II FANTASTIQUE

VÅRMYSTERIUM Min syster du kommer som en vårvind över våra dalar... Violerna i skuggan dofta ljuv uppfyllelse. Jag vill föra dig till skogens ljuvaste vrå: där skola vi bikta för varandra, hur vi sågo Gud. I MÖRKRET Jag fann ej kärleken. Jag mötte ingen. Skälvande gick jag förbi Zarathustras grav i höstliga nätter: vem hör mig mer på jorden? Då lade sig lätt en arm om mitt liv — jag fann en syster... Jag rycker henne i de gyllne lockarna — är det du omöjliga? Är det du? Tvivlande blickar jag henne i ansiktet... Leka gudarna så med oss? JAG TROR PÄ MIN SYSTER Jag går i öknen och sätter mig ensam på berget, på djävulens sten, där sorgerna vänta sen tusen år. Jag har en syster. Älvorna vävde hennes silkeskläder, månjungfrun stänkte dagg på hennes bröst... Hon var skön — att åtrås av gudar. O denna syster... Skulle vi icke berätta sagor för varandra, oändliga sagor i tusen år, tills en gång gryningen bryter in — vår nya gryning. Min syster... Har hon förrått mig? Bär hon dolken vid barmen — den lättfotade? Svara mig — skrattande öga. Nej, nej, tusen gånger nej! Jag tror det icke, om änglarna skreve det med felfria grifflar på tidernas blad... Vi överföll mig mänsklig svaghet? Jag tror ingen i världen är min syster... Vad hon säger är sant, hölle ej världen mer ihop min syster ljuger aldrig. ALLA EKON I SKOGEN Nej, nej, nej, ropa alla ekon i skogen: jag har ingen syster. Jag går och lyfter upp hennes vita sidendräkt och omfamnar den maktlöst. Jag kysser dig, all min lidelse lägger jag i dig, du tanklösa väv, minns du hennes rosiga lemmar? Hennes skor stå kvar i solskenet, gudarna värma sina händer därvid. Fall snö över min systers kvarlevor. Yr över dem snöstorm ditt bittertunga hjärta. Med rysning skall jag beträda detta ställe, såsom den otäcka plats där skönheten begrovs. SYSTERN Jag hade en gång en syster, ett gyllene barn. I staden försvann hon för mig i mängden. Ser jag bland svarta granar ungbjörken skaka sina gyllne lockar, minns jag min syster. Står hon storögd bland träden med klappande hjärta, sträcker hon ut sina händer mot mig? Syster, min syster, vart förde de dig? Vilka vällustdrömmar kan du drömma på trötta bäddar? Hjältebarn, lyckobarn! Vi vänta tillsammans på sagornas dag. OUTSÄGLIGT ÄR PÅ VÄG TILL OSS Vem kan älska dig, syster? Vill ej en gud med mörkt ansikte sluta dig i sina armar? Står ej densamme vid din fotända då du somnar in! Skola våra ögon skåda honom, syster? Levde vi icke i sagan, där allt omöjligt är möjligt, sade jag så, o syster? Hånar oss icke skönhetens stod, kring vilken rosorna smula sig? Lova icke dessa läppar allt på jorden? Vet icke denna panna, att outsägligt är på väg till oss?... GUDABARNET Gudabarnet satt hos mig. Guldlyran sjöng ur mina händer. Gudabarnet stirrar ut i oändliga skymningar. Sången kretsar över hennes huvud med vida vingar. Vad ser du i sången? Det är din egen framtid som häver sig ur isiga skymningar, din egen manande, kallande, bidande framtid.