Skyddsängeln.

Af Ad. Gründler. (Forts. fr. n:o 22.)

Modern var ju visserligen kvar hos de faderlösa barnen, och mors ögon gömma alltid en skatt af kärlek för hvarje barnahjärta. Men fru Hubert var själf så förkrossad af det hårda slag, som drabbat henne, att hon den första tiden nästan ständigt grät tyst för sig själf. Och sorgen gräfde ett djupt veck i hennes panna.

Den lilla pension som beviljades henne räckte visserligen till ett mycket anspråkslöst underhåll för henne och hennes barn, men Kristel borde dock få lära sig någonting för att kunna vara till någon nytta i världen. Det hade hans far alltid önskat. Men huru skulle fru Hubert kunna göra detta möjligt?

Då kom liksom genom Guds skickelse ett anbud om en friplats för honom i en offentlig anstalt, som bekostades af staten, där gossar uppfostrades och där de från början fingo vänja sig vid nästan militärisk ordning.

Visserligen krympte hennes hjärta samman af vemod, när hon tänkte på att hon skulle nödgas skicka bort sin gosse—långt bort i en främmande omgifning, och att af den en gång så lyckliga familjen hon och Maria skulle vara ensamma kvar. Men modershjärtat kan ju gifva det svåraste offer, när det gäller barnets väl. Sålunda fick då Kristel stanna hemma blott så länge att han fick hjälpa modern flytta ifrån den bostad, där de framlefvat så lyckliga dagar, till en liten stuga i närheten. Sedan skulle för gossen börja ett nytt lifsskede—ute i världen.

Kristel hade väl på barnavis ofta önskat att en gång få resa långt ut i världen med tåget, som många gånger om dagen ilade förbi hans barndomshem. Ty huru sköna än hans hembygds berg voro, så lockade honom dock den okända världen bortom dessa berg med en ännu större tjusning.

Nu skulle då ändtligen hans önskan uppfyllas. Men nu gladde honom ej vissheten därom så mycket som han förut hoppats, ja, han kunde ej dölja för sig själf, att han kände det såsom en stor lättnad, när hans resa till institutet blef uppskjuten tills i augusti för sommarferiernas skull. Men äfven dessa få veckor gingo så fort, och ju närmare afskedets dag kom, ju närmare slöt han sig till modern och allt mera hjärtlig och vänlig blef han mot lilla Maria.

Den sista aftonen i hemmet var hans hjärta i synnerhet tungt. Hans lilla syster sof redan godt i sin säng, men modern bad sin gosse sitta uppe en stund hos henne. Hon smekte kärleksfullt hans hufvud och såg honom så varmt in i ögonen. Därpå öppnade hon den gamla bibeln, ur hvilken hans far hvarje dag läst ett kapitel för de sina. Hon slog upp Tobias' bok och läste för sin gosse om den unge Tobias' afsked från sina föräldrar och upprepade med darrande röst den gamle faderns välsignelse öfver sin son: "Så drag då dina färde, Gud vare med dig på vägen och hans ängel ledsage dig!"

Kristel satt tyst en stund, därpå såg han på en gång rakt in i sin mors ögon och frågade: "Mor, finns det verkligen änglar? Jag kan inte tro det."

Modern häpnade. "Hvarför tror du inte det, min gosse?"

"Jo, för att jag aldrig har sett någon.—Du brukade säga för oss, när vi voro små, att en ängel satt vid vår säng om natten för att beskydda oss. Ser du, jag önskade då så ofta, att jag bara en enda gång hade fått se en ängel, och om jag någon gång vaknade på natten, brukade jag ligga alldeles stilla utan att röra mig liksom om jag sof, och så—öppnade jag ögonen alldeles tvärt. Men aldrig satt där någon ängel bredvid sängen. Nej, det är alldeles säkert, att där icke fanns någon, ty månen sken så klart in genom fönstret, att jag tydligt kunde se allting. Och så hastigt kunde väl inte ängeln flyga därifrån."

"Hvarför inte? Menar du, att en helig ängel vill dröja kvar om ock blott en sekund hos ett barn, som med afsikt förställer sig och tänker bedraga honom? Kära min gosse, när ett barn kommit så långt, att det icke längre vill tro på änglar, då är dess bästa ängel redan viken ifrån det."

"Ja, men jag kan inte tro det, mamma."

(Forts.)