IV.

FRIERIET.

Rodnar flickan väl af glädje, Eller purpras hon af harm blott?

Vintern kommen är, och Julen, Fridfull fest kring bygden firas. Glädje lifvar hela bygden, Festligt hvarje stuga lyser.

Flitig gårdsvärd har ur skogen Släpat höga, vackra granar, Prydt dermed den rena tomten; Sina hästar har han putsat, Skrapat hullet så det glänser, Selen med sin granna loka Har han satt i ordning, släden Redo gjort till Julotts-färden. Lägger sysslor nu åsido, Dem han idkat året genom; Gömmer yxan under bänken, Hänger noten upp i loftet, Torkar svetten utur pannan, Tvättar sot och beck från handen, Tager helgdags-rocken på sig.

Flitig gårdsvärdinna redan Skurat golf och bord och bänkar, Skurat alla käril hvita, Bryggt ett brunt och mustigt kornöl, Bakat tjocka rågbröds-kakor, Trinda bullar utaf hvete; Stökat raskt och glädtigt ordnat Allt i stuga, som i pörte, Uppå loft som ock i ladgård. Badstun har hon redan eldat, Nya qvastar lagt på lafven, Torkar svetten nu ur pannan, Tvättar sotet ifrån handen, Tager helgdags-kjorteln på sig.

Uti rike Pavos stuga, Hemmansbondens stora stuga Lyste vänlig julebrasa, Brann en lustig eld på hällen. Uppå golfvet låg ett lager Utaf halm, så tjockt, att foten Rörde sig så tyst deröfver, Som en hartass öfver ängen. Hvita som ett månsken lyste Borden, bänkarne derinne. Sotad ås var öfverdragen, Alla väggarna betäckta Med en matta uti rutor, Med tapet så grann som någon, Konstigt flätad utaf pertor.

Uti samspråk med sin granne Sitter Pavo framför elden, Armarna i kors på bröstet, Tobakspipan uti munnen, Pipan med det korta skaftet, Yllemössan öfver örat. Invid ugnen blygsamt lägrad, Sakta sjungande en julpsalm, Sitter ståtliga värdinnan. Vackra Anna, husets prydnad, Rike hemmansbondens stolthet, Sysslar tyst vid stugubordet.

Nu på engång Pavo tystnar, Håller inne midt i talet, Skjuter mössan upp om örat, Tager pipan ifrån munnen, Lyss åt dörrn och sedan säger: Bjellror hör jag ute klinga, Hofvar stampa utåt vägen. Anna, gå och se i fenstret Hvilken gäst det är, som kommer!

Anna går att se i fenstret, Höfviskt svarar hon sin fader: Komma ser jag utför backen, Utåt glitterströdda vägen Ilande en häst med släde, Och i släden tvenne karlar. Ståtligt hästen bär sitt hufvud, Kastar sina fötter hurtigt, Granma rankor har hans sele. Som en sidensvans är släden, Prydligt gjord och vackert målad. Nu de svänga upp på gården, Smälla hojtande med piskan, Musti rusar fram och skäller, Foglarna i gårdens rönnar Flykta rädda ifrån grenen, Lemna kärfven, som jag ditsatt. Det är Jussi, hemmanssonen, Och hans svåger hvilka komma.

Bugande i stugan träda Jussi nu och svågern Antti, Helsas utaf Pavo, värden, Och värdinnan gladt välkomna. Ölet bjudes gästen pröfva, Nödgas smaka mustig korndryck.

Tager Antti så till ordet, Börjar sålunda att tala: Stor och präktig är din stuga, Fader Pavo, vördnadsvärde Godt det är härinne sitta, Att af lustig juleld värmas. Alldrig tröttnar man, att lyssna På ditt lärorika samtal, Uppå orden från din tunga. Bättre öl än ditt jag än ej Druckit uti Tavastkyro. Dock, ej blott att julen fira, Att framför din brasa sitta, Att med dig i samspråk roas, Och ditt sköna julöl smaka, Hafva vi till gården kommit, Hafva dig i dag vi gästat.

Värdes lyssna till min talan, Öfverväga hvad jag säger: Här är Jussi, hemmanssonen, Myndige och raske mannen! Präktig gård och bördig åker Ärfde han utaf sin fader, Ståtligt skick och mannaseder Utaf far och mor derjemte. Vida kring skall man få söka, Vandra många mil förinnan Man en karl som Jussi finner. Ypperst kan jag honom kalla Af de unga män, som ännu Stött en plogbill uti marken, Tagit skära uti handen, Eller nånsin skött en yxa. Uti slöjde är han kunnig, Händig ock uti att smida. Åkrar äger han och ängar, Svedjeland och skog tillräckligt, Hästar ståtlige att skåda, Hjordar glänsande och feta; Penningar ej heller tryta.

Ensamt lif ej längre lyster Raske ynglingen att föra. Öde synes honom stugan, Då han saknar en värdinna, Lifvet synes honom ängsligt Utan maka vid sin sida. Pavo, nu till dig han kommit, Myndige och raske mannen, Den besutne hemmanssonen, Att en maka åt sig söka, Att din vackra dotter Anna Till sin brud af dig begära — Har du lyssnat till min talan, Ofverlagt hvad nu jag yttrat?

Men till Antti Pavo säger, Svarar gunstigt Jussis talman: Ej mig likar detta illa. Må han tala vid min dotter, Må han söka henne vinna.

Gick nu Antti till värdinnan, Talte äfven der för Jussi. Hulda modren genast svarte: Fullgod friare du medför. Må han tala vid min dotter, Må han söka henne vinna.

Anna sitter invid bordet Uppå bänken fram i stugan. Varma blefvo hennes kinder, Röda såsom sommarns smultron, Som ett vackert höstens lingon. Ögat slog hon ned mot golfvet, Sänkte blygsamt ögonlocken; Blott engång dem sakta höjer Och en blick på friarn kastar. Rodnar flickan väl af glädje, Eller purpras hon af harm blott? Icke var den blicken vänlig, Hvilken sökte hastigt Jussi, Gladt det ögonkastet icke, Hvarmed stolte friarn möttes.

Käckt till Anna fram han stiger, Myndige och raske mannen, Den besutne hemmanssonen. Ståtlig man han var i sanning, Rik den nya helgdagsdrägten, Men i mörka anletsdragen Låg ett uttryck, hvilket nödde Jungfruns blickar, att sig sänka, Kinderna af harm att rodna.

Prisande den goda flickan, Högt berömmande den blyga, Ställer nu han fram sin önskan, Söker nu att jungfrun vinna. Glömmer heller ej att säga, Hvilken glädje henne väntar, Hvilken sällhet, hvilken lycka Som värdinna på hans hemman — Skänker breder han på bordet, Radar bänken full med gåfvor, Att de måtte lysa präktigt I den vackra Annas ögon.

Men den vaekra Anna höjer Blicken ifrån golfvet åter. Harmens eld i ögat brinner, Gör det unga hjertat modigt. Med sin hand hon stöter från sig Friarns rika, granna skänker, Skjuter undan Jussis gåfvor, Och till svar hon detta yttrar:

Alldrig vinnas kan mitt hjerta Utaf stolta ord och smicker, Kan ej heller nånsin köpas Med en hop af granna skänker. Anna är för stolt att säljas, Och för klok också att fångas. Icke vill din brud jag blifva, Icke bli din lifstidsmaka

Så hon svarar stolte friarn, Den utaf förvåning stumme, Utaf säradt högmod vrede; Lemnar derpå skyndsamt stugan.