ANDRA ÄFVENTYRET: Larslund smusslar med brännvin.

I. Larslund samvetsöm. En välsignelserik brännvinsstöld.

Nu är att berätta, huruledes Larslund vid ett gynsamt tillfälle skamsägandes stal en ankare julbrännvin med sådan lycka, att han icke blott hade största vinst och förkofran af sin stöld utan jämväl skördade gudsvälsignelsens innerliga tack och stora hedersgåfvor för sin bedrift. Gå någon annan åstad och stjäl brännvin med sådan framgång som Larslund!

På goda grunder påstods att en son efter Larslund ledde sitt upphof från snökulan, en son, som blef den yngre Larslund och for till sjöss. Men huru mycket fadern än fåglade och lade ihop förtjänsten, så kom han sig aldrig i något giftesbestyr utan förblef gammelpojke. Han skulle reda sig själf och hade förstås ovåligt stäldt med mat och annat, där han bodde som en annan bosshumla i farstukammarn.

En tid tyckte nog folket synd om Larslund, så att både en och annan bjöd karln på mat och julgäste ibland. Sedan hade han länge hört dem skälla öfver att han legat inpå annat folk och gästat och ätit, utan att någon sett så mycket som en skatefjär i gengäld, huru mycken fågel den snålhunden än sålde. Ledast i truten voro pigorna, särskildt bolagspigorna hos arrendatorn, som skulle vara förmer än den öfriga pigstaten.

När så denna försmädelse af världen aldrig tog slut, vardt Larslund liksom brinnande i sitt hjärta och tänkte väl en gång för alla stoppa igen smädemunnen på dessa öfverträdare. Så att han gick ut i byn gårdmellan och bad dem att få låna sig en tunnsäck. Och det var kort före jul.

»Hvad skall Larslund ha den tunnsäcken till nu då?» ville pighåren veta.

»Jag skulle försöka få ut bosset ur kammarn min nu till jul,» svarte Larslund och såg alldeles uppriktig ut.

»Ja det blir väl träget göra till nästa jul, det, Larslund? Jaså, Larslund skall ut med bosset? Och vi, som trodde att Larslund skulle handla till jul och bjuda oss till något hejdundrande kalas så där i efterjulshälgen?»

»Nej, d’är nog inte sådana tider nu!» tyckte Larslund och såg aldrig så uppriktig ut som då.

Ja så där lät det nu i gårdarne, när han skulle låna tunnsäcken. Ändtligen fick han tag i en och gaf sig i väg öfver ån till handelsmannen på mon.

Just som han lyfte foten för att stiga in på boden, ser han hela långa skaran Hälsingebönder komma körande med en hop smörbyttor, fårkroppar, hudar, fläsksidor och andra nyttiga sportler. De skulle in åt Sundsvall och handla till jul, för den sta’n låg närmast i hugget för dem på gränsen. Det vardt stagnation vid bodarne. Spiknyktert och regält folk syntes de vara.

Nästan i samma stund kom nu från andra sidan en hel karavan Medelpadsbönder, som också stannade, Larslund såg att det var socknens eget folk till det meriga. Kyrkvärdarne kände han särskildt igen, bägge litet påstrukna, men inte så, att någon var ovettig på något vis. På de andras skryt och bragderingar hördes alltför väl, att de hade handlat hem julbrännvin i stan. Det var inte nog med att de smakat varan själfva, utan då det nu var så nära jul, så ville de äfven hålla sig framme och bjuda en hvar på supen ur matsäckskaggen sin.

»Här finns varan!» skröto medelpadingarne. »Drick den som hågas och tag riktiga julsupar! Jul bara en gång om året! Vi ha ändå hela 75-kanns-kaggen osprättad i skrindlådan. Och den, som inte detta tror, kan gå dit och titta på’n för all säkerhet, sedermera!»

»Ja, just här i skrindlådan ligger han,» sade den, som körde kaggen, och gjorde sig besväret att äfven öppna locket.

Larslund, där han stod och hörde på allt detta vid bron, tog nogsamt ögonfäste på den särskilde syndaren, som förde detta förskräckliga brännvinet. Sedan var det liksom att hans ögon aldrig ville släppa den skrindlådan. Och Larslund kände hjärtat brinnande uti sig...

Emellertid söpo hälsingarne såsom bjudet var och sade tack, tack.

»Vi ha nog ännu en bit till stan och vårt julbrännvin är ohandladt, så att detta var nog en tacknämlig sak,» tyckte de.

Larslund blef också bjuden, men tackade för godt bud.

»Si jag är nog inte af de drinkare,» tyckte Larslund med hjärtat brinnande uti sig.

»Är du någon slags baptist eller läsare annars då?» ville de veta.

»Han frågade så räfven ock, när som han hade ätit ut nådåret sitt,» svarade Larslund undvikande.

Han ville ej inlåta sig i allvarligare ordation med dessa öfverträdare i den omständighet, hvari de nu foro och voro. Sedan var han fågelkarl och sådana prata aldrig mycket i onödan.

Hela sällskapet stadsresande bönder, hälsingar såväl som medelpadingar, hade sig nu in till handelsmannens fru för att köpa kaffe och smaka på en kaskblandning, medan hästarne pustade ifrån sig. Och Larslund, som inte söp, kunde gärna stå där och se om kräken, tyckte de alle man.

Och då nu Larslund stod där i ensamheten med sitt brinnande hjärta ute på backen, så betänkte han all den stora syndaonöda och medfart, som skulle drabba dessa bönder, sockenbor och medkristne, om de nu i hälgen skulle genomgå den svåra omständigheten att supa upp allt detta förskräckliga brännvinet. Icke nog med att de själfva fore illa till kropp och själ, skulle de äfven misshandla hästarne på kyrkvägen, handtera kvinnfolken sina som hedningar och förstöra all gudsfrid i hus och hem för sig och husfolket. Ja, det skulle blifva en förödelse, om de finge ha kvar detta förskräckliga brännvinet, tyckte Larslund i sitt brinnande hjärta. Hvarför han så kvickt som aldrig det slänger upp brännvinskaggen deras ur skrindlådan och ner i säcken sin, knyter för bandet fort och breder till höet i skrindlådan, så att allt skulle se gillt ut, och har sig sedan bakom knuten med detta förskräckliga brännvinet i säcken.

Det var väl och vackert gjordt och Larslund stod återigen och såg efter hästarne så uppriktig som aldrig det. Hela sällskapet kom ut med kasken nerom kragen. Så bar det först i väg med sockenborna och då drog Larslund på mun en smula i sitt brinnande hjärta, tills sista skrindan var ett par hjärpflug borta.

Då gick Larslund till hälsingarne, som just ämnade köra vidare, och ville veta hvad de hade för pris på smöret.

»Det beror ju på, huru mycket du vill köpa,» tyckte de. »Tar du hela byttan, så är vi billig.»

Nu sänker Larslund rösten och säger så här, medan en liten räf liksom glindrar och plirar bra nog djupt i ögonen på honom:

»Jag hörde nyss helt knapphändigt, att ni skulle till stan efter en särskild del. Och det är en stor orätt att köpa och dricka sådant slag, men jag förstår nog, att jag inte förmår vika er. Ni ska ju liks den orätta varan ha? Jag har också en 75-kanns-kagge af den sortens dricka, som inte fryser. Då kunde ni så gärna göra en kristelig byteshandel med mig?»

Mer behöfde Larslund inte säga. Hälsingarne öfverlade en stund enskildt och därpå sade alle man:

»Det må vara händt! Hvar har du din drickeskagge?»

»Kom bakom knuten, så kan vi profva’n där i det enskilda,» tyckte Larslund och de följde honom.

Kaggen var full, varan befanns god och allting gillt.

»Ja, hvad skall du ha för kaggen nu då?» undrade hälsingarne.

»Jag får väl en af de större smörbyttorna?» tyckte Larslund.

»Annat slag, andra doner! Du får gärna två, gosse! Vi äro inga skojare och tänkte inte skinna ut dig, fast du hörs bra oförståndig i handeln,» mente hälsingarne tro på, den ene öfver den andre.

Här blef inget bråk om mått och vikt, utan rejält och trohjärtadt folk var det å ömse sidor. Kaggen togs om hand af hälsingarne och smörmåtten stufvades i säcken åt Larslund utan att den obehörige fick minsta nys om den ena eller andra varan.

»Och så skall du ha din hederliga godvilja inpå handeln,» tyckte nu dessa, som köpt brännvinet.

Ja, nu må man veta, att Larslund blef så storögd som aldrig förr i sin lefnadsdag. Det blef först ett stort knyte, som stoppades i säcken så stinnt som det var, innehållande hvarjehanda okändt. Sedan langades fram en fårkropp åt Larslund och det var ej nog med allt detta. Hälsinggubbarna hviskade något sinsemellan och kommo så fram med ännu ett bylte. Där fanns en stor fläskskinka, grann och fet som aldrig det.

»Den här skall du också ta hem och på samma gång vi gästa ur kaggen, skall du steka af det här,» tyckte dessa tacknämlige brännvinsköpare.

Larslund blef alldeles öfver sig gifven för så många sportler och sade så tacknämligt han kunde:

»Si detta kan jag då kalla att råka ut för riktigt hedersfolk. Tack och tusen tack ska’ ni ha. Och jag vill inte förhålla er att d’är inte riktigt rätt att bruka den varan, men då jag nog förstår, att jag inte kan vika er... ja, som sagdt var: tack och tusen tack i alla fall!»

»Ja, d’är väl rätteligen vi, som måste tacka,» tyckte hälsingarne på sitt vis. »Si du har gjort oss en alldeles ovärderlig tjänst, gosse! På det här viset slapp en fara fram åt stan och komma sig ut för fyllan och polisen och allt hvad illt är. Och skulle vi ha kört fram så mången man med alla våra hästar, så kunde en knappast ha tagit hem mindre än 6o-kannsfatet. Nu går det lika bra med fjärndelen och bättre, till det meriga. En har hela hopen af sina nyttiga varor kvar.

Med den här skvätten kan en lefva som folket i hälgen, då den delas på så mången man, och så mår en bättre efteråt. Du skall ha gudsvälsignelsen och mycken tack gosse!»

Det var med ett ord en riktig fägnad för hälsingarne öfver att de sluppo ifrån stadsresan.

Ett och annat nyttigt som de behöfde för hälgen såsom lutfisk, risgryn, peppar, kanel och julkusar, fanns gudinog hos handelsmannen där på mon.

Så vände hälsingarne sina kampar och spände af till sitt land igen. Då Larslund det såg, drog han åter på mun i sitt brinnande hjärta.

Och här varseblef han ju tydeligen, att hvad som är synd för den orättfärdige, det är en rättfärdighet för den rättfärdige, ty denne har sin tillåtna frihet i de saker, där syndaren är bunden af sin lag. Hade en syndare tagit och sålt denna kagge, så hade det visserligen varit stöld och syndig handel, men när som nu Larslund själf gjorde detta, så var det ju en tydlig välsignelse på alla möjliga vis!

II. Fortsatt byteshandel. Än mer flödande välsignelse.

Jaha, nu kunde Larslund först afyttra ena smörbyttan för alla de julvaror han behöfde. Och sedan var hufvudsaken den, att han kom öfver ån med två säckfyllor julgods jämte fårkroppen, alltsammans ett ordentligt draglass, så att han måst låna både kälken och en ny säck hos handelsmannen.

Och detta var samme Larslund, som gett sig öfver ån med bara en stackars tomsäck och icke lagt ut ett kronans öre. När Larslund länge och väl betraktat detta undret, så insåg han granneligen, att han hela tiden vandrat på den rätta vägen, så att därom icke fanns det minsta tvifvel mer.

Just ungefär midt på ån möter så Larslund en käring, som räknades för hans moster. Och hon ville förstås ha reda på hvad han drog.

»Jag har varit öfver och handlat till hälgen,» svarade Larslund. »Si jag hade ändtligen tänkt stoppa igen munnen på dem, som gå här och försmäda mig.»

»Det gör du riktigt rätt i, gosse!» tyckte mosterkäringen. »Jo, dom har nog skällt, så att det förslår. Tag nu och dräm igen smädetruten på dem riktigt en gång, så att det står i mantal!»

Så kunde käringkroppen inte hålla sig, utan måste dit och lösa upp säckarne för att rannsaka allt hvad där kunde vara.

»Förbarme sig, förbarme sig!» hojtade käringtrollet ända utöfver sig. »Joho, nog syns det på all din handel, att du har fåglat som en riktig karl i år. Jo, så här går det, när människan är rättskaffens.» Och nu hörde Larslund detta vittnesbörd äfven af den blinda världsmänniskan...

Till slut löste hon upp knytet också. Där funnos två stora ostar, en hel binga julkakor och åtskilliga dussin ägg. Så fick käringspöket tag i skinkan...

»Den där skall stekas nu på julkvällen,» tyckte Larslund.

»Är du alldeles tokig, gosse?» hojtade mosterkäringen. »Detta här kan vara fläsk nog för hela året, om stycket kommer i den hand, som förstår att hushållera. Nå, hocken har du tänkt ska’ reda julkalaset åt dig nu då?»

»Ja si d’är nog så, att jag har ingen om mig...» Längre hann ej Larslund, då mosterkäringen skar in och tyckte som så:

»Jag skall ta hand om dig och julköpet och alltihop. Och så flyttar du till mig, om det så vore denna dag. Jag har ju hus och hem och ved och värme. Ingen är du utför och inte far du i fyllan. Gå nu efter flyttsakerna dina, hvad du kan ha, så att vi få allt i ordning till jul. Och om du så vill, så skall jag laga i ordning tre rediga kalas för att stoppa i dem, så att de’ ska’ stå under i mantal!»

Och allting skedde nu efterhand såsom mosterkäringen hade funderat. Pigorna, som hade skällt värst, fingo första julgästningen, och den blef så häftig, att de hade en efterkänning, som stod under i tre månader. Andra gästningen vederfors byns käringar, som hade grasserat något mindre, och detta så att den stod under i två månader. Sist inbjöds karlstaten, som hade varit minst svår i skällningen. Denna gästning stod under en hel månad.

Maken till dessa kalas hade ingen sport i mannaminne, för det vardt ett sådant springande öfver gårdarne, ett kattrackande och löpande fram och åter för dem i hela byn. På sådant sätt fingo de alla sina gärningars lön. Larslund, som hade bespisat så många hedningar af intet, insåg nu ännu fastare, att han var på den rättfärdiges väg.

III. Bäst af allt. Larslund får gratifikationer för brännvinsstölden.

Så hände sig att denna rediga mosterkäring åt Larslund hade varit öfver till handelsmannen på mon en dag och kom hem till Larslund med en besynnerlig rallsaga.

Kort före jul hade någon beställsam person kommit till prästgårn och inbillat den stränge kyrkherren, som var en svår nykterhetspräst, att en del sockenbor, däribland bägge kyrkvärdarne, hade tänkt ta hem hela 80 kannor brännvin på salning sinsemellan. Hvarför prästen mycket riktigt hade ställt sig i håll för dem i vägkroken när hela bröten kom hem från sta’n. Alle man nekte i sten för brännvinsköpet, men så tog prästen sig för att rannsaka skrindorna deras i vittnens närvaro. Kyrkvärdarne hade bägge två sett ut som räfven, när han just har ätit ut nådåret sitt, bönderna hade också synts mycket slagna, men summan var att prästen ingenting fann. Och han tyckte nog så innerligen väl om, att folket var oskyldigt till detta rykte, helst då han nu kunde frisäga kyrkvärdarne, som annars hade måst afskedas på grått papper. Så hade kyrkherren hållit ett strafftal öfver lögnen, som så bedrabbat de oskyldiga, och bedt dem ej illa upptaga att han som själasörjare träffat nödig anstalt att bevisa deras redliga oskuld. Att en del smakat brännvin nu på stadsresan, finge väl vara opåtaldt för denna gång, tyckte han till slut.

Dessa bönder hade emellertid synts som fallne ur skyarne och bligat så erbarmligen stinnt på hvarandra. Det var väl därför, att de i sin oskuld inte kunde begripa, hvilken som kunnat skambeljuga dem så inför prästen, trodde mosterkäringen.

»Det där tör väl vara nå’n lögnsaga ändå!» sade Larslund och såg så uppriktig ut som aldrig det.

En dag längre fram under hälgen gick han på en stor nykterhetsfäst, där prästen var med och äfvenså bägge kyrkvärdarne, men nu som riktiga nykterhetsprofeter utan allt svek. De gingo omkring och talade om den stora oliklighet, som följer med brännvinslifvet, och skulle nu ha alla människor på sin lista. Till slut kom den ene till Larslund och skulle ha honom med.

Då var det liksom att en liten räf började flina djupt inne i ögonen på Larslund.

»Nåmen, var inte kyrkvärden själf en med bland dessa öfverträdare, som hade tagit hem en brännvinsankare till helgen?» undrade han så varligen.

Den här andre såg förbi honom rakt ut i vädret såsom de ljugande skalkar bruka, och sade så högt och morskt han kunde:

»Nej, hör du, gosse, detta är då bara folkprat och lögner. Och si det kan ju intygas af själfvaste kyrkherren, som undersökte slädarne våra i vittnens närvaro.»

»Detta äger fullkomligt sin riktighet,» intygade också prästen, som hörde hvarom fråga var. »Människorna voro dess bättre alldeles oskyldiga till detta förtal.»

»Ja när som då kyrkvärden var oskyldig, så var det ju alldeles bra då,» tyckte Larslund så uppriktigt.

Men så steg han litet närmare och sade helt sakta åt den ende, som skulle höra hvad han nu yttrade:

»Si nog kan jag tala om för kyrkvärden huru det egentligen bars till, att inte prästen fick tag i 75-kanns-kaggen eran i skrindlådan, där ni hade’n.»

Den andre stod och klippte med ögonen och visste rakt inte, hvad han nu skulle dra till med.

»Si om kyrkvärden så vill, så står här densamme, som kan tala om, huru ni kom undan denna bedröfvelse med prästen,» tyckte Larslund ännu en gång.

Den andre såg sig om försiktigt, besinnade sig och sade omsider helt lågt:

»Kom och följ mig bort till vrån, så får jag tala med dig i det enskilda!»

Och när som de nu stodo mot hvarandra i vrån, så var det också två räfvar, som grinade rätt besynnerligt mot hvarandra. Det var kyrkvärdens groft världsliga bonderäf, som bekymrad och nyfiken tittade in i ögonvrån på Larslund efter dennes lilla andliga räf, där den låg hopkrupen, så att inte ens hvitfläcken på rumpan syntes fullt ut.

»Jaha, huru var det nu då?» undrade kyrkvärden lågt.

»Jo si jag visste nog, att prästen var till hands vid vägkroken för att rannsaka era skrindor, men si jag ville inte unna prästen så godt, att han skulle få tag i ankarn eran. Hvarför jag var till hands vid bodarne, där jag förstod, att ni skulle stanna, och lyfte kaggen ur lådan och vräkte’n hastigt på sidan om vägen, medan ni var inne och drack kasken. Så förstås, att jag sparkade öfver kaggen lite’ snö, där han låg. Förmodligen ligger han kvar på samma ställe, men huru därmed är, så har jag visserligen inte sett efter. Sak samma om också kaggen skulle vara borta, för det är nog som en stor synd och oliklighet med brännvinet, det kyrkvärden sade så sannt till desse drinkare nyss på stund. Så att här står nu densamme, som hjälpte er ifrån denna bedröfvelse med prästen,» sade Larslund.

Kyrkvärden stod och besinnade sig en stund.

»Jaså, det var ändtligen du, som hjälpte oss på sidan med kaggen?» sade han till slut och tog Larslund tacknämligt i handen med en varm tryckning. »Ja, om du visste, karl, hvad vi ha grubliserat och funderat öfver denna oförborgerliga händelse! Vi ha grubliserat så, att en tid trodde vi att det skulle bära till dårhuset med både mig och ämbetsbrodern. En gång begynnte jag tro, att det kanske var en Herrans ängel, som hjälpte oss. Jaså, det var du? Ja, någon ovärderligare tjänst kunde du aldrig ha gjort oss, för den harmen hade jag och ämbetsbrodern inte velat ha för tusen riksdaler. Du är väl så beskedlig att du tiger?»

»Behöfver inte nämnas!» tyckte Larslund, ty han såg, att den andre kom upp ur byxsäcken med två hopvikta 10-riksdalrar.

Larslund tyckte förstås, att detta var väl mycket hedersamt. Till slut tog han emot hackan ändå, ty den var ju ett tydligt bevis på, att Herran handlar redliga med den rättfärdige, tänkte Larslund i sitt brinnande hjärta.

Längre fram kom äfven den andre kyrkvärden stickande med sin godvilja. Och för all säkerhet ville gemene bönderna icke heller sämre vara, utan kommo, äfven de, med en vacker kollekt, som Larslund tacknämligt höll till godo för det han stal ifrån dem julbrännvinet, efter världsligt språk taladt.

Dock begriper ju världen ej hvad som hör anden till. När Larslund rätt betänkte det märkliga under, som nu vederfarits honom på allt vis, började ett allt mäktigare styng i hjärtat säga honom, huru orätt det var, att han kvarstod i de otroendes samfund. Han tillhörde tydligen det folk, åt hvilket domen och förvaltningen öfver de orättfärdige blifvit öfverlåten. Flitiga öfverläggningar hade han en tid med de troende och tidigt på våren, så fort isen bröt upp vid sjöstranden, döpte de Larslund under åkallan, bön och sång och tack och lof.