I.

VID KYRO FORS.

Kom och känn, hur friskt det doftar Uppå stigen genom skogen!

Tvenne vårar redan blommat, Tvenne somrars frukter mognat, Tvenne höstars skördar gulnat, Tvenne vintrar jorden svalkat, Sedan jag med staf i handen, Med min rensel uppå ryggen, Vandrade i Finlands bygder, Hörde vilda skogen sucka, Lundens aspar sakta hviska, Hörde forsens herrskarstämma, Lyddes till det glada sorlet Utaf källan, utaf bäcken, Såg i himmelsblåa vattnen Berg och kullar mildt sig spegla, Och på dalens gröna ängar Boskap gladt bland blommor beta, Såg i hyddan frid och trefnad, Frid och trefnad sjelf mig lärde, Lugn och saktmod för mitt hjerta.

Ren mot Pingst det led. Af blommor Lyste allt, som blomstra kunde, Gladdes allt, som glädjas kunde. Sol'ns och årets första dotter, Himlens skötbarn, jordens älskling, Våren herrskade i Norden. —

Det en söndag var. Naturen Som en kyrka var allvarlig, Fridfull som ett Herrans tempel, Och så varm, så glad af kärlek Som en redlig Christens hjerta Icke menskan ensam firar Sabbathsdagen, ej allena Hon i rena högtidskläder Går, att Gud Allsmäktig bedja, Att den Högstes ära sjunga; Äfven foglarna i luften Sina ljud med sången blanda, Äfven blommorna på marken Två med tårar sina skrudar, Äfven böljan, skogen, klippan I ett sken af andakt skimra.

Det var afton ren, och solen Satt i vester lik en drottning. Öfver gyllne kronan glänste Thronens blåa silkeshimmel, Och på guldsydd purpursammet Hvilade den höga foten — Trenne barn i skogen lekte, Sprungo i dess pelargångar, Som när gladt i furstesalen Konungsliga piltar täfla. Röda kinder, gyllne lockar Hade en, och sökte blommor; Tittade så skälmskt imellan Löfvens gröna galler. Mörkögd, Tyst men vänlig var den andra; Lekte ständigt kuragömma Med den första. Men den tredje Flög omkring att fjarlar fånga, Klängde uti trädens grenar, Och de andre spratt han gjorde. Trenne barn i skogen lekte, Sprungo i dess pelargångar: Strålen lekte der och skuggan, Vinden sprang i gröna salar.

Höga, mildt allvarliga att skåda, Kring mig gran och tall sig reste. Då jag tänkte i mitt sinne, Med mig sjelf jag öfverlade: Ägde jag nu blott en yxa, Skulle jag er hugga neder, Och en stuga här mig bygga; Skulle - - - Dock, hvems stämmor är det, Som i tyska skogen ljuder, Som i mörka tallen sjunger? Om min yxa ljöd i skogen, Om jag högge träden neder, Skulle trasten mer ej sjunga, Icke tallen, icke granen Breda ut så vackra skuggor Uppå stigen genom skogen.

Lätt, som barnet vid sin moders Rika hjerta, här jag andas, Här bland tallarna i skogen. Glad och lugn jag är som lärkan, Hvilken första gången sjunger I det höga blå och skådar Jordens berg och jordens dalar Genom vårens rosenskyar. Herrligt doftar det i skogen! Som en helsa genom sinnet Strömmar luften rik på vällukt Ej från purpurröda rosor Ej från glödände oranger, Men från Nordens blyga blommor, Ifrån alens späda knoppar. — Du med vemod uti hjertat, Sorg och saknad uti sinnet, Kom och känn, hur friskt det doftar Uppå stigen genom skogen!

Säg, mitt hjerta, hvad du kände, Säg, min själ, hvarpå du tänkte Uppå stigen genom skogen.

Så jag tänkte: hvad är ära, Hvad är guld och makt och vällust! Ej behöfver dagen stjernor, Icke solens ljus förgyllas, Klippan ej i harnesk klädas, Blomman ej med färger sminkas. Ej jag törstar efter ära, Efter guld och makt och vällust, Lätt kan sådant den försaka, Hvilken går sin lefnadsbana Tyst som jag nu här i qvällen Uppå stigen genom skogen.

Hvad jag kände? — Fråga echo, Som min varma suckan hörde, Fråga himlen, fråga solen, Fråga alla späda blommor Uppå stigen genom skogen!

Men hvad är det jag hör brusa, Som på afstånd mäktigt dånar? Icke kan det vara stormen, Ty ej så hans suckar ljuda, Icke så den vildes vingslag. Åskan kan det icke vara, Ty så klar var luften alldrig, Alldrig förr så lätt att andas. Det är Kyro fors, som brusar, Kyro vattenfall, som dånar.

Se emellan trädens stammar Ren jag skönjer vattnen skymta; Ren jag häpen står vid stranden, Står som fastvext och förtrollad. Värd var synen väl att skådas, Att beundras och att minnas. Djupast ned i dälden stod jag. Höga åsar, skogbevuxna Reste sig på båda sidor. Solen höll just på att sjunka. Gyllne glänste trädens toppar Der de reste sig på höjden, Vaggande för aftonvinden, Nickande emot hvarandra, Och utöfver dalens vatten Bredde långa, blåa skuggor. Så inunder ögonlockets Mörka, rika silkesfransar Skuggas flickans blåa öga.

Men igenom dalens mynning, Högt emellan tvenne klippor, Sjön med kraft sitt fängsel brutit, Krossat vredgad sina bojor. Som en tiger öfver rofvet Öfver klippan han sig kastar, Ned i djupet han sig störtar. Lik ett lejon fram han rusar, Fram med spända senor springer. Skummet stänker kring hans käftar, Sina sidor vildt han piskar, Manen häfs i vreda vågor, Ristas under raseriet.

Men när aftonsolens lågor Uti vattnets spegel brunno, Syntes för mitt öga fallet Lik en flod af guld, som bryter Fram utur den sprängda ugnen Och imellan dess ruiner Sina tunga massor rullar. Silfverfradgan samm på vågen, Hvita skummet slog i höjden, Och i gräset invid stranden Gnistrade hvar droppe vatten Som de klaraste demanter, Likt september-nattens stjernor: — Djupt och kraftigt likt den stämma, Som på Sinai sig höjde, Vattnets starka ande talte; Slungade med vreda vågen Emot hällen, liksom Moses Sina taflor emot berget. Väldigare röst än forsen Äger sången ej, som ljuder, Då ur fjällens klyftor echo Åskans höga hymner svarar.

Men på båda sidor forsen Stodo gäckande den starke, Leende mot vreda böljor, Fredliga och muntra qvarnar; Och i däldens lugna vatten Knappt ett stenkast från den vilde Gungade bland gröna vassen Lugnt en and med sina ungar.

Men på tidens ström jag tänkte; Hur han rinner genom lifvet, Än bland fält med rika flöden, Än med brådskad fart bland klippor. — — — — — Mycket, som jag förr ej visste, Lärde jag af Kyro fallet, Utaf Kyro muntra qvarnar, Utaf änderna i vassen.

Medan så jag står i tankar, Se, en båt från andra stranden Lägger ut och kommer öfver. Och när roddarn båten fäster Närmar jag mig glad och helsar. Roddarn var en sjuttiårig, Silfverhårig hedersgubbe. Mildt hans anlet var att skåda, Som för vandrarn uti natten Ljuset från en hyddas fenster, Skenet ur en gästfri stuga. Saligare ge än taga; Så hans mörkblå öga talte; Ty att mildhet mer han utsått, Än af andra han den skördat, Kände jag på gubbens blickar. Icke plöja åren ensamt Såd'na djupa, hvassa fåror Uti pannan, uppå kinden; Icke utan mänga sorger Så den gamles lockar hvitnat, Utan många tårar icke Så de bruna kinder bleknat.

På min fråga, om han ville Skänka mig en bädd för natten, Bli min värd till nästa morgon, Gaf han mig ett gästfritt jaord; Och till hyddan hemåt vandrar Gubben så med unga gästen.

Ensamt stod hans torp i skogen, Ensamt bodde han derinne. Tyst det var i låga stugan. Månget ord ej värden sade, Under det en ringa måltid Vänligt han för gästen frambar.

Ren jag mättat mig. På bänken Satt den gamle tyst och lutad. Ovan tycktes tungan vara, Att i hvardagslag sig röra; Sinnet tycktes lusten sakna, Att i stundens frågor lefva, Syntes djupt tillbaka sjunket Uti vemodsfulla minnen — Ej jag ville gubben störa. Uti fenstret låg en bibel. Jag den tog och sökte samla Mina tankar uti ordet.

Så en stund vi hade setat, Då den gamles stämma höjdes. Läs, han bad, för mig ett stycke Ur den helga boken, främling! Skumt af ålder är mitt öga, Mäktar icke mera läsa. Länge bibeln legat sluten. Tidens hand för mig den slutit. Slöte han ock snart mitt öga!

Glad jag gjorde som han bad mig; Läste ur den helga boken, Om Guds nåd och frid och kärlek; Och ju längre fram jag läste, Högre steg mitt hjertas andakt, Mäktigare själen rördes. När jag satt i tysta qvällen Så uti det gömda torpet, Och min egen stämma hörde, Af en ovan styrka lifvad, Ljuda i den låga stugan, Och framför mig såg den gamle, Prydd af hvita silfverhåren, Resa på den böjda hjessan, Höja upp det sänkta ögat, Utaf tårar fylldt, då tycktes Mig som vore dit jag kallad, Att Guds rika frid förkunna För den gamles brustna hjerta, Öfverflödet honom skänka Ur mitt eget fulla, varma.

Nu blef gubbens tunga lossad, Fryntligt strålade hans anlet, Tacksamt räckte han mig handen, Och i stilla samspråk nöttes Ljusa, lugna sommarqvällen. Sist han täljde mig sitt öde; Tolkade med hjertats uttryck Enkelt hjertats lust och sorger; Målade i klara tankar, Uti flärdlöst sköna bilder Sina skiften, sina minnen. —

— Tvenne vårar redan blommat, Tvenne somrars frukter mognat, Tvenne höstars skördar gulnat, Tvenne vintrar jorden svalkat Sedan mig den gamle räckte Handen till farväl och tryckte Min med hjertats fulla värma. Hvad mig vänligt han förtäljde Om sitt öde, sina sorger, Bär jag troget i mitt minne, Och nu ville jag det gifva Åter uti dessa bilder. Rörande, som minnesstenar Uppå grafven med sin enkla Inskrift, var den ädle gamles Sagobrott om sina skiften. Jag har endast några späda Diktens blommor strött deröfver.