I

ROSENALTARET Jag skiljer mig från eder, ty jag är mer än ni. Jag är i skymning tempelprästinna invigd bevakande framtidens eld; jag träder ut till eder med ett glatt budskap: Guds rike börjar. Icke Kristi tynande välde, nej högre, ljusare mänskogestalter träda till altaret, bärande fram sin tacksamhet överjordiskt doftande, sinnesbetagande. Där står altaret som en suck ur Guds bröst, krönen det med rosor att man endast ser ett berg av skönhet. Lätt därpå skall stundens ande sitta drickande ur bräckligt gyllne glas stundens skål. VÄGEN TILL ELYSIUM OCH HADES Från ödesberget ser man klart hur vägen går till Elysium och Hades. Människorna nere vandra i molndunst, de gråta och skratta, följa kistor till graven blott i en dröm. O, vad jag längtar dit, där man ser vägen till Elysium och Hades. FÖRST VILL JAG BESTIGA CHIMBORAZZO. Först vill jag bestiga Chimborazzo i eget land och stå där andlös med segerkransen. Sen vill jag bestiga ryktets berg, mot vilket världens gyllne kornfält le, och stå där salig i rosa syner. Sist skall jag bestiga maktens berg, det obestigna, därifrån stjärnorna le mildast, och allt välsigna. I FEERNAS HÄNGMATTA Nätter och dagar ligger jag i feernas hängmatta och drömmer underliga ting. Det hjärtat föddes ej att älska mig: han stiger aldrig över verklighetens tröskel. Dianas lampa skiner genom mina nätter ur tunna sagoflor. Jag kan ej älska, jag kan ej prisge mitt stora hjärta... Men en gång lägger jag mig till jordens yppersta son... En liten unge skall dricka vid mitt bröst av sten jordens starkaste mjölk. Honom kallar jag — Dianas skänk. MINA KONSTGJORDA BLOMMOR Mina konstgjorda blommor sänder jag hem till dig. Mina små bronslejon ställer jag upp vid din dörr. Själv sitter jag nere på trappan — en borttappad österländsk pärla i storstadens brusande hav. STORMEN Nu höljer sig jorden åter i svart. Det är stormen som stiger ur nattliga klyftor och dansar allena sin spöklika dans över jorden. Nu kämpa människor åter — fantom mot fantom. Vad vilja de, vad veta de? De äro drivna som boskap ur mörka vrår, de slita sig ej lös från händelsernas koppelked: de stora idéerna driva sitt byte framför sig. Idéerna sträcka förgäves besvärjande armar i stormen, han, den dansande, vet att han ensam är herre på jorden. Världen rår ej om sig själv. Det ena skall störta som ett brinnande hus, som ett murket träd, det andra står kvar förskonat av okända händer. Och solen ser på allt detta, och stjärnorna lysa i iskalla nätter och människan smyger sig ensam sin väg mot den gränslösa lyckan. TILL FOTS FICK JAG GÅ GENOM SOLSYSTEMEN Till fots fick jag gå genom solsystemen, innan jag fann den första tråden av min röda dräkt. Jag anar ren mig själv. Någonstädes i rymden hänger mitt hjärta, gnistor strömma ifrån det, skakande luften, till andra måttlösa hjärtan. BOTGÖRARNE Vi skola göra bot i de ensamma skogarna. Vi skola tända enstaka ljus över hedarna. Vi skola resa oss — en efter en. När en gång vi likna varandra som syskon i kraft och förnämhet — då gå vi till folket. TILL DE STARKA Flyn i ensamheten! Varen män! Bliven icke dvärgar med hopkrympta lemmar. Bliven icke fångar med sammanbitna tänder. Bliven icke örnar sjuka i kedjor och band. Lären eder stå som furorna på klipporna i bränningens brand. Lären eder följa stjärnornas oskrivna lag. Helgon och hjältar, smidiga kroppar, växen till pelare i sanningens tempel. Lären eder stiga som vågorna i stormen. Räcken bröder handen, världen blir en annan. Höstsorgedagarna äro för alltid förbi. LIDANDETS KALK Lidandets kalk må svagare händer fatta förande den till blekare läppar, mina segrarläppar undvara den än. Men — nej. I mitt hjärta sitta ännu jättar med mörka ansikten, med hårt sammanpressade stenhänder. De träda en gång ut ur sina skymningar — de kalla på dig — smärta. Hit gnisterhammare mot stenbelätet. Hugg fram min själ att hon må hitta ord som aldrig suttit på människotunga. JORDEN BLEV FÖRVANDLAD TILL EN ASKHÖG Jorden blev förvandlad till en askhög. I botgörarkläder sitter jag lätt därpå och drömmer. O vad mina drömmar äro saliga! Jag är stark, ty jag har stigit upp från dödens marmorbädd. Död — jag såg dig i ansiktet, jag höll vågskålen mot dig. Död — din omfamning är icke kall, jag själv är elden. Vem är Gud? Vad har han gjort oss? Häda icke! Han är nära. — — — — — Ur silverbägare häller jag lust över jorden, mot vilken Afrodites drömmar blekna. MINA SAGOSLOTT Jag såg in i filosofens hus[1] och förstod att han var lycklig... Men mina sagoslott stå på sköra pelare obeskrivliga. O mina sagoslott, störten, störten i gyllne grus. Jag älskar eder alltför högt — dön. Jag bygger eder upp igen bävande för att döda er — alltför sköna. Mina sagoslott I skolen en gång stå på jorden... Då för jag mörk bort hammare och mejsel. Världen tar slut för mig... [1] Lichtenbergs snäckskal. VAR BO GUDARNA... Var bo gudarna? I mitt hjärta, i mitt trasade, smärtsamt sälla hjärta, då sången höjer sig. O gudar, vad kan en människa i sina få ögonblick! Jag har känt eder hela makt... Gudar, I kommen till mig... Sedan ligger jag trött och drömmer om er... O gudar, I besöken mig alla dagar, då när jag är full av makt, när mitt blod samlat sig att höra eder stämma i visken ord i mina öron, oförgängliga ord som diamanterna på edra tår. O gudar, gudar! i all min svaghet finner jag mäktiga ord — ord för eder! Är icke världen outsäglig, sen I berörden tingen med förtrollade händer? Ingen har ännu sett världen. I höljden den bak förhängen — — — — — En stråle ljus föll på min arma väg. VERKTYGETS KLAGAN Livet sjönk för mig tillbaka i blå rök. Jag står höjd över allt med intet över mig än den hotande kopparhimmel, den jag regerar. Varför lyftes denna börda på människoaxlar? Varför slöts mitt hjärta i järnpansar? Får jag icke vara människa? Nattsvart sorg ligger vägen bakom mig, mellan rosa skuggor irrar jag en hemlös gud. — — — — — Stycke för stycke bröt du ur mitt hjärta, övermäktiga gud, och gjorde mig till ditt redskap. Jag tillhör dig med kropp och själ och med resten av mitt förpantade liv. Jag gråter. Tårarna falla där jag går, den stenhårdes tårar. Var finner min mun ännu ord till klagan i obevekligt överflöd? Mina nätter och dagar äro skrivna i din bok, o gud. Intet tillhör mig på jorden, icke så mycket som en blomma. O att vara den rikaste! Att ha det skrivet på sin panna att leka ödets underliga lek på nödens bud. GUDARNA KOMMA... Människorna veta ej mycket om sig själva, de tro sig så arma de visa sig i livet, de veta ej att gudarna bo i deras bröst oigenkända. Gudarna skratta. Livet är deras. De köra vagnen med glödande spann. Sitter därinne en drottning så härlig, folket blott viskande nämner hennes namn. Knäböjen människor. Gudarna komma. Gudarna resa sig ur stofttyngda ännen, gudarna lyfta hela världen till sin höjd. FÖRVANDLING Vad sällhet i vinden... Oändlighetens kyssar... Hur har mitt liv förvandlat sig och blivit stilla, bedrägligt stilla... Lyckliga sagoprinsessa, ditt hjärta stormar hårdare än oceanens. Bär man förgäves ett sådant hjärta i sitt bröst? Tid, lyssna till min sång! Sjunga i helvetet så de fördömda, svarar dem himmelens eko ibland. Nej, mitt hjärta, du går genom elden! Skrämmer ej ödet min gudagestalt? Lyda ej lyckans små genier en vink av min hand? Kommer ej framtiden, om jag den kallar? BESVÄRJELSEN Hur talar jag till eder ur mitt djupaste hjärta? Hur lägga gudar sina ord, oemotståndligt, lätt, hur talar jag att mänsklig svaghet icke fäller mina ord? Jag vill tala att jag öppnar mitt hela bröst för eder och att min vilja fattar eder med hårda tänger såsom en smärta, fruktan, sjukdom, kärlek... Jag ville att I bleven svaga av min vilja. Jag ville att I reven sönder edra hjärtan och att demonerna fattade säte i edra lemmar vilda, omänskliga, sprängande sönder allt liv. Demoner, med hela mitt allvar vill jag se eder i ögonen, hela mitt väsen tager jag med i min blick. Demoner, efterlängtade: frambesvärjer jag er med min kraft? Obarmhärtigt kastar jag mitt guldlockbete framför er. I tjocka strömmar rinner oavlåtligt mitt blod. Kommen I en gång till mig, I djupens vampyrer? PÅ HIMALAYAS TRAPPOR På Himalayas trappor sitter den store Vischnu och drömmer. Oändlig är kvällen kring Himalaya. Vitklädd står pilgrimen liten i purpurskenet. Allsmäktige, tag mitt liv för ett ögonblick av dina drömmar... Jag vill se vad du vill — och förgås... SÅNGEN OM OCEANEN Försiktigt, försiktigt, vad trycker du till ditt bröst? Likna de dig, såsom dessa hav likna oceanen gråtande i raseri? Ocean, ocean, du vräker dig från strand till strand i ostillad längtan, du klappar om natten på jordens järnhällar, att de eka. Ocean, ocean, när din vrede lagt sig, klarnar du åter upp. Nyårssolen stiger blek, men segerviss ur dina gömmor. Vågornas stelnade tunga sjunger om rosornas kraft året om. FRÅGA Jag behöver ingenting än Guds nåd. Genom livet går jag i ett rus. — — — — — O du sällsamt blixtrande verklighet — — — — — finnes ett fat för mina några droppar rosenolja? FACKLORNA Jag vill tända mina facklor över jorden. Min fackla skall stå på varje nattlig gård i alperna, där luften är välsignelse, i tundrorna, där himlen är melankoli. O min fackla, lys i ansiktet på den förskräckta, den förgråtna, den förmörkade, den förorenade. En mild gud räcker er sin hand: utan skönhet lever människan icke en sekund. SKÖNHETENS STOD Jag såg skönheten. Det var mitt öde! Däri ligger allt. Hur tackar jag därför? Färska rosor strör jag alla dagar brutna med heta händer framför din stod att ditt leende vilar därpå. Var får jag rosor som icke skända mina drömmar? Det är min lott — att alla dagar gå med rosor till min drottning och ligga snyftande vid hennes fötter... När skall jag stiga upp lätt som en fjäder att hämta rosen, den enda, den som aldrig dör. RINGEN Inför hela världens åsyn skall du besluta dig... Går du i ringen? Ingen lättfärdig träder i ringen. Gudarna kommo för att hämta dig — du gick åt sidan, det var ej din stund. När stunden kommer, då ger du hjärtat ur ditt bröst — du fattar sakta händerna i ringen. MARTYREN Martyren är blek. Hans ögon brinna. Medlidsamt blickar han ned på er. Vad veten I som myllren hit och dit med osköna rörelser, om edert väl och ve, hur det känns att lyfta sitt huvud fritt. Den är frikänd den hela världen dömer. Renaste sol är den svarta bägaren. Offrets brokiga kåpa tar han lätt på sina axlar: du smeker som sammet, som lenaste sammet, — min viljas skrud.