III

DIONYSOS O Dionysos, du kommer med solens spann ur fjärran rymd. Den förgråtna jorden väntar, en bedjande kvinna. O Dionysos, Dionysos! över våra huvuden höra vi dånet av ditt spann. Befrielse, befrielse sjunga de snabba tyglarna. O Dionysos, Dionysos, jag klamrar mig upp i ditt spann, med vanvettiga händer håller jag mig fast i hjulen. De vanvettiga mäkta allt. En stråle vårsol stiger jag ned i din vagn. Omkring oss intet än den vårblå rymd. När fåglakörer jubla till på jorden, går ditt spann som stormen. Alla rymder sjunga uppståndelsen. FRAGMENT AV EN STÄMNING I Vind, vind, vind! Strö rosor och narcisser ur mina minnens trädgård, där mina unga drömmar irra. Bergens mur står hög, höglandssolen lyser vilt i mina lockar. Tomma trädgård, ger du intet svar? — — — — — Jag och den döde höra ihop. De bittra narcissernas smak på min tunga upprepar: avsked, avsked, avsked, avsked... Jag fyller min näve med aska ur hans urna och håller den mot himlen: Vad har jag här? Vita moln, lägren er över ljusblå avgrunder: vittnen, vittnen att den är aska som var solens ljus. II Min vilda längtan ser på dig. Så blickar höglandets sommar ur skogen. Hur kan höglandets son dö? Nu kommer sommaren igen över ängarna. Caltha palustris dricker av bäckens skum. Klyftorna äro fulla av dimma. Höglandets gudar spela sin svårmodiga pipa. Den som förstod deras sång är borta. Den, vars själ var svårmodig som ljuset, som irrar på höjderna, har gått långt bort över berg och hav. Älskar jag bergen, ligger min ungdomskärlek däri. Över späd, grön crocus, över min första spirande kärlek skrider åminnelsen med triumferande fötter. Så släpar man motsträvigt med sig en ung fången barbar, med blixtrande gula lockar. Var jag icke ung med blixtrande gula lockar då — — — — — — — — — — — Det händer ibland, då törnrosbusken blommar att törnens torra trassel är översållat av skära under. Så skedde även mig — — — — — — — — Mina minnen flamma upp som de avtågandes bål över förhärjade landsträckor, som kärren i norden om våren betäckas av vit blom, som fata morgana höjer sin stumma processionsfana för den omvände, troende, yrande vandraren. När ser man sådant? När livet vill visa sin makt. När det skall stiga upp på sin käckaste bergsspets för att tillbedja i yrsel. OFFRETS TIMME Hör klockan slår. Det är offrets timme. Klockan slår. Vad skall du offra ännu mer? Du ligger ren på offerbord sen många år. Att ligga själv på offerbord är intet kval. Vem skall du ännu offra? Du älskar än, du älskar än, säg intet mer. Du gav ju hela jorden bort, på himmelsvägar lärde du dig gå. I din hand är rosen död, vinden rör ej din kind. Vem offrar du ännu? När timmen slår, skall du besvara denna fråga: då träffar du ditt val med liv och död som vittnen. SCHERZO Stjärnor däruppe otvetydigt klara, mitt hjärta på jorden det otvetydigt klara. Praktfulla stjärnenatt, vi äro ett. Sitter jag icke darrande på en lina av stjärnor... som kunde den brista? Tid, är det du, sömniga avgrund, som gäspande gäckar mig? Fara för tröttnande danserskefötter, fara för slappnande klättrerskearmar, fara för våghalsat utspända pärlband. Tid — förgås! Varje stjärna blinkar mig i ansiktet: jag är du! Varje stjärna kysser mig på munnen: dröj hos mig! Stjärnorna sluta en ring kring mig, närmare, närmare, hela min överkropp inne i stjärndunst. Vad gör jag därinne? Gråter jag? Aftonen drömmer. Havskonungen dricker ur musslan en skål. Ingen skall röra sig. Men danserskan stige fram på midnattstår och falle på knä och sträcke ut armen och kysse den sköne. ROSOR Världen är min. Vartän jag går kastar jag rosor åt alla. Konstnären älskar varje marmoröra som uppfattar hans ord. Vad är mig smärta, elände? Allt störtade tillsammans med ett brak: jag sjunger. Så stiger smärtans stora hymn ur lyckligt bröst.