någon gång? frågade Märit med ett svagt hopp.

– Neej, visst inte – – doktor Haller lär förresten sällan gå bort – – håller sig visst mycket på sin kant, fortfor Hedvig, som tycktes ovanligt väl underrättad i fallet Haller.

Under samtalets gång hade Märit bättrat på sin hastiga skiss. Hur det var, fick hon fram både drömdraget över ögonen och den viljestarka hakan. Försiktigt klippte hon ut bilden.

– Den dockan vill jag ha, skrek Lillan, men Märit lade hastigt handen över papperet.

– Du skall få en annan docka Lillan, sade hon och kände själv, att hon rodnade. Doktor Haller är nog inte en docka för små flickor att leka med. Och behändigt lyckades hon sticka ned dockan i sin blus.

– Ursäkta, men Märit, som kan spå, hon kan väl också psykograf? kom det oväntat från Hedvig, som i fulla fem minuter suttit och drömt med strumpstickan i örat.

Ivrigt grep Märit denna undanflykt.

– Joo då, hur så?

– Jo, ursäkta, men det var något jag gärna skulle velat veta, kom det alltjämt dröjande från Hedvig, medan en bjärt rodnad steg uppåt den rynkiga halsen. Barn, ni kan gå in i barnkammaren och leka, befallde hon därpå med så ovanlig bestämdhet, att de genast lydde.

– Det skall vara en tallrik och ett papper, sade Märit, och gjorde beredvilligt i ordning hela den mystiska apparaten; skrev siffrorna och alfabetet runt papperet och satte ett märke på tallriken, som de båda skulle hålla händerna på. Det tycktes vara en kväll i sejdens tecken.

– Fråga nu, Hedvig, uppmanade Märit.

– Nej, ursäkta, det var just ingenting, skruvade sig Hedvig och bad åter om förlåtelse, för att hon fanns till.

– Åhjo, visst var det någonting, uppmuntrade henne guvernanten.

Men först efter mycket skruvande och många ursäkter kröp den stora frågan ut ur Hedvigs mun.

Den arbetsnötta handen på tallriken darrade och äntligen kom det tveksamt:

– Kommer – paus, kommer – paus – men så pressades namnet oemotståndligt fram, – Johansson snart hit?

För första gången måste detta trogna hundhjärta i ord ge uttryck åt vad det burit på i snart tio år.

Johansson var i själva verket närmaste grannen utom gästgivarens och ägde en liten präktig gård neråt slätten till. Som han var och endast utgav sig för att vara bonde, sågs han över axeln av traktens »godsägare», från vilka i grund och botten patronen icke utgjorde något undantag. Men för varje år som gick, utan att någon annan friare syntes till, uppmuntrade han allt mer Johanssons obestämda planer på att bli måg i huset och till slut lärde han sig att uppskatta hans duglighet och redbarhet och tog honom under sitt beskydd.

Och Johansson tänkte nog en vacker dag visa sin tacksamhet genom att ta hand om Hedvig och hennes morsarv. Men han bodde inte för ro skull på slätten, där Gud ingen brådska skapte. Han var dessutom åtskilliga år yngre än sin utvalda. Han gick därför i godan ro år ut och år in som barn i huset på Ödele, drack patronen till i hans bästa vinbärsbrygd och gav Hedvig en och annan vänskaplig klapp, då patronen låtsades vända ryggen till, för att hålla dem båda varma.

Och Hedvig. Hela sitt varma, försmådda hjärta hade hon gett denne den förste, som visat henne någon verklig vänlighet. Hon älskade Johansson med snus och allt lika rörande varm och rent som ett barn den gode guden. Hon lät honom bära hela korgar med trasiga strumpor till Ödele och satt sedan afton efter afton med ett jättelikt hål över stoppsleven. Många gånger hade hon också under dessa år med stoppnålen fått träda sina och hans lyckotrådar till en drömväv, som ej endast skulle hålla Johanssons rebelliska hälar kvar i strumporna, utan även honom själv med ännu starkare band.

Och Johansson tog strumporna och tackade med en klapp. Så satte han dem på sig och gick på i ullstrumporna både ute och inne, tills där fanns ett nytt jättehål att stoppa och drömma ljuva drömmar över.

Psykografen gjorde just en betydelsefull sväng bort mot J:et – – då ett kraftigt vagnsbuller hördes på vägen och hastigt närmade sig uppåt allén.

– O Gud, pappa, ropade Hedvig förskräckt. Jag känner igen giggen. Han får inte se det här. Han tycker det är syndigt. Det är två vagnar, det är främmande med. Hjälp mig, för allt i världen, Märit!

Hur de sprungo om varandra som yra höns, kom allting till slut på sin rätta plats. När patronen rullade in på gården, kunde han följaktligen genom det upplysta fönstret njuta av den uppbyggliga synen av Hedvig i full fart med sin strumpa, medan Märit föreläste ur »Livet på landet», i all hast hämtad ur patronens magra bokskåp.

*

Kort därpå stampade det och dånade i förstugan som av en hel buffelhjord och patronens röst hördes utropa: – Stig in, stig in!

– Hör du, Hedvig, skrek han sedan inåt salen. Här är tre gubbar, som vill ha något i pälsen. Jag hittade Älging och Nyberg vid Anebys vägskäl och Johansson, den stackarn, gick som en vägapil i smörjan ner vid slaktarns. Och då förbarmade jag mig över dem och tog dem med mig hit ner till Ödele. Och nu skall du i rödaste rappet göra i ordning en supé, som kommer Älging att blekna av avund och din vän Johansson att bli ännu rödare än han är av förtjusning.

– Men, pappa, ursäkta, men Linda – – försökte Hedvig teaterviskande parlamentera.

– Jag ger fadren i din Linda, förklarade patronen högljutt och sköt Älging och Nyberg in i rummet. Hälsa och säg henne, att jag skall linda henne, jag, om hon inte lägger sin svarta själ i hönssåsen!

Patron Svensson kom från staden och doftade glädje och mod och fruktade tydligen varken Linda eller hennes mormor längre.

– Se här, Älging, skall jag presentera dig för vår nya guvernant. Det är en liten arger tös, så akta tassarna! Jag skall säga er, fröken Märit, ni skall också akta er för den karlen, han har till specialitet att förvrida huvudet på guvernanter och hushållsfröknar, så gammal och gift han är, och förresten på alla kvinnor han träffar på.

Åhå, en slättens Don Juan, då hade ju hennes huskatt inte trollat ihop det så illa ändå till slut. Inte för att hon var rädd för egen del, men det kunde ju vara roligt att se, hur ett sådant underdjur var beskaffat.

Men när Märit såg upp på den så öppenhjärtligt föreställde, måste hon frapperas av hans originella utseende, som var som helst skulle väckt uppmärksamhet. Det ungdomliga ansiktet under det stålgrå håret, de tunga, trötta, liksom förstenade ögonen och det livliga, spefulla leendet bildade sällsamma kontraster. Slog han ned ögonlocken över de kupiga, stengrå ögongloberna, var han i allt en bild av den tröga slättbon. Men drog han den magra, nervösa handen upp genom håret och spände ögonen i den han talade med, medan det snabba ironiska leendet drog likt en försvinnande glimt över dragen, blev intrycket frappant livfullt. Den långa, gängliga gestalten bar upp den välsittande kostymen av en gråmelerad, obestämd färg med en viss ledig nonchalans, som tydde på resor och världsvana.

– Jag tycker, att fröken i stället bör akta sig för bror Svensson, sade han litet nonchalant. Han har redan haft två fruar och kan väl hinna med den tredje, varefter han med en lätt axelryckning steg in i patronens rum för att hälsa på Hedvig, som upprörd och lyckostrålande redan skramlade med groggbrickan borta vid soffan.

Patron Svensson blev ännu rödare i sitt redan förut eldröda ansikte, men svalde tyst förtreten. Älging var nämligen en av de få människor han bar respekt för och han inlät sig aldrig i ordstrid med honom. Ty han visste, att han säkert skulle dra det kortaste strået. Lika öppet och friskt som patron Svensson hanterade storsläggan, lika lömskt och vigt hanterade nämligen hans granne och trätobroder den uddvassa nålen och Svenssons sårbara punkter voro ej svåra att finna.

– Fröken skall väl också lära känna vännen Nyberg, traktens storpamp, fortsatte han därför presentationen. Han som har de största ägorna och de fetaste gässen på denna sidan Åköping. Nånå, det syns väl också på utanskriften och de fina lackstövlarna.

Patron Nyberg gjorde en tafatt bugning för Märit.

Detta var således ägaren av det gamla, vackra Aneby, som ända sedan sextonhundratalet och till för några år sedan tillhört en adlig storsläkt, men måst säljas på konkursauktion vid den siste ättlingens död. Patron Nyberg var en några och trettio års man med ett välmående och godmodigt utseende. Han tycktes ingalunda tyngas av de traditioner, som månghundraåriga tassade genom Anebys stenlagda salar. Han hade köpt det gamla godset precis som det stod med familjeporträtt och allt för egna lyckade grisspekulationer och sin frus förmögenhet. Hans egna korta anor började i förra generationen med en torpare och en ladugårdspiga. Men det var inga dumma anor att komma med, när det gällde att rycka upp en gammal gård, som låg i lägervall. Äkta torparseghet låg i blodet och ingen kunde heller lura på honom en ko, som inte mjölkade sina ordentliga liter om dagen.

– Äro barnen friska nu? frågade Märit med en glad tanke på den andra guvernanten och olycksfågeln, som väl satt i bur i något av de små tornen på Aneby.

– Jaha, de badade i går, hela subberten, i badrummet. Si vi har badrum på Aneby, tillade han med rättmätig stolthet.

– Har fröken hört en sådan vekling, han badar en gång i månan, bekräftade patron Svensson.

– Och – – guvernanten?

– Jaha, hon har ju haft ledigt den här tiden och bara suttit och sytt kläder åt barnen. Hon går tillhanda också, se. Fast en sådan där liten stadstös duger inte mycket te. Men så har hon ju också bara fritt vivoir, tyckte patron Nyberg och klev generad in förbi Märit.

– Fröken kan väl ta och åka upp till Aneby någon dag och hälsa på, vände han sig om i dörren.

– Åh, upp till Aneby kan jag väl gå, den lilla biten.

– Gå – – jaha, javisst. Det går ju också an, visst går det an. Men här åker vi, ser fröken. – Förresten hoppas jag få se er alla på gåsmiddag snart, vände han sig därpå till värden.

– Det hoppet skola vi icke svika, kära bror. Men tusan skall ta dig, om du håller din hand över den fetaste gåsen. – – Men vad sjutton står du där och smusslar med i vrån, Johansson? Hedvig har groggen klar för länge sedan.

– Strumporna – – träskorna, hördes Johansson förvirrad mumla bakom dörren.

– Vad är det med dig, karl? In med dig i ljuset, så man får se på dig!

Och patronen kom indragande med en ömklig figur, som vid närmare påseende befanns vara vår vän Johansson. Han bar en gammal, av ålder grön rock, som var alldeles vit av mjöl och ett par byxor, som voro så nedstänkta av lera, att man knappt kunde urskilja deras ursprungliga färg. Ut ur deras fransade underkanter stucko ett par väldiga fötter i tjocka, gråblå ullstrumpor fram. Och ur strumporna två kolossala, svarta och levnadsfriska stortår. Bakom dörren hade han efter vanligheten ställt sina träskor. Patronen hade tagit honom som han gick och stod, då han kom från mjölnaren.

Med de utstående öronen plommonblå av genans gjorde Hedvigs hemliga kärlek en våldsam knyck på sin långa hals för Märit, medan han samtidigt förgäves sökte sticka stortårna tillbaka i respektive hål.

– Hahaha. Patronen klappade honom på axeln, så det small. Ingen skam i det. Jag tycker du är så fin, så du kunde gå på hovet. En hederlig karl i arbetsdräkt måtte väl vara nog så bra som en tallriksslickare i söndagsryttarekostym – det sista med en menande blick bortåt Älging till, som dock gick totalt förlorad. – Hedvig, har du ett par strumpor till Johansson?

Med en bjärt rodnad på de vissna kinderna, kom Hedvig med sin välkända stora korg, full av stoppade och ordentligt hoprullade strumpor av diverse kulörer.

– Sätt dig i gungstolen, Johansson. Sätt på honom strumporna, Hedvig!

Belåtet välvde sig Johansson knakande i gungstolen, medan Hedvig med nedslagna ögon utvalde ett par varmt guldgula strumpor med trofasta bruna stoppar.

– Hedvig är då alltid så snäll, måste Johansson rörd erkänna, när han sträckte fram högra foten.

– Ja se, ursäkta, men Johansson har ju ingen, som ser till honom, värjde sig Hedvig blygt och drog med darrande fingrar av honom den dyvåta strumpan.

– Nej, en får ju reda sig själv som det blir, erkände Johansson och kliade sig på den svarta foten.

– Johansson skulle ta sig någon hjälp, uppmuntrade Hedvig och drog kärleksfullt den torra strumpan över tårna.

– Ja, det kanske inte vore så dumt det, erkände Johansson, hypnotiserad av all denna ömma kvinnlighet mot hans stackars övergivna ungkarlslabbar.

Men så segrade slättbons medfödda tröghet och försiktighet. Bara inga förhastade löften. En satt ju inte i sjön, vet jag, och inte arvet heller.

– Först måste slakten bli och sen får en väl si, sade han och stack fötterna i patronens rödrosiga tofflor.

Undergivet plockade Hedvig upp de våta strumporna, lyfte upp korgen och gick suckande ut i köket för att ta itu med Linda och supén.

Virabordet var nu klart.

– Du, Älging, blir den, som får sitta över först, avgjorde patronen.

– Inte mig emot, sade denne. Kortspel kan roa mina klåfingriga händer men inte min rebelliska själ. Efter första partiet ger den sig vanligen av på annat håll och lämnar mig skamligen i sticket med mina usla kort. Och då blir jag naturligtvis klådd.

Och han reste sig lättjefullt.

– Spelar fröken piano? frågade han Märit.

– Till husbehov, svarade hon och reste sig villigt som alla små förmågor.

Hon valde på måfå en liten Lied av Grieg.

Älging stod lutad mot pianot och såg på henne.

– Varför har fröken egentligen den där hårlocken rakt i pannan, avbröt han henne oförmodat mitt i hennes »Bauernlied».

Märit såg häpen upp, men ville ej låta sig förbluffas.

– Jag lyfter upp mig själv i den som salig Münchhausen gjorde, när slätten blir alltför platt, svarade hon i samma gäckande ton och hamrade oförtrutet på med sin bondvisa.

Men Älging hade visst föresatt sig att göra henne förlägen.

– Gula lockar, svarta lockar, fortfor han i samma mångtydiga ton. En gång i min ungdom bar jag några hårstrån i en medaljong. Alla trodde förstås, att det var en flickas. Men det var från åsnan i stadens menageri och färgen var lik min.

Poseur, tänkte Märit och slog an G-mollsonaten.

– Tänker fröken stanna på slätten med sådana där ögonbryn? hördes åter den gäckande rösten, eller misstog hon sig, var den nu en annan, nästan vemodig?

– Hur menar patron, frågade hon, nu på allvar bragt ur fattningen.

– Nej, det tror jag ej, fortfor den beslöjade rösten som för sig själv. Det är alltför mycket optimism i de ögonbrynen. Och längtan efter det stora äventyret. Ett par unga vingar. Tag dem och flyg någon annan stans. Här finns inte äventyret.

Det var utan tvivel något, som lockade och band i den låga rösten, något, som kunde snärja oerfarna sinnen i sitt nät.

Men Märit sökte bekämpa sin förvirring.

En flickfångare, fast betet är mindre vanligt, tänkte hon och hade på tungan att svara: Patronen lär ju ej ha långt efter sina äventyr, men steg endast tigande upp och stängde pianot.

Men det var som om Älging läst hennes tankar.

– Jag ser, att ni tänker på mina små äventyr, sade han, och såg med ens gammal och härjad ut. Men om mitt stora äventyr har ni nog ingenting hört. Där är den gode Svensson boven. Nu skall ni få höra det av mig i stället. Ty det var något av susande skog i ert spel, aldrig trampad skog. Jag undrar, vem som en gång skall finna stigen ditin? Det går så många stigar in i kvinnosinnen, ibland går man vilse och finner aldrig ut. – Kom, skall jag visa er något?

Märit följde honom tveksamt in i förmaket.

Därinne stod Älging tyst försjunken framför det stora porträttet av den döda frun i huset. En flackande eld brann i hans ögon, som den, som tändes under en lyftad trollsten.

– Ser ni henne, sade han bittert. Hon var det. Hon var så ung och full av längtan, när hon kom, just som ni. Han därinne tog henne. Bergatrollet brukar ta vallflickan i sagan, det är väl som det skall vara. Men ingen prins kom och befriade henne, han hade väl ej tid för sina små äventyr. Och bäst hon längtade och väntade, så dog hon en vacker dag. Inre lidande, sade doktorn. Var skulle väl lidandet sitta, om inte inuti en? Där sitter det och där sitter galenskapen också. Och galne Älging, det är jag, en slättens fånge som hon.

Märit lyssnade förvirrad och fann inga ord till svar.

Då ljöd patronens röst befriande från rökrummet:

– Älging, är du redan där? Nu har du naturligtvis försuttit din tur igen.

– Som alltid, svarade »galne Älging» och gick in till de spelande.

Resten av kvällen var den underlige mannen tyst och sluten och höll sig till spelbordet. Endast någon gång kunde man höra hans låga, ironiska röst yttra en bitande sarkasm, riktad till patronen, som klumpigt värjde sig som en sårad björn.

Till Märit yttrade han icke vidare ett ord.

Genast efter kvällen lyckades flickan finna en förevändning för att smyga sig upp på sitt lilla rum.

I trappan hade hon så när snavat över Kisse Måns, vars gröna ögon flammade som två bottenlösa avgrundsbrunnar i mörkret.

– Usch, så du skrämde mig, ropade hon förfärad, du trollar visst otyg på en, du.

Väl uppe i rummet, stängde hon dörren efter sig med en lättnadens suck. Därpå drog hon ut alla hårnålarna ur håret och lät det falla ned kring axlarna. Med den böljande hårmassan kring sin spensliga gestalt såg hon ut som en sagoprinsessa av Bauer.

Så öppnade hon fönstret och böjde sig ut i den tysta natten.

Regnet hade nu upphört och månen hängde blek på en trädgren. Tystnaden var mjuk som sammet och genom den svävade blott en läderlapps ljudlösa flykt. En natt, »som vindlöst andades i sig själv», en natt för trånsjuka drömmar och bleka, olovliga tankar. En natt för en pudrad Pajazzo att sjunga sin visa i till Colombine. När har väl en sådan med skrävel och konster för den breda publiken, ett målat grin över pudret och ett blödande hjärta under kåpan sjungit förgäves?

En slättens fånge sade han sig vara. Var det skryt eller verklighet?

Kunde den då fånga och binda för livet, denna enformiga slätt, vars vardagsansikte hon hittills blott sett? Tänk, om hon själv en dag skulle snärjas fast i dess gråa tröstlöshet? Vad var det för kvävande spindeltrådar den stundom spann av mörka tankar och främmande frestelser?

Hade hon verkligen lärt känna en ny Märit i kväll, en, som hon aldrig drömt om?

Då hon liksom eftersinnande lade handen mot hjärtat, hörde hon något prassla under blusen – – det var den lilla pappersdockan, som hon klippt samma afton. Hon drog ut den. Stackars doktor Haller, han hade allt blivit en smula tillskrynklad, men de öppna, manliga dragen voro oskadade. Ett veck hade dock kommit till vid munnen. Sannerligen såg det inte ut som om han skrattade, riktigt storskrattade åt all världens dumma flickgriller!

Märit måste också skratta åt sina egna fantasier. Skrattet rev itu den grå drömväven, det var skönt att åter andas fritt. Med sinnet ljust igen, stängde hon obarmhärtigt fönstret för den melankoliska Harlekinlampan på himmeln och kröp i säng.

När hon släckt ljuset, hörde hon redan den första lilla råttan börja sitt magra kalas i garderoben.

– Vi gnager oss allt ut, du, om det behövs, sade hon ut i mörkret.