Hvad vänlighet förmådde.

(Forts. fr. föreg. n:r.)

Sedan berättade hon för sin man, hvad hon hade gjort, och han skrattade åt henne.

"Tror du, att din vänlighet kan hjälpa det där eländiga hittebarnet?" sade han.

"Jag tror åtminstone inte att den skall skada honom", svarade hon.

Sedan kom Janne ofta och fick mat, och fru Walther gaf akt på att han såg renare ut för hvarje gång. Till slut fick fru Walther underrättelse om att en vän skulle resa ut till västern för att taga land och bygga sig en farm där. Då kom den tanken för henne, att detta möjligen kunde vara ett godt tillfälle för John Ammerton, och hon skref till sin vän och bad honom taga gossen med.

Ett år därefter hörde hon, att han tyckte bra om gossen. Två år senare skref hennes vän, att John var en riktig skatt. Fru Walther visade sin man brefvet, och han log och kysste sin lilla hustru och sade, att det gladde honom mycket.

Han hade nu också en annan källa till glädje—hans hustru hade skänkt honom en frisk, präktig pojke, som lofvade godt för framtiden.

* * *

Åren gingo och fru Walther hörde icke mera till John Ammerton. Den sista underrättelse hon fick om honom var fem år efter hans flyttning till västern, och då hade han farit till guldminorna.

Men i fru Walthers lif hade kommit en glädje, som växte och blef allt starkare. Hennes gosse, Filip, växte upp till en lofvande yngling, en präktig, godhjärtad gosse, som alla höllo af, föräldrarna naturligtvis mest. Vid sjutton år kom Filip Walther till universitetet och vid tjuguett år tog han sin examen med heder. Men det hade tagit hårdt på hans krafter. Hans mor såg det och oroade sig mycket. Hans far såg det också och ville att han skulle resa bort för att uppfriska sig. Han skaffade honom plats på ett ställe, där han skulle kunna hämta styrka till både kropp och själ.

Resan gick genom västerns ödemarker. Filip skref ofta hem och gaf lifliga skildringar af sin resa, på samma gång han berättade, att hans hälsa blef bättre dag för dag.

Föräldrarna läste med glädje om hans resor och hans arbete, men plötsligt upphörde brefven. Hvar fanns Filip? Hvarför skref han icke?

En dag kom doktor Walther hem med en tidning hopskrynklad i handen. Där berättades om det sorgliga öde, som drabbat det sällskap, med hvilket Filip reste, huru det blifvit angripet af en hop indianer och huru de som icke dödats hade tagits tillfånga.

Stackars föräldrar! Modern böjde sitt hufvud i stum förtviflan och hennes hjärta var nästan brustet. Glädjen hade drifvits bort ur hennes lif och tjockt mörker hade lägrat sig omkring henne.

Så gick ett halft år, då postbudet en dag förde med sig ett bref med den gamla, välkända stilen. Fru Walther slet upp det och ögnade igenom innehållet. Hvilken glädje! Hennes gosse lefde, var frisk och på väg hem till dem.

Då doktor Walther kom hem, fann han sin hustru afsvimmad med brefvet i handen. Sedan det första glädjeruset lagt sig, satte de sig vid hvarandras sida och läste följande bref: "Gud vare tack, som låtit mig finna en sann vän eller rättare—låtit en vän finna mig", skref han sedan han först hade berättat om hvad han upplefvat och huru han blifvit räddad. "Hade icke den vännen funnit mig, skulle jag nu varit död. Han fick veta mitt namn, och då han hörde att jag var son till doktor Walther, gjorde han allt för att rädda mig. Han använde tusentals kronor för att utrusta män till denna expedition och han öfvervann den grymme man, som höll mig fången. Sedan tog han mig under sin vård och sitt beskydd. Gud välsigne honom! Jag hoppas också, att far och mor må vara redo att välsigna honom, ty han följer nu med mig hem."

De lyckliga föräldrarna tackade på sina knän Gud för hans godhet och bad honom välsigna sin sons räddare.

Och deras Filip kom, frisk och stark—en kraftig, ofördärfvad man. Med honom följde en medelålders herre med ett vackert, öppet ansikte, gråa ögon och krusigt hår.

"Detta är min räddare", sade sonen, "känna ni igen honom?"

Doktorn skakade på hufvudet, men hans hustrus blick hvilade forskande på mannens ansikte. "Är det han?" hviskade hon, och räckte fram sina båda händer, "är det John Ammerton?"

"Ja, jag är John Ammerton", sade den främmande, "och jag tackar Gud, att han gifvit mig ett tillfälle att visa, att jag med tacksamhet kommer ihåg den vänlighet ni visat mig. Ni har varit mer än en mor för mig."

Och han tryckte hennes hand till sina läppar. "Gud välsigne er!" utropade han. "Ni var den enda i hela vida världen, som ansåg att det lönade mödan att försöka lyfta den stackars öfvergifne, föraktade gossen upp ur dyn. Utan er godhet hade jag varit förlorad."

Då fru Walther den kvällen satt vid sin mans sida, tog hon hans hand och hviskade: "Det var en gång en liten sten, som kastades ut i sanden. En skattsökare fick öga på den, och då han hade tvättat af smutsen, började han slipa den med sin mejsel. Han bröt igenom omhöljet och fick se—en ren och strålande diamant."

Doktorn kysste sin fru på pannan—i hans ögon glänste tårar.

(Slut.)