TREDJE ÄFVENTYRET: Larslund som fåratjuf.

I. Ovälkommet besök. Larslund störes i sin julefrid.

»Guds fred, Larslund!»

»Och god jul, Larslund!»

Den ensamme gamlingen i stugan såg upp från Skriften, som han satt och läste vid linoljelampan och en klick månljus genom rutan. Såg upp med ett par plirande glasögon på de två inträdande främlingarna, som hade hälsat vid dörren och stodo där i skumrasket. Den store smulgråten Larslund blef ängslig för någon gästmottagning nu på julaftonen och såg bekymrad bort till den lågande spiseln, där lutfisken hans stod i kokande.

»Hocken är sådan kännare med mig, utan att jag känner honom?» smågnällde karln i huset halfsnäft.

»Åjo, d’är nog ingen fler än Larslund som håller den längden, och han är nog för den skull vida bekant,» svarade den ene främlingen, en reslig och väl muskelsatt karl. Han sade strax hvilka de voro.

Han själf var björnskytten Walther och kamraten, en trindlagd, brunögd och jovialisk person, var baptisten Strandman. Bägge två voro ute för att se till, att folk efterlefde lag och rätt i allmänhet och särskildt ställde sig konungens befallningshafvandes höga order till åtlydnad. De tjänstgjorde med andra ord som länsdetektiver, men detta namn var ännu ej uppfunnet nu på höstvintern mot olycksåret 1867. För öfrigt kommo dessa förtroendemän nordvart från Hälsingland och hade under dagens lopp i storstigande sträcktåg lagt tillrygga närmaste landsvägssträckan inåt Medelpad, en stelfrusen, snölös och kruttorr landsväg, som all mark var denna höstvinter.

»Och nu är det bara på det viset, att Larslund, som bor närmast till, får ta’ vara på en herrekarl, som ligger här utanför i dikeskanten, alldeles redlöst öfverlastad?» angaf jägaren som ärende.

»En herrkarl... nu på julafton?» kom det långsamt ur Larslund, med fasa för en sådan syndare och fasa för besväret.

»Ja, en liten tapp till karl i bäfverpäls. Kanske Larslund har nå’n känning om hocken det kan vara här i socknen?»

Larslund förstod genast, att det var länsmannen, men vågade icke genera en sådan öfverhetsperson med namngifning för konungens höga befallningshafvandes utskickade, så att han endast skakade på hufvudet. För öfrigt sade han nej och nionde nej till det ovälkomna bestyret nu på julaftonen. Till sist, när jägaren hotade att anmäla honom för höga öfverheten, blef Larslund het om öronen och äfvenså ganska kvick i vändningarna.

Därute i månskenet öfver den rimfrostiga marken synades den redlöst druckne. »Hå, det var ju bara handlarn västpå moa,» flinade nu den skalken Larslund och ansåg för den skull bäst att dra hem honom på vinkkärran med några fårskinn öfver.

En stund senare stod han inom skalmarna till kärran, med den druckne pålassad och täckt af fårskinn, som böljade uppåt med hårsidan så att det i tvärhasten nästan såg ut som fårkroppar vid månljuset, anmärkte de andra två. Då nu allt var i ordning som sig borde, sträckte jägaren och baptisten vidare efter landsvägen. Larslund kom sakta knegande efter med sin kärra.

II. Ett litet knep. Larslund förkortar sitt besvär.

Nu hade gamle lurifaxen Larslund ingalunda tänkt underkasta sig ett sådant besvär som att draga länsmannen all väg hem till dennes gård nu på julaftonen. Först och främst ville han icke, att lutfisken skulle stå där och förkokas i grytan. För det andra var Larslund nästan rädd, att länsmannen skulle blifva en ännu kitsligare hund i hälarna på honom, ifall en sådan storkarl finge veta, att Larslund skaffat hem honom på vinkkärran i slik belägenhet. Åh nej, Larslund var gammal och bekant med den onda, margfaldiga världen, hade för resten varit ute en dags morgon förut!

Kärran knekade fram öfver den stelfrusna vägen; månens sken silade fläckvis ned öfver den omgifvande, rimfrostiga mon mellan resliga, glesa furustammar. Redan då Larslund hunnit fram till vägkroken, där skogslåttern och utmarksladan syntes till vänster i månens fulla sken, stannade han kärran och släppte ner skalmarna i en fläck halfskugga från skogskanten. Själf lade han skyndsamt i väg inåt slåttern för att se, om ladan var öppen, ty där tänkte lufvern hans instufva länsmannen för natten.

Två bönder, Gullik Persson och Hindrik Andreasson, hade emellertid kommit hart efter, tämligen plägade med julbrännvin och lastade med julköp för hemmen. De hade sett den långe, slankbuktige Larslund springa i väg från kärran, med en lång skefvande skugga öfver den rimfrostklädda skogslägdan.

»Det var då en förskräcklig brådska den där fick från kärran på eviga rappet!» tyckte Gullik Persson, en liten torr och grinig karl med tunn röst.

»Vänta lite’, vi ska’ se hvad skorfven där har i kärran! Fördömme mig, är det inte fårkroppar! Se så där, ja! Nu vet en då, hocken har varit framme som fårtjuf hos’n Stor-Elias i natt,» mullrade Hindrik Andreasson, en fyllig, stor och dum karl.

Nog af, saken var så pass uppenbar, att de skulle sticka in till länsmannen i förbigående och ange sig som vittnen mot fårtjufven. Hvarpå Gullik och Hindrik togo sig en sup och stäfvade vidare på hemvägen, glada i hågen att ha fått ett tag på den skorfven Larslund, som aldrig varit riktigt utaf den rena evangeliska läran utan farit med alla möjliga lärdomsväder och tokheter hit och dit. Då de gått en sträcka, så föll dem likväl in att stanna litet och se efter, hvad karlen vidare toge sig för.

Emellertid hade Larslund funnit ladan öppen, redt till en rejäl höbädd för länsmannens räkning och återvände till kärran utan aning om ondt. Han vickade på flaken, så att den medvetslöse skyddslingen sakta gled ned på marken, tog så den lilla karltappen mödosamt på sin gängliga rygg och stapplade i väg med bördan bort till laddörren. Då länsmannen ändtligen var nedbäddad i höet med all kristlig omsorg, återvände Larslund med en suck af lättnad. Och ej synnerligen lång stund senare satt han vid sin goda lutfisk, lagade sig en julgröt, tände sedan det tregrenade ljuset på sitt bord, satte i sig gröten och njöt sedan under hela kvällens lopp det härliga gudsordet uti Skriften, allt under tack och lof för att han själf ingalunda var som länsman och andra syndare.

Här må läsaren icke glömma, att detta tilldrog sig nära nog en mansålder tillbaka, med helt andra folk- och tjänstemannatyper samt mycket skiljaktiga fordringar på lefvernet mot nu. Minst af allt afser denna historia att chikanera dem, som i våra dagar bära ordningsmaktens tunga och betydelsefulla ansvar!

III. Fårtjufven angifves. Ett fasans bryderi för åklagaren.

När Gullik och Hindrik stego in hos länsmans, mötte i farstun den tunga och rödrultiga hushållerskan, som fåfängt sporde, om de hade sett eller hört något skapande spår efter kommissarien. Han hade, som läsaren vet, sitt laga förfall och kunde ju ej vara hemma. Ja, där hade hon i timtal gått och hållit middagen i väntan, visste inte, om hon skulle duka af eller hvad!

»Ja, ja säger väl, en sådan ställning!» åjade hon och slog sig med den feta handen neröfver förklädet. »Är detta en julafton, sedan en har armats och släpat allt omkring med ett som hvarje! Och nu så kanske ligger han där i något hål alldeles stupfull igen!»

Bönderna måste hålla tillgodo med hennes vidare utgjutelser i väntan på tillfälle att sticka in något ord om det märkvärdiga ärende, som de själfva voro ute i. Och så fingo de ändtligen öppna sina hjärtans slussar. Hon såg stort på dem med trinda ögon och utbrast:

»Nej, hvad säger ni? Har Larslund...? Nej, en skulle väl inte höra på en sådan snålhund! Och så ge sig att skamsäjande gå och stjäla får! En skulle väl inte värre ha hört! Gamla karln, som hets vara så omvänd på alla vis!»

Bönderna gingo, efter anmodan att komma igen en annan gång.

Under juldagens högmässa blef kommissarien åter synlig på hemvägen, otroligt ruggig, nerbossad, kulen och olustig, därtill också grubblande och skygg. Utan att säga ett ord mottog han genast en skål varm buljong, tillsatte konjak och svepte i sig det hela med strykande begärlighet. Sade därpå till om sex helor öl och stängde in sig med dem i grubbel å kontoret.

Om en människovarelse så visst kunde begripa, huru detta gick till, att han hamnat i höladan, omstoppad med hö och allt? Skulle han möjligen själf ha sökt detta nattkvarter i fyllan och villan? Otänkbart, ty den, som varit så pass nykter, skulle väl också ha behållit ett spår till minne af inkvarteringen! Var det kanske någon spelorre bland gårdagens Bacchi-bröder? Hå, han kunde inte minnas annat, än att de varit lika galna allihop och den ene inte ett spår mera förmögen än den andre. Till slut stannade grubblaren, sanningen tämligen nära, vid den slutsatsen, att någon illmarig bondkanalje bestyrt om denna härbärgering. Och då skulle det alltid spörjas tyvärr! Skälmstycke eller välvilja blefve det alltid för tungt att tiga med, när själfvaste länsman varit ute.

Annandag jul på hemvägen från kyrkan kommo de två vittnena in på kontoret och anmälde fallet.

»Håhå, jag hade ju redan misstänkt skorfven där!» utbrast åklagarn och satte sig vid ämbetsbordet för att upptaga vittnesangifvelsen till memorialet.

»Alltså lade ni märke till, att han hade fårkroppar i vinkkärran?»

»Jaa då, nog var det fårkroppar så riktigt alltid!»

»Kunde ni märka, om något lamm fanns där? Si Stor-Elias miste två lamm och tre större får.»

»Neej, inte precis det,» drog Gullik så tunt.

»Jag tyckte mest, att det skulle vara storfår allihop och det, som låg i midten, var då nästan för ohofligt stort,» tillade Hindrik i sin bullerton.

»Jaja, och sedan lade vi märke till, att han smet ifrån alltihop åt ladan till?»

»Jaa för all del! Nog igenkände vi Larslund alltid.»

»Hvarför tro ni, att han smet då?»

»Han hörde väl, att vi kom på vägen och var rädd att nå’n skulle få si’en.»

»Mycket troligt! Nå, ni stannade väl och såg efter, hvad han sedan tog sig för?»

»Jaa, och si det var nog detta, att karln kom tillbaka och bar bort nå’nting på ryggen åt ladan, nå’nting som var långt och hängde neröfver’n.»

»Kunde ni anse, att detta var ett får?»

»Ja, förmodligen!»

Här föll kommissarien i grubbel, hastigt slagen för pannan af sväfvande aningar. Således hade denna Larslund också haft något bestyr i ladan samma julaftonkväll. Måntro icke detta stod i något sammanhang med den mystiska inkvarteringen? Och i så fall hvilket?

»Ni ha kanske tid att följa mig bort till ladan, så ska’ vi visitera den?» föreslog han.

»Åja, det borde väl snart stå på,» tyckte Gullik och Hindrik med någon tvekan.

Framkomna till ort och ställe, anmärkte bönderna genast det djupt nergräfda rede, där kommissarien själf hade tillbringat sin ödesdigra julnatt.

»Här har nog skorfven där haft fårkropparna ändå!» kom det på en gång ur dem med all tvärsäkerhet.

Kommissarien hade sin gifna tanke för sig men förteg den visligen.

Här syntes tydeligen, att någonting kullrigt hade legat; det kunde alltså ej vara något tvifvel, ansågo bönderna. Men hvart hade nu den skorfven flyttat bort dem? Ladan undersöktes noga, men där fanns märkbarligen ej något annat gömställe för tjufgodset, ty höet låg alldeles orördt. Dock, när synemännen voro på väg att lämna ladan, hittade Gullik ett blänkande föremål i julnattsbädden.

»Hä, hvad är det här för slag?» Det var ett finpressadt cigarrfodral af läder. »Och här står kommissarien själf namnskrifven, inte annat jag kan si?»

»Jaha, d’är jämnt skägg, det!» biföll Hindrik efter en titt.

»Hå, mitt cigarretui! Hur f—n kom detta hit?» utbrast kommissarien skamsen. De andra två skelade på honom förundrade med misstänksamma ögon.

På hemvägen och allt framgent förföljdes åklagaren af en seglifvad, olöslig gåta. Om Larslund hade kommit med fårkropparna, sedan kommissarien var nedbäddad i höet på julnatten, så skulle han ovillkorligen ha trampat i kommissarien och väckt honom, ty redet låg alldeles framför dörren. Hade åter kommissarien ditförts af sitt öde efter Larslunds besök, så skulle han själf i sin ordning ha kommit bums upp i fårkropparna. Ingendera delen syntes trolig. Hade nu grubblaren varit en man med vana att omutligt draga slutsatser, så skulle med ens ett ljus ha gått upp i Österland: att han själf och Larslund kommit till ladan samtidigt. Men »det praktiska lifvets män», såsom de kalla sig, äro sällan snörda i logiska stöflar. Och som en ursäkt för kommissarien får väl tjäna, att han i alla händelser ej kunde finna en rimlig plats för dessa inbillade fårkroppar, som tillkrånglade historien.

För öfrigt tillstötte en ännu konstigare sak. Tiden gick men mot all förmodan spordes aldrig ett knyst till skvaller om den mystiska inkvarteringen. Dessa gåtor togo den arma tankekraften i anspråk till den grad, att hufvudet värkte, och allt emellanåt trodde grubblaren sig nära däran att blifva svag uppi allt grubbel.

Emellertid tillkom nu, att rike Stor-Elias anmälde sig som målsägare och uttog egen stämning å Larslund för fårastöld. Så att här tycktes ej annat återstå för allmänna åklagaren än hålla fullt på inslagen stråt.

IV. Oförmodad vändning. Hvem som upptäcktes vara fåret.

Då Larslund kom sviktande inför tingsbordet under ett sorl af spänning i den packade åhöraremassan, så tyckte nog folket mest, att den långgänglige gamle stackarn var färdig att gå af på midten för bara ångest och bedröfvelse.

Karln var tydligen röjd af samvetet, innan domarn ännu sagt ett ord, så att här skulle man få se på själfvaste storeländet, som ganska hjärtligen välunnades smulgråten och religionsvinglaren Larslund. Så mycket säkrare syntes den lille åklagaren och den reslige Stor-Elias. Det var en i det offentliga lifvet mycket högviktig karl med en stor, snörflande snusnäsa och ett kostligt, högtrafvande språk, som emellanåt högg i sten på både svenska och utländska konstord, och brukade härmas och utskrattas af de skollärde.

Efter inhämtande af kärandenas berättelser, sporde domarn med en skarp blick på olycksfågeln: »Nå, karl, är det sannt, att du har stulit fåren, karl?»

»Neej då, gubevare mig!» huttrade Larslund i sin jämmerton. Sorl i massan: »Jojo, si den skorfven tänkte neka ändå!»

»Men åberopade vittnen ha ju sett dig på julafton, när som du kom dragande en kärra med fårkroppar till närheten af ladan där!»

»Ja, nog drog jag kärran, men si fårkroppar var där inte.»

»Hvad hade du i kärran då?»

»Några fårskinn, kära goa herre!»

»Hvarför skulle du vara ute och dra’ dem på julafton?»

»Käre goa herre, det törs jag inte tala om!» Sorl i massan: »Jo si där gick skorfven hans och dabbade sig med tvetalan!»

»Törs du inte?» skar domarn igenom med skärpt röst. »Detta bevisar, att du ej var stadd i rättskaffens ärende, karl. Och vidare, när som vittnena närmade sig, så sprang du i väg från kärran bort mot ladan till. Hvarför gjorde du så?»

»Käre, goa herre, det törs jag inte heller säga, då allihop stå här och hör på.» Löjesorl bland åhörarna.

»Nenej, det är lätt begripligt,» insköt domarn med obarmhärtigt eftertryck. »Och slutligen ha dessa vittnen sett dig släpa någonting långt och hängande på ryggen från kärran till ladan. Hvad var det för slag?»

»Käre, innerligen goa herre, det törs jag rakt inte tala om för alle man, som hör på.» — Här måste nämndemännen instämma i menighetens åtlöje. En hvar hade väl trott denne Larslund mer slipad än så!

»Det var en fårkropp, naturligtvis!» dundrade rättens ordförande.

»Ja det var själfklart en fårkropp!» försäkrade med all ifver äfven åklagaren så lent.

»Nej, ingen fårkropp, så sannt jag står här!» jämrade Larslund.

»Må se, må se!» snörflade Stor-Elias. »Jaha, det må visserligen ha varit species fårkropp, jaha en fårkropp, jaha.» Hvarpå Stor-Elias snöt sig i all ljudlighet med en stor röd duk och snörflade i sig en ny pris ur silfverdosan.

»Han nekar emellertid,» insköt domaren. »Äro åklagarens vittnen tillstädes?»

Gullik Persson och Hindrik Andreasson lomade fram till bordet, men på samma gång framträdde ur tingsmenigheten två karlar, i hvilka Larslund med häpen fägnad igenkände björnskytten Walther och baptisten Strandman. De förklarade sig ha reda på, huru det var fatt med dessa fårkroppar, visade länsstyrelsens pass, styrkte sig vara vittnesgilda och åberopades af svaranden som vittnen.

»Finnes jäf eller anmärkning mot vittnena?» Och Larslund skälfde till svar:

»Ja, då har jag nog bara den anmärkningen, förstås, att Gud bevara er, karlar, om ni svär på, att det var fårkroppar. Käre gulla er, gör inte eden på det! Käre gulla er, låt bli, för då svär ni bort edra odödliga själar för tid och evighet!»

»Detta är ett försök att tubba vittnena inför rätta, men intet jäf,» afhögg domarn.

»Ja men, käre gulla er...»

»Tig, karl! — vittnena lägga två fingrar på Bibeln!»

Gullik och Hindrik vidhöllo sin uppfattning. Nog var det fårkroppar i kärran, fast en af dem var ett ganska stort får. Hvad Larslund kånkade på ryggen fram till ladan syntes inte heller så olikt en fårkropp. Och på tal om synen af ladan ville de för all fullständighet omtala, att kommissariens cigarrfodral anträffades just där fårkropparna troligtvis hade legat gömda.

Ordföranden fäste en misstänksamt forskande blick på åklagaren och sporde:

»Nå, hvad skulle så’nt betyda för det här målet?» Vittnena kunde ej ge något bestämdt svar. Och så blef svaranden åter ansatt:

»Du har hört hvad vittnena intyga! Det var alltså fårkroppar i din kärra ändå!»

»Jajamen, men jag har ju så innerligen bedt och förmanadt dem att inte svära bort sina odödliga själar på detta!» undskyllde Larslund.

»Jo, du har stått här och sökt tubba vittnena, du! Nu skall du göra reda för, hvar du fick tag i fårkropparna och hvar du gjorde af dem!»

»Då är väl ingen annan råd, än tala om huru det var!» kved Larslund under förväntansfullt sorl bland rätten och åhörarna.

»Det skulle du ha gjort genast!» påbredde domarn. »Nå, fram med sanningen nu då!» Och så framhuttrade Larslund i all jämmerlighet:

»Ja, det var nog skamsägandes ingen annan än länsman, som jag drog i kärran under fårskinnen. Och densamme var det nog, som jag bar till ladan, för att härbärgera’n där under julnatten.» Dämpadt sorl och förlängda uppsyner i hela tingssalen.

Se så där, nu var gåtan löst för åklagaren, men uppbygglig kändes lösningen ej. Det blef ett surr för hans öron och som en drucken höll han på vingla till framöfver bordet. Den tappade fattningen framkallade isande tystnad, full af slående aningar. Det var kändt, att befallningsmannen var försvunnen under julnatten och kom hem på juldagen, fullbelamrad med höboss öfver pälsen. Ja, kanske till slut så...

Larslund fick emellertid jämra fram sin julaftonshistoria under betänksamma miner hos rätten och dess ordförande. Därpå inhämtades jägarns och baptistens vittnesmål, som i allt väsentligt understödde svarandens sak. Det var den nu igenkände länsmannen, som de själfva lagt upp i kärran åt Larslund och öfverbredt med fårskinn. Båda hade alldeles riktigt tyckt, att det syntes snarlikt fårkroppar i månskenet. Men Larslund hade missledt dem om personen och sagt, att den öfverlastade var »handlarn västpå mon».

»Hvarför gaf du dig att säga så, om det nu var länsman?» ansatte domarn åter. »Hvarför kunde du ej först som sist säga, hvad du hade i kärran?»

»Herre hjälpanes, käre goa herre,» kved Larslund. »Huru kunde jag ge mig att skinnera en så hög herre och ställa mig i omak med själfvaste länsman!»

Gullik och Hindrik framkallades på nytt, hördes åter om fårkropparna, men sväfvade på målet och sackade allt hvad tygen höllo.

»Ja, om jag inte hade bedt och förmanat dem så innerligen att inte svära bort sina odödliga själar!» ylade Larslund till allmän skrattfägnad. När det slutligen kom till cigarrfodralet voro vittnena fullkomligt sadelfasta och veko ej en tum.

»Hvad säger nu åklagarn själf om denna historia?» lät domarn snäft. »Två vittnen ha yttermera återfunnit ett åklagarn tillhörigt cigarr-etui i ladan!»

Nu begrep en hvar till fullo, att länsman kunde hälsa hem, men här var ej annan råd än se morsk ut. Det käcka svaret kom, mött af allmänt löjessorl:

»Jag yrkar högsta ansvar enligt lag på denna karl för hans missfirmelse inför rätta. Här har ju två vittnen sett karlen kånka något liknande ett får...»

»Och det fåret var tydligen allmänna åklagaren själf!» afbrände domarn. »Att komma och traggla med dylikt elände till åtlöje för ordningsmakten! Karln har tydligen velat hålla tyst med allt... i någon slags grannlagenhet eller rädsla för åklagaren, hvars lefverne för öfrigt är en känd visa i orten. — Ha parterna några slutpåståenden?»

»Joho,» svarade Larslund så kvickt, »si jag hade nog tänkt hasa efter den här rika karln, som tjyfstämde mig. Jaha, si, får jag inte ut min förlikning, så...»

Stor-Elias blef vid denna vändning märkbarligen riktigt het om öronen. Saken kunde möjligen gå lös på fästningsarbete och i all hjärtängslan började han framsnörfla:

»Må se, må se! Jag vill allernådigast och gunstbenäget insinuera hos den underdåniga och vällofliga häradsrätten, att, eftersom jag tydligen hafver hoppat i galen tunna, mig må förunnas tillfälle att här å tingsstället med Larslund konferera om en skälig förliknings ingående och sedermera under dagen instrumentet häröfver ingifva. Må se, må se, jaha, si detta är mitt gunstbenägna yrkande.»

Detta bifölls och parterna afträdde, åklagaren och Stor-Elias med minen hos dem, som ätit upp nådeåret för räfven, Larslund med en from suck, ett litet plirande illflin. Och vid de fryntliga minerna hos de många omstämda fienderna framhuttrade han:

»Joho, go’ vänner, si så där går det för dem ogudaktigom. Om jag ändå inte hade bedt och förmanat dem så innerligen att ta sig till vara! Till det öfriga ska’ ni mest få se, att jag nog får mig ut en liten bra förtjänst på det här!»

V. Slutet. Larslund dyr vid förlikningen.

Sist återstår, huru den store smulgråten Larslund, med den gladt skinande Strandman vid protokollet, satt i vittnenas rum bland en skara åhörare och tog ut sin förlikning af Stor-Elias. Detta blef en minnesvärd historia.

»Si, det har nog skridit efter för mig så bedröfligt i dessa tider,» började Larslund med sitt långsäfliga gnäll under aningsfullt skratt i laget. »Så att först vill jag nu ha mig ut en tusen riksdaler nu då, förstås.»

»Det var mig en fördärfvad tomhund!» utbrast Stor-Elias ända öfver sig på rent landsmål.

»Och se’n så vill jag nog, förstås, ha ut bakre hälften af storgrisen eran nu till jul. Jag har nog hört, att ni ha en bra storgris. Så att jag vill nog ha ut bakre hälften af grisen, förstås, jaha... och så alla fyra föttren, förstås!»

»Ska’ inte Larslund ha ut rumpskrufven också?» undrade en åhörare under allmän skrattsalfva. Larslund låtsade ej höra de ogudaktiges begabberi utan gnällde vidare helt oberörd:

»Så vill jag nog ha mig ut en riktigt rejäl skrufnafvare, förstås. Och se’n så behöfver jag nog få mig ut en ny gråvadmalsrust.»

»Jaja, den som köper korfven af hunn, får nog ge’en smöret för bara korfstickan,» fick Stor-Elias fram, redan svettig af ångest.

»Och sedan vill jag nog ha mig ut tolf mark korf och ett pund smör!» kvitterade Larslund något illflinande och nästan dränkt af skrattet. »Och så vill jag nog ha mig ut ett par stora och rejäla knästöflar och så fem skålpund ister att smörja dem med; äfvenså en branog rejäl oxhud ska’ jag förstås ha ut.»

»Det var mig den värsta tomhund!» våndades Stor-Elias. »Låt’et nu vara slut en gång, människa!»

»Ni lär ju ha bra utaf lin,» ylade Larslund, döf och blind. »Så att jag vill nog ha mig ut en fem pund lin. Och ull ha ni; så att jag vill nog ha mig ut en tolf mark ull; si strumporna mina ä’ mest slut och den ull, som blir öfver, kan jag nog afyttra, förstås.»

»Börja nu på och ge sig, Larslund!» sorlade åhörarne mangrant.

»Nej, tiggarn som kommer på häst, han rider nog helst i sträck,» framslängde offerbocken med stora svettdroppar i pannan.

»Och så kom jag just i håg, att jag vill nog ha mig ut en bra fotsack och två selapinnar.»

»Tag en hel tunna på en gång, Larslund!» manade ett kvickhufvud under fördränkande åtlöje.

»Och så vill jag nog ha mig ut en tunna strömming nu till jul, och en mark hundister för min sjuka mage; jag har hört, att ni ha rejält hundister. Hundra knäckebröd, få ni bära hem åt mig, förstås, och en lax ska’ jag nog ha ut till nästa midsommar, förstås. Ett grenljus få ni ge mig nu till jul och en tolft tjockkakor. Lutfisken ska’ jag också ha: ett halft pund lutfisk, så att det räcker nå’n tid. Sedan så behöfver jag nog en tolf famnar ved; ett par nya trygor få ni nog ge mig. Och så, ja ge mig nu si...»

Stor-Elias gaf de obehöriga en vink att tiga, ty allt deras gäckeri ledde endast tomhunden till nya ingifvelser.

»Joho, si jag skulle nog ha mig ut en tre hundskinn för att laga hundskinnspälsen min,» ihågkom Larslund. »Och så skulle jag nog ha mig ut en tunna strömming...»

»Men Larslund har ju redan tagit ut en tunna!» påminde alle man.

»Jaha, si då säg’ jag väl två tunnor nu då, så att jag vill nog ha ut två tunnor strömming på det viset,» långgnällde Larslund och Stor-Elias utbröt förbittrad:

»Här stå ni bara och hjälper snålhunden här ideligen på trafven!»

»Och så ge mig nu vidare si,» sa’ Larslund, oberörd af skämt och allvar, pressade långsamt sin tröga eftertanke och framgnällde slutligen:

»Joho, si det var så rätt! Si Herren lofte mig alldeles nyss, då jag stod i min begrundan, att jag äfvenså skulle ha mig en tolft mjukkakor. Jaha, och så en riktigt bra’en fäll...»

Jag vet icke rätt, om Larslund hunnit uppräkna sina fordringar ännu i den stund, då detta skrifves.