ANDRA BANDETS INNEHÅLL: (continued 5)

Okt. 22.

Gick om morgonen ut till kansliet, för att råka Amin Agha och höra hvad han uträttat i Grekiska klostret. Jag träffade hvarken honom eller någon annan der, ty de hade alla begifvit sig ner till Bolak for att taga emot generalkonsuln Fock, som anländt hit i dag. Jag gick då och satte mig i Azbukijeh för att få tiden till slut. När jag kom tillbaka, fann jag både Amin Agha och Köhler. Den förre hade varit dit jag bett honom gå och bad mig komma tillbaka vid 'asr, då vi båda skulle bege oss till klostret för att tala med vekilen och gammalen. Då jag gick ut derifrån träffade jag Wrede, som sade att Prunner ville tala med mig. Framkommen till Prunner sade han mig att doktor Schlederhaus nu var här och jemte den Österrikiska målaren färdig att inom några dagar anträda en resa till öfra Egypten, samt att de önskade få mig med sig. Den gamla lusten att komma dit upp rörde sig åter i mig och jag lofvade lemna honom svar i afton, ehuru jag redan nu inom mig sjelf var besluten att resa med dem. Jag gick snart bort samt sprang omkring i Muski, villrådig och upprörd i mitt inre af obeslutsamhet. Slutligen gick jag hem, satt en stund och lugnade mig. Närmare 'asr gick jag till sadelmakaren i Surugijeh. Jag fann honom sysselsatt med att omsider sluta arbetet på mitt pistolbälte. Han bad mig vänta tills det skulle bli färdigt. Jag satte mig i ett närbeläget café och sedan jag der tillbragt omkring en timma, satt jag ännu i hans bod kanske en timma, föran jag slutligen fick mitt bälte, som, med allt det krångel jag haft, ändå blifvit något helt annat än jag velat. Men hvad skall man göra? man måste i sådana saker foga sig efter de oförståndiges och envises hufvuden. Vid esha gick jag till Prunner, hvarest samlades ett stort sällskap Italienare och Tyskar, bland de sednare äfven den Wienska målaren, men icke Schlederhaus. Jag satt der någon timma och gick så hem.

Okt. 23.

Gick till kansliet, lemnade der i min sahhara åtskilliga böcker och tog derifrån andra småsaker. Såg åter ett slagsmål; jag tror man hade fått tag i en tjuf och höll nästan på att slå ihjäl honom, Men en stor skara qvinnor kommo emellan och skilde litet åt de kämpande, så att tjufven slapp att rymma. Satt härefter en stund i Grekcafét, och gjorde några små uppköp för min resa till öfra Egypten. Om aftonen gick jag åter ut och gjorde en liten spatsertur i månskenet. I dag och dagarne förut var här ett stort antal resande Engelsmän, som äro färdiga att afgå till Indien.

Okt. 24.

Vid kaffet talade shekh 'Ali om huru Tscherkesserna togo allt mera land af Ryssarne samt segrade öfver dem, äfvensom att en man, shekh Mohammad från Mekka, 3 särskilda gånger dertill uppmanad af profeten vid sina zijaret, nu befunne sig ibland Tscherkesserna och förde dem till seger; han skall vara en stor undergörare, ställa den fiendtliga hären ofta liksom omringad af en mur åt alla håll o.s.v. De skola till och med återtagit Tiflis med en krigslist, sålunda att hela muslimhären klädt sig i fårskinn och krupit på alla fyra fram ini staden, ledda af herdar, sålunda föreställande en fårahjord. Härom talades vidt och bredt, dock tycktes shekh 'Ali anse historien om soldaternas förklädnad för en dikt. Gick på förmiddagen ut till Muski, träffade mina båda reskamrater i Pinis hus och talade med dem en stund om vår snart instundande resa. Handlade några småsaker af Pini, hufvudsakligen krut. Gick härifrån till Köhler, som jag erfarit ej skulle må rätt väl. Jag fann honom ock liggande på sin säng i en börjande intermittent feber. Medan vi suto här, kom äfven Timofejeff, nu omklädd i Europeiska kläder, fjeskig och litet förbryllad, liksom alltid sedan han blifvit utnämnd till sekretär hos konsuln. Hans egentliga tjenst tyckes dock bestå i att springa och bestyra, samt ställa konsulns hus i ordning, ej stort bättre än en vanlig betjents. Men nu småningom börja ju ock alla tjenster gå derpå ut, att hvar och en skall vara liksom betjent hos sin förman. Derföre börja äfven alla egentliga betjenter och hötel-gar?oner bli så högfärdiga och öfvermodiga, ty de äro lika goda som andra tjenstemän, till och med mycket friare; ty de passa upp alla som betala dem, och behagar dem ej en herre, kunna de lätt få en annan, då deremot en tjensteman i staten, som man säger, sällan duger till mer än ett embete och engång afsatt derifrån har svårt att finna ett annat, hvartill han passar. På eftermiddagen gick till min kaffasi för att få min kafas. Den var ock, efter 4 dagars lögn, nu färdig, ehuru efter det vanliga modet och betydligt större än jag önskat den. Men det är nu engång omöjligt att här få folket till att göra någonting på nytt sätt eller annorlunda än de lärt af sina fäder. När jag kom tillbaka fann jag shekh 'Ali sittande med shekh Ibrahim hos vår Muzeijin. Jag satte mig invid dem, men vi stego snart alla 3 upp, gingo upp i shekh 'Alis ka'ah, drucko kaffe der och språkade. Shekh Ibrahim tycktes gläda sig öfver den vackra ka'an, och detta åter gladde shekh 'Ali särdeles, så att han sedermera ej kunde underlåta att påminna mig derom, liksom bos oss frun gläder sig öfver en väl lyckad kräm, som hon gjort. Gjorde sedan en liten tur till kanalen och efter maghrib en tur till Azbukijeh i det ljufvaste månsken och den ljummaste luft. Egypten är dock ett herrligt land och med rätta säga de gamla Arabiska författarne, att Herren välsignat det framför alla andra i verlden. Föga nog torde Italien komma upp emot det. Så hade jag fått slut på min 33:e födelsedag. Min nästa födelsedag, hvar skall jag öfverlefva den och huru månne då verlden se ut i mina ögon?

Okt. 25.

Gick på förmiddagen ut för att göra min uppvaktning hos vår nyss hit anlända generalkonsul Fock. Han träffades ej i dag, emedan han begifvit sig upp till pashan. Vandrade så litet omkring, tills jag fick slut på tiden för fredagsbönen. Träffade på gatan shekh Isa från Gemelijeh, som var särdeles artig och vänlig samt särdeles rikligt upprepade: vahashtinna &c. Förde böcker tillbaka till Prunner och träffade der min blifvande reskamrat doktor Schlederhaus. Suto här en stund och talade om åtskilligt rörande resan. Gick efter maghrib ut med shekh 'Ali till Azbukijeh och satt en stund hos Hanafi; der firades i afton en molid för shekh Sejid Ali Bekr i tält, uppslagna på sidan af den breda gatan.

Okt. 26.

Var om morgonen hos Bokty och tog penningar; derifrån gerad till hotel d'orient för att träffa vår nye generalkonsul. Han var ännu ej uppstigen, hvarföre jag satt en stund hos Timöfejeff. Det är underligt att se huru barnslig han ännu är. Han var i dag utomordentligt artig och hjertlig, fordrade oupphörligen af mig försäkringar om min fortfarande vänskap för honom och att ingenting kommit emellan som stört den. Nu var konsuln uppstigen och jag trädde in. Han emottog mig med artighet och jag blef länge sittande der att språka om allehanda likgiltiga ämnen. Till sitt yttre såg han något medtagen ut. Vid det jag kom ner ifrån honom mötte jag Schlederhaus i porten, gick med honom upp och dröjde temmeligen länge språkande om vår resa. Det är ej utan att han förekommer mig litet knarrig, såsom alla sjukliga. Då jag straxt på eftermiddagen åter gick ut och vandrade i Muski, träffade jag på gatan en man som såg högst rolig ut. Emedan jag tittade på honom noga och nära, gaf han mig _Selam_helsningen, som jag besvarade. Så kommo vi oss i samtal på Persiska, men han sade sig vara en Kinesare. Det var ock ej svårt att igenkänna honom som sådan på hans ansigtsbildning, hvilken hade stort tycke af den Tatariska, framförallt på hans få glesa skäggstrån på hakan samt af hans på Hinduiskt vis nätt lindade turban. Vi spatserade länge omkring uti trädgården i Muaki och begåfvo oss sedan på hemväg. Han följde mig upp till mig, blef sittande ända till maghrib och åt äfven qvällsvard med oss. Här talade vi Arabiska, hvilket språk han talade efter grammatiken temmeligen rent, men med ett uttal som jag, och ännu mer shekh Ali, hade särdeles svårt att förstå. På min begäran reciterade han Kinesiska verser och upprepade Kinesiska ord. De hade ett förunderligt, men icke fult ljud, med så fina nyanceringar att jag tyckte flera vara alldeles lika, men då jag försökte säga efter dem, kunde jag ej någonsin få fram dem honom till nöjes. Han talade mycket om sitt land och dess regeringssätt samt tycktes känna det väl, Hvad mig mera förundrade var, att han kände mycket af den Arabiska litteraturen och dess böcker, af hvilka han sade sig vilja köpa flere, för att föra dem hem till sitt lands musulmän. Han hade för 3 år sedan begifvit sig hemifrån öfver Bengalen till Mokha, sedan tillbragt något öfver ett år i Mekka, och var derifrån hitkommen för att vidare bege sig kanske till Konstantinopel, framför allt till Jerusalem, för att se Abrahams graf och andra profeters. Jag var verkeligen förundrad att se honom veta och känna sa mycket i allehanda ämnen, än mera att finna så mycken lätthet och grace, såväl i hans tal, som i hans sätt att vara. Han enthusiasmerades synbarligen ofta i sina berättelser, steg upp samt visade stort lif i sin blick och sina rörelser. Han gaf mig några obetydliga Kinesiska mynt, och då jag för dem erbjöd honom en piaster, vägrade han värdigt att taga emot den. Uti allt hvad han gjorde och sade tyckte jag mig se värdighet och förstånd, förenadt med ungdomlig liflighet och hjertlighet, så att jag var utomordentligt road och belåten med de ungefär 3 timmar han satt hos oss. Hvad hans Muhammedanism beträffar, vet jag ej hvad jag skall tänka. Ehuru han försäkrade att muslims i hans land voro trogna profetens följare, noggrant iakttaga hans föreskrifter och öfverallt ha stora vackra moskéer, i hvilka de dyrka Herren efter Hanafi sekten, tror jag knappt att han var muslim. Bland annat föll det mig i ögonen att han gjorde sin maghrib bön, utan att förut hafva gjort sin 'asr bön. Äfven hans sinne och sätt att vara öfverhufvud, var ej rätt muhamedanskt. Det gör mig ondt att jag ej förr träffat ihop med denna man och att jag nu, då jag gjort hans bekantskap, just står färdig att resa bort. Han lofvade dock komma tillbaka i morgon. Om aftonen sedan han gått, gjorde jag ensam en promenad till Azbukijeh, der man firade molid Sejid Ali Bekri.

Okt. 27.

Uträttade små bestyr för vår resa och köpte åtskilliga småsaker. Träffade äfven på gatan min Kinesare, som helsade och språkade en stund med mig. I dag, liksom i går, fnyste han erbarmligen djupt ur näsan, ungefär som Gustaf Crusell, men ännu mycket starkare. Det är en särdeles ful vana. Men i allmänhet kan jag ej nog förundra mig öfver den bildning, han i allmänhet äger, som är ovanlig i jemförelse med folkets bildning här. Var i Kutubijeh och räsonnerade med shekh Mustafa, som pinar mig förfärligt med Hagi Khalifi, hvars pris han nu åter påhöjt. Troligen måste jag slå denna bok ur hågen, så ondt det än gör mig. Gick åter ut en stund före maghrib ned till Azbukijeh och såg solen gå ner der öfver acacieträden. Det var lång tid sedan jag sett en solnedgång och jag fröjdade mig derföre nu oändligen öfver den, ty något herrligare än en solnedgång i österlandet kan man ej gerna se. Här var i dag ovanligt mycket folk, såväl för söndagens skull, som för Ali Bekris fest, hvilken firas här alltännu och skall räcka i 8 dagar. Var uppe hos Schlederhaus och talade med honom om den plan, som i dag legat mig oupphörligen i hufvudet, att nemligen taga shekh 'Ali med oss på resan. Efter Tyskens vanliga funderingar och deliberationer hit och dit, fann han sig beredvillig dertill. Härifrån gick jag till vår generalkonsul Fock, som i förrgår, då jag gjorde honom min första uppvaktning, bjudit mig till sig på qvällsvard. Det var den första och nästan enda bjudning jag haft sedan jag lemnat mitt hem. Qvällsvarden i det stora hôtelet var grann och Fransysk, med ett otal af rätter, sötsaker och frukter, hvilket allt jag dock för min del gerna hade utbytt mot ett simpelt mål hemma hos min shekh. För öfrigt var det ej utan att jag hade litet roligt, fägnade mig och drack äfven 3 spetsglas vin, för att ej se narraktig ut. Konsuln sjelf var alldeles utomordentligt artig, utan det besvärliga krusandet. Han hade börjat sin carrière i Finland, nemligen med artilleritjenst i Wiborg, sedan äfven vistats i Helsingfors vid jubelfesten 1840, samt var, likt alla andra som besökt det, förtjust och intagen för vårt herrliga land. Mig var han, åtminstone i sina ord, oändligen bevågen, lofvade oombedd skrifva till Konstantinopel samt utverka åt mig firman och rekommendationsbref till Arabien, allt under föregifvande att jag var muslim. Han erbjöd sig i allt möjligt tjena mig och hjelpa, och det gjorde mig verkligen godt att finna en, som jag tyckte, så välvillig man. Han kände åtskilliga familjer hos oss i Finland, bland andra Wulffert och Klinkowström, samt hade äfven slägtingar i Wiborg. Klockan var redan närmare 3 à la Turque, då jag gick bort ifrån honom verkeligen glad och belåten med min afton. Hemma kom, såsom jag önskade, shekh 'Ali ännu upp och jag meddelade honom planen för resan. Han var ock genast färdig, såsom jag förmodat. Yi blefvo länge sittande att språka härom och om de förnödenheter vi hade att anskaffa för resan. Sedan fick jag ännu på flere timmar ingen sömn, hvartill hufvudsakligen vinet, som jag druckit i dag, var orsaken. Jag kände en förfärlig hetta i min kropp.

Okt. 28.

Hade språng och bestyr hela dagen att köpa upp de småsaker jag för resan behöfde, såsom snus, tobak o.s.v. Äfven shekhen var "beschäftig" och ute på bestyr, samt tycktes i allmänhet vara glad och belåten med resan. Om aftonen var jag hos Prunner, der vi hade stämt möte alla 3 reskamrater; men Schlederhaus infann sig ej, emedan de ej enligt löfte varit ner till Bolak sjelfva, utan blott skickat sin betjent. Raisen hade för andra gången i dag låtit öfverstryka khaznen, och det var således omöjligt tänka på att embarkera i morgon. Hos Prunner var stort sällskap, mest Italienare. Såg här en gammal vacker edition af Homeros med Grekiska scholier, tryckt i Basel 1541. Gick härifrån ännu ner till Azbukijeh och såg på Ali Bekris fest, men det var ingenting särdeles. Var i afton särdeles trött och medtagen, nästan liksom krapulös med hufvudvärk.

Bref, dateradt Kairo den 30 oktober 1844.

Broder! Ehuru jag så nyligen, d.v.s. i början af september skref till dig ett långt bref och jag sedan dess äfven ej erhållit några underrättelser från de hemmavarande (utom ditt kärkomna bref då, jemte mammas deri inneslutna), kan jag ej nu underlåta att underrätta dig och genom dig mina anförvanter och vänner, derom att jag nu står färdig inom några dagar anträda en resa till öfra Egypten. Redan i det senaste brefvet nämnde jag mig ha för afsigt att färdas dit, for att der tillbringa ungefär 2 månader tills vallfärden till Mekka skulle väl taga slut, hvilken jag ännu detta år anser ej vara rådlig för mig. Då hade jag aftalat att göra färden till öfra Egypten med Ryska kandidaten Dittel från Kasan. Men äfven af honom blef jag narrad på ressällskapet; ty i slutet af september reste han bort till Alexandria och derifrån vidare till Konstantinopel. Ledsen att sålunda för andra gången se min plan för resan omintetgjord, tvekade jag hit och dit umder ramadan-fastan; bland annat tänkte jag bege mig till berget Sinai och se de ställen der Herren talade med Moses och der Israels barn vandrade fram i öknen. Under det jag redan gjorde anstalter och förberedelser för denna resa, föreslogs mig af min särdeles gynsamme vän doktor Prunner att företaga färden till öfra Egypten i sällskap med hans kollega från Alexandria doktor Schlederhaus, hvars bekantskap jag äfven personligen gjort i sistnämnda stad, samt en Österrikisk målare Sattler, hvilka båda nu voro här och gjorde sig färdiga till resan. Min gamla lust att komma dit upp vaknade åter, så mycket mer som jag nu råkade få det bästa ressällskap jag möjligen kunde önska, och dessutom blef befriad från alla bestyr, som rörde hushållningen under resan. Jag har således nu beslutit mig och är verkligen glad att hafva sluppit ur den villrådighet, hvari jag för någon tid befunnit mig. Den 29 oktober torde vi vara färdiga att embarquera och resan är beräknad till på det allrahögsta 3 månader. Ehuru nu detta, jemte underrättelsen om min oföränderliga välmåga i detta i alla afseenden af vår Herre så rikligen välsignade land, är hufvudanledningen till dessa rader, kan jag ej underlåta att i korthet lemna dig en beskrifning på den nu lyckligen slutade ramadan-fastan och den derpå följande, egentligen 3 dagars, men till 5 dagar förlängda, högtiden eller el'id elsoghaijar, som man vanligen kallar den. Ramadan börjades här efter den vanliga borgerliga räkningen den 14 september, d.v.s. den föregående dagen vid solens nedgång. Jag kom just den 13 på eftermiddagen hem från en några dagars färd till en liten, på sjelfva kanten af den stora öknen belägen stad Khanka, och fann gatorna alldeles ovanligt fulla med folk, såväl för fredagens skull, som isynnerhet för morgondagens börjande fasta. De suto rätt njutande af pipan, kaffet och det förtroliga glammet, vid åtankan af att i morgon var denna fröjd slut. Deras fasta, som du vet, består i att från morgonrodnaden till solens nedgång njuta ingenting; icke allenast mat, utan äfven vatten oeh tobak är förbjuden, med ett ord allt som kan njutas med de yttre sinnena eller på något sätt gifva keif, d.v.s. muntra, t.ex. att vid badning doppa sig i vatten; undantag härifrån, så vidt jag vet, gör blott att lukta på blommor. Snus är tillika med rökning förbjudet; likaså all beröring med qvinnor, äfven blott att smeka eller kyssa dem, med mera, som du allt kan läsa i hvilken fikh-bok som helst. I det långa kapitlet om ramadan afhandlas dess stora företräden framför andra månader, hvarpå följande profetens ord må tjena såsom ett exempel, bland de många jag har i en framför mig liggande fikh-bok: kal 'alaihi ssalato vasselam, paradiset (elganneh) utsmyckas år från år till den instundande ramadan, första aftonen af denna månad susar en vind fram under Herrens thron samt spelar i bladen på paradisets lustgårdar och i dess dubbeldörrar; horis med de blixtrande ögonen skåda härpå och utropa: o Herre gif oss till äkta den af dina tjenare, som fastar denna månad, att våra ögon må fröjda sig öfver honom och hans öfver oss; den som fastar, honom gifver Herren en blixtögad horis till äkta, i ett tält af en hvit urhålkad ädelsten, på hvarje tärna 70 prydnader, hvarje af olika färg, och 70 särskilda slag af väldofter, sittande på en kanapé af rödglimmande rubin, inlagd med agat och på 70 täcken fodrade med diamanter; detta för hvarje dag du fastar af ramadan, utom belöningen för dina goda handlingar. Dessa och dylika fröjder utlofvas åt den rättrogne fastaren. Icke under således om man vinnlägger sig om, att göra sig förtjent deraf och att man så högt uppskattar denna månad. Och ehuru jag tror, hvad så många Orientens beskrifvare säga, att de förnäma Turkarne och en stor del af så till sågandes "der neue islam" sätter sig öfver fastan i våra upplysta tider äfven här i österlanden, så vet jag och har nu sjelf varit ögonvittne till den stränghet, med hvilken de flesta Araberna här iakttaga den, samt den vördnad och aktning de i allmänhet bära för den. Ibland dem isynnerhet min shekh, som är en i allo särdeles aktningsvärd man, ej allenast såsom muslim, utan såsom menniska i allmänhet. Såsom jag redan i senaste brefvet underrättade dig om, bor jag nu, sedan vår hemkomst från Tanta, uti hans hus och det har varit mig till stor vinning uti alla afseenden, isynnerhet den att jag med honom fått genomlefva ramadan. Lefnadssättet under denna månad är såtillvida motsatt det under det öfriga året, att inan nu gör dagen till natt och natten till dag, uträttar sina göromål och sörjer för sin mage under natten, men vanligen sofver bort den långa, torra dagens tråkiga fasta eller åtminstone största delen af den. Alla divaner äro öppna om natten och här afhandlas nu alla mål, ty om dagen äro de slutna; lika är fallet med handelsbodarne. Morgonen, som annars är så liflig och rörlig här, är nu en dödsstill natt och solen går hela denna månad upp öfver sofvande. Först middagstiden, som vanligen är tyst och död, emedan man då tager sin siesta och sofver bort elkejale, börjar under ramadan staden att vakna. Arbetsfolket och de simplare krämarne vakna då upp, gå till sina gÖromål och öppna sina små bodar, men den mera välmående borgaren och bättre köpmannen beger sig ej ut förän mellan middagen och 'asr, d.v.s. omkring kl. 2 eller, som man säger, bein elhossatein. Vid 'asr ser man allt folk i full verksamhet, köpmännen i sina bodar, vanligen med en stor mängd af sina bekanta och vänner, som samla sig ut för att prata bort fastans tråk; jag tyckte mig i allmänhet finna att gatorna och bodarne under hela denna månad voro betydligt rörligare och lifligare än på andra tider. Men hvad jag saknade var förnöjdheten, som man vanligen ser på folkets ansigten här då de sitta sysslolösa och språka. Men hvarifrån skulle nu förnöjdheten komma, då de ej fingo njuta pipan och kaffet? I stället för pipan, som eljest nästan hvar man bär i sin hand, (med en egen, alldeles karakteristisk värdighet, med dess hufvud bildande ungefär en 60° vinkel mot marken) ser man nu nästan hvar och en släpa i sin hand en smal, än längre, än kortare rotting, hvilken liksom allt under ramadan fått ett eget namn. Man kallar den nemligen sava meh, och om personen som bär den säger man: fulan misik el sava meh, d.v.s. han fastar. De tyckas vara rätt snopna öfver detta utbyte af vapen, ty man ser dem gå trumpna och tvära, samt spotta omkring sig ungefär som nostras Tulindberg. Men detta sednare har en annan anledning; ty sväljer man ner spotten i mun, så har man brutit fastan och det åligger en kada, d.v.s. en annan dags fasta efter ramadan, I bodarne hör man gräl och krångel, deras glada blick och hjertligt lifliga: va'alaikum essalam äro nu kalla och liknöjda. Man säger att de äro mutejisin, d.v.s. korta om näsan. Det sämre folket ser man öfverallt råka i slagsmål, hvilket annars ej är särdeles vanligt, och de draga hvarandra nu rätt skoningslöst i shoshe eller den hårtutt de vanligen lemna qvar midt på hjessan, Hvad sjelfva lefnadsordningen beträffar och tiden att äta, är den ganska olika i olika hus. Jag vill beskrifva den korteligen, såsom vi brukade. Kort före solens nedgång stod aftonvarden färdig på vår bricka, ställd på ett litet bord. Piporna voro istoppade och shekhen bad mig komma ut, ty vi åto vanligen på fashan under bar himmel, ej inne i rummen. Han skyndade alltid med att allt skulle vara färdigt innan maghrib-adan, ty det är sunna efter profeten att skynda sig med att bryta fastan. Vi suto så 4 à 5 minuter vid det färdiga bordet och frestade våra ögon med att betrakta maten, utan att tordas röra den. Nu hördes 4 minuter efter solens nedgång adan från en aflägsen minaret, hvarvid vi, såsom här är brukligt, sade halfhögt för oss sjelfva: allahu aadsam, och jag grep först till snuset och tog 2 à 3 väldiga prisar samt genast derpå till ett stort glas sockervatten, som med bismilla och alhamdo lillah tömdes, derefter upprepades det vanliga hanijan med svaret hannakom ollah. Härefter åts ännu några af de nu just mognade härliga dadlarne, för att med sött riktigt bryta fastan. Nu kom den egentliga maten, bestående nästan uteslutande af grönsaker, hufvudsakligen melohijah och bamia. En för ramadan particulier rätt var kishk, bestående af hvetemjöl hopkokadt med en sorts förträfflig halfsur mjölk, ungefär sådan som vår gäsmjölk. Sedan dracks kaffe, röktes och pratades till närmare esha. Emedan jag här ställt mig så, att hvar och en af oss gör sin bön för sig, så har jag hela denna tid sluppit att göra den, emedan shekhen, som aldrig försummar någon af bönerna, alltid gör dem nere i sina rum. Vid esha eller genast derefter gick jag ut vanligen ensam, ty shekhen är för mycket äkta arab och österlänning för att idas vandra omkring med mig; han föredrog att mest hela natten sitta i en midt emot vår port belägen barberar-butik, en samlingsplats för hans vänner och grannar. Öfverallt hvar man nu gick fram om aftonen och natten, vid hvilken tid utom ramadan det vanligen är dödstystnad på alla gator, var nu fullt med folk, alla bodar öppna, alla skoflickare och andra professionister i fullt arbete i sina små butiker. Men jemförelsevis största trängseln var i de många caféna, af hvilka en otalig hop nya tillkommit enkom för ramadan. Här suto stora skaror af skäggubbar, ovanligt nytra sugande på pipan och sörplande på koppen, samt vexlade förtroliga ord eller suto med långa, förundrade ansigten och hörde på Abu Zeidi berättare. Det är förunderligt att betrakta åhörarne af en sådan sagoberättare. Ofta stannar armen halfkrökt med koppen i näfven, ofta pipan halfhöjd till munnen, af förundran öfver den underfulla sagan. Men dessa berättare äro ock mästare i sin konst, det går med en förundransvärd blandning af liflighet och lugn, hvilken måste hänföra äfven den, som ej kan tro och för sanning antaga dessa sagor. Emedan deras lokal är det prisade Maar umna eddynja, som folket stolt kallar det här, (ypperligare och bättre än hvilket intet land på jorden tros vara) väcka de så mycket större intresse hos folket. Nu under ramadan voro oändligt många nya berättare tillkomna. Utom dem roades folket i cafén af sångare eller läsare ur Siret Antar eller af en Arabisk konsert och andra vanliga nöjen. Det jag vanligen roade mig med, var att höra en gammal hvitskäggig sagoberättare, turvis med en zikr, som man höll i moskén af sultan Muaijad. Hit plägade jag ofta gå och sätta mig på trappan vid den shekh, som förestod och ledde zikren. Som jag första aftonen jag var der, vid min bortgång stack honom en piaster i handen för det kaffe, hvarmed han uppvaktat mig, såsom vanligt är vid dylika tillfällen, var jag särdeles välkommen den andra dagen. Nu ställde jag mig i ringen af de zikr-sjungande Bejomi-dervisherna, råmade med dem mitt allah fram ur det djupaste hål af min strupe, samt runkade i samma rythm med dem mitt hufvud; deri anfördes vi af en gammal shekh, som stod med oss i ringen och med sina händer, liksom en kapellmästare, angaf takten af de olika, ofta förändrade rythmerna, Till vårt råmiga tutti, eller hellre chör, sjöng en så kallad munshid sin lofsång öfver profeten, på sin i grunden enkla, men med finurliga passager och tremulationer utsmyckade ton. Det hela var vackert och högtidligt, och detta högtidliga dämpade min skrattlust vid tanken på min löjliga ställning. Väl var shekhens hand i afton, då jag vidrörde den utan att lemna i den någon slant, kallare än förut, men jag fick i det stället berömmet att vara en man af ahl illah och ahl ilkoran. Härmed roade jag mig ofta under ramadan. Det var nästan den enda zikr jag fann på här. Men ramadan är äfven häri olika den öfriga tiden af året, att man nu under natten föga sysselsätter sig med religiösa ceremonier. Om natten sörjer man för sina nöjen och tillfredsställande af sina kroppsliga behof, men dagen eller en större del af den tillbringar man i moskéer med bön. Så samlades ungefär en stund före 'asr stora hopar, isynnerhet Turkar och skaror af vallfärdare, som tillbragte ramadan här (rammado), till Hassanein moskén, gjorde här sin middagsbön och 'asr-bön samt tillbragte den öfriga tiden närmare maghrib med att höra på en Turkisk föreläsare, som på detta språk föredrog Tefsir öfver åtskilliga Koran surer, eller på en annan Turk, som föresjöng Koran, eller på någon af de Arabiska föreläsarne, eller ock med att betrakta böcker som bokmånglarne utbredde till salu. Det var roligt att se huru de äkta Arabiska i mjugg skrattade åt de Turkiska shekhernas tunga och tjocka uttal i Arabiskan. Det ar ock nästan omöjligt för en Turk att få ett rent uttal i detta språk. Jag vandrade några gånger omkring här i Hassanein i den stora trängseln, men fann just ingenting som roade mig. Jag begagnade vanligen mina dagar under ramadan med att göra små ridter ut till berget Mokattam eller såsom det här uteslutande kallas Gujushi. Dels på höjden, dels i sluttningen af detta förunderliga, på såväl naturliga, som af menniskohand gjorda grottor så rika berg, och på ökneslätten derunder, står en otalig mängd af fordna herrskares och helgons grafvar, vanligen ombyggda af en liten moské eller mosalla, bland andra äfven en lång rad af Mameluck herrskarnes vackra mausoléer, bildande liksom en stad af grafvar, ännu i sitt förfall vittnande om den ursprungliga stora anda som lefvat i dem och deras tid. Ungefär 5 à 6 äro ännu välbehållna, de öfriga förfallna och begagnas till stor del till kamelstall för de karavaner, som dagligen gå af och an till Suez och Syrien. Nära intill dem i samma sträckning är äfven den såkallade Karafeh elmugavirin, der för lärdom och helig vandel berömda shekhers grafvar stå från aflägsnare och nyare tider. Till denna trakt och isynnerhet till det härliga berget, ställde jag under ramadan särdeles ofta mina färder. Mina åsnedrifvare, som i sin fasta ej voro särdeles belåtna med att springa efter sin åsna i öknens solbadd, ropade som oftast till sin och min tröst: shej lillah ja ramadan, och då jag sprang upp på bergtopparne samt i grottorna, der det rädda folket tror finnas blott 'afarit och Beduinröfvare, tog man mig ofta för en Vali, stående omedelbarligen under allahs skydd. Hos dessa forntidens sultaner och heliga män gjorde jag min zijaret och läste i deras kubbor invid sjelfva maksoran fathe eller tilläfventyrs någon annan sura. Afven besökte jag inne i staden åtskilliga gamla moskéer, som jag förr ej besett, hufvudsakligen den äldsta invid gamla Kahira byggda moskén af 'Amru, Egyptens första muslimeröfrare; en annan näst denna bland de äldsta af Tailon, jemte andra, äfven den utomordentligt praktfulla moské, som nuvarande pashan håller på att bygga invid sitt citadell på ruinerna af Selaheddins gamla palats, hvaraf ännu väldiga granitpelare äro qvar. Denna nya moské blir invändigt beklädd med den vackraste, ofta mångbrokiga porfyr från det närbelägna berget, slipad och faponerad på det vackraste. Det enkla och just genom sin enkelhet storartade, som ligger i islams första byggnader här, saknas dock i denna moské, och allt det arbete, all den konst, med hvilken man sökt ersätta den ursprungliga stora andan, är i jemförelse med den ringa. Detta var min sysselsättning om dagarne under ramadan, om nätterna vandrade jag omkring till några timmar före fastans början. I stället för den vanliga midnattssången, som man hör från minareterna, eller den så kallade Ula, hörde man nu vid samma tid en adan kallad elabrar, bestående af 5-9 versen af Suran Insan, hvilka korta verser framsjöngos långsamt från de hela natten illuminerade minaret-gallerierna. Ungefär 2 timmar härefter hörde man en annan adan, bestående af den vanliga fredags-selam öfver profeten. En timma härefter ungefär hördes ett långt upprepadt Irfa'o, d.v.s. tagen bort maten, och derefter adan till _fagr_bön. Denna adan kallas adan esshurb, emedan hvar och en som ännu ej druckit sitt lystmäte påmintes härigenom att släcka sin törst, så länge det ännu var tillåtet, ty ungefär 20 minuter derefter börjades fastan. Min shekh och jag gjorde vanligen vårt nattmål, kalladt suhur, vid selam. Det andra målet vid maghrib kallas frukost, fotor. Vid midnatt redan börjar en man, kallad musahhir, gå omkring med en liten såkallad tar, ett litet skinnbespändt instrument i form af en tambour de basque, men utan klockor och slaget med en liten sticka. Till detta accompagnement sjöng han alldeles monotont böner och önskningar till invånarne i hvarje hus af hans distrikt, nämnande hvar och en vid namn och tilläggande dem allehanda vackra epiteter, isynnerhet fruarne i husen, som han kallade de gömda ädelstenarne. Han stannade vid porten af hvarje hus, jemte en liten gosse som bar hans lampa, och hans sång räckte 5 à 10 minuter. I slutet af ramadan fick han sedan sin drickspenning eller hellre sin årslön, ty hans embete var nu slut till nästa ramadan. För öfrigt hade man allehanda nya saker nu enkom för ramadan, hvilka alla hade sina namn häraf eller af något hörande dertill. Så gingo hela natten om gossar och bjödo ut en sorts med smör bakadt bröd, som vanligen och i den vanliga formen kallas helt simpelt kahk; nu hade de en litet förändrad form och kallades sohaijar, med de nätta Kairoboernas stora böjelse att forma nätta diminutivord. Äfven helsningarne och de vanliga komplimenterna voro nu nyancerade, i stället för vahashtinna och dylikt hörde man nu: ramadan karim, med svaret: ma hadish akram min allah, samt de nu redan från den följande festen anticiperade, såsom: ta'eish liamthalo, eller: allah ja'od 'alaikom va intom bikheir &c. Hvad nu särskildt mig beträffar och min fasta, så fastade jag blott den första dagen för att se huru svårt det skulle vara, och jag kan ej neka att, ehuru jag sof bort en stor del af dagen, den dock blef mig ganska lång och fastan på snus hufvudsakligen svår och tung. Hvad måste den då ej vara för arbetsfolket, som måste arbeta större delen af dagen, ofta i plågande solbadd, utan att få smaka en droppa vatten. De öfriga 29 dagarne af denna månad gjorde jag mig inga scrupler af att snusa och dricka vatten, ehuru jag naturligtvis gjorde det så att ingen muslim såg det. Hvad maten beträffar förtärde jag på hela dagen vanligen ingenting, hade ock föga behof deraf, i anseende till det dugtiga nattmål suhur, som vi gjorde omkring kl. 3 eller 4 på morgonen. Men som jag oftast tillbragte hela eftermiddagen på färder till bergen och utom staden, hände det ofta att jag ingen dryck vatten fick och blott sällan kunde stjäla mig till en pris snus. Så hände det ofta att jag i sjelfva verket fastade, utan att dock någonsin, såsom det tillkomme mig i min föregifna Hanafi sekt, yttra nijet hvarje afton till följande dagens fasta. Det var vanligt uti de flesta något bättre hus, att under hela denna månad ha 2 eller flere fokaha, som hvarje natt gjorde en khatme, d.v.s. läsning af hela Koran. Detta är icke allenast en religiös handling, utan äfven det hufvndsakligaste nöjet hvarpå folket här bjuder hvarann, ungefär såsom hos oss en musiksoirée. Min shekh önskade att äfven vi skulle göra så; men emedan jag alltid ledsnat ut att höra en sådan khatme och blott en kort stund funnit nöje vid den, samt dessutom ville använda mina nätter till att drifva omkring bland folket, så kunde jag ej gå in derpå. Deremot gjorde jag nu i mina rum den 27 natten af ramadan, den så högt respecterade leilet elkadr, en khatme. Trenne de bästa Kairos fokaha läste och sjöngo for oss jemte ett litet sällskap af vänner kitab allah il'aziz, samt till godt slut fathe för Sid Vali effendi. Desse fokaha voro högst roliga och qvicka män, 2 af dem blinda, liknande mycket våra musici äfven i den goda appetit de hade, sedan de slutat sitt föredrag. Den följande aftonen gick jag med min shekh i den invid vårt hus belägna moskén Ghamri, och gjorde med församlingen den under hela ramadan öfliga teravih bönen, hvilken jag såväl som min shekh hittills försummat under hela månaden. Denna bön består af 20 knäböjningar med 10 särskilda selam helsningar och således äfven 10 särskilda nijet. Efter den läses ännu vitr bönen, som dock hos Maliki och Shafi sekterna är olika den hos Hanafi. Det var ej utan att de många knäböjningarne, alla tillsammans med esha bönen utgörande 27, tröttade mina jemförelsevis styfva knän; men jag ville dock och måste göra dem, för att se huru det gick till in praxi. Söndagen den 13 oktober voro ramadans 30 dagar till slut fastade; om man ej annars visste det, hörde man det af barnen, som sprungo omkring på gatorna, skreko och sjöngo bukra l'id narbah va nzid, jemte andra rim, som deras sinne och rika språk ingåfvo dem. Det är ett oföränderligt bruk här, att hvar och en skall vara nyklädd på denna fest, eller åtminstone bära något nytt i sin klädsel. De sista dagarne af ramadan såg man derföre en ovanlig rörelse och liflighet på gatorna, isynnerhet på de betydligare handelsplatserna och torgen. hvar och en skulle köpa sig något, ehuru priserna nu naturligtvis voro betydligt förhöjda. Måndagsmorgonen kom min shekh upp till mig, klädd alldeles ny från topp till tå. Vi togo hvarandra i händerna och upprepade de vanliga gratulationerna: kulli sana, eller 'am va inta tajib, allah abkakom limithlo &c. Vi skyndade oss för att hinna till moskén och med församlingen göra våra 2 knäböjningar, högtidsbönen, och höra khotbe; men jag hann ej i rätt tid dit och fick ej öfvervara den. Kaffet, som vi eljest dricka uppe hos mig, dracks nu nere i porten med öppen port. Snart kommo våra vänner från granskapet, vexlade med oss handslag och gratulationer samt drucko kaffe. Vi suto här kanske omkring 2 timmar, allt emottagande gratulanter. Jag var dock alltför nyfiken att se verlden ute, för att längre sitta stilla. Jag gick så ut och vandrade omkring i staden. Allt såg nu särdeles festligt ut. Alla bodar voro slutna, gatorna rensopade och putsade, men isynnerhet allt folk utstyrdt i nya kläder eller åtminstone snyggt och rent. Mest roade mig barnen, som svängde sig åt alla håll och mönstrade än sina nya röda skor, än sin nya tarbosh, än bredde ut sin nya koftan, för att se om den satt väl. Flickorna äfvensom hustrurna hade ny henna på sina fingrar och ny kohl på sina ögonbryn, bredde ut sina nya slöjor och vredo på sina granna, men förargliga ansigtsslöjor, säkert lika förargade som vi att nödgas bära dem, samt gömma undan sina behag för sitt harim-fängelse.

Men jag måste spara fortsättningen, jemte beskrifningen på den nog besynnerliga processionen med Kisveh till Hassanein moskén, till en annan gång. Jag kommer just nu från Bolak, dit jag fört mina saker om bord; i morgon före solen skola vi embarquera i gamla Kairo. Så torde väl nu den så ofta planerade och så efterlängtade resan till öfra Egypten komma att gå för sig, i ett högst eget, besynnerligt sällskap. Tänk dig en Tysk doktor, anställd i pashans tjenst vid hospitalet i Alexandria, hvilken med allt sitt läkareskap är något sjuklig, såväl till sinne som till kropp; en målare från Wien, hvilken såsom äkta Tysk synes vara en flitig penselgnidare, utan att vara någon stor genius; men tredje mannen är min Arabiska shekh, som följer med för att med mig fortsätta våra studier och dessutom plugga litet modern Arabiska i doktorn; till fjerde man en — kalla mitt lilla och underliga jag hvad du vill; tolf Arabiska båtsmän samt några passagerare, dem vi lemna fri passage, bland andra en Maltesare, den store och vidtfrejdade hieroglyf-läsaren prof. Lepsii tolk.

För Bonsdorff följande: samlingen af Nilens fiskar är nu färdig, 40 species, så när som på några, hvilka ej kunna fås förän litet längre fram på vintern; en samling af Egyptens foglar, utgörande 80 species, torde jag ha färdig inom en månad; qvadrupederna äro svåra, så när som på en såkallad Faraosråtta, har jag ännu föga af sådana, torde dock framdeles kunna få en hyena, gazell, shakal, jemte åtskilligt annat. Möjligen torde jag komma öfver något i öfra Egypten. Bokaffären: jag har några ypperliga manuscripter, bland andra Sojoti, Gulistan med Arabisk kommentar, ett ännu vackrare msc. af Bostan med Turkisk kommentar och randglossor, ett Persiskt-Turkiskt lexikon, en geografi af Ibn el vardi &c. Jag spekulerar på Hagi Khalifas ypperliga verk i Arabiska litteratur historien, men 2000 piaster tyckes mig nog mycket för mina små tillgångar. Jag har nu funnit en bokshekh, som har goda saker men är dyr. Jag har leinnat honom en förteckning på äskade böcker och så snart jag kommer tillbaka torde jag på tillbörligt sätt med lätthet få slut på de återstående omkring 2000 piasterna af det lilla anslaget.

Och nu farväl, måtte julen och nyåret komma öfver dig, de dina och oss alla, glada, friska och nöjda i de olika, vidt aflägsna trakter af verlden der vi befinna oss. Om du ännu ej skrifvit mig svar på mitt sista bref, och äfven om du skrifvit, skrif mig ännu ett vid dettas ankomst; det träffar mig antingen i Kairo, som jag nu ej torde kunna lemna förän i februari, eller i Gidde. Se till att du lagar så, att jag kan rätt tillbringa och få slut på året 1846 i Arabien. Jag kan ej uppgifva tanken på att stanna längre tid i Orienten, sedan jag nu i mitt tycke ganska väl preparerat mig. På mitt utseende och äkta Arabiska skägg taga numera alla menniskor mig för en Oriental och muslim; jag har på senare tider märkt att föga dertill fattas äfven uti mitt språk, isynnerhet i uttalet. Haf godheten gå till min mor och syster, lemna dem underrättelser om mig och tacka dem för deras sista bref. Helsa äfven mina vänner, som till äfventyrs fråga efter mig, vasselam!

VI. Afdelningen.

Resa till öfra Egypten och Nubien. 1844.

Dagbok, Okt. 31.

I anledning af den underrättelse jag i går afton fått af Pruner, att jag nemligen skulle ha bref på posten, begaf jag mig vid solens uppgång dit. Posten var ännu ej öppnad, utan jag satte mig i en liten bod derinvid att språka med en Italiensk skräddare, som talade litet Franska. Han var antingen af naturen, eller emedan han stigit för bittida upp, något sömnig och dåsig. Han sade sig vara hemma från Algier och förundrade sig öfver min kostym samt mitt Arabiserade väsende, ty han höll mig först för en ibn elbalad. Slutligen kommo postens tjenstemän. De genomsökte alla bref och stannade blott vid ett, frågande om jag vore Armenier. Till slut befanns att jag intet bref hade, såsom jag ock förutsett, emedan alla mina bref komma genom konsulatet. Sedan jag kommit hem, packade vi våra få qvarblifna saker på den medhafda åsnan och gåfvo oss på väg till Gamla Kairo. Vår bark låg vid fum elkhalig, jag kände igen den på dess flagga från långt håll, och stannade med min åsna derinvid. Shekhen, som hade en särdeles dålig och lat åsna samt en ännu sämre åsnedrifvare, red förbi utan att bli mig varse då jag stannade. Då jag gått om bord och slutligen saknade honom, förmodade jag hvad äfven fallet var, att han ridit förbi. Jag satt således upp igen och begaf mig ner åt Gamla Kairo till, då jag på vägen hann honom och vände om till kanalmynningen. Under tiden hade äfven våra två reskamrater kommit om bord; medan de sysslade med att packa in och ordna vår provision samt andra saker, gick shekhen och jag upp i cafét, under hvilket vi lågo, drucko kaffe, togo oss två kahk, några rattikor och litet dukka samt åto frukost. Vi fingo ännu länge vänta på vår betjent, Mohammad, som blifvit uppskickad för att köpa höns; slutligen kom han dock och vi voro färdiga att lägga ut. Då vi voro flott och gingo för god vind mellan Roda och fasta landet, sysselsatte shekhen och jag oss med att ordna vår lilla, men särdeles nätta khazne, som nu skulle bli vår gemensamma boning för 2 à 3 månader. Sedan såväl vi, som våra reskamrater i mak'ad voro ordnade så godt sig göra lät, rustades till mat omkring kl. 3. Måltiden gick till fullkomligen på Europeiskt sätt med knif och gaffel. Shekhen var mindre förlägen än man kunnat tro, han använde liksom jag dels knifven och gaffeln, dels hufvudsakligen fingrarne. I allmänhet stodo vi ännu denna första dag alla på en något beträngd och litet främmande fot med honom, men det ger sig väl snart; öfverhufvud tror jag att vårt, så olika till nation och syften sammansatta sällskap, skall komma att passa väl tillsammans. Vi gingo allt för god och ifriskande vind framåt, med det väldiga berget Torra till venster, der man ser underliga formationer och grottor, liknande hus med portar och brolika hvalf. På högra sidan väldiga skogar och lundar af palmer, sådana jag ej sett i lägre Egypten. Öfver dem höjde Gizeh och Sakkara pyramiderna sina väldiga toppar. På venstra sidan strök berget närmare stranden, mellan det och floden var föga odlad jord, blott sand och berg. På den motsatta högra sidan gingo bergen på stort afstånd från floden, emellan dem voro palmlundar och odlad jord öfverallt. Vi passerade Bessatin på venstra sidan, höllo an i byn Torra, der en artilleri-skola finnes med vacker trädgårdsanläggning. Här hade doktor Schlederhaus att aflägga en visit hos föreståndaren, en Italienare, hvilken förut hade varit anställd här såsom läkare. Han dröjde nog länge hos föreståndaren och kom slutligen ner åtföljd af denne samt 3 à 4 Turkar. För att undvika frågor och deras sällskap, låtsade jag sofva samt kom ej alls ut från vår khazne. De suto här en stund, drucko vin och kaffe, samt begåfvo sig så bort. Vi lade åter ut och gingo med god fart fram ända till solens nedgång, då vi togo land under en liten by Halavan. Vinden blåste ännu god, liksom under hela natten; men vi, isynnerhet doktorn, ansågo oss skyldiga att vänta litet och afvakta d:r Lepsii tolk, hvilken vi erbjudit att få följa med oss till Assuan och redan fört en stor del af sina saker om bord i går, men i dag ej hunnit om bord för krångel i tullen. Vi åto en lätt qvällsvard af thé, mjölk, smör och ost a l'Anglaise. Doktorn, hvilken såsom en äkta Tysk vill profitera af allt, föreslog att vi skulle tala Engelska i stället för Tyska, emedan vi alla tre litet förstodo detta språk. Vi började således dermed och till min ledsnad fann jag att mina kamrater ej voro mäktigare språket än jag. Deri, liksom öfverhufvud i vårt samtal, kan shekhen ej deltaga, utan sitter derunder litet flat och ledsnande, men hvad är att göra? Jag sof min natt ypperligt, liksom alltid om bord på ett fartyg, äfven då Nilhafvets vågor plaskade om sidorna på vår lilla bark.

Nov. 1.

Lade ut vid soluppgången och gingo för god vind. Stränderna voro enahanda, blott att bergen nu började draga sig längre från stränderna, dalen sålunda vidga sig och gifva rum för vidsträcktare odlingar. Man såg öfverallt underliga bergsformationer, än höjande sig i pyramidaliska spetsar, än sträckande sig i långa väggar. Sakkara pyramiderna syntes hela dagen, äfven högre upp en nedramlad. Nilen var bred och väldig, tycktes ofta vexa ihop med det släta landet till ett verkligt haf, utan synlig gräns framför oss. Sällskapet om bord är trefligt; äfven sjöfolket, som roar sig med zummaran och tarabukkan, till hvilken musik, accompagnerad af de andras handklappningar, den qvickaste ibland dem dansar. Vi passerade åtskilliga små usla byar och seglade hela natten för god och ganska frisk vind.

Nov. 2. Hunno om morgonen kort efter solens uppgång till Beni Suef, en betydligare stad. Vi gingo här upp, följda af en bland skeppsfolket. Jag skiljde mig dock snart från det öfriga sällskapet och vandrade ensam omkring, dels inom, dels utom staden, der liksom stora sophögar lågo. Här var en temmeligen stor sok, der de vanligaste förnödenheter tycktes finnas till salu. Schlederhaus gjorde visit hos en här anställd Europeisk läkare, en Italienare, och hemtade honom sedan med sig om bord, der han drack kaffe. Sedan lade vi genast ut och gingo hela dagen för god vind. Vid solnedgången togo vi land en stund nedanför en by Fashne, som dock ligger ett godt stycke upp från stranden. Dit gick Sattler med Mohammad för att hemta mjölk, men de fingo intet. Jag gick upp och spatserade på stranden, der mycket folk fanns från de många här liggande båtarne. Dels kokade de sin qvällsvard, dels förtärde de den, dels suto de i den ljufva, milda aftonluften språkande; bland dem gingo gummor omkring och skreko: 'eish ja olad el 'eish. Sedan vi förtärt vårt aftonthé, begåfvo vi oss åter ut och seglade större delen af natten. Min shekh vakade särdeles länge, jag tror till midnatten. När vi vaknade om morgonen lågo vi vid land, der de gjort fast om natten.

Nov. 3.

Vinden började småningom sakta sig och blåsa ut, vi seglade dock mest hela dagen. Spatserade en stund på stranden medan folket framdrog barken med liban, och sköt åtskilligt. Dagen var särdeles vacker, folket om bord mycket muntert, skämtande och musicerande med sin skrällande tarabukka och zummara. Deras skämt och lek går mycket, nästan mest ut på penningar. Man ger här sina barn penningar till leksaker och skämtar med dem om kirshen. Om bord finnes en ung vacker man, som är anföraren för skämtet och leken; han satte sig på ryggen af en annan, som föreställde åsna, och sedan han slutat sin ridt och sitt skämt samt stigit ner, fordrade man af honom lega for åsnan, han åter hänvisade de pockande fordrarena till de kristna herrarne. Så gick allt ut på att narra sig till en bakhshish af desse, hvarom skämtet och samtalet räckte i timmotal.

Nov. 4.

Var fallkomlig vindstilla hela dagen. Vi spatserade mest hela dagen på land, medan folket framsläpade barken med liban. Jag sköt åtskilligt, isynnerhet en stor mängd vilda dufvor, så att vi till qvällen hade en ypperlig stek af dem. Vi vandrade förbi vidsträckta, nästan oöfverskådliga fält af durra, som stod i den härligaste grönska med sina tunga, lutande hufvuden. Språkade med flere Fellaher, som tycktes vara godt och beskedligt folk. Dagen var utomordentligt vacker, men ganska het. Togo om natten i land nedanför en by Kolossa, som ligger på sjelfva flodstranden. Vid aftonthéet råkade i diskussion med mina reskamrater om åtskilliga ämnen, hvarvid jag ej kunde hålla mig från att förargas öfver deras Tyska, materialistiska åsigter öfver verlden. Hvad som under våra spatserfärder på land förundrade mig, var att menniskorna, helsade af Schlederhaus Frankiskt klädda betjent och den andra Maltesaren med: 'alaikum esselam, i allmänhet svarade med det vanliga svaret, ehuru jag hörde några skratta och gäckas öfver den oriktiga helsningen. Det tyckes egentligen vara blott i Kairo man är så nogräknad och nidsk med Selam-helsningen.

Nov. 5.

Lugnt, platt vindstilla hela dagen, så att vi ej kommo särdeles långt framåt; folket drog liban hela dagen, men strömmen var särdeles stark. När vi middagstiden passerade ett Kopt-kloster, beläget på ett berg invid venstra stranden, kom till oss en munk derifrån simmande öfver floden och tiggde. Han, liksom allt folk här, var mycket ifrig i sitt tiggeri, fick också något af oss. Först om aftonen, då vi drucko vårt thé, blåste upp en liten vind, som om natten förde oss till en guvernements stad Minje. Om dagen var jag litet i gräl med Schlederhaus, som pockade på raisen och vårt folk för det han tyckte det gick för dåligt framåt. Men han, såväl som min andra reskamrat, förstår sig föga på sjöväsende. För öfrigt stark och mattande hetta.

Nov. 6.

Dröjde en stund under Minje, väntande på betjenten, som gått upp för att skaffa kött, men fick ingenting. Härunder gick jag litet upp, men hann ej se någonting af staden, som tycktes vara fullkomligen lik sina systrar, med undantag af några hvitlimmade hus och några trädgårdar. Satt en liten stund i ett vid stranden beläget café. Sådana tyckas finnas här till stort tal och nästan uteslutande hållas af Turkar, Vi hade här solat något, så att solen hunnit högt upp föran vi lade ut i tjock, liksom i regndroppar fallande dimma och dagg. Vinden var svag och ostadig hela dagen, så att vi ömsom seglade, ömsom drogo liban. Härvid förargade sig Schlederhaus öfver de dragandes lättja och slog en. Deraf uppkom stort oväsende, folket pockade på att fara tillbaka. Ehuru Schlederhaus i allmänhet ej betedde sig på rätta sättet med folket, gick dock allt fredligt förbi utan vidare. Seglade vid middagen förbi qvarlefvor af en stor, vidsträckt, på en ökenstrand af floden anlaggd, nu alldeles förstörd stad. Längre fram passerade bergen vid Beni Hassan med sina kungagrafvar. Emedan vi skynda att först komma uppför floden, gjorde vi nu intet uppehåll här. Liksom alla dessa dagar var aftonen ljuf och härlig, samt besättningen munter med sin sång, vid det den i aftonlugnan framsköt barken med stänger.

Nov. 7.

Gingo mest hela dagen för god vind en betydlig sträcka förbi Melavi. Jag låg mest hela dagen inne och läste den särdeles intressanta Gliddon öfver hieroglyferna och deremellan Egyptens historia under Araberna. Derunder förargade jag mig öfver deras oftast orättvisa välde och den vanhelgd de föröfvade på Egyptens gamla, heliga jord. Jemförda med dess gamla invånare, huru uselt folk äro ej Araberna? Men hämnden kräfves nu ut af dem, de förtjena väl det förtryck de nu lida af Turkarne samt dermed följande uselhet. Turkarne skola väl ock snart få sitt rättmätiga straff för sitt öfvermod och sin usurpation af så mycken klassisk jord. Om aftonen då folket framsköt barken med medari, föll en sådan i vattnet; då kastade sig genast en man i vattnet för att hemta upp den och efter honom en annan med liban. Den förre fördes dock af strömmen så fort, att den sednare ej hann honom, utan måste simma till landet som var aflägset. Deraf mycket skrik och mycken oro.

Nov. 8.

Seglade sakta framåt och halade liban. Jag vandrade med min bössa mest hela förmiddagen genom en stor och vidsträckt palmlund, i hvilken låg en temmeligen stor, långsträckt stad Kosseir. Jag sköt en tillräcklig mängd vilddufvor för att vara oss nog till qvällsvard, men emedan shekhen, som äfven var uppe på land, sett att jag ej slagtade dem, ehuru jag träffade dem ännu halflefvande, åt han ej af steken. En stund före maghrib hunno vi fram till Manfalut. Här hörde vår rais berättas, att för några dagar sedan en bark blifvit öfverfallen och plundrad, hvarföre han vägrade att gå vidare. Jemte några andra gick han upp i land för att, såsom vi hade önskat, hemta åt oss 2 ghafir eller väktare; men i det stället hemtade han oss 10. Jag steg upp på den särdeles branta strandbrädden, på hvilken staden ligger; råkade der i samtal med mycket folk, som samlade sig omkring mig. Man berättade att i staden fanns 13 moskéer, och utom dem hade 15 blifvit sänkta i hafvet. Hvarje år, äfven detta innevarande, hade nemligen floden vid sitt flöde undanätit jorden från nedre delen af staden och sålunda förorsakat dess nedstörtande. Ehuru man troligen tog till i vexten, syntes dock äfven härifrån att staden var stor och ansenlig, ehuru såsom vanligt byggd af lera och jord. Jag språkade länge med åtskilliga, men isynnerhet med en gammal gubbe. Man tog mig först för en Frang, emedan jag reser med Franger, men då jag började tala om Koran och citera ställen ur den, ansåg man mig för en ahl illah och Koran. Jag roade mig särdeles med gubben och fann honom högst treflig. Han berättade att den nu under staden liggande delen af floden, som med den andra armen bildade en ganska stor ö, förut varit land och burit den nu förstörda delen af staden. En annan gubbe berättade att floden vid sitt flöde detta år för honom borttagit och störtat ett alldeles nytt hus.

Nov. 9.

Seglade smått och hunno utan äfventyr i sakta mak fram till Sujut vid 'asr. Sjelfva staden ligger ungefär 1/4 timmas väg upp från stranden; nedanfÖre vid floden ligga två förstäder, den ena Hammara, den andra Nasile. Jag tog en bland de många vid stranden färdigstående åsnorna och begaf mig ännu upp till staden, ehuru det var något sent. Åsnedrifvarepojkarne voro här fullkomligen lika de i Masr och slogos med hvarandra om att få mig hvar på sin åsna. På den lilla stund som var öfrig af dagen, hann jag just ej vandra omkring i staden, men gick dock genom större delen af den stora sok och köpte af de berömda Sujut-piporna. Min åsnedrifvare, en ung gosse, var bögst treflig och behagade mig särdeles. Sedan jag kommit om bord och druckit thé, spatserade jag ännu länge omkring på stranden. Här äro många cafén, kockar och kokhus, det var rörelse och lif här liksom i alla hamnar, så liten denna än var i jemförelse med våra. Jag fann dock nöje i att spatsera här omkring och blef länge vaken. Sedan jag slutligen gått om bord, förmådde jag vår skeppspajazzo att berätta för mig en saga, det han ock gjorde med den här vanliga berättare-talangen.

Nov. 10.

Bittida om morgonen kom hit en ung man, Italienare, som jemte sin far är här bosatt för handelsspekulationer på hvete, samt från Alexandria var bekant med Schlederhaus. Shekhen fann sig så generad deraf, att han ej fann sig vid att gå ut och dricka kaffe med de öfriga. Sedan kaffet var förtärdt, begåfvo de sig alla upp till staden, och kort derpå äfven jag. Gjorde först några turer i staden med min trefliga åsnedrifvare från i går, begaf mig sedan med honom uppåt det väldiga berg, som ligger ofvanom staden. Här hann jag upp mina reskamrater och steg med dem upp. Nedanför de första grufgrottorna funnos hela lager af mumie-trasor, stycken och allehanda lemmar, dels af menniskor, dels af djur, omvecklade med ännu väl sammanhängande linnetrasor. De lågo inne i sanden och gruset, samt bildade med det ett fullkomligt lager, i hvars utkant de balsamerade benen och slarfvorna hängde fram. Vi gingo in i det första hvalfvet, hvars dörröppning ännu är väl bibehållen, med hieroglyfer och väldiga konungafigurer inhuggna i den. I taket syntes ännu spår af målningar och zirater i stjernor eller andra grannlåter. Inne syntes äfven qvarlefvor af 4 stora pelare, som troligen varit huggna ifrån taket ner till golfvet. Der inne var allt fullt med grus. Stora brunnar och grafvar gingo djupt ner in i bergets grund. Vi kastade stenar dit och dömde till deras djup af den tid de behöfde att falla ner. Sådana hvalf funnos här flera, jag tror vi gingo in i 4 äö. De voro afdelade i flera hvalf eller rum, med rundtomkring väggarne gående nischer, i hvilka de nu utkastade mumierna ursprungligen varit uppstaplade. För öfrigt syntes öfverallt i bergets hela sträckning, åt alla håll, större och mindre grottor eller hålor, till en del sådana jag sett i Kairo. Berget var, liksom bergen öfverallt här, ett kalkberg. Det tyckes vara löst och lätt förvittrande, ty man såg huru det hade förvittrat dels till stoft, dels till grof sand, och stenstycken från höjderna hade ramlat nedåt. På en topp hade det löst sig i stora kullerstenar, hvilkas runda ryggar af solen blifvit brynta och gåfvo en högst besynnerlig anblick. Härifrån hade man en härlig utsigt till venster öfver en ofantligt vidsträckt ökenslätt, begränsad på ena sidan af de gula ökne-sandbcrgen, på den andra af ett smalt grönt bälte mellan öknen och Nilen, hvilket man tydligen såg vara vunnet från öknen genom menniskohands flit. Närmast under mig på den stora ökneslätten syntes en stor begrafningsplats, snyggare och vackrare än jag förr sett här, äfven något i annan smak än dem man ser i Kairo och nedra Egypten. Då jag vid nedstigandet red igenom den, hade jag tillfälle att se den närmare. I stället för att den murade grafven vanligen ger rum blott för en, voro här flere murade tillsammans, sålunda bildande ett större hvalf; men hvar och en särskild af de der begråtna hade öfver sig en uppmurad grannlåt. De flesta hade en gård och derifrån gingo små trappor ned i sjelfva grafvarne. Alla voro hvitlimmade, det syntes att man användt all omsorg på dem, mycket mer än i Kairo är vanligt. Ett stort antal sebiler funnos här äfven. Det tycktes mig att folket i Sujut, liksom troligen ännu mer högre upp, häri tagit exempel af de gamla Egyptierna, medan de i Kairo, såsom i Egypten hufvudsätet för Islams läror och lärdom, blifvit hindrade ifrån att följa de gamla Egyptierna i spåren, så vida dessas religion och sedvanor måste anses för kufr af hvarje s.k. bildad muslim. Detta syntes ännu mera af de målningar, med hvilka man här velat utsira sina grafvar. I stället för att pryda, kan man med fullt skäl säga att målningarne vanställa de snyggt hvitlimmade väggarne; ty de äro i yttersta grad klumpiga och bjärt brokiga, utan tanke och mening. Men tanken pä målning ligger ej i Islam, utan denne är tvärtom emot sådant; hvarföre jag anser denna sed, liksom inånga andra, vara af Egyptens muslimfolk lånad från dess gamla hädangångna slägter, hvilka här öfverallt qvarlemnat minnen af sin fordna storhet och öfverlägsenhet. Denna begrafningsplats var i allmänhet särdeles snygg och vacker. Ett stycke ifrån den, längre ut på ökenslätten, låg en annan, som det tycktes, för fattigare folk som ej hade råd att bygga stora grafvar; ännu längre bort en aflägsen plats för de kristna. Min gosse, som höll mig för muslim, antydde med synbar stolthet att de kristnas begrafningsplats var så långt aflägsen. Här och der, dels i öknen, dels på bergen, syntes kubbor för Arabiska shekher och helgon. Af den vidsträckta, härliga utsigten fröjdade mig dock mest det nästan oöfverskådliga åkerfältet, nu klädt i den vackraste gröna färg, ungefär såsom hos oss åkrarne i sin första vårbrådd. Så långt jag åt denna sida kunde se, syntes gröna fält på alla sidor, omslingrade af Nilen och ifrån den ledda kanaler, bland hvilka den, som i åtskilliga armar ledes omkring staden, isynnerhet är stor och för bashan förtjenstfull. Under hans tid hafva äfven de många vackra trädgårdar, som nu synas här, först tillkommit; bland dem flera i sjelfva öknens sand, fruktbar gjord af flodens vatten. Af dem kan man rätt se, huru oändliga åkerfält man ännu vidare kunde tillkämpa sig från öknen. Midtpå denna stora slätt, emellan det gula och det gröna, höjde sig den jordbruna staden med sina 13 minareter. Sedan jag här en stund skådat omkring mig och insupit den friska vinden, som blåste här uppe och för hvilken den pjåkiga doktorn tillstoppade sin mun med näsduken, steg jag ner och träffade på en räf, som luffade här omkring. Nedkommen i staden, der det i dag var marknadsdag, jom essok, vandrade jag der omkring, isynnerhet på sok, samt begaf mig sedan i badstuga och tog mig ett särdeles präktigt bad. Jag dröjde der temmeligen länge och dref ytterligare omkring, till dess nyckeln till min bössa, som jag beställt, blifvit färdig. Staden var öfverhufvud bland de vackraste och snyggaste jag sett i Egypten, men liksom i alla småstäder, tycktes man här sätta sin stolthet i att härma hufvudstaden. Så voro gatorna bestänkta med vatten, så nyttjades Kairos complimenter och ord, t.ex. vahashtinna, ibn balad. Ä andra sidan tycktes folket vara bättre och hederligare, såsom äfven är vanligt i småstäder jemförda med hufvudstaden. Hvad jag förut observerat i landsortsstäder, såg jag äfven här, nemligen att qvinnorna ej voro så måna om slöjan som i Kairo, utan man såg dem mycket gå med bart ansigte. Vid sjelfva stadsporten ligger mudir Selim bashas hus; der på en med träd omplanterad gård satt en mängd Fellaher, hvilka hade mål eller affärer i divan, som hålles i detta hus. Man sade att dessa Fellaher nu hemtade hästar åt pashan. Denne har sjelf ett slott här och plägar ofta komma hit under sina vinterfärder åt öfra Egypten. Vägen ner till stranden går ett långt stycke längs en vacker kanal och en allée af dels sykomorer, dels siberiska ärtträn, sofsof (acacia?) omger den. Nedkommen begaf jag mig till ett på stranden beläget Turkiskt café. Der nedanföre suto 6 fångar, dem man höll på att sätta i klåfvar och bojor. Vi lade ut, sedan raisen blifvit färdig med sin bakning, sent vid esha.

Hov. 11.

Hela dagen lugnt, så att vi fingo släpa oss fram med liban, Passerade åtskilliga byar, bland andra en kallad Abu Tig, der en berömd shekh ligger begrafven och en stor moské är uppförd omkring hans kubba. hans namn är Eshshekh Elfarghali, berömd isynnerhet för sin makt öfver krokodilerna, hvilka genom hans karamot, sirr och hemliga helgonmakt ej kunna komma längre ner öfver denna by. Detta berättade mig följande dagen min shekh, då vi vid en promenad på stranden händelsevis sågo 2 af dessa Nildjur sola sig i sanden och sedan långsamt stiga ned i floden. Mot aftonen blåste en sakta vind upp och med prut och gräl hade vi folket att lägga ut, men gingo föga fram. Vi beslöto att hålla vakt under natten, på det folket ej nu, liksom förra natten, måtte lägga sig vid stranden och sofva. Vårt förhållande till raisen och besättningen är högst tråkigt, emedan i deras intresse ligger att draga ut på resan så mycket som möjligt, i vårt åter tvärt deremot. Deraf collision. Tyskarne äro också gnetiga och trångsinta. Äfven besättningen och vår andre dräng Mohammad äro mig ej i smaken; de göra den annars så roliga och angenäma färden på Nilen något sur och tråkig.

Nov. 12.

Lugnt väder. Medan vi spatserade på stranden, sågo vi de första krokodiler. Sköt en kråka i flykten. Blåste upp en liten kåra, som förde oss till de väldiga bergen El gebel el Haridi, hvilken vi hela dagen följde i deras långa sträckning. Här och der lågo små byar vid bergets fot, på det smala jordbältet mellan åsen och floden, hvilket dock emellanåt vexte ut till stora åker- eller öken-slätter. På flere ställen funnos i bergen hålor eller grottor; troligen hade under dem fordom funnits byar och städer. På ett ställe syntes sjelfva shekhen Elharidis lilla kapell, men på det väldiga, storartade berget tog sig den lilla hvita hvalflösa byggnaden högst ömkligt och uselt ut. Då vid solnedgången den två dagar gamla månen syntes på himmelen, kom en dugtig vindpust från sluthöjden af berget, som var särdeles högt och busligt att påse i aftonskymningen. Kultjen var häftig, så att vi måste berga storseglet. Dess klumpighet och ovighet med sin långa rå, på hvilken folket vid dylika tillfällen måste klifva upp, gjorde manövern litet farlig. Vi kommo dock lyckligt förbi det farliga berget; men knappt var det gjordt förän styrmannen högt fordrade den vanliga bakhshishen, hvilken han sade att alla, såväl Franger som Araber, måste erlägga här, äfvensom vid några andra på framvägen farliga berg och passager. Slutligen måste vi bekväma oss till att ge honom några piaster. Så snart vi voro förbi det väldiga berget, saktade sig kåran och längre in på natten lugnade det mycket ut. Derunder hade folket tagit land och laggt sig att sofva, utom en som torde varit halfvaken. Ungefär midnattstid hörde jag ett förfärligt larm och buller af folket ute, en del skrikande på Arabiska att röfvare voro öfver oss, en del på Italienska fordrande pistoler och andra vapen. Jag tittade ut genom mitt åt landet vettande fönster med min bössa, men såg ingenting. Gick ut och hörde blott skrik samt två pistolskott, dem doktorn och hans dräng på måfå lossade uppåt landet. Emellertid voro röfvarena försvunna, ingenting hördes eller syntes. Under allt detta oväsende hade sjöfolket med särdeles flinkhet löst perten, jemte den lilla stolpe (vatad) vid hvilken den var fästad, och laggt ut på floden. Seglade den öfriga delen af natten.

Nov. 13.

Seglade hela dagen för frisk vind och sköto med god fart fram. Jag sköt om bord på särdeles långt håll en vild and om morgonen. Var i något häftig grammatikalisk dispyt med min shekh, med anledning af ett ställe i vår morgonlektion. Den fortfor med små mellanskof hela dagen och isynnerhet om aftonen. Här hade jag ett nytt bevis på Arabens fruktan för att sätta sig emot de gamles auktoritet. Hvad dessa skrifvit och tänkt är heligt, tål ingen motsägelse, intet tillägg, intet afdrag; vi behöfva blott upprepa hvad de sagt och få ej understå oss att heinta något ur eget hufvud. Emellan 'asr och maghrib hunno vi fram till staden Girgeh på sjelfva branten af flodbrädden, som här var särdeles hög och brant. I jordlagren af brädden syntes öfverallt tegelstenar och qvarlefvor af murverk, likaså ofvanpå den. Dessa alla voro rester af hus och byggnader, som floden vid sitt årliga flöde hade störtat ned, i det dess vatten undertill ätit bort de lägsta lagren. Sådana spår af flodens härjningar synas här på många ställen, äfven i Manfalut. Här tycktes större delen af en hel gammal stad sålunda vara småningom störtad; sednare slägter, visa blefne af skadan, hade ombyggt sin stad inåt landet på andra sidan om den höga flodbrädden. Här låg en större bark, alldeles fullastad med valfärdare, ämnande sig till Kenneh, vidare till Kosseir och Gadde. Bland dem blef jag antastad af en dervish från Tanta, som bar intet annat på sin solbruna kropp än ett par vida Turkiska byxor; men på halsen hade han två tjocka, stora ringar af jern, såsom han sade: lillah. Han tiggde än en matbit, än något att skyla och värma sin nakna kropp med. Derunder kom en annan till, som reciterade några verser och förmådde mig jemte det öfriga sällskapet att läsa fathe två gånger. Jag hade ingenting att ge dem och de aflägsnade sig slutligen med vanliga resignerade bikhaterek. Vi dröjde ej länge förän vi åter lade ut och seglade. Om aftonen visade sig styrmannen förolämpad och vägrade att göra sin tjenst. En af besättningen hade nemligen litet tadlat honom, och han fordrade att denne derföre skulle bastonneras; då detta ej verkställdes, lemnade han i sin harm styret och satte sig förut. Raisen grälade och pockade på att han skulle göra sin tjenst, det öfriga folket yrkade äfven med goda ord derpå, men ingenting verkade; så liten makt har raisen öfver sitt folk. Nu började vår dräng Mohammad gräla och skrika om sina khavagat och deras konsul, men bragtes till tystnad dermed, att han ej förstode sig på sjöväsendet och dess lagar. Slutligen, sedan styrmannen en stund fått sitta for sig sjelf och ingen vidare brydde sig om att gräla med honom, tog han, väl ej till styret, men till en midra och hjelpte det öfriga folket uti att skjuta oss fram till hamn, sedan vinden efter månens nedgång alldeles lugnat.

Nov. 14.

Seglade hela dagen med god och ovanligt stark vind; kommo ock derföre godt stycke fram. Låg mest hela dagen i min lilla khazne och läste den särdeles intressanta Champollion Figeac om de gamla Egyptierna och deras heliga prestkast; det förundrade mig blott att deraf ännu ingenting försports i vårt aflägsna land. Om aftonen togo vi land under en liten by, der jag länge spatserade i en palmlund i det vackraste månsken. Man berättade här att ett stycke uppåt floden skulle finnas röfvare, som ansatte barker och plundrade dem; men två Turkar, dem jag träffade och som särdeles hyggligt togo emot mig, samt trugade mig att dricka kaffe, då jag föregaf mig vara från Tscherkessien, upplyste mig om att ingen fara vore. Det sade mig äfven en bland de 8 ghafora, som prackade sig på oss då vi ämnade stanna öfver natten här. Vi lade således ut, oaktadt vårt sjöfolks historier, dem de troligen sjelfva uppdiktat för att fördröja vår resa och sjelfva få sofva. Vinden lugnade dock om natten och vi togo land.

Nov. 15.

Gingo från vår ankarplats bittida ut med frisk vind. Den blef ock stående, så att vi i god tid på förmiddagen hunno till Kenneh, en bland de större städerna, der vi måste proviantera. Gick upp i staden och såg mig omkring. Liksom alla andra är den åtminstone till största delen byggd af obrändt tegel. Längs stranden var stark rörelse, man hade der uppställt de mest behöfliga varor och sjöfolket utgjorde afnämarne. Här lågo många barker, af hvilka större delen hemtade valfärdare, gående härifrån till Kosseir. Äfven höll man på att bygga två ganska betydliga barker. Uppe i staden, liksom i alla orientaliska städer (äfven de största, såsom Kairo och Konstantinopel), var rörelsen obetydlig i andra trakter än på sjelfva handelsgatan, essok. Liksom i Sujut och andra småstäder, var den betäckt med ett lågt tak. I jemförelse med Sujut är Kenneh, en ömklig stad, dock var här renligare än vanligt, kanske för fredagens skull. Här fanns en oändlig hop glädjeflickor, som öfverhufvud voro ganska vackert och rikt klädda i jemförelse med andra qvinnor. När jag kom om bord hade man väntat på mig en stund och skickat upp att söka mig. Vi lade genast ut och seglade för frisk vind. Öfverallt sågo vi stora flottor af stora lerkrukor, balali, som blott uppstaplade med mynningarne nedåt emellan palmqvistar, utan någon slags botten af plankor eller stockar, fördes fram på floden af 5 à 8 karlar med klumpiga åror, bestående af en grenig qvist med en brädlapp bunden vid den. Mot aftonen lugnade åter vinden och slog litet emot, hvarföre vi togo land under en liten by, i hvars palmlund funnos många dompalmer.

Nov. 16.

Vinden var i dag svag och lugnade allt mera, så att vi redan tidigt måste taga till liban. Gick upp och spatserade längs stranden. Passerade en liten by Goze, emot hvilken på andra stranden ligger en något större, särdeles snygg by, der det i dag var marknad. På denna sida låg en stor mängd båtar, som färjade folk öfver; de som redan laggt ut för att gå öfver, voro alldeles fullproppade med folk. Jag satt en stund på stranden och språkade med flere Fellaher, som samlat sig omkring mig och förundrade sig öfver min dubbelbössa. Bland dem fanns äfven en, som varit Champollions tjenare under hela den tid han arbetat i Thebes och var hemma från Gurnu. Folket här är i allmänhet särdeles godvilligt och tyckes mig öfverhufvud vara bättre än det i nedra Egypten, Vid 'asr blef det fullkomlig vindstilla. Aftonen var den vackraste vi ännu haft på hela vägen, i dubbel mening en helgdagsafton, såväl för söndagen i morgon, som för de heliga och klassiska forn-Egyptiska ställen, dem vi nu allt mera närmade oss. Så otåliga vi, isynnerhet vår doktor, än voro att komma fram, måste vi dock taga land och lade till under ett stort af ler muradt hus, som för någon tid tjenat till kasern för soldater, här lägrade i ändamål att hålla de Arabiska Beduin-röfvarena i styr. Nu stod det tomt och visade fula, gråa murar. Medan vi gingo här omkring kom till oss från den närbelägna byn en ghafir, med en stor, svart, vacker hund, den han tvärtemot vanan och religionen här klappade och smekte. Han var en här högst ovanligt karlavulen man och behagade mig mycket. Jag satt länge, kanske några timmar, språkande med honom; han berättade underliga ting om en resa, den han, såsom tjenare åt två Franger, gjort långt ner i Nubien till guldberget, der han sade att hans herrar uthuggit mycket guld. Hans språk var ganska olika det man är van att höra i Kairo, samt nyttjade ord som ej ens min shekh förstod. Senare om natten seglade vi litet, men nödgades för lugna snart kasta ankar.

Nov. 17.

Sågo redan bittida om morgonen från vår bark först ruinerna af Karnak och Luksor på venstra sidan d.v.s. östra stranden af floden, sedan småningom till höger de väldiga Memnon stoderna, grafdalen och Medinet Habu. Emedan det var föga vind läto vi sätta oss i land gentemot Karnak och gingo till fots dit upp. Hvarken från vår bark eller från land, då vi småningom närmade oss, togo sig dessa ruiner särdeles väl ut; de gjorde intet synnerligt intryck hvarken på mig eller mina kamrater. Väl funnos der stora, ofantliga massor, men föga egentlig skönhet, åtminstone ingenting "mahlerisch"; med de gamla Grekiska monumenterna, sedda på afstånd, kunde dessa ej jemföras. Här fanns ej de förras lätthet och luftighet, ej heller deras hvita glänsande marmor. Dock när vi trädde in genom den väldiga porten och betraktade det utomordentligt väldiga, stormäktiga i de ändlösa pelargångarne, samt de med all sin storhet och väldiga massa dock utomordentligt vackra pelarne, intogs åtminstone jag af förvåning och hänryckning öfver det storartade i dem, hvarmed jag, utom pyramiderna, härtills sett intet jemförligt. Allt var fullskrifvet med särdeles väl bibehållna hieroglyfer; här fick jag rätt begrepp om skönheten i denna skrift, som man väl kan kalla en målning. Vi vandrade här omkring, men kunde ännu ej få riktigt begrepp om det hela. Ofantligt vidsträckt tyckes det hafva varit, att dömma af de många qvarlefvorna efter propyléer åt alla håll. Hvad som nu främst behagade mig var de sköna pelarena och hieroglyferna. Jag kunde ej rätt intagas af det imposanta i sjelfva byggnaden, emedan allt låg fullt af stora grushögar, ofta så höga att vi på dem nådde taket. Vi togo nu blott en hastig öfverblick, det egentliga betraktandet måste sparas till vår återkomst. Doktorn begaf sig härifrån gerad bort till Luksor på en åsna, och öfver floden till sin "Vetter" i Gurnu; Sattler och jag gingo till fots genom den vidtfrejdade allén af sphinxer, samt betraktade på vägen bashans krutfabrik. Dessa sphinxer äro till största delen begrafna under jorden, stympade till sina näsor och i allmänhet illa tilltygade; men vittna dock med sina stympade lemmar om sin fordna storhet och stolthet. På denna väg, hvilken vi dock emellanåt förlorade på gröna och palmtäckta slätter, kommo vi efter ungefär en halftimma fram till Luksor, kanske det mest prisade af alla gamla Egyptiska monumenter. Det syntes redan ifrån Karnak, isynnerhet den ståtliga obelisken, som föreföll mig långt vackrare än den i Paris. Det väldiga Propylaeon och de ännu väldigare koloss-statyerna derinvid voro öfver all beskrifning imposanta, så stympade ock förstörda isynnerhet de sednare än voro. Den förstörelse, som här herrskar öfverallt, är hjertrörande och gallretande, isynnerhet som man vet den härröra af råa, barbariska menniskohänder. Detta syntes tydligt, ty man har förnämligast uthuggit och förstört ansigtena på figurerna, der man alldeles tydligt ser spår efter spetsuddiga instrumenter. Men min harm och förvåning häröfver, äfvensom öfver grushögarne, nådde sin största höjd först då jag genom den stormäktiga porten trädde in i den egentliga tempelrunden eller tempelgården. Här syntes intet annat än de usla, fula Arab-kojorna med sina dufslag, sin förfärliga smuts, sina nakna svartsnuskiga barn och sitt trasiga folk. Så vederstygglig har jag ännu aldrig funnit någon Arabisk by, så gement och nedrigt aldrig något folk. Vi hade hela skaror af barn och män efter oss, som skreko bakhshish ja khevage och voro mera påhängsna än till och med åsnepojkarne i Alexandria. Så harmsen och uppbragt på Araberna har jag aldrig förut varit, aldrig föraktat dem så som nu. Men folket här, liksom på alla af Franger besökta orter, torde hafva blifvit förderfvadt genom de täta besöken. Vi gingo genom hela runden, men öfverallt var öfverbyggdt med Arabiska kojor, eller ruiner bebodda af folket och begagnade till stall. För att komma in och se, måste man krypa in i dessa kyffens smuts; men detta var mig så vedervärdigt, att jag skyndade så mycket jag kunde, och måste tillstå att jag ingenting kunde njuta af alltsammans. I Karnak var ett litet inre rum af helgedomen användt till fängelse; der råkade nu vara instängd en gammal gråskäggig man, omgifven af några gamla qvinnor och små barn. Jag gaf mig till tals med honom, han var utomordentligt munter och glad, skrattade och skämtade. Jag förundrade mig storligen öfver hans goda lynne i denna bedrofliga ställning; men här är allt shej min allah, såväl godt som ondt, derföre har man godt eller liknöjdt mod. Knappt hade jag kommit om bord fÖrän vår doktor kom från andra sidan med sin kusin, en Tysk doktor Abeken, som frivilligt och nästan på egen bekostnad följer Lepsii expedition. Han var en rödskäggig, effendi-klädd, rödbrusig Nordtysk, med äkta Tyskt sladdrigt munläder, samt sött släpigt, affekteradt språk. Han talade oupphörligt med tillgjord enthusiasm och fÖrtjusthet, ej allenast öfver det moderna forn-Egypten (hvaraf han är en "Liebhaber", genom Lepsii inverkan), utan äfven öfver Arabiskan, som han talar ganska dåligt, samt öfver alla andra ämnen i verlden, till sin kära "Vetters" stora förtjusning. Han begaf sig dock på eftermiddagen bort med sin "lieber Vetter" och lemnade oss i ro. Sattler aftecknade utsigten af tempelruinerna och obelisken; jag steg upp på den ännu temmeligen välbehållna Pyleon, Vägen dit gick genom en midtibland ståtliga ruiner uppbyggd ful och usel moské, i hvilken jag såg två får spatsera invid folk som höllo på att göra sin bön. Upp till sjelfva toppen af Pyleon, som utgör en stor bred plafond, ledde trappor, men dessa voro till stor del öfverhöljda af nedstörtade stenblock, så att man måste klifva och krypa. Men utsigten härifrån lönade väl mödan af den besvärliga uppgången. Man såg öfver Nildalens stora, gröna slätt, hvilken åt alla håll omgafs af i toppar uppstigande berg på båda sidor om floden, samt öfver dess gamla heliga ruiner. Jag stod vid porten till Luksors fordom kanske heligaste tempel, såg framför mig Karnak, samt på andra sidan af floden de väldiga, nästan pyramidlika Memnons-stoderna, som först föllo i ögonen, äfvensom Medinet Habo, Memnonium, Gurnu och grafvarne, hvilkas öppningar öfverallt tittade ut ur bergen. Det är sannt, jag kunde ej egentligen lefva i minnet af det jag såg, såsom jag skulle kunnat vid anblicken af gamla Grekiska ruiner; men tanken på såväl det utomordentligt storartade i dessa ruiner, som deras nästan oräknebara ålder, gående långt öfver Moses och kanske Abraham, upp till den tid man vanligen utsätter för syndafloden, jemte det egna, underligt fridfulla i Egyptens himmel, gjorde ett djupt intryck på mig. Jag fröjdade mig innerligt öfver att träda på de stenar, hvilka våra första fäders lärare staplat upp till sina gudars och regenters ära; dermed förenade sig ovilkorligen en innerlig harm öfver de barbariska helgedomsrånande händer, som användt så stor möda, så mycket arbete på att förstöra dem, äfvensom öfver det sammanfösta Arab-pack, hvilket nu med sina får och fän bor uppå dem. Dessutom kunde jag ej låta bli att harmas öfver de många kringströfvande Europeiska skojare-resande, som inhuggit sina namn på stenskifvorna. Förstörelsen i denna Pyleon var förundransvärd och förfärlig, så att jag nästan tror att dertill behöfts Herrans hand i en jordbäfning, hvilket äfven några resebeskrifvare påstå; ty de stora stenblocken, som varit uppstaplade till inre murar och öfver dessa, lågo nu till stor del vältrade om hvarandra härinne, och jag kan ej förstå huru äfven de mest fanatiska menniskor kunnat förmå sig att använda så mycken möda på förstörandet af stenmassor. Hvad äfven har mest behagade mig, voro de utomordentligt fint och så till sägandes elastiskt utarbetade hieroglyferna i obelisken, hvilken jag nu hade så godt som alldeles invid mig; de äro inskuret arbete och det inskurna i relief. Jag satt länge här, fägnande mina ögon och tankar.

Närmare maghrib gick jag åter om bord och roade mig med att se på våra sjömän, hvilka kastade boll och lekte. Bland andra en lek, i hvilken en man föreställde åsna, en annan hoppade upp på hans rygg och kastade en boll i marken, som åter uppstudsande uppfångades af andra deromkring stående; den som fick bollen fatt, satte sig i tur upp på dens rygg, hvilken sednast kastat, och så gick turen om. Derunder skämtades hufvudsakligen med åsnan, åt hvilken man ropade åsnedrifvares vanliga ord, t.ex. viss, viss, då man vill att den skall stå stilla. De voro härvid särdeles muntra och styrmannen sjelf, som torde vara emellan 30 och 40 år, deltog i leken med stort nöje. Vi lade nu snart ut och begåfvo oss öfver till andra stranden, der vi kommit öfverens att träffa doktorn hos hans kusin, som ligger under Gurnu med en egen i Assuan hyrd bark.

Nov. 18.

Sattler och jag begåfvo oss på hvar sin åsna å väg, föregångna af en gammal man, som redan i går aftons varit hos oss med en oändlig hop betyg af Europeiska resande om godt uppförande samt fullkomlig kännedom af trakten och dess antiqviteter. Vägen gick förbi det gamla förfallna templet i Gurnu upp åt bergen, samt förbi den usla byn, hvars folk till stor del lägrat sig i bergets stora, beqväma grottor. Dessa äro ock i alla afseenden bättre än de smutsiga lerkojorna, som de vanligen bebo. Vägen gick sakta och småningom uppstigande, genom en äkta ökentrakt, saknande alla spår af vegetation; den utgjorde tydligen bädden af en bergström, som understundom bildas af det vissa år (ehuru sällan) fallande regnet. Förlidet år vid denna tid, sade man, hade här fallit starkt och uthållande regn. Anblicken af bergen, som åt alla håll omslöto dalen, var högst imposant och passade fullkomligt för vägen till grafvarnes dal. Här fanns ej allenast årtusenden gamla kungagrafvar, utan äfven en graf för sjelfva bergen, hvilka i tidens längd här tyckas ruttna till lik så väl som allt annat; ty de voro alldeles förvittrade samt nedramlade till sand och grus, äfven i större hällar. Berget var till större delen sandsten, men äfven kalkberg med flintstens lager. Öfverallt lågo dessa flintstenar, öfverdragna med fin kalk, formade, snurrade och svarfvade i alla möjliga konstiga figurer. Genom denna ökneväg kommo vi, efter en ridt af omkring en knapp timme, fram till sjelfva grafdalen, Biban el moluk. Vår gamle förare förde oss först in i den berömdaste bland grafvarne, Sesostris graf. Vägen gick genom en bred gång, sakta sluttande nedåt med slät plafond; väggarne i kalkberget voro bestrukna med stuck, samt fulla af figurer och hieroglyfer, målade i bjerta, lustiga färger, liksom äfven takets plafond. Men lika litet som målaren Sattler kunde jag deri finna sådan skönhet som jag väntat, efter de beskrifningar jag läst om grafven, åtminstone icke i den mening man vanligen tager konstskönhet. Vi förliknade färgerna — hvilka dock i förhållande till deras uråldrighet voro särdeles friska och väl konserverade — äfvensom till stor del figurerna, med de målningar barnen hos oss ofta smeta på nyss hvitlimmade väggar. Figurerna, med sina underliga hufvuden och ofta snurriga sirater, gjorde på oss, som ej voro invigda i hieroglyfernas betydelse och språk, ofta ett intryck väckande skrattlust. Vi gingo naturligtvis med ljus i de mörka gångarne och sågo flädermöss flygande kring ljuslågan, dock ingalunda till så förfärande antal som resebeskrifvare skrika om. Det räckte länge att vandra i de stora hvalfven, som utbildades än till stora rum och salar, än till gångar, med i väggen stående smårum och kyffen, hvilka alla voro utmålade. Målningarne blefvo dock till slut enformiga, uttrycket alltid enahanda i figurerna. Äfven här, liksom annorstädes, behagade mig hieroglyferna mest, ehuru jag ej förstod hvad de sade, samt de härligt sculpterade figurerna med sina runda och mjuka former. Sedan vi kommit ut härifrån, besökte vi ännu en stor mängd grafvar, så att jag tror blott två blefvo obesökta. De voro alla temmeligen lika. I några funnos mer eller mindre väl konserverade likkistor, alla af ofantliga granitblock, dem guldtörstiga, skattsökande tyranner från senare århundraden slagit sönder för att öppna. Vi blefvo slutligen trötta både af betraktandet och af den starka bitumen-lukten samt de underjordiska hvalfvens qvafva luft, så att vi i det hela voro glada att hafva slutat vår rund. Men nu förestod oss en svår, ehuru jemförelsevis lättare gång, nemligen att stiga upp på berget till dess toppar, och att begifva oss ner på andra sidan, dit vi förut skickat våra åsnor. Men mödan af uppstigandet var fullt lönad med den på sitt sätt sköna utsigten åt alla håll öfver förunderligt storartade bergbilder, höjande sig i alla möjliga torn-spets- och kupolformer, åtskilda från hvarandra af de vägar och utlopp, som bergsfloder banat åt sig emellan lösa stenar. Oändligen härlig var utsigten från höjden, ehuru, liksom alltid i Egypten, saknande det lif och den omvexling, som våra väldiga granskogar gifva åt våra berg. Sedan vi kommit ner och sutit upp på våra åsnor, redo vi till det stora templet i Memnonium samt besågo det som hastigast; men jag måste tillstå att jag nu var lika mätt på betraktande, som hungrig efter mat, och kunde derföre föga njuta. Här var en stor hop män, som arbetade för Lepsius. Jag hade nöje af att betrakta deras vackra svartbrunt glänsande kroppar, hvilka voro alldeles nakna, blott ombundna med en slarfva som sammanhölls af cn repgördel. Passerade vidare det lilla templet i Gurnu, der äfven arbetare voro sysselsatta med gräfningar för Lepsius. Här, liksom på flere andra ställen, sprungo stora skaror af gossar till oss och bjödo ut småsaker af antiqviteter, dem de föregåfvo sig hafva hittat vid sina gräfningar. De åter, som ingenting hade att bjuda ut, tiggde med sitt eviga, framfusiga och spotska bakhshisk ja khevage. Dock voro de här ej så gemena som i Luksor.

Vi kommo om bord först omkring kl. 2, trötta och hungriga. Till vår lycka hade mest hela dagen himlen varit öfverdragen af lätta moln, hvilket här är en synnerlig raritet, och derigenom hettan varit mindre känbar mellan de höga bergen i öknen. Vid liqvidationen med våra åsnor och vår vägvisare förekom naturligtvis gräl och krångel, liksom vid alla dylika tillfällen här. Vi sluppo dem dock slutligen och begynte taga fram ur våra säckar de småsaker i antiqvitetsväg vi köpt, samt de stycken af stuck, som Sattler hade löst från grafvarnes väggar till prof på färgerna. Jag hade ej tillåtit mig denna frihet, ehuru redan före oss så ofantligt mycket deraf var plundradt, till och med stycken af sjelfva kalkberget, lika litet som jag kunde följa besökares vanliga bruk att rita eller hugga mitt namn i väggarne. Sådana namn funnos öfverallt i oräknelig mängd, dels kända, dels okända, bland de förra Mohammad Ali, vice roi de l'Egypte, skrifvet på Franska och Turkiska, jemte några verser på det sednare språket i Sesostris graf. Sedan vi ätit och hvilat oss litet, satte sig Sattler upp på land ock tecknade en utsigt, jag åter tog min bössa och gick uppåt landet, följd af Giovanni, men vi funno ingenting att skjuta. Öfverallt skreko barnen, som gingo i vall med boskapen, bakhshish ja khevage, och då vi en gång händelsevis gingo vilse bland de många småkanalerna, blefvo vi af några qvinnor tillropade: ja frangi. Äfven här, liksom i Kairo, kallar man oss ej gerna Nosrani, ty detta är ett öknamn, men icke så Frangi. Slutligen blef jag ledsen vid mitt följe af Giovanni och sökte göra mig honom qvitt; men jag fann honom vara rädd att ensam gå ner till barken, ehuru det var midtpå ljusa dagen och öppen, ren väg. Han är Maltesare och katolik, hans mörka, spökrädda, katolska tro gör honom till slaf af sin fruktan, liksom större delen af hans trosförvandter. Då jag begynte skratta och skämta deröfver, tvang skammen honom slutligen att bege sig å väg och lemna mig. När jag blifvit ensam begaf jag mig uppåt bergen och satte mig på en hög topp, njutande af den vidsträckta härliga utsigten, belyst af den milda Egyptiska aftonsolen. Det var fullkomligen lugnt med ljuf luft och aftonen sådan man blott i Egypten kan ha den. Ty ingen annorstädes har jag sett ett sådant saligt aftonlugn, här är hvarje afton en helgdagsafton, såsom hos oss någongång om sommaren en mild lördags- eller pingstafton. Jag hade ej sutit länge, förän från en närbelägen bebodd bergshåla en Fellah kom till mig, begynte sprÅka och bjöd åt mig ett ugnsrostadt maishufvud, det han kallade kandil. Snart kom äfven en annan till och vårt samtal blef ganska lifligt, ehuru jag ej väl förstod deras dialekt, som var ganska olik den i Kairo. Det är verkeligen förundransvärdt att se folkets goda lynne och oföränderliga munterhet i all uselhet och fattigdom, oberäknade de korbag-slag, som flitigt spenderas på deras fotblad; man behöfver ej bättre bevia på Egyptens härlighet och sköna himmel, än att den kan gifva ersättning för all denna uselhet och utgjuta tröst i en korbagerads sinne. Jag qvarstannade nästan till solens nedgång och begaf mig sedan sakta om bord. Shekhen hade icke heller i dag gått upp i land, utan tillbragt hela dagen om bord, skrifvande på sin grammatik — en förundransvärd liknöjdhet!

Nov. 19.

Lade ut om morgonen och fingo hala liban ett långt stycke väg, emedan vi för flodens kroknings skull icke kunde begagna den goda vinden. Sedermera kunde vi dock spänna ut seglen för en särdeles frisk kultje, som på dagen allt mera friskade i, så att vi slutligen måste berga vårt storsegel. Detta aflopp ej utan någon fara, emedan folket dervid måste klifva upp till den särdeles höga rån och derigenom gifva barken öfvervigt åt ena sidan. Vi togo vatten från suden, hvilket är mycket för en så lätt bark; folket skrek och hojtade, liksom om fartyget hölle på att förlisa. Nu mera än förr såg jag huru klumpiga och svårhandterliga deras stora trekantiga segel äro. Ingen olycka hände dock, utan vi gingo med frisk vind och god fart tills vi vid esha hunno fram till Esne, förvisningsorten och fristaden för hela Egyptens lösaktiga qvinnor, danserskor m.m. Vi gjorde ännu om aftonen en liten vandring genom staden, som presenterade sig högst usel. Redan kl. 8 rådde dödstystnad på gatorna och vi mötte högst få. Der lågo vi hela natten, emedan raisen vägrade att gifva sig ut, föregifvande att stenar och grund funnos i floden längre fram; också var ganska stark vind om natten.

Nov. 20.

Seglade för god och frisk vind, men hunno ej långt föran vi med god fart körde starkt in i gyttjan. Här arbetades en full timma innan vi åter blefvo flott. Men om dagen lugnade vinden allt mera ut, så att vi ej hunno särdeles långt fram. Sjöfolket gäckades med hvarandra om aftonen och spektaklet börjades med en zikr, som äfven karrikerades af det skämtsamma folket; ty man börjar här redan småningom karrikera äfven religionsbruk.

Nov. 21.

Vi måste släpa med liban tills vi kommo fram till Edfu. Emedan vi här skulle proviantera, gingo vi upp till byn, som ligger ungefär en halftimmas väg från floden. Der är ett vackert och temmeligen väl bibehållet tempel, ehuru fullt af grus. Pylon var särdeles väl behållen, figurerna sparade och synliga nog, en del dock sönderhuggna. Pelarena, isynnerhet kapitälerna, innanföre voro väl konserverade; till de sednare kom man alldeles nära på de stora grushögarne. Man kunde väl urskilja deras särskilda, vackra former af palmer, dompalmer och lotus. Väggarne voro fullskrifna med hieroglyfer och figurer. Byggnaden är från Ptolemaeus Philopators tid och således nyare. Blef anhållen af en högst munter och trcflig Turk, med rödaktigt skägg, som var litet rusig; han pratade först mycket på Turkiska, men då jag svarade på Persiska, som han ej förstod, togs till Arabiskan. Slutet blef att han tiggde, men fick ingenting. Ett stycke ifrån hufvudtemplet låg ett annat litet, liknande blott ett rum, till största delen begrafvet af grus, men också fullskrifvet med hieroglyfer och figurer. Vi dröjde här ungefär en timma. Byn var högst usel, visade äfven spår af förstörelse. Omkring middagstiden lade vi åter ut, men den lilla kåra, som blåste medan vi voro i land, lugnade ut och vi gingo blott sakta framåt. Blåsten öktes mot natten, men det usla sjöfolket kastade ankar, så snart de trodde sig säkra på att vi somnat.

Nov. 22.

Hela dagen dålig kultje, som än lugnade, än blåste upp; vi börja småningom alla bli mätta på resan och få ledsamt. På eftermiddagen passerade vi Ombos, som syntes på långt håll öfver en stor ö. Såg en karl sätta öfver floden på en flotta af 3 stockar, jemnt så stor att den rymde honom och hans kläder, dem han knutit ihop och laggt bakom sig; sjelf satt han alldeles naken och kafvade sig fram med en liten klumpig åra, samt sjöng hela vägen. Vid vårt aftonthé kom jag i hälft gräl med vår doktor, som öfvergick till små sarkasmer och ej så liten harm från hans sida; Sattler och jag hafva nemligen stor lust att vända om ifrån Assuan, men Schlederhaus yrkar på resans fortsättande. Togo land för natten under Mansorijeh, en liten by på den stora ön. Gick med Mokammad och två af besättningen upp till byn för att köpa mjölk. Satte mig om aftonen att resonnera med väktare öfver de stora durra-falten, under hvilka vi lågo. De voro trefliga, bland andra en, som pratade mycket och slöt efter vanligheten med att tigga af mig först min pipa, sedan min tarbosh samt andra klädespersedlar, ville dessutom nödvändigt att jag skulle taga honom med mig på resan. Det hela var dock mest skämt. Undertiden begåfvo sig vårt båtfolk med tarabukkan och zummaran upp till byn för att bivista en farah, som hölls der i anledning af en omskärelse. Jag gick med, så gjorde äfven de gubbar som suto med mig, och under vägen samlade sig ännu flere till, så att vi slutligen utgjorde en stor hop. Alla eller de flesta voro beväpnade med nebboter. Då vi kommo upp till byn erforo vi att festen ej var der, utan i en annan gård på andra sidan om durra-fälten. Vi hade ej egentligen lust att gå dit, men öfvertalades dertill af byfolket. Jag kan ej neka att jag hyste några misstankar och någon fruktan för öfvervåld, emedan vi voro aflägsnade från vår bark i den stora skocken af byfolket. Vi gingo dock fram och satte oss i ring utanför huset der festen var. Tarabukkan och zummaran voro snart i gång och våra händer bultade accompagnement till dessa instrumenters barska musik. Först uppträdde vår pajazzo Ali, kostymerad till flicka och dansande till allas stora förnöjelse och applaud; han förtjenade också bifall. Sedan uppträdde vår styrman och visade sig på styfva linan. Han spelade en ung, vig kämpe och svängde ej utan grace sin nebbot i luften med allehanda sirliga rörelser, liksom ett spjut; derefter gjorde han allehanda gymnastiska rörelser, dels ensam, dels med en af folket, som med sina knän knep om hans lif. Han hade verkligen vighet och styrka, mer än jag trodde härvarande folk om, emedan jag aldrig förr sett prof derpå. Hans dans och rörelser bestodo efter vanligheten mest i rörelser af veka lifvet och svängningar. Styrmannen fick förtjent beröm och starka bifallsyttringar, men tycktes vara van dervid och anse sig fullkomligen förtjena dem. Vi stego nu upp och tänkte bege oss ned till barken, men blefvo anmodade af byfolket att ännu stanna qvar för att höra deras sång och musik samt se på deras dans, i utbyte mot det nöje vi beredt dem. Detta kunde ej afböjas. Byfolket var ordnadt kring 3 stora runda tambour de basquer och begynte sin sång, hvilken hade det här vanliga uttrycket, något liknande den Ryska nationalsången, ehuru ej så full och rik. Snart framträdde i den stora ringen en qvinna, omslagen med en tarhan eller melajeh, hvars midt låg på hufvudet och båda ändar hängde ner, så att hela hennes figur var betäckt af den. Hennes dans bestod blott uti att med halfspringande gång sträcka öfver ringen från ena sidan till den andra, utan att med kroppen eller fötterna göra andra rörelser än dem som fordrades för att föra henne fram. Då hon stannade vid ändan af ringen, lyftade hon alltid i samma takt och med samma rörelser sina af tarhan täckta armar. Denna rörelse var ganska behagfull och slog tarhan i vackra veck, men emedan den beständigt i samma form återkom förlorade den slutligen sitt behag. Så väl sången, accompagnerad oföränderligt i en och samma rhytm, som dansen, var högst enformig och lika monoton som folket, landet, floden och allt i Egypten, men just derigenom ej utan sin vissa sublimitet; men till att kunna uppskatta denna fordras längre tid och annat sinne än de flesta resande ha. Ehuru jag på en kort stund fick nog af musiken och dansen, hvilken var generande derföre att den släpande melajan rörde upp fint stoft och förde det i min strupe, så fann jag likväl ett visst behag i dem; och scenen var vacker, på ena sidan väldiga palmer, på den andra en grå fattig Arab-by, på de öfriga stora gröna durra-fält, allt belyst af den milda, ljufva fullmånen. Dertill en stor skara svartbruna Negerlika Sa'ide Araber, beväpnade hvar och en med sin nebbot samt brokigt kostymerade i allehanda skynken och trasor, hvilka i det villande månskenet fingo ett högst fantastiskt utseende. Sedan allt var slut, skildes vi åt såsom de förtrognaste vänner med de vanliga komplimenterna, åtföljda till vår bark af flere som gingo ned för att vakta sina durra-fält.