V.

HELSNINGEN.

Är detta ej en underpant, Att hesa korpen sjungit sannt?

Hon gick och sjöng i skog och dal, Ty kommen ren var våren, Och soln försmälte hjertats qval, Och torkade bort tåren, På idel blommor vinden sprang, Af idel glädje rymden klang.

Hon satte sig vid källans rand I skogen på en tufva, En krans af vackra blommor band, Och tänkte tankar ljufva. Men bäst hon såg hvar svalan flög, En tår på kinden ned sig smög.

Men tåren föll på hennes krans, Och blef af blommor sluten; Det skadar icke blommans glans, Från rosor är han fluten. På hufvudet hon kransen tog, Och såg i källan ned och log.

Men kinden blef så varm och röd, Som stjernan ögat lyste Och tolkade den ljufva glöd, Som hennes hjerta hyste, Hon tog en dryck ur källan sval, Och gick och sjöng i skog och dal.

Men lärkan qvittrar, göken gal, I lunden vinden susar, Och mellan blommor, björk och al Den muntra bäcken brusar. Hon går så glad i skog och dal, Bland bäckar, blommor, björk och al.

"Du gök: O säg mig om i år Jag får på bröllopp dansa, Om jag min älsklings hufvud får Med dessa blommor kransa?" Och mycket frågte, sjöng hon än Om bröllopskrans och älskad vän.

Då susar det i skogsfruns hår, Då prassla alens qvistar, Och busken uti lundens snår Sin dagg från bladen ristar. Der kommer smygande en man; Som hösten sträf och mörk är han.

Som rosen bleks när höstens vind Omkring dess krona klagar, Så från den glada flickans kind Hans åsyn färgen jagar. Det blef så tungt. Mot jorden ner Hon blickade och sjöng ej mer.

"Du Pavos dotter, lundens vän! Godmorgon jag dig säger. Blif icke rädd för mig fastän Jag guldgult hår ej äger. Fast du försmår med stolthet mig, Så älskar jag dock ständigt dig."

"O, låt mig gå dit hem igen! O, låt din kärlek fara! Ty alldrig kan jag bli' din vän. — Här är mig tungt att vara. Ett åskmoln der i vester står; Jag är så rädd när åskan går!"

"Ej några moln i vester stå. Var icke rädd min dufva! På himlen endast skyar gå Som dina tankar ljufva. Är du så stolt, att du ej har Till mitt godmorgon något svar"

"En morgon god du önskar mig, Och kom min frid att störa. O, att farväl, farväl af dig Mitt hjerta finge höra Ty ditt godmorgon är godnatt För all min fröjd, för allting gladt."

"Du Pavos dotter, vred ej var! Din harm en stund betvinga. Jag kommer sunnan från och har En helsning att dig bringa. Var still min dufva; lyss engång. Till Jussis hesa korpasång."

"Och är din helsning korpaskrån, Så håll din bittra tunga, Och gå i djupa skogen hän, Att den för klippor sjunga. Farväl, farväl! Ej korpens röst Ett genljud har i dufvans bröst."

"Du vackra Anna, vred ej var. Din stolta harm betvinga. En helsning jag från Erik har, Att till din saknad bringa; En helsning innerlig och varm Som hjertat i din egen barm."

"Är hvad du säger sanning ock? Säg, är det ej en saga? — Så grym kan du ej vara dock, Att vilja mig bedraga — O säg; o säg hvad sade han, Hvad gjorde han, när kommer han?"

"Af mig rätt mycket på engång Med ifrig hast du frågar. Till Jussis hesa korpasång Du såleds lyssna vågar. Och såleds äger korpens röst Ett återljud i dufvans bröst."

"Jag visste väl, det skulle bo Blott svek uti ditt hjerta. Hur kunde ock af dig jag tro En tröst uti min smärta? Ditt sinnelag jag borde kännt. Med dig han ingen helsning sändt."

"Med mig han har sin helsning sändt; Du icke må bedröfvas! Fast mig han ofta ryggen vändt; I nöden vänner pröfvas. Så stolt som förr är han ej nu, Ej mer så stolt i blick som du."

"O, dröj ej längre, säg mig fort Den helsning, som han sänder. Hvad har han uppå hafvet gjort, Och hvad i fjerran länder? Är ej hans kärlek, ej hans håg Till hemmet vänd från stormig våg?"

"Från hafvet Erik kommen var, Ifrån den vreda vågen; Men tungt han på sitt hufvud bar, Och syntes mörk i hågen. Jag mötte honom invid strand, Och stum han tog min sträckta hand."

"Då nästa gång jag honom såg, — Hvi skulle jag det skåda? — Uppå en bädd af halm han låg Förtärd och blek. Om båda Hans fötter sig en jernbult slöt, En jernlänk kring hans hand sig knöt."

"Det är ej sannt. Vik hädan bof! Din andedrägt mig bränner. Hur fann du opp en lögn så grof? En Gud du icke känner. Ett brott ej fläckat Eriks hand, Han tynges ej af jern och band."

"Så stolt som förr var han ej nu; Han drog mig till sin sida. Han suckade och sade: Hu! Mitt bröst, mitt hjerta svida. Han tog min hand och bad: Ack hör! Min helsning hem till Anna för."

"Jag pröfvat hafvet, trodde der Mig guld och lycka finna, Men lika arm som förr jag är, Ej guld jag kunnat vinna. Jag klappa skall på hemmets dörr Med samma toma hand som förr!"

"Den tanken låg mig tungt uppå, Jag kunde den ej lida. Jag ville röfva lyckan då. Nu får jag här förbida Tills domen skiftar straffet ut, Och lifvets bästa del är slut."

"Med dig jag trött af lif och våg Dit hem min helsning sänder, Och Anna bed, att hon sin håg Ifrån en brottsling vänder. Den arme sade icke mer, Men föll uppå sin halmbädd ner."

"Han föll uppå sin halmbädd ner — — Nej — Så kan det ej vara. En lögn det är. Ja, ja! jag ser, Du vill mig plåga bara. Var det din helsning? — Niding gå! Och Gud dig sen förlåta må!"

"Du tror mig ej. Nå väl, se här! Behöfver jag väl svära? Till Anna sad' han detta bär, Jag det mer ej bära. Är detta ej en underpant, Att hesa korpen sjungit sannt?"

Sin seger nu den onde vann. En hemsk, förfärlig låga I Jussis vilda öga brann Vid denna lömska fråga. Ännu sitt offer med en blick Han mätte hånande och gick.

Men hvit som snö blef Annas kind. Mot himlen ögat stirrar, Och håret flyger ut för vind, Dess fot bland snåren irrar, Och törnen stinga den. Sitt qval Hon gick och gret i skog och dal.