II
Reading edition
GRIMACE D'ARTISTE Jag har ingenting annat än min lysande mantel, min röda oförskräckthet. Min röda oförskräckthet går ut på äventyr i lumpna land. Jag har ingenting annat än min lyra under armen, mitt hårda strängaspel; min hårda lyra klingar för folk och fä på öppen väg. Jag har ingenting annat än min högburna krona, min stigande stolthet. Min stigande stolthet tar lyran under armen och bugar farväl. (1917.) SÄRTECKNET Är gud en niding? Kör han sin djärvaste ängel från himlen? Nej — jag säger: Han gav mig honung och malört. Den skummande smeten vräkte jag ut över jorden. Formen höll. Han gav mig en svartröd ros — den minsta i världen. Den utmärker mig framom andra, man ser den på långt håll på min vita dräkt. (September 1918.) GRYNINGEN Jag tänder mitt ljus över hela Atlanten: Okända världar, nattliga länder vaknen emot mig! Låten upp för den kalla gryningen, här kommer dagens obarmhärtiga gudinna, i dimgrå slöjor litet tidigt morgonhjälmblänk. Lätt, lätt löpa mina vindar över haven. Mitt starka horn hänger vid min sida, jag blåser ej till uppbrott... Väntar jag ännu? Har en gud fördrömt sig? Morgonen stiger röd ur oceanen. (September 1918.) FÖRHOPPNING Jag vill vara ogenerad — därför struntar jag i ädla stilar, ärmarna kavlar jag upp. Diktens deg jäser... O en sorg — att ej kunna baka katedraler... Formernas höghet — trägna längtans mål. Nutidens barn — har din ande ej sitt rätta skal? Innan jag dör bakar jag en katedral. (September 1918.) VISAN FRÅN MOLNET Uppå molnen bor allt vad jag behöver: mina dagsljussäkra aningar, mina blixtljussnabba vissheter, och på molnen bor jag själv — vit, i sol som bländar, oåtkomligt lycklig vinkande farväl. Faren väl, min ungdoms gröna skogar. Odjur där husera — jag sätter aldrig mer min fot på jorden. Tog en örn mig upp på sina vingar — fjärran från världen har jag fred. Uppå molnen sitter jag och sjunger — ned på jorden droppar det kvicksilverhånskratt — därur växer kittelgräs och flyg-i-luften-blommor. (1918.) AFTONVANDRING Alla tidens gyllenstjärnor på min mörka sammetsdräkt. Jag är triumfatorn — i kväll — jag ryser. Ödets järnstänger hamra ur mitt bröst. Virvlar vinden sand från trottoaren? — — — — — Finnes för mig död, förintelse — nej. Döden är i Helsingfors — han fångar gnistorna på taken. Jag går över torget med min framtid i mitt bröst.