I

SOMMAR I BERGEN Enkel är bergens sommar: ängen blommar, den gamla gården ler och bäckens dunkla brus talar om funnen lycka. ROSEN Jag är skön, ty jag har vuxit i min älskades trädgård. Jag stod i vårregn och fick dricka längtan, jag stod i solen och fick dricka glöd — nu står jag öppen och väntar. SJUKBESÖK Jag hämtar dig en enda blomtyngd gren ur vårens stora skog. Du tiger och du ser med dina sjukligt djupa ögon på ljusreflexen i kristallen ner. Du tiger och du ler, ty denna vår skall gå förbi ditt hjärta. Vi hava ingenting att säga mer. UPPTÄCKT Din kärlek förmörkar min stjärna — månen går upp i mitt liv. Min hand är ej hemma i din. Din hand är lusta — min hand är längtan. (1916.) PORTRÄTTET För mina små visor, de lustigt klagande, de aftonröda, skänkte mig våren ägget av en vattenfågel. Jag bad min älskade måla mitt porträtt på det tjocka skalet. Han målade en ung lök i brun mylla — och på den andra sidan en rund mjuk kulle av sand. ETT RÅD Och drottningen frågade sin hemliga rådgivare: Vem är den onda kvinnan min gemål har kär? — Han älskar alla kvinnor, som tända hans blod. — Men vilken utav dessa skall jag bekämpa mest? — Ditt eget svarta lynne skall du bekämpa mest. — Men hur skall jag bekämpa mitt eget svarta lynne? — Låt sändebudet kyssa dig, när solen går ned. — ETT MÖTE Tre jungfrur gingo hand i hand över en öppen slätt. De möttes av en ryttare i täta höljen. Den första jungfrun sträckte sina armar ut: kärlek kom! Den andra jungfrun föll på knä: död förskona mig! Den tredje jungfrun vände sig om: vägen till staden viker av till höger. NATTLIG MADONNA När de svarta molnen drogo över himlen satt en moder vaken och ett barn sov. Och en änglastämma sjöng i nattens tystnad alla världars lov. Och den unga modern hörde likt ett eko djupast i sitt inre nattens tysta lov: o vad världen växte ut i alla vidder när den lille sov! OM HÖSTEN Nu är det höst och de gyllene fåglarna flyga alla hem över djupblå vatten; på stranden sitter jag och stirrar i det granna glittret och avskedet susar genom grenarna. Avskedet är stort, skilsmässan förestående, men återseendet är visst. Därför blir sömnen lätt när jag somnar med armen under huvudet. Jag känner en moders andedräkt på mina ögon och en moders mun mot mitt hjärta: sov och slumra mitt barn, ty solen är borta. — FARLIGA DRÖMMAR Gå icke alltför nära dina drömmar: de äro en rök och de kunna förskingras — de äro farliga och kunna bestå. Har du skådat dina drömmar i ögonen: de äro sjuka och förstå ingenting — de hava endast sina egna tankar. Gå icke alltför nära dina drömmar: de äro en osanning, de borde gå — de äro ett vansinne, de vilja stanna. BRUDEN Min krets är trång och mina tankars ring går kring mitt finger. Det ligger något varmt på grunden av allt det främmande omkring mig, som den svaga doften i näckrosens kalk. Tusende äpplen hänga i min faders trädgård, runda och avslutade i sig själva — så har mitt obestämda liv ock blivit utformat, rundat, svällande och slätt och — enkelt. Trång är min krets och mina tankars ring går kring mitt finger. TILL EROS Eros, du grymmaste av alla gudar, varför förde du mig till det mörka landet? När flickebarnen växa till bliva de utestängda från ljuset och kastade i ett mörkt rum. Svävade icke min själ som en lycklig stjärna innan den blev dragen i din röda ring? Se, jag är bunden till händer och fötter, känn, jag är tvungen till alla mina tankar. Eros, du grymmaste av alla gudar: jag flyr icke, jag väntar icke, jag lider endast som ett djur. PRINSESSAN Alla kvällar lät prinsessan smeka sig. Men den som smeker stillar blott sin egen hunger och hennes längtan var en skygg mimosa, en storögd saga inför verkligheten. Nya smekningar fyllde hennes hjärta med bitter sötma och hennes kropp med is, men hennes hjärta ville ännu mer. Prinsessan kände kroppar, men hon sökte hjärtan; hon hade aldrig sett ett annat hjärta än sitt eget. Prinsessan var den armaste i hela riket: hon hade levat alltför länge på illusioner. Hon visste att hennes hjärta måste dö och söndersmulas helt, ty sanningen fräter. Prinsessan älskade icke de röda munnarna, de voro främmande. Prinsessan kände icke de druckna ögon med is på bottnen. De voro alla vinterbarn, men prinsessan var från yttersta södern och utan nycker, utan hårdhet, utan slöjor och utan list. MIN FRAMTID Ett nyckfullt ögonblick stal mig min framtid, den tillfälligt hoptimrade. Jag skall bygga den upp mycket skönare såsom jag tänkt den från början. Jag skall bygga den upp på den fasta marken som heter min vilja. Jag skall resa den upp på de höga pelare som heta mina ideal. Jag skall bygga den med en hemlig lönngång som heter min själ. Jag skall bygga den med ett högt torn som heter ensamhet. SJUKA DAGAR Trångt är mitt hjärta förvarat i en smal klyfta, fjärran är mitt hjärta beläget på en avlägsen ö. Vita fåglar flyga fram och åter och bringa budskap att mitt hjärta lever. Jag vet — hur det lever av kol och sand på vassa stenar. Jag ligger hela dagen och väntar på natten, jag ligger hela natten och väntar på dagen, jag ligger sjuk i paradisets trädgård. Jag vet att jag icke blir frisk, längtan och trånsjuka bli aldrig bättre. Jag har feber som en kärrväxt, jag svettas sötma som ett klibbigt blad. På bottnen av min trädgård ligger en sömnig sjö. Jag som älskar jorden vet ingenting bättre än vattnet. I vattnet falla alla mina tankar dem ingen sett, mina tankar dem jag icke vågar visa för någon. Vattnet är fullt av hemligheter! INGENTING Var lugn, mitt barn, det finnes ingenting, och allt är som du ser: skogen, röken och skenornas flykt. Någonstädes långt borta i fjärran land finnes en blåare himmel och en mur med rosor eller en palm och en ljummare vind — och det är allt. Det finnes icke något mera än snön på granens gren. Det finnes ingenting att kyssa med varma läppar, och alla läppar bli med tiden svala. Men du säger, mitt barn, att ditt hjärta är mäktigt, och att leva förgäves är mindre än att dö. Vad ville du döden? Känner du vämjelsen hans kläder sprida, och ingenting är äckligare än död för egen hand. Vi böra älska livets långa timmar av sjukdom och trånga år av längtan såsom de korta ögonblick då öknen blommar. ETT LIV Stjärnorna äro obevekliga — det veta vi alla — men jag vill söka lyckan på alla vågor blå och under alla gråa stenar. Om lyckan aldrig kommer? Vad är ett liv? En liten näckros vissnar bort i sanden. Och om dess aning sviker? en dyning dör vid stranden när sol går ned. Vad hade flugan att söka i spindelns nät, och vad har sländan gjort av sin enda dag? Det gives intet svar än två livlösa vingar över ett hopsjunket bröst. Svart blir aldrig vitt — dock kampens sötma finnes kvar för alla och alla dagar komma färska blommor ur helvetet. Men det kommer en dag då helvetet är tomt och himlen stänges och allt står stilla — intet finnes då kvar än en sländas kropp i vecket av ett blad. Men ingen vet det mer. UNDRET Flickan: Jag blev så glad, då jag såg dig, o syster, jag blev så glad, att någon fanns i skogen, än spefulla ekon och lurande troll. Du gick helt långsamt, jag skyndade efter dig att hinna upp dig, som hade jag något att berätta dig. Dyster och sträng den svarta nunnedräkten är, allvaret blickar ur de mörka vecken, men kär och förtrogen är den och underbart tröstande för hjärtan som bära på hemliga sorger. — — — — — Ack syster, syster, härlig är den sammetsgröna skogen, men denna vår är ingen vår för mig. Ty den jag älskade har gjort mig orätt. Han tog min kärlek med list som en bedragare för sin låga och oädla fåfängas skull, och lämnade mig ensam i sorg och blygsel i kallt förakt. Tungt har mitt hjärta varit hela tiden, att solen icke värmt mig. Nu har jag drömt två nätter å rad att jag var glad och bar en kniv i min hand, en blodig kniv, och mitt hjärta var lätt som en fågel. Drömmar betyda intet, men jag undrar om jag skall se detsamma en gång till. Nunnan: Du får ej drömma så, mitt barn, så får du icke drömma en gång till. Nu är den heliga lövsprickningstiden då jorden är full av änglar, den som lyssnar, skall ständigt höra vingslag i luften. Nu är den heliga lövsprickningstiden, då änglar tända ljusen i kyrkan och fylla skålarna med heligt vigvatten, och ovan altaret står Gudsmoder med ett oskönjbart leende på sina läppar. Gå dit, fall ned på dina knän ... och vänta. Ack, när Gudsmoder blickar ned på dig, då känner du det genast. Jag vet det väl. Hur smärtan sakta domnar — inom en stund har du glömt dina sorger och lätta och ljusa och stilla bli dina tankar som änglarnas steg över golvet av sten, och stiger du upp, du skyndar dig ofrivilligt mot utgången, flöda tårarna över ditt ansikte och du är lycklig och milt försjunken hela dagen och intet ont ord kommer över dina läppar, och om natten drömmer du lyckligt och fromt som barnen drömma om julnatten. Gå in i kyrkan, mitt barn, jag väntar härute istilla bön. Flickan (återvändande): Vad ... mitt sinne ... är ... tungt. Svaga äro dina böner, o syster, det heliga vigvattnet verkade intet. Jag lade mig på knä framför altaret, länge höll jag mina ögon slutna och tänkte ingenting i väntan på undret. Hade jag aldrig öppnat mina ögon!! jag såg det åter ... det jag sett i drömmen... dock var det tusen gånger olycksdigrare att se här på det heliga altaret. På golvet såg jag några droppar blod, en strimma levrat blod på altarduken, men uppe på altaret låg — kniven. Jag ville gripa den och kyssa den — vad älskar jag i världen såsom detta blod? Golvet vaggade underligt under mina knän, en skräck mig grep — jag kom ihåg Gudsmoder och jag blickade upp till henne med en bön om tillgift och sökte hennes skydd. Men hon såg mig icke, hon blickade ut i fjärran förskräcklig och hög. — — — — — Fåfänga äro alla böner för mig. Nunnan: Jag skall dock be för dig, jag upphör nu ej mer att be för dig. Gudsmoder ser dig icke, hon tiger... hon vill ett offer mot vilket alla offer äro ringa. Hon, den heliga och rena, mot vilket allt ont är maktlöst tar som offer ur dina händer den tunga kniven med det onda blodet. Stor är hennes nåd, djupt är hennes förbarmande, högre äro hennes tankar än människornas lagar. Hon dödar ej de onda tankarna, när de födas fram, hon hämmar ej de onda orden, som strömma över läpparna, hon hejdar ej den upplyfta armen, då hugget faller. Men för de förkrossade själar, över vilka olyckan timat, har hon en nåd utan gräns och en kärlek utan anseende. Hon ger oss tårarna som smälta våra hjärtan och göra dem mjuka som vax. Sådan är Gudsmoder och föga känna vi henne. Hon ser alla, som komma hit, och olika är hennes nåd mot alla. Men endast de tyngsta hjärtan väga något i hennes hand. Stor blir din ångers ljuvhet, mitt barn, när det onda har skett. Ständigt har jag levat fjärran från det onda, min själ har varit ljus som den vita liljan den höga ängeln håller i sin hand. Dock har jag lärt mig att det icke finnes något gott fjärran från synden. Vilken är våra böners nödvändighet? Den förtvivlans styrka som betvingar våra helgon? Behöva vi Gudsmoder? Kunna vi icke leva utan henne? Vi äro icke mogna för paradiset: de rena själarna skola kastas i elden och börja brinna. Förkrympta äro alla hjärtan som icke blomma fritt. Försiktiga äro våra själar i sina vita skrudar. Det finnes alltför många i världen som tåla att kallas fega. Men lyckliga äro de själar på vilka det onda förlorat sin största insats: Gå mitt barn, jag skall be för dig. Jag kan intet annat. (1915.)