ANDRA BANDETS INNEHÅLL: (continued 6)

Nov. 23.

Vid middagen blåste vinden upp och förde oss vid 'asr fram till Assuan. Denna stad ligger utomordentligt vackert, omgifveri af stora partier granitberg, i floden liggande hällar och klippstycken, samt högre upp på land ökneberg med släta, vektformade sandryggar, bildade af från öknen ditblåst flygsand. Det var i allmänhet den vackraste utsigt vi hittills haft på hela vägen. Isynnerhet tog sig det höga berg väl ut, som låg framför oss i fonden och begränsade inloppet till sjelfva katarakten. Här lågo ruiner af hus, byggda af det vanliga obrända teglet, och ehuru de voro högst usla, togo de sig väl ut här. På några bergtoppar sågo vi shekh-kubbor, på östra stranden ett i Europeisk smak uppfördt hvitlimmadt hus, som kallades palats och tillhörde fordna kashifen. Ön Elefantine är ganska liten och presenterade sig härifrån ej särdeles vackert. Sedan vi laggt till, gjorde jag en spatsertur upp till staden och dess marknadsgata. Allt hade ett temmeligen uselt utseende, så mycket mer som alla bodar voro slutna. Gaf mig i samspråk med allehanda folk samt fann dem i allmänhet välvilliga och goda. Så mycket oroligare var det om bord hos oss, ty vi hade gräl och krångel med doktorn att gå tillbaka ifrån Assuan. Han är en tråkig man med sitt äkta Tyska småsinne; med sina ofrivilliga, till ful vana öfvergångna, förargliga knyckningar på axlarne och ögonen, jemte åtföljande hostning och krakling, påminner han mycket om Gustaf Crusell. Sattler åter, ehuru i allmänhet en älskvärd man, har för mycket det Tyska hushålls- och sparsinnet för att man skulle kunna finna rätt trefnad i hans sällskap, isynnerhet vid den trånga sammanlefnaden på den lilla barken. Dertill hafva de den Tyska svagheten att vilja äta och lefva väl. Till följe af detta sparsamhetssystem förbjöds vår tjenare att taga socker i sitt kaffe och Giovanni anmodades att utdela åt honom hans portion! Om aftonen kom sjöfolket upp på den släta sandstranden och begynte leka. Först allehanda gymnastiska öfningar, t.ex, två män satte sig mot hvarandra, knepo hvarandras knän fast tillsammans och rullade turvis ner på ryggen, hvarvid den andra turvis steg uppåt, föreställande ett hälft hjuls rullning; denna öfning kallades skedd elkomat. Åfven förekom en lek, som liknade vår varglek. Tre eller 4 hukade sig ner till marken fyrfota och öfver dem breddes ett skynke, föreställande får eller annan boskap; en femte kastade en handfull sand öfver eller framför dem, till tecken att leken var börjad. Emellertid hade alla klädt af sig så när som på byxorna, och begynte springa omkring samt försöka slå eller beröra de nedhukade fåren. Herden försökte dervid taga dem fast; lyckades det så måste den fasttagne bli herde. Under allt detta skreks högt och det gick ganska lifligt till; man såg att de voro med själ och hjerta inne i leken samt roade sig af hjertans grund. Jag satt länge och såg derpå, ehuru aftonen var kylig och nordvestvinden kall; äfven annat folk kom och såg på dem.

Nov. 24.

Så snart vi druckit kaffe gingo doktorn och jag upp till vakil här i staden, för att anmoda honom bestyra om vårt framskaffande öfver shellal. Vi funno honom utanför sitt hus, samtalande med några Araber; bredvid honom var en skrifvare, en Kopt som såg särdeles välmående ut. Vi visade för honom doktorns tillstånd af pashan att resa o.s.v. Han var, som det tycktes, en välvillig Turk, lät genast sin skrifvare sätta upp en liten lapp, satte sitt sigill derunder och skickade sin khavas dermed till föreståndaren för shellal, eller den såkallade rais eshshellal, med hvilken han sedan lofvade komma till oss om bord. Det dröjde dock länge innan han kom, ty det lärer vara temmeligen långt till byn der han bor. Jag begagnade tiden dessemellan att vandra omkring i staden, som är jemförelsevis stor, men för öfrigt fullkomligen lik andra. Byggnadsmaterialet var det vanliga obrända, eller rättare soltorkade teglet. Öknen och dess berg voro ganska nära staden, den odlingsbara jorden utgjorde blott en liten sträcka och upptogs mest af palmträd. Närmare middagen träffade jag effendins Koptiska skrifvare, som jemte en annan bjöd sig sjelf till oss om bord. Jag gick således ner med dem, rökte och drack kaffe i deras sällskap en kort stund. När jag sedan gick upp på land, mötte mig effendins khavas med rais eshshellal och några andra bland hans svarta Berberi-handtlangare. Jag gick med dem upp till effendin, som träffades på en backe, der han höll på att bygga sig ett litet hus. Vi gingo alla ånyo ned for att afhandla saken om bord. Sedan vi först druckit kaffe, rökt och talat om våra hemorter, (jag föregifvande mig härstamma från Tiflis, nära intill hvilken stad effendins hemort Gurg är belägen) framkallades rais eshshellal och förhandlingen börjades, nu lika tråkig som alla dylika med Araber. Efter prat och krångel beslöts att de skulle föra oss öfver för 130 piaster. Ett annat krångel förekom med vår egen rais om lots upp till Vadi Halfa, den han påstod borde tagas på vår bekostnad; dervid var isynnerhet vår styrman storordig. Det gjorda kontraktet togs fram och lästes, men som der ingenting stod om lots, kunde han ej påtvingas oss, vi lofvade blott förskjuta penningar åt lotsen om han behöfdes. Sedan slutligen allt var afgjordt, folket gått bort och vi ätit middag, begaf doktorn och jag oss till ön Elefantine samt gjorde en spatsertur omkring den. På södra ändan uppstiger den till en temmeligen stor höjd, som är alldeles full med grus, gamla förfallna byggnader och ruiner, utvisande kanske att här varit fästningsverk. Vi omringades hela vägen af en förfärlig mängd svarta barn, som nakna eller ombundna blott med en liten gördel sprungo omkring oss och ropade bakhshish ja khevage. De voro särdeles närgångna och bjödo ut åt oss allehanda lapprissaker, dels stenar, dels gamla rostiga effekter af intet värde. Slutligen måste jag med ett långt durra-rör drifva dem bort och hålla dem på afstånd. Från toppen af denna höjd var en vacker utsigt öfver shellal och dess underbara klipphällar, omsusade af den forssande floden. Derifrån gingo vi längs stranden till norra udden af ön, der ingenting annat var att se än palmer och några durra-fält. För öfrigt funnos många små byar på ön, i dem alla stora hopar barn, som ropade sitt bakhshish och följde med oss långa stycken. När vi kommo tillbaka till vårt landningsställe, väntade oss äfven der en liten hop barn, som bjöd ut stenar, dem de kallade antiker, och annat lappri. Bland dem var en särdeles vacker flicka om 15 eller 16 år, som jag knappt kunde få mina ögon ifrån. Vi kommo lyckligen öfver i den usla höga båten, som var hopfogad af stockar, utan bräder, full med vatten och smuts; den var så kupig och djup, att den vaggade och var nära att stjelpa om man steg upp på toften. Sedermera lade vi ut med barken och seglade med god, ehuru svag vind uppför shellal. Här såg allt särdeles bekant ut för mig; det var liksom en forss i Kumo elf, fastän ej så starkt strömmande. Landet och stenhoparne i sjelfva strömmen påminte mig om Kumlinge Krokarne, blott att här fanns palmer och öknens gula sand, som äro fremmande för mitt hemland. Vi kommo dock ej långt förän vi lade i land under en liten by vid en sandbugt. Der steg jag upp på ett öfverliggande högt berg och skådade ut öfver den genom bergen och klipporna frambrytande floden, ännu svagt belyst af den småningom bakom Libyska bergen sig gömmande solen. Bergen voro här ändteligen alla granit, liknande våra berg, dock öfverhufvud grofkornigare och derföre mera förvittrande; de utgjorde öfverhufvud ingen fortlöpande kedja, utan liksom sönderfallna i hällar, hvilka staplade på hvarandra understundom bildade högst underliga former, pelare m.m. Vi (ty shekhen hade i afton gått med mig) suto här och betraktade den verkeligen underbara naturen, stego derpå nedför de hvassa klipporna och på den i veka ryggformer emellan dem inblåsta flygsanden från öknen, i hvilken vi med särdeles nöje knådade med våra nakna fötter. Sedan vi druckit vårt aftonthé, gick jag ensam till den ofvanfÖre belägna byn och språkade med en gammal gubbe, som satt på en låg mastaba utanför sin lilla koja, omgifven (på tillbörligt afstånd) af sina qvinnor och sina barn. Han var, liksom i allmänhet folket här, välvilligare och bättre än dem i nedra Egypten; också var han egentligen ej Arab utan Berberi. Liksom de flesta af hans landsmän talade han Arabiskan blott högst medelmåttigt. Deras eget språk är högst egendomligt, såsom jag tror, utan någon likhet i grunden med Arabiskan; då det talas låter det nästan fullkomligen som Turkiska, med en ringa modulation afvikande från Turkiskan, samt torde äfven innehålla åtskilliga ord från detta sednare språk. Från första början, då jag i Egypten hörde Barabras språk, har jag haft stor lust att lära mig känna det, men min tid och mina medel afhålla mig derifrån, liksom ifrån mycket annat. Så har det varit hela mitt lif igenom, derföre har det också blifvit: parturiunt montes et nascitur ridiculus mus. Äfven i Barabras fysionomi synes en helt annan karakter, än hos Araberna; de hafva i allmänhet ett ridderligt, markeradt ansigte, dock med något Abyssiniskt drag, märkbart isynnerliet hos qvinnorna. Deras karakter torde ock vara mycket aktningsvärdare än härboende Arabers.

Nov. 25.

Om morgonen skreko Sattler och doktorn öfver att vi ej kommo ut; det dröjde också nog länge innan allt var färdigt till afresa och rais eshshellal kommit ner, ehuru han lofvat vara tillstädes med sitt folk redan före soluppgången. Slutligen infann han sig dock och sedan doktorn, på sin brutna Arabiska, litet ovettats och grälat, lade vi ut. Strömmen var i början ej särdeles stark, men snart kommo vi till ställen, der den svaga vinden ej mäktade föra oss emot den starka strömmen, utan folket måste kasta sig i floden, kafva sig fram till hällar med tåg och hala oss uppåt. Härvid och ännu mer längre fram på dagen, hade jag tillfälle att beundra deras oförvägenhct och raskhet att störta sig i den starka strömmen, äfvensom deras konst och förmåga att simma. De simmade alla såsom Ryssarne, lyftande händerna upp öfver vattenytan, men skredo temmeligen väl framåt. Slutligen kommo vi till en liten sandstrand mellan klippor och berg, samt stannade der litet. Jag ställde mina saker i ordning för att de ej skulle sqvalpa omkull i forssen, tog min bössa, gick litet omkring på stranden, och såg på det egentliga fallet, der pashan låtit spränga bort några hällar. Forssen var ej betydlig, på långt när ej jemfÖrlig med de vanligaste som jag sett i Kumo elf, i höjd på långt när ej lika med Gammelstads forssen hos oss. Egentligt fall var der icke, utan en kanske omkring 40 steg lång sträcka, der vattnet pressade sig tillsammans och bildade väldiga forssvågor. Det dröjde länge innan folket hann komma tillsammans här; flere kommo till mig och frågade huru mycket vi hade lofvat åt raisen för shellal, samt sade, då jag ville veta anledningen till deras fråga, att han eljest skulle hålla största delen för sig sjelf. Tjufveri och bedräglighet öfvas och fruktas här öfverallt. Kort före middagen var slutligen allt färdigt och folket församladt. Man föredrog att gå en omväg kring öar, der strömmen skulle vara mindre häftig än i Bab el basha, såsom man kallade den öppning framför hvilken vi lågo. Vi seglade först längs stranden af ett litet sund mellan öarne. Jag föredrog att spatsera i den mjuka, veka sanden, hvilken floden hade uppsköljt och blänkte med tusental små glittrande perlor. Komna till sjelfva den så kallade stora Bab, började de arbetet med vanlig långsamhet; först halades med tåg öfver några mindre forssiga ställen, då hållpunkter för tågen gåfvos af klipporna i sjelfva strömmen eller på sidan af den. Slutligen kommo vi in i det första svåra fallet. Här fanns en lång hvirfvel, i hvars midt forssen lopp neråt, men på sidan uppåt. Vi arbetade oss in i den uppåtgående strömmen och komna i den fördes vi med svindlande häftighet uppåt, så att det syntes som skulle vi ovilkorligen föras mot de bredvid liggande stora klipporna och slås sönder. Anblicken var verkligen hasklig, men vi hjelptes af den motsatta strömmen. Det dröjde dock länge innan vi hunno öfver detta farliga ställe och fingo fatt en hviloklippa på sidan. Sedan folket här hvilat en stund, halades vi åter öfver ett lugnare pass till öppningen af det svåraste stället, der vattnet svallade starkt. Det dröjde något innan man fick allt i ordning till arbetet, som slutligen börjades kl. omkring 3. Här var rätt busligt och vår välfärd berodde på ett enda tågs styrka; om det brustit, så hade det varit förbi med barken och troligen äfven med oss. Vi kommo dock lyckligen öfver, ehuru med mycket arbete, och skellal var nu egentligen passerad. Vid allt detta förundrade jag mig högeligen öfver, att bland alla de mäktiga nationer, som efter hvarandra varit herrar öfver Egypten och Nubien, ingen inrättat en farbar eller med mindre fara förenad passage genom denna forss; eller att man ej åtminstone gjort några inrättningar (t.ex. Jernringar eller dylikt) för lättandet af båtars upphalning; eller slutligen och mest att här boende folk, som egentligen icke hafva annat göromål än båtars upphalande och kanske hvarje dag äro sysselsatta dermed, ej lärt sig vissa bestämda handgrepp och hvarje gång återkommande manövrer, som sålunda skulle gå lätt. Men nu kunde man ej se annat än att vår bark var den första, som de halat upp i sin tid, så ovant och klumpigt gick det till, med undantag af att några få visade stor rådighet i simning och annat. Dessutom fanns bland dem egentligen ingen hufvudman, som anförde arbetet, utan alla skreko om hvarandra. Dock tycktes det liksom vissa afdelningar skulle haft hvar sin shekh och ledare, bland dem en gammal, gråskäggig, svart Berberi om bord på barken. Men han hade ej tillbörligt lugn, utan skrek och hoppade som en tätting, så att man ofta skrattade åt honom. En annan liten gubbe var liksom chef för en afdelning af det på land halande folket. Liksom de flesta andra hade han blott ett skynke bundet om midjan, sina få öfriga klädesstycken hade han bundit på hufvudet såsom turban. Denne var en bland de mest theatraliska figurer jag sett i lifvet eller på scenen; han hade en liten käpp af de här brukliga ebenholtz långklubborna i handen och spatserade af och an på en hög klippa, der hans halande folk var uppstäldt i rad. De ropade dervid det vanliga ja Sejid ja Sejid, hvaremellan han med den mest theatraliska ton recitativt sjöng hia merkeb eller hia gaieh, eller om hans fantasi ej ingaf honom något annat upprepade han ja Sejid ja Sejid. Tänker man sig härtill folkets verkligen poetiska kostym, eller i brist på kostym deras svarta, men icke Neger-glänsande, kroppar, så har man en scen fullkomligen värdig theatern och bättre än den kan återgifvas. Äfven den vackra scenen: flodens forss med de kringliggande, till större delen i stora block nedramlade granitbergen, gjorde sitt till. Den lilla shekhen med sitt glesa Berberi-skngg, var dock ej den enda theatraliska figuren, ty nästan hos dem alla lyste något naturligen theatraliskt mer eller mindre fram i deras rörelser och tal. Folket var i allmänhet trögt, behöfde trugas och manas till sitt arbete, tycktes ej heller ha särdeles styrka, ty de flesta män hade smala, klena ben och armar. När vi slutligen hunnit igenom den sista, farligaste passagen, kom vår gamle gråskäggige shekh fram med sitt: alhamdo lillah bisselameh.

Nu kommo vi in i ett lugnt sund, hvars stränder stodo i den härligaste vår-grönska, jemte palmer, lotus och sykomorer. Något så gästvänligt inbjudande har jag ej sett annorstädes än i Ålands skärgård hos oss, det blef mig alldeles hemlikt till sinnes. Sykomorernås hvita bark påminte starkt om våra björkar, men palmen sade mig att jag var fjerran borta från mitt egna land. Dock var jag glad att jag kommit så långt, och fann att hvad jag mest älskat i naturen hemma äfven fanns här, samt af mina reskamrater också uppskattades såsom skönt. Det var en oändligt ljuf afton, sådan man möjligen kan ha den under Egyptens härliga himmel, mild som den ljummaste juli-afton hos oss. Oföränderligt skall denna afton bli i mitt minne, såsom en bland de ljufvaste jag haft sedan jag lemnat mitt hem; om jag blott haft ett Finskt hjerta att dela fröjden med mig! Folket, som var från åtskilliga öar i denna lilla skärgård, lemnade oss nu till större delen; emedan de inga båtar hade, band hvar och en sin lätta klädnad på hufvudet och simmade öfver strömmen till sitt hem. Slutligen kommo vi fram till en liten by eller så kallad morada, der vi lade oss för natten. Vi hade ock fullkomligen behof deraf; jag åtminstone hade blifvit nästan yr af forssens brus och den sinnesspänning, i hvilken jag varit under hela färden. Dertill kom att vi på hela dagen ingenting hade ätit; ty vi hade nödsakats packa alla våra matkistor in i ruffen, och emedan de voro inlästa knnde vi i trängseln ej komma till dem. Så väl maten som hvilan smakade derföre särdeles väl, sedan vi först sluppit den alltid tråkiga liqviden med folket och deras tiggeri om drickspenningar. Sedan satte jag mig i ett litet café, dit snart också vårt skeppsfolk kom. Med dem satt jag länge, men gjorde sedan för mig sjelf en liten promenad längs stranden under palmerna, mellan hvilka den bländande fullmånen sken. Forssens sorl hördes starkt och aftonen var så poetisk, som en afton kan vara eller drömmas af en älskare. Medan jag satt på stranden, särdeles intagen af allt det magiska i scenen, ankommo dit 4 unga män från Assuan, livilka ämnade sig till Halfa för att samla ricinus khanoa, som vexer här i ymnighet och säljes i Kairo. Det var mycket sent när jag kom om bord, der alla, äfven min shekh, redan sofvo.

Nov. 26.

Emedan om morgonen var lugnt gingo vi alla ut genast efter kaffet och begåfvo oss till den lilla ön Philae. Jag gick först med shekhen och betraktade de stora ofantliga stenblock af granit, som ligga på fasta landet gentemot ön. Flera bland dem äro fullskrifna med hieroglyfer och utstyrda med figurer, hvilka äfven här hafva förlorat sina ansigten genom barbariska händer. Medan vi förvånade oss öfver de förfärliga massorna, kommo de båda Tyskarne till och jag förenade mig med dem, men shekhen lemnade sig efter, troligen för att ej blottställa sig genom spatserande med Franger. Vi gingo längs den bugtiga stranden gentemot ön och funno slutligen en båt för att fara öfver sundet. Denna båt var högst vanskaplig, hög, rankig, sammansatt af stock-ändar. Man ser af allt att folket här ej är sjöfolk. Våra Finska bönders små ökstockar uppe i landet äro vida vackrare och beqvämare, än de vanliga färjfartygen här. Vi satte oss i alla tre, roddes af 2 små gossar, och styrdes af en ännu mindre. Till styrman tager man i allmänhet den minsta, skralaste gossen; på den båt, med hvilken vi satte öfver till Elefantine, hade vi till styrman ett litet naket barn, som man sade vara 3 år gammalt och satt under toften tills det framropades. Vi kommo dock väl öfver till Philae, som är en särdeles liten, men vacker holme, ungefär hälften af Rådmansholmen vid Helsingfors. Här vexte i ymnighet tamarind emellan palmerna på de gröna stränderna, och spridde den ljufvaste väldoft jag någonsin inandats. Längre upp på ön kommo vi fram till det gamla templet, som skall vara det bäst bibehållna monument från den gamla tiden. Vi stannade först i det lilla templet åt stranden till, som står alldeles ensamt och utgör liksom en förstuga till den stora helgedomen. Liksom det stora var detta af sandsten, hvilken man troligeu släpat hit från långt håll, emedan alla bergen deromkring äro af granit. Det tycktes såsom om templet icke hunnit bli färdigt, ty blott ena väggen, och den äfven blott till hälften, var prydd med figurer och hieroglyfer. Pelarenas kapitäler, i former af palm, dompalm och lotus, voro till en del utomordentligt väl bibehållna, utarbetade i det finaste, subtilaste arbete. Några voro sönderhuggna af ilskna händer. Vi suto länge här, dels inne i det lilla lätta templet, dels utanföre på det stenpålverk, som var uppfördt på stranden och nu stod högt öfver vattnet. Derefter inträdde vi i det egentliga stora templet. Det erkännes allmänt vara det bäst bibehållna bland alla från fordom, och så tyckte äfven vi. I en afdelning af detsamma syntes ännu pelare-kapitälernas färger, grönt, blått m.m. Palmbladen voro grönt och sirligt målade, så äfven lotus; jag tyckte att det måtte hafva tagit sig väl ut, ehuru jag eljest ej vill försvara färger i sculptur och arkitektur. Men satsen torde egentligen gälla blott Grekiska konstverk, i hvilka materialet var den vackra hvita marmorn, hvilkens skönhet blott kunde vanställas af färger; annat är förhållandet med Egyptens sandsten. Äfven fresco-målningarne i taket syntes ännu till en del, äfvenså de på väggarne, samt de målade hieroglyferna. När allt detta stod nytt i sina blänkande färger, måste det hafva gifvit en högst underlig anblick, sett brokigt ut med en viss anstrykning af rolighet och humor, som väl icke motsvarat våra begrepp om storartad skönhet. De stora salarne i medelpunkten af den vidsträckta tempelbyggnaden voro välbehållna, och dit upp ledde en trappa, så väl bibehållen och gångbar som om den blifvit färdig i går, blott man hade undanröjt det fina stoftet som betäckte trappstegen. Från plafonden af denna pylon såg man öfver hela templet och kunde härifrån få det bästa begrepp om konstruktionen af en sådan byggnad. Rundtomkring på fasta landet såg man öfverallt ofantliga, imposanta stenblock och väldiga hällar, af naturens hand ryckta från moderberget och staplade på hvarandra. Bland dem här och der ruiner från gamla och från Arabernas tider, t.ex. en halfförfallen moské, som man sade profetens muezzin Delal hafva byggt. Tempelbyggnaden, på hvars högsta topp jag nu stod, var uppförd längs stranden af den lilla ön, och emedan denne sakta bugtade sig, hade äfven sjelfva byggnaden formen af ett långsamt sig krökande cirkelsegment. Detta gjorde taket snedt och gaf ett litet stötande intryck, när man såg det inifrån med dess målningar. Sjelfva hufvudrummet skall i de första kristna århundradena blifvit användt till kristen kyrka; på några af pelarena syntes äfven klumpigt inskurna kors på utskrapade Egyptiska figurer och hieroglyfer. Troligen har man denna omständighet att tacka för templets goda konservering. De inre, heligaste rummen voro alldeles mörka och intet tecken till fönster synligt, så att de i gamla tider troligen varit upplysta med lampor och ljus. Sidobyggnaderna, som äro särdeles vidlyftiga, bestå af öppna pelargångar; men dessa voro till en del ej färdigblefna, till en del öfver- och kringbyggda med nyare, dock redan alldeles förstörda lerhus, liknande de vanliga Arabkojorna. Dessa nya och fula, lergråa ruiner voro synbarligen qvarlefvor efter en liten stad. Dock tror jag knappt att Araber bott här, ty de hade intet intresse vid att här bosätta sig, emedan ön är så liten att den som knappast gifvit tillräcklig näring åt några hushåll, och i motsatt fall skulle samma intresse ännu hålla åtminstone någon åbo qvar. Men nu finnes här ingen. Troligare synes mig att kristna munkar eller prester lemnat dessa ruiner efter sig, från den tid då det gamla hedna templet inreddes till kristen kyrka. Af otidig religions-ifver föraktade dessa den del af det hedniska templet, som ej behöfdes, medan deremot Greker och Romare buro största aktning för detsamma. Dessa fula ruiner hindrade mig att rätt se de under dem begrafna ståtliga pelargångarne; under en bättre regering skulle de utan tvifvel blifvit bortskaffade, kanske också hela templet återstäldt i sin ursprungliga form. Det förefaller mig underligt att se de ståtliga byggnadernas tunga massor, jemte till dem passande storartade pelare, och dervid tänka på de brokiga, småaktiga målningarne, hvilka måste hafva gifvit templets inre ett finurligt utseende. Af det lilla jag ännu kan dömma derom, vill det synas som skulle de gamla Egyptierna hafva varit just sådana: ägt en viss storsinthet i all sin finurliga litenhet; och denna karakter skiner ännu litet fram hos de moderna Arabiska Egyptierna. Jag fick ännu ej rätt begrepp om byggnadens helhet, men det måste sparas tills jag kommer tillbaka.

Någon timme före middagen kom vår bark hit i land, vi gingo här om bord och lade ut. Vi seglade hela dagen för särdeles god och frisk vind, som dock var litet ostadig och kom än med svaga, än med starkare pustar. Vid maghrib hunno vi fram till Tefa, der stora fornlemningar ännu synas. Vi gingo upp till den nära stranden belägna byn, som till stor del är uppbyggd på de gamla ruinerna; men fingo ej reda på något särdeles, så klart och bländande än månens sken var. Jag satte mig vid ett litet sällskap Barabra., som satt utanför ett hus med sina qvinnor, samt gaf mig i samtal med dem. De berättade att ruinerna efter de gamla Kuffar voro särdeles vidsträckta här, att desse otrogna invånare blifvit fördrifna af en från floden på sin häst uppstigen shekh, kallad Shekh Elbahr, som låg här begrafven i en kobba och var byns helgon; vidare att den sandsten, af hvilken dessa tempelbyggnader blifvit uppförda, ej finnes på långt håll härifrån, utan blifvit stöpt i trädform. Man hade nemligen en form af träd, öste i den sand, gjöt deröfver ett slags vatten, hvars namn min sagesman glömt, och detta hade den verkan att sanden genast formades till sten. Han anförde såsom bevis för sin uppgift, att om man högg sönder en sådan sten, var allt inuti den ren kornig sand. Min berättare var en högst treflig pratmakare, ehuru hans Arabiska var mycket bruten. Då han sade sig vara jägare, gaf jag honom krut och beställde af honom en krokodil jemte andra djur tills vi skulle komma tillbaka.

Nov. 27.

Längre fram på dagen blåste upp vind och vi fingo god fart. Stränderna bestodo ännu länge af granit, men på eftermiddagen vidtogo sandbergen. För ofrigt hade floden här en annan karakter än i nedra Egypten, var till större delen smalare, de odlingsbara sträckorna mellan floden och bergen ganska små; ofta sköto bergen ut i sjelfva vattnet. Här lågo öar i floden, dels blotta stenar och klippor, dels fruktbart land. I allmänhet hade floden och dess stränder ett högst gästvänligt, vackert utseende, påminnande än med sin inskärgårds karakter om Turholmen och Degerön, än med sina höga nakna berg om en hafsskärgård. På stränderna stodo de vanliga träden: palmer, dompalmer, lotus och sykomorer. Vattnet liknade mera vikar och sund än en egentlig flod. Vi gingo hela dagen för god, frisk vind och hunno vid esha till en by nedanom Dekkeh, jag tror Girshe. Der stannade vi för natten, gingo upp i land och spatserade under stora planteringar af palmer, hvilka stodo i öknens gula sand, nästan utan tecken till mylla. Under dem låg byn, sträckande sig särdeles långt längs stranden. Husen stodo öppna utan dörr, och ingen menniska syntes till; jag gick längre fram i det bländande månskenet, och fann stora hopar af qvinnor, sittande tillsammans i samspråk, men inga män. Jag gick tillbaka öfver ökentrakten till byns andra ända, fann der 6 à 8 karlar sittande tillsamman, helsade på dem och begynte spraka. De berättade att byn hade föga odlingsbar jord, att hvarje sakijeh måste betala 300 piaster i skatt, samt klagade mycket öfver sin fattigdom och landets orättvisa regering. De sade att Arabiska Beduiner bo och vandra på östra stranden af floden samt stundom komma ner att köpa säd. De vore godt, gästvänligt folk, röfvade aldrig resande; om någon genom en kamels händelsevis inträffade död var nödsakad lemna sitt bagage på bergen, så behöfde han ej frukta att vid sin återkomst efter månadtal finna det borttaget. Så säkert vore det att färdas bland dessa Araber, så fruktad var pashans makt och välde, att de hellre sprungo bort och lemnade de mellan bergen qvarlemnade effekterna i fred, än att taga dessa och utsätta sig för pashans hämd och tuktan. Så vore förhållandet äfven här i Nubien; man kunde tryggt lemna hvad som helst, till och med en säck Thalrar, på stranden, resa bort, komma efter månader tillbaka, och finna sin säck orörd. Bland dem som här suto var en gammal gubbe med alldeles krithvitt skägg och högst ärevördig; då jag frågade honom om hans ålder, kunde han ej uppgifva den närmare än emellan 60 och 90 år. Det är i allmänhet mycket vanligt bland unga och gamla här, att de ej veta sin ålder. Folket var godt, välvilligt och språksamt. Då jag frågade om de hade dadlar här, hemtade man fram sådana på en trädtallrik och trakterade mig med dem jemte en liten kruka vatten. Man har ej här så många komplimenter och fromma utrop, som i Egypten, särdeles i Kairo, och som jag alltid ansett för lika många bevis på deras skrymteri. Det är sannt att folkets språk här är icke Arabiskan och deras eget förstår jag ej; men så mycket jag kunde förstå voro sådana icke i bruk. Redan deras större ärlighet och heder föranleder mig att dömma så. Dem jag såg i afton talade dock Arabiskan jemförelsevis väl. Jag satt länge hos dem och trifdes oändligen väl. En följde mig ner för att visa mig vägen, men liksom för att visa sig ej vilja tigga, önskade han mig god natt ett godt stycke från barken.

Nov. 28.

God vind, som dock på eftermiddagen lugnade så att liban måste balas. Derunder gjorde vi en spatsertur på land, som var steril öken, med undantag af yttersta flodstranden. För öfrigt på hela dagen ingenting att märka, annat än bergen af sandsten, hvilka här hade ett ännu förstördare utseende än i Egypten, ofta liksom öfverdragna med svart aska. Till natten satte vi i land under ett durra-fält, der ingen by var nära. Himmelen lyste före månens uppgång med sina granna blänkande stjernor, hade i allmänhet här under kräftans vändkrets ett olika utseende mot vår himmel. Våra nordiska stjernor hittade jag ej, ehuru jag i afton mycket sökte efter att få sigte på dem; men väl syntes Sjustjernan, Aldebaran och Orions bälte i det mest bländande, tindrande sken.

Nov. 29.

Dålig vind hela dagen; kommo efter maghrib fram till en liten by Maliki, två timmars väg nedanom Korusko. Medan vi här drucko vårt aftonthé kom till oss en Turk, som var anställd i pashans tjenst för de härigenom gående beständiga transporterna af boskap för pashans räkning. Han förundrade sig öfver att vår shekh sherif följde med Franger, och kunde ej hålla sig ifrån att förebrående fråga: också du sherif? Han gaf sig dock tillfreds när det upplystes att shekhen följde med mig, effendin. Hufvudanledningen till hans besök, såsom vi förutsågo, var tiggeri, som ock snart visade sig, ty han begärde än snus, än medicin, än krut och hagel m.m.; han blef sittande vid vårt bord, ehuru vi allsicke inbjödo honom och slutligen blott för skam skull gåfvo honom en kopp thé. Jag gick upp på land att spatsera.

Nov. 30.

Lugnt hela förmiddagen, men på eftermiddagen kom en dugtig vindpust, som gjorde oss alla litet skrämda, ty den sqvalpade svårt om vår bark, isynnerhet vid vändandet af de klumpiga seglen och deras stora råstänger. Denna pust kom från nordvest, förde oss med god fart förbi Korusko och räckte ända till aftonen; men då floden här gör en krökning rätt i nordvest, hade vi ej allenast ingen nytta af vinden, utan den försvårade äfven betydligt liban-dragningen, som äfven eljest var svår på de trädbevuxna stränderna. Sykomorer, sont, lotus och palmer vexte invid vattenbrynet och deras yfviga grenar hängde långt ut öfver vattnet. Jag mådde hela dagen illa, ansatt af en febricula och till böld öfvergående svulst i venstra käken. Hade en högst orolig natt med föga sömn, ytterligare försvårad af shekhens förargliga vana att vaka och bränna ljus hela natten. Vi lade i land för natten vid en slät, af vattnet nyligen lemnad sandstrand, der 3 andra fartyg lågo, hvilka för pashans räkning förde halm och hvete upp till Nubien.

Dec. 1.

Lugnt så att liban måste dragas. Hunno fram till Derr, en by på östra stranden. Gingo upp och besågo en Speos, eller ett i berget inhugget tempel. Det var temmeligen stort, ännu ganska välbehållet, fullskrifvet med hieroglyfer och figurer; men för öfrigt ej särdeles vackert, hvarken till inre construction eller yttre läge. Byn var ovanligt stor och ganska vacker, d.v.s. här funnos öfverallt stora palmplanteringar och flere öppna platser, på hvilkas midt stodo stora, särdeles skuggrika sykomorer. Men nästan ingenting annat stod der att köpas än dadlar. De få dåliga kycklingar och den mjölk vi fingo, voro ovanligt dyra; men dadlarne voro billiga. Jag gick upp med Hamad, en af skeppsfolket, och hade dervid tillfälle att se huru man grälade och krånglade äfven för några dadlar. I samma gård höll man på att göra bröd af tirmis, en sorts ärter; man mol ärterna på en liten handqvarn, mjölet lades i en urgröpt sten och knådades i litet tillslaget vatten med en annan sten. Jag var illamående i rheumatisk feber med stark hufvudvärk, derjemte besvärad af en böld, som stiger upp i skäggroten på venstra käken.

Dec. 2.

Hunno fram till Ibrim, en stor, särdeles långsträckt by, berömd för sina dadlar, hvilka af den få namnet 'labrimi. Vi försedde oss här med allehanda matvaror, som dock kostade mycken möda att få ihop. Landet bestod här af många öar i floden. De hade en särdeles yppig vegetation, tycktes äfven vara väl odlade. Längs stränderna ser man i rader på långa sträckor savaki, ehuru man försäkrade mig att skatten på hvar och en af dem är 300 piaster. Folket klagade öfver fattigdom och nöd, men behöfde det sannerligen icke, ty den är blott alltför synlig. Men med allt detta välsigna de pashan och önska honom långt lif, menande att om han blott sjelf såge deras små ägor skulle han ingalunda lägga på dem så stor skatt. De äro i allmänhet enkla och rena, ej förvridna af religionsläror och språk. Jag mådde i dag bättre, sjukdomen tyckes hafva gjort sin kurs till slut. Shekhen hade haft en dröm, som han uttydde till sin förmån; han hade nemligen sett shekhen för Maliki-sekten vara afliden och föras till sin graf, men han sjelf blef inbjuden att läsa bönen öfver den afledne. I min anspråkslösa shekhs hufvud spöka drömmar om kommande ära och hedersplatser; på drömmar tror han fullt och fast.

Dec. 3.

Lugnt hela dagen. Vi hunno om aftonen fram till Feneik. Gingo upp och suto hos en bland byns invånare, af hvilken vårt sjöfolk ämnade handla dadlar. Han, liksom allt välmående folk här, hade en stor mastaba framför sitt hus och i dess midt en urholkning att göra eld uti. Vi lade ved och ris i den, gjorde oss en stor eld, suto deromkring och språkade. Våra sjögossar lyftade upp sina skjortor och sprungo nakna öfver elden, roande sig länge dermed. Handeln kom ej till stånd, ty styrmannen förde ordet och kom ej öfverens med säljaren om priset. Styrman är mig en olidlig man, nöjd med ingenting i verlden, utom med sig sjelf och hvad han gör. Om aftonen, då vi ämnade gå till sängs, fingo vi en häftig vindpust från nordost, samt kommo på väg efter litet gräl och krångel med skepparen. Den räckte dock knappt öfver en half timme och förde oss föga framåt till ett ställe, der vi blefvo liggande.

Dec. 4.

Om morgonen sågo vi framfor oss det stora bergstemplet Abu Zembel, och redan på långt håll förekommo oss de ofantliga kolosserna storartade. Det drog dock temmeligen länge ut förän vi kommo fram, ty det måste gå med liban. Vi gingo först in i det mindre templet, det nordliga, som ligger invid sjelfva stranden, så att floden vid sitt flöde måste gå alldeles nära det. Ofverhufvud var det väl konserveradt, äfvensom de på ömse sidor om porten i berget inhuggna figurerna. Sedan vi hastigt öfversett det inre af templet samt dess till största delen särdeles vackert utarbetade figurer och hieroglyfer, gingo vi på den fina flygsanden, som i ofantlig massa ligger emellan båda bergen, upp till det berg i hvilket det andra templet är inhugget. Med förvåning och häpnad stannade jag framfor de ofantliga kolossbilderna, som stå två på hvardera sidan om dörren. De på högra sidan äro dock till största delen begrafna under sanden, den ena ända upp till hufvudet. Den på venstra sidan närmast dörren är hel och hållen förstörd, den andra deremot ännu fullkomligen väl bibehållen. Dess höjd torde vara ungefår lika med Uschakoffs trevånings stenhus i Helsingfors; med all dess ofantliga, kolossala storlek äro dock alla ansigtsdrag ädla och fullkomligen vackra, äfvenså dess öfriga kroppsformer, sedda på tillbörligt afstånd. Dörröppningen var till större delen tillspärrad af nedramlad flygsand, dock nog rymlig för oss att slippa in. Skepparen berättade i går, att folket plägade med flit vräka sanden ner, för att sedan bli lejda af resande till sandens undanrödjande mot god betalning. Sådant var fallet ej nu åtminstone. Inom templet i den gång, som leder till det innersta, stodo 4 kolossala mans-figurer, med utomordentligt ädla och vackra drag, dock med något tycke af Judeansigten. Ehuru ej så kolossala, som figurerna utanföre, äro dessa bilder dock ofantliga; for öfrigt ganska väl konserverade och utarbetade med den noggrannaste, vackraste sculptur. Härifrån inträder man i sjelfva den stora tempelsalen med dess pelargångar; innanför den är det lilla allraheligaste kabinettet, der på en mastaba suto 4 bilder i den vanliga Europeiska ställningen, ej i den orientaliska. De voro af ungefar vanlig kroppsstorlek, men jemförelsevis ej så väl bibehållna som de andra. På ömse sidor om såväl detta kabinett, som den stora salen, gingo mycket små sidorum; ett vid salen var långsträckt och stort, men tycktes ej hafva hunnit bli färdigt. För öfrigt voro väggarne öfverallt fullritade med hieroglyfer och figurer. Medan vi gingo der omkring, ville doktorn förklara hieroglyferna och bilderna med sina af kusinen inlärda glosor, och då ingen annan ville höra på honom, försmådde han ej att utösa sin glosslärdom på sin tjenare, hvilken bar ljuset åt honom och alltid var färdig med sitt: si signore. Äfven för sjöfolket, som kom upp för att skåda, demonstrerade han ett och annat, men de tycktes just ej ha tålamod att höra honom. Deremot drefvo de gyckel med bilderna; så t.ex. när Ismain såg de stora figurerna, slog han sina händer ihop och helsade på en af dem med orden: fi imam illa, eish haleh, vahashtinna. Konstmakaren Ali ställde sig framför en bild, och föregifvande att den ovettats på honom, kastade han med stor ifver en sko mot dess hufvud samt öfverhopade den med öknamn o.s.v. Sattler hade emellertid satt sig att teckna af templet och blef just färdig dermed, när vinden blåste upp. Vi lade ut och hunno till berget Adde på östra stranden. Det består af ensamt stående bergsgrupper i underliga former. På det berg vi först sågo funnos ruiner af en gammal lerstad; på andra sidan af det stodo på en lägre bergselätt ett stort antal små Arabiska kubbor, icke hvitlimmade, och öfverst en hvitlimmad byggnad utan kupol af en Vali. Vår Berberi sjöman sade att alla de små kubborna härrörde af profetens ashab, som kommit hit under profetens tid (!), förstört den på berget liggande staden och blifvit här begrafne; äfven sade han om två nära hvarandra stående stora berg, att de fordom hängt tillsammans, men vid sagde tid blifvit splittrade. Dessa liksom söndersplittrade berg räckte ungefär 1/4 timme, blefvo småningom glesare och glesare, öfvergingo slutligen till en slät öken, på hvilken intet slut syntes mot öster, blott här och der ännu några bergplättar såsom fortsättning af Adde.

Vid maghrib satt jag och hörde på huru den rolige Ismain berättade för den barnslige Abdonnebi huru han förslösat sin månadspenning före månadens slut; det var en liten sagoberättelse om vår resa, huru han i hvarje stad ätit allehanda läckra saker, fatir, tokmet elkadi, agur, samt druckit kaffe m.m. Det hela liknade barnjoller, men utfördes med allehanda roliga miner och rörelser, som gjorde det ganska intressant; berättelsen räckte väl en timme, men jag tröttnade ej att hora på den, utan måste ofta brista ut i fullt skratt och hade hjertligen roligt. Abdonnebi å sin sida ställde sig oförståndlig och glömsk, samt gjorde med sin naturliga enkelhet och godlynthet sin sak icke sämre än hans berättare. Senare hörde jag ännu på en saga som Abdallah berättade, egentligen för Girgavi. Liksom berättaren låg äfven åhöraren färdig till sömns, och så liflig än den förre var, kunde han dock ej hålla den andre från att slumra. Abdallah blef deröfver mycket stött och grälade, men tröstade sig då han såg att jag och några andra hörde på honom med uppmärksamhet. Nu, såsom alltid förr, fann jäg att Arabens egentliga och jemförelsevis största talang är sagan, och vanligen finner jag mera behag i en olärd, enkel Arabs berättelse, än i en inofvad muhaddits. Såväl berättaren som hans auditorium lefva helt och hållet i sagan, med personerna som deri figurera. När man obemärkt kan sitta i en sådan sagokrets, ser man rätt Arabens treflighct och älskvärdhet; men hos en af Koranlärdom förvriden shekh ser man föga Arabiskt lynne. Vi hunno om aftonen fram till Serra.

Dec. 5.

Gingo hela dagen för en jemn kultje, som utan krångel eller äfventyr förde oss vid maghrib fram till Vadi Halfa, målet för vår resa. Här lågo före oss två Fransmän, den ena läkare, nu skickad upp till sin post hos pashan i Kordofan, den andre en målare, som följde med honom. Jag spatserade länge under de väldiga, särdeles talrika palmer, som stodo på den långa men smala sträckan land emellan floden och öknen, der äfven byns ringa odlingsbara jord finnes. Jag träffade Giovanni, som äfven spatserade omkring här; han begynte himla sig öfver doktorns och Sattlers smutsiga snålhet, huru de glosade på hvarje munsbit som han satte i munnen, samt tittade i grytorna om något blifvit öfver. Han var högeligen förbittrad, isynnerhet på Sattler, och törhända icke utan orsak; äfven for shekhen hade han beklagat sig, med anledning hvaraf shekhen och jag kommo i samtal om aftonen. Shekhen prisade Giovanni högeligen, hvilket denne också i sjelfva verket förtjenar, samt slöt med att hans hjerta älskade mannen, blott, ack hvilken skada! — att han ej är muslim, ville shekhen säga, men afbröt sig och tillade blott: den som är god han är god. Sattler hade på förmiddagen sysselsatt sig med att taga porträtter af sjöfolket; de voro i allmänhet väl lyckade, men porträtter hafva i allmänhet det felet, att man ser personerna i deras helgdagsmin, soin oftast är den faddaste, ej i den man är mest van att se dem hafva.

Dec. 6.

Så snart vi druckit vårt kaffe, togo vi en liten bredvid oss liggande båt, satte öfver till andra stranden, stego der upp och begynte vandra till katarakten vid berget Abu Sir. Hela denna trakt var en förfärlig öken, med temmeligen djup sand, som försvårade gången; här och der höjde sig bergtoppar, äfven till största delen förvittrade eller förvittrande till sand. De bestodo af lös sandsten, som nästan kan plockas sönder och liknar Nilens lera, styfnad och stelnad i massa. Dess olika lager och skifvor skimrade ofta i de grannaste färger, än var rosenrödt, än violett, än gråhvitt den förherrskande färgen. Jag tog upp lösa stenar och då jag gned dem mot berget, gingo de sönder i fint mjöl, gifvande vacker skrifsand. De små klippöarne, som bilda sjelfva forssen eller shellal, bestodo af röda sandstens-hällar (som jag tror), ehuru de utvändigt sågo alldeles svarta och glänsande ut, troligen af vattnet och luften samt kanske leran, som under långa sekler oupphörligt spelat omkring dem. På sina ställen hade floden afsatt sin rika lera längs stränderna samt emellan de svartglänsande klipporna; der vexte tamarisk, dompalmer och buskvexter, som gåfvo skären och stränderna ett nätt, trefligt utseende, dock ej jemförligt med shellal vid Assuan. Vi uppstego på berget Abu Sir, som lodrätt reser sig öfver den betydligaste forssen. Här hade otaliga resande inhuggit sina namn. Berget var högt och dominerade en särdeles vidsträckt utsigt, närmast öfver forssen, som låg derunder samt var längre och vidsträcktare än den i Assuan, men icke så mäktig, ej heller så vacker. Dess klippor lyste svartglänsande i solen, men bestodo i allmänhet af små, obetydliga stenblock. För öfrigt hvart helst man såg syntes den tröstlösa, enformigt gula öknen, afbruten på sina ställen blott af hälft förvittrade bergtoppar. I synkretsen längst mot söder syntes Semne-bergen, hvilka nu lyste liksom blåa öfver den oändliga öknen och togo sig särdeles väl ut. Mot norr syntes närmare oss Vadi Halfa med sina palmer och små odlingar, det enda gröna på hela den långa sträckan, med undantag af att flodens närmaste stränder voro betäckta med sträft, grönt gräs och små buskvexter. Berget sjelft, som jag stod på, var remnadt och brustet, samt gaf godt tillhåll för vilda dufvor, som flögo omkring här i otaliga skaror. Jag satt på branten af det brustna berget och såg ned i det under mig brusande, framforssande vattnet; det svindlade för mig ej så mycket af höjden, som af tanken att det stycke jag satt på äfven kunde behaga falla ned och föra mig med sig. En frisk nordvestvind afkylde middagssolen och åstadkom en behaglig luft, såsom på en mild sommardag hos oss, ehuru vi nu hafva den 6 december, hvilket jag knappt skulle kunnat tro om jag ej vetat det. Jag satt länge njutande af luften och den egna, på sitt sätt sköna utsigten, under det Sattler satt på sin målarestol och aftecknade den vackra nordliga utsigten öfver Vadi Halfa och den delen af shellal. Emellertid hade vår båt seglat upp och väntade oss vid ingången till forssen. När Sattler kl. omkring half tre blifvit färdig, begynte vi vandra tillbaka. Vår vandring hit från landgångsstället, under det stall pashan uppbyggt för sina boskapstransporter, hade räckt i 2 timmar på en högst besvärlig väg genom djup sand och öfver berg; tillbaka behöfde vi ej gå mer än omkring en half timme för att hinna vår båt. Sedan vi sagt farväl åt shellal, dit jag troligen aldrig mera återkommer och dit jag ej heller längtar, satte vi oss i båten och kommo till barken omkring kl. 4. Sedan shekhen köpt sig dadlar, för att utdela bland vänner vid sin återkomst till Kairo, lade vi åter ut och begåfvo oss på återväg. Barken hade emellertid fått annat utseende; stormasten var nedtagen, köket flyttadt fram i fören, årorna satta i ordning och allt färdigt till rodd. Ärorna voro förfärligt klumpiga, nästan oslöjdade stockar, med skaftet lika tjockt som bladet; jag beklagar hjertligen de stackare, som måste röra dessa hela dagen igenom. Men det förhåller sig härmed, som med allt annat i Egypten; hvad menniskan gör sig besvärligt eller ej förstår lätta, det underhjelper här den milda naturen. Man behöfver ej annat än låta åran sjunka i vattnet, så för strömmen båten nedåt med god fart. Under rodden sjunges nästan oupphörligt, dels blott skrik, dels ock egentlig sång; dervid följes bruket att en först sjunger en sats, och efter dess slut falla de öfriga in i chör, vanligen med några bestämda, oföränderliga ord, t.ex. he 'arafal jalla, eller om sången är en längre sats eller mera melodisk, med en vers bildande en mening. Solot eller recitativet är vanligen extemporeradt. Shekhen försäkrar mig att detta manskap i allmänhet ej förstår sig på sång, att det ofta är förtjusande att höra sådant sjöfolk som kunna sjunga. Sannt är också att bland vårt folk finnes ingen som har dräglig röst; de äro dock sjelfva muntra vid sin sång, och torde genom den glömma sina tunga åror. Det går med stor lätthet nedför floden, ehuru dess ström för ögat ej synes vara särdeles stark. På den korta aftonstunden hunno vi ett godt stycke fram och togo i land under en liten by. Der hörde vi dugtiga dunsar af pukor, hvilka sade oss att här firades bröllop eller omskärning. Vi gingo upp till platsen, derifrån ljudet hördes, och funno en mängd qvinnor roande sig med dans i en palmlund, bildad af höga palmer och emellan dem uppvexande små palmbuskar. Man hade upptändt två ganska betydliga eldar af torkadt palmris, hvilket brinner och ger låga ungefär så som vårt enris. Blott några få Berberi-karlar voro tillstädes, men de stego äfven upp och började dansa med sina qvinnor. Dansen var högst enkel och ej särdeles vacker, bestående nästan blott i gång och små rörelser på hufvudet och kroppen. Dervid klappades händerna flitigt, hvilket här i allmänhet är ett nödvändigt accompagnement till all dans och sång. Tjockt damm steg upp från den stoftiga marken, upprördt af de dansande. Jag var redan förut trött af dagens långa vandring, lemnade derföre snart dansplatsen, gick ner och lade mig.

Dec. 7.

Förda af strömmen och 8 åror, gingo vi med fart nedför den alldeles lugna floden, och hunno på förmiddagen till ett litet bergstempel i berget Addeh. Det låg i berget invid floden och man steg dit upp på trapplika lager, bildade i berget. Templet var litet, bestående blott af två rum, ett större och ett litet kabinett; från gammal-Egyptisk speos hade det troligen under de första kristna tiderna blifvit förvandladt till kristen kyrka, ty öfverallt på väggarne syntes den helige Gregorius ridande öfver draken, mer eller mindre välbehållen. I taket stodo två helgonbilder emot hvarandra, den ena något större. Men på de ställen der den kristna stucken och målningen fallit bort, tittade Egyptiska figurer och hieroglyfer fram. Alltsammans var temmeligen väl bibehållet, särdeles nätt och vackert. Vi dröjde här blott en liten stund, lade åter ut, och hunno middagstiden fram till Abo Zembel Ebsambol. Sattler gick genast upp och begynte teckna af det stora templet. Jag gick först upp i det mindre templet och såg mig omkring. I den första stora salen stå i rad med dörren 3 pelare på hvar sida, stödande taket och med ett ansigte en face; emellan dem och väggen bildas en gång, öppnande sig med en liten dörr, som åter leder till ett smalt och långt mellanrum, innanför hvilket det nästan qvadratiska lilla kabinettet är. Innerst står en förstörd gudabild, som skall föreställa någon underlig fogel eller annan djurfigur. Från mellanrummet gå små rum eller hvalf in i klippväggarne. Pelarena och väggarne äro fulla med till större delen särdeles vackra, väl arbetade figurer, inhuggna i berget och stucken, de flesta föreställande den store Sesostris, bringande offer åt gudar och gudinnor med örnnäsor. Men jag vill ej ens försöka gifva någon beskrifning af detta tempel, då sådana kunna fås på alla språk i ymnighet. Det vackraste tycktes mig vara de på ömse sidor om dörren stående stora kolosserna, uthuggna i det till pylon sluttande berget, som är fullt af stora hieroglyfer. Dock kunde jag ej förtjusas af detta eller andra Egyptiska monumenter, på samma sätt som af lemningar från den gamla klassiska tiden, eller af vår tids konstprodukter; ty de förra äga ej skönhet i den mening vi taga ordet. Sednare vandrade jag uppför sanden, som ligger emellan båda tempelbergen och blifvit hit inblåst från den höga Libyska öknen. Uppstigandet i den djupa sanden var oändligen påkostande, ehuru jag var barfotad, så att jag nödgades sätta mig att hvila i liten skugga bakom berget; slutligen kom jag dock upp på den högsta topp jag såg här. Berget såg alldeles svart, förbrändt, förvittradt ut, liksom det vid Abu Sir och andra katarakten, bestod också af samma lösa sandsten, så att man mot en annan sten kunde söndermala det till sandmjöl. Förfärligt ödslig var utsigten öfver den stora oöfverskådliga Libyska öknen, med sina här och der uppstigande bergstoppar; dessa sistnämnda villade ögat så att man kunde tro dem vara skogar och planteringar, eller kanske var det en af öknens vanliga serab. På andra sidan om floden var en lika tröstlös öken; emedan dagen också var alldeles lugn, så rådde öfverallt en verkligen förfärande absolut tystnad. Intet spår af lif, blott här och der i sanden några granna, krusiga figurer efter torndyflars och ödlors fötter, längre fram några spår troligen af hyenor och räfvar. Det var den mest kompletta, men ock mest afskräckande bild eller utsigt jag ännu haft af öknen. Blott floden syntes på en lång sträcka af dess lopp, ty jag tyckte mig kunna se bort ända till Vadi Halfa med dess palmer;äfven sjelfva flodstränderna voro gröna, planterade med palmer eller eljest odlade. Så svårt uppstigandet hade varit, så behagligt var nedstigandet i den djupa, mjuka sanden, det gick nästan af sig sjelft. Om aftonen gingo vi upp, tände eld på det sträfva strågräset, som vexer utanför det mindre templet, samt fingo dymedelst en stor låga, som vackert upplyste de 6 väldiga kolosserna och bergväggen, i hvilken de äro huggna, jemte de med hieroglyfer fullritade pelare-skifvorna. Derefter uppstod dispyt emellan Giovanni och Mokammad å ena, samt åtskilliga bland sjöfolket å andra sidan, angående frågan om någon bland dem skulle våga sig ensam in i det stora templet under nattens mörker; en bland dem erbjöd sig att gå för 20 piaster, men deraf blef dock intet. I sjelfva verket hafva dessa tempel i sig någonting hemlighetsfullt och fruktan väckande, liksom våra kyrkor, medan deremot ingen drar i betänkande att trygg och orädd sofva sin natt i de Arabiska moskéerna. Sjöfolket berättade att dessa stora kolosser, hvilka nu förekomma som statyer, fordom varit verkliga menniskor, men för sin ogudaktighet af Herren blifvit förvandlade till stenbilder; sin kolossala form hade de äfven såsom lefvande, ty man vet att den första tidens menniskor varit jättar. Shekhen kunde ej förmås att gå vidare än längs stranden, derifrån betraktande kolosserna; icke ens till det lilla templet ville han gå, utan föredrog att skrifva på sin slentriankommentar till en i 40 verser författad Arabisk grammatik. Aftonen var särdeles ljum och ljuflig, af den milda sydvind som nu blåste upp.

Dec. 8.

Så snart vi druckit vårt kaffe skyndade sig Sattler upp till det stora templet, för att fullborda sin teckning. Doktorn väntade tills jag med shekhen slutat min lektion af Alfijeh; sedan gingo vi upp, togo litet ved med oss, samlade dessutom torra grässtrån, och gjorde upp eld i den andra salen, för att rätt kunna betrakta dess figurer och målningar. Vi funno dock snart såväl att elden ej gjorde oss särdeles gagn, som att här ej var särdeles mycket att se, emedan väggarne, isynnerhet den högra, jemte målningarne voro mycket förstörda. Vi åtnöjde oss således med att betrakta målningarne i den första stora salen, hvilka äfven äro betydligast och anmärkningsvärdast, samt väl kunna ses utan annan belysning än solens och dagsljusets genom den lilla dörröppningen. Jag igenkände här de ofta beskrifna taflorna, som föreställa Sesostris sittande till råds, beslutande krig och begifvande sig ut i fält; stridsplatsen är uppfyld med Egyptiernas och fiendernas krigsvapen, han hugger hufvudet af åtskilliga Asiater och Negrer, hållande i handen en hårtofs som sammanbinder alla deras hufvuden, han trampar hufvudet och foten på en besegrad samt stöter en annan med spjut genom bröstet, han beger sig ut på sin stridsvagn, följd af sina tre söner. Allt detta var på sitt sätt vackert, ehuru monumentet var temmeligen förstördt. Hela helgedomen består först af den stora salen, i hvilken man först inträder och mötes af de 4 på hvardera sidan stående kolosserna, som, fastän något lem-stympade, verkligen äro ädla och vackra figurer; vidare ett mindre rum, som närmar sig qvadratfiguren och det vanliga rectangel-lika rummet framför helgedomen; slutligen det innersta, åter qvadratlika, lilla helgedoms-kabinettet, som längs väggen midtemot dörrarne har en bänk eller mastaba, der 4 ungefår menniskostora gudabilder sitta med fötterna på golfvet, och ha framför sig midtpå golfvet ett litet altare af sten. Figurerna och altaret äro dock något stympade och förstörda. Från de två mellersta rummen gå andra små, låga rum in i berget. Midtöfver dörren står solguden Phu, med solen på sitt hufvud och djur-ansigte; ofvantill på den i berget huggna kornischen hafva fordom stått bilder af sittande apor i mängd, men numera synes endast nedra delen. Af de fyra ofantliga kolosserna är blott en hel och hållen synlig, uppröjd ur sanden, nemligen den längst till venster stående. Den till venster närmast dörren är nedramlad; den till höger närmast dörren är temmeligen väl bibehållen och synlig men den längst bort till höger stående är begrafven i sanden ända till halsen, så att blott hufvudet synes. På denne mätte jag näsan: den var lika lång som min arm ifrån innersta armgropen till spetsen af storfingret. På en annan mätte jag storfingret, som var fulla 6 qvarter, nageln inberäknad. Deras ansigten äro särdeles vackra, verkligen nobla, så äfven kroppsformerna. Jemförda med det höga berg, från hvilket de äro uthuggna och i hvilket de stå, förekomma de ej så stora och oformliga, men jemförda med dörren omkring hvilken de stå, och med templet hvars väktare de måste tänkas vara, kan jag ingen proportion finna dememellan. Vid och emellan deras fötter stå mindre, ganska vackra qvinnofigurer. Öfverallt på deras lemmar var fullskrifvet med Européers namn, bland andra en Italienares, som skrifvit sig hafva kommit dit från Lappland. Jag låg utsträckt i den mjuka, varma sanden, betraktande kolosserna och hieroglyferna, medan Sattler aftecknade templet; han blef middagstiden färdig med det stora, och vid maghrib med det lilla templet. Då först afreste vi, men den starka nordliga vind, som blåst hela dagen, fortfor ännu, så att vi ej hunno långt innan vi funno för godt att taga i land till natten.

Dec. 9.

Stormlik nordlig vind hela dagen. Det var ett eget sätt att färdas nedför strömmen: sidan vändes emot strömmen, emedan vinden förde fören uppåt, så drefvos vi öfver floden, gjorde vid andra stranden en kovändning och gingo åter med betydlig drift nedåt öfver till motsatta stranden. Ehuru motvinden var ganska stark,fördes vi dock temmeligen väl framåt. Luften var särdeles kall i dag, så att jag frös dugtigt. Om aftonen kommo vi nära till Ibrim, och emedan vinden något lugnat togs till årorna, hvarvid det sjöngs efter vanligheten. Förunderligt är att se huru folket upplifvas af sin skrikande sång, det är liksom en berserksgång skulle komma öfver dem, medan sången räcker äro roddarena ifriga och outtröttliga. De taga häftiga, hälft vilda tag med sina klumpiga åror, stiga raka upp och fälla sig ner på de tunga årorna. Men efter ansträngningen slakna de med ens och deras vanliga tröghet träder i berserksgångens ställe. Detta är bilden af hela Arabismen äfven i verldshistorien, kanske ock af hela Orienten; den synes tydligt hos nutidens Araber i allt hvad de företaga.

Dec. 10.

Ifrån ankarplatsen under några gårdar satte vi öfver till andra stranden, der grottor och hålor finnas i det väldiga berget. Vi stego först med klifvande upp i en bland dessa grottor, men der var ingenting att se, utom några otydliga spår efter hieroglyfer i väggarne. De öfriga hålorna lågo så högt uppe i berget, att vi måste begagna rep för att komma dit; Ali klef först upp och fastgjorde ändan af ett tåg uppe i grottan, hvarefter vi klefvo upp längs tåget och kommo in i den ena af två vid hvarandra liggande grottor. Den var ungefär 6 steg lång, 4 bred, och så hög att jag nådde taket med min utsträckta hand. I fonden af den suto tre gudagestalter, som voro stympade och särdeles illa konserverade. På väggarne syntes figurer och hieroglyfer, i livilka färgerna ännu syntes temmeligeu väl; äfven målningen i plafonden var väl synlig och bestod af små åttkantiga gula rutor. Den närbelägna grottan var ungefär lika stor, med 4 illa tilltygade sittande figurer, samt mer eller mindre synliga hieroglyfer på väggarne. Vägen hit var svår och besvärlig, men jag kom dock lyckligen dit öfver. Flera andra grottor syntes, men vi hade nog af dessa två, och då Sattler fann sig ingenting hafva att teckna här, stego vi om bord. På detta höga bergs topp syntes ett särdeles vidsträckt, förfallet kasteli, som upptager större delen af bergsplatån; i murarne synas några vackert huggna stenar, men mest bestå de af lösa stenskifvor, tagna nr berget och staplade på hvarandra.

Roade mig på eftermiddagen med att se på sjömännen Girgavi och Abdallah. Sjömännen hade dessa dagar roat sig med att spela udda och jemnt på dadlar. Redan i går hade Abdallah retats med den trygge, trumpne men karaktersfaste Girgavi, som tycktes hafva beslutit att ej spela; slutligen hade denne retad lofvat spela, men på större summor af dadlar, och sålunda i går vunnit särdeles mycket af Abdallah, men gifvit det tillbaka. Då den sednare i dag åter retades, gjorde båda ed på att ej gifva eller taga tillbaka hvad som vanns i spelet. Girgavi vann oupphörligt 30 à 40 toror i gången, så att Abdallahs hela förråd nästan blef slut, och ändteligen vann han 73 toror på en gång. Girgavi sjelf och de kringstående sjömännen tyckte det vara för hårdt, hvarföre dessa 73 efterskänktes genast; den öfriga vinsten kunde för bådas aflagda ed ej gifvas tillbaka, utan Girgavi föreslog att i dess ställe 20 fadda skulle återgifvas, men de öfriga 20 fadda falla Abdallah till last såsom lärpenningar i spel. Jag hade nöje af att betrakta såväl minerna, som känslorna hos de spelande och kringstående, alla ifrande för att spelet skulle gå rätt. Omkring 'asr hunno vi till Deir, der vi skulle proviantera, men fingo ingenting. Staden är en bland de största i Nubien, jemförelsevis stor och vacker. Nu låg Mudiren från Esne här vid sin återkomst från Vadi Halfa, med ett följe af 3 à 4 barker. Vi lade dock snart ut och kommo en timme före solnedgången fram till Amada, utgörande intet annat än en stor ökenslätt med ett till hälften i sanden begrafvet gammalt tempel. Sattler begynte genast afteckna det, doktorn och jag gingo in samt sågo oss omkring. Det bestod som vanligt af tre rum, först en större sal med pelare, sedan ett på bredden aflångt rum, innerst det allraheligaste, som dock här hade en annan form än vanligt, var nemligen större och med betydliga sidorum. Alla väggar voro fulla med hieroglyfer, i hvilka färgerna syntes tydligare än vanligt. I stora salen funnos isynnerhet mycket scarabéer afbildade. I de andra föreställde taflorna isynnerhet huru kungen frambär offer, bestående af allehanda frukter, elfenben m.m. åt gudar med örnnäsor, samt huru gudarne öfverlemnade åt kungen maktens insignier. I sednare tider tyckas Grekiska kristna hafva användt detta gamla hedniska tempel till kyrka och på den stora salens tak byggt en kupol af obrändt, grått tegel, som ännu står; på de stora rectangelformiga block af sandsten, som bildade taket, syntes också några Grekiska namn. Solen hade just gått ner, då Sattler blef färdig. Vi hade ännu tid att betrakta den underbara utsigten öfver den tröstlösa öknen, dess af solens sista strålar rosenfärgade aflägsna gränsberg, och de i mörkt violett spelande höga topparne på andra sidan om floden, bakom hvilka den sjunkande solen gömde sig. Himlen var lätt betäckt af ulltappar liknande moln, hvilkas rand af de sista solstrålarne färgades i underliga nyanceringar. Sedan vi kommit om bord lades genast ut, men vi hade ej hunnit långt föran vi körde fast i gyttjan; det kostade nära 2 timmars arbete innan barken åter kom loss. Under hela denna tid voro sjömännen nästan oupphörligt alldeles nakna i det kalla vattnet och den kyliga nordanvinden; der rådde ingen ordning i arbetet, utan alla skreko om hvarandra. Då de kommit upp ur vattnet, gjorde de eld i sin lilla spis, satte sig nakna omkring den att värma sig, och stego långsamt öfver lågan.

Dec. 11.

Hunno bittida fram till Korusko, der vi åter gingo upp. Här lågo stora packor handelsvaror, en del tillhörande Ibrahim Basha, en del Frangiska handelsmän; de hade legat här redan 2 1/2 månad, utan att man kunnat få lega erforderligt antal kameler för transporten till Kharton. Grekerna, som förde Frangiska varor, hade derföre beslutit sig till att köpa kameler för egna penningar, och voro nu färdiga att afgå efter några dagar. Härifrån till Kharton ansågs vara 15 à 18 dagars väg; deraf räknade man till Abo Mohammad en 8 dagars resa genom öknen, på hvilken endast en brunn stod att anträffa fyra dagar härifrån. De hade med sig två slafvinnor, en Habesh och en Negrinna; Negerslafvinnan lekte med en af Grekerna och gaf honom på lek rätt dugtiga slag med knytnäfven samt vexlade med honom rätt plumpa ord. På stranden talade jag länge med en Maghrabi Bedavi, som var en bland de ståtligaste och vackraste karlar jag sett; hans inre tycktes äfven vara lika nobelt som hans yttre. Vi hade dröjt här ungefär 2 timmar när vi lade ut, gingo resten af dagen med tidtals temmeligen stark motvind, samt kommo en stund före solnedgången fram till Sebu. Så kallas det vanligen, i stället för (såsom jag tror) Subu d.v.s. lejon, emedan en liten allé eller rad af ungefär 9 sfinxer på hvardera sidan går till det lilla tempel, som ännu står qvar från forn-Egyptiska tider, ehuru såväl de som byggnaden till största delen ligga begrafna under sanden. Vi gingo ungefär 5 minuters väg från stranden upp till monumentet och betraktade det. Framför _sfinx-_raden stod på hvardera sidan ganska stora statyer, ehuru inga kolosser, i en ganska hurtig ställning; den ena med högra, den andra med venstra benet framsträckt, liksom till gång. Invid dem stodo de första sfinxerna, men dessa voro också de enda, som syntes öfver sanden. Såväl statyerna, som sfinxerna voro något skadade; af 2 eller 3 bland de öfriga sfinxerna syntes blott en del af deras förstörda hufvuden. På baksidan af statyerna, hvilka hvar för sig bestodo af ett enda stenblock, stodo på en slät skifva hieroglyfer inristade. Sfinx-raden ledde till en stor dörröppning i en väldig pylon, hvilken var ganska väl bibehållen, så när som på några nedfallna stycken af cornichen. Derifrån inträdde man i en stor, öppen, taklös sal, med en rad pelare på ömse sidor, hvilka dock ej gingo i rät linie med dörröppningen, utan stodo längre inåt närmare väggarne; de tycktes hafva varit statyer, men nu syntes ej annat än kapitälerna, visande förstörda hufvuden, ty för öfrigt voro de betäckta med sand. Ingången till det inre af templet var alldeles tillstängd af en stor sandhög, så att vi måste afstå från inträdandet; jag har anledning tro, att folket sjelfmant vräkt sanden dit, för att sedan af resande få betalt för dess uppgräfvande. Män kommo äfven till oss och erbjödo sig dertill, men vi afböjde det. Här var öfverhufvud föga att se, utan vi blefvo snart färdiga att återvända. När vi kommit om bord, satte vi öfver till andra stranden under en stor by, i hopp att der få mjölk eller annan provision. Jag träffade der några karlar, som suto framför en liten eld af _durra-_halm och värmde sig; bland dem var en äldre godhjertad man, som sade sig och folket i allmänhet på orten ända ifrån Korusko icke vara Barabra, utan äkta Araber, icke ens förstå Barbar eller Rutani-språket. Samtalet gällde för öfrigt bashan, att han fordrade för stor skatt af folket, men att under hans regering rådde lugn och säkerhet i landet. Likt så många andra af folket här, begärde han af mig snus att sätta i munnen, hvilket bruk här tyckes vara lika vanligt som i Sverige.

Dec. 12.

Foro bittida om morgonen åter till andra stranden, och Sattler begynte genast afteckna templet. Jag gick litet omkring och betraktade det, men fann lika litet nu som i går något för mig intressant, utan föredrog att gå ner till de små kojorna nära stranden. De bebos af några få invånare, hvilka på den smala odlingsbara jordsträckan närmast floden odla litet durra och hafre. Jag språkade der med några gamla trefliga gubbar, som äfven berättade för mig att de voro ursprungligen rena Araber, ty deras förfäder af Arab-stammen Aleigat hade bott i trakten af Suez, derifrån nedkommit och bosatt sig här. De förstodo icke Rutani språket, utan deras modersmål var Arabiskan; dock tyckte jag mig höra liten Rutanisk nyancering och accent i vissa ord och talesätt. De berättade vidare att på flodens östra strand funnos blott Beduin-Araber, som nära sig med blott mjölk och kött, hafva stor rikedom på kameler och får (hvarje man 100 eller flere af de förra), samt äga dessa kameler från verldens början såsom rizk af Herren. Här på vestra stranden, ungefär en eller två timmars väg inåt bergen, skulle finnas en Birbe d.v.s. ruin af ett gammalt Egyptiskt tempel, hvarföre de erbjödo sig att föra oss dit. Deras qvinnor gingo fritt omkring obeslöjade; en gammal gumma begärde af mig snus att sätta i munnen, men fann det dock för bittert, så att hon åter spottade ut det. Små gossar, till en del ganska vackra och utan Berberi-karakter, stodo omkring oss; somliga af dem spatserade alldeles oblygt omkring splitter nakna, utan att det minsta generas af sin nakenhet. Emellertid hade Sattler kl. 9 vid pass blifvit färdig, vi gingo om bord samt fördes af strömmen och årorna så, att vi en timme före maghrib kommo fram till Offedina eller berget Muharräkah. Der gingo vi upp och betraktade ruinerna af ett litet gammalt tempel, som dock är ett ibland de obetydligaste gamla monumenter här; af det finnes föga qvar, mera än 14 stående pelare och några i dem huggna bilder, bland hvilka en från kristna tiden: jungfru Maria med en gosse-bild stående framför sig. Sattler aftecknade det på den timme vi ännu hade qvar af dagen; jag roade mig under tiden med den stora hop Barabra och deras små gossar, som till stor mängd samlat sig omkring oss samt bjödo ut glas, stenbitar och annat lappri, det de gåfvo ut för antiqviteter. Bland andra bjöd en man åt mig för drickspenning en liten omogen battikha; emedan jag visste huru vederstyggligt bäsk den var, erbjöd jag honom 5 fadda om han åte den. Det gjorde han också, men med svåra grimaser. Gossarne voro i allmänhet vackra i sitt svarta skinn och ganska trefliga, vida skilda från de gemena Arab-pojkarne i Theben. Medan vi voro här, hade nästan hela byns folk samlat sig ner till barken samt bjudit ut höns, dufvor och annan provision, men isynnerhet henna, som tyckes odlas mycket här och kanske gifvit byn namnet Hennah, På stranden handlades ifrigt och med stort skrik, samt var i allmänhet högst lifligt. Bland qvinnorna såg jag åtskilliga ganska vackra, isynnerhet en liten 12-årig flicka, som var särdeles skygg. Aftonen var oändligen mild och ljuf, varmare än hos oss den vackraste sommarafton. Vi lade ut genast efter solens nedgång och öfver vårt folk kom liksom en berserksgång, de rodde, sjöngo, skreko och väsnade förfärligt, samt glömde icke att i sin sång inblanda tiggeri om bakhshish m.m. Inom några timmar hunno vi fram till Dakkeh och lade oss der för natten. Ofvanför stranden låg en stor, gränslös öken, som gaf en vidsträckt synkrets; på den klara himmelen tindrade stjernorna med ett särdeles blinkande och glänsande sken. Jag satt länge i sanden och språkade med den barnslige Ismain, som kommit upp till mig.

Dec. 13.

Gingo upp till det här i Dakkeh befintliga gamla templet, och de usla, gråa Barabra-kojörna derinvid. Templet ligger blott ett litet stycke uppåt från stranden, är i allmänhet särdeles vackert, bland de vackraste jag sett, och väl konserveradt. Den stora, väldiga pylonen står qvar nästan alldeles oskadad, vettande mot norr åt en gränslös, slät öken. Till sjelfva porten tyckes en gjord väg hafva ledt på en liten sträcka. Genom pylonen kom man in på en gård, som tycktes hafva varit belaggd med väldiga stenskifvor; från pylonens ändar syntes spår efter en mur, som gått derifrån i rät linie och omslutit hela byggnaden. Framför mig stod väggen af den inre tempelbyggnaden, åter i form af en pylon, med pelare på hvardera sidan om dörröppningen, slutande sig i lotuskapitäler, särdeles vackra, men något skadade. Ofvanför dörren syntes, som vanligt, det bevingade klotet, omslingradt af smidiga, små ormar, fordom måladt, men nu syntes föga af målningen. Derigenom trädde man in i det första stora tempelrummet, hvars motvägg åter var i pylon-form med det flygande klotet och äspingarne; här voro väggarne rikt utsirade med allehanda djurhufvade gudabilder, samt framför dem konungafigurer, erbjudande offer. Detta rum hade tydligen blifvit användt till kyrka af de första Grekiska kristna, ty deras klumpiga helgonfigurer syntes ännu öfverallt i taket och högst uppe på väggarne. Hieroglyferna voro särdeles vackra och fint utarbetade, sjelfva sandstenen var finkornigare än t.ex. den i Abu-Zembel. Från detta stora rum kom man in i det vanliga aflånga rummet, hvars båda väggar hade en öppning; den till venster ledde till en begrafningskammare, inuti hvilken var liksom en graf, numera fylld samt tillstoppad med stenar och grus. Ofvanför denna graföppning i väggen funnos inhuggna flere utmärkt väl utarbetade lejonbilder och gudafigurer. Arbetet var utomordentligt fint gjordt och val konserveradt, blott betäckt med stoft och smutsigt damm. Öppningen i den andra väggen ledde till ett litet rum emellan de begge murarne. De öfriga väggarne hade båda pylon-form, rikligt prydda med figurer och hieroglyfer. Härifrån kom man till det innersta heliga kabinettet, som här var jemförelsevis ganska stort, lägre än det första rummet, täckt med tjocka väldiga stenskifvor, bland hvilka jag mätte ens längd och fick den till 16 1/3 fot, bredden till 4 fot. Det innersta kabinettets väggar voro fullritade med hieroglyfer och andra figurer, samt hade varit särdeles grannt och prydligt, men nu var alltsammans öfverdraget med svart, kanske en följd af rök. Innanför detta fanns åter ett större rum, som synbarligen blifvit sednare tillbygdt, ty dess sten var af litet annat slag och utarbetningen af figurerna på de tre nya väggarne något olika dem på helgedoms-kabinettets utanvägg. Dessa sednare äro nemligen djupt inskuren relief, då deremot de förra äro ren relief, utan att vara insänkta i stenen. Alla voro dock fint, vackert arbete och särdeles väl bibehållna, ehuru de troligen aldrig varit målade. Nedtill var väggranden rundtomkring prydd med en rad figurer, som alltid återkommo lika: menniskofigurer framför en figur, föreställande något träd (som jag tyckte) och under dem små ox-figurer; äfven syntes ett stort sykomore-träd och derbredvid en hund eller apa; ofvanföre stodo figurer af män, troligen kungar, offrande åt gudar eller af dem emottagande konunga-insignier. Här och der på ömse sidor om dörröppningen i pylon-vaggarne syntes i stenen ritade långa stafvar, omslingrade af en orm, som öfverst reste upp sitt hufvud. För öfrigt blifva figurerna enformiga, oupphörligen återkomma de samma. Utanfore syntes spår af åtskilliga murar, som tycktes hafva omslutit hvarandra; men jag kunde ej förstå deras ändamål eller huru de gått. Här och der syntes äfven stycken af granitblock, i det yttersta bakrummet ett ganska stort spräckligt granitstycke. Från mellanrummet ledde en trappa emellan väggarne upp till taket, dock icke vindeltrappa, sådan den i Offedina var och här är den enda i sitt slag. Trappan i Dakkeh var till en del sönderfallen, men man kom dock ganska väl uppför den till det släta taket, som bestod af väldiga stenskivor, der det ej var sönderfallet. Jag steg upp på den stora pylonen och hade der utsigt öfver den gränslösa öknen, en oöfverskådlig sandslätt, blott sällan afbruten af små berg; äfven på andra sidan om floden var blott en gränslös öken. Med särdeles nöje betraktade jag detta tempel; ehuru troligen ett ibland de nyare Egyptiska templen (kanske från samma tid som templet i Philae), fann jag det särdeles vackert och smakfullt, såväl i anseende till arkitektur som sculptur. Sedan Sattler i god tid blifvit färdig, begåfvo vi oss å väg och hunno straxt på eftermiddagen fram till Kirshe. Der gingo vi genast upp till det stora bergstemplet eller speos, som är inhugget i sandstensberget. Framför detsamma syntes fordom hafva stått en försal af pelare, utgörande konungafigurer i koloss-form; men denna var nu till det mesta förstörd, de få qvarstående pelarena voro stympade, bland annat låg ett stort vackert hufvud nedramladt. Genom pylonen i bergväggen kom man in i den första stora salen; parallelt med långväggarne och i rät linie med dörren stodo på hvardera sidan 3 kolossala kungafigurer, med armarne korslaggda öfver bröstet, och emellan hvar och en af dem syntes på långväggarne 3 figurer, stående i nischer, litet kupformigt huggna i bergväggen. Dessa nischer äro således 4 i hvardera väggen, hvar och en med sina 3 figurer. Från den stora salen kommer man, som vanligt, i ett aflångt rum, och vidare i det allraheligaste; der sitta på ett säte midtemot dörren 4 bildstoder, med fötterna stödda mot ett annat säte. Från mellanrummet ingå långsträckta rum i berget. På pelare och väggar synas figurer till stort tal, men allt är sa svartnadt och smutsadt, att man föga kan urskilja dem. Vi hade fått med oss en stor hop af den lilla byns Barabra, som tände upp eldar af gammalt dadelrep och dylikt skräp. Der var dock just ingenting att se, utom de stora figurerna. Vi fångade ett flädermöss, som jag tog med mig. Jag dröjde ej länge der, utan föredrog att gå till byn, medan Sattler tecknade. Dit samlade sig snart mycket folk, som begapade mig, och då jag frågade dem om orsaken der till samt litet ovettades, sade de sig betrakta mig såsom en annan slags menniska än de — nemligen röd, ahmar, då de sjelfva alla vore bruna, asmor. Bland deras qvinnor såg jag flera ganska vackra, som togo sig särdeles väl ut med sin svartbruna färg samt underliga kostym och granlåt. Vid maghrib hade Sattler blifvit färdig, vi lade ut och kommo efter 2 timmars färd till Dandur, der vi blefvo öfver natten. Aftonen var ovanligt varm och mild, jag satt länge uppe, hörande på styrman, som berättade en högst underlig saga; allt båtfolket var vaket, lyssnande med mycken uppmärksamhet och stort nöje. Han berättade äfven ganska väl, blott med för stort välbehag och med täta uppmaningar af ma-t-vahhadu llah; alla voro intagna, äfven Girgavi, som förut plägat somna vid Abdallahs sagor, och åhörarne upprepade ofta sammak rabbona kheir &c. I afton hade min shekh fått slut på sin sherh öfver den lilla, i 40 verser affattade Arabiska grammatiken; han var särdeles nöjd med sitt arbete och outtömlig i loford öfver dess förtjenst, ehuru ytterst hänförande denna till Herren, samt tackande Herren för de ord och tankar som blifvit honom ingifna.

Dec. 14.

Gingo genast efter kaffet upp till det några minuter ofvanför floden liggande gamla templet, hvilket vi redan i går aftons flygtigt öfverskådat i månskenet. Det första som föll oss i ögonen var en stor mur, hvilken tycktes hafva omfattat hela byggnaden; den var litet inåtböjd, med en lindrig, särdeles vacker bugt. Hela muren var utförd i det skönaste arbete, i allmänhet särdeles vacker. Inga spår till trappor dit upp kunde skönjas, hvarföre dess syftemål ej torde varit annat än att omsluta det hela. Derjemte föll genast i ögonen en stor, ensam stående pylon-port, men utan pylon; den stod vänd åt floden och åt det innanföre stående templet, samt var öfverst prydd med en corniche och det flygande klotet på ömse sidor. De yttre sidorna voro ej släthuggna, men väl de inre, som också voro fullritade med hieroglyfer. Sjelfva tempelbyggnaden var liten, bestående som vanligt af 3 rum, försalen, mellanrummet, samt det allraheligaste i qvadratform men utan sidogångar. Detta kabinett tycktes ej hafva blifvit färdigt, ty på väggarne syntes intet, utom några få hieroglyfer på väggen midtemot dörren, men äfven dessa täckta af två stora stenblock, som stodo upplutade mot väggen. Det första rummets väggar hade ritade figurer af konungar, frambärande offer åt gudar, dels ensamne, dels flere tillsammans; likaledes hade de yttre väggarne i stenen huggna taflor, 4 nedan och 4 ofvantill, alla föreställande en konung frambärande offer åt särskilda triader af gudar, blott en tafla förekom der han frambär offer åt en ensam gud. Sjelfva golfbandet hade äfven sina prydnader, hufvudsakligen bestående af lotus-träd; så äfven takranden i försalen, mest allehanda fogelfigurer. Taket hade i midten, som vanligt, figurer af glador med utbredda vingar. På södra sidan om försalen fanns en liten port, utanföre prydd med det flygande klotet och derofvan en scarabé. En midtemot belägen dörr tycktes vara öppnad i sednare tider. Dörröppningen i försalen omfattades af två pelare med lotus-kapitäler och nedanför kapitälerna utgående halfcornicher; på ömse sidor om dem syntes äfven orm-omslingrade lotus-stänglar. Längst bakom tempelbyggnaden gick man i rät linie med taket till en liten i berget huggen grotta, hvilken ej syntes stå i någon omedelbar förening med de öfriga tempelrummen; der var ock ingenting att se. I allmänhet var detta tempel ganska vackert, så mycket deraf var färdigt eller i behåll, men dess stil förekom mig vara lika med den i Dakkeh och Philae, således af nyare datum. Rundtomkring byggnaden och inom muren rådde för öfrigt en gräslig förstöring, der lågo hopar af stenar m.m., liksom äfven utanföre på hela sträckan under bergen. I stenhoparne syntes afven skärfvor af krukmakare-arbeten. Jag gick ett långt stycke uppåt bergen; öfverallt var svart, så väl längs den höga bergsplatån på denna vestra strand, som på den östra stranden. Nedanföre syntes stället, der man utbrutit stenar till tempelbyggnaden, och berget såg ej der så förbrändt eller förvittradt ut som här uppe. Det bestod af sandsten, dels ljusare, dels spelande i rödt och violett; olikheten syntes äfven i byggnaden, der ena stenen ofta skiftade i annan färg än den andra, utan att dock göra något fult intryck, hellre tvärtom. Sedan Sattler någon timme före middagen blifvit färdig med sin teckning, lade vi ut. Vid stranden var en brygga, gjord af stora stenar och gående ett stycke ut i floden; shekhen, som hela morgonen spatserat längs stranden, förklarade att man gjort denna brygga för att bryta flodens ström utåt samt sålunda nerom stenhopen bilda land af den gyttja floden afsatte. Gentemot på andra sidan floden var en dylik brygga, den shekhen ansåg andra strandens bebyggare hafva gjort för att afvärja strömmen från deras sida. Hans förklaring torde ej vara utan grund, men bryggorna hade tydligen blifvit gjorda i äldre tider, ej af Araber eller Barabra. Hela dagen blåste sträng nordlig vind, så att vi ej förän sent på eftermiddagen hunno fram till Kalabshe, eljest blott några timmars väg. Ungefär en timme före solens nedgång gingo vi upp till det invid floden belägna templet, som är särdeles stort och ett ibland de vackraste jag här sett. Äfven gjorde jag med Sattler en spatserfärd till det något aflägsnare bergstemplet, som är litet. Vi voro alla särdeles intagna af hvad vi nu i största hast öfverskådat och lofvade oss mycket nöje för morgondagen. Det hade emellertid blifvit mörkt och vi begåfvo oss ner till barken, der vi drucko vårt aftonthé. Derefter gick jag åter upp och satte mig vid några Barabra utanför ett litet hus, bygdt på stenar och murar från forntiden. De voro i allmänhet trefliga, jag hade roligt att språka med dem. Bland annat frågade jag dem om deras ursprung och fick svaret: att de ursprungligen vore rena Araber af stammen Koreish, hit inkomne från öster, att de besegrat urinvånarne, kallade Noba, äktat dessas qvinnor, sålunda blifvit förblandade med dem och antagit urfolkets språk, det nu af dem talade Rutani-språket. Tillfrågade om förstöringen i det stora templet, sade de det vara förfallet af sin egen tyngd, af solen och vädret. Sjelfva byn, större och vidsträcktare än vanligt, var till stor del grundad på kringspridda stenar af det förstörda templet samt af den stad, som troligen stått här i förgångna tider. En del kojor stodo rundtomkring tempelmurarne samt på den stora, ståtliga väg, byggd af väldiga sandstensblock, som ledde ifrån floden upp till templet. Äfven hade man begagnat delar af dessa gamla murar till att instänga trädgårdstäppor och grupper af palmträd; emellan murarne och de tallösa stenar, som ligga här kringspridda öfverallt, ledde små gångar ner till stranden, Deribland stodo vackra dompalmer, dels enstaka, dels i grupper, oföränderligen grenade gaffelformigt, först i två grenar, af hvilka hvardera grenar sig åter i två, men af dessa sednare delar sig endast den ena i tu, icke den andra o.s.v. Den lilla månen hjelpte till att göra landskapet tjusande på sitt egna vis, samt belyste de kringliggande toppiga, svarta bergen.

Dec. 15.

Så snart vi druckit kaffe, skyndade vi oss alla upp för att skåda. Jag begaf mig med doktorn först till berget i norr, der jag i går i det villande aftonskenet tyckt mig se torn och minaret. Vägen var lång dit upp öfver det, dels af naturen, dels af menniskohand förstörda berget. På långa sträckor såg man släta bergväggar, bildade genom de uthuggningar man gjort för att få nödiga block till tempelbyggnaden. Äfven syntes små, låga hålor i berget, samt i dem ben och qvarlefvor af mumier, omlindade med sina slarfvor och under tidens längd sammanhårdnade till en skör, svart massa. I en sådan grotta funno vi en ännu särdeles väl bibehållen hufvudskål. Slutligen kommo vi upp dit vi syftade, men funno oss snöpligen bedragna, ty der anträffades ej annat än en vanlig jordgrå graf för en Arabisk helgonshekh, jemte några af dylika jordtegel uppmurade ställningar, hvilka i går aftons villat våra ögon. Vi gingo genast tillbaka, men på en annan väg öfver berget, der vi hade utsigt öfver den högtliggande svarta öknen med sina svarttoppiga berg. Ofvanför templet var en mur uppförd af löst på hvarandra staplade stenar, hvilkens syfte och ändamål jag ej kan inse. Vi tittade flitigt omkring oss och hittade en liksom till tvättskål med rännor huggen sten; funno dessutom hålorna vara fulla med ben och mumie-trasor. Till det lilla bergstemplet ledde en i berget huggen gång, hvars båda klippväggar äro fullritade med vanliga Egyptiska figurer. Här ofvan voro i sednare Grekiska tider troligen murar uppförda af jordtegel, emedan detta speos sannolikt blifvit användt till Grekisk kyrka. Sjelfva speos bestod blott af två mindre rum. I det yttre stå två pelare, liknande Joniska och på hvardera sidan om den inre dörren tre figurer i sina nischer. I det inre rummet syntes äfven spår af en bild, som sutit i en nisch midtemot dörren, men nu var alldeles förstörd. För öfrigt funnos målade på väggarne de vanliga figurerna, ehuru ej så konstmessigt som i det stora templet; derföre skyndade vi ner, för att få desto mera tid qvar åt det stora. Jag gick nedåt emellan de i murarne uppförda Berberi-kojorna och träffade i en bland dessa en särdeles vacker ung flicka, som jag länge betraktade. Hon tycktes också ej vara blyg eller generad deraf, ty hon stod nästan orörlig medan jag i fred betraktade henne; slutligen gaf jag henne 5 fadda, men hon följde ytterligare efter mig i byn, kanske för att visa sig. Hon kunde knappt vara mer än 10 à 12 år gammal. Under min vandring förvånades jag öfver den mängd murar, som här gingo åt alla håll; osäkert om de alla kunnat höra till templet, eller möjligen till andra byggnader. Der syntes ofta smårum och kyffen i murarne, bland dem ett snedtstående, uppfördt af stora stenar, med hieroglyfer målade på alla 3 väggarne. Jag steg derifrån upp till pylonen öfver den förfallna stora muren, på de liksom till beqväma trappor nedstupade stenarne, och kunde så öfverblicka hela den stora byggnaden. Denna pylon, hvilken till det yttre var ganska väl bibehållen (med undantag af den högsta punkten öfver sjelfva porten), utgjorde byggnadens högsta del och från den utgingo höga murar, som omslöto hela templet; dess väggar voro blott släthuggna, antingen med afsigt eller icke färdigblefna. Här tycktes hafva stått 4 rader pelare, hvarje rad bestående af 3, ehuru intet spår syntes af de pelare, som bort förena förgårdens utdörr med den inre till templets sal. Af de öfriga pelarena qvarstodo åtskilliga, fastän skadade. Ingången till templets försal var åter en pylon, men genombruten, d.v.s. delad af 2 pelare på hvardera sidan om dörren; mellanrummen voro till hälften af deras höjd uppfyllda och skifvorna utsirade med bilder och hieroglyfer. Dessa pelare voro utmärkt vackra, med ganska sirliga lotus-kapitäler. De på ömse sidor om dörren stående pelarena hade uthuggna cornicher, på båda sidorna omgifna af stafvar omslingrade med ormar. Den öfriga delen af byggnaden utgjorde nästan ett helt för sig, blott omslutet af den stora muren; ty den är ej så bred, ej heller så hög, som den yttre pylonen. Denna inre byggnad, det egentliga templet, består, som vanligt, af försalen, hvilken är störst och högst, mellanrummet, med sidogångar och små mörka rum inuti muren, samt den innersta helgedomen, som är minst och lägst. Dertill kom ännu ett rum, liksom sednare tillkommet och större an de två föregående; ett sådant anträffar man äfven i några andra tempel af nyare stil, ty detta synes mig vara ifrån Ptoloméernas tid. Försalens väggar voro öfvertäckta med hieroglyfer och taflor, uteslutande föreställande en konung frambärande offer åt en trias af gudar, eller åt två, eller åt en ensam gud. Dessa gudar voro här särdeles varierade, med allehanda djurs, isynnerhet foglars, hufvuden försedda; t.ex. med ett ibis-, örn- eller bockhufvud på en menniskokropp och dels blå- dels grönmålade i ansigtet. Gudarne med menniskohufvud tycktes mig alla hafva ett mildt, men särdeles barnsligt utseende, ungefär sådant som små skolgossars. Bland bilder som jag förut ej sett, var en föreställande huru offraren afslår hufvudet af en menniska, efter allt utseende offrad åt de framföre sittande gudarne; den offrade hade händerna bakbundna tillsammans med fötterna, och offrarens hand höll i hans hårtofs. Såväl offret som offraren var målad röd, den färg som alltid gifves åt Egyptierna sjelfva; hvilket tyckes bevisa att det icke föreställde någon krigsfånge. Vidare en högst vidrig Priapus, åt hvilken konungen offrade en lotusblomma. Väggarne voro till en del öfverstrukna med Nil-lera, ett verk af Grekiska kristna, hvilka begagnat rummet till kyrka och efter hvilka ännu synas några fula helgonabilder i dörröppningen. Rummet innanför försalen var mindre bredt och lemnade sålunda plats för små kyffen samt en vacker, välbehållen trappa emellan försalsmuren och dess egen vägg. Det var öfverfullt med taflor. Randen längs golfvet, så mycket ännu kunde synas af den, hade sirater af öfverallt samma gudinne-figur, med en skål fylld af lotusblommor framför sig. Takranden hade likaledes öfverallt samma målning, nemligen foglar med andra prydnader liknande flaskor, särdeles fint och sirligt utarbetade. Emellan golf- och takranden befunno sig de egentliga taflorna, föreställande huru konungen frambär offer åt särskilda grupper af 2 eller 3 gudar, eller ock af dem begjutes med välsignadt vatten, det eviga lifvets tecken, rinnande ur flaskor öfver hans hufvud. Sådana taflor funnos alltid två öfver hvarandra, inritade i väggen; färgerna voro temmeligen väl bevarade samt gåfvo rummet ett högst brokigt, finurligt utseende. Äfven här voro figurerna på flere ställen öfvertäckta med lersmörja från Grekernas tid; denna smörja torde vi egentligen ha att tacka för det färgerna bibehållit sig så väl derunder. Det innersta rummet var, som jag tyckte, jemförelsevis grannast och med största omsorg måladt, men med samma taflor och i samma smak. Kanske dock för en noggrannare betraktelse skulle visa sig något olika djurhufvade gudar, men jag fann föga skilnad. Målningen, i hast öfversedd, hade litet tycke af vårt tapetmåleri, blott brokigare och finurligare. Det sista rummet, en tillsats, om ock möjligen gjord på ungefär samma tid som det öfriga templet, synes icke hafva blifvit färdigt, emedan färgen fattades på de flesta taflor och figurer. Taket öfver hela byggnaden, som bestått af kanske 20 fot långa och 2 fot tjocka sandstensblock, var öfverallt nedramladt, jemte de stora, vackra pelarena i förgården; blott här och der hölls ännu en taksten ihop, fastän sprucken. Öfverallt kunde man stiga upp och gå omkring på murarne, huru haskligt det än såg ut för de skröpliga, fallande stenarnes skull. Af sådant nedfall härrörde den förfärliga förstöringen i alla rum, man vandrade öfver stora stenar, som lågo vräkta öfver hvarandra i rysligaste villervalla. En nätt trappa ledde från mellanrummet upp till ett litet kapell, utomordentligt nätt och vackert, ehuru med blott rått huggna, skrofliga väggar. Lika nätt var trappan i pylonen, der vi nedstego med lamplykta, betraktande de många halfljusa rummen. Derifrån kommo vi ut genom en liten dörr till förgården, der vi likväl med största svårighet kunde klifva fram, emedan dörren var nästan tillstängd med stora nedstörtade stenar. I allmänhet förekom mig den gamla Egyptiska byggnadskonsten ganska enkel och konstlös, såvida de icke kände hvalfbyggnaden. Det stora i den består i de stora stenmassorna; tiden har genom förstörelsen utvisat att de tilltrodde sina stenblock för mycket. Hufvudsaken i deras arkitektoniska konst och skönhetsbegrepp tyckes hafva varit pylonen och pelarena; hvarje pylon med sin mot-pylon skulle utgöra liksom en byggnad för sig, blott genom den gemensamma omslutningsmuren bildande ett helt med det öfriga, genom sina egna murar åter ett ensamt för sig bestående helt. JemfÖr man denna konst med medeltidens inbundna, men säkra, fasta, på hvalf grundade arkitektonik, så måste den Egyptiska förlora betydligt.

Det hade dragit länge ut innan vi blifvit färdiga med vårt beskådande, hvarföre såväl jag som doktorn blifvit både mätta på ruiner och särdeles hungriga efter mat, hvilket sistnämnda ofta händt mig vid konstnjutningar, isynnerhet vid betraktandet af taflorna i Louvre i Paris. Vi hade ock oupphörligen vandrat omkring beskådande i ungefär 5 timmar, hvarföre vi nu vid middagen skyndade oss om bord. Under vägen såg jag huru den om natten hit anlända mudiren från Esne tvang byfolket att köpa pashans från Kordofan hemtade boskap. Man sade mig att kreaturen alla voro sjukliga, nu dessutom medtagna af den 30 dagar långa färden, och säkert ej skulle lefva många dagar. Det oaktadt satte mudiren pris på dem efter godtycke och byfolket måste köpa dem till detta pris, eller ock taga emot dugtigt korbag; de klagade väl högt öfver denna skriande orättvisa, men kunde ingenting göra. Den dumme Turken jemte sitt följe hade äfven bevärdigat tempelruinerna med en hastig öfverblick, men ej funnit dem värda mer än en fjerdedels timmes tid. Sedan han slutat sitt prejeri, gick han om bord med sitt följe jemte shekhens i Kalabshe son, den han tagit såsom fånge för fadren, hvilken af fruktan flytt till bergen undan den Turkiska mudiren. Hans följe upptog tillsammans 6 barker. Vi lade ut ungefär samtidigt, men för den starka motvinden gingo vi blott långsamt framåt och hunno vid 'asr till Tefa. Der gingo vi upp och betraktade de små ruiner af 2 särskilda tempel, bland hvilka det ena ej hade qvar mer än 3 väggar, det andra användes till boningsrum för folk eller boskap, men har ännu i behåll 4 pelare. Ofvanpå dess tak är byggd en liten mur af lera, hvilken sades vara gjord då engång en annan bys folk bekrigade denna by. Jag träffade åter mina gamla vänner från uppresan, med hvilka jag språkat och beställt djur; Ibrahim hade också lyckats skjuta en dab' eller schakal samt hemtade nu fram dess hud och ben, men då han laggt de sistnämnda att torka i solen hade hufvudet förkommit. Efter mycket sökande återfanns hufvudet, men jag fann benen så brutna att intet skelett af dem torde kunnat göras, hvarföre jag lemnade det öfriga och tog blott huden med mig. Medan man sprang omkring och sökte schakal-hufvudet, satt jag med några gamla trefliga gubbar, hvilkas prat roade mig mycket, ehuru jag hade svårt att förstå deras brutna Arabiska. Deras qvinnor stodo äfven omkring oss med sina småbarn, grensle uppburna på den om mödrarnes lif bundna sa'boten. De flesta bland dem voro ganska vackra, med det egna Nubiska tycket. Deras hår, besmordt med olja och talg samt uppfästadt i många klumpiga flätor, har ännu samma form som de gamla Egypternas och ser på långt håll ej illa ut, men ger på nära håll en högst vidrig lukt ifrån sig. Smörjan flyter långt ner på deras nakna axlar och ger dem ett flottglänsande utseende; den lilla duk de kasta öfver hufvudet är alldeles genomdränkt af samma smörja. Folket här tyckte jag i allmänhet vara det bästa på hela vägen. Vi lade ut en stund före maghrib, men emedan den häftiga nordliga vinden fortfor, gick det långsamt fram och vi togo snart land för natten.

Dec. 16.

Kommo bittida om morgonen fram till Borkab, der vi på stranden möttes af byns folk, som kommit ner for att förtjena på oss. Det syntes att vi hunnit närmare Egypten, ty man hemtade sjelfmant till oss sina små handelsartiklar t.ex. henna, smör, höns, hvilka vi högre upp hade svårt att få köpa, ehuru vi sjelfva sökte dem i byarne. Vi gingo genast upp till de små tempelruiner, som här finnas. Ett litet, nästan qvadratformigt tempel, ungefär 22 fot på hvarje sida, stod högt på berget; men af en vägg syntes numera intet, och de öfriga tre bestodo nästan blott af 2 pelare på hvarje sida. Dessa pelare voro särdeles väl bibehållna, utförda i ett utomordentligt fint arbete, deras kapitäler konstrikt och smakfullt utarbetade i lotusblommor, vindrufvor samt andra slags blad. Jag har ännu knappt sett här vackrare pelare. Jag gick öfver bergen, der öfverallt syntes vidlyftiga stenbrott och uthuggningar; sjelfva bergväggen var derigenom alldeles slätad och jemnad till vägg, stundom bildande liksom stora salar, hvilka dock voro fulla af splittrade stenstycken. I en sådan vägg syntes en nätt utarbetad Egyptisk portal, med det flygande klotet ofvantill; den gick blott 3 à 4 fot djupt i berget och innehöll ingenting, men på ömse sidor om portalen hade sednare Greker i den mjuka, vackra sandstenen inhuggit hvar sin helgonabild, dåligt arbetade och numera äfven till större delen sönderhuggna, samt nedantills likaledes hvar sin mindre helgonbild. Grekiska inscriptioner i rödt furnns många i klippväggen. Platsen der portalen var inhuggen, utgjorde liksom en dal, formad af stenbrott. Vidare gick jag till en annan del af samma by på något afstånd åt söder, der en stor pylon-port syntes från långt håll i en vidsträckt mur, fullbyggd på alla sidor, men omslutande intet annat än usla, gråa Nubiska kojor af ler. För öfrigt syntes intet spår af byggnader inom muren; i fall man haft för afsigt fordomdags att der bygga ett tempel, synes man ej hafva hunnit längre än till yttre muren. Sjelfva tempelruinerna, det så kallade Birbe, heta Kordas, men den Nubiska byn heter Borkab. Jag återgick till barken, sedan jag en stund språkat med en soldat, hvilken vaktade den boskap mudiren, som nu hitkommit, skulle pracka på äfven denna bys invånare. Han klagade å sin sida öfver att byfolket visade honom afvoghet och motvilja, så snart mudiren lemnat byn. Vi lade ut och krånglade oss emot den starka blåsten på några timmar till byn Debut, der åter tempelruiner synas. Vi sågo först 3 enstaka stående portar, utan pyloner och utan utlöpande murar. Midtemot dem stod sjelfva tempelbyggnaden, med sin på samma sätt som i Kalabshe genombrutna pylon, jemte 2 pelare på ömse sidor. Sjelfva byggnaden bestod af försalen, mellanrummet, det allraheligaste, och ett större rum, som tycktes ej hafva blifvit färdigt, ty dess väggar voro alldeles släta. På de andra rummens väggar syntes figurer och taflor, tvenne öfver hvarandra, utom golf- och tak-randens prydnader. Samma bilder som vanligt återkommo: konungen frambär offer åt merendels två gudar. Det hela, ehuru hållet i den nyare och finare Ptolemeiska eller Romerska stilen, syntes mig ej särdeles vackert i jemförelse med Kalabshe eller andra tempel, torde också ej hunnit bli färdigt. På ömse sidor om mellanrummet gingo temmeligen långa, mörka rum in i murarne och en trappa upp till taket. Af taktäckningen lågo ännu mycket stenar qvar. Jag kan ej neka att jag nu fått nog af dessa gamla byggnaders beskådande och är alltid glad då jag kan få något folk att språka med. Här träffade jag åter en Arabisk soldat, som jag länge språkade med, under det Sattler aftecknade templet. Det syntes att vi nu från de mera patriarkaliska och ärliga Nubierna kommit till Egyptens gränsor, ty barnen, för hvilka vi hittills varit i fred, strömmade här till oss med sitt förfärliga skrik: bakhshish ja khevage, och läto af intet afskräcka sig. Vid solens nedgång kommo vi om bord, sedan Sattler med knapp nöd blifvit färdig. I den fortfarande starka motvinden drefvo vi med strömmen under natten, tills vi kl. 10 hunno fram till Philae.