ANDRA BANDETS INNEHÅLL: (continued 2)

Aug. 4.

Halade oss fram mest hela dagen under beständigt gräl mellan raisen och hans karl, som var hans slägtinge och egentligen ingen sjöman. Raisen var en gammal sol- och väderbiten man om några och 70 år, som han sjelf sade, men ännu rask och dugtig. Han hade från sitt 8:e år beständigt seglat och färdats på Nilen. Liksom alla sjöfarande var han vresig och hojtande, isynnerhet då turen kom till honom att draga liban. Då sökte han gräl i den simplaste småsak med sin karl och röt åt honom förskräckligt. Han å sin sida, som ej väl förstod sjömansspråket, hojtade tillbaka och sålunda var beständigt gräl emellan dem. Också kan man ej gerna ha tyngre och plågsammare arbete, än att dra liban i den förfärliga hettan, barfotad på den brännheta marken. Äfven förtröt det honom, som andra, att intet väder blåste. Deremot då god vind blåste upp och han i fred fick sitta vid styret, isynnerhet i aftonsvalkan, var han särdeles munter och berättade oss sagor &c. Vi hunno närmare middagen fram till en af Egyptens betydligare städer Shebin, som ställes i bredd med Menof och Tanta. Vi gingo blott som hastigast upp i land och gjorde våra "orationer", såsom Ålänningen säger. Staden var ungefär i Kairos smak, med fönster och melakif, och förekom mig temmeligen stor. Rundtomkring funnos planteringar och trädgårdar samt nära intill ett litet så kalladt palats, sätet för stadens Turkiska domare. Det låg midti en trädgård och tycktes vara vackert. I allmänhet förekom mig trakten här jemte flodstränderna mera odlade än annorstädes, ty tätt och ofta, nästan beständigt, färdades vi förbi trädgårdar och planteringar, som till största delen voro anlagda af och tillhörande hela byar. De flesta frukter, isynnerhet vindrufvor, sade man mig, hemtas hufvudsakligen härifrån. Sedan vi efter middagen tillbragt den värsta hettan på land, i skuggan af en trädgård, begåfvo vi oss vid asr vidare och hunno snart fram till bryggan Karineir. Den är ny, med 6 små hvalf och på ena ändan en sluss. Båtarne erlägga här en liten afgift för genomfarten. Shekh 'Ali och jag gingo upp, satte oss i ett invid bryggan uppfördt temmeligen stort café, drucko der jemte raisen en kopp och köpte oss några battikhor. Här var rörelse och lif af arbetande folk samt från Sejid kommande resande, och jag trifdes här väl. Men raisen manade oss att skynda, sedan han snart blifvit färdig med liqvidationen och flyttat sin lilla kijase till andra sidan af bron. Vi hade knappt hunnit om bord, så blåste upp en dugtig förlig vind. Straxt nedanför bryggan lupo vi in i den egentliga floden, det så kallade östra eller Dumjat hafvet. Här lågo flere Nilfartyg färdiga att afgå, som det tycktes, till Dumjat. Hafvet här var stort och väldigt, med dess egna enkla men storartade karaktär. Vi och våra kamrater flögo friskt fram för den goda och temmeligen starka kåra, som blåste från aktern. Raisen satt oändligen nöjd och nyter vid styret, men shekh 'Ali var något rädd. Vi kommo i afton ett godt stycke fram och togo land först senare på natten, då vinden laggt sig, under en by, kallad Bershom. Jemte oss lågo här alla våra kamrater och vi utgjorde liksom en liten flotta.

Aug. 5.

Ruskade på oss före solen, höllo vår morgonbön, gingo upp i byn samt köpte mjölk och bröd. Byn var just ej af de minsta, den hade något modernare utseende, med raka och temmeligen breda gator; dock tycktes den öfverhufvud ej vara af de mera välmående och rikare byarne här, ty trädgårdar och planteringar funnos der ej. Vi dröjde ej länge der förän vi lade ut och började åter det tunga arbetet att hala fram vår båt med liban. Det var lugnt och hett hela dagen och såväl folket, som vi, plågades oändligen. Middagsstunden i den värsta hettan somnade som oftast raisen vid styret och fann slutligen för godt att taga i land och ligga en stund bi. Jag simmade här, tvättade mina smutsiga kläder, som jag bar på mig, och lät dem torka på min kropp, hvartill i den heta solen ej behöfdes många minuter. Min näsduk tvättade jag äfven och höll den en stund i handen emot solen; inom högst en minut var den fullkomligt torr. Vi halade oss sedan ömsom fram, Ömsom gingo vi för någon liten vindpust och veko af till det vestra hafvet, för att under Manjal 'aros invänta shekh 'Ali; han hade nemligen om morgonen lemnat oss, för att öfver landet gå till Baranije, taga våra der qvarlemnade saker och låta tvätta mina smutsiga kläder, dem han tog med sig i ett stort knyte och bar på ryggen. Vi hunno en stund efter 'asr fram till stranden och skickade Mohammad upp för att hemta sin morbror. Här lågo äfven 2 andra fartyg, som lastade battikh, och vi kokade kaffe gemensamt med dem. Jag vandrade omkring på den bekanta stranden och fröjdade mig öfver aftonsolens milda och magiska glans, då den gick ner öfver den gamla Nildalen och dess väldiga flod, i hvilken nu ett litet ångfartyg bultade fram till Kairo. Vid esha kom shekh 'Ali och hemtade oss qvällsvard af kokad mat, som vi på länge icke ätit, hvarföre vi gjorde en dugtig måltid i mörkret. Shekh 'Ali var rädd for våra grannbåtar, sade sig känna en man på dem för att vara en skälm, och rådde raisen att föra oss till en närbelägen ö, der ett fartyg från Baranije låg, hvilket äfven skedde.

Aug. 6.

Begåfvo oss i morgonrodnaden från den plats, der vi tillbragt natten, vid ön under Manjal 'aros, seglade för svag förlig vind uppåt floden emot strömmen och hunno så småningom fram till Fum elbahr, der Nilen grenar sig i sina 2 väldiga grenar, det östra och det vestra hafvet. Här mer än annorstädes, såsom äfven vid inloppet ur kanalen till Dumjat hafvet vid Kantar et elkarinein, tyckes mig floden rätt förtjena namn af haf, isynnerhet nu, då den närmar sig sin öfversvämning och tilltagit betydligt i bredd. Den förekom mig särdeles stor och väldig, jag vet mig aldrig hafva sett en flod som kunde jemföras med denna. Emellertid hade nu vinden alldeles lugnat ut, så att vi måste dels med liban, dels med årorna och midran arbeta och skuffa oss fram i den förfärliga hettan samt den understundom uppblåsande sydliga brännande vinden. Denna dag förekom mig särdeles tung och odräglig, jag hade ingen fröjd af att beskåda det vackra Shubra och de nätta villor, som äro uppförda längs hela denna väg. Vi framkommo slutligen till Bolak närmare 'asr, och sedan vi klarerat allt vid tullen, väl med ringa men dock något krångel, begåfvo vi oss på åsnor till staden till shekh 'Alis hus. Den böld, som under resan stigit upp på mitt lår, hade temmeligen förvärrat sig, så att jag fann för godt att bli hemma hela aftonen. Vi drucko thé hemma af Bokhara-bons Moskwathé, och funno det godt. Men det jemte myggorna i min mandara, förtogo mig sömnen tills sent på natten.

Aug. 7.

Gick på förmiddagen ut till kansliet, der jag anträffade creditivet från Borgström jemte bref från honom, som dock innehöll blott få rader och äfven i dem föga glada underrättelser. Bref, som jag så säkert väntat från Geitlin och andra der hemma, funnos ej. Af Timofejeff fick jag underrättelsen att shekh Tantavi varit här och jemte honom i Tanta; dessutom några andra ledsamma underrättelser beträffande min islam och Musulmanism här. Allt nedstämde mitt mod på det högsta och jag blef vid dåligt humör hela dagen. Jag satt hos Köhler ända till 'asr, gick derifrån till Wrede och satt hos honom en stund, men trifdes ingenstädes rätt. Gick hem och åt med shekh 'Ali vid maghrib, hvarefter jag gick ut för att bära ett knyte hummus till Abdolkhalik, men träffade honom ej i hans bod. Deremot träffade jag shekh Sharawi och några andra af mina vänner från Gemelijeh; de voro alla glada och vänliga såsom förr, ehuru jag fruktat förändring.

Aug. 8.

Satt hela dagen hemma, besvärad och hindrad af en böld ofvanför högra knäet att gå ut. Vi hade i dag besök af Ahmad effendi jemte andra från Baranijeh, hvilka voro sysselsatta med att anskaffa förnödenheter för Ahmads tillämnade och nu snart förestående pilgrimsfärd. De gingo och kommo hela dagen, buro korgar med skorpor, kirab m.m. Slutligen kommo de närmare esha hem och åto här qvällsvard. Ahmad effendi läste hela tiden föran maten inhemtades böner och verser ur Koran och tycktes i allmänhet vara särdeles from. Det har alltid förundrat mig att folket här uti sina böner och sin andakt ej söker ensamheten. Här beder man och gör sina knäböjningar midt på vägen eller gatan och öfvar sin andakt i hvilket sällskap som helst. Dock har jag tyckt mig finna att de som mest bära religion samt fromma ord och utrop på sin tunga, äro just de minst religiösa, här som annorstädes. Efter qvällsvarden suto vi ännu på gården, rökte, drucko kaffe och hörde på Sejid Ismain, som berättade historier från sina resor och skojarfärder här. Han är från Baranijeh och skall vara en röfvare eller i allmänhet en stor rackare, som slagtar en menniska liksom en kyckling för 1000 piaster, efter hvad shekh 'Ali sade. Frågor uti fikh uppkommo nu äfven, och då shekh 'Ali förklarade dem, ropade de vanligen Allah, Allah, och tycktes särdeles förtjusta öfver t.ex. den lättnad Herren unnat resande uti förrättandet af de vanliga bönerna.

Aug. 9.

Satt hemma hela dagen af samma orsak som i går. Hela dagen hade Ahmad effendi bestyr med anskaffandet af förnödenheter för sin pilgrimsfärd och skickade oupphörligen sina karlar hit med packor. Ibland annat försåg han sig äfven med en packa bafte till svepningstyg, i händelse af på vägen möjligen inträffande dödsfall. Hela dagen satt här äfven den äldsta af Baranijehs byshekher, jemte sina tvenne små sonsöner, i hvilka han tyckes finna sitt enda nöje och sin enda fröjd. För öfrigt var här hela dagen just ingen ro för folket, som sprang af och an. Qvällsvard åto vi i ett särdeles stort sällskap, jag tror ungefär 12 personer, så att shekh 'Ali sjelf ej hade plats vid bordet. Jag var vid högst dåligt lynne, liksom de föregående dagarne, samt låg blott och tänkte på män resa till Arabien, dit jag längtar att komma ju förr dess hellre, ehuru jag ser mig ej ännu vara dertill så förberedd som jag önskade.

Aug. 10.

Ahmad effendi reste bort jemte de andra. Jag begaf mig ut efter 2 dagars innesittande, som hade gjort mig alldeles kollrig, och gjorde en tur i Asbuhijeh-allén, der jag tillbragte middagsstunden i cafét i det nordliga hörnet, under de största acacieträdcn. Här var en ljuf svalka och härlig skugga undan hettan och qvalmet, hvarfÖre jag blef länge sittande der. Senare träffade jag här 2 andra af Baranijes byshekher, som först i dag kommit till staden. Vi suto och språkade under det vi väntade på esha, men de voro ej vid det vanliga goda lynne folket här merendels har om aftonen, de lutade sig och somnade bort. Eshan kom slutligen sent och, sedan vi gjort ett godt mål, lade vi oss alla att sofva. Jag fick dock ingen sömn, dels för den starka middagsluren, dels for folk som oupphörligen färdades förbi på gatan, kommande från shekh helgonet Teshtoshis molid, som börjad i går, firas 3 dagar här i vårt granskap invid Babesharijeh.

Aug. 11.

Sedan våra Baranijeh shekher gått, begaf jag mig på förmiddagen åter till det café, i hvilket jag i går hade sutit. Men jag befinner mig i en högst svår ställning, icke allenast för böldens skull ofvanför högra knäet, som ser högst ruskig ut, utan äfven för en blåsa på min venstra häl, som nu först stigit upp efter den lilla barfota vandringen, jag under färden till Sejid gjorde på andra sidan om Ashmon. Jag kan ej stiga säkert hvarken på den ena eller andra foten och har särdeles svårt att röra mig. Dessutom högst dåligt lynne och för öfrigt ej min vanliga goda helsa. Jag tillbragte middagsstunden i cafét och kom sedan hem. Om aftonen kommo shekherna tillbaka och åto qvällsvard, hvarefter jag gick ut ensam för att se på Teshtoshis molid. Den, liksom öfverhufvud alla andra fester här, bestod hufvudsakligen i folkträngseln. Jag gick ej in i moskén, der man tycktes hålla en zikr, och dröjde öfverhufvud ej mer än en högst liten stund der. I natt var äfven lelet el marag eller profetens himmelsfärd, som gjorde den förra så mycket högtidligare för folket.

Aug. 12.

Gick om morgonen ut och gjorde min uppvaktning hos Bokti, som var särdeles nyter och artig; satt en stund der och gick sedan till Timofejejf, men blef ej länge hos honom. Träffade på vägen derifrån Engelsmannen Hamilton med sitt väldiga röda skägg. Han såg nu glad och nöjd ut, i stället för att han förut alltid gått med nedböjd blick och tittat ner mot marken; men han skall nu ha ett godt antal elever och sökte äfven förmå mig att öka deras antal. I dag var jag ensam med shekh 'Ali, sedan Baranijeh boerne alla rest bort; vi åto redan före maghrib, gingo sedan till Azbukijeh och andades hos Hanafi frisk, ren luft samt drucko hans goda hölv. Kommo hem först vid esha.

Aug. 13.

Gick bittida ut till Azbukijeh, för att besöka den för någon månad sedan hitkomna kasanaren Dietel, Berzins reskamrat. Han bor i samma ka'ah, der jag bodde de första tiderna af min härvaro. Vid mitt inträdande till honom tog han, liksom alla andra Européer här, mig för en Arab och helsningen oss emellan var högst tvungen, förän han fick höra hvem jag var. Härefter blef han mycket förekommande och artig, vi suto och pratade allehanda på Tyska, som är hans egentliga modersmål, men som han (likt så många andra Tyskar uti Ryssland) tyckes ha glömt och försummat för Ryskan eller andra språk. Han hade deremot af sitt Tyska ursprung bibehållit det breda, orddigra skroderandet, och pratade mycket med qvasi-lärdom. Han har dock ännu i sig en liten ynglingasjudning och är i alla fall här en, som man kan trifvas med. Medan vi suto, kom äfven rödskägget Hamilton hit, för att gifva honom timma i Engelskan och, som han sade, göra honom på kort tid till en John Bull. Jag gick derföre snart bort, begaf mig ut, tog en åsna och red till Masr-el'atikeh, satte der öfver floden till Nilmätaren, framför hvars port jag mötte en soldat och en Berberi, som förklarade det vara omöjligt att komma in utan biljett med tillstånd dertill. Jag försökte med lena ord förmå dem sätta sig öfver formaliteten, men de stodo ej till att beveka. Jag fick sålunda lof att vända om med oförrättadt ärende. Satte åter öfver floden och begaf mig till Amin Beys hus, som är nadsir öfver mikjas, men emedan det var middagstid träffade jag hvarken honom eller hans vekil. Jag begaf mig således tillbaka till staden på min åsna, betraktade på vägen floden, som stigit betydligt och nu snart hunnit måttet för sin öfversvämning. 'Aro&an eller den lilla jordvall hvarmed man stängt kanalen, som leder till och går genom Kairo, var nu högst 2 alnar öfver vattnet och således snart färdig att couperas. Vattnet i floden var alldeles ljusbrunt och såg särdeles underligt ut, men har dock ej förlorat sin goda smak. Jag färdades fram mellan de vackra trädsårdarne i gamla Kairo, förbi krutfabriken samt var ganska nöjd med min färd, ehuru den i hufvudsaken var förgäfves och jag gjorde den just i värsta middagshettan. På återvägen passerade Sejide Zejneb, hvars fest det nu är. Här var, liksom vid alla fester, stor trängsel af folk, isynnerhet af qvinnor, som besökt deras älskade och hälft dyrkade Sejide. För öfrigt var här fullt med sötsakers-stånd, khowal och andra förlustelser. Jag stannade dock ej, läste blott i förbifarten på min åsna fathe för Sejide och begaf mig hem. Blef hemmasittande till maghrib, då jag med shekh 'Ali begaf mig till festen för Sejide. Jag släpade mig fram på mina sjuka och ömkliga fötter den långa vägen jemte honom; vi gingo in i Sejides mekam, kysste det fina vackra gallerverket omkring hennes monument, satte oss i en knut af mekamen och läste suran Janin. Jag gaf en shekh och en gammal qvinno-shekhe hvardera 5 fadda för att läsa den för mig. Härefter gingo vi från trängseln inom den trånga mekamen ut i moskén, följda af tiggande fokaha och hemalije, vandrade en liten stund omkring i den rymliga och vackra moskén, der man ännu ej börjat, men satt färdig till zikr. Esha var nemligen ej ännu utsjungen. Gingo snart åter ut och satte oss i ett café, der shekh 'Ali berättade mig, att alltid då han befann sig i villrådighet eller någon svår ställning och läste fathe jemte någon bön om råd och hjelp, antingen Sejid el bedawi eller Sejide Zeineb visade sig för honom uti en dröm och gaf honom råd. Det är ock nästan troligt med hans enkla, oskrymtade, barnsliga tro. Vi suto länge här och sågo på det trängande folket; men begåfvo oss slutligen hem och mötte på vägen oändliga skaror af dels gående, dels återkommande folk, äfvensom många kretsar af fokaha, som suto dels på gatan, dels i hus och höllo zikr. Jag kom hem ej så mycket trött, som fastmera plågad af mina sönderskafvade fötter.

Aug. 14.

Shekh Soleiman och en annan fikh kommo hit på förmiddagen och blefvo sittande en stund medan vi frukosterade. Sedan de gått gick jag ut och tillbragte middagen i mitt vanliga café i Azbukijeh. Om aftonen åto qvällsvard här hos oss shekh 'Ali och några andra från kashifens hus i Baranijeh. Vi åto uppe, men jag blef ej med de öfriga sittande efter måltiden, utan gick genast ut, gjorde en promenad i Azbukijeh och satt en stund hos Hanafi.

Aug. 15.

Begaf mig bittida ut, tog en åsna och for till gamla Kairo. Jag träffade ej genast Bekir effendi, utan begagnade den stund jag måste vänta, att göra en liten tur inåt staden. Den förekom mig större och ansenligare än jag föreställt mig och vackrare än man af utsidan skulle vänta. Jag kom snart tillbaka och träffade nu Bekir effendi, som var en tjock och grötmyndig Turk, sådana man här ser till stort tal. Han var dock artig emot mig och gaf mig tezkeren att komma in i Nilmätaren, utan svårighet och utan dröjsmål. Skrifvarne här tycktes alla vara Koptiska kristna, pratade med mig om Ryssland och togo mig för en muslim. Sedan jag fått mitt papper, satte jag öfver kanalen till Roda och blef nu insläppt utan krångel eller prut. Jag inträdde således först på en trekantig gård, der på ena sidan voro stall och på den andra muren af en trädgård, gick öfver den ut genom några gångar emellan halft förfallna hus och kom så ut till sjelfva sydliga spetsen af Roda, der Nilmätaren är. Den är en liten fyrkantig, så kallad mandara, utan tak och äfven halft förfallen, med en half mans längd höga murar ofvan förgården eller fotståndet. Man stiger ner i den på en liten stentrappa. I dess midt står en temmeligen tjock 6- eller 8-kantig pelare, markerad med streck till mätning. Rundtomkring väggarne går en inscription i vackra välbebållna kufiska bokstäfver, som jag dock i anseende till afståndet hvarken kunde eller iddes läsa. Nedantill på alla fyra väggarne voro likaledes små vackra inscriptioner. Mandaran var nu full med vatten och floden hade snart hunnit sitt mått. Utanför på den östra väggen äro, såsom karlen hvilken följde mig sade, 3 portar på hvarandra, genom hvilka vattnet flyter in. For öfrigt tyckte jag det var just ingenting att se på, det hade i allmänhet, som så mycket annat, blott ålderns behag. Invid platsen der Nilmätaren står, är vägg i vägg med den en krutfabrik, i hvilken jag dock ej inträdde. Flodens vatten var alldeles ljusbrunt, hade en högst egen, underlig färg och strömmade med väldig styrka emot yttre muren af byggnaden. Jag dröjde ej särdeles länge här, gick ut och begaf mig till fots Öfver Roda, hvars sydliga del jag ännu ej besökt. Här voro några små fellah byar samt här och der på båda stränderna några magnaters kiosker, med trädgårdar och planteringar, utan att dock på långt när kunna jemföras med Ibrahim bashas förträffliga park på norra sidan. Jag vandrade äfven genom den och betraktade åter de granna påfoglarne. Floden var här särdeles bred och väldig samt kan rätt förtjena namn af haf. Jag fröjdade mig som alltid öfver den härliga anläggningen, inträdde nu äfven innerst i den musselgrotta, som är bildad utanför Ibrahim bashas kiosk; bland alla platser jag sett, tyckte jag mig helst vilja lefva och bo här. Jag satte sedan öfver på färjan och begaf mig till fots ända till närmare Sejide Zejneb, der jag stannade i ett café, drack en kopp särdeles godt kaffe och handlade en bok af en gammal Malthesare, hvars Malthesiska Arabiska jag ej utan någon svårighet kunde förstå. Tog sedan en åsna och begaf mig hem, dit jag hann en stund före 'asr, ganska trött af den långa färden i starkaste solhetta. Efter maghrib gick med shekh 'Ali till Azbukijeh, satt hos Hanafi och drack hans hölv.

Aug. 16.

Gick om morgonen till kansliet och tillbragte hela förmiddagen der. Jag ville ej stanna hemma, för att undvika fredagsbönen i moskén. Jag hade, liksom alltid om fredagen här, särdeles tråkigt och visste ej huru jag skulle hinna öfver middagen. Kort före maghrib gingo shekh 'Ali och jag ut och begåfvo oss på väg till Sejide och till Fum el khalig. Nilen hade nemligen nu hunnit sitt mått och man skulle i morgon bittida öppna kanalen, som leder till och genom Kairo. Natten före denna högtid beger sig största delen af stadens befolkning ut till den slätt och de sandhöjder, som ligga längs öppningen af kanalen. Allt som vi vandrade framåt kommo vi in i skaror af utdragavde folk, trängseln var ganska stark på gatorna och åsnorna upptagna, så att man ej kunde få sådana till särdeles höga priser. Vi vandrade derföre hela den långa vägen till fots. Så snart vi kommit fram till platsen, der man nu slagit upp kaffetält tätt invid hvarandra, begåfvo vi oss (såsom en stor del af de andra) öfver kanalen till Röda, der på stranden hopar af folk suto i cafén eller enskilda sällskaper. Vi funno slutligen en lämplig, ehuru något trång plats uti ett café just på strandbranten och satte oss der att betrakta det fyrverkeri, man nu börjat afbränna på stranden just gent emot oss. Det bestod hufvudsakligen och nästan endast i raketer af särskilda slag. Det hufvudsakliga tycktes vara kanonskott, som oupphörligen och till oändligt tal aflossades under hela natten och morgonen. Kanalen här mellan Röda och fasta landet låg full medels större båtar, som lågo bundna vid land och voro fulla af skådelystet folk, dels mindre båtar, som oafbrutet färjade folk öfver. Af de större båtarne voro flere grannt utstyrda med flaggor och gröna eller röda sidenlappar samt illuminerade, ofta hördes från dem tarabukor och kastagnetter eller någon nai eller zummara eller sång och så vidare. Man sade mig att inne uti dem funnos ghavazi. Bland andra fartyg lågo här äfven 2 af de små nätta Europeiska Nilångfartygen och från ett af dem hördes en flöjt med accompagnement af guitarre, men för öfrigt intet särdeles stoj eller oväsende. En min Arabiska granne berättade för en bredvid sittande vän, att de der ombord hade kök och nu höllo på att äta och dricka vin, arrak och annat godt, samt slutade med det vanliga: allah jil'an abokom. Vi suto länge här stilla och betraktade det särdelas rörliga lifvet och fyrverkeriet, men stodo slutligen upp och gjorde en liten vandring i folkskocken. Vi veko af på en väg som leder upp till en moské samt en by, och satte oss der i ett annat från vägen aflägset café. Här tog jag mig en särdeles välgörande lur på en öfver marken utbredd halmmatta. Vi hade nu hunnit kanske midnatten och begåfvo oss öfver på andra sidan till fasta landet. Här var naturligtvis trängseln och mängden större, men för öfrigt ingenting annat att se och höra än fyrverkeriet och kanonerna. Vi satte oss åter här i ett café och shekh 'Ali lutade sig nu ner till cn lur. Jag steg upp och gjorde vandringar hit och dit bland folket, hvaraf nu en stor del somnat och låg utsträckt, dels i sanden, dels på halmmattor. Dock voro tillräckligt många af dem vakna för att bilda trängsel. Fyrverkeriet fortfor allt med korta uppehåll och man afbrände nu större pjeser, t.ex. här så kallade sakijeh, gargi m.m. Återvände slutligen till vårt café, der jag fann shekh 'Ali insomnad på en serir. Jag lutade mig på en annan och somnade äfven godt, ehuru min bädd ej var mjuk.

Aug. 17.

Vi blefvo uppväckta före solen vid fagr och af caféhållaren betjenta med ett stop vatten att tvätta oss i ansigtet, det första som hvarje musulmän gör då han vaknar upp från sömn. Shekh 'Ali klagade nu (som jag tror uppriktigt), att han hade svårt att vara utan sina dagliga böner, och begaf sig bort hem för att i Sejide moskén ordentligen göra sin morgonbön. Han lemnade mig således ensam och jag började nu vandra omkring för att få litet varmt, ty jag hade om morgonen, der jag tunnt klädd låg på min serir med bara fötter, underligt nog, fått något kallt i morgonkylan före solens uppgång. På stranden af khaligen var nu uppställd militär, som ordnades och öfvades litet att skyldra, tills deras Turkiska öfverste skulle komma och se på dem. Det syntes att det ej var på rätt allvar som Araben är soldat; de stodo uppställda i ledet, gapade omkring sig på folket och pratade, dock tyckte jag de gjorde sina små manövrer med lätthet nog. Jag satte mig slutligen i ett café, der jag hade temmeligen god utsigt öfver kanalen och folkmassan samt betraktade ett litet sällskap Araber, hvilka suto framför mig, skämtade och skrattade med det här vanliga hårda och obehagliga skrattet. Det tycktes mig vara några af de många hashashim, som om aftonen och under natten hade berusat sig med denna osmakliga rusplanta. Medan vi så suto kom ett regemente militär frammarscherande, föregånget af den lilla musikcorps, som hela natten varit sysselsatt att blåsa på platsen der fyrverkeriet afbrändes. De marscherade öfver den stora nya bryggan, defilerande framför det stora tält, som derinvid var uppslaget för den Turkiska magnat, hvilken tycktes ha öfveruppsigten öfver det hela och der tillbragt natten i ett stort följe af tjenare och officerare. Folket trängde sig nu särdeles hitåt för att se arbetarne, som nere i kanalen höllo på att med hackor och spador afhugga 'aroseh, eller den smala jordvall hvarmed Fum elkhalig var stängd. Snart började äfven vattnet sakta och småningom flyta in i kanalen; otaliga skaror af barn och annat folk spatserade vadande i det inflytande bruna vattnet och tycktes fröjda sig utomordentligt. Ceremonierna invid sjelfva vallen fick jag ej se, i anseende till afståndet derifrån, ej heller båten, som föres af strömmen in i kanalen eller annat. Jag vandrade ännu litet omkring, tog slutligen en åsna och begaf mig på hemvägen. Vägen var fullträngd med folk, såväl gående som kommande, och ända till Sejide Zeinebs moské voro massorna så tjocka att jag med svårighet kunde komma fram, äfven längre inåt staden var ovanligt stark rörelse. Allt utvisade att det var en särdeles och kanske mer än andra firad fest; jag kan ej påminna mig någonsin vid något tillfälle här hafva sett lif och trängsel såsom nu. Bland hemkommande skaror var äfven ett sällskap kristna (jag tror Greker och Italienare) hvilka ridande på åsnor förde ett förfärligt oväsende, skrikande, sjungande och hojtande, rusiga som det tycktes, väl förtjenande det förakt folket här visar dem och görande skam åt kristna. Det var i allmänhet ej allenast musulmän, som deltogo i och fröjdade sig öfver denna fest, äfven de kristna och i allmänhet alla, så gamla som unga, så karlar som isynnerhet qvinnor, gladdes öfver vattnet som nu i ymnighet kom till staden. Allt visade att fester, som äro grundade i landets natur samt i tilldragelser af hvilka folkets välstånd och timliga välgång bero, senteras mera och firas med större glädje än de, som ett folks religion lägger på dem; så älskad och dyrkad än profeten här är af sitt folk, var hans fest dock ej att jemföras med denna. Jag kom hem kanske några timmar efter solens uppgång, ej utan att vara ganska trött. En stund före maghrib begaf jag mig ner till Azbukijeh, troende mig finna vatten i kanalen der, men man tycktes ännu ej ha släppt in det dit. Äfven här var ovanligt stark rörelse af spatserande folk och isynnerhet kristna, som spatserade i allén arm i arm med sina fruar och qvinnor. Jag blef länge sittande hos Hanafi i cafét och höll nästan på att somna på en serir i den svalkande aftonfläkten.

Aug. 18.

Om morgonen gingo vi i badstugan, som är gent emot vår port. Vi badade der, sträckte oss efter badet och drucko thé, men jag hade egentligen ingen fröjd af alltsammans, i anseende till mina bölder, som jag måste akta, och det smårödprickiga utslag, som jag har på hela kroppen och kliar förfärligt så snart jag det minsta svettas. Efter 'asr gingo vi i ett café, som man uppslagit på stranden af kanalen. Folket satt i fönstren, hissade upp vatten derifrån i sina krukor och tycktes rätt fröjda sig öfver vattnet i deras stad. Dock var vattnet ännu särdeles orent och kanalen i det hela ruskig och förfallen, såsom husen vid dess strand; huru skulle det vara om de ståtliga kanalerna t.ex. i Petersburg vore här? Cafét, i hvilket vi suto, var ruskigt och fullt af sämre folk, så att jag hade ingen fröjd der. Vid maghrib gingo vi efter vår vana till Azbukijeh och suto hos Hanafi; men det är ej utan att jag finner mig något besvärad af min shekh, som jag sällan eller nästan aldrig kan slippa undan, ehuru han säkert är en af de bästa jag här kunnat finna.

Aug. 19.

Gick på morgonen något bittida ut och sökte Dietel, men träffade honom ej hemma. Stannade dock der en stund och talade med min gamla Berberi, som har gammal välvilja för mig. Satt derefter en stund uti mitt café i Azbukijeh-allén samt vandrade litet omkring i Muski och Khanelkhalili, der det i dag var torg- och auktions-dag samt fullt med ankomna Turkar, Krimboer och andra fromma Muslims, som rusta sig till pilgrimsfärden. Träffade åtskilliga bekanta i Muski, bland andra Jusuf och stadsqvarter-shekhen Äbdolasiz. Sedan jag åter en stund sutit i cafét hos Hanafi, begaf jag mig vid esha till Prunner, der jag träffade ett sällskap af 5 Tyskar, bland andra äfven den Tyska sjökaptenen, som gjort resor mellan Gadde och Suez. Han berättade att de 2 Fransoser, hvilka bodde i samma hus som jag de första månaderna af min härvaro, voro tillbakakomna och redan skickat saker upp till Gadde. De hade härifrån begifvit sig till Jemen för att genom Aden tränga vidare in i landet, men kommo således ej långt med sina öfverflödiga förberedelser, och jag tyckte det ej var utan att Wrede gladde sig deråt. För öfrigt var det ej utan nöje för mig att åter tillbringa en stund i Europeiskt sällskap, och samtala med Européer, isynnerhet med Tyskar, hvilkas språk här är mig såsom ett annat modersmål. Jag kom något sent hem, men shekh 'Ali kom dock ner till mig och blef sittande omkring en timma hos mig. Han var nu, såsom i allmänhet folket här, om aftonen gladare och nytrare än på dagen, samt berättade mig mycket från sin studertid i Azhar, hvilket, så väl som mycket annat, öfvertygade mig om att deras studier och all deras lärdom går hufvudsakligen ut på småaktigheter och knoppar.

Aug. 20. Middagstiden vek in hos Jusuf, som jag åter gaf en guinée för preparationen af den nu snart färdiga fisksamlingen; betraktade äfven åtskilligt, som han hade hos sig, af samlingar i Egyptens natural-historia. Fick sedan tag på shekhen Abdolaziz, som hängde länge vid mig och för 5 fadda (som jag gaf honom) vandrade omkring 2 timmar med mig. Han, liksom nästan alla här, låter for några styfver leja sig till hvilka tjenster som helst, och för en bakhskish kan man, tror jag, här köpa pashans hufvud och hvad helst det vara må, af de förvekligade och försmutsade Araberna i Egypten. Jag tillbragte med honom en stund i cafét hos Greken vid stranden af den lilla Azbukijeh kanalen, der man nu släppte in vatten. Folk hade samlat sig i mängd för att se på det inströmmande vattnet, äfven Azbukijeh-qvinnorna kommo ut, satte sig i cafén och rökte i all maklighet sin shishe. Der var en högst behaglig svalka i skuggan af de stora acacieträden, ökad af det uppfriskande vattnet och jag fann mig särdeles väl på min halmmatta, som jag bredt ut på marken. Jag kom hem vid 'asr, läste en stund med shekh 'Ali och blef sedan sittande att prata om studierna i Azhar. Der finnes ingen t.ex. som läser i historien, blott i hadith, dit äfven historien om de 4 khaliferna hör, och få som studera den hemma; blott sådana som om aftnarne göra sig ett nöje af att sitta i sällskaper och berätta, hvilket ej anstode en lärd. Det är förvånande att se huru religionen och studium af det, som närmast hör dertill, uppslukat allt annat samt till och med väckt förakt och motvilja för alla andra studier. Man vet af intet annat än Koran och Fikh, på sin höjd äfven grammatiken, men ett grundligt studium af sjelfva språket finnes här ej. Åfven är det just ingenting annat än Fikh, som kan gifva en någon förtjenst. Vi kommo vidare in på kapitlet om predestinationen och huru menniskans alla handlingar, så goda som onda, äro she min allah. Det är en förfärlig absoluthet och hårdnackenhet som de inlägga i denna lärosats; också är det tillfölje af den, som de med större beredvillighet än vi förlåta menniskors svagheter, samt med större saktmod i allmänhet än vi se på sin nästas fel.

Aug. 21.

Gick ut närmare middagen och begaf mig raka vägen till Grekens café i Azbukijeh, der jag bredde ut en matta på kanalstranden, lade mig på den och läste en medhafd bok. Jag tillbragte så min middagsstund i den behagliga skuggan här och begaf mig hem först närmare asr. Här träffade jag vid min hemkomst Ahmad effendi från Baranijeh, som kommit för att hemta sina färdiga effekter till sin pilgrimsfärd. Han stannade blott så länge han behöfde för att packa in dem för afförandet till Bolak, der fartyget låg, som skulle föra honom till Kenne. Hos mig uppstod nu åter stor lust till färden, men jag kommer väl ock derhän i sinom tid. Efter maghrib begaf jag mig ut till Gemelije för att träffa Abdolkhalik, men han hade redan stängt sin bod. Jag träffade der ihop med shekh Isa, hvilken var vänlig och glad att se mig som vanligt. Satt med honom i ett uselt café hos ett gammalt gråskägg och lemnade honom der efter mig, då jag gick till cafét bakom Sejidna Hosein; blef der sittande att höra på en antari, hvilken, liksom hans kolleger, läste upp ifrån Siret 'Antar ungefär halfannan karras. Som de vanligen äro halfbildade män och ej känna grammatiken, vidare än högst ytligt, är deras föredrag brutet språk. Verserna, som ofta förekomma, sjunga de fram, dock hvar och en på sin ton, ej utan ganska stort behag. Dock faller sig åhörandet af en antari i allmänhet styft, har ej den lätthet och det nöje med sig som det af en muhaddit. Jag blef dock der sittande ända till kl. 3, ehuru jag började bli sömnig och det fina rödprickiga utslaget, som går likt en gördel omkring veka lifvet, kliade af svetten och hettan, samt jag äfven för öfrigt ej var vid särdeles humör, liksom hela denna tid.

Aug. 22.

Tillbragte som vanligt middagsstunden i Grekens café i Azbukijeh-allé vid stranden af kanalen, der vattnet nu ökats betydligt. Om aftonen gick med shekh 'Ali till Hanafi och suto i hans café till efter esha. Jag somnade medan jag låg der på en serir. Hade oändligen tråkigt hela dagen och var vid ovanligt dåligt lynne, som äfven under natten ej lemnade mig, utan förtog mig all sömn.

Aug. 23.

Satt hemma med shekh 'Ali hela förmiddagen och befann mig vid dåligt lynne samt ej god helsa. När stunden till fredagsbönen nalkades, väckte jag upp shekh 'Ali, som tog sig en liten lur; han gjorde sin tvagning och gick till vår moské, utau att, till min förundran, uppmana mig att följa med. Men han ansåg mig ursäktad, såsom jag ock verkligen var, af den nya böld hvilken uppstigit vid mitt högra knä. Sedan han kommit tillbaka från bönen, gick jag ut och begaf mig till mitt vanliga café i Azbukijeh, tillbragte der middagsstunden ända till 'asr, hvarefter jag kom tillbaka, stannade en stund på gatan vid ingången till Azbukijeh-allén, och såg på dervarande folkförlustelser; bland annat tittade jag in i en "Guckkasten" (camera optica), der allehanda förunderliga saker förevisades. Figurerna, som voro högst illa och klumpigt målade med vattenfärg, drogos nu bakfram. Här visades bland andra figuranter Napoleon och andra Nosara, kameler, Mahmil, Negrer ridande på underliga djur o.s.v. Karlens språk och förklaringar voro ej så löjliga, som jag väntat och som man hör dera i Tyskland eller annorstädes, men deremot voro orden här ofta rimmade. För öfrigt var här en hawi, som samlat omkring sig en stor ring, isynnerhet af barn, och några sångare, som voro omgifna af lyssnande qvinnor. Några sjelfsvåldiga flickor sprungo omkring i folkhopen med obeslöjade ansigten och skämtade med hvarandra. När jag kom hem satt jag en stund med shekh 'Ali, som berättade mig att Sejid Ahmads hustru jemte hennes syster (högeligen förargade öfver att nödgas flytta från den öfra ka'ah, som de bebott i shekh 'Alis hus och som han nu skulle upplåta åt mig) kommit ner till hans hustru och utöst sin vrede på henne, med förbannelser öfver huset och önskningar till Herren att det måtte förstöras af eld och brand eller annan olycka. Uppe i rummet och fashan hade de under 14 dagars tid, sedan shekh Ali sagt upp dem att flytta, samlat all möjlig sorts smuts och skräp för att på allt sätt visa sin ilska. Sejid Ahmad sjelf är dock en god och beskedlig man, men har ingen makt öfver sina qvinnor. Såsom de flesta qvinnor här, skola de hålla sin man väl under toffeln. När de slutligen flyttade, togo de nycklarne med sig och shekb 'Ali var nödsakad att gå till dem i deras nya hus och fordra nycklarne tillbaka. Ehuru de undertiden de bodde här haft föga eller intet af husgeråd, såsom dynor eller bolster, läto de under de senaste dagarne en muraggid komma och göra sig några dynor, för att, såsom shekh 'Ali sade, visa för folket att de hade någonting att flytta. Hela dagen bar en liten, omkring 10-årig, flicka sakerna, hvarje gång en halmmatta eller dyna, till sluts togo de en karl att bära en stor kista och Sejid Ahmad sjelf bar en annan.

Aug, 24.

Gick bittida ut till kansliet, tog pengar af Köhler och träffade Timofejeff, som hade blifvit utnämnd till sekretär hos den nya general-konsuln Fock samt i morgon var färdig att afresa till Alexandria. Gick sedan att göra en liten visit hos Engelsmannen Hamilton, det väldiga rödskägget, och satt hos honom en stund. Han tyckes nu rätt hafva kommit på modet här, det synes höra till goda tonen för alla att taga timmar hos honom. Gick derifrån till Dietel, som i går haft ett häftigt anfall af slag, hvarvid han nästan hållit på att krepera. Till all lycka hade hans Engelska lärare Hamilton råkat komma och skaffat honom en läkare, som åderlåtit honom. Han var nu särdeles svag och låg i en lätt sömn, hvarur vi naturligtvis ej väckte honom. Gick derifrån och satte mig i mitt Grekcafé i Azbukijeh, der jag dock ej dröjde särdeles länge i dag. Gick derifrån hemåt, men stannade på vägen och såg på den Hawi, som nu vid 'asr alltid roar barn och folk här. Bland andra konststycken han i dag visade, var att han åt några tåtar bomull och slutligen nystade upp ur sin mun rödt, blått och gult bomullsgarn. Tiden upptogs dock mest af prat och groft skämt. Bland åskådarne voro äfven 3 Judepojkar, som oaktadt all smälek och alla gemenheter, han yttrade mot dem och deras religion, ej kunde förmås att ge fram 5 fadda, men ändå blefvo stående qvar, utskämda och beskrattade af konstmakaren samt det församlade folket. När jag kom hem hade sällskapet uppifrån ändteligen flyttat och man liöll nu på att skura och skrapa undan den smuts de lemnat efter sig. Om aftonen flyttade vi upp, satte oss i fashan och drucko thé, som smakade särdeles väl. Shekh 'Ali var särdeles nyter, såsom alltid om aftnarne; vi suto länge, föran vi somnade under bar himmel och sofvo särdeles godt.

Aug. 25.

Här städades och rustades hela dagen, för att få min nya ka'ah i ordning och mina smutsiga kläder tvättade af qvinfolken. Jag såg dels med förundran, dels med vedervilja på folkets beredvillighet att tjena och passa upp mig; isynnerhet är jag förlägen för shekh 'Ali sjelf, som alldeles emot min önskan ställer sig fullkomligen på en tjenares fot till mig. Men hvad skall jag göra? Middagstiden då här var temligen i ordning, begaf jag mig ut till Timofejeff, som höll på att ställa sig i ordning till sin resa i dag. Han sprang och fjeskade och tycktes ännu ej rätt hafva hemtat sig från sin glädje öfver sin nya post. Han tyckes vilja spela litet seigneur och är hel och hållen upptagen af tanken att rätt kläda sig à la gentilhomme, när han nu i stället for sin Turkiska drägt skall anlägga Europeisk. Sedan jag sutit der en stund med de andra, som åto sitt middagsmål, begaf jag mig till Dietel för att afvänta Timofejeffs ankomst dit. Jag anträffade Dietel sofvande och satte mig att bläddra i en bok tills han vaknade. Han var nu fullkomligen återställd från den svåra slagattacken han haft, men ännu styf i sin tunga. Medan vi suto kom dit en man, klädd som effendi men talande Franska särdeles väl. Han var en af de unga män, som pashan härifrån skickat till Paris för att uppfostras till Pariser-gar?oner. Det tycktes ha lyckats nästan för väl med denne man; han var fullkomligen Fransosierad, skall hafva glömt eller förakta, om ej sitt Arabiska modersmål, så åtminstone sin religion, och vara en politisk marktshrejer emot Egypten och dess regering. Senare kommo Timofejeff och 2 andra unga män, som skulle följa honom ett stycke på vägen, samt kort derpå äfven gubben Bokti, spridande doft omkring sig af essencer och pomador. Här pratades hit och dit, jag satt mest tystlåten af verklig oförmåga att mänga mig i sällskapets samtal, som ock var tråkigt; jag fann mig här fullkomligen fremmande, kanske mer fremmande än bland Araberna. Sällskapet aflägsnade sig slutligen och jag blef ännu en stund sittande med Dietel ensam, som är den bästa af dem. Han har dock ej fullkomligen kunnat vanslägtas från sitt Germanislta ursprung, ehuru han för Ryskan nära glömt sitt modersmål. Jag kom hem kort före maghrid, blef sittande med shekh 'Ali hela aftonen i fashan och drack thé. Jag är dock rädd att jag gifvit mig för nära ihop med honom, utan att egentligen behöfva det, jag kan ej gerna slippa honom någon stund, hvarken om dagen eller natten.

Aug. 26.

Som man ännu en gång ville skura och rensa mina rum, begaf jag mig bittida ut och gjorde några turer i Khanelkhalili, der det i dag var marknad. En stund före middagen begaf jag mig derifrån och träffade i Muski åter shekh Abdolaziz, som klagade att han för min skull gifvit ut en piaster häromdagen. Jag gaf den åt honom, ehuru osäker om det var sannt eller osannt, och vandrade till mitt Grekcafé, der jag blef sittande ända till 'asr. Efter maghrib satt jag med shekh 'Ali i cafét hos Hanafi till något efter esha, och hade sålunda ganska tråkigt fått slut på min dag.

Aug. 27.

Satt hemma hela dagen och skref på ett bref, som jag började, till Geitlin. Jag hade högst tråkigt och mitt dåliga lynne, som nu räckt ovanligt länge, vill ej alls lemna mig.

Aug. 28.

Ville bli hemmasittande, men kunde ej härda ut dermed, utan gick ut på förmiddagen för att besöka Dietel. Fann hos honom hans Engelska språklärare och gick ej alls upp. Satte mig i Grekcafét i Azbukijeh, dröjde dock ej länge förän jag steg upp. Träffade en bekant hammar, med hvilken jag sedan gjorde en lång tur först till Sejide Zeineb, sedan tillbaka ut genom Babelhadid till en khammara uti en trädgård på kanalens strand. Här var särdeles vackert, dock fanns här ingenting för mig att förtära, ej kaffe och ej shishe, blott vin och arrak, som jag nu ej smakar. Jag satt der dock en lång stund och roade mig åt vattnet samt den vackra trädgården, men hufvudsakligen åt ett sällskap druckna män, som råkade i häftigt gräl med en qvinna. Ett sällskap musici suto i det gröna och bildade en nätt trio af tambour de basque, kanon och kemenge, samt tycktes äfven roa sig med flaskan. En god stund före 'asr begaf jag mig tillbaka, vek på vägen in hos Bokti och tog åtskilligt ur min i hans förvar lemnade sahhara. I dag var Leilet elkebire af molid Imam Shafi, men jag hade under hela denna vecka, som hans fest firades, ej kommit mig dit ut.

Aug. 29.

Gick middagstiden ut för att träffa den hammar, som i går färdats omkring med mig och hvilken jag kommit öfverens med att träffa. Han höll dock ej ord, såsom allt folk här, och jag kunde ej få tag på honom. Satte mig derföre i Grekens café i Azbukijeh och dröjde der kanske en timme. Gick derifrån till Bejomi-moskén, der i dag firades den sista stora dagen af hans en vecka långa fest. Jag trädde in i moskén, gjorde min zijareh hos shekhen i hans lilla och nu af folk trånga kobba, läste för honom fathe och spatserade sedan omkring i moskén bland de stora skaror, hufvudsakligen af qvinnor, som suto här. Utanför moskén på gatan deromkring var stor trängsel, isynnerhet på den närbelägna begrafningsplatsen utanför Babennasr. Här voro tält uppslagna till stort tal och cafén anlaggda, i hvilka khoval dansade. Jag satte mig i ett af dem och såg på ett par af dessa till qvinnor utspökade dansörer. Deras dans, såsom all orientalisk dans, sitter ej såsom hos oss i fötterna, ty dem röra de ganska ringa och i allmänhet klumpigt, så mycket man kan se för de långa vidbyxorna; utan dansen ligger hufvudsakligen i veka lifvet, som de böja i alla möjliga bugter och i retande rörelser. De satte sig i karlars bland åskådarne famn och betedde sig der fullkomligen såsom qvinnor. För öfrigt funnos här, liksom vid alla dylika tillfällen, de vanliga lustbarheterna af havi och sångare. En förfärlig och ovanlig mängd af qvinnor var här församlad. Man gjorde här äfven dose, men jag aflägsnade mig fornt och kom hem vid 'asr. Sedan jag hvilat mig gingo vi ännu ut dit och gjorde vandringar på den fblkträngda platsen. Nu rustade man sig till zikr i en stor del af tälten, och det hela hade något tycke af profetens fest. Äfven en stor mängd landtfolk hade kommit in hit, för att öfvervara festen, och uppslagit sina tält åt sidan af den stora begravningsplatsen. Vi suto dels i cafén, dels på grafstenar, andades den friska aftonfläkten, som blåste in från öknen, och stannade slutligen i ett café, der en muhaddit roade ett litet sällskap.

Aug. 30.

Satt hemma hela dagen och skref på brefvet till Geitlin. En ny böld stiger nu upp på knäet och 2 på hvardera låret, hvilka plåga mig svårligen. Efter maghrib släpade jag mig dock ut med min shekh, ehuru svårt jag hade att gå och begaf mig till Azbukijeh, der vi lägrade oss i mitt vanliga middagscafé hos Greken.

Aug. 31.

Satt hemma till middagen, då jag linkade ut i min bedröfliga ställning, med haltande och släpande fötter. Satte mig i Grekens café i Azbukijeh och dröjde der ända till närmare 'asr, då jag gick till Dietel. Han var nu fullkomligen återställd från den slagattack han haft och hade redan varit några gånger ute. Jag satt en lång stund hos honom och det var ej utan att jag hade litet trefligt. Af honom erfor jag att ett bref låg och väntade mig på kansliet. Jag skyndade mig så till Köhler och fann honom sysselsatt med sin Engelska lärare. De slutade dock snart sin lektion och vi blefvo sittande att språka. Det är mig alltid en glädje att höra en Engelsman och vara i hans sällskap, jag fann mig nu äfven särdeles trefligt. Slutligen gick Köhler ut med mig och gaf mig mitt bref. Det var från min mor och Geitlin samt minskade till stor del det tråkiga och krångliga humör, som jag i långa tider haft. Blef hemma sittande hela aftonen med min shekh och drack thé. Samtalet var i afton jemförelsevis lifligt och i allmänhet trefligare än vanligt.

Sept. 1.

Satt hemma hela dagen och skref till det närmaste färdigt brefvet till Geitlin. Jag var högst ömklig af mina bölder och visste ej rätt huru jag skulle gå, sitta eller stå. Äfven för öfrigt mådde jag ej rätt väl, hade hetta i min kropp och en liten feber. Om aftonen gick jag litet ut med shekh 'Ali och satt hos Hanafi, der aftonsvalkan och den friska doftande luften något vederqvickte mig.

Sept. 2.

Gick middagstiden till Wrede, der jag äfven träffade den Tyska sjökaptenen från Suez. Samtalet föll på de af Tyskarne så högt älskade "Witze", hvaraf de hade en bok full. Jag satt dock ej särdeles länge hos dem för att låta dem taga sig en lur i fred. Gick sedan hem och skref färdiga brefven till Geitlin och Bonsdorff. Jag blott spatserade sedan omkring hela aftonen, utan att sätta mig någorstädes, och träffade mycket folk, som kom hem från Azbukijeh. På hemvägen vid esha träffade jag vid ett nära till vår port beläget café en Sha'er, som med sina berättelser ur Abu Zeid och sina enkla recitationer, accompagnerade af den enkla kemenge, roade ett fåtaligt auditorium. Jag satte mig äfven ibland dem och stannade der tills han slutat.

Sept. 3.

Gick vid middagen till mitt Grekcafé, sedan jag gjort alla mina bref färdiga, och inconverterat dem under adress till shekh Tantavi. Medan jag satt i cafét, kom en stund före asr shekh 'Ali dit från Bolak, dit han gjort en åsnefärd i något gÖromål. Vi suto ännu en stund tillsammans här och drucko kaffe, hvarefter han red sin åsna och jag linkade sakta fram på mina böldiga ben och såriga fötter. Jag lemnade mitt bref hos Köhler och kom sedan hem. Drack om aftonen thé med min shekh och satt en stund pratande. Han frågade mig som ingress, om jag ofta plägade ha drömmar och då han af mig fick nekande svar, sade han sig deremot ofta ha sådana och att de vanligen gingo i fullbordan, ehuru understundom först 1 eller 1,5 år efter det han drömt. Härpå berättade han sig förliden natt hafva sett i drömmen huru en stor kavalkad ryttare i högtidlig procession skred framför honom och likaså efter honom. Han tog det såsom ett godt och lyckligt budskap, bushra. Det är olyckan hos alla lärda, så occidentens som Orientens, att de alla anse sig ämnade till något stort eller till hög äreplats i verlden, och derföre tycka sig vara synnerligen missbytta med den ställning i lifvet de innehafva.

Bref, dateradt Kairo den 3 September 1844.

Broder! det är länge sedan några underrättelser kommit från mig till eder hemmavarande, men ännu längre sodan jag haft några underrättelser från eder. Sedan Bonsdorffs bref af den 18 april, åtföljdt af några rader från dig och min mor, har jag, utom Borgströms senaste bref jemte creditivet, erfarit ingenting från mitt hem. Af ditt lilla bref erfar jag dock att det bref, jag från Alexandria sände dig i medlet af januari månad, ej kommit dig tillhanda. Derföre bör du dock ej skylla shekh Tantavi, ty säkert har det aldrig kommit fram till honom, utan troligen stannat annorstädes på vägen. Af din tystnad nu har jag anledning förmoda, att ett annat bref, som jag den 13 april sände dig härifrån Kairo, lika litet kommit dig tillhanda. Jag hade af fruktan att det ej skulle hinna shekhen i Petersburg före hans afresa derifrån, adresserat det till expeditören af Finska pass Aug. Nygren, med anmodan att hit till mig afsända det svar på mitt bref, jag deri bad dig sända mig före din afresa till Ristmäki. Dock något bref är mig ej tillhandakommet och det är i anledning deraf jag fruktar att äfven detta senare bref ej kommit fram. Vare härmed huru som helst, jag anser mig af din tystnad ursäktad att jag nu ej gör några ursäkter för min tystnad, utan går att, såsom i mina förra bref, i korthet göra redo för den tid som förflutit och sättet huru jag tillbragt den. Vid den tid således, då jag sände dig mitt senaste bref af den 13 april, hade jag anlaggt turbán för beständigt, här af mycken vigt och ovilkorligen det mest an- och afsedda stycket i hela klädseln. Mitt ansigte hade nu äfven fått temmeligen väl den bruna färgen, så att folket, såsom man först vid min ankomst hit sade mig, ej behöfde frukta för min hvita blekhet; jag hade dessutom i min gång och mine försökt inlägga den orientaliska apatin och liknöjdheten samt deri lyckats fullt väl att bli tagen för en muslim. Det var ock nödvändigt numera. Ty sedan profetens fest, som firades mest under bar himmel och under tält, nu blifvit slut, vidtogo andra helgons fester, som firades endast eller hufvudsakligen uti moskéer. För att utan misstanka kunna inträda uti dem och se hvad der föregick, var mig således min forklädning, så till det inre som det yttre, ovilkorligen nödvändig. Den första fest efter profetens var den så kallade molid Sejidna Rossein, bni 'Ali, bni Abi Talib. Som dig är bekant, föreger man att hans hufvud är begrafvet här och hans kropp i Gerbela. Jemte hans broder Hassan har han här en moské, kallad Gamia el Hassanein, som är näst Elazhar den mest aktade moské här, såsom i allmänhet dessa begge helgon äro kanske de mest älskade och respekterade af hela den moslimska verlden, isynnerhet af Turkar och Perser. Sjclfva moskén är hvarken särdeles stor eller vacker, derjemte något mörk, men i allmänhet högtidlig. Innanför moskén är Hosseina kobba eller grafhvalf, temmeligen stort, och i dess midt sjelfva maksoran eller sarkofagen, omgifven af ett vackert, sirligt utarbetadt fint gallerverk af jern och messing. Hvarje dag strömma hit skaror af folk, som göra sin zijare hos honom, helsa honom med Selam, läsa fathe eller någon sura och andra böner, gå omkring maksoran ett hvarf, kyssa den på åtskilliga ställen, samla med handen dammet derifrån och bestryka dermed ansigtet samt bedja honom om bistånd och hjelp. I allmänhet om en from muslim finner sig i någon svår belägenhet, vare sig i andligt eller timligt afseende, tar han sin tillflykt till Sejidna Hossein, gör till honom sin istikhare och finner vanligen (såsom han sjelf tycker) tröst och bistånd. Men det är ej allenast män, som söka sin tillflykt hos honom, äfven qvinnor hafva utkorat honom till sitt helgon framför andra, bland de många helgon och shekher, som här ligga i sina kubbor och små bönehus samt anropas om hjelp och bistånd. Hvarje afton och natt emellan måndagen och tisdagen hålles här inne i hans kobba en makra eller läsning, bestående af Delail elkheirat, en bok, innehållande mest välsignelser öfver profeten, och derjemte en fjerdedel af Koran. Detta är ett bruk som äfven iakttages i många andra moskéer, men makran i Sejidna Hossein eller såsom man nästan vanligare säger Hassanein, är jemförelsevis bättre och föreläsen af ett större antal fokaha eller skriftlärda. De sitta här till ett antal af omkring 30, ofta flere, i 2 rader med ansigtena mot hvarandra och läsa, somliga ur bok, men de flesta dock utantills, efter esha-bönen först El delail och derefter Koran, härvid runkande i temmeligen skyndsam takt på hufvudet och öfre delen af kroppen, samt med den här i all läsning egna mumlande tonen. Det var således detta helgons fest som nu instundade och redan långa tider förut talade man om intet annat an härom. Slutligen började man hänga upp lamporna uti moskén och sötsakers säljare bcgynte slå upp sina stånd utanföre, prydande dem efter vanan här med allehanda röda och gröna pappers- eller silkeslappar. Festen var nu inne, men de första dagarne voro tröga och folklösa. Jag gick dock hvarje afton i moskén och gjorde, som en rättrogen muslim, min zijare hos helgonet, läste honom en sura i någon knut af kobban och kysste flitigt hans maksora; lät äfven tillfälligtvis någon sig utbjudande fattig fikih läsa suran IS eller hjertat af Koran för mig till helgonet för 5 fadda h. e. 2,5 kop. koppar, eller någon vattenbärare utdela sin vattenkruka åt törstiga för samma pris, allt lihobb Sejidna Hossein och mig till stor savab. Hvarje afton under hela festen ålåg det antingen moskéns inspektor, eller någon af de många här befintliga dervischordnarnes chefer, eller någon annan förnäm man af hofvet, att illuminera moskén, och hvarje afton samt de flesta dagar var här någon bland dessa dervischordnar som höll zikr, eller någon kanske flere bland Azhars shekher som höll föreläsningar. Med hvarje dag ökades trängseln af folk och lifligheten så inom som utom moskén, slutligen de sista dagarne af den 18 dagars långa högtiden var det svårt att slippa fram på de närbelägna gatorna och ännu värre inne i moskén; dock klagade man i allmänhet här att festen detta år var dålig och på långt när ej att jemföras med de förra årens, såsom man vanligen här säger: "i dag är bättre än i morgon, och i morgon bättre än i öfvermorgon" o.s.v. Man skyller allt på den orättvisa regeringen och den dsulm, under hvilken man tycker sig smäkta, men det tyckes man ej ana eller vilja medgifva att islam och jemte den folket här hunnit nära sin ruttningsprocess. Äfven bortlemnades i år en mängd af de högtidligheter, som vanligen ses här under denna och dylika fester och om hvilka vi äfven hos Lane och andra läsa beskrifningar, jag menar dem som vissa dervishsekter här utöfva, nemligen att äta ormar, sluka eld, glödande kol och glas m.m. Man berättade mig att förlidet är en man, som ej hörde till Saadi dervisherna, hvilka nemligen genom sin shekhs kerameh och undergörande kraft äta ormar, hade i en berserksgång af religiös fanatism slukat en orm och omedelbart derpå dött. Häraf hade shekhen för orden tagit sig anledning att helt och hållet förbjuda denna kost "en general", och derföre saknades detta år all denna delice. Esavi dervisherna, som äfven likt de flesta andra hade sin afton här, förekommo mig mera berseksgångande än andra, sprungo omkring och väsnades förfärligt i moskén, skrämmande folket; dock såg jag dem ej, såsom man berättade att de vanligen bruka göra, sluka eld eller kol eller hoppa upp i det höga taket, rycka ner lampor och förtära dem hela och hållna med olja, veke, eld och glas. Men den zikr de gjorde, accompagnerad af tambour de basquer jemte allehanda underliga hopp och skutt, dans och skrik, var utomordentligt vild och förfärande, dock ej utan en viss högtidlighet, liksom i allmänhet alla azkar i mitt tycke äro det högtidligaste och sublimaste man njuter i den moslimska religionen i utvärtes måtto. Inne i moskén satt folket i sina små kretsar pratande och skämtande, många med sitt lilla matknyte, barn sprungo omkring och lekte; men emellan skarorna och stojet stodo män, som gjorde sin bön, fromma, andaktsfulla och ostörda af bullret. Der visade sig i allmänhet brokighet och villervalla, som jag äfven sedermera så ofta sett här i islams helgedomar. Jag hade under min vistelse här isynnerhet i senaste tider, sedan jag flyttat till Gemelijeh, der hufvudsakligen endast Araber bo, vunnit flere bekantskaper, så att jag oftast fann någon krets som var mig bekant och i hvilken jag satte mig samt tillbragte mina aftnar i moskén ganska roligt. Aftonen före festens slut var en stor del af staden (hufvudsakligen den del, som ligger i granskapet af moskén, samt utgör det egentliga hjertat och medelpunkten af Kairo) illuminerad och stor fröjd på de folkfulla gatorna. Hvar och en skulle nu ut för att köpa sig litet helaveh eller annat snask och göra sitt besök hos Sejidna Hossein. Kobban och hela moskén var nu fullproppad med folk och det var blott med största svårighet man kunde komma inuti den, eller ens genom dörren; öfverallt i trakten deromkring suto de skrattlystna Kairoboerna i cafén och bodar samt roade sig vid sin pipa och sin kopp, mången äfven med sitt opium och hashishe. Morgondagen var allt slut, stånden nedrifna, folket, som förlastat sig ut, sömnigt, och hvarje gång man träffade någon from shekh måste man göra någon piÖs exclamation med subhana ddaim, hvar är nu gårdagens stoj och glädje? Efter denna fest följde åtskilliga andra, såsom Sejide Nefises och Sejide Sekkines, jemte några andra af profetens närmare slägt eller af ahl ilbet, som man här säger. De voro alla i samma smak, ehuru obetydligare och räckande blott några dagar. Nu hade vid pingst en khamasin hunnit sitt slut, den hade detta år gått förbi lätt och lindrig, utan sjukdomar och fara; blott 4 à 5 dagar af de 50 voro svåra och tunga, med en brännande het, dammfull sydvind, som lät mig förstå hvad den kunde vara om den ilskades. Under dessa dagar, som dock ej följde på hvarandra, var luften förfärligt qvaf och qvalmig, ej egentligen så het som sedermera. Genom fönstren blåste ett fint stoft in i rummen, som gjorde att man ej kunde få ett friskt andetag, och då jag om aftonen efter solens nedgång gick ut, längtande efter aftonsvalkan, möttes jag på de trånga gatorna af samma samom, fylld af damm och af stanken från husen. Någongång begaf jag mig utanför staden åt öknen, och här möttes jag liksom af ett regn af fina sandkorn, som förfärligt basade mitt ansigte och mina till knäet bara ben. Jag blef dock hela tiden oföränderligen frisk och fördrog i allmänhet såväl khamasins qvalm, som den derefter betydliga sommarhettan, fullkomligen väl, bättre än mina Arabiska vänner, hvilka att dömma af deras klagovisor ledo förfärligt. Men Egyptens Araber äro förvekligade och usla, såsom alla måste bli, hvilka bo under denna ljufva himmel och på denna herrliga jord; de kunna ej fördraga hvarken vinterns köld, hvilken är nästan såsom sommaren eller de blidaste vårdagar hos oss, eller sommarens hetta. Tiden förgick mig så småningom, dels under studier, dels i sällskap med nästan alldeles uteslutande Arabiska vänner, hufvudsakligen med min shekh, med hvilken jag läste 2 lektioner på dagen, om morgonen i Alfijeh med en förfärligt lång kommentar af Ashmoni och Ibn 'Akil, och om eftermiddagen efter 'asr mest uti vulgär språket. Denne shekh är ovilkorligen den bästa man jag här träffat tillsammans med, dessutom en i all orientalisk visdom och lärdom väl bevandrad man. Det blef mig nu äfven nödvändigt att göra en liten kurs uti fikh, lör att i grund lära mig känna alla småsaker, som höra till förrättandet af de 5 dagliga bönerna, tvagningen och allt annat, hvari rätteligen hvarje muslim, isynnerhet hvar och en som gör anspråk på någon bildning och framförallt på shekhskap, såsom jag, måste vara bevandrad. Jag var väl först något förlägen att visa min okunnighet uti alla småsaker, som röra religionen i den sekt till hvilken jag anger mig höra, nemligen Hanafi sekten; men min shekh är mycket saktmodig, fördragsam och kanske äfven van vid den ovetenhet och ringa kunskap, man här öfverallt träffar hos de flesta slag af folk. Åfven de mest bildade här ha begrepp om intet eller föga annat, än om saker som höra till deras religion och historien om deras profet samt de 4 khaliferna eller i allmänhet elhadith; det är äfven blott i dessa saker och i grammatiken som föreläsningar hållas i Azhar. Det är förvånande att se huru deras religion sinkat all annan visdom, dödat all annan vettgirighet och väckt till och med vedervilja emot annat vetande. Häromdagen då jag efter min vana gick till boktorget, el kutubijeh, och frågade en shekh om han hade några böcker i historien, fick jag det vanliga nekande svaret och af en bredvid sittande shekh sherif den frågan: hvartill skulle ett sådant studium gagna? Man må för öfrigt veta huru mycket som helst, så har man ingen aktning och får ej gerna namnet shekh, om man ej vid förefallande frågor i fikh kan fälla dom. Du ser således huru nödvändigt för mig och mina tillämnade resor i Arabien detta studium var; jag har nu hunnit åtminstone litet glöta mig fram i detta vida haf och vunnit så mycken kunskap deri, att jag åtminstone i de vanligaste och nödigaste saker ej behöfver blottställa mig. Under lediga stunder begagnade jag tiden att dels gå i moskéer och bese dem, dels sitta i cafén och höra på någon muhaddith, för att öfva mig i språket. Bland andra moskéer, som jag besökte, var Elazhar, hufvudsätet i vår tid för hela den islamitiska verldens lärdom. På den fyrkantiga, af pelargångar omgifna gården sitta kretsar af små barn omkring en shekh, som lär dem läsa Koran, och dels sjelf skrifver, dels låter någon af de längre avancerade eleverna skrifva stycken af Koran på hvita taflor, hvilka gossarne sedan läsa utantill. Inne i pelargångarue sitta andra shekher, allt på golfvet naturligtvis, och murabba' i kretsar af större ynglingar och fullvuxna man, läsande Koran, Fikh och Nahv &c. Dock är Koran med dess tefsir och dess alla vetenskaper det första och det sista, snart sagdt det enda. Man sitter och beter sig i allmänhet under lektionen mycket fritt, flere af åhörarne ligga utsträckta på magen på golfvet, man tyckes prata och resonnera mycket och i all maklighet, För öfrigt är det temmeligen fullt i dessa läsekretsar, hufvudsakligen i en pelargång som egentligen tyckes vara bestämd dertill. Jag gick ofta och spatserade mellan dessa kretsar, men hade aldrig mod att sätta mig i någon bland dem, af fruktan att genast på mitt språk bli igenkänd och misstänkt. Ett annat nöje, som jag ofta brukade göra mig, var att med min tjenare hvarje thorsdagsafton bege mig ut till en nära utanför staden belägen moské för en helgonshekh Demerdash, till hvilkens tjenst och sekt (liksom en stor del af folket till någon annan shekhs) han var invigd. I Demerdashs moské, en half timmas väg utanför staden vid kanten af sjelfva öknen, hålles hvarje thorsdagsafton zikr och makra af hans anhängare eller telamids, som de kallas, hvilka tillbringa hela natten der, dels under dessa och andra religiösa ceremonier, dels under prat och glam. Vi togo vanligen vår kaffepanna med oss jemte någon liten kost, satte oss på fashan eller taket och tillbragte natten ganska roligt, en del af densamma under prat med bekanta, en del sofvande. Det är i allmänhet mycket brukligt att tillbringa nätterna i moskén och det finnes ett stort antal shekher, imamer eller helgon, som hafva sin sekt och sina anhängare, hvilka en bestämd natt hålla zikr till deras patrons ära. Så tillbringas vanligen natten mellan fredagen och lördagen i imam Shafis moské, äfvenledes ett stycke utanför staden, och natten mellan lördagen och söndagen i imam Hanafis o.s.v. Men icke allenast männerna äro invigda i en sekt eller följare af en shekh, äfven qvinnorna ha sina shekher, som de troget besöka och uppvakta på en bestämd dag i veckan. Här finnes nemligen ett stort antal qvinnor, som äro hvad man här kallar melbos, ungefär besatta af djefvulen, hvilken uppenbarar sig i dem på de underligaste och mångfaldigasto sätt; jag har hört alldeles förvånande historier om sådana qvinnor. Så berättade mig en af mina bekanta, en ung i allmänhet bildad man och ingalunda af de mest förstockade muslims, att han hade en faster, som var melbos af en ginn, hvilken på vissa tider ansatte henne med symtomer, som (enligt hans beskrifning) fullkomligt liknade fallandesotens, och att denne ginn talade genom henne, än med karl-, än med qvinnoröst, än på Arabiska, än på Franska; denne ginn var honom, min sagesman, särdeles bevågen, talade ofta till honom och bad honom t.ex. öppna en skåpdörr, då han fann t.ex. pengar eller sötsaker eller frukt, fastän det ej var den fruktens tid på året — med mera dylika tokskaper, dem han berättade mig med full barnslig öfvertygelse om deras sanning. Sådana qvinnor finnas här till stort antal och för att bli fria från denna plågoande eller ej så svårt ansatta af den, liksom inviga de sig till något shekh-helgons tjenst samt göra sig till en pligt att besöka hans kobba och bönehus en bestämd dag i veckan. På dessa dagar ser man dessa bönehus, sådana här finnas många, alldeles fullproppade med qvinnor, som sitta omkring kobban för deras shekh och mest samtala eller sjunga eller höra på någon sångare, hvilken på en högst enkel, mest recitativ ton, berättar någon equivoque historia om kärlek, accompagnerande sig med en liten tambour de basque. Jag hade stort nöje af att tränga mig bland qvinnorna i sådana bönehus och se deras löjliga andakt, genom hvilken de från vecka till vecka tro sig kufva eller minska ginnens makt öfver dem.

En färd gjorde jag ut till pyramiderna, gick in i den öppna pyramidens mörka och förunderliga hvalf, steg upp på den och såg ut öfver Afrikas omätliga sandhaf och öfver den härliga Nildalen. Jag häpnade alldeles for detta underliga gamla storverk från så aflägsna, förgångna sekler, och tyckte på sätt och vis att allt som jag hittills sett var smått och ömkligt vid sidan af denna koloss. Men jag råkade just denna dag befinna mig ej väl, den enda gång jag hittills, sedan min färd från hemmet, befunnit mig illa, och kunde ej rätt fröjda mig, såsom om jag varit frisk och i sällskap med någon god vän eller helst någon annan; men jag var alldeles ensam med min tjenare. Jag vill ej försöka att utsäga något om dem och det kolossala, så kallade Faraos hufvud, ett stenblock, så stort som ett hus, hugget till ett hufvud med ögon och öron m. m. Det har blifvit sagdt och skrifvet så mycket härom, att du med lätthet kan läsa beskrifningar derpå om dig lyster; blott det, att redan dessa allena förtjena en resa till Egypten. När jag kom hem tillbaka, blef jag oupphörligt frågad af mina Arabiska vänner hvad der var att se, samt hvilken anledning kunnat förmå mig att göra en så lång färd, blott för att se på sådana gudlösa verk. Du bör nemligen veta, att det nästan anses som kufr att fara dit och att troligen, ja nästan säkert, ingen enda Arab ens i det närbelägna Gizeh ansett mödan värdt att förspilla en dag med att bege sig dit.

Under dessa och andra sysselsättningar hade nu tiden småningom gått till början af juli månad. Jag hade redan länge förut kommit öfverens med min shekh, att med honom göra en liten färd till hans hembygd, en liten stad eller by på ungefär en dagsresa från Kairo. Vi togo således den 6 juli en liten båt i Bolak, begåfvo oss med strömmen på den älskliga Nilfloden och landade följande morgonen under en by, ifrån hvilken vi på kvar sin åsna redo upp till Baranijeh, byns namn derifrån min shekh är hemma. Han har här sitt eget hus och sin andra hustru, jemte en tredje, som han nyligen skiljt. Dock måste jag till hans lof säga, att han ej lefver med någon annan, än den han har i Kairo. Hans hus här på landet var, såsom nästan oföränderligen alla i Fellahernas land, af obrändt grått tegel, bestående af 2 såkallade ugnar d.v.s. rum med ett kupolformigt tak, utan fönster eller andra öppningar, än ett litet fyrkantigt hål högt uppe i kupolen och en dörr. På golfvet står en stor ugn, utan någon sorts afledning för röken, som sålunda svärtar väggarne, under det den söker utgång genom dörren eller hålet i kupolen. Dessa rum liknade fullkomligen våra Finska pörten och torde under vintern, då de ock egentligen begagnas, vara lika trefliga, men nu under sommaren voro de odrägligt heta, fulla af flugor och annat yrfä. Men de begagnas ock nu ej till annat än förvaringsrum för provision, halm eller dylikt. Den del af gården, som nu uteslutande begagnas, var en liten förstuguqvist, upphöjd Öfver marken en half eller hel aln, gemenligen kallad mastaba, betäckt med ett skjul af vass, hvars strån hängde långt ner. Det var på denna mastaba eller förstuguqvist vi bredde ut våra mattor och togo vår plats. Snart fingo vi besök af byns shekher, som kommo den ena efter den andra och helsade oss välkomna, alla med samma termer och samma komplimenter, som en lång stund upprepades under handslag. Dessa komplimenter voro nästan uteslutande: salamat, alhamdo lillah bisselameh, vahashtinna, tajibin, hvilka upprepades tätt på hvarandra, utan att afvänta svar af den andre, som likaledes oupphörligen frammumlade samma ord. Shekhen är här särdeles aktad och ansedd för en mäkta skriftlärd man, som han ock är; han plägar några gånger om året göra resor hit för att afgÖra mål, slita tvister och skipa lag mellan denna och andra närbelägna byars folk, samt derpå förtjena genom den ma'lom eller penning han fordrar för hvarje mål han afgör. Det var således ej underligt att vi blefvo väl emottagna och genast uppvaktade med mat och vattenmeloner, som hemtades oss på brickor från grannhus. Så föddes vi från gårdarne de första dagarne, men sedan blefvo vi alltid utbjudna i gårdarne till de 2 hufvudmåltider, som här göras, vid middagen och vid esha. Genast andra dagen vi voro här, kom folk som sökte shekhens råd och dom i mål dememellan, och dessa besök fortsattes sedan oupphörligen alla dagar samt hela dagen, så länge vi dröjde här. Målen angingo till största delen skilsmässor mellan män och hustrur. Du vet huru lätt det i allmänhet ar här att gifta sig och göra sig af med sin hustru, när man ledsnat vid henne; till det förra behöfs blott en högst ringa summa pengar, i vanliga fall sällan öfverstigande 20 rub. banco ass., och till det senare behöfs blott orden: inte mutallakah. Ångrar man sig sedan, kan man utan omsvep återtaga sin gamla hustru. Men har man skiljt denne 3 gånger eller en gång med tillägget: bittalateh, kan man ej få henne igen med mindre hon dessemellan varit gift med någon annan. Nu händer ofta att de hetlefrade Araberna komma att i hettan och öfverilningen, vid de ofta och nästan dagligen här inträffande grälen och knuffarne mellan ett äkta par, tillägga detta lilla ord, men snart derpå ångra sig samt söka på ett eller annat sätt genom krångel och lagvräugning få detta ord bort från sina samvetsskrupler. Så uppstå mål om skilsmässa, bittalateh, till stort tal, jemte andra om gräl, gnabb och slag mellan man och hustru.

Under hela den tid af nästan 3 veckor vi voro här och shekhen agerade mål, voro utom 3 à 4 inga andra frågor före. Såsom ett exempel vill jag i korthet uppteckna ett sådant mellan en af byns shekher och hans dorrah, d.v.s. den gamla hustrun sedan mannen jemte henne tagit en till. En morgon medan vi suto och drucko vårt kaffe, kom en medelåldrig qvinna instörtande till oss på gården, gråtande med halftäckt ansigte och ropade: fi 'ardek fi 'ardek, fria mig på ett eller annat sätt från min man, han slår och misshandlar mig, sedan hans nya hustru kommit i huset har jag ingen fred. Hon uppmanades att berätta sin historia och sina klagomål mot sin man. Hon gjorde det under snyftningar och med den naturliga vältalighet, som man här får höra äfven hos det lägsta folket. Shekhen lofvade genast skicka efter mannen, förhöra honom och sedan ställa saken till rätta. Ungefär en timma derefter infann han sig äfven hos oss. Vi suto, som vanligt vid dylika tillfällen, på mastaban jemte några af byns äldsta, som råkade vara hos oss. Sedan de vanliga helsningarne af salamat och tajibin voro vexlade samt upprepade emellan hvar och en bland oss och den ankomne, började shekhen på att qvestionera honom. Mannen i fråga var en kort undersätsig man, med särdeles sol- och väderbitna drag samt ett ljust i rödaktigt stötande skägg, kallande sig Bedavi, ehuru redan hans farfar kommit från öknen och bosatt sig här. Han hade dock bibehållit en betydlig del af sin häftiga Beduinkaraktär och var såsom Beduin klädd blott i en hvit lång skjorta. Han började sin historia med något saktmod, men så snart han kom in i den steg hans häftighet, och de barska Arabiska strupljuden flögo med största skyndsamhet jemte spottdropparne ur hans mun. Han var ovanligt rik på eder och försäkringar, svor vid shekhens skägg och den shekh effendins som satt vid hans sida, tog dervid ofta lent med tummen och pekfingret och slätade våra skägg, han svor vid våra och hans fäder, som voro i grafvarne, vid Herren och hans bok, uppmanade oss som oftast att nedkalla Herrens välsignelse öfver profeten, för att liksom lugna oss och sig sjelf. Historien med hans dorra var i korthet, att han varit bortrest på någon vecka samt vid sin resa uppmanat henne att väl föda och sköta en ung stut, som han lemnade hemma. Vid sin återkomst hade han funnit den afmagrad och vanskött, derföre slagit sin hustru och då hon tog emot samt med ord utöste sin vrede öfver honom, hade han i sin häftighet sagt henne: inte motallaka, härefter stannat någon minut och sedan tillagt: va bittalateh. Härjemte voro andra småsaker, såsom att hustrun tappat bort en nyckel och ej väl rostat mannens bröd till qvällsvard &c., hvilket, utfördt af Beduinen med alla försäkringar och vidlyftigheter, upptog mer än en timma. Saken afgjordes här så, att vittnen som voro närvarande vid tillfället skulle afhöras; vi blefvo inviterade till hans hus att intaga vår middag och derjemte afgöra saken. Vi kommo dit inom en stund, nu kallades ännu dorran fram att höras, och hon började den gamla historien mcd förevitelser mot sin man, som var närvarande, samt kunde ej hålla sig från att utösa sin ovilja mot den nya hustrun, kallande henne dotter af en kristen och en Judeflicka m.m. och kan jag ej mjölka så bra som hon? kan jag ej koka din bamia (en sorts grönsak) lika väl som hon? På båda sidor var häftighet och animositet, det äkta paret skrek temmeligen häftigt emot hvarandra. Slutligen afhÖrdes 2 vittnen och shekhen afgjorde saken så, att Bedavin tog sin hustru tillbaka och skilsmessan, ehuru yttrad med de olyckliga orden vabittalate, ansågs som enkel. Men orsaken var att Bedavin hade gjort det lilla uppehållet mellan de föregående orden och detta tillägg, hvilket i den sekt hvartill han hörde, nemligen Shafi, gjorde skilsmessan ogiltig, men ej så hos Maliki och Hanafi sekten; likväl hade Bedavin högtidligen försäkrat för sitt samvetes frid att han yttrat dessa ord samt hela skilsmess-formeln med full afsigt och i dess fulla betydelse. Härefter tog shekhen det äkta parets händer och förestafvade Bedavin återtagningsformeln; de voro nu åter äkta makar, dock, tror jag, som hund och katt samt ej särdeles till behag för Bedavin. Härefter intogo vi en god måltid och begåfvo oss bort sedan Bedavin stoppat elma'lom i shekhens hand. Medan min shekh sålunda var upptagen hela dagen med afgörande af mål och tvister, hade jag å min sida icke mindre talrika besök af byns folk, som sökte hjelp och råd för sjukdomar. Man hade nemligen genast de första dagarne af vår härvaro erfarit att jag var läkare; alla voro nu sjuka och behöfde hjelp, dels för verkliga, dels för inbillade krämpor. Som jag vid min bortresa från Kairo alldeles ej beredt mig derpå, hade jag inga medikamenter med mig eller något annat än mitt kirurgiska bestick. Jag fann mig nu i något svår belägenhet för det myckna folk, som öfverhopade mig med begäran om bot, då jag ej kunde göra annat än skrifva åt dem recepter till apoteket i Kairo eller ge dem några råd, så godt jag visste. Några tänder ryckte jag ut och gjorde några åderlåtningar, men det var ock allt. Dock hade jag nöjet att såsom läkare komma upp i ett harem, der 2 unga flickor voro plågade af en lindrig ögonsjuka. De voro döttrar af för detta Turkiska kashifen eller domaren i byn och just i knoppningen, hvarken mogna eller omogna, de mest retande och tjusande flickor jag sett. Liksom deras mor och några andra qvinnor, hvilka voro närvarande, voro de i allmänhet icke blyga eller skygga, jag såg fritt i deras obetäckta ansigten och fann mig särdeles trefligt under den tid af ungefär en timma, jag satt uppe hos dem. För öfrigt tillbragte jag tiden här mest med att ströfva omkring, dels till närbelägna byar, bland hvilka en betydlig, Ashmon, der en gång i veckan hålles marknad mest på kameler och annan boskap, dels till Nilstranden och på fälten, hvilka dock nu till större delen stodo gråa och fula, remnade och sönderspruckna, liksom gapande efter flodens snart väntade öfversvämning; blott här och der funnos fält med vattenmeloner, pumpor och grönsaker. På åkrarne höll man öfverallt på att tröska det för omkring 2 månader sedan skurna hvetet. I allmänhet voro vi särdeles väl upptagna af byns folk, blefvo alla dagar inviterade af någon bland dess äldste så till middag som qvällsvard, hvilket sednare mål vi vanligen förtärde i stort sällskap, sittande på något tak i månens eller stjernornas sken, ty ljus och lampa är en lyxartikel, som man här föga eller allsicke känner. Maten bestod nästan uteslutande af grönsaker, hvaribland företrädesvis tvenne, bamia och melohijeh, äro ypperliga; härtill fårkött eller någon stekt gås eller höna. Vanligen äfven i smör rostad ris, som är särdeles god, men svår att äta med fingren, emedan riskornen trilla bort emellan dem, om man ej, såsom folket här vanligen gör, knådar dem tillsammans förän man stoppar dem i munnen, men detta är åter motbjudande. Dock kan jag ej neka att folket genom sin påhängsna välvillighet och artighet blef mig i längden något tråkigt; jag fick sällan eller aldrig vara ensam, man gick beständigt ihop med mig att jag skulle stanna här, taga mig hustru härifrån, så och skörda fälten såsom de, samt lefva och dö med dem såsom en fellah. Så hade här på landet i det gamla Egypten ungefär 3 veckor förgått af den hetaste sommartiden, hvilken detta år (som man sade) råkade vara ovanligt svår och tryckande. Jag hade dock hela tiden befunnit mig ovanligt väl, ehuru jag ej såsom folket här flydde middagssolen och tillbragte tiden för den värsta kejale uti sömn, utan valde just företrädesvis denna tid af dagen till en simfärd uti floden. De sista dagarne af min härvaro började mina gamla vänner bölderna helsa på mig och stego upp på åtskilliga ställen af min kropp, derjemte ett rödprickigt smått utslag på veka lifvet, hvilket så snart jag kom i svettning kliade och stack mig som synålsuddar. Jag förstod nu att jag var inbegripen i någon sorts acclimatisation och låtsade ej om hvarken det ena eller det andra, samt tror att jag deri handlade bäst. Tiden var nu inne för oss att bege oss bort och anträda färden till Tanta, egentliga målet för vår resa och det som hufvudsakligen förmått oss att lemna Kairo.

Här i Tanta ligger nemligen begrafven en Vali eller helgonshekh Sejid Ahmad Elbedavi, eller såsom han företrädesvis vanligen kallas blott Sejid, (en titel, som egentligen tillkommer de från profeten härstammande sheriferna) eller Shekh el'arab, en titel som ännu äfven ges åt alla Beduin-shekher. Dessutom ger man honom namn eller egentligen epiteter till oändlighet, såsom Abo faras och andra, hänsyftande på hans stora undergörande kraft och hans verksamma förmedling hos Herren, i hans tillbedjares alla trångmål och svåra belägenheter. Man säger i allmänhet här: såsom profeten är alla profeters herre, den första och den sista och det fullkomligaste af hela skapelsen, så är ock Essejid alla helgons herre, sultan elavlija. Också anropas han vid alla tillfällen; då man trött och utmattad sätter sig eller efter en lång sittning sträcker ut sina hopsutna ben, glömmer man ej att stöta ut en from ejaculation af: ja Sejid, ja Shekh el'arab, jemförelsevis oftare än man brukar: ja Sejidna Hossein eller ja Sejide, menande Sitte Zeineb, profetens dotter. Man berättar om honom oändliga och förunderliga underverk eller karamat, bland andra att han under profetens tid, då han ännu ej var född eller ej ens i sin moders lif, uppträdt i verlden i mensklig gestalt och hjelpt de rättrogna i deras fejder och härnadståg mot de otrogna. Så skall under dessa tider lefvat en kristen jättekämpe, som stiftat mycket ondt och förorsakat stora nederlag bland de rättrogna. Imam Ali ibn Abi Talib, islams svärd och tappraste hjelte, utbad sig af profeten att få gå i envig emot denna vidriga jätte, hvars namn jag ej kunnat fa reda på. Då profeten med alla sina råd och afböjningar ej kunde förmå Ali att afstå från sin föresats, gaf han honom slutligen tillstånd att bege sig å väg. Ali gaf sig åstad, beväpnad med svärd, stridsyxa och spjut samt träffade jätten i hans slott och utmanade honom. Jätten kom ner och gjorde med Ali öfverenskommelsen, att han skulle få slå honom ett hugg med hvart och ett af sina 3 vapen, utan att afvärjas eller hindras deri, men att jätten sedan skulle få slå blott ett enda slag med en trädspira, som han hade i sin hand. Ali gick in på vilkoren, slog honom med sitt spjut, men det brast i spillror, slog honom med yxan, men den studsade tillbaka i stycken från jättens förtrollade kropp, slog honom med svärdet men det tuklöfs utan verkan. Nu stod Ali der med krossade vapen, säker att hans sista stund slagit. I hans vånda steg en uppenbarelse ned till honom att af jätten begära anstånd en liten stund, tills hans broder skulle ankomma och få slå honom ännu ett slag. Den hjeltesinnade jätten gaf honom detta anstånd och se i detsamma synes en kort ömklig gubbe komma ridande på en halt och skrabbig häst, med ett stycke vassrör i sin hand. Jätten frågade: är detta din bror? Ali hade knappt hunnit bejaka denna fråga föran den skröpliga gubben var anländ till platsen och rörde blott med sitt vassstrå jätten, som föll ner och bet i gräset. Gubben försvann i luften med sin häst, undan Alis ögon och tack. Då Ali kom tillbaka till profeten och berättade hvad som passerat, underrättade honom profeten att denna gubbe var Sejid Ahmad elbedavi, som efter kort tid skulle födas och uppträda i verlden. Men äfven ännu, sedan så många sekler gått öfver hans multnade stoft, gör han dagligen stora underverk. Bland dessa äro de vanligaste att han nästan årligen befriar och hemtar till sin stad någon muslim-fånge från de kristnas land och sätter dem ofta, uttryckligen för att visa det vara hans verk, i deras bojor och block på spetsen af hans moskés minaret eller på toppen af sin kobba, dit utan underverk ingen mensklig varelse skall kunna uppstiga. Så har han äfven detta år bragt en fånge tillbaka från Drusernas land. Denne man skall hafva följt Ibrahim pashas armé under fälttågen i Syrien, der jemte 12 hans kamrater blifvit tillfångatagen af Druserna, hvilka födt och gödt dem samt årligen till påsk slagtat en af dem och deraf gjort ett ståtligt högtidsmål. Nu voro alla den ifrågavarande fångens kamrater slagtade och blott han återstod för innevarande års påsk. Han var en from tillbedjare af Essejid och ropade dagligen och stundligen: ja Sejid ja Sejid madadek. Natten före hans offer, då han i sin ångest ropade på sitt helgon, uppenbarade sig för honom en gammal gubbe med ansigte som fullmånen och ett silfverhvitt skägg, frågande om han önskade befrias från sitt fängelse. Fången sade: ack huru skall jag gå ut härifrån, då hundrade bommar stänga mig, bojor och block tynga mina leder? Gubben sade: statt upp och följ mig. Fången vaknade i morgongryningen och befann sig på åkerfälten under Tanta, uti den så kallade guru d.v.s. den släta och jemnade plats af åkern, på hvilken man tröskar eller utkör hvetet. Det der arbetande folket ser honom och frågar hvarifrån han kom samt hvem han var. Han berättar sin historie till alla närvarandes stora förundran. De taga honom och föra honom i sina bojor upp till kadi i Tanta, som anser händelsen vigtig nog att förtjena hufvudstadens uppmärksamhet, skickar mannen till Kairo, der han frågas och perqvestioneras af shekh Ettamin, muftin för Hanafi sekten här. Detta hände allt före vår afresa från Kairo och man berättade då allmänt att muftin funnit karlen vara en lögnare och bedragare, som uppfunnit och utfört hela historien för att vinna medlidande och pengar. Men på landet och under vår färd till Tanta, äfvensom i Tanta, berättade man saken vara fullkomligen sannfärdig; att man på citadellet i Kairo sett i böcker som fördes under Syriska kriget och der funnit mannens namn samt hans uppgift af åren och händelserna fullkomligt sanna, att man firat honom, betalt honom den innestående solden för 13 år och afsändt honom till Tanta, för att der visas såsom ett exempel på Sejids underverk. Dock kunde jag ej få se honom der, oaktadt alla de efterfrågningar jag gjorde. Till denna undergörande och fromt älskade Walis ära hållas i Tanta 3 fester årligen, en liten i Moharram, en några månader derefter, och den egentliga stora, högtidligaste festen uti Regeb. Det nästan åligger hvarje from muslim eller räknas honom åtminstone till stor savab att göra sin zijaret hos denna shekh och höja böner till honom, isynnerhet under hans fester; min shekh, som i allmänhet är en särdeles bildad, men from och med orubblig öfvertygelse islam och Sunna tillgifven moslim, försäkrar mig att han i alla svåra belägenheter, dem han råkar ut för, alltid anropar Essejid eller Essejide Zeineb om hjelp och till dem, eller företrädesvis den förre, gör sin istikhareh, då han omedelbarligen derpå i en dröm blir af honom eller henne upplyst om den väg till räddning han bör taga. Men det är icke en from religiös tro eller piös kärlek till detta helgon, som lockar alla hit. Jemte festen och dermed följande religiösa ceremonier hålles här en marknad, ovilkorligcn den betydligaste i hela denna trakt och kanske en af de största i verlden. Denna samlar hit handelsmän af alla möjliga slag och från alla trakter, ej allenast från Egypten och Syrien, utan äfven från Hegaz och aflägsna trakter af det Turkiska väldet, samt kristna och Judiska penningvexlare. Bland andra såg jag här en, såsom han sjelf sade, i Moskwa bosatt _Bokhara-_bo, hvilken näst mig säkert var den längst bort ifrån komna. Andra lockas hit af begär efter nöjen och förlustelser; man säger att i hela verlden ej finnes glädje och fröjd, såsom på Sejids festen. Qvinnor af alla slag, såväl ärevördiga matronor som yngre hustrur och flickor, begagna tillfället och anledningen af en zijareh hos Sejid för att på denna korta tid af en vecka göra sig fria från det tunga ok och de stränga tyglar, hvari de i allmänhet hållas. De strömma hit i stora skaror, dels följda af sina män, dels utan dem med deras tillstånd och locka säkert med sig ett stort antal af Egyptens glädjelystna ynglingar. Här ges fritt rendez-vous mellan älskande och for mången yngling, som kanske länge förgäfves smäktat att se sin dyrkades anlete, höjes nu den förargliga slöjan. Danserskor, ghavazi, sångerskor, 'avalim, och alla andra fröjdetärnor, som i Kairo blott i största tysthet och hemlighet få finnas, öfva här sina konster med den mest obundna frihet; gatorna äro fulla af obeslöjade Pafoner, som med henna-färgade fingrar och kohl-tingerade ögon, med sina nätta jernblecks castagnetter på sina röda knogar eller en liten tambour de basque uti handen, söka att förtjusa männerna. Man skulle anse det för ett förnärmande af Sejids helgonperson och kanske äfven för ett tecken till misströstan om hans förmåga att genom sin förmedling hos Herren kunna tillfyllestgöra de små förseelser, hans fromma besökare och besökerskor göra sig skyldiga till under hans fest, om man ville lägga band på friheten och tygellösheten. En festdomare, detta år Abbas basha, är väl alltid tillsatt att hålla ordning och skick bland den otaliga folkmassan; men han och hans tjenare äro uppfostrade i samma tro och samma kärlek till Sejid, så att blott det gröfsta oväsendet, såsom gräl och slagsmål på gatorna, tyglas af dem. Allt ursäktas här med språket: she lillah ja Sejid, hvilket man hvarje ögonblick hör och sjelf bär på tungan; ty det passar nu till allt tänkbart. Blir du knuffad i den förfärliga trängseln, eller bli dina kläder sönderrifna, och vänder dig om för att gräla, får du svaret: she lillah ja Sejid samt får lof att nöja dig dermed; köper du någonting och prutar bort hälften af den först fordrade summan, säger du, såväl som säljaren, she lillah ja Sejid; tappar du något, får du till tröst höra: she lillah ja Sejid; med ett ord det finnes intet tänkbart i verlden, hvarken af godt eller ondt, hvartill dessa ord nu ej passa och som de ej godtgöra. Nu hör man intet annat än Sejid, Sejid; ederna och försäkringarne vid profetens skägg, vid Herren och hans bok, äro nu alla glömda för: vahejat essejid. Du bör således ej undra att min shekh och jag, redan långt före den instundande festen, beslutit oss till att göra vår pilgrimsfärd till en så mäktig patron och ett så allmänt älskadt skyddshelgon.

Detta hade egentligen förmått oss att lemna Kairo jemte våra studier der, och sedan vi nu tillbragt några veckor i shekhens hemby bland Egyptens fellaher, gåfvo vi oss den 23 juli å väg, ridande hvar sin åsna, bland hvilka den ena, utom min lilla person, äfven bar vårt lätta bagage och vår ej obetydliga matsäck. Det var egentligen den första färd jag gjorde till lands här, och det var ej utan stort nöje jag red fram på Egyptens gamla heliga jord. Vägen gick till största delen längs de kanaler, som man på alla håll leder upp från floden för att vid öfversvämningen vattna fälten. Det är förvånande att se huru bedröfligt och uselt dessa kanaler äro underhållna, ehuru landets fruktbarhet och årets hela gröda nästan uteslutande beror af dem. Och det är ändock med våld och tvång från bashans sida, de tröga och arbete fruktande fellaherna nödgas hålla dem helst så till pass i stånd. Landet är, såsom du vet, en oafbruten slätt, blott här och der några sandhöjder, på hvilka alltid någon by är uppförd. Ät vester begränsas synkretsen af den på något afstånd från Nilen strykande sandåsen, som utgör gränsen mot Afrikas öknar, och längst ner åt söder ses, hvarthelst man färdas, de väldiga, nästan hela Nildalen dominerande pyramiderna. Hvad man i allmänhet saknar är träd och planteringar; fälten begagnas blott till åker, ifrån hvilken man årligen tager 3 särskilda skördar. Blott vid byarne ses här och der, dock i allmänhet till ringa antal, träd och trädgårdar; men de palmluuder, som man förut sett framför hvarje by, äro nu till stor del nedhuggna, sedan bashan satt 1,5 piasters skatt på hvarje palmträd. Sålunda utan skugga och utan skygd för den hetaste sommarsolens strålar, begåfvo vi oss öfver de nyss mejade gråa och spruckna fälten; hunno middagstiden fram till en af Egyptens största städer Menof, gästade der hos en af min shekhs slägtingar och begåfvo oss vidare. Här satte vi på en färja öfver en liten kanal och jag kunde vid anblicken af vatten ej hålla mig ifrån att simma i den, ehuru dess bruna och smutsiga utseende ingalunda var särdeles inbjudande. Jag tappade dervid ett par färgade glasögon, som jag på färden begagnat emot de stickande solstrålarne, och fick naturligtvis trösten af she lillah ja Sejid. En af våra åsnedrifvare hittade en pung full med tobak, just då hans egna medhafda tobak blifvit slut, och min shekh hittade en piska för sin lata åsna; detta var she lillah ja Sejid och ett talande stort bevis på hans underkraft. Vi färdades förbi ett stort tal af byar eller småstäder, som alla voro byggda i samma form med hus af obrändt tegel, bland andra en Sershine, der en stor utomordentligt vacker palmlund stod på samma ställe, enligt våra åsnedrifvares berättelse, der fordom under Josefs tid Faraonernas magasiner stått, och der man ännu skall uppgräfva i jorden förborgade skatter, såsom folket här tror. Vi hunno om aftonen fram till en annan betydlig stad, Zurkan, der vi veko in hos en min shekhs goda vän och gamla studiekamrat i Azhar, samt blefvo hos honom på det vänligaste och gästfriaste sätt emottagna, undfägnade och herbergerade öfver natten. Denna stad är kursi, d.v.s, säte för domare och kadi, men ej bender, d.v.s. här finnes intet torg och ingen handel. Följande morgonen gåfvo vi oss bittida ut, provianterade af vår värd med pannkakor och vattenmeloner, samt följda af honom ett långt stycke på vägen. Vi hunno en stund före middagen fram till Tanta, en af de betydligaste Nilstäderna, men hufvudsakligen ansedd och vördad såsom Sejid Ahmad Elbedavis stad. Den är äfven födelseorten för vår Petersburgska shekh Mohammad 'Ajad. Den är belägen på en temmeligen ansenlig sandhöjd, sänkande sig sakta åt södra och vestra sidan, men ansenligt brant på de motsatta sidorna. Man skådar härifrån öfver en ofantligt vidsträckt slätt, afbruten af inga höjder, blott i horisonten begränsad åt alla håll af en krets små byar, hvilkas små planteringar och träd på det betydliga afståndet vexa tillsammans till ett vackert skogsbryn. Nedanför staden flyter med sakta ström den så kallade Sejids kanal, uppgräfd först i östlig, sedan med en rät vinkel rätt i norr gående rak sträckning, så långt ögat når. Den är ledd från det så kallade "mellanhafvet" och skall leda ut i hafvet med 2 mynningar. Staden sjelf är visserligen jemförd med sina syskon betydlig och välbyggd, något i Kairos smak, med glaslösa fönsterlufter, med dylika trånga och damhöljda gator. Som vi gifvit oss i tid ut och hunno fram en dag före festens egentliga början, hade vi godt tillfälle att få oss ett litet kyffe till qvarter, före den värsta trängseln. Det första som ålåg oss, sedan vi hvilat litet ut efter resan och tvättat dammet ifrån våra kroppar, var att göra vår zijareh hos Sejid. Vi begåfvo oss till hans moské något före 'asr, funno den, ehuru den är ganska stor, redan fullträngd med folk, samt hade någon svårighet att finna plats till att sitta på och förrätta den under resan uppskjutna middagsbönen. Sedan den var verkställd, gingo vi in i helgonets kobba, helsade honom med den vanliga _selam_helsningen, satte oss i en knut och började mumla suran I S, med täta och skyndsamma hufvudsvängningar. Jag måste dock tillstå att jag gjorde mig inga skrupler att blott mumla och svänga på hufvudet, utan att läsa orden, emedan jag fann större nöje i att se på folket som trängde sig omkring maksoran, kysste den och samlade dess damm, eller huru fokaha ansatte de besökande att för 5 fadda låta dem läsa suran I S till Sejid för deras skull. Sedan vi slutat vår läsning jemte böner om Sejids hjelp, stego vi upp och gjorde vår vandring omkring maksoran, den vi liksom andra kysste och berörde. I norra kanten af kobban står i sjelfva hörnet en sten, med slät lutande yta, i hvilken ses 2 fotspår, som sägas vara efter profetens fötter. Ingen inträder i kobban utan att ödmjukt kyssa dessa fotspår, och äfven vi gjorde så. Så mycket jag kunde se i hasten, voro dessa fotspår arbetade, dertill ännu i groft och klumpigt arbete, samt stenen målad svart. Vi hade nu uppfyllt vår pligt och gingo åter ut i moskén, hårdt ansatta i sjelfva dörren af allehanda sorts folk, som tiggde khamseh lihobb essejid. Jag råkade taga upp min börs och hade knappt hunnit taga derur några slantar för att gifva åt en bredvidstående vattenbärare, samt bett honom utdela sin kruka åt de törstiga lihobb essejid och likabol essijare, föran jag i hast blef omringad af ett förfärligt antal tiggare, barn, gubbar, män, blinda och lytta, som drogo mig hvar och en åt sitt håll, samt skreko mig hvar och en sin tiggformel i öronen, sålunda förhindrande mig att höra de vackra böner och välsignelser, hvilka vattenbäraren höll öfver mig för slanten, såsom: allah jirda 'an sahib essebil, eller: allah iskiha lo min elgenneh. Jag slet mig dock lös ifrån dem och gick ut från moskén, men följdes af en tiggare halfvägs hem på gatorna, under det han oupphörligt upprepade för mig fathe och andra böner, utan att dock kunna förmå mig att ge honom något. Men jag har glömt en hufvudsak före vårt inträde i moskén, som jag ej kan underlåta att tala om. Du vet att ingen otvagen träder in i islams helgedomar och till detta ändamål är hvarje moské på sidan försedd med en såkallad meda. Denna är vanligen en fyrkantig stenlaggd gård, omgifven på alla sidor af små pelargångar, uti hvars väggar finnas tätt invid hvarandra små enmans afträden samt i dess midt en stor vattenreservoir, med ungefär en half manslängds djup. Hit leder en egen dörr ifrån gatan och den som vet sig ej vara fullkomligt ren i musulmanisk betydelse, går först dit in och gör sin tvagning. Det var här äfven vi först inträdde, hufvudsakligen för att slippa lätta våra tunga lif på backarne, såsom här är vanligt. Men vi fingo länge stå och vänta föran vi kunde få oss ett ledigt rum, så fullt var här af konkurrerande sökande, så karlar som qvinnor. Sedan vi slutligen lyckats förrätta den första akten af vår tvagning i enrum, närmade vi oss sjelfva medan för att förrätta det öfriga. Omkring dess kant var fullproppadt med folk, och uti den lika fullt af karlar och barn, som badade sig. Vattnet var af den stora mängden folk, som begagnade det, särdeles smutsigt, så att jag vid den till tvagningen hörande munsköljningen, mad madeh, omöjligen kunde förmå mig att låta något deraf komma i munnen. Dock försäkrade mig sedermera åtskilliga, att så smutsigt det än var och så motbjudande dess utseende, så ljuf och god var dess smak. Ja, man sade att detta vatten hade en särdeles undergörande kraft, så att om någon vore behäftad med någon sjukdom, vare sig hvilken som helst, och badade sig deri, skulle all krämpa omedelbarligen och genast lemna honom. Icke under således att en stor mängd folk begärligt öste derur med sina händer i munnen, att så många badade uti dess vatten, att många mödrar släpade dit sina sjuka barn och tvättade dem deri. Detta inträffade ej allenast i dag och i början af festen, utan alla dagar, så länge den påstod, såg man samma och än starkare trängsel. Man plägade i allmänhet alla dagar göra sin zijareh hos Sejid; jag hörde till och med flere som med sjelfbelåtenhet sade sig hafva 4, 5 och flere gånger om dagen upprepat den. Äfven jag gick hvarje dag under mina vandringar dit, ej egentligen så mycket för att uppvakta helgonet, som fastmera för att betrakta lifvet och den brokiga trängseln der. Genast efter fredagsbönen den 26 juli, hvilken min shekh och jag nödgades hålla uti en annan moské, då redan en half timme före bönens början vi ej kunde finna någon plats i Sejids stora moské, började allehanda sorts krämare utbreda sina småsaker till försäljning, frukthandlare uppställa sina korgar, hufvudsakligen fyllda med de just vid denna tid mognade vindrufvorna, månglare och månglerskor springa omkring med bröd, pannkakor och ägg samt annan provision för det myckna folket, som dels af from tro, dels af lättja, dels kanske äfven i hopp att få stjäla och snatta, tillbragte sin tid nästan uteslutande uti moskén. Trängseln ökades af det oändliga talet fokaha och hemalijeh, vattenbärare, som voro särdeles påhängsna att truga folket till att skaffa sig savab eller förtjenst hos Herren för 5 fadda. De senare spillde ymnigt vatten på golfvet, som jemte smolk hufvudsakligen af frukthandlarenas halm, gjorde det slipprigt och vådligt att beträda samt förorsakade många kullerbyttor i den stora trängseln. För öfrigt såg man der kretsar af glammande och skämtande vänner, till och med månget sällskap som kokade sitt kaffe här i en liten kolpanna. Emellan dem suto män som gjorde bön och ofta derinvid någon flicka, som vexlade kärliga ord med sin tillbedjare, samt kanske stämde rendez vous med honom. Här och der i den vidsträckta, afdelade moskén sågos kretsar af dervisher, som hvar och en på sitt sätt dyrkade skaparen. Somliga suto i krets och sjöngo zikr, somliga stodo, somliga svängde sig och dansade med den uti all orientalisk dans egna frivola och sinliga karaktär. Äfven hade jag nu nöjet att se en melvi eller snurr-dervish, som klädd i sin egna kostym med en hvit, mångveckig, till knäen räckande skjorta, snurrade snabbt omkring på ena foten, ungefär såsom våra dansörer, samt sedan sänkte sig och lät den vida skjortan bredas ut. Alla dessa dansare, sådana här funnos många, buro i sin hand en liten tambour de basque, på hvilken de markerade takten för sina rörelser. Största trängseln var dock i Sejids kobba och hufvudsakligen i dess dörr af utkommande och inträngande skaror. Villervallan nästan ökades af moskéns tjenare, som beväpnade med i ändan två-tre-klufna palmqvistar, ungefär såsom vår harlekins svärd, stodo i dörren och slogo in i hopen. Här förlorade mången sin turban eller något annat stycke af sin klädsel, kanske äfven något från sin ficka. Du ser häraf att helgedomen var förvandlad till en marknadsplats och huru här, liksom uti allt i Orienten, det största lättsinne står vid sidan af det fromma sinnet. Det var ej här man egentligen hade något att njuta af religiösa ceremonier; den som sökte sådant måste bege sig till ett privat hus i staden, der den i Kairo begrafna imam Leiths anhängare höllo den vackraste, utsöktaste zikr, jag ännu hört här. De suto i en utbredd fyrkant på den temmeligen stora gården, på hvarje sida stodo 4 män upprätt, sjungande jemte de öfriga oafbrutet och med samma ton blott: allah. Man frambringar detta ord så djupt ifrån strupen som möjligt och anser skönheten ej ligga i en klar och klangfull röst, utan uti ett liksom af slem surrande rassel, ungefär som tonen af en kontrabas, på hvars strängar silfver-öfverspinningen är lös. I förbigående: man säger här, att till en skön stämma hör en liten heshet. Detta surrande allah frambringar en särdeles effekt, såsom ett oföränderligt accompagnement till solosångames, munshidin, på enkel och okonstlad ton utförda hymner, mest till profetens lof. Det var vid åhörandet af denna zikr, enligt hvad man berättade, som en kristen (somliga sade en Jude, somliga en Frang från Paris) hade i sin hänryckning utropat: la illaha illallah Mohammadon resol ollah, och gått öfver till islam. Som jag här ej hade andra vänner och bekanta än muslim, hvilka alla med särdeles stolthet talade härom, kunde jag ej få några säkra underrättelser om denna sak; dock såg jag ej den zaffe eller högtidliga procession med musik och grannlåter, i hvilken man sade att han genast följande dagen blifvit förd genom staden, sedan han bränt upp sina kafir-kläder och antagit muslims kostym, hvad mig beträffar måste jag tillstå att jag storligen intogs af denna zikr och njöt dervid, ehuru jag naturligtvis ej kände den minsta böjelse att gå från mina fäders tro.