III
Reading edition
FÅNGENSKAP Fången, fången ... jag vill slita mina bojor. Med smärtsamt vreda läppar går jag genom livet. Mina avgrunder, vad frågar jag efter er, I förtjänen intet namn. Brons fogar sig till brons och blir en människa, och människan går med järn i sitt hjärta. Men har väl bronsen detta skrämmande sken över pannan av blixtarnas gud? Jag kastar mitt hjärta på vägen, må gamarna dela det — fullmånen föder mig ett nytt. (Februari 1919.) BLEKHJÄRTADE NATT Blekhjärtade natt, du lyssnar... Nej, det är icke sant, ditt halva blod är mäktigt nog. Då det stiger i dina ådror och går till anfall är världen din. Blekhjärtade natt, då ditt blod är uppe, framme och går till anfall, då äro dina ådror en tom fästning, en kusligt övergiven, när den stora striden står om järnporten. En övergiven borg behärskar världen, kraftens namnlösa borg. Sjungande återvänder en gång ditt mörka blod. (Februari 1919) MITT LIV, MIN DÖD OCH MITT ÖDE Jag är ingenting än en omätlig vilja, en omätlig vilja, men vartill, vartill? Allting är mörker omkring mig, jag kan ej lyfta ett halmstrå. Min vilja vill blott ett, men detta ena känner icke jag När min vilja bryter fram, skall jag dö: var hälsad mitt liv, min död och mitt öde.