Ett barndomsminne.

Ett barndomsminne är liksom ett flarn, som hvirflar upp, när aftonvinden susar, som både lockar, skrämmer och förtjusar likt sagorna, vi hörde såsom barn. Det väcker ofta någon känslosträng uti vårt bröst och för vårt öga målar i regnbågsfärger eller månestrålar en skimrande och bildrik gobeläng.— Alltnog, så minnes jag en månljus kväll.— I hörnet af den stora, vackra salen stod ett piano, och invid pedalen låg jag en pilt i fagra drömmar säll. O, hur jag smekte dessa strängars gull, o, hur jag älskade pedalens lyra, och huru var ej i poetisk yra min sagovärld af tappra hjältar full! Hvad klang af svärd! Hvad tinnar och hvad torn, hvad bålda riddare och blanka vapen, och tärnor, räddade ur fångenskapen af pager, blåsande i silfverhorn! Åh, hur jag frossade i fantasi'n, och huru stormande ljöd ej pedalen, och som ett féslott lyste hela salen, när månen göt sitt trolska sken därin! Då hände det en kväll, när som min håg mig omotståndligt dragit till min lyra, att husets dotter syntes kosan styra till instrumentet, hvarest gömd jag låg. Hon slår det an: Men ack, hvad spelas det? I stället för den ystra dansmusiken jag hör ett sus, liksom från andens riken så känsligt ljuda ifrån ebenträt. O, hur jag lyssnade! Hur hjärtat slog, då ut i salen lik en dufva flyger den lilla sången: "fram en suck sig smyger". O, hur den sången barnahjärtat tog! När stundom se'n jag till min lyra smög, jag mer och mer min riddarsaga glömde och i en annan värld mig ljufligt drömde, dit bönens dufva med min längtan flög. Dit flyr jag än. Och när min dag blir grå jag söker upp min barndoms vackra lyra och sjunger om Guds kärlek evigt dyra, som ännu famnar stora barn och små. Eric.