INFÖR DE TRE EXCELLENSERNAS DOMSTOL MINNE FRÅN TROLLDOMSRÄFSTERNAS DAGAR

I. Järker-Mäldare.

Det är nu åtskilligt mer än tvåhundra år sedan en formlig skräck uppstod öfver vida Norrland för det yttersta mörkrets gränslösa tyranni, som i sällsamma klagomål till öfverheten erkändes hafva öfverskridit alla tillbörliga gränser.

Till andra vittnesbörd därom hörde äfven följande sak.

Någonstädes på den ångermanska nordanälfssidan lefde Järker-Mäldare med sin barnlösa hustru i backstugan.

Nere i skogsdäldens djup, vid vattenfallet, hade han en kvarn, som en tid skickat sig likt andra kvarnar och malt säd åt både ond och god.

Men denna jämlikhet upphörde, när hjul och stenar en vacker dag ej rördes för säd åt ockraren Peder Bröm, som i sådan måtto syntes träffad af gudshanden.

Nu skulle man kanske frestas tro, att den rättsinniga kvarnen blef i tillbörlig ära hållen och öfverlupen af mäld. Men det blef icke händelsen.

Skrämda kunder förde icke mera dit en påse. De lade säkert hand vid egen barm och mindes nog, att icke en rättfärdig finnes.

När så den arme Järker såg sin näring all tillspillogifven, då hörde han en stämma ropa så ur kvarnen:

»Tre raska piltar skall du få att draga hop din ålders födoråd!»

Ett år vid lag gick om och dödfödd kom till världen Järkers första son.

Fadren fann ej skäl att söka prästens läsning, som till döden skulle viga hvad som ännu icke smakat lifvet. När han då på skogen jordade med sonen det besvikna fadershoppet, sade han i bitter ton:

»När du hvilat dig i åren sju, så kan du stiga upp och tigga mat åt far din!»

Tre år förgingo.

Andra sonen föddes också död till världen.

Då fadern jordat honom vid den förstes sida, sade han med sorg i tonen:

»Då du kommer dig i tiggaråren, så kan du stiga upp och hjälpa brodern dra hem hans börda.»

Fem års tid vid pass gick ännu om. Då föddes tredje sonen, men ej med mera lif än de första två. Vid hans graf i brödrens rad föllo fadrens ord som så:

»Den hjälp jag skulle få af dina bröder blef nog snöd. Tag rätt på dem, så vidt du kan, och hjälps åt alla tre att skaffa mat till gårds!»

Tiden gick, men inga söner föddes mer i torpet.

II. Rike-Järker.

Hvad åren ledo, spordes allmänt tal, att Järker, arme mäldarn, gick ej längre med tiggarpåsen ned åt bygden, snörd i svältrem.

Nej, alla visste nu berätta, att han tog sitt matbehof från farstusvalen ur ett tretal aldrig tömda strytor, som stodo bakom dörren där och aldrig fylldes på af honom själf[1].

Rättnu blef han karl att återgälda hjälp och hjälpa andra, blef välburgen, rik och snart en mäktig man i orten.

Men det fanns folk, som länge skådat ned i egna strytor för att där förklara Järkers välstånd.

Och hvad de sågo, det var idel minskning!

De gingo så till länsman, men denne vän åt Rike-Järker brydde sig ej om den saken.

Så hade någon skarpsynt gumma märkt, att Järkers svale hade trenne gluggar, en vid hvarje stryta.

Saken blef anmäld för länsman, men han, den Rike-Järkers vän, lät saken vara.

Då lade sig två grannar en natt på spaning i skogsbrynet strax vid Järkers stuga. Mycket riktigt sågo de med långa mellanrum tre nissar, som i röda lufvor kommo utför stigen, tömde sina påsar hastigt genom hvar sitt sprund och styrde färden sedan genom torpet bort mot andra sidan, den minste först, den medelvuxne därnäst och den störste sist i raden, såsom skäligt var med skilda åldrars flinkhet.

När den saken blef anmäld för länsman, då kunde han, så vän han var med Rike-Järker, icke längre låta saken vara.

I dryckeslag på tu man hand förde han på tal den frågan, huru Järker blifvit riker karl.

»Ja, om du detta finge veta, skulle byxen falla af dig med detsamma,» lydde svaret.

»Nå, men huru då?» ville länsman veta.

»Ja, du skall tro, att lathundarna deras kommo alla tre en natt, den ena före och den andra efter, ville hafva ledigt på skärtorsdagskväll, kröpo såsom maskarne, du vet, och bådo...»

»Nå hvad sade du?»

»Jag sade som så, att om de måste dra till gårds, så var det bara deras skyldighet, förstås, och därmed jämt!»

Dagen därpå, efter kort samråd med själaherden, måste länsman gå däran och häkta Rike-Järker.

Så kom han in för kyrkorådet, men de hade ingen råd med honom där.

Han inställdes sedan för lagläsarn och tingsrätten men de hade ingen råd med honom där.

Omsider fick han stå till svars för själfve doktorn och kapitlet, men det synes tydligt att de icke heller funno någon råd med honom där.

Och Järker måste då, när allt kom vida, få sin frihet åter, blef med dagarna allt mera fruktad, rik och oåtkomlig.

Men hans öde hängde öfver honom och hvad tiden led kom dag och stund för råd med honom äfven.

III. Båtsman Getings onda körfärd.

Kronobåtsman Geting, som också var rättardräng hos prosten, vällärde herr Peder, var ute på en körfärd, som blef honom ond att minnas så länge han lefde.

Olyckan ville, att han skulle hinna upp en vägfarande yngling, som helt förnöjd och tarflig satt på sitt kramlass efter skaplig häst med uppknuten svans. Karlen var, efter alla tecken, en »vägaskojare», ty för gårdfarihandlaren hade samtiden blott detta namn, som redan då stod på gränsen till skällsord.

»Hvad har du egentligen för brådska?» sporde skojarn från sitt lass och tillade: »Kronskjutsen är i väg, om du vill veta!»

»Kronskjutsen?» upprepade Getingen förvånad. »Han for för länge sedan och bör väl rättnu vara långt söder genom världen?»

»Hånej! Då skulle jag inte ge mig så god tid för att hinna honom.»

»Skall du med kronoskjutsen då?»

»Måtte väl det! Går alltid rappare med handeln vid slika tillfällen.»

»Huruledes då?»

»Huruledes? Du begriper väl, att en hop af kronogodset förfares genom hål på säckar och sådant mer. Och hvilken är då mer äreboren att ta vara på smulan än bondestackarn som skjutsar? — Nenej men du! Snigeln flyger inte fort på tjärad sticka, vest du, och vid färjan drar det nog om.»

»Jaså, är det på sådant vis!» utbrast Getingen förtretad.

Han såg skojaren ganska omildt an, liksom denne varit skulden.

»Nå, hvad olycka dref dig ut i världen att skinna ärlig mans svett?» utbrast han.

»Litet hof tycks du ha,» svarade skojarn, »men med den smula som är kan du höra på och döma själf. Sju år gammal var jag, då jag drefs ut att tigga mat åt far min, hade dittills legat och vräkt i mullen. Två veckor blef jag borta och redde mig godt, det drog ut fyra, men hälsan och brödfödan hängde efter, år efter år förgick, men vägen bets inte för det. Visst är jag tvungen ha hem någon påse då och då som hastigast åt gubben i svalen, men fjorton år ha nu gått, sedan jag gaf mig ut och nu åker jag efter egen häst på det lilla jag har kraflat ihop. Jag lämnade min olycka hemma, men din sitter bakunder hjulåsen och grinar som en fuling.»

»Hvad är det du säger för slag?» frågade Getingen förfärad.

»Hvad jag säger? Om du hade något vett, så skulle du väl se, att hästen din har varit ute för ondskan.»

Getingen häjdade kampen, steg af och ville veta råd af den skarpsynte skojaren. Denne var icke sen att gå tillhanda med sina förvetna funder i läsning och annat, men då han slutligen förklarade mödan undanredd, kom en hjärtlig språksamhet i gång och ledde till handel, mycken handel, långvarig handel, så att köparen, med all sin beslutsamhet uppkallad, hade sig skyndsamt i kärrstolen och satte hästen i fart.

»Du skall väl åtminstone veta, hvem du har handlat med, ifall vi skulle råkas en annan gång?» ropade skojaren bakefter.

»Ja, det bits väl inte att höra,» svarade Getingen med oförminskad fart utan att vända sig ens. Den andre ropade efter honom:

»Jag heter Järker Järkersson och är son åt Järker-Mäldare här nordanälfs, ifall du hade någon påse att mala hos honom.»

»Gud bevare mig för det och allt ondt som i världen finns!» hviskade Getingen bäfsamt för sig och dref på hästen allt hvad denne förmådde, till dess skojaren var alldeles ur sikte.

Under grubbeltankar på detta möte ledo vägens stunder om. Den åkande hann så upp en gosse, som bar sin lilla kramsäck och hade mäkta brådt.

»Hvad är du för en och hvad brådska regerar dig?» sporde Getingen myndigt.

»Har brådska nog,» lydde svaret. »Tänkte hinna kronskjutsen vid färjstället och följa söderut.»

»Hvad har du med kronoskjutsen att göra?»

»Handla med bönderna förstås! Och alltid finns där plats för min påse, om jag talar beskedligt med dem.»

»Huru bar det till, då du vardt utkastad på vägen då?»

»Jo, då jag var sju år gammal, gick jag ut med tiggarpåsen för att ta rätt på äldre brodern. Jag var ännu på långt när inte född då han gaf sig ut, men huru jag nu har farit mina vägar fram, såg jag aldrig en skymt af honom. I alla fall var jag tvungen ha hem någon påse som oftast till gårds och inte föder en sig heller med att söka land och rike igenom. Och stackars den tiggare, som ingenting har på säckbotten när ålderdomen nalkas. Knåpigt är det nog att ta sig upp, men jag bär hvad jag äger. Då förstår du också, att jag äger hvad jag bär. Det kan icke hvar man säga och allraminst du.»

»Hvad är det inte jag kan säga?» sporde Getingen förvånad.

»Du kan inte säga att du rår om spännhöskorna på dina skor.»

»Skall du säga mig det, killing?»

»Ja, det veta ju hela sju kyrksocknar, att du lånar dem af drängkamraten, som ogärna ser att du sliter ut dem. Då kan du gärna passa tillfället och köpa dig två par, ett för dig själf och ett för de gamla, som du nötte ut för fjolårsdrängen.»

Getingen hade aldrig kunnat tro, att hans svaghet blifvit så vidtkunnig, köpte skamsen de bjudna höskoparen och sade:

»En munvig sälle är du efter åren, men hvad är du egentligen kommen af?»

»Jo, jag är andre son åt Järker-Mäldare nordanälfs, ifall du vill komma ihåg honom med en påse mäld nångång.»

Vid detta besked fick Getingen fart på hästen, så att det bar af i halft sken en sträcka bortåt, men saktade farten med inträdande sinneslugn.

I aftonskymningen syntes en tiggarpojke helt arm och späd halfspringande med bara fötter vid vägens kant. När nu den körande kom jämsides, tog äfven trasvargen ut sitt lopp och sprang vid sidan.

»Hvad har du för brådska?» sporde Getingen omisstänksamt. »Är du kanske rädd att inte hinna hem till kvälls?»

»Jag skulle följa med kronskjutsen, förstås. För där är alltid en hop godt, som kryper ut då nån säck går sönder,» sade pojken.

Getingen kände ond aning och fortfor:

»Hvad är du för en? Hocken rår om dig?»

»Jag är yngste pojken åt Järker-Mäldare. Skulle ut och ta rätt på de äldre för att hjälpa dem till gårds med maten.»

Ännu en gång tog båtsman Geting ut den fart som hästen gaf, men Järkers yngste son höll jämt vid sidan, blef alltmer fördunklad, märktes snart ej mer än genom föttrens hvita strimma och försvann som prassel i de fallna löfven, liksom rörda af en häftig väderil bortgenom dalen.

Efter en stund slängde Getingen sista kopparslanten ned på vägen.

»Skall ha sin tull den där också, ty annars går det aldrig väl,» sade han och tillade:

»Tokigt var den ute, som mötte någon af Järkers pojkar; tokigare var att möta alla tre, men det tokigaste af allt var, att den som lette gick förut.»

Flere gastar voro ej i väg den kvällen, men dagens otur var för stor att icke afla en olycka vida större, såsom båtsman Geting nog fick sanna.

IV. Rannsakning och dom.

År 1675 på vårsidan hade den norrländska stiftsstaden besök af »tre stormäktige och högförnäme riksherrar».

Det var riksrådet gref Johan Gyllenstierna, riksrådet gref Gösta Posse, riksrådet och generalguvernören gref Göran Sperling.

De ha kommit som kunglig kommission att rannsaka landets beskaffenhet i gemen och särskildt hvad som rörde det yttersta mörkrets svåra öfvervälde.

När nu de tre grefliga excellenserna med nödiga bisittare af prästerskap och ståndsöfverhet sutto till doms inför menige män i lärdomsverkets stora högtidssal, på de tre grefvarnes minnesvärda dag, instäldes bland andra fängslade i tur och ordning äfven Rike-Järker.

Som hans procurator framträdde då den latinkunnige fältskären Olof Wolff, »som den dagen var nykter», säger protokollet elakt nog om honom.

Då nu gref Johan Gyllenstierna sporde hvad ondt den mannen gjort, dröjde landsfiskalen tveksam, ty deras excellenser hade varit gudlöst klentrogna mot hans argumenter dittills.

»Hvad hafven I att förebära mot den mannen?» lydde frågan åter.

Då kunde menigheten icke tiga utan bröt ut i skilda stämmor så:

»Han förgör vår bergning! Han drager vreden öfver landet! Han har trollat sina barns själar till bäratomtar!»

Hans grefliga excellens ville nu veta hvad en bäratomte var.

Där satt i laget som ett skinande lärdomsljus magister Haqvinius Bohlin, stiftets andre rangpräst, af kunglig ynnest benådad med två kronohemman såsom prebendeförstärkning. Han reste sig nu och svarade:

»Här i landet existerar, att de gudlöse inbesvärja orena andars lif i döda ting och såmedelst skapa sig tjänare att skinna sin nästas äring.»

»Nå, hvad tror I om den saken, herr magister? Existera dessa bäratomtar?»

»Jag måste tro, hvad jag har sett!»

»Har I då sett någon bäratomte?»

»Visserligen har jag så!»

»Huru såg han ut?»

»Som ett blodrödt nystan.»

»Vid hvad tillfälle såg I honom?»

»Han kom hvinande ut ur härbergets glugg öfver ryggen på min häst. Denne blef också grufligen skrämd, istadig och förstörd efter den betan.»

De tre excellenserna hade, som man nogsamt märkte, intet begrepp om en bäratomte och då kunde det icke heller förundra någon, att de föga trodde på en sådan. Det var just rätte karlar öfverheten skickat till landsrannsakning! Allt hvad nu kom fram om sprunden, nissarne och minskningen i grannarnes strytor blef nog till protokollet fördt, men blott som »ren vidskeplighet förutan fundamenter».

»Hvad förehade du när du nedgräfde dina barns lik i skogen? Är det sannt, som dessa säga, att du var sinnad städja deras själar som bäratomtar?»

Så lydde frågan nu till Järker och han berättade de harmsna ord han fällde, när han såg sig sviken i sin tro på kvarnens rå, hvilket nu på sådant vis fick rum i protokollet.

»Nå, hvad skulle då ett kvarnrå vara?» sporde nu hans excellens.

Det var just en dråplig fråga af en så hög riksherre, men svaras måste och hvad hvarje fem års pojke visste, detta fingo äfven deras excellenser veta.

»Summan är att denne man bekänner sig hafva trott på ett s. k. kvarnrå och jordat sin hustrus dödfödda barn på skogen under ord af gudlöst gäckeri med religionen,» sammanfattade gref Johan Gyllenstierna.

Men mot en sådan hufvudsumma framkommo nu från prästerskap, ståndspersoner, tjänstestat och allmoge hvarjehanda ifrande gensagor.

När då landsfiskalen hörde sådant medhåll, tog han ord i munnen och begärde vittnesförhör med kronobåtsman Geting.

»Hvarom skall han vittna?» lydde frågan.

»Att dessa tomtarne äro verkelige och stryka landet omkring att skinna hvar och en som kommer i deras väg.»

Allmänt bifall hördes nu i salen och gref Johan Gyllenstierna synes hafva blifvit rätt villrådig i sin otro.

»Medgifver svarandeparten detta vittnesmål?» frågade han och latinlärde fältskären Olof Wolff, som hittills tegat, svarade:

»Eders höggrefliga excellens! Vi insinuera oss gunstbenäget uti eders höga nådes amplissimam protectionem, att detta testimomum må statueras, hvilket endast lärer promovera causam nostram, i ty att dessa tomtar, som ovedersägligen tillhöra min principali, icke lära bedrifva annat handtverk, än en ärlig köpenskaps slöjder och ingen skinna, såsom vittnet lärer kunna relatera.»

»Förstår du ock hvad denne man säger?» lät frågan till Järker och han frånsade:

»Nej, jag är, förstås, inte lärd i latinskan.»

»Han säger att dessa tomtar, som de tala om, verkligen tillhöra dig. Säger också du detsamma?»

»Ja, nog ser jag, att maten finns i strytorna alltid,» bekände Järker och hela salen fylldes af starkaste sorl.

»Tror du också, att dessa bäratomtar ha dragit maten i dina strytor?» lät frågan vidare.

»Ja, inte har han kommit af sig själf heller,» medgaf den fängslade åter och sorlet uppsteg på nytt. Nu såg han sig om på de talrika anklagarne och fortgick:

»Jaha, men si bäratomtar är det, så visst Gud bevare mig, inte, utan bara lyckotomtar. Det kan vederfaras hocken som helst att få sådana i gården, för det är nånting som kommer af sig själf, utan att en förtappar sig med det som ogudeligt är.»

»Eders höggrefliga excellens!» krystade landsfiskalen. »Det är med dessa undflykter som karlen har slingrat sig undan vid rannsakningen för kyrkorådet, tingsrätten och högvördiga domkapitlet. Dock har han hittills aldrig fuller erkänt sig hafva lyckotomtar. Värdes nu gunstbenäget tillfråga honom, huru han så noga kan pretendera, att det icke fastmera lär vara bäratomtar, som han har.»

»Ja du hör frågan! Huru kan du så noga veta att det inte är bäratomtar, som du har i gården?»

»Jag har aldrig lagat till någon sådan, höge herre!» svarade Järker enkelt och därmed var landsfiskalens tillämnade snara sönderhuggen, ty på fråga erkändes allmänt, att en bäratomte måste tillagas af sin ägare med tillhjälp af nattvardsbrödet, hvaremot ingen kunde säga att en lyckotomte stode på minsta vis under mänsklig makt.

Emellertid tycktes nu hans höggrefliga excellens hafva skattat tillräckligt åt skämtlynnets fordringar eller fått nog såsom lärogosse i de fördolda tingen.

»Kronobåtsman Geting träder fram!» befallde han.

Den framkallade hade i näfven en skrift, som prosten herr Peder hade satt upp åt honom af åberopadt skäl, att mannen visat sig hafva klen husförhörsfattning och lätteligen kunde förvilla sig inför så höga herrar.

Denna skrift om Getings onda körfärd genomgicks i all dess vidlyftighet och bejakades trovärdeligen. Blott en sak, som prosten herr Peder utelämnat, fick Getingen lof att för samvetseden lägga till. Det var att han utkastat slanten såsom offertull till beskärm mot det onda.

Detta skulle Getingen icke hafva gjort, ty landsfiskalen tog genast tillfället i akt och yrkade ansvar på Getingen för signeri.

»Vittnesmålet är ju för den upplyste af null och intet värde utom hvad vittnets egen bekännelse angår!» utlät sig gref Johan Gyllenstierna och hugnades med bifallsnickar af de två andra »upplyste» vid bordet.

Parter och vittne voro hörda, öfverläggning företogs och dom afkunnades.

Båtsman Geting, hvilken utkastat sin offerslant såsom beskärm mot det onda och ej hållit sig till lefvande Gud, såsom hans åliggande varit, skulle slita fyrtio par spö och stå uppenbara skrift.

Järker-Mäldare, som i förakt för den kristna församlingens heliga bruk nedgräft sin hustrus dödfödda barn under hädeligt gäckeri, dömdes att mista sin vänstra arm.

Den blodrostiga källskriften säger intet mer än det anförda. Och för att där läsa hvad som läsas kan mellan raderna, har man emellanåt fått tillgripa föreställningens belysning.

En viktig sak återstår ännu att tillägga såsom slutord.

Granskar man landsbödelns och landsprofossens räkningar från denna tid, så rik på förtjänst för dem, så finner man ingenstädes namnen på Järker-Mäldare och båtsman Geting såsom föremål för deras handräckning åt domarmakten.

Dessa domar kommo, med andra ord, icke till verkställighet.

Det är då genomskinligt att de dömde, såsom ej ovanligt var, undflydde straffet och, hvad ännu vanligare förekom, sällade sig till rymlingarne mot Västanfjällen.

Rymlingarne var ett folk, som byggde och bodde i obygderna där, under fiske, jakt och begynnande odling, efter egna samhällslagar och oberoende af den öfverhet, hvars utstötta men oåtkomliga olycksbarn de oåterkalleligen voro.