KEMISK STORINDUSTRI

I

SVERIGE.

AF

ERNST LARSSON

BRUKSINGENIÖR.

GÖTEBORG N. P. PEHRSSONS FÖRLAG (GUSTAF STERN) I DISTRIBUTION.

Eftertryck och öfversättning får ske endast med författarens tillåtelse.

Göteborg A. Lindgren & Söner, 1908.

Förord.

Ändamålet med denna lilla bok är att visa hän på den stora mängd arbete, som vårt land erbjuder företagsamheten på den kemiska industriens område, samt att framhålla de viktigaste villkoren för framgång uti sådant arbete. Här må sålunda icke väntas en mängd tydligt utstakade vägar, fullständiga utredningar, kalkyler och förslag. Nej, vägarne, möjligheterna, kunna gifvetvis inom en så trång ram endast flyktigt antydas. Med ledning af litteraturhänvisningarne kan emellertid en hvar lätt gå vidare och fördjupa sig på det gebit, som speciellt intresserar honom.

Tysklands kemiska industri, uti hvilken jag en lång följd af år varit verksam, har här blifvit ägnad en större uppmärksamhet. Detta har skett hufvudsakligen för att såsom ett efterföljansvärdt exempel antyda tyskarnes företagsamhet, organisationssätt och ihärdighet.

Denna skrift är afsedd icke blott för teknici, utan för alla, som hysa intresse för den kemiska industrien och dess framgång i vårt land.

En del af kapitlen IV och V ha varit införda i Industritidningen Norden under tiden 3 januari-8 maj i år.

FALUN i Juni 1908.

ERNST LARSSON.

Innehållsförteckning.

Sid.

Förord I

Innehållsförteckning II

Förkortningar IV

Inledning 1

I. Tysklands kemiska industri 3

Leblancsodafabrikationen och därmed sammanhängande tillverkningar 3

Ammoniaksoda 6

Konkurrensen mellan de båda sodametoderna 7

Kaustikt natron och klorkalk på elektrolytisk väg 8

Leblanc-fabrikernas kamp på två fronter 10

Tjärfärger 14

Indigosyntesens tekniska utveckling 16

Svafvelfärger 21

Några siffror från Tysklands tjärfärgfabriker 22

Andra organiska ämnen 24

Några statistiska data från Tysklands kemiska industri 25

Utlandets reflexioner med anledning af Tysklands framgångar 30

II. Arbetsintensitet, arbetslöner och aflöningssätt 35

III. Sveriges kemiska industri 44

Statistik 44

Öfversikt af Sveriges produktion 60

IV. Några utvecklingsvillkor för kemisk industri i Sverige 68

Planmässigt och effektivt tullskydd 72

Några allmänna förutsättningar för framgången af ett industriellt företag 77

V. Hvilka kemiska fabrikationer ha utsikt till framgång i Sverige? 82

Elektrokemiska m. fl. fabrikationer 85

Organiska tillverkningar 100

Organisk syntes 100

Syntetiska färgämnen 103

Några organiska naturprodukter 105

Träets produkter 108

Ättiksyra, metylalkohol, aceton och tjära 111

Cellulosa 116

Produkter af cellulosa 120

Produkter af sågspån 126

Oorganiska fabrikationer 134

Cellulosaindustriens behof af billigt natron 134

Natronvinning ur chilesalpeter 139

Några föreslagna metoder för tillverkning af soda 141

1. Koksalt såsom utgångsmaterial 141

2. Sulfat såsom utgångsmaterial 144

Några andra alkalisalter 152

Fosfater 152

VI. Sparsamhet med värmet nödvändig 154

Slutord 156

Register 163

Anmärkninger

Förkortningar.

Affärsv. = Affärsvärlden, Ekonomisk veckorevy.

B. d. d. ch. G. = Berichte der deutschen chemischen Gesellschaft.

Ch. Ind. = Die chemische Industrie.

Ch. Ztg. = Chemiker Zeitung.

Ch. Ztg. Rep. = Chemiker Zeitung Repertorium.

Dingl. J. = Dinglers polytechnisches Journal.

D. R. P. = Deutsches Reichspatent.

Ind. Norden = Industritidningen Norden.

J. A. = Jernkontorets Annaler.

J. A. Bih. = Bihang till Jernkontorets Annaler.

Journ. of the Soc. of Ch Ind. = Journal of the Society of Chemical Industry.

Sv. Kem. Tidskr. = Svensk Kemisk Tidskrift.

Sv. Pappers T. = Svensk Papperstidning.

T. T. = Teknisk Tidskrift, Allmänna afdelningen.

T. T. K. = Teknisk Tidskrift, Afdelning för kemi o. bergsvetenskap.

Wagner-Fischers J. = Wagner-Fischers Jahresbericht.

Z. d. österr. Ing. u. Arch. V. = Zeitschrift des österreichischen Ingenieur- und Architekten-Vereins.

Z. f. a. Ch. = Zeitschrift für angewandte Chemie.

Z. f. Elektrochemie = Zeitschrift für Elektrochemie.

Inledning.

I vårt land är den kemiska industrien ännu obetydlig, men det finnes all anledning antaga, att den skall komma till en betydlig utveckling. Det bör därför ha sitt intresse att här till en början kasta en blick på motsvarande industri och dess utveckling i det land, där densamma kommit längst, nämligen Tyskland. Vi få visserligen icke tänka på att kopiera hvarken det ena eller andra landet, utan ha att gå de vägar, som för oss äro naturliga, men vi kunna dock från utlandet hämta många lärdomar, som hjälpa oss öfver åtskilliga hinder på utvecklingens väg.

Nutidens kemi och kemiska industri ha utvecklat sig på den af franska, svenska och engelska vetenskapsmän lagda grunden. Det var genom Lavoisier, Scheele, Priestley och Berzelius, som kemien blef en på kvantitativ forskning grundad vetenskap.

»Sedan syret upptäcktes (1774 af Priestley) har den civiliserade världen genomgått en riktig omhvälfning uti seder och bruk . . . Kunskapen om jordens, luftens och vattnets sammansättning har medfört rationell tillverkning af metaller och otaliga andra ämnen . . . Man kan säga, att staternas materiella välstånd genom denna upptäckt mångdubblats . . . Hvarje särskild upptäckt inom kemien medför liknande verkningar och hvarje användning af kemiens lagar är i stånd att alltid i någon riktning bringa staten nytta och höja dess kraft och välstånd . . . Är icke den kemiska vetenskapen »de vises sten», som lofvar öka våra åkrars fruktbarhet och tillförsäkra många millioner människor en existens med trefnad och utveckling, »de vises sten», som omformar jordskorpans beståndsdelar till nyttiga produkter, hvilka handeln förvandlar i guld. Är icke kemien »de vises sten», som lofvar att visa oss lifvets lagar och ge oss medel att bota sjukdomar och förlänga lifvet . . . Utan vetenskapen nödgas människan tjäna naturkrafterna, men med vetenskapen gör hon dessa till sina tjänare.» Dessa ord uttalades 1851 af Liebig, den man, som ofta kallas Tysklands störste kemist. Att med kemiens hjälp »göra guld» är numera ingenting ovanligt och Liebigs profetiska tal om ökandet af åkrarnes fruktbarhet genom kemien har redan i betydlig grad blifvit verklighet.

Den framstående tyske vetenskapsmannen Ostwald yttrade uti ett föredrag, som han vid en resa i Amerika för ett år sedan höll i Boston: »Den kemiska utvecklingen började i Frankrike, men nu utföres nära tre fjärdedelar af hela världens kemiska forskning i Tyskland, hvilket omslag är att tillskrifva Liebigs metoder.»

I. Tysklands kemiska industri.

Leblanc-sodafabrikationen och därmed sammanhängande tillverkningar.

I Tyskland liksom i Frankrike och England har den kemiska storindustrien utvecklat sig på sodafabrikationen såsom grundval, och dess begynnelse kan sägas sammanfalla med grundandet af sodafabriker på den af fransmannen Leblanc år 1797 uppfunna tillverkningsmetoden.

Omkring 1830 byggdes de första Leblanc-sodafabrikerna i Tyskland. Detta lands kemiska industri är sålunda icke mer än 75 år gammal, och redan uppgår värdet af de produkter, den årligen tillverkar, till bortåt 1500 millioner mark.

Råmaterialet till sodan, koksaltet, finnes i Tyskland i riklig mängd; dels brytes det i saltgrufvorna och dels utvinnes det genom afdunstning af saltkällornas vatten. Sodafabrikerna byggdes emellertid icke alltid på platser, där detta råmaterial fanns, utan många, ja, de flesta, lades antingen invid de stora vattenvägarne eller ock i närheten af stenkols- eller brunkolsgrufvor. Leblanc-sodafabrikerna, liksom de flesta andra kemiska fabriker, behöfva nämligen ganska mycket bränsle, men de behöfva äfven andra råämnen eller hjälpprodukter. Näst koksalt kommer svafvelsyra, hvilken de själfva tillverka, mestadels af spansk eller portugisisk svafvelkis, men stundom af inhemskt zinkblende. De vid Rhen belägna sodafabrikerna få sin spanska kis via Rotterdam med båt. Kisbränderna gå sedan med båt tillbaka utför Rhen till Duisburg, där kopparen extraheras, hvarefter den återstående järnoxiden såsom järnmalm (purple ore) går till järnhyttorna. Ett ytterligare råmaterial vid sodatillverkningen är kalksten.

Det är sålunda synnerligen viktigt, att transporten af alla dessa råvaror icke ställer sig för dyr.

Gången af själfva fabrikationen är följande. Koksaltet behandlas i muffelugnar med svafvelsyra, hvarvid sulfat och saltsyra erhållas. Sulfatet, det närmaste utgångsmaterialet för sodan, är äfven såsom sådant en handelsvara och användes i stora mängder vid tillverkning af cellulosa, glas och svafvelnatrium. Saltsyran afsättes dels såsom sådan och dels förarbetas den till klor, klorkalk och andra klorprodukter.

För sulfatets framställning har vid några fabriker (i Tyskland endast vid Rhenania nära Aachen) ett annat af engelsmannen Hargreaves uppfunnet sätt kommit till användning. Enligt detta utsättas porösa briketter af koksalt vid en temperatur af c:a 500° C för inverkan af rostgaserna från kis eller blende med ett öfverskott af luft jämte vattenånga. Genom denna metod besparas man tillverkningen af svafvelsyran.

Det på ena eller andra sättet tillverkade sulfatet blandas med kalksten och kol och upphettas i flamugnar. Härvid bildas råsodan, ur hvilken sedan genom urlakning med vatten en oren sodalut erhålles. Efter behandling med kolsyra kan ur denna lut genom kristallisation erhållas ganska ren kristallsoda, hvilken håller c:a 37 % vattenfri soda och 63 % vatten. Indunstas luten och upphettas det salt, som därvid afskiljer sig, eller återstoden af den till torrhet afdunstade luten, så erhålles vattenfri s. k. kalcinerad soda af större eller mindre renhet. Den i vatten olösliga eller svårlösliga återstoden, i hufvudsak svafvelkalcium, bortkastades i början såsom värdelös, men efter hand började man därur tillgodogöra svaflet, dels såsom sådant, dels såsom svafvelväte, hvaraf svafvelnatrium framställdes, och dels förarbetades kalciumsulfuretet genom oxidation i luften under omsättning med sulfat till natriumtiosulfat (undersvafvelsyrligt natron, antiklor).

Senare har ock en metod, Chance-Claus-processen, för svaflets återvinnande kommit till användning hufvudsakligen i England. Vid densamma frigöres ur sodaresterna medelst kolsyra svafvelväte, och detta användes under förbränning med luft såsom råmaterial vid svafvelsyretillverkningen i stället för svafvelkis, så att svaflet vid Leblanc-sodafabrikationen ständigt återföres i en cirkelprocess. Finnes fördelaktig afsättning för svafvel, så kan sådant lätt utvinnas genom half förbränning af svafvelvätet, d. v. s. man tillför endast den för vätets förbränning nödiga luftmängden.

Leblanc-sodatillverkningen kräfver sålunda flera hjälpfabrikationer och ger en hel del biprodukter. Till svafvelsyrefabrikationen ansluter sig ock vanligen tillverkningen af salpetersyra, hvilken åter såsom affallsprodukt ger bisulfat, som går till sulfatugnen för omvandling i monosulfat (såvida det icke finner afsättning vid de »tekniska» fabrikerna såsom »vinstenspreparat» för framställning af »brus- eller jästpulver» o. dyl.).

Klorkalktillverkningen med regenerering af mangansuperoxid enligt Weldon ger klorkalcium såsom affallsprodukt.

Vid sodatillverkning enligt Leblanc tvingas man sålunda rentaf att utom sodan tillverka äfven en hel mängd andra kemiska artiklar, och just härigenom blef denna fabrikation af så stor betydelse för utvecklingen af den kemiska industrien. Nästan från början var det vanligt, att en Leblanc-sodafabrik tillverkade minst ett dussin olika produkter, och denna mångproduktivitet har sedan än mera utvecklats1 .

Under flera decennier tillverkades all soda efter Leblancs metod; sodan stod högt i pris och fabrikerna gjorde lysande affärer. Men så utarbetade belgaren Solvay ett nytt sätt för tillverkning af soda.

På 1850 och 60-talet åtnjöt sodan i Tyskland ett tullskydd af 25-55 % af värdet.

Ammoniaksoda.

På utställningen i Wien 1873 framträdde Solvay-sodan först, och det dröjde därefter icke länge, innan flera fabriker uppstodo, som arbetade efter den nya metoden. År 1878 var priset på soda (kalcinerad) ännu 200 mark per ton, men sedan sjönk det, så att det 1886 stod uti endast 80 mark. Detta oerhörda prisfall medförde svåra tider för Leblanc-fabrikerna. Solvays metod var nämligen en betydlig genväg. Enligt densamma behöfver man icke genom afdunstning utvinna saltet ur den saltlösning, som erhålles från saltkällorna, utan direkt i denna lösning utföres en omsättning mellan klornatrium och ammoniumbikarbonat, hvarvid bildas natriumbikarbonat, som utfaller, och klorammonium. Detta i sammanfattning; i själfva verket är förloppet icke fullt så enkelt. Genom upphettning af bikarbonatet erhålles en mycket ren, vattenfri soda.

Råmaterialierna äro, utom saltlösningen, ammoniak och kolsyra. Ammoniaken, som fås ur ammoniumsulfat, erhållet vid koksning (torrdestillation) af stenkol, återvinnes emellertid ur vid processen bildadt klorammonium genom tillsats af bränd kalk och därpå följande destillation. Kolsyran erhålles vid kalkstenens bränning. Såsom affallsprodukt erhålles vid Solvay-processen en lösning af klorkalcium, hvilken dock vanligen är värdelös, emedan, ingen större användning för detta ämne finnes2 .

Konkurrensen mellan de båda sodametoderna.

I rak motsats till Leblanc-metoden lämnar Solvay-metoden. icke en enda värdefull biprodukt, men denna omständighet har knappast framstått såsom en nackdel för den sistnämnda. Vid Solvay-metoden är bränsleåtgången mycket mindre, och som dessa fabriker vanligen läggas där, hvarest en nära nog värdelös koksaltlösning af tillräcklig styrka finnes att tillgå, så reduceras kostnaden för utgångsmaterialet till ett minimum. Denna senare omständighet har gjort, att ammoniaksodafabrikerna i allmänhet slösa något med detta råämne. 100 kg soda fordra teoretiskt 138 kg NaCl, men ofta förbrukas 200, ja, ända till 220 kg. Så snart ammoniaksodafabrikerna hade lärt sig att till en obetydlighet reducera förlusten af den dyrbara ammoniaken3 sjönk därför priset på soda hastigt. Leblanc-sodafabrikerna måste sälja sodan under tillverkningsvärdet och inskränka produktionen. Men härigenom inskränktes ock produktionen af de nu i marknaden oumbärliga vordna biprodukterna, och priset på dessa, isynnerhet på den förnämsta af dem, klorkalken, steg så, att sodatillverkningen snart åter kunde ökas och sodan med fördel säljas till priser, som förut varit ruinerande.

För Leblanc-fabrikerna blefvo så biprodukterna hufvudprodukter, och dessa fabriker stodo sig nu rätt bra i konkurrensen med ammoniaksodan. Flera af dem repade sig dock aldrig efter de svåra åren, utan sodaproduktionen efter Leblancs metod sjönk alltmera. År 1896 tillverkades sålunda efter denna metod i Tyskland endast c:a 13 %, i Frankrike 16 %, i Österrike 36 % och i England c:a 50 % af de resp. ländernas totala sodaproduktion. Leblanc-fabrikernas tillbakagång var dock icke fullt så stor, som dessa siffror synas angifva, ty sodakonsumtionen hade under tiden betydligt ökats. En del ammoniaksodafabriker införde äfven tillverkning af kaustikt natron enligt Löwig medelst järnoxid4 .

Genomförandet i praktiken af ammoniaksodametoden, hvars kemiska förlopp sedan länge varit bekant, var för den kemiska teknologien en storartad framgång, som sporrade till ytterligare arbeten i liknande riktningar5 .

Kaustikt natron och klorkalk på elektrolytisk väg.

Elektriciteten hade så småningom börjat komma till användning äfven inom kemien. Några af de största tyska bolagen för kemisk industri beslöto mot slutet af 1880-talet att gemensamt bekosta försök i större skala för att praktiskt genomföra det sedan länge kända sättet att elektrolytiskt sönderdela klornatrium och klorkalium. Försöken, som utfördes vid Leblanc-sodafabriken Griesheim a/M., gåfvo godt resultat och föranledde grundandet af bolaget Chemische Fabrik Elektron i Frankfurt a/M. och anläggandet af två fabriker. Den ena af dessa lades vid Griesheim och den andra invid brunkolsgrufvorna vid Bitterfeld med kalisaltdistriktet så att säga inpå knutarne. Uti detta bolag med ett kapital af 9 millioner mark uppgick något senare hela Leblanc-fabriken Griesheim med alla dess bifabrikationer. Sedermera har det ock upptagit en mindre anilinfärgfabrik och ökat sitt aktiekapital till 12 millioner mark. Under de senaste åren har utdelningen varit 12 %.

I midten af 1890-talet producerade detta bolag i sina fabriker vid Griesheim och Bitterfeld medelst elektrolytisk sönderdelning af klorkalium i så stor skala klorkalk och kaustik kalilut, att ett par tyska handelskamrar i sina berättelser för 1895 redan talade om prisfall för klorkalk af denna anledning.

Snabbt uppstodo nu i Tyskland, Frankrike, Schweiz, England och Amerika elektrolytiska fabriker, hvilka hvar på sitt sätt sönderdelade klorkalium eller klornatrium. Äfven från det nordiska »föregångslandet» finner man uti en facktidskrift från 1897 en notis af följande lydelse: »Firman Hans Cappelens Enke i Skien, bl. a. egare till den elektrolytiska soda- och klorkalkfabriken Gjemsö-Kloster, har inställt sina betalningar».

Som natriumsaltets sönderdelning icke ställer sig så ekonomiskt fördelaktig, så blef mängden af kaustikt natron eller kaustik soda, som det ock kallas i handeln, tillverkad på detta sätt, rätt obetydlig. Det kräfves nämligen lika mycket elektrisk energi för att ur klornatrium öfverföra 23 kg natrium till hydroxid, som att ur klorkalium öfverföra 39 kg kalium till motsvarande förening. Det kaustika kalit är dessutom en långt värdefullare produkt än det kaustika natronet. Kalit har dock i motsats till natronet en rätt begränsad marknad, hvarför hela kalibehofvet snart fylldes af de elektrolytiska fabrikerna. De gamla pottaskefabrikerna, hvilka hittills försett såpfabrikerna med nödigt kali i form af kaliumkarbonat, tillverkadt af kaliumsulfat enligt Leblancs metod dukade härvid snart under. Inom kort inträdde öfverproduktion af klorkalk och härmed var, i stort sedt, gränsen redan satt för de elektrolytiska fabrikernas utveckling. Kunna de icke bli af med kloren i form af klorkalk eller andra klorprodukter, så kunna de heller icke producera någon kaustik soda. För hvarje ton kaustik soda få de nämligen c:a 2,2 ton klorkalk. Deras sträfvanden gå därför nu ut på att framställa allehanda klorprodukter och att finna nya användningssätt för sådana eller för själfva kloren. Under sådana omständigheter kunna dessa fabriker icke ens öfvertaga produktionen af all kaustik soda, hvilket eljes borde vara deras närmaste mål, och ännu mindre kunna de tänka på att upptaga tillverkningen af den långt större handelsartikeln, den vanliga sodan. Vilja de elektrolytiska fabrikerna tillverka vanlig soda, så ha de nämligen ingen annan utväg, än att med ytterligare kostnader behandla den kaustika med kolsyra.

Leblanc-fabrikernas kamp på två fronter.

Ammoniaksodafabrikerna ha sålunda förblifvit oberörda af denna nya alkaliproducent, men däremot ha Leblanc-sodafabrikerna fått känna konkurrensen så mycket hårdare. Liksom Solvay-fabrikerna tog sodatillverkningen ifrån dem, så ha nu de elektrolytiska fabrikerna tagit klorkalktillverkningen, och nu återstå af deras grundläggande fabrikationer, utom svafvelsyra och salpetersyra, endast sulfat och saltsyra. De båda sistnämnda produkternas marknad behärskas ännu helt af Leblanc-fabrikerna, men dessa ha icke kunnat draga så synnerligen stora fördelar häraf. På grund af ökad användning har priset på sulfat visserligen betydligt stegrats, men förbrukningen af saltsyra, hvaraf för hvarje ton sulfat c:a 1,5 ton erhålles, har icke afsevärdt ökats, hvilket gör, att denna syra nu står lågt i pris och nya användningssätt för densamma skulle vara synnerligen välkomna. En Leblanc-sodafabrikant yttrade för icke länge sedan, att om myndigheterna tilläte det, så kunde det på sina ställen befinnas fördelaktigt, att såsom fordomdags låta saltsyran bortgå i luften eller i vattnet.

I hvilken grad de elektrolytiska fabrikerna påverkat klorkalkmarknaden framgår däraf, att 1895 noterades denna artikel fob engelsk hamn till £ 7. 0. 0 och 1903 till £ 4. 0. 0 per ton. En konvention mellan de elektrolytiska och Leblanc-fabrikerna motverkade ytterligare prisfall, och gynnsamma konjunkturer ha under de sista åren medfört en stegring till £ 4. 10. 0. M. Hasenclever ansåg 1905 att de elektrolytiska fabrikerna fråntagit Leblanc-fabrikerna halfva klorkalktillverkningen.

De ännu existerande hårdt ansatta Leblanc-fabrikerna, hvilkas antal i Tyskland nu nedgått från 21 till 5, ha alltmera måst beflita sig om införande af förbättringar. Värmet tillgodogöres sålunda nu bättre än förr och arbetskostnaderna ha reducerats genom införandet af mekaniska hjälpmedel. Sålunda ha mekaniska kisugnar, sulfat- och sodaugnar, klorkalkapparater etc. kommit till användning. Direktören för den betydande Leblanc-fabriken Rhenania, där sedan flera decennier sulfat tillverkas enligt Hargreaves kontaktsmetod och klor enligt Deacons kontaktmetod, yttrade 19056 , att mekaniska anordningar icke ens behöfva medföra direkta ekonomiska besparingar, utan att det är alldeles tillräckligt, om de hjälpa en öfver de alltmer uppträdande arbetaresvårigheterna.

Uti Oil, Paint and Drug Reporter7 påvisar Kershaw med årsafräkningar, att de engelska Leblanc-fabrikerna ännu stå sig ganska godt och att de elektrolytiska icke lämna några lysande resultat. United Alkali Co, som omfattar så godt som samtliga Englands Leblanc-verk, ger sålunda en utdelning af 7 % under det de elektrolytiska bolagen: Castner Kellner Alkali Co och Elektrolytic Alkali Co ge resp. 4 % och 0 %. Däremot hade Brunner, Mond Co, som i Cheshire tillverkar ammoniaksoda, 1905 en årsvinst af £ 512,000 och utdelade 35 %. Kershaw anser, att soda, kaustikt natron och klorkalk icke mera komma att lämna Leblanc- eller de elektrolytiska fabrikerna någon egentlig vinst, och att biprodukter och specialtillverkningar för framtiden måste bringa utdelningen. Leblanc-verken få koncentrera sig på tillverkningen af svafvelsyra, natrium-sulfat, -hyposulfit, -sulfid etc., och de elektrolytiska på klorkalk, klorat och andra klorprodukter, natrium, cyanider, peroxider etc.

På grund af detta läge byggas numera inga Leblanc-sodafabriker och äfven de elektrolytiska alkalifabrikernas antal ökas knappast, sedan man fått en klarare blick på deras existensbetingelser.

Ammoniaksodafabriker däremot uppstå allt fortfarande äfven å platser utan saltkällor och saltgrufvor och dessa fabriker behärska nu fullkomligt sodamarknaden. I Tyskland bedrifves denna tillverkning så godt som uteslutande af Deutsche Solvay-Werke Aktiengesellschaft i Bernburg, hvilket bolag vid 1907 års bolagsstämma hade en nettoårsvinst af 7,2 millioner mark vid ett aktiekapital på 40 mill. och reservfonder på 14,5 mill. mark.

Solvay Co i Syracuse (Newyork) har nyligen höjt sitt aktiekapital från 6 millioner dollars till 8 mill.

Solvay-metoden har sålunda, oaktadt den bortkastar koksaltets klor såsom värdelös, segerrikt gått ur kampen mot både Leblanc-metoden och den elektrolytiska, hvilka båda tillgodogöra kloren.

Solvay-metodens framgång har, utom i bränsle- och arbetsbesparing, i icke ringa mån sin grund däri, att apparaterna i hufvudsak kunna utföras af det jämförelsevis billiga materialet järn, och därigenom af allra fördelaktigaste konstruktion, samt att de vid andra kemiska fabrikationer i följd af frätning etc. ofta enormt höga underhållskostnaderna här bli ganska lindriga. Vid fabrikationer, där apparaterna måste utföras t. ex. af naturlig sten, stengods, syrefast eller eldfast tegel, bly etc., får man nämligen endast sällan tänka på att välja den mest ekonomiskt arbetande, något mera komplicerade apparatkonstruktionen, utan man får i stället lägga an på att få apparaten så enkel som möjligt. Detta gäller icke minst för sådana fall, då järnet måste tillgripas, fastän det snart förstöres, eller då dyrare metaller af endast relativt högre motståndsförmåga komma till användning.

M. Hasenclever framhåller8 att ammoniaksodaindustrien till en stor del har den omständigheten att tacka för sin blomstring, att dess fabriker såväl i Tyskland som i andra länder tekniskt och ekonomiskt stå i intim förbindelse med hvarandra och så representera en väldig makt, som med framgång bemödar sig att hålla nere allvarlig konkurrens.

I följd af denna omhvälfning uti sodatillverkningen är sodafabrikationen icke längre den stödjepelare för den kemiska industrien, som den förr var, men sodan är allt fortfarande en af de kemiska produkter, som tillverkas i största och alltjämt stigande mängd.

Tjärfärger.

I det föregående har berörts endast oorganiska kemiska produkters fabrikation, men det gifves äfven en mängd organiska ämnen, hvilka äro föremål för en icke mindre stor och lönande tillverkning. Tysklands, ja, hela världens största kemiska fabriksetablissement, Badische Anilin- & Soda-Fabrik i Ludwigshafen a/Rh., tillverkar sålunda i hufvudsak organiska ämnen, nämligen tjärfärger eller, som de vanligen kallas, anilinfärger. De olika grupperna af dessa färger äro: anilin-, alizarin-, azo-, naftol- resorcin-, gallussyrefärger samt indigo. Råmaterialierna, benzol, toluol, antracen, naftalin och fenol härstamma samtliga från stenkolstjäran. Det första anilinfärgämnet, mauvein eller anilinviolett, upptäcktes 1856 af engelsmannen Perkin, assistent hos den store tyske kemisten A. W. Hofmann. Föranledd af Liebig hade Hofmann redan 1843 börjat en undersökning af stenkolstjäran, ur hvilken han 1845 isolerade benzol, modersubstansen till en lång rad af färgämnen och en oändlig mängd andra organiska ämnen. Benzol var redan förut af Faraday 1825 funnet uti kondensat af oljegas. År 1849 började Mansfield i stort tillverka benzol ur stenkolstjära. De första anilinfärgfabrikerna uppstodo mot slutet af 1850-talet i England och Frankrike. Först i midten af 1860-talet upptogs tillverkningen i Tyskland.

Genom nitrering af benzol erhålles nitrobenzol (mirbanolja) och genom dennas reduktion, vanligen medelst järn och saltsyra, erhålles anilin (amidobenzol, fenylamin). Genom nitrering af toluol och därpå följande reduktion erhålles på samma sätt toluidin. Medelst oxidation af en blandning af anilin och toluidin erhålles anilinrödt (fuxin, rosanilin), hvilket i stort framställdes först af Verguin i Lyon 1859.

Oxidationen af anilinoljan (blandningen af anilin och toluidin) utfördes i början med hjälp af arseniksyra. Härigenom blef dock färgämnet starkt arsenikhaltigt, hvilket, såsom man senare fann, kunde få hälsofarliga följder, om fuxinfärgade tyger användes till kläder etc. Man öfvergick därför till andra oxidationsmedel, och numera torde det bekväma sättet med arseniksyra endast sällan komma till användning. (Bäst är dock att vara på sin vakt, ty för exportgods behöfver egna landets lagar icke följas).

Anilinfärgfabrikerna utgå icke från själfva stenkolstjäran, utan köpa benzol, toluol, antracen, naftalin och fenol från andra fabriker, hvilka såsom specialitet ur tjäran utvinna dessa ämnen. Ja, t. o. m. nitrobenzol, anilin och toluidin tillverkas ofta af specialfabriker.

En åldrig chef för en tysk kemisk fabrik yttrade en gång vid en festlig tillställning till de närvarande damerna, att har en fabrikant af kemiska produkter vunnit kvinnan såsom afnämare, så är afsättningen tryggad och framgången gifven. Sådana produkter kunna framför andra sodan och anilinfärgerna sägas vara. I fråga om de senare är dock konsumenten stundom något nyckfull. Anilinfärgfabrikerna ha nämligen att räkna med modets växlingar. Den ena tiden röner ett visst färgämne en oerhörd efterfrågan, men någon tid senare vill ingen mer ha det.

Förbrukningen af de mera äkta färger, som användas för tyger till männens kläder, håller sig betydligt stabilare. För manskläder i allmänhet, men i synnerhet för militärkläder, har af gammalt det hållbara indigofärgämnet blifvit med förkärlek användt. Med detta kan erhållas de mest olika nyanser, från mörkaste blått, som knappast kan skiljas från svart, till ljusaste himmelsblått. Indigo erhölls tills för några år sedan uteslutande af indigoväxten, hvilken för detta ändamål odlades å kolossala plantager i synnerhet i Ostindien, men tillverkas numera syntetiskt.

Indigosyntesens tekniska utveckling.

Detta ämne skall här något utförligare behandlas, dels emedan indigo är ett så utomordentligt viktigt färgämne och dels emedan man härigenom får en god föreställning om arten af de hithörande kemiska fabrikernas verksamhet. Härvid följes i hufvudsak ett föredrag af verkställande direktören vid Badische Anilin- & Sodafabrik, D:r Brunck, hållet år 1900 i Chemische Gesellschaft i Berlin och refereradt uti Ch. Ind. 1901: 199 .

År 1880 framställde professor A. von Baeyer i München indigo på syntetisk väg af ortonitrofenylpropiolsyra. Anilinfärgfabriken i Ludwigshafen äfvensom Farbwerke vorm. Meister, Lucius & Brüning i Höchst försäkrade sig genast om licens å von Baeyers patent. Snart visade sig dock, att framställningskostnaderna blefvo för höga, så att man på denna väg icke kunde konkurrera med naturlig indigo. Sjutton år dröjde det, innan fabriken i Ludwigshafen med sin stab af teoretiskt och praktiskt väl skolade män hunnit utarbeta en tekniskt fullt brukbar metod.

För 1 kg indigo fordrade den v. Baeyerska metoden såsom utgångsmaterial 4 kg toluol. Detta ämne vinnes ur stenkolstjäran samtidigt med benzol, men i ringare mängd. På 4 delar benzol erhålles endast 1 del toluol. Den från benzolfabrikerna i marknaden kommande toluolen hade redan förut funnit full användning för andra ändamål, och om nu produktionen däraf skulle stegras för att tillfredsställa en nytillkommen konsument, så skulle den samtidigt erhållna stora mängden benzol näppeligen kunna finna afnämare. År 1900 utgjorde världsproduktionen af benzol c:a 24,000 ton och af toluol 6,000 ton. Denna toluolmängd skulle, om den varit fri, endast räckt till att täcka på sin höjd ¼ af världskonsumtionen af indigo. Det var sålunda klart, att man måste gå ut från ett annat råmaterial och 1890 kom Heumann till hjälp med sin indigosyntes genom smältning af fenylglykokoll eller fenylglykokollortokarbonsyra med kaustikt kali. De ofvannämnda båda fabrikerna försäkrade sig om rätten att utöfva äfven denna uppfinning och begynte ett intensivt arbete på dess praktiska genomförande. Kunde vägen gå öfver fenylglykokoll, så blefve råmaterialierna: benzol resp. anilin, ättiksyra, klor och alkali, och man behöfde icke befara råämnesbrist. Snart framträdde emellertid andra svårigheter. Utbytet blef otillfredsställande. Nu slog man in på den andra af Heumann föreslagna vägen öfver antranilsyrans glykokoll. Men det vanliga utgångsmaterialet för antranilsyran, ortonitrotoluol, kunde icke komma i fråga. På en af A. W. Hofmann lagd grund hade emellertid ett par andra forskare funnit, att man öfver ftalsyra kunde komma till antranilsyra. Härmed kom man öfver till det ofantligt mycket utsiktsfullare naftalinet såsom råmaterial för indigo.

Af den totala mängden stenkolstjära, hvilken såsom biprodukt erhålles vid tillverkning af koks för masugnsdrift etc., äfvensom vid lysgastillverkning, förarbetas sannolikt omkring två tredjedelar på benzol och andra kolväten. Dessa ⅔ torde innehålla 40-50,000 ton naftalin, men häraf utvanns hittills endast c:a 15,000 ton, emedan afsättning för större mängder saknades. Minst 25,000 ton naftalin per år kunde sålunda utan svårighet göras disponibla för indigotillverkningen, och detta kvantum är mer än tillräckligt för tillverkning af världsmarknadens indigobehof.

Fabriken i Ludwigshafen hade utarbetat och sedan 20 år användt en utmärkt metod att genom oxidation af naftalin medelst kromsyra framställa ftalsyra för andra ändamål, men för indigo visade sig denna metod för dyr. Då lyckades en af verkets många i dess vetenskapliga laboratorium arbetande kemister framställa ftalsyra medelst upphettning af naftalin med högkoncentrerad svafvelsyra. Genomförandet af denna metod i praktiken vållade dock till en början betydliga svårigheter, och de uti dylikt arbete väl tränade kemiska och mekaniska ingeniörerna måste uppbjuda all sin skarpsinnighet. Konstruerandet af fullt lämpliga och hållbara apparater var icke den minsta svårigheten.

Svafvelsyrefrågan var ock af afgörande betydelse. Rykande svafvelsyra tillverkades vid olika fabriker på olika sätt. Bland andra metoder hade äfven en af Winkler 1875 angifven kontaktmetod medelst ren svafvelsyrlighet och syre öfver platinasvamp blifvit försökt. Dessa metoder voro dock omständliga och produkten förblef dyr. Nu började Badische Anilin- & Sodafabrik i Ludwigshafen undersöka, huruvida Winklers metod möjligen kunde förbättras, och af dessa försök framgick det inom svafvelsyretekniken epokgörande, af Knietsch utarbetade kontaktförfarandet, som möjliggör att kisugnsgas och luft medelst platinerad asbest tillverka svafvelsyreanhydrid och rykande svafvelsyra. Denna metod, hvilken sålunda framkom så att säga såsom en biprodukt vid det stora indigoproblemets bearbetning, har redan blifvit allmänt införd för tillverkning af anhydrid och rykande svafvelsyra och konkurrerar äfven ganska framgångsrikt med blykammarmetoden på platser, där uteslutande koncentrerad syra behöfves.

Med denna betydande uppfinning hade nu fabriken i Ludwigshafen lagt den solidaste grund för sin indigofabrikation. Icke nog därmed, att den nu tillverkar sin rykande svafvelsyra på billigaste sätt, utan den regenerar den vid indigotillverkningen förbrukade syran genom att leda den vid naftalinets oxidation uppstående svafvelsyrligheten (hvilken år 1900 utgjorde icke mindre än 35-40,000 ton) blandad med luft till kontaktapparaten. Uti en ständig cirkelprocess tjänar denna svafvelsyrlighet sålunda att öfverföra luftens syre till naftalinet.

Härmed ha vi dock blott sett första om ock viktigaste steget på indigosyntesens väg. Af hjälpmaterialier behöfvas ytterligare: klor, kaustikt alkali och ättiksyra. Kloren behöfves, utom för oxidation af ftalimid till antranilsyra, äfven för klorering af ättiksyran. Fabriken i Ludwigshafen förarbetade år 1900 icke mindre än 2000 ton isättika till klorättiksyra för indigo.

Klor och kaustikt alkali framställes i Ludwigshafen elektrolytiskt enligt den af Chemische Fabrik Griesheim-Elektron utarbetade metoden, hvilken befunnits bäst. Den därvid erhållna kloren är emellertid icke nog ren, utan måste renas genom komprimering till vätska.

Som de flesta af de för indigosyntesen nödiga kemiska processerna voro alldeles nya och i praktiken opröfvade, så gällde för hvarje särskildt fall att komma underfund med rätta sättet för processens ledning för ernående af bästa möjliga utbyte och renaste produkt. Särskildt var detta fallet vid den smältprocess, då fenylglykokollortokarbonsyran genom upphettning med alkali öfverföres till den leukoförening, som sedan vid oxidation med luft ger indigo. Äfven för konstruktionen af apparaterna måste under åratal experimenteras.

År 1897 hade man allt klart och beslöt utföra en anläggning för att till en början täcka Tysklands behof, men så, att man lätt kunde utvidga fabrikationen. Trots de noggrannaste kalkyler var risken betydlig, ty man kunde ju icke veta, huru mycket indigoplantagerna kunde sänka priset, och vidare förelåg ju alltid den möjligheten, att andra kunde finna ännu billigare vägar till syntetisk indigo. År 1900 hade fabriken i Ludwigshafen nedlagt tillhopa icke mindre än 18 millioner mark på indigosyntesens tekniska genomförande och på anläggningen.

Några direkta siffror öfver produktionens storlek uppger direktör Brunck icke, men man får en föreställning därom, då han meddelar, att den år 1900 redan motsvarade den mängd naturlig indigo, som kunde erhållas från 100,000 hektar jord.

Att en sådan omhvälfning icke kunde försiggå utan prisfall å produkten i fråga är tydligt. Indigopriset hade år 1900 också sjunkit med icke mindre än ⅓.

Direktör Brunck afslöt sitt föredrag med att framhålla, det Tyskland nu är oberoende af utlandet i fråga om detta viktiga färgämne, och att de millioner, som hittills årligen för detsamma vandrat ur landet, nu i stället börja vandra åt motsatt håll.

Det är redan tydligt, att indigoodlingen går samma öde till mötes, som krappodlingen, då alizarinfärgerna upptäcktes, och Brunck rekommenderade åt vederbörande i indigoplantagernas stamland Ostindien, att använda de nu friblifna indigofälten för odling af säd åt detta lands så ofta hungrande innebyggare.

Badische Anilin- & Sodafabrik i Ludwigshafen tillverkar själf så långt möjligt sina hjälpmaterialier; utom de redan nämnda äfven saltsyra, sulfat, soda, kromat m. fl. och har genom sitt gynnsamma läge vid Rhen fördelen af råmaterialiernas och stenkolens tillförsel på den billiga vattenvägen.

De andra stora tjärfärgfabrikerna läto heller icke indigoproblemet ligga. Sålunda arbetade äfven Farbwerke vorm. Meister Lucius & Brüning i Höchst a/M. på dess lösning och kom, så vidt kändt, ungefär samtidigt med firman i Ludwigshafen, fastän på andra vägar, till ett praktiskt resultat. Fabriken i Höchst tillverkar nu indigo genom smältning af formylmetylantranilsyradt kalium med kaliumhydrat och natriumamid. Det sistnämnda ämnet erhålles genom att leda ammoniak öfver metalliskt natrium. Härför nödigt natrium tillverkas elektrolytiskt vid en annan fabrik, med hvilken Höchst lär ha träffat leveransaftal för längre tid framåt.

Indigosyntesen och dess praktiska genomförande torde kunna räknas såsom en af organiska kemiens och den kemiska teknologiens största triumfer. Dess verkningar ha redan sträckt sig vida omkring. Den stora ekonomiska betydelsen framgår, då man erfar, att 1897 erhölls från samtliga plantager i världen 5000-6000 ton växtindigo, värd 80-100 millioner mark, men 1906 hade denna produktion med anledning af den syntetiska tillverkningen nedgått till omkring 1000 ton.

Svafvelfärger.

De praktfulla tjärfärgerna ha gjort sitt segertåg genom världen, men det ser nästan ut, som om allmänheten numera börjat en smula tröttna på många af dem. De flesta af dessa färger blekas nämligen lätt i solen. Anilinrödt blir sålunda inom kort nästan alldeles hvitt, och t. o. m. anilinsvart är också obeständigt och öfvergår så småningom till mossgrönt, såsom kan iakttagas på gamla manskläder, som ursprungligen varit svarta. Närmelsevis samma hållbarhet som indigo ha endast några få. En allmän sträfvan hos tjärfärgfabrikerna går därför ut på finnandet af mera äkta färger. För närvarande nedlägges mycket arbete i detta hänseende på en ny klass af färgämnen, nämligen de s. k. svafvelfärgerna. Dessa sulfinfärger, som de ock kallas, uppstå vid smältning af en hel del organiska ämnen med svafvellefver (svafvelnatrium + svafvel). Det äldsta svafvelfärgämnet, cachou de Laval, erhölls genom smältning af sågspån med svafvelnatrium. Vidalsvart erhålles genom smältning af paraamidofenol med svafvellefver. Det synnerligen äkta immedialsvart erhålles genom smältning af p-oxi-o-p-dinitrofenylamin med svafvellefver. I stället för den råa smältningen, hvilken på grund af hög temperatur ger anledning till opåräknad sönderdelning, har man senare börjat öfvergå till upphettning med lösningar af svafvelnatrium ev. under tryck.

De flesta svafvelfärgerna äro substantiva, d. v. s. de färga bomull direkt, utan betmedel och äro i hög grad sol- och tvättäkta. På grund häraf och genom sitt jämförelsevis låga pris ha de redan funnit stor användning. Svarta, blåa, violetta, gröna, bruna och röda färgämnen af denna klass äro redan upptäckta och flera väntas.

De egentliga tjärfärgernas kemiska konstitution är ju i allmänhet fullt klar, men detta är ännu icke fallet med svafvelfärgerna.

Den i hufvudsak under senaste decenniet uppkomna fabrikationen af svafvelfärger har fört med sig en i hög grad ökad produktion af svafvelnatrium, som tillverkas af sulfat genom reduktion med kol.

Några siffror från Tysklands tjärfärgfabriker.

Badische Anilin- & Sodafabrik i Ludwigshafen började 1867 tillverka tjärfärger. År 1906 voro där anställda icke färre än 292 vetenskapligt utbildade tekniska tjänstemän, hvaraf 197 voro kemister, de flesta filosofie doktorer, och resten ingeniörer af andra fack. Vidare sysselsattes 709 förvaltnings- och handelstjänstemän samt 7000 arbetare, handtverkare och förmän. Dessutom eger bolaget filialfabriker i Frankrike och Ryssland. Årsvinsten, innan afskrifningar på 3 à 4 millioner mark företagits, utgjorde under de senaste åren 12 à 14 millioner mark och utdelningen till aktieegarne har sedan 1888 icke understigit 20 %; 1906 steg den till 30 %, hvilken siffra nåddes äfven 1907.

Af samma eller föga mindre storlek finnas i Tyskland ännu tre färgfabriker, nämligen: Farbenfabriken vorm. Friedr. Bayer & Co. i Elberfeld med en årsvinst af 12 till 14 millioner mark och 25-33 % utdelning, Farbwerke vormals Meister Lucius & Brüning i Höchst a/M., som under de senaste åren haft en årsvinst af 11 till 13 millioner mark och utdelat 20-30 %, samt Leopold Cassella i Frankfurt a/M. Af något mindre omfång är Aktiengesellschaft für Anilinfabrikation i Berlin.

Dessa fem firmor sammanslöto sig för ett par år sedan till två grupper, hvaraf den ena innefattar verken i Ludwigshafen, Elberfeld och Berlin och den andra Höchst och Frankfurt a/M. De sammanslutna fabrikerna ha utbytt sina erfarenheter och på gynnsammaste sätt fördelat de olika fabrikationerna mellan sig, så att hvardera fabriken koncentrerat sig på vissa för sig lämpligaste produkter och ökat produktionen däraf, öfverlämnande andra att i likaledes ökad skala produceras af bundsförvandten. Denna arbetsfördelning, specialisering och produktionsökning är tydligen ägnad att i hög grad bidraga till en reduktion af produktionskostnaderna och framför allt af arbetskostnaderna. En arbetare sköter ju vanligen lika lätt en stor apparat, som en liten, eller stundom lika lätt 10 som 5. Detta är synneligen viktigt i en tid, då tendensen hos de vanligen socialistiska industriarbetarne oftast är: högsta möjliga lön för minsta möjliga arbetsmängd. Vidare ha de sammanslutna verken genom gemensamma inköp af råmaterialier etc. kunnat skaffa sig fördelar.

Verkningarne af denna sammanslutning torde sannolikt bli ganska kännbara för de utom de nämnda båda stora grupperna ännu existerande små fabrikerna i samma bransch. Som det endast är de på aktiebolag grundade fabrikernas ekonomiska resultat, som offentliggöras, så kunna här dylika meddelas endast för ett par af småfabrikerna. De senaste årens utdelningar har vid dessa varit 10, 9 och 4 %. Antalet sådana småfabriker är för öfrigt icke stort, ty de stora ha redan konkurrerat ihjäl åtskilliga af dem. De återstående lefva vanligen på någon patenterad specialartikel, och om det lyckas dem, innan patenttiden utlöper, att hitta på ännu en dylik, så kunna de kanske hålla ut ännu en patentperiod, ja, om lyckan är god, så kunna de rent af få en riktig blomstringstid.

De båda stora grupperna konkurrera ännu med hvarandra, men deras sammanslutning till en enda stor tjärfärgstrust torde endast vara en tidsfråga. En artikel uti Ch. Ind. 1907: 125, som framhåller syndikatbildningens goda sidor, torde afse att bereda jordmån för en sådan sammanslagning.

Färgindustriens stora betydelse för Tyskland framhåller D:r Caro10 med följande ord: »Värdet af den tyska färgindustriens årsproduktion uppskattas till öfver 160 millioner mark, men hvad som icke låter uppskatta sig är denna industris omgestaltande inflytande på alla grenar af industri och handtverk, som den tjänat eller gjort sig tjänande, på textil-, gruf- och maskinindustrien, och likaledes omätbar är dess lifgifvande inverkan på handel och samfärdsel».

Andra organiska ämnen.

Några af tjärfärgfabrikerna ha efter hand upptagit äfven andra organiska tillverkningar, såsom farmaceutiska artiklar — t. o. m. sådana, hvars tillverkning knappast kan sägas ligga inom den kemiska teknologiens område, såsom difteriserum o. dyl. — näringspreparater, samt de på senare tiden af den stora allmänheten i allt större mängd konsumerade fotografiska artiklarne.

I fråga om den fabriksmässiga tillverkningen af farmaceutiska artiklar på vetenskaplig grundval, så torde man kunna säga, att sträfvandena hittills i allmänhet gått i riktning att isolera och kemiskt identifiera de i de gamla, kända drogerna befintliga verksamma ämnena, samt sedan syntetiskt framställa desamma, äfvensom att pröfva deras derivater eller homologa föreningar, om en eller annan af dessa tilläfventyrs kunde ha en liknande eller kanske ännu värdefullare terapeutisk verkan.

Konsumtionen af många farmaceutiska produkter är heller icke stabil, utan ofta, märkvärdigt nog, rent af underkastad en »modets växling».

Några statistiska data från Tysklands kemiska industri.

Tysklands kemiska industri i sin helhet omfattade vid början af 1906 enligt »Berufsgenossenschaft»-statistiken11 8278 fabrikationer med 188,386 arbetare, hvilka under år 1905 uppburo en lön af sammanlagdt 197,5 millioner mark, motsvarande mark 1048,23 per man. År 1904 utgjorde fabrikationernas antal 8004 med 179,792 arbetare med en årslön af mark 1019,65.

Totalvärdet af den tyska kemiska industriens årsproduktion för 1903 uppskattades af Caro12 till 1350 millioner mark.

Den kemiska produktionen öfvergår alltmer från privatföretag af vanligen mindre omfång till aktiebolag af oftast betydlig storlek.

Följande tabell visar antalet bolag inom den kemiska industrien, deras sammanlagda aktiekapital och deras genomsnittsutdelningar under åren 1882-1905.

År Antal bolag Aktiekapital millioner mark Genomsnitts- utdelning %

1882 46 88.95 12.87

1883 49 90.44 10.12

1884 56 110.34 7.96

1885 78 — 6.57

1886 82 162.54 7.17

1887 83 163.36 8.88

1888 80 165.33 9.18

1889 85 188.20 10.62

1890 82 198.07 12.81

1891 89 212.54 11.29

1892 89 215.23 11.92

1893 91 220.67 13.18

1894 91 224.73 13.44

1895 95 247.93 12.71

1896 94 256.04 12.30

1897 97 268.19 12.11

1898 103 282.10 12.69

1899 104 295.37 13.52

1900 121 348.49 12.33

1901 120 352.65 12.30

1902 133 382.98 11.87

1903 138 393.85 12.63

1904 143 447.85 12.9

1905 142 460.00 14.2

De 142 bolagen 1905 hade ett inbetaldt aktiekapital af 460 millioner mark, 84 mill. mark obligations- och hypotekslån samt 142 mill. mark reservfonder, hvaraf synes, att deras finansiella position var synnerligen sund. För 1905 gåfvo de i utdelning tillsammans med obligations- och hypoteksräntor 69.5 mill. mark. Ungefär ⅓ af dessa bolag ge en utdelning af mer än 10 %, c:a ⅓ ger 6-10 %, ⅙ 1-5 % och c:a ⅙ 0 %. Synnerligen påfallande är det obetydliga inflytande »dåliga tider» utöfvat på den kemiska industriens resultat. Den mot slutet af 1880-talet började stegringen i utdelningen hade i rätt betydlig grad sin grund i sammanslutningar, hvarigenom i stället för planlös konkurrens kom en reglering af produktionen.

Följande tabell visar aktiebolagens utdelningar i medeltal under tiden 1880-1900 inom olika industrier, och framgår däraf, att den kemiska står bland de främsta.

Gummi- industrien 12.31

Porslins- » „ 12.26

Läder- „ 10.60

Kemiska- „ 10.49

Glas- „ 10.31

Bränneri- „ 8.89

Sten- o. jordarts- „ 8.12

Metall- „ 9.20

Maskin- „ 8.21

Elektriska- „ 8.38

Pappers- „ 9.77

Bryggeri- „ 7.97

Kol- „ 7.64

Socker- „ 7.17

Salt- „ 7.76

Järn- „ 6.12

Väf- o. spinn- „ 6.13

Näringsmedels- „ 6.16

Klädes- „ 5.94

Kvarn- „ 5.88

Trä- „ 5.35

Nedanstående tabell visar aktiebolagens genomsnittsutdelningar inom de olika grenarne af den kemiska industrien. Till kemisk storindusti räknas uti denna statistik hufvudsakligen soda, kaustikt natron, svafvelsyra, saltsyra, salpetersyra, natriumsulfat, klorkalk, alun, aluminiumsulfat, klorkalium och pottaska. Till preparat-industrien räknas kemisk-tekniska, farmaceutiska, fotografiska och vetenskapliga preparat.

År Kemiska stor- industrien % Preparat- ind. % Tjärfärgs- ind. % Spräng- ämnes-ind. % Tändsticks- ind. % Gödslings- ämnes-ind. %

1882 9.89 11.88 20.53 9.39 — 6.44

1883 9.27 11.05 14.82 10.04 — 5.79

1884 6.8 13.26 11.05 8.29 6.19 4.16

1885 5.86 12.81 7.05 10.65 6.01 3.30

1886 6.03 13.95 9.94 16.05 6.17 3.52

1887 6.87 16.52 13.25 14.08 8.31 5.25

1888 7.85 13.15 15.44 15.41 8.88 8.09

1889 7.44 11.71 17.5 13.00 7.45 10.45

1890 7.77 15.48 20.75 18.88 5.25 10.14

1891 7.57 12.27 20.92 13.69 8.90 9.53

1892 8.04 13.90 23.19 15.86 6.06 9.75

1893 10.52 13.25 23.86 17.41 7.61 8.62

1894 12.33 11.89 23.13 17.37 6.06 7.00

1895 10.91 10.82 23.59 18.41 7.30 4.04

1896 12.51 9.53 23.59 14.07 8.00 2.43

1897 12.24 8.21 22.09 15.45 8.73 2.66

1898 13.41 9.78 22.26 14.28 9.58 3.46

1899 13.83 13.12 22.46 13.82 8.77 7.48

1900 12.68 12.47 20.44 11.62 9.94 6.75

1901 13.17 13.2 20.84 11.38 8.94 6.10

1902 13.02 13.56 22.03 10.66 6.68 7.50

1903 14.04 12.87 22.62 11.77 7.10 7.33

År 1904 utgjorde den kemiska industriens exportvärde 9 % af totalexportens värde, under det att de uti denna industri sysselsatta arbetarnes antal utgjorde endast 1.1 % af totalindustriens arbetareantal. Från 1880 till 1905 ökades inom den kemiska industrien den exporterade kvantiteten med 311.5 %, medan värdet af det exporterade på grund af prisfall endast steg med 137.6 %. Under perioden 1895—1900 var uppsvinget särskildt stort på grund af de gynnsamma verkningarne af handelstraktaterna. Ingen annan industri har utvecklats så hastigt. Tysklands totalindustri visade under tiden 1877—1902 en stegring uti antalet arbetare med 84.3 %, medan motsvarande tal för den kemiska var 172.6 %. Den använda maskinkraften steg inom totalindustrien 1875—1895 med 176.4 % och inom den kemiska med 370.1 %. Värdet af den kemiska industriens produktion öfverträffas numera endast af textil- och metall-industrierna.

Den bekante tyske vetenskaps- och industrimannen Caro säger: »Källan till den utomordentliga framgången inom denna ännu i oupphörlig utveckling stadda industri är, att praktiken ända in i fabrikationens yttersta åderförgreningar är genomträngd af vetenskapen, att den har en oaflåtlig känning med hvad som rör sig på uppfinningsgebitet, med framstegen inom den teoretiska och använda kemien och med de växlande behofven i marknaden, att en uppdelning af arbetet blifvit strikte genomförd och alla krafter från den första till den sista, planmässigt ledda, harmoniskt samverka hvar på sin plats. Framför allt: karaktärsduglighet hos ledarne, affärssinne, flit, ordning och sparsamhet.»13

Utlandets reflexioner med anledning af Tysklands framgångar.

Det är helt naturligt, att det enorma tyska industriella uppsvinget tvingar andra nationer till eftertanke. Det duger icke att bara stå stilla och titta. Här nedan skall anföras några utdrag ur utländska uttalanden om Tysklands kemiska industri.

Uti Journal of the Society of chemical Industry 1896: 495 framhöll Tyrer huru Tyskland på världsmarknaden undantränger England och angaf såsom orsaker tyskarnes större organisationsförmåga, större kunskaper och större energi. »Tyskland slår oss isynnerhet inom den kemiska industrien, om hvilken lord Beaconsfield en gång skall ha yttrat, att densamma kan utgöra mått på ett lands utveckling . . . Äfven förefinnas brister uti vår kommersiella bildning, om denna ock, tack vare handelskamrarne, nu är bättre än för . . .» T. uppräknar, hvad som i Tyskland och i Amerika blifvit gjordt för undervisningen uti naturvetenskaperna äfven på privat väg. »På grund af arten af våra affärsmäns kommersiella och vetenskapliga bildning är det ofta så, att kapitalisten icke rätt uppfattar företeelserna, om han ock ser dem. Däraf komma alla dessa dimmiga företag med missräkning och modlöshet såsom logiskt resultat . . .» T. framhåller ock hurusom i Tyskland den tekniske fabrikstjänstemannen får stor andel af den vinst, han genom sitt arbete tillför sin firma. »Hvad är resultatet af vårt föråldrade system? Vår nation lider nederlag på alla kanter, men den har icke kunskaper nog för att begripa huru felaktigt vårt system är.»

Ännu i början på 1890-talet behärskade England marknaden för kaustikt natron och klorkalk men är nu Tysklands störste afnämare för dessa produkter.

Vid den bolagsstämma, då den en gång så betydande fabriksfirman för tillverkning af anilinfärger Brooke, Simpson & Spiller Ld i London år 1901 beslöt sin upplösning, framhölls såsom hufvudorsak till firmans undergång, att densamma för litet beaktat den moderna forskningens värde och därför icke längre kunde hålla jämna steg med de tyska fabrikerna.

Vid ett möte, som den engelska föreningen Soc. of Chemical Industry höll i Newyork 1904, berörde professor Chandler från Columbia University i Newyork med beklagande det ringa intresse, som från »trångbröstad krämarståndpunkt» kommer vetenskapen till del.14

J. Campbell Brown15 finner en maning uti Revue des deux mondes (Febr. 1898) att beakta Tysklands arbetsmetoder äfven kunna gälla sina landsmän. Det fortgående samarbetet mellan vetenskap och industri har åstadkommit de framstående resultaten inom den tyska industrien. Ett enda verk i Ludwigshafen sysselsätter flera kemister än hela England har inom samma branch. I Tyskland har man ersatt verkmästarne med vetenskapligt bildade personer, hvilka icke blindt endast följa gammal praxis, utan se allt med den klara blick, som kunskapen om naturens lagar förlänar. De tyska fabrikerna nöja sig icke med att utsända handelsresande, utan fabrikanten träder själf i förbindelse med köparne, lämnar med sakkunskap upplysningar, beaktar deras önskningar och ger dem anvisning om produkternas rätta användning. Af Europas tjärfärgsproduktion kommer endast 7,2 % på England, 8 % på Frankrike och 13 % på Schweiz, resten på Tyskland. Campbell Brown påpekar vidare vikten af sammanslutningarne inom de olika industrigrenarne och nämner särskildt »de tyska industriernas centralförening för nationelt arbete», hvilken öfvervakar och befordrar de olika grenarnes intressen, samlar statistik, yttrar sig angående lagstiftningsfrågor, handelstraktater etc.

Den i handels- och industrikretsar mycket lästa facktidningen »Commercial Intelligence» innehöll 1906 en berättelse öfver en resa, som dess Pariskorrespondent företagit i Tyskland i det speciella syftet »att lära känna dess kemiska industri, hvilken nu bildar en af de hufvudsakligaste källorna till landets kolossala välstånd». Korrespondenten säger sig ha blifvit högeligen öfverraskad af hvad han såg å de orter, där den kemiska industrien särskildt utvecklat sig. Produktionsvärdet uppskattades 1906 till 1½ milliard mark. Och ändock är denna industrigren knappast mer än 30 år gammal! För 30 år sedan behärskade England kemikaliemarknaden, men nu står Tyskland främst och detta oaktadt sina ringa förråd af hithörande råmaterialier. Tyskland producerar årligen c:a 1 million ton svafvelsyra, till stor del af spansk kis, och c:a ½ million ton soda. Dess totala export af kemiska produkter representerade 1905 ett värde af c:a 500 millioner mark. Det täcker c:a ⅚ af världens behof af färger. Indigoexporten för 1906 uppgifves till c:a 30 millioner mark. Den engelske korrespondenten framhåller slutligen hurusom Tysklands kemiska industri har en armé af vetenskapligt bildade specialister och skördar nu vinsten af de stora härför gjorda uppoffringarne.

Uti Journal of the Soc. of Ch. Ind. för 15/12 1906 lämnas en jämförelse mellan Englands och Tysklands kemiska industri, ref. uti Sv. Kem. Tidskr. 1907: 3, hvarur följande tabell med värden i millioner kronor är hämtad.

Import: England: Tyskland:

Råmaterial 1905 158 261

1895 145 152

ökning 13 109

Arbetade varor 1905 164 126

1895 129 100

ökning 35 26

Export:

Råmaterial 1905 36 59

1895 27 33

ökning 9 26

Arbetade varor 1905 278 428

1895 245 272

ökning 33 156

Uti den tyska råvaruexporten ingå äfven kalisalterna från Stassfurt.

Orsakerna till Tysklands öfverlägsenhet angifvas uti nämnda engelska tidskrift liksom i förut anförda uttalanden vara: bättre kunskaper, tyskarne »put more brain into their goods», det intima samarbetet mellan vetenskap och teknik, billiga kanal- och järnvägsfrakter och sist men icke minst ett verkligt samarbete mellan regeringen och industriens målsmän.

Under Boltzmanns bevingade ord: »Intet är så praktiskt som teori», meddelade Ind. Norden 1906: 330 några intressanta utdrag ur årsberättelsen för det stora amerikanska Westinghousebolaget. Detsamma sysselsatte år 1906 icke mindre än 14,705 personer. Försäljningsvärdet steg från 45 millioner kronor 1901 till 90 mill. 1905. Bolagets president säger: »minst 45 % af ingeniörsstaben är beständigt sysselsatt med arbete på förbättringar, d. v. s. med arbete för framtiden . . . Detta arbete kommer snarare att ökas än minskas, ty fordringarne stegras med hvar dag . . .»

Den engelska tidskriften »The Electrician» yttrar vid anförandet af detta uttalande med beklagande, att England ännu icke insett värdet af dessa isynnerhet i Amerika och Tyskland tillämpade arbetsmetoder.

Flera utländska uttalanden om Tysklands industri finnas anförda uti »Das studium der technischen Chemie an den Universiteten und technischen Hochschulen» af Fischer.

Utom af ofvanstående framgår den kemiska industriens i England stillastånd eller tillbakagång af en »blå bok», som engelska regeringen för något år sedan förelade parlamentet16 . Från 1890 till 1902 sjönk Englands export af kemiska produkter till Förenta staterna från £ 2,035,000 till £ 792,500. Till någon del torde detta ha sin grund uti Förenta staternas egen ökade produktion och i dess tullskyddspolitik. Englands kemiska industri har numera sitt egentliga stöd uti kolonierna.

Uti »Tariff Commission» 6:te bandet förekommer ett uttalande om engelska glasindustriens oerhörda tillbakagång, och förnämsta orsaken angifves vara Englands skyddslöshet mot införande af produktionsöfverskott från Amerika och Tyskland (dumpingmanövrer). Såsom botemedel föreslås i främsta rummet tullskydd.17

II. Arbetsintensitet, arbetslöner och aflöningssätt.

Inom de flesta industrier utgöra arbetslönerna en af de största posterna uti tillverkningskostnaden, och det är helt naturligt, att fabrikanten söker begränsa äfven denna utgiftspost. Lika naturligt är emellertid ock, att arbetarens sträfvan går ut på att erhålla största möjliga lön för sitt arbete. Något som däremot icke är naturligt, är arbetsintensitetens nedgång.

Det finnes visserligen intet mått, hvarmed olika slag af arbete kunna direkt uppmätas och därför har det sina svårigheter att med siffror uttrycka arbetsintensiteten. Inom hvarje särskild industrigren får man dock ett relativt mått på arbetsmängden per arbetare, om man dividerar produktionsvärdet med antalet uti samma industri sysselsatta arbetare.

Uti »Iron and Coal Trade Revue» för 30/12 1905 förekom ett engelskt uttalande om arbetsintensiteten vid svenska järnverk. »För 1904 kom per arbetare», heter det, »ett produktionsvärde af endast £ 324, hvilket är mycket lågt».

Med ledning af senaste officiella statistik sammanställde E. J. Ljungberg uti ett föredrag uti Nationalekonomiska föreningen i Stockholm den 31/1 1908 några järnindustriens siffror för Sverige och Amerikas Förenta Stater och meddelas här därur följande utdrag.

Sverige: Amerika:

Tillverkning per arbetare 26,1 ton. 143 ton.

Tillverkningsvärde per arbetare 3,998 kr. 13,431,60 kr.

Årsförtjänst i medeltal per arbetare 1,358 kr. 1,947,60 kr.

Dessa siffror äro i hög grad sorgliga för vårt land.

Från Tyskland föreligger ingen motsvarande off. statistik, men vid ett större verk där, som sysselsätter 14,000 arbetare, uppgår tillverkningen per man till 73,5 ton värd kr. 8,900 och årsförtjänsten per man utgör i medeltal kr. 1,356,80.

Vidare anföres huru tillverkningskostnaden för Lancashirejärn vid ett medelstort verk i Sverige sammansätter sig.

Kronor pr ton järn: % af hela tillverkningskostn.

Arbetslöner: för kolning, malmbrytning, forsling och tillverkning 82,70 55,3

Järnvägsfrakter: för träkol, malm, kalksten och färdig produkt 40,10 26,8

Räntor: å det kapital, som fordras till inventarier af materialier och annat förlag 9,60 6,4

Kolved och stenkol 10,35 6,9

Brukets omkostnader: skatter och onera, aflöning till styrelse, tjänstemän och diverse utgifter 6,87 4,6

Kr. 149,62 100 %

Häri ingår ingen ränta eller amortering å anläggningskostnaderna. Allmänna marknadspriset på detta järn (valsadt stångjärn) är kr. 150 per ton. Om här arbetarnes kraf på arbetstidens reduktion till 8 timmar skulle genomföras utan reduktion af deras årsinkomst och verket sålunda skulle underhålla 3 skiftlag arbetare per dygn i stället för nu 2, så komme tillverkningskostnaden att stiga till kr. 190,97, hvarigenom denna produktion blefve totalt omöjliggjord.

L. yttrar i sammanhang med dessa spörsmål: »Arbetslönernas stegring har möjliggjorts af en under flera år uppåtgående konjunktur och framgångsrik ingeniörsverksamhet; ej genom arbetareorganisationens verksamhet . . . I början af 1870-talet gällde en ton Bessemer-stålräler 312 kr., och nuvarande pris på svenska Martin-stålräler af väsentligt bättre kvalitet utgör endast 120 kr. Att möjliggöra sådant med fördubblade arbetslöner, åstadkommes ej med muskelarbete . . . Arbetspriset måste följa priset på de färdiga produkterna och värdet på penningen — förmedlaren af arbetsbytet . . . Från vissa håll arbetas med all kraft på att utrota kapitalet, d. v. s. ej producera ett värde, som motsvarar, hvad man konsumerar, utan tanke därpå, att intet kapital kan skapas utan arbete, likasom att intet arbete kan skapas utan kapital. Man kan visserligen som snyltgäst, jobbare eller på annat sätt tillskansa sig en del af frukterna från andras arbete, men icke skapa något som helst värde, ty därtill fordras produktivt arbete. För att detta åter skall blifva framgångsrikt, fordras, enligt Carnegie i hans uppsats om »Den trebenta stolen», att hvarje företag stödjes af trenne pelare: kapital, arbete och administrativ förmåga. Om ett af dessa stöd, hvilket som helst, saknas, så faller företaget . . . Att genom kapital skapa arbete är jämförelsevis lätt, men att af kapital och arbete skapa afkomst är däremot en svår uppgift».

För vårt land kräfves först och sist »produktivt arbete, arbete som skapar värden, samt sparsamhet, som bevarar och ej förslösar dessa . . . Vårt land är ingalunda fattigt, men vi äro i allmänhet alldeles för lata . . . Hvar och en har rätt att lefva, men af sitt eget arbete, icke af andras . . .

Skrikets, hatets och oförnöjsamhetens vägar leda icke till ernående af en högre lefnadsstandard för vårt folk. De äro endast villovägar. Däremot gifves en väg, arbetets, som är bepröfvad i vårt land under gamla tider, och som vi sett med fördel vandras i andra länder. Låt hat och afundsjuka begrafvas, låt oss icke förtära det bröd, det kapital, som vi och våra förfäder samlat, utan låt oss alla arbeta, intensivt arbeta på att öka tillgångarne, så att allmänna välståndet blir större, öka tillgångarne genom att framkalla bättre skördar af vår jord, större mängd och värdefullare arbetsprodukter i våra hem och våra verkstäder, så blir brödet rikare och kraftigare, och låt oss fostra, utbilda och träna de unga, särskildt de unga kvinnorna, så att vi alla med större kraft till själ och kropp kunna utveckla vårt lands resurser och därigenom skapa större lycka och större förnöjsamhet med vårt land, än vi hittills lyckats».

Om vi räkna Tysklands kemiska industris produktionsvärde per år till mark 1,500,000,000 och antalet arbetare till 200,000, så erhålles ett produktionsvärde af mark 7,500 per arbetare.

Det gifves emellertid några fall, då man kan få ett mera direkt mått på arbetets kvantitet. Ett sådant fall är grufarbetet. Officiella undersökningar vid Preussens stenkolsgrufvor ha med siffror gifvit vid handen, att den presterade arbetskvantiteten minskas, under det att lönerna stiga.18 Per arbetare utgjorde den uppfordrade kolmängden:

1888 300 ton 1896 279 ton

1889 289 » 1897 279 »

1890 275 » 1898 277 »

1891 267 » 1899 276 »

1892 253 » 1900 271 »

1893 261 » 1901 248 »

1894 265 » 1902 244 »

1895 268 »

Äfven andra orsaker kunna ju i någon mån ha bidragit till den starkt fallande tendensen hos den kurva, som angifves af dessa siffror, men i hufvudsak har den utan tvifvel sin grund uti minskad arbetsintensitet. Man får här en liflig föreställning om, hvilken försumpning, som skulle komma att råda uti en socialdemokratisk stat. Icke utan skäl har en sådan stat blifvit liknad vid nutidens arbetsinrättningar, där det heter: »här får man mat, kläder och husrum antingen man arbetar mycket eller litet».

Beträffande arbetarnes obstruktion (engelska »ca’canny») har amerikanska arbetsdepartementet publicerat en utredning, hvilken blifvit refererad uti Ind. Norden 1907: 309.

I brist på en sammanställning öfver genomsnittslönerna vid Preussens samtliga stenkolsgrufvor, må här en sådan anföras för distriktet Dortmund med ett arbetareantal år 1901 af 236,769.19 Årslönen utgjorde per arbetare:

1888 mark 863:—

1890 » 1,067:—

1895 » 968:—

1899 » 1,255:—

1900 » 1,332:—

1901 » 1,224:—

Vid Preussens samtliga grufvor (icke endast kolgrufvorna), med ett arbetareantal år 1901 af 482,566, utgjorde årslönen per man:

1895 mark 848:—

1896 » 900:—

1897 » 964:—

1898 » 1,010:—

1899 » 1,070:—

1900 » 1,138:—

1901 » 1,076:—

Uti en årsberättelse öfver brunkolstjärindustrien 1906 klagas öfver den aftagande arbetsintensiteten.20 Äfven på andra områden af den kemiska industrien, såsom sodabranchen, klagas öfver de allt mera uppträdande arbetaresvårigheterna.21

Belgiens förr så betydande glasindustri har blifvit totalt tillintetgjord genom kortsynta och ansvarslösa socialistledares agitation.22

Kroppsarbetarens sysselsättning uti de kemiska fabrikerna är till stor del af föga ansträngande art och tröttar hvarken muskler eller hjärna så synnerligen mycket, äfven om diverse gaser och hög temperatur stundom kunna vålla något obehag. Vid Rhen och antagligen äfven på många andra ställen i Tyskland finner man därför ofta, att de kemiska fabriksarbetarne ha hvar sitt lilla landtbruk, som skötes på lediga stunder och hvilket för öfrigt lämnar en sund sysselsättning äfven åt hustru och barn.

Stegringen af arbetslönerna inom Tysklands kemiska industri framgår af nedanstående siffror.23 Årslönen per man utgjorde:

1893 mark 879:—

1894 » 885:—

1895 » 894:—

1896 » 906:—

1897 » 922:—

1898 » 948:—

1899 » 966:—

1900 » 1,003:—

1901 » 1,011:—

1902 » 1,010:—

1903 » 1,020:—

1904 » 1,029:—

1905 » 1,048:—

Aflönas arbetaren efter den tid, han arbetar, daglön, timpänning, så har han intet materiellt intresse af att öka arbetsintensiteten. Aflönas han däremot efter vanligt ackord och lönen per styck är fullt korrekt beräknad, så har han åter det allra största intresse af att per tidsenhet utföra det mesta möjliga arbete. Att fullt korrekt bestämma ackordet, stycklönen, har emellertid sina stora svårigheter. Om lönen per styck sättes för hög, så att arbetsgifvaren sedermera ser sig nödsakad att sänka den, så väcker detta misstro och missnöje hos arbetaren; sättes den åter så låg, att arbetaren med yttersta flit icke når upp ens till normal dagsförtjänst, så kan denne gifvetvis icke vara tillfreds därmed. För att i möjligaste mån undvika dessa olägenheter har man på sina ställen, isynnerhet i Amerika, infört s. k. premieackord. Den princip, som ligger till grund för detta aflöningssystem, framgår af följande exempel. Antag att en arbetare har 3 dollars per dag à 10 arbetstimmar och producerar under denna tid 1 styck. Öfvertar han nu detta arbete på premieackord, så utgår timpänningen oafkortad med 0,30 dollars för hvarje timme, som åtgått för arbetsstycket, men arbetaren erhåller dessutom en premie af 0,10 doll. för hvarje sparad timme. Denna metod, den Halseyska, förtydligas genom följande tabell:

Arbetarens förtjänst: Arbetsgifvarens utgift per styck:

Använd tid: timmar Summan af timlönerna uppgår per styck till Premien uppgår per styck till Per timme

dollars dollars dollars dollars

10 3.— 0.— 0.30 3.—

9 2.70 0.10 0.311 2.80

8 2.40 0.20 0.325 2.60

7 2.10 0.30 0.343 2.40

6 1.80 0.40 0.366 2.20

5 1.50 0.50 0.40 2.—

4 1.20 0.60 0.45 1.80

Det är tydligt, att bestämmandet af »grundtiden», d. v. s. den längsta tid, som kan få åtgå, för utförandet af 1 arbetsstyck, äfven här är af största vikt.

Det Rowanska systemet minskar risken af ett fel härutinnan. Detsamma skiljer sig från det förra däri, att premiesatsen varierar i proportion till sparade timmar. Om i det anförda exemplet arbetaren utför arbetet på 9 timmar, så erhåller han, likasom här ofvan, betalning för 9 timmar med 2.70 dollars samt därtill 10 % af denna summa, alltså tillhopa 2.97 dollars. Utför han arbetet på 8 timmar, så erhåller han 2.40 + 20 % = 2.88 dollars etc. Behöfver han 9 timmar för arbetet, så blir hans förtjänst per timme 0.33 dollars; kan han göra arbetet på 8 timmar, så blir förtjänsten per timme 0,36 dollars etc.

Det är svårt att förstå, huru den svenske kroppsarbetaren med sin i allmänhet stora intelligens under en så lång tid kunnat låta förblinda och behärska sig af den folksjukdom, som benämnes socialism. Han tror tydligen blindt på sina ledares ofelbarhet, utan att själf tänka. I Tyskland och äfven i andra länder har denna sjukdom visat tydliga tecken till återgång. Det fordras sannerligen icke mycket skarpsinne för att finna, att »den socialdemokratiska framtidsstaten» är ett oting, en omöjlighet. Uti densamma skulle ju den enligt erfarenheten mäktigaste driffjädern till allt framåtskridande, det egna intresset, undertryckas och ersättas med intresset för det allmänna. Endast dåren kan tro på möjligheten att så omskapa människonaturen!

Vissa tecken tyda emellertid på, att de djupare och själfständigt tänkande af vårt lands kroppsarbetare börja se botten i socialiststatens beprisade köttgrytor och inse, att det icke är skrik, hat, afund, missnöje, luftslott och tomt prat, utan ett intensivt och gediget arbete, som skapar välstånd.

Så snart kroppsarbetaren icke längre vill låta sig nöja med den ensidiga andliga spis, som socialistpressen tillhandahåller honom, utan söker vidga sin syn på tingen, så skall han ock inom kort lära känna och uppskatta äfven andra slag af arbete än kroppsarbetet, förstå, att ett samband måste existera mellan arbetslönerna och näringarnes förmåga att bära dessa samt att denna bärförmåga är beroende af konkurrensförhållandena på världsmarknaden. Konjunkturerna och de ekonomiska lagarne kunna icke regleras med socialistfraser; ja, icke ens, om ett stort land öfverginge från det tomma socialistpratet till handling och antoge ett styrelsesätt enligt socialdemokratiska principer, skulle nämnda lagar rubbas. Om det lilla svenska folket kastade sig in i ett dylikt experiment, så vore sådant liktydigt med själfmord. Det skulle i samma ögonblick uppslukas af stormakterna och intvingas i en mer eller mindre tryckande tvångströja.

III. Sveriges kemiska industri.

Statistik.

Uti den officiella statistiken uppdelas Sveriges hela industri uti 12 grupper. Nedanstående tabell innefattar dessa grupper med respektiva siffror från år 1905.

Tillverkningsvärde Arbetare

i milli- oner kronor i % af total- beloppet antal %

1 Närings- o. njutningsämnen 387.7 32.15 33348 11.87

2 Spånadsämnen 164.9 13.67 40702 14.48

3 Varor af hudar, skinn o. hår 44.6 3.70 8543 3.04

4 Oljor, tjära, gummi m. m. 27.2 2.26 3486 1.24

5 Trävaror 231.2 19.17 66624 23.71

6 Papper och pappersarbeten 45.7 3.79 10777 3.84

7 Varor af div. växtämnen 2.3 0.19 646 0.23

8 Varor af sten, lera, kol o. torf 80.0 6.63 47470 16.89

9 Kemiska preparat 26.2 2.17 3485 1.24

10 Metallarbeten 85.8 7.11 25560 9.10

11 Fartyg, vagnar, maskiner m. m. 82.2 6.82 30736 10.94

12 Arbeten af grafisk industri m. m. 28.2 2.34 9618 3.42

Summa 1206.0 100.00 280995 100.00

Uti följande tabeller äro uppgifterna om tillverkningen hämtade ur officiella statistiken D: Fabriker och Handtverk 1905 samt importen och exporten ur Sveriges utförsel och införsel år 1906 af Kungl. Statistiska Centralbyrån, Stockholm 1907. Som det icke är endast under grupp 9, kemiska preparat, man finner kemiska eller dem närstående produkter, så omfatta dessa tabeller äfven några af de andra grupperna eller utdrag ur desamma. Grupperna 9 och 4 upptagas i sin helhet, de öfriga i utdrag. En del tomrum uti kolumnerna för export och import bero på, att dessa varor icke äro specificerade uti statistiken, utan upptagna under någon klumprubrik.

Tillverkning år 1905: IMPORT: EXPORT:

antal tillverknings- tullsats 1906 ton ton

fabriker arbetare kvantum i ton * värde i tusental kr. 1904 1905 1906 1904 1905 1906

Grupp 9. Kemiska preparat.

a) Oorgan. syror, baser och salter.

Svafvelsyra (100 procentig) 9 68 52584 2121 0,5 öre p. kg. 2001 3424 2535 2 — —

Salpetersyra 3 — 309 126 2 »»» 197 239 339 — — —

Ammoniak, kaustik 9 — 113 28 5 »»» 115 70 46 — — —

»svafvelsyrad 1390 261 fri 254 189 338 219 445 30

Klorsyradt kali 2 191 2363 1151 fria 214 139 173 1266 1499 857

»natron 2 3 3 439 403 463

Kristallsoda 10 23 11047 509 fri — — — — — —

Svafvelsyrad lerjord 2 — 3726 207 1,00 kr. pr 100 kg. 1245 1127 1730 126 201 —

Alun 1,25 »100 » 87 106 140 9 12 11

Vattenglas 3 — — 23 1 öre pr kg. 358 384 528 10 2 —

a) summa 38 282 — 4426

b) Gödningsämnen.

Benmjöl 26 51 5550 515 fritt 9107 9928 12468 29 14 31

Fiskguano 5 73 1621 132 » — — — — — —

Pudrett 7 181 25686 167 — — — — — — —

Superfosfat 6 811 133374 7356 25 öre pr 100 kg. 11060 5111 2202 2 50 4553

Tomasfosfat 1 14 9662 290 fritt 27033 27920 30811 78 — 51

Kalk m. m. 24 93 — 525 fria 1339 1610 1058 5642 13370 8986

Fältspat — — — 22220 19962 23085

b) summa 69 1225 — 8925

c) Explosiva varor.

Ammunition 9 535 — 2023 35 öre pr kg. 87 93 121 — — —

Svartkrut 5 233 236 197 12 »»» 12 9 9 — — 10

Röksvagt krut 269 1305 50 »»» 1 1 6 11 6 11

Bomullskrut 6 341 212 496 30 »»» — — — 4 25 40

Nitroglycerinsprängämnen 1139 1785 20 »»» 1 — 74 11 21 6

Stubintråd och tändrör 2 15 — 83 15 »»» 29 32 33 — — —

c) summa 22 1124 — 5589

d) Färger o. div. tekn. preparat.

Bresilja 1 5 — 16 fri — — — — — —

Benkol och bensvart 46 111 49 11 2 öre pr kg. 223 215 319 15 123 206

Blanksmörja 230 140 20 »»» 169 173 177 2 4 2

Rödfärg 1239 132 fri — — — — — —

Oljefärg, tryckfärg m. m. — 961 15 öre pr kg. 223 212 256 23 24 32

Kalciumkarbid 2 152 6500 1164 15 % — — — — — —

Kimrök 2 33 643 77 5 öre pr kg. 65 75 78 206 234 274

Aseptin, stomatol m. m. 108 553 — 308 — — — — — — —

Bläck — 255 8 öre pr kg. 10 10 13 95 88 115

Eter och eterarter 121 147 2,50 kr. »» 8 7 7 — — —

Kolsyra, flytande 651 187 15 % — — — — — —

Diverse — 3455 — — — — — — —

d) summa 159 854 — 6853

Grupp 9: totalsumma 288 3485 — 26153

Grupp 4, oljor, tjära, gummi m. m.

a) Talg, oljor, tjära, hartser m. m.

Collanolja 1 4 4 7 — — — — — — —

Dextrin 3 — — 89 20 öre pr kg. 14 8 13 — — 1

Fernissa 17 141 — 892 30-120 »»» 316 301 373 35 33 27

Fiskolja 2 — — 5 — — — — — — —

Flott 9 8 — 498 20 öre pr kg. 1841 1941 2770 3 10 43

Glycerin 3 — — 114 5 % 380 318 311 25 11 75

(tusen kronor) (tusen kronor)

Harts 2 2 — 19 fritt 6097 5190 5947 44 37 75

Karbolsyra, kreosotolja m. m. 2 — — 24 fria 5158 4478 5577 25 4 3

Lim och gelatin 13 207 860 829 20-170 öre pr kg. 184 218 190 177 31 29

Olein 2 — — 220 fritt 994 1045 1029 3 3 143

Oleomargarin (se äfven grupp 1) 3 13 429 278 20 öre pr kg. 284 255 513 — 12 —

Lin-, rof- och rapsolja 20 171 6830 2629 7 »»» 748 470 202 1 9 24

Oljor af andra slag — 9 fria 13404 14797 15058 164 130 186

Oljekakor, linfrömjöl m. m. 18848 2328 » 114838 119397 145217 1833 1491 1171

Mineraloljor m. m. — 332 » 96568 104813 107143 497 384 1637

Talg, raff. 7 — — 415 fri 6098 4889 7737 312 483 749

Tran — — — — » 1317 1412 1399 29 31 52

Trädestillationsprodukter 16 155 — — — — — — — — —

Beck och Beckolja — — — 1 fria 3464 3947 4805 7 10 192

Tjära och tjärolja — — — 223 » 1083 1130 1089 4180 5764 7970

Träolja — — — 6 — — — — — — —

Träsprit — — — 177 30 öre pr kg. 1 — — 190 204 237

Terpenlinolja — — — 117 7 »»» 463 403 480 70 44 79

Vagn- och maskinsmörja 9 31 — 189 2 »»» 650 610 676 7 20 32

Valsmassa 4 — 12 24 20 »»» 13 15 15 2 2 4

Vaselin 4 — — 57 2 »»» 172 168 130 — — —

a) summa 117 732 — 9482

b) Fabrikat af oljor, harts etc.

Gummigaloscher 7 1404 — 6417 1,25 kr. pr kg. 512 491 534 457 787 556

Andra gummivaror — 1260 —

Kautschukstämplar 4 10 — 82 — — — — — — —

Kompositionslinne 5 26 — 122 — — — — — — —

Lack 5 9 73 77 50 öre pr kg. 9 8 10 — — —

Ljus 4 347 2357 2457 12 »»» 75 51 37 13 9 5

Parfym 22 59 — 784 3,00 kr. »» 14 12 13 1 5 6

Såpa 52 672 15657 3787 5 öre »» 9 11 8 8 6 6

Tvål 3956 2468 10-100 öre pr kg. 211 214 214 17 30 21

Vaxtändstickor 1 227 285 270 — — — — — — —

b) summa 100 2754 — 17724

Grupp 4: Totalsumma 217 3486 — 27206

Grupp 1, utdrag:

Råsocker 18 5571 84038 33510 div. 4988 22172 4411 — 5 —

Sirap och melass 11911 603 — 15417 15862 15919 408 242 17

Raffineradt socker 10 2706 97809 55132 33 öre pr kg. 249 1315 421 12 9 31

Stärkelse 95 488 9517 2255 20 »»» 257 293 337 — — —

Stärkelsesocker 6 50 1179 434 23,5 »»» 108 94 84 — 12 5

Mjölksocker 1 4 3 3 23,5 »»» — — —

Sprit kvantum i m³ 50 % Renad sprit 128 822 37096 30041 1,00-1,85 kr. pr liter 2015 2298 2471 384 132 280

19 194 40299 34746

Jäst 13 189 5171 2572 20 öre pr kg. 24 20 24 7 10 36

Maltextrakt 2 3 — 19 — — — — — — —

Ättika, 10-procentig 11 85 3183 518 10-100 öre pr kg. 41 41 43 30 3 77

Prepareradt salt — — — 39 — — — — — — —

Margarin (se äfven grupp 4) 7 397 12672 13273 20 öre pr kg. 4 7 6 471 456 659

Palmsmör 3 14 83 70 — — — — — — —

Grupp 5, utdrag:

Trämassa kemisk torr våt mekanisk torr våt 138 8897 256053 33723 fri 2323 2249 2445 232275 239614 253787

122933 7730 » 764 658 262 20415 22980 23678

63404 4055 » 30 — 65 58442 48375 53950

244188 7251 » 21 77 803 81392 72507 83396

Tändstickor 20 5678 23856 10048 5 öre pr kg. 13 5 3 16951 18658 20033

Grupp 6, utdrag:

Papper och papp 68 7997 190205 37820 10 öre pr kg. papp 1-5 öre 4044 3995 4775 102497 121467 137517

Grupp 8, utdrag:

Glas 54 5047 — 9017 div. 2110 2352 3071 13742 12789 11937

Cement 7 1298 162611 4874 60 öre pr 100 kg. 10526 10999 13136 27509 38504 45960

Gips 12 14 221 40 » » 100 » 8868 11270 13496 162 155 —

Kromjärn 1 8 20 30 fritt — — — — — —

Gas, kvantum i tusental m³ 28 1517 58033 6748 — — — — — — —

Stenkolstjära 10627 245 fri 2954 3000 3740 1454 825 1431

Koks, kvantum i m³; 1 m³ = c:a 0,4 ton 31 84 285768 2262 » 283475 283630 343215 38 — —

Träkol, » i m³; 1 m³ = c:a 0,14 » 367 6043 2715859 11918 fritt 92250 93488 96503 10898 12042 13694

I följande tabell angifves efter Sveriges utförsel och införsel år 1906 af Kgl. Stat. centralbyrån, Stockholm 1907 importen och exporten af sådana kemiska produkter som icke tillverkas inom landet äfvensom af några metaller och en del råämnen af större eller mindre intresse för kemisk industri.

IMPORT: EXPORT:

tullsats 1906 ton * ton *

1904 1905 1906 1904 1905 1906

Kemiska produkter

Ammoniaksalter:

Salmiak fri 208 170 184 2 1 —

Kolsyrad ammoniak 7 ö. p. kg. 154 142 172 — — —

Salpetersyrad » 10 »»» 41 26 43 100 — —

Arseniksyrlighet fri 17 16 20 — — —

Blodlutssalt fritt 15 17 21 — — —

Blyglete » 250 230 212 11 20 6

Blysocker » 68 65 74 — — —

Borsyra fri 77 82 79 — — —

Brom o. salter däraf fria 10 19 10 — — —

Celluloid oarb. fri 40 45 58 — 3 6

Cyankalium fritt 3 3 4 — — —

Emaljmassa fri 86 91 96 — — —

Fosfor » 47 70 79 2 34 1

Garfsyra » 4051 4612 4627 8 3 156

Jod o. salter däraf fria 3 3 3 — — —

Kali, kaustikt fritt 2234 2251 2486 89 268 209

kolsyradt » 1184 1133 1082 20 11 14

kromsyradt » 90 108 114 — 1 2

salpetersyradt » 415 237 213 1 1 —

svafvelsyradt » 9 1 1 — — —

vinsyradt » 24 19 24 — — —

Kamfer fri 14 15 12 — — —

Klorkalk » 1618 2729 2455 45 — —

Koboltoxid 1 kr. pr kg. 2 2 2 — — —

Kollodium 2 »»» 4 4 4 — — —

Kopparoxid o. kopparaska fria 1 1 1 3 2 —

Magnesia och dess salter » 264 459 1233 4 5 4

Natron, borsyradt fritt 299 294 321 1 1 10

kaustikt » 2112 1489 1478 7 4 4

kolsyradt » 11898 13592 14974 45 29 13

kromsyradt » 9 13 14 — — —

salpetersyradt (Chilesalpeter) » 19361 22946 27174 — — 4

svafvelsyradt » 17596 16934 19948 1 221 16

svafvelsyrligt o. undersvafvelsyrligt » 396 181 226 — — —

ättiksyradt 10 ö. p. kg. 34 55 42 — — —

Nitrobenzol 10 »»» 60 47 68 — — —

Paraffin fri 1103 1341 1680 — — —

Saltsyra » 2008 2418 2794 — — —

Stearin (-syra) 9 ö. p. kg. 52 179 183 — — —

Svafvel fritt 18248 18631 22745 4 4 12

Tennsalter fria 1 2 2 — — —

Färger o. färgningsämnen:

Anilin, alizarin o. a. tjärfärger fria 674 839 778 1 3 2

Indigo, kochenill m. m. » 53 46 47 — 1 —

Smör- o. ostfärg » 15 12 14 — — —

Blyhvitt fritt 511 513 559 13 10 23

Zinkhvitt » 3032 3091 3691 17 14 38

Bronspulver » 18 11 15 1 1 1

† Andra färger och färgningsämnen div. 1648— 1554— 1407— 62— 49— 80—

† Kemiska preparat ej spec. 15 % 593— 749— 788— 1920— 1635— 1352—

† Fosforsyra 5 % 8— 3— 3— — — —

† Lapis 5 % 17— 18— 28— — — —

† Lerjordshydrat fritt 25— 24— 9— 17— 6— —

† Sackarin » 3— 8— 24— — — —

† Vitriol 10 % 17— 24— 18— 349— 492— 235—

† Apoteksvaror, ej förut upptagna fria 586— 808— 704— 7— 4— 8—

† Värde i tuson kronor

Metaller, oarb. ell. någ. arb.

Järn och stål: oarb. inkl. stänger, plåt och valstråd div. 108927 109110 129415 306346 369918 379300

räls, fasonjärn o. bult » 88172 85136 70529 151 110 324

rör » 18561 20530 21406 10081 11046 13890

spik » 218 166 140 4171 5374 5933

tråd, dragen » 3246 1624 1229 1825 1582 2748

gröfre gjutgods » 1544 2310 3285 1177 1313 1439

Koppar och legeringar: oarb., plåt o. stänger » 6976 6482 8898 1396 2654 2662

Zink, oarb. plåt och tråd fria 3705 3765 4484 332 294 410

Bly, oarb. plåt och tråd » 2849 2823 3457 270 512 531

Tenn, oarb. fria 719 595 819 46 34 51

Antimon eller spetsglans fria 67 67 94 4 3 5

Råämnen etc:

Asbest fri 356 140 288 16 2 2

Asfalt, nativ eller konstgjord fri 6243 4760 7134 — — —

Ben, oarb. » 3167 2106 2703 — — —

Blyerts (grafit) » 213 205 255 7 23 12

Fosfat, rå, o. ej spec. gödningsämnen » 66401 73279 71769 — — —

Färg- o. garfträ etc.

färgträ fritt 747 944 181 — — —

quebrachoträ » — — 4186 — — —

galläpplen fria 13 18 16 — 3 3

garfskidor » 850 1058 1320 — — —

bark i m³ fri 1604— 3901— 2127— 10414— 11258— 6792—

Gummi, nativt, alla slag fritt 269 230 299 — — —

Glasskärf fri 2147 1552 1940 166 226 101

Jordarter, kritjord, trippel etc. fria 291 666 236 377 86 11

Klorkalium fritt 1594 1296 1986 22 — —

Kalisalter, andra Stassfurter fria 59750 71102 75858 — — —

Kautschuk o. guttaperka, oarb. » 634 829 809 — — —

Kinabark fri 1 1 1 — — —

Koksalt, raff. bords- fritt 4615 3889 3700 2 — 9

andra slag i m³ (1 m³=c:a 0,97 ton) » 86842— 90389— 91073— — — —

Korkbark och korkämnen fri 2458 2472 2155 — — —

Kork, bearb. div. 61 37 35 — — —

Krita, malen i m³ fri 1012— 1331— 1078— 220669— 77— —

malen, slammad i ton 1 p. 100 kg 72 59 68 3516 6828 7227

Linfrö fritt 19648 20304 20298 — — —

Mineral, div. ej spec. fria 54508 90588 83328 2041 2153 1674

Järnmalm fri — — — 3065522 3316627 3661218

Kopparmalm fri — — — 748 2136 1841

Zinkmalm » — — — 44259 51765 45380

Nikt » 5 7 6 — — —

Slagg, ej gödn. ämne » 50 15 94 27767 20480 26768

Smärgel » 221 271 284 1 1 —

Tenn o. blyaska » 74 37 45 6 22 68

Tungspat » 392 264 559 — 1 10

Stenkol i m³ i ton (om 1 m³ = 0,8 ton) fria 4209782 4121856 4648605 756 531 1690

» 3367826 3297485 3718884 — — —

Den officiella statistiken måste begagnas med försiktighet, om missuppfattningar skola kunna undvikas. Uti afdelningen »Fabriker och handtverk» förekomma nämligen en del dubbelräkningar. En fabrik tillverkar per år t. ex. 5000 ton svafvelsyra. Då registrerar statistiken: 1 svafvelsyrefabrik med ett tillverkningskvantum af 5000 ton och ett tillverkningsvärde af 200,000 kr. En del af denna syra förarbetas på samma eller annan plats till 500 ton svafvelsyrad ammoniak. Då registrerar statistiken: 1 svafvelsyrad-ammoniakfabrik med ett tillverkningskvantum af 500 ton och ett tillverkningsvärde af 94,000 kr. Det är nu tydligt, att uti detta senare värde ligger också värdet för den svafvelsyra, som åtgått vid tillverkningen af den svafvelsyrade ammoniaken. Då sedan för hvarje grupp samtliga tillverkningsvärden summeras, så ingår följaktligen uti summan dubbelt värde för en del af svafvelsyran. Om vidare en del af den svafvelsyrade ammoniaken förarbetas t. ex. till kaustik ammoniak, så kommer värdet af den här i fråga kommande delen af svafvelsyran att för tredje gången införas uti samma kolumn.

Detta exempel rör förädlingsprodukter, hvilkas värde i endast ringa mån inverkar på gruppens slutsumma. Annorlunda ter sig saken däremot t. ex. uti grupp 1, hvars totalsumma innefattar både råsocker och raffineradt socker, både råsprit och renad sprit, samt uti grupperna 5 och 6, där värdet af papper upptages på samma gång, som värdet af den till papperet förbrukade cellulosan.

Vår exports och imports fördelning på de olika länderna får heller icke tagas så strängt »efter ordalydelsen». Ett par exempel äro nog för att belysa detta. Varor, som vi från Tyskland importera öfver Antwerpen, upptagas i statistiken såsom importerade från Belgien, och varor, hvilka vi exportera till Tyskland öfver Rotterdam, upptagas såsom exporterade till Holland.

Af de här upptagna statistiska tabellerna framgår hurusom kemien tillämpas på de mest skilda områden. Uti icke färre än sex grupper af Sveriges officiella statistik för industri finna vi kemiska tillverkningar. I följd af att uppgifterna från den kemiska industrien äro så skingrade, blir det oftast grupp 9: kemiska preparat, som betraktas såsom omfattande hela vår kemiska industri. En fullt korrekt uppdelning är emellertid ingalunda lätt att åstadkomma. Vanligen har hvart och ett lands statistik sin särskilda gruppindelning.

På grund af dessa omständigheter har uti ofvanstående tabeller siffrorna för de upptagna industrigrenarne icke blifvit sammanförda till en slutsumma.

Öfversikt af Sveriges produktion.

Granskar man vårt lands officiella statistik, så finner man snart, att vi icke ha någon egentlig kemisk storindustri af det slag, som t. ex. i Tyskland så benämnes. Nästan de enda fabrikationer, som kunna räknas till denna kategori, äro svafvelsyra och salpetersyra, hvaraf i Sverige årligen tillverkas för c:a 2¼ millioner kronor.24

Större delen af svafvelsyran förbrukas på resp. tillverkningsplatser för produktion af superfosfat, hvaraf 1905 vid 6 fabriker 133,000 ton med ett värde af 7⅓ millioner kronor tillverkades. Dessa fabriker täcka nu landets behof och börja söka att exportera. Ännu 1904 infördes 11,000 ton superfosfat mot endast 2,000 ton 1906. Utförseln utgjorde 1904 endast 1 ton, men 1906 4,500 ton.

Salpetersyran tillverkas och användes af dynamit- och krutfabrikerna i blandning med koncentrerad svafvelsyra för nitrering af glycerin, cellulosa eller bomull. Som svafvelsyran härvid helst bör vara alldeles vattenfri, d. v. s. hålla 100 % monohydrat, och sådan icke tillverkas i Sverige, så lära dynamitfabrikerna importera en del rykande svafvelsyra och blanda denna till den genom koncentration af kammarsyra erhållna, c:a 95-procentiga svenska svafvelsyran.

Någon soda-fabrik finnes icke i Sverige, utan landets behof, c:a 15,000 ton soda och 2,000 ton kaustikt natron, fylles i hufvudsak från Tyskland. Några fabriker, som vanligen benämnas sodafabriker, tillverka endast kristalliserad soda af importerad vattenfri. Den enorma konsumtionen af soda i alla länder har sin förnämsta grund däri, att sodan dels såsom sådan utgör en oumbärlig hushållsartikel, dels att den utgör råmaterialet till den lika oumbärliga tvålen.

Sveriges tvål-produktion uppgår i rundt tal till 4,000 ton och produktionen af såpa till 16,000 ton pr år, med ett sammanlagdt värde af 6¼ millioner kronor. Tvålfabrikerna förmå, märkvärdigt nog, icke fullt fylla landets behof, men detta beror möjligen därpå, att tullskyddet icke är fullt effektivt eller därpå, att vissa specialkvaliteter icke tillverkas i Sverige.

Om tvål och såpa har sagts, att konsumtionen däraf kan utgöra mått på ett lands kultur. Utan att dock närmare ingå på Sveriges läge i detta hänseende, må här blott påpekas det faktum, att de kulturstater, som icke tillverka nödvändighetsvaran soda, bli allt färre. Äfven det andra råämnet för tvål och såpa, fettet, importeras. Utländska tvål- och såpfabriker lära sedan några år ofta få offerter å ett fett, som går under diverse benämningar, och hvilket lär tillverkas genom extraktion af latrin. Det torde ännu icke vara närmare kändt i hvad hänseende sådant fett skiljer sig från t. ex. benfett, kadaverfett och dylikt, men det är att hoppas, att de svenska fabrikanterna veta hvad de köpa.

Ammoniumsulfat tillverkas vid de större gasverken, och dessa synas förmå täcka landets nuvarande behof af detta gödslingsämne, som i Sverige, i motsats till hvad i utlandet är fallet, ännu icke vunnit någon större användning. Öfriga ammoniumsalter importeras ännu.

Den starka elektrokemiska flodböljan på 1890-talet medförde för Sverige två fabriker för klorat, en för kaustik kalilut och klorkalk, samt tre för kalciumkarbid, alla baserade på vattenkraft. Kloratfabrikerna täcka landets för tändsticksindustrien icke obetydliga behof och exportera dessutom ungefär lika mycket. Klorkalkfabriken, som icke särskildt återfinnes uti statistiken, har, utan tullskydd som den varit, tydligen icke förmått värja sig mot den utländska konkurrensen, ty af klorkalk importeras alltfort mellan 2 och 3 tusen ton och af kaustikt kali lika mycket, båda hufvudsakligen från Tyskland. Det är såpfabrikerna, som förbruka kalit, och pappersbruken, cellulosafabrikerna, färgerier och blekerier, som använda klorkalken. Kalciumkarbidfabrikerna täcka landets behof och exportera betydliga mängder, men statistiken häröfver är ofullständig.

Svafvelsyrad lerjord tillverkas vid en fabrik af svensk lera och svafvelsyra och vid en annan af importeradt aluminiumhydrat och svafvelsyra. Den användes i hufvudsak vid pappersbruken för papperets limning, hvartill i genomsnitt c:a 4 kg. per 100 kg. papper åtgår, men äfven vid färgning och vid garfning. I utlandet har den ock kommit till användning för rening af afloppsvatten från städer, fabriker etc. Artikeln i fråga åtnjuter ett måttligt tullskydd, men ännu importeras mellan 1 och 2 tusen ton årligen, hvilket möjligen har sin grund däri, att tillräcklig mängd af nöjaktigt järnfri vara för färgerier och för finare papper ännu icke tillverkas inom landet.

Enligt statistiken finnas tre vattenglas-fabriker i Sverige och en smula tullskydd ha de ock, men icke desto mindra importeras flera hundra ton vattenglas, hvilket, om statistiken är riktig, förefaller oförklarligt. Vid det nuvarande höga priset på harts har det gamla förslaget att limma papper med vattenglas ånyo kommit på tal, men i vårt land torde man ännu icke ha gjort något praktiskt försök i denna riktning.

Fabrikerna för krut- och sprängämnen täcka ungefär landets behof, men någon afsevärd export förekommer icke.

Stearinljus-fabrikerna, som ha en årstillverkning på c:a 2,500 ton, täcka ungefär behofvet, men deras glycerin-tillverkning är otillräcklig. Någon afsevärd export af ljus förekommer icke. Produkten synes ha försämrats på senare tiden. Månne paraffin tillsättes?

Harts eller kolofonium får väl knappast anses såsom en kemisk artikel, utan såsom en naturprodukt. Däraf importeras årligen c:a 6 tusen ton. Detsamma kommer från Amerika, men för inköp och transport låta vi betjäna oss af tyskame, hvarigenom varan gifvetvis icke blir billigare. Det användes för limningen af papper äfvensom någon del till tvål och såpa. De båda i statistiken upptagna hartsfabrikerna tillverka sannolikt bryggarharts (för hartsning af ölfat). En vid en cellulosafabrik på senare tiden upptagen utvinning af ett flytande harts ur träet torde ännu icke ha blifvit skönjbar i statistiken.

Sveriges gasverk förmå icke fullt täcka behofvet af stenkolstjära. Af ur sådan tjära vunnen stenkolsolja eller kreosotolja (som användes för impregnering af slipers) samt karbolsyra importeras öfver 5 tusen ton pr år tullfritt från Danmark och England.

Behofvet af lim täckes i det närmaste af landets egen produktion, men export förekommer icke. Oljor, talg och annat fett importeras i kolossala mängder. Mineraloljorna intaga främsta rummet med en import af c:a 100 tusen ton, i hufvudsak direkt (från Amerika c:a 50 tusen ton och från Ryssland c:a 20 tusen ton), men en icke obetydlig del genom våra kära mellanhänder Danmark och Tyskland. Andra oljor införas till en mängd af inemot 15 tusen ton och talg till c:a 6 tusen ton. Enligt statistiken har importen af den tullskyddade linoljan (inkl. rof- och rapsolja) minskats från 700 ton 1904 till 200 ton 1906 och den inhemska produktionen är i stigande. Importen af råmaterialet, linfrö, har under de nämnda tre åren hållit sig ungefär konstant vid 2 tusen ton, och man kunde häri vilja spåra ett uppspirande af linodlingen i Sverige, men tyvärr är det knappast så, ty importen af lin stiger. Af statistiken framgår äfven, att vi täcka vårt behof af lin i hufvudsak från Ryssland, men af linfrö från Sydamerika.

Bland trädestillationsprodnkter upptar statistiken under »beck och beckolja» en import på 4 tusen ton och däröfver, men antagligen utgöres större delen häraf af billigt stenkolsbeck, som användes bland annat för brikettering af stenkolsstybb. Af trätjära exporteras 4 till 8 tusen ton vid en import af 1 tusen ton, hufvudsakligen från Finland. Större delen af trätjäran är tillverkad af furustubbar i tjärdalar och utan tillvaratagande af andra vid denna torrdestillation med röken bortgående ämnen. Denna tjära är oftast af ljusbrun färg och af gammalt högt skattad på världsmarknaden, där den går under namn af »svensk trätjära» eller »Stockholm Tar».

I Sverige förbrukas årligen för järntillverkningen omkring 4½ millioner kubikmeter träkol, hvilka hufvudsakligen (till c:a 85 %) produceras i milor i skogarna, utan att något af de därvid med milröken bortgående ämnena tillvaratagas. Af den nämnda kolkvantiteten återfinnes i statistiken 2¾ millioner m³ under rubriken »träkolsverk». Endast några få af dessa verk kola rationellt i ugnar eller retorter under tillvaratagande af biprodukter, men intresset härför är i stigande på grund af järnverkens alltmera trängande behof af billigare träkol. Ett par hundra ton träsprit exporteras årligen och en ökning är märkbar.25 En annan biprodukt är ättiksyrad kalk, hvaraf också c:a 1½ tusen ton exporteras. (Denna produkt angifves icke särskildt i statistiken, utan är antagligen upptagen under klumprubriken »kemiska preparat ej specificerade».) Den af vanlig kolved ur kolugnen eller retorten erhållna tjäran är af mörk färg och har en mot stubbtjäran något afvikande sammansättning. Den samma har särskildt värde för träkonservering. Den enda firma i landet, som i större skala sedan flera år utvinner dessa biprodukter vid tillverkning af träkol för hyttändamål är Stora Kopparbergs bergslags aktiebolag. En hel del andra experimentera med nya kolugnstyper och metoder.

Vid torrdestillation af kolved utvinnes på ett par ställen äfven en mindre mängd terpentinolja. Vid ett par cellulosafabriker har man äfvenledes börjat tillvarataga denna olja ur träet. Äfven vid de s. k. träoljefabrikerna tillverkas terpentinolja medelst torrdestillation af furustubbar i retort. Terpentinoljan från cellulosafabrikerna afdestilleras ur träet medelst ånga och fås så ganska ren och naturligtvis fri från tjärämnen. Den vanliga stubbterpentinoljan går i Tyskland under namn af »Kienöl» och kommer mestadels från Ryssland. Den i Sverige tillverkade terpentinoljan räcker icke att täcka landets behof, utan ca 400 ton importeras årligen. Något mer än hälften häraf kommer från Frankrike, resten sannolikt från Amerika fastän genom tyska och danska mellanhänder. Fransk och amerikansk produkt skall vara framställd genom destillation af kåda insamlad på växande skog, men det är numera rätt svårt att få en ren och oförfalskad vara, ty den uppblandas ofta med stora mängder mineralolja, ja, stundom säljes ett särskildt slag af fotogén (Borneo-petroleum) efter lämplig »parfymering» såsom terpentinolja. Då god fransk eller amerikansk terpentinkåda destilleras, så erhålles såsom återstod 70 à 80 % harts (kolofonium). Priset på stubbterpentinolja är endast c:a hälften af den äkta franska eller amerikanska varans pris.

Trämassa, hufvudsakligen s. k. kemisk, framställd enligt sulfit- och sulfat-metoderna, är näst trä och järn Sveriges förnämsta exportartikel och produktionen är starkt i stigande. Produktionsvärdet utgjorde 1896 kr. 18 millioner och 1905 kr. 52 millioner. Exportvärdet utgjorde 1906 c:a 50 millioner kronor. Exporten af papper är ock betydligt och ökas likaledes. Exportvärdet utgjorde 1906 c:a 30 millioner kronor.

Cement exporteras i stor och stigande skala. Glas exporteras, men kvantiteten har minskats något under senaste åren, sannolikt i följd af de långvariga strejker, som förekommit.

Produktionen af socker täcker behofvet, men nämnvärd export förekommer icke. Sprit-tillverkningen täcker synbarligen behofvet af det råa berusningsmedlet brännvin, men de »finare» medlen, »förädlad» sprit, importeras i ganska betydliga kvantiteter. De senare slagen måste antagligen komma från utlandet för att vara »fina» nog.26

Af stärkelse importeras en mindre mängd. Af margarin exporteras något litet.

En fabrik för garfextrakt har uppstått, men ännu icke förmått i någon mån minska den stora importen. I fråga om garfämnen är statistiken mycket missvisande. Garfextrakterna äro antagligen upptagna under rubriken »garfsyra», hvars årsmängd uppgår till öfver 4,000 ton. Värdet, kronor 1 pr kg. eller 4 millioner kronor pr år, är dock tydligen alldeles för högt. Medelvärdet af de många olika slagen garfextrakter torde knappast vara öfver 20 öre pr kg. och årsvärdet sålunda endast inemot 1 million kronor.

Detta är ungefär hvad vi ha af kemisk industri i vårt land. För jämförelse må nämnas, att Tysklands kemiska industris årliga produktionsvärde närmar sig 1,500 millioner mark och sålunda öfverstiger sammanlagda beloppet af Sveriges samtliga industrigrenars produktionsvärde. Men om vår kemiska industri än är obetydlig, så kan den dock sägas vara en god början, och goda ansatser till en stor utveckling saknas icke.

IV. Några utvecklingvillkor för kemisk industri i Sverige.

Såsom af det föregående framgår hade Tyskland vida sämre förutsättningar för kemisk industri än England, men har nu icke desto mindre gått förbi både detta land och alla andra. Sveriges förutsättningar stå knappast efter Tysklands, utan äro för åtskilliga grenar bättre. Utvecklingen kommer hos oss helt visst att gå sina egna vägar, men vi ha likväl många lärdomar att hämta från utlandet.

Af de engelska, franska och amerikanska uttalanden, som i det föregående blifvit anförda, kunna vi på vårt eget land tillämpa en hel del. Vi kunna sålunda säga, att för den kemiska industriens framgång i Sverige fordras kunskaper och energi både hos kapitalisten, som startar företaget och mobiliserar kapitalet, hos ingeniören, som planlägger, leder och utvecklar produktionen och hos köpmannen, som skaffar afnämare till produkten. Men det fordras mera, ty äfven med dessa egenskaper komma de nämnda icke långt, om de icke möta förstående från statsmakternas sida.

Det är gifvetvis af allra största vikt, att det finnes möjligheter för inhämtandet af nödiga kunskaper, och att sättet för dessa kunskapers meddelande är det bästa. Öfverallt inses mer och mer, att allt hvad läroanstalter heter med nödvändighet måste forma sig efter lefvande lifvet. Äfven i vårt land pågår på detta område ett omdaningsarbete, hvilket, man får hoppas, skall bära goda frukter, såvida icke en kortsynt och planlös reformifver eller maktlystet partisinne snedvrider detsamma.

Planlöst arbete är oftast till ingen nytta, och det är därför på tiden, att alla uppbyggande krafter enas om de viktigaste principerna vid byggandet, enas om, hvad som är hvete och hvad som är ogräs för samhället först och främst inom undervisningsväsendet. Trångbröstad ängslan att t. ex. »forskningens frihet» äfventyras, ifall med målmedveten kraft rensning så företages, hör icke till det friskt pulserande lifvets sunda vätskor27 . Exempel från utlandet visa, att en strikte genomförd renhållning och vaksamhet i detta stycke i hög grad befordrar utvecklingen och att slapphet hämmar den.

I vårt land finnas rika möjligheter att inhämta de för kemisk produktion nödiga teoretiska kunskaperna, men i fråga om praktik och om samverkan mellan läroanstalter och industri är det icke så väl beställdt. Äfven här har man den gapande klyftan mellan skolan och det verkliga lifvet. Den unge teknikern har ett godt förråd af kunskaper, men han vet icke rätt, huru han skall göra dem fruktbärande. Den ekonomiska sidan af ett produktionsföretag, dess organisation och administration, är honom ofta alldeles främmande. Medfödda anlag äro äfven här visserligen af allra största betydelse, men en »praktisk blick» kan ock genom träning utvecklas, och grunden härför kan och bör läggas redan vid läroanstalten. »Blotta vetandet är icke människans ändamål på jorden . . . kunskapen måste ock taga verksam del i lifvet,» säger Helmholz. Våra teknici synas stundom icke rätt tillfreds med sin sociala ställning, men i själfva verket beror ju denna helt och hållet af dem själfva. Den ingeniör, som icke gitter förskaffa sig grundlig insikt på här antydda område, lär städse få finna sig i att förbli en industriens intellektuelle grofarbetare. Men det är själfklart, att de måste följa tidens kraf. Hvem har väl för öfrigt större utsikt att fullständigt kunna uppspåra och öfverblicka alla de både tekniska och ekonomiska omständigheter, som inverka på ett industriellt företags framgång, och att pröfva och sammanjämka krafven från båda sidorna? Ledaren af ett kemiskt-industriellt företag bör därför vara i stånd att bedöma och betvinga alla sådana svårigheter, som t. ex. dem vi sågo framträda vid indigosyntesens genomförande i praktiken28 .

I fråga om möjligheter till merkantil bildning, så är i vårt land heller icke så illa ställdt och bättre blir det, sedan en påtänkt handelshögskola blifvit en verklighet. Af den stora tillströmningen på köpmannabanan vore man böjd antaga, att svenskarne ha utomordentliga naturanlag för detta kall, men raka motsatsen lär vara fallet. Ofta är det så, att den, »som icke duger till något annat», eller den, som fruktar ett gediget, produktivt arbete, han kastar sig in på denna bana, sannolikt emedan han tror sig ha funnit, att en köpman stundom på lättvindigaste vis kan bli rik. De handelsskolor, som för sina ledare äro mera än »den mjölkande kon», ha därför äfven den uppgiften att väcka ett rätt förstående för köpmannakallet och att fördjupa intresset för en verklig, god och gedigen köpmannaverksamhet. Att det icke råder någon brist på »köpmän», det vet hvarje industriman, som producerar handelsartiklar. Han vet berätta, huru ständigt en mängd folk, mest såsom agenter, erbjuda sin hjälp vid försäljningen.