FRÅN GRÄNSLANDET I NORDVÄST MINNESRELIKER FRÅN ETT STRÖFTÅG

Under sommaren 1906 företog författaren häraf i sällskap med en ung journalist inom Västernorrlands län ett längre ströftåg efter västgränsen till de tre nordligaste länen. Därunder fördes till boks en hel riklig skörd af anteckningar om gammalt och fornt. Af dessa kulturella ortminnen skall man här nedan meddela åtskilligt, som rör Jämtlands nordligaste fjällhörn jämte ett och annat, som står i närmaste sammanhang därmed äfven inom det öfriga gränslandet.

I Frostviken, Jämtlands nordligaste fjällhörn, omtalades åtskilliga sammanstötningar, som i gammal tid förekommit mellan de äldsta nybyggarne i detta gränsland och de här sommarvistande lapparne, hvilka tilltrodde sig den uråldriga rätten till landet.

Den förste nybyggaren, som trängde upp ofvanför Gäddedet, Frostvikens nuvarande kyrkoby, fick taga till flykten för lapparne. De jagade honom en dryg sträcka intill Lermon vid Frostvikssjön, såsom vattnet då kallades. Nu heter det Kvarnbergsvattnet. Det är Faxälfvens närmaste källsjö ofvanför Strömsvattnet och sträcker sig från Gäddede ett stycke in öfver gränsen till Norge.

När den flyende nådde Lermon, såg han sjön helt svagt tillfrusen, ty det var något lidet inpå höstsidan. I oträngd sak skulle ingen ha gett sig ut på den isen, men nu var ju »lifvet till låns». Den förföljde frestade isen och kom undan, lapparne vågade sig inte efter honom.

I början af 1800-talet bodde en ensam nybyggare i den afsides belägna trakten vid Inviken under Sjougdnäs kapell, hörande till Frostviken. En gång, då han skulle gå ut och fodra sin häst om kvällen, blef han dödskjuten af två lurande lappar, som äfven senare mördade hans hustru. Barnen, minderåriga och öfvergifna som de voro midt i en vildmark, svulto ihjäl. De två lappar, som skulle ha föröfvat denna missgärning, fingo sona den med 40 par spö och halshuggning. Emellertid uppger en bland nomaderna fortlefvande sägen, att de ledo oskyldigt. Morden skulle enligt denna tolkning ha begåtts af två bofvar, som undgingo rättvisans hand.

Inom Frostviken upprinner åt norska sidan ett märkvärdigt vattendrag, som kallas Rendselån, med början norr om fjället Orklumpen. På norska sidan störtar detta vatten ned bland vilda stenhålor i marken och försvinner på en underjordisk sträcka för att slutligen helt oförmodadt skumma fram ur berget som ett källsprång nedanför branten till en väg, som löper efter en bergsida. För öfrigt utfaller ån ej i Norge, utan gör en krok tillbaka öfver gränsen hem till Sverige och tömmer sig i Kvarnbergsvattnet.

Efter denna å ligger på norska sidan Hudingsvattnet. Förste nybyggaren där hette Per Andersson. Då han just var sysselsatt med att hugga timmer till den gård han tänkte bygga, blef han störd af en skara besökare, som ej hade något godt i sinnet. Det var lappar, och deras ärende var helt enkelt att taga lifvet af honom. Nu var Per Andersson en foglig, men ovanligt stark karl. För att visa lapparne hvad han förmådde i den vägen, tog han helt lugnt en ordentlig stock som tillhygge och ville veta, om det var frågan om slåss. Detta satte en sådan skräck i lapparne, att de genast togo till flykten.

Ett annat prof på Per Anderssons styrka var, att han två hela fjällmil bar en börda om 2 »våg», säger 72 kilogram, och det oaktadt sköt ripan på hand med denna börda på ryggen.

Det kan ha varit en hundra år, sedan Per Andersson började bygga och bo vid Hudingsvattnet. Svensk var han till börden. Äfven norskar sökte drifva honom från stället, men lika förgäfves. Där var han, och där blef han.

En nybyggare inom Frostvikens öfre trakter och hans hustru höllo på att skörda en af de många naturliga skogsängarne. En lapp tänkte då skrämma bort dem. I denna afsikt hade han själf och hans hustru spökat ut sig så fasansfullt de kunde i björnhudar och annat och kommo så framkrypande på alla fyra som ett par vidunderliga trolldjur vid sidan om ängen. Nybyggarns hustru blef nästan vettskrämd, men karln lät inte narra sig af dessa spöken. Han sökte sig genast en risrake och spöade på lappen, tills han bad om förskoning för Guds skull och lofvade att aldrig mer spöka ut sig till skrömt. Sedan lefde lappen och nybyggarn som de bästa vänner.

Nu för tiden råder godt förhållande allmänt mellan lappar och bofaste i denna omnejd. De gamla stridigheterna höra numera endast till folkminnet, och de båda raserna lefva endräktigt vid hvarandras sida, förvissade om, att redbarhet och tillmötesgående å ömse sidor är den bästa politiken.

Vid vårt besök i Jormliden, hörande till Frostvikens socken, omtalade gästgifvaren Per Bengtsson en tilldragelse, som på bästa sätt ger nyckeln till de många lappsagorna om förlorade silfverskatter.

Berättarens fader, Bengt Jodal, till börden norsk, var på sin tid en af byns hemmansägare och tillika lappskollärare. Det var inte så kinkigt med sådana den tiden. Då Jodal aflade sin examen — och det var för kyrkoherden Ångman i Oviken — fick han först innanläsa en bibelvers och så utanläsa ett katkesstycke. — »Det där duger nog åt lapparne!» förklarade examinatorn, och förhöret var färdigt. Detta i förbigående.

Jodal var en gång i själaherdens ställe på besök hos en åldrig lapp, som låg på sitt yttersta i kåtan. Och ensam låg den stackarn, öfvergifven af sina närmaste. De hade efter gammal lappsed gett sig i väg från den döende, ovisst hvarför. Kanske af fasa för döden, som både kristna och hedningar utspökat i skräckgestalt, eller för att lämna den döende ensam i sin grannlaga uppgörelse med döden eller af andra eller inga orsaker. I allt hvad rör den gamla tron sägas lapparna anse som en samvetsplikt att tiga inför utomstående. Eller också är det snarare, som en förståndig nomadyngling förklarade: De gamles skrock var till den grad förgrumladt, att de omöjligen kunde reda ut det i sina egna tankar, än mindre då på ett främmande språk för resande professorer. Detta slår kanske hufvudet på spiken. Det skulle endast innebära, att nomaderna saknat en skald eller tänkare, som kunnat ge folktron form och gestalt genom att samla den kring någon dogmatisk benstomme. Föga värde tycks det också ligga i den motsägelsefulla mörja, som de ha samlat under namn af lappsk mytologi.

Då nu Jodal satt där i all ensamhet med den öfvergifne, som sades vara mycket rik på blanka silfverpengar, föreställde han honom nödvändigheten att i tid uppge det ställe, där han hade sin skatt förborgad i jorden, så att barnen kunde fara väl af pengarne. Lappen svarade, att han nog skulle återfå sin skatt på uppståndelsens dag och höll segt vid detta. Besökarn bearbetade honom med all flit för att bringa honom på andra tankar, och slutligen blef den sjuke villrådig. Han reste sig på svaga ben och sökte vackla i väg ur kåtan, men sjönk strax ihop och måste för alltid intaga sin dödsbädd. Han dog efter att ha försökt beskrifva stället. Det var en höjd med ett stort träd o. s. v. De efterlefvande sökte nog, men funno ingen skatt. Beskrifningen angaf ej stället med behöflig noggrannhet.

Hans Bengtsson i Gäddede berättade följande öde, som händt en lappflicka, hvilken på gamla dagar hade sitt hem hos hans föräldrar i Jådaberg.

Som ung hade hon vaktat renar norr om sjön Grubbeln uppefter en gräsrik björklid. Det var på våren, renkalfvarna voro helt späda, och svårt var det att sköta dem i det kalla regnväder, som var rådande. Renvakterskan själf, frusen och genomblöt som hon var, sökte sig in i en bergshåla för att torka sig vid en eld, som tändes vid ingången. Till slut varsnade hon i hålans halfdunkel en mycket fin spann, d. v. s. en ask af träspjälor, och lyfte på den, men fann snart, att hon ej skulle orka bära den långt. Asken var sorgfälligt låst, och genomjublad af tanken, att hon funnit en skatt, skyndade hon sig att gömma undan fyndet. Hon ämnade hämta det vid senare tillfälle, men den, som aldrig återfann stället, var herdinnan.

Bland källorna till den norska Namsenelv har man att räkna den väldiga Tunsjön på norska sidan af högfjällsregionen. Vid sjöns östra spets ligger helt nära gränsen en fjällby, som också kallas Tunsjön. I grannskapet finnes ett berg, som kallas Tunsjö-guen. Detta vill egentligen säga »Tunsjöguden». Möjligt är, att berget, såsom ofta händer, visar någon fantastiskt utformad bild af människa eller djur, hvilken bild skulle kunna vara Tunsjö-guden, men summan är i alla fall, att nomaderna brukat offra där sent ner genom tiderna. Huru offret kunde tillgå, därom får man en aning af följande berättelse.

En lapp köpte en stor och redig oxe af nybyggaren Lars i Tunsjön. Säljaren misstänkte, att lappen ämnade offra stuten och smög efter honom när det bar i väg. Lappen ledde oxen mycket riktigt till Tunsjö-guen, förde in djuret i en håla, tog så fram en spåtrumma för att skåda in i framtiden efter offrets verkningar och pratade för sig själf och åbäkades på allt vis efter konstens regler. Slutligen syntes han fullt belåten med spåtrummans tecken och murade in stuten för att låta honom stå där och svälta ihjäl i berget. Då lappen gått, tog Lars i Tunsjö ut sin sålda oxe från det tillämnade eländet, återstälde den rubbade stenmuren och förde hem djuret. Då han nästa gång träffade lappen, frågade han, huru det var fatt med stuten. Och lappen, som hade återbesökt stället och sett offerdjuret försvunnet, svarade med största belåtenhet:

»Ah, ser du far, han var gudi så behaglig, att jag ser inte en gång benen efter’n!»

På det lokala språket lydde detta så: »Ah sjer tu mæ farum, han var ku’ så behageligt, att i sjer int’ bena heller.»

Annars hade det varit vanligt, att man åtminstone återsåg benranglen efter de till offer inmurade och ihjälsvultna renarne. Stuten var tydligen ett redigare offerdjur, ty han försvann med hull och hår och ben.

80-årige Johan Lundmark i Adolfström af Arjeploug i Norrbottens län hade på väggen till sin tids äldsta prästgård inom socknen läst ett egendomligt tingsprotokoll, uppklistradt till tapet jämte andra aktstycken.

Det handlade om en nomad, som af stamförvanter angifvits för ett hedniskt offer, hvarmed de beträdt honom på bar gärning i en fjälltrakt väster om Silbojokk. Den anklagade förnekade ej, hvad som lades honom till last, men ville urskulda sig därmed, att han hela två års tid fåfängt bönfallit de kristnes gud om hjälp mot stora olyckor vid renarnes kalfning. Då, när ingen annan råd var, hade han slutligen vändt sig till sin egen gud, och detta hade slagit bättre ut. Prästen lade också till sina besvärande omständigheter i protokollet: »Han hade användt all flit för att lära lappen inse sin själavåda och få honom att öfvergifva sin hedna tro, men allt hade varit bortkastadt på detta hälleberget.» I stil med gammal renlärig obarmhärtighet dömde rätten denna halfhedning till döden, men ovisst är och blir om hofrätten stadfäste domen. Något årtal fanns ej på det afrifna aktstycket. För något lätt pris kom nog den stackars lappen ej undan.

Bolagsarrendatorn Edfors i Ankarvattnet af Frostviken, vår ledsagare till Frostviks-nomadernas sommarläger å fjällheden Buona-gaska söder om Jehta-jaure, visade oss under vägen ett ställe, som han trodde vara en lappgraf för minderårig.

Det var en jordfylld stenkista, bildad i rektangelform af snedt nedsatta skifferhällar midt i ett stenröse. Kistan mätte en meter i längd och en half i bredd upptill, men längre ned, sedan vi krafsat upp jord och stenar, blott en tredjedels meter i bottnen. Vi anträffade en del sköra kol i den påtagligen förut rubbade jorden och nådde en orörd botten af mergel utan att finna ben. Vägvisaren hade förut sett ben där, men medgaf som möjligt, att det kunde vara renben.

En likadan stensättning och närmast af samma storlek anträffades längre norrut på vår vandring efter gränslandet å en fjällhed ej långt från öfvergången till Norrbottens län. Kistan var dock här fylld af orörd jord af samma utseende som den öfriga fjällheden, så att det var länge sedan den anordnades. Ett starkt åskregn och bristen på passande verktyg hindrade undersökning.

Ett tredje likartadt ställe hade anträffats af förenämnde Johan Lundmark i Adolfström å en utmark ett stycke söder om Laisa-älfven. Det var en rektangulär jordhög med insjunken topp. Då högen uppgräfdes fanns där brända refben och eldkol på en yta af omkring en meters längd och 2/3 meters bredd. Han ansåg det hela vittna om eldoffer.

Här och där i vildmarkerna ligga de ensliga nomadgrafvarne utströdda, och gamla sägner bruka vakta deras minnen. De höra till en tid, då ännu inga kyrkogårdar funnos och väl äfven till en senare tid, då sådana voro upptagna, men på omänskliga afstånd inom de furstligt tillmätta socknarne.

Förut nämnde Per Bengtsson i Jormliden omtalade, att han för en 24 år sedan var med som åsyna vittne, när de gräfde upp ett ställe, där gammal sägen utpekade en lappkvinnas graf. Ett benrangel fanns där mycket riktigt. Skallen var ända under hakan inhöljd i en mössa. Tänderna voro ännu hvita och blanka. Bredvid den dödas öfverlefvor anträffades ej blott knif med siradt benskaft, utan ock eldstål med flinta, alltsammans en utrustning på färden till de dödas rike. Hvad den döda hade hos sig, fick hon behålla, när grafven igenskottades. Detta var vid Hudingsvattnet i Norge, efter den förut omnämnda, underjordiska Rendsel-älfven.

I mellersta Abelvattnet, som är en af Ume-älfvens källor, finnes ett litet sund och där bredvid, på en sank äng, höjer sig en sned häll, som under många hundra vintrar gifvit lä åt tre starkt vittrade människoskallar. Under vårt ströftåg genom omnejden hörde vi denna sak länge och väl omtalas utan någon därtill ansluten förklaring eller sägen. Detta fäste vår första uppmärksamhet på en märklig egenskap hos nomaderna. De ha någon slags obenägenhet att ge sig ut på gissningar. Att med aningen slå en brygga mellan skilda företeelser, tycks icke häller höra till deras benägenhet eller fallenhet. Denna sakliga fantasilöshet gör lappen till ett utmärkt vittne lika säkert som till en klen domare. En följd häraf tyckes också vara, att nomadernas fornsägner utmärkas af en nykter, dokumentär fasthet utan växlingar och smyckningar. I ett sådant fall som detta skulle en skandinavisk befolkning ej ha nöjt sig med mindre än en hel hop förklarande sägner.

Till slut hade likväl folkskolläraren Pettersson i Tärna, Skytteanska skolans föreståndare, erfarit af en åldrig nomad, att de tre skallarne skulle ha tillhört en fiskarlapp och hans två hustrur, som alla tre omkommit i Abelvattnet i långt före detta gångna tider.

Berättelsen ger en antydan om, att månggifte varit i bruk bland de äldre lapparne liksom oftast hos gamla nomadfolk, Israels barn ej att förglömma.