Krig.

Som ni alla veta, rasar för närvarande ett blodigt krig mellan Ryssland och Japan. Både i bibliska historien och världshistorien, ja, äfven från vårt lands historia ha vi läst om krig, men vi hafva läst det såsom en läxa, om någonting som hände för länge sedan—det var bara ett nöje att läsa om de stora slagen och de tappra hjältarna. Men det blefve annorlunda, om vi själfva skulle upplefva det. Tänk bara på, att kanske i dag tusentals käcka unga män, som stiga upp friska och glada, som likasom vi fröjda sig åt vårsol och blommor, innan kvällen ligga döda eller lemlästade i fruktansvärda kval! Tänk om din far hade varit med ibland dem! Då förstå vi att kriget är någonting fasansfullt.

»Men hvarför slåss de?» fråga ni. Ja, hvarför slog Johan Karl, då han tog bollen ifrån honom? Liksom det är ondskan som gör att två små gossar slåss, så är det också ondskan, som gör att det blir krig emellan två folk. Det första tar någonting från det andra, och det andra vill icke godvilligt lämna det han äger.

Men kan då ingen göra slut på detta stora slagsmål?

Ja, hvad säger mor, när två af hennes gossar varit ovänner? Hon säger: »Bed Gud, att han måtte gifva eder ett nytt, kärleksfullt hjärta». Vi ha intet annat medel vi heller. Låt oss då—alla söndagsskolebarn i hela vårt land, i hela världen—låt oss gå till Gud och bedja på våra knän: »Gode Gud, gör slut på kriget! Sänd din helige ande, fridens ande, och låt honom öfvervinna ofridens och hatets onda ande, som vill härska öfver människorna! Hjälp både små och stora, amen.»

* * *

Ryssland är ju vårt grannland, och det är icke svårt att komma dit. Till Japan är det längre, och därför känna vi kanske ej så mycket till folket där. Japanerna äro ett småväxt folk; de hafva svart hår, gul hudfärg och något sneda ögon. De äro mycket arbetsamma; alla barn i Japan gå numera i skola, och de måste lära lika mycket som ni. Men de äro icke blott flitiga, de äro förnöjsamma, och det kommer dem nu till godo under kriget. Ty ni förstå nog, att det är icke så godt att hvarje dag skaffa mat till flera hundra tusen män, och det i främmande land. Ty kriget föres ju icke i själfva Japan utan på fastlandet och vid dess kuster. Japanernas viktigaste föda är ris, kokt i vatten. Kött använda de mycket litet, men torkad fisk tycka de om, och frukt äta de gärna, när de bara kunna få.

I Nagasaki, en af Japans större städer, blef en resande mycket förvånad öfver den hastighet, hvarmed japanerna langade kol från en pråm till ett skepp. I en tät rad stodo de, män och kvinnor, gossar och flickor, och de små kolkorgarne gingo såsom bollar från hand till hand. Det var såsom lek för dem. Men på detta sätt fyllde de en stor ångare på elfva timmar.

Då klockan blef tolf, stannade de litet för att äta frukost. En hade ett äpple, en tomat eller en lök. En annan hade omkring tre matskedar kokt ris. En tredje två tomater och en liten riskaka. De resande gingo bort till mannen som hade löken.

»Är detta hela din frukost», frågade de.

»Ja visst», svarade japanen, »jag bryr mig icke om att äta mera just nu. Ty jag har ännu fyra timmars arbete i eftermiddag.»

»Hvad åt du i morse då?»

»Åh, någonting riktigt fint, kokt ris med torkad fisk.»

»Och hvad skall du äta i kväll, när du slutar ditt arbete?»

»Jag tänker det blir litet kokt färsk fisk med en tomat eller gurka till.»

Vid en så lätt kost äro de vanda ända från barndomen. Men trots den äro de mycket uthålliga. Sedan de gått en hel dag i ansträngande marscher, fordra de således icke mera än en handfull ris och en kanna kokande vatten till kvällsmat.

Japanerna äro ännu ett hedniskt folk. Men äfven där arbetar missionen. Och likasom japanen längtar efter upplysning och kunskaper, så har han också börjat längta efter en lefvande frälsare. Många hafva redan öfvergifvit sina hedniska gudar och börjat söka himmelens Gud.

Och vi hoppas, att den dag ej skall vara aflägsen, då äfven Japan skall höra med till de folk, som bekänna sig vilja tillhöra Kristus.