FÖRSTA AKTEN

Hertigens ämbetsrum med komfortabel inredning; ett jätteskrivbord mitt på golvet, belastat med dokument och portföljer; djupa läderfåtöljer gruppera sig kring bordet. Dörren till vänster leder till privatrummen, genom dörren till höger audienser.

Hertigen intar en bekväm ställning i en fåtölj, sysselsatt med Simplicissimus. Han är en distinguerad herre inemot 50-talet med svagt gräsprängt helskägg. Hans väsen präglas av en kultiverad humor och en viss självironi.

Hertigen är idel välvilja mot sin omgivning; saknar icke blick för det komiska draget i hela miljöen och sin egen ställning. Han talar med svagt skorrande accent; som ger hans konversation en obestämd exotisk karaktär.

HERTIGEN har vänt ett blad i Simplicissimus; skrattar gott.

Ett upplyftande tryckalster… (Paus. Kvävd gäspning. Rycker till.) Ser man på… Herrar genier ha tillåtit sig reproducera min egen höga person! (Läser:) Hertigen regerar. Det vill säga, Hans höghet har slumrat in i sin skrivstol. Hm… Ett osympatiskt ritstift, det här. Låter jag sekvestrera? Nej… teckningen låter försvara sig, — det är karaktär på den… tyvärr. (Skrynklar plötsligt till tidningen och sträcker den tillbaka på bordet.) Var så god och regera själv! (Sjunker samman; gäspning; ögonlocken slutas.)

EN BETJÄNT in från höger, i livré.

Livmedicus, Ers höghet. (Bugar.)

HERTIGEN ser upp med en gest.

Låt honom komma in. (Betjänten ut.)

LIVMEDICUS in från höger. En godlynt, leende person, mellan 30 och 40, åtskilligt korpulent. Han förblir en vinnande karaktär också i löjeväckande situationer, som han ofta råkar i. En iögonenfallande kulört väst lyser upp hans gestalt. Han medför ett par etuier med läkarinstrument. Livmedicus griper Hertigens framräckta hand, bugande oväntat ungdomligt och elastiskt.

HERTIGEN

Välkommen, min käre professor.

LIVMEDICUS

Hur behagar det Ers höghet att stå till i dag?

HERTIGEN ser upp med ett försök till ogillande.

Ni börjar redan. (Slår om, hjärtligt.) Ja, Ni vet det själv bäst, Livmedicus! överansträngning. Regeringsbekymmer! (Erinrar sig Simplicissimus och gör ett försök att dölja tidningen under papperen på skrivbordet.)

LIVMEDICUS lyfter belåtet Simplicissimus i höjden.

Simplicissimus! Ers höghet blir bättre…

HERTIGEN

Förbjuden lektyr för en regent, tyvärr. Tala för guds skull inte om…

LIVMEDICUS

Diskretion är diskretion, Ers höghet. Men Ers höghets hjärta i dag…? Får jag lov? (Öppnar sitt instrumentetui.)

HERTIGEN

Ja. Hjärta är hjärta. (Knäpper upp västen.) En kontrollundersökning kan inte skada. Så här på ämbetsrummet, förrän Excellensen är här. Med sina protokoll. Och projekt. Omöjliga projekt. Och jeremiader.

LIVMEDICUS har fallit på knä för att förrätta undersökningen, lyssnar i luren med dystert allvar; plötsligt glider en ljusning över hans ansikte som efter en angenäm upptäckt och han störtar upp med tvenne små hopp.

Hjärtat klappar…

HERTIGEN far upp, i ett resolut ogillande, hastigt.

Ja, det må man väl ha rätt att begära, hertig som man är.

LIVMEDICUS

Klappar normalt! (Lägger tillbaka luren.)

HERTIGEN med återvunnen tillfredsställelse.

Ja då så. Det är bra. Tack.

LIVMEDICUS allvarsamt.

Låt oss ägna vår tacksamhet åt Ers höghets nådiga organismer.

HERTIGEN betraktar Livmedicus melankoliskt, huvudet på sned; därpå:

Jag är alltså frisk. Allt normalt. Som hos folk mest. (En suck.) Det är påkostande att vara så här… frisk, Livmedicus!

LIVMEDICUS

Ett tillskott av magerhet skulle kanske förströ Ers höghet?

HERTIGEN

Säger Ni. Ja. Ändå känner Ni min diet. Borde jag kanske inte magra redan av överansträngning vid min taffel?

LIVMEDICUS hastigt framkastande.

Ers höghet skulle unna sig motion. Något… äventyr.

HERTIGEN

Motion. Herregud, jag drar ju själv upp mitt ur. En gång i veckan. — Vad sade Ni sedan?

LIVMEDICUS som om han icke hört frågan.

En portion elektricitet. Tillåter Ers höghet? (Då Hertigen synes frånvarande.) Lite elektricitet i Ers höghets nacke!

HERTIGEN

Jaså, massagen. Var så vänlig.

Hm. Ni tror alltså att weltschmerz'en sitter i… (Betänker sig.) Köttet?

LIVMEDICUS som gjort i ordning sin massageapparat, med en överraskande dansant benrörelse.

Inte i mitt!

HERTIGEN

Nej, förstås. Ni har bara nöje av det.

LIVMEDICUS

bringar hastigt den surrande apparaten i funktion och masserar Hertigens nacke under stora gester med armbågarna. Stannar apparaten om en stund, ställer till rätta något på den. Under tystnaden, som sålunda uppkommer, oförmedlat, betonat.

Grevinnan Madeleine!

HERTIGEN

Vafalls?

LIVMEDICUS låter apparaten surra ånyo och fortsätter behandlingen. Under en ny paus, som i jonos.

Mademoiselle Vera! (Ater surr.)

HERTIGEN överröstande apparaten, med en avvärjande gest.

Stopp! (Livmedicus slutar massagen.) Fördomsfri eskulap… Galanta ordinationer. (Reser sig.) Nej. Bättre förslag! Tänk ut en uppgift, en uppgift för en man. (Spänner sin gestalt.) Å, jag känner, jag har en Caesars resurser. I bakfickan. Apropå, Livmedicus, min dotter, hon befinner sig väl?

LIVMEDICUS

Prinsessan Eleonora är i en ypperlig kondition. Fenomenal hälsa, Ers höghet. Ä, jag tror…

PRINSESSAN har trätt in från vänster. Ung, högväxt; briljant röd peruk. Hon uppträder med en solig force, likväl bibehållande en läcker smidighet; Kostym: riddräkt.

God morgon, Papa. God morgon, herr Livmedicus. (Klappar denne vänligt på axeln med ridspöet). Ni har väl haft vänligheten bevilja Papa en sympatisk diagnos i dag? Alla unna vi honom gärna nöjet att fortsätta sin betydelsefulla existens. (Hertigen gör en min.) Stör jag —, ja, vi hoppas det! Det kan ju inte vara annat än angenämt för herrarna. — Jag hörde surret av professorns apparat, Ni vet att jag tycker bra om den där lilla roterande skivan…

LIVMEDICUS med sin maskin.

Behagar Ers höghet…?

PRINSESSAN

Ja!

HERTIGEN ogillande.

Kära barn…

PRINSESSAN sätter sig.

Tag det med ro. Ers höghet. Ser du, jag kommer från min ridtur…

HERTIGEN betraktar sitt ur; djupt allvarsamt.

Eleonora! Jag har strax föredragning. En konferens av vikt.

PRINSESSAN

Min fysik är också av vikt!

HERTIGEN med ett strängt tonfall.

Politiken —

PRINSESSAN

— får vänta! Tills hennes höghet reparerat sina ben.

LIVMEDICUS förmedlande, galant.

Politiken får lov att hysa en känsla av ömhet… för hennes höghets vador.

PRINSESSAN

Bravo, Livmedicus! Var nu snäll, Papa. Och vill du ringa på betjänten. Min stövelknekt…

HERTIGEN

För guds skull! Inte betjänten! Tänk vilket uppseende… (Resignerat.) Nej, då går jag hellre själv. Var behagar du förvara din stövelknekt, älskling?

PRINSESSAN

Du är en god fader, Papa. — Jo: i det lilla vita skåpet du vet. Därinne! (Gest.)

HERTIGEN

Jaså där! (Ut till vänster.)

LIVMEDICUS faller plötsligt på knä framför prinsessan.

För vinnande av tid, Ers höghet, — låt mig göra ett försök…

PRINSESSAN

Vafalls? Vafalls?

LIVMEDICUS

Att fungera som stövelknekt.

PRINSESSAN hastigt.

Är Ni gynäkolog också, gamle man?

LIVMEDICUS

Nej — tack. Specialist på nerver, oberoende av kön.

PRINSESSAN

Behandlar Ni aldrig vanligt folk… på lediga stunder?

LIVMEDICUS

Vanligt folk försakar nerver. Ers höghet.

PRINSESSAN

Ja. Det förefaller naturligt. Nå, och stövletterna, lyckas Ni? Raska på… annars sporrar jag.

LIVMEDICUS

Tusen tack. Tyvärr — (håller upp stövletten.)

PRINSESSAN

Det var bra. Och den andra…

LIVMEDICUS

Den är tillmötesgående.

PRINSESSAN

Så! Nu äro mina ben i händerna på Er. Apparaten! (Gest. Sätter sig bekvämt till rätta i stolen; i ny ton.) Säg mig uppriktigt, Livmedicus, Ni som är… fackman: hur mår jag?

LIVMEDICUS med ett utrop av beundran.

Bra!

PRINSESSAN

Helt och hållet?

LIVMEDICUS

Helt och hållet! — Det vill säga, om jag får ge ett råd: lite mindre motion…

PRINSESSAN

Bah! Man rår väl inte för att man har rytm i kroppen! (Gör ett grepp i Livmedicus' rockkrage och bringar honom raskt upp ur den knäböjande ställning i vilken han ödmjukt glömt sig kvar.)

LIVMEDICUS med ett tvunget skratt.

Man blir uppsluppen… för mindre.

PRINSESSAN

Där ser Ni. Det är bra med muskler.

LIVMEDICUS

Ers höghet sköter sin hälsa — för mycket. Det är hela felet.

PRINSESSAN

Ni talar som — läkare.

LIVMEDICUS

Ja. Och som änkling… jag menar: som människa — med erfarenhet. (Försynt föreskrivande:) Alltså, en dosis romantik… för det inre välbefinnandet…

PRINSESSAN faller in i ett stort skratt.

Romantik! Söt medicin… invärtes —! (Klappar Livmedicus på kinden, vänligt och energiskt.) Tack för uppriktigheten! Och för att Ni vill lära unga prinsessor mores, gamle gosse! (Smeksam klatsch.)

LIVMEDICUS med en resignerad axelryckning.

Jag avser en sund romantik. Som nervläkare…

PRINSESSAN

Och änkling. Jag förstår, en realistisk romantik. Glöm för all del inte benen, mina ben. Massagen! (Huvudkastning.)

LIVMEDICUS har iordningställt apparaten och behandlar sin patient, som det vill synas, en liten smula omilt; med en blick i höjden.

Prinsessor ha också ben…

PRINSESSAN

Aj! (Grimas.)

LIVMEDICUS

Ers höghet galopperar alltför… gärna.

PRINSESSAN är beredd till ett ögonblickligt svar, men i detsamma har inträtt:

HERTIGEN Han kommer upprörd och svettig, med näsduken tryckt mot pannan; stövelknekten sticker fram under armen. Livmedicus har hejdat apparatens musik.

Eleonora, Eleonora! Här har du mig nu, mig och den här. (Visar upp stövelknekten,) Så jag har sökt…

PRINSESSAN

Det var hyggligt. Och var fann du den…?

HERTIGEN

I ditt bibliotek, till sist. På femte hyllan till vänster. Hos Goethe.

PRINSESSAN

Ja visst! Tack, Papa. Men du kommer alldeles för sent. Jag hade ju Livmedicus.

HERTIGEN slungar stövelknekten på skrivbordet med en förtvivlad åtbörd.

Förlägg inte Livmedicus härnäst!

BETJÄNTEN in från höger.

Excellensen anhåller om audiens.

PRINSESSAN

Säg att det är massage…

HERTIGEN resolut.

Säg Excellensen att han kan komma. Om ett par minuter. (Betjänten ut.)

LIVMEDICUS till Prinsessan, med en åtbörd.

Då nödgas jag ta min hand från Ers höghet…

PRINSESSAN

Himlamakter! Just när Livmedicus kom i gång.

HERTIGEN blidkande.

Eleonora…

PRINSESSAN

Ja, jag vet Papa. Du underlyder Excellensen — i din egenskap av regent. Livmedicus, räck mig stöveln!

HERTIGEN

Han representerar en tradition.

PRINSESSAN

Stöveln?

HERTIGEN

Excellensen! Du vet, han var redan min fars förtrogne.

LIVMEDICUS

Den gamle har räddat landet ur många svårigheter,

HERTIGEN

Finansiella svårigheter. (Bekräftande huvudrörelse.)

PRINSESSAN drar på sig stövlarna med raska, maskulina manér.

Så har han också haft fullt upp att göra!

HERTIGEN docerande.

Alla måste vi uppoffra oss för våra stackars undersåtar.

LIVMEDICUS

Ack ja!

PRINSESSAN imiterande, med en blick på Livmedicus.

Ack ja! Hör på, Papa. (Reser sig.) Så bör du då vara glad över din dotter. Jag har bevisat ditt folk en nobel välvilja i dag.

HERTIGEN

Är det möjligt?

PRINSESSAN

När jag red Stora vägen fram, gick där en liten fattig gosse.

HERTIGEN

Ja, det finns ännu en och annan. Dess värre.

PRINSESSAN

Nåväl, jag höll in och tog exemplaret i betraktande. Kan du tänka dig, den lille var en puckelrygg.

LIVMEDICUS indignerat.

Håglösa kirurger här i landet!

PRINSESSAN

Han intresserade mig, väckte min medkänsla. Och jag lät förstå att han fick följa med till slottet. Men det arma barnet hade ett klent huvud, uppträdde motsträvigt, och jag såg mig föranlåten att dirigera honom med ridspöet.

HERTIGEN

Mycket människovänligt, min flicka. Men vad skall gossens mamma säga?

PRINSESSAN

Ä, jag ledde honom till köket och sade till om plättar med sylt. Han får hålla på så länge den bräckliga kroppskonstitutionen tål vid det. Hans beklagansvärda mor blir angenämt berörd, därom råder intet tvivel. Adjö, Papa. Och vad beträffar de finansiella svårigheterna så skall du med din snabba tanke nog förstå att… ta avstånd från dem.

HERTIGEN med ett stänk av ogillande.

Adjö.

PRINSESSAN älskvärt.

Au revoir, Livmedicus. Var inte ledsen; jag tycker i alla fall bra om Livmedicus… som stövelknekt — och änkling. (Ut till vänster.)

HERTIGEN

Modern prinsessa.

LIVMEDICUS

Bedårande,

HERTIGEN

Faktiskt; jag blir inte klok på henne.

(Paus.)

LIVMEDICUS med sina etuier.

Ers höghet tillåter att jag går?

HERTIGEN

Jag skall inte lägga några hinder i vägen, kära Livmedicus.

(Avsked. Livmedicus ut till höger. — Hertigen sjunker bekvämt samman i skrivstolen, sluter ögonen ett moment, rycker därpå till, med en konklusion:)

Skrivbord ger ro.

(Ringer.)

BETJÄNTEN in från höger.

HERTIGEN med en handrörelse.

Excellensen!

(Betjänten ut.)

EXCELLENSEN in från höger. Han är så gammal en diplomat över huvud kan bli, fullkomligt vithårig, med en uppsyn som småningom föryngrats till ett gosseansikte. Han förvånar genom livliga rörelser och en snabb konversation, där dock en kastratton stundom slår igenom. Det egentiga ålderdomstecknet är en ihållande huvudskakning, som i spännande moment blir frenetisk. Han är klädd som en ung gentleman, med en nejlika i knapphålet, och uppträder som den bestämmande faktorn på slottet. Han skrider in genom dörren med små snabba steg och börjar med en nästan tillrättavisande ton.

Ers höghet har haft vänligheten låta mig vänta.

HERTIGEN reser sig och trycker hans hand; med en komplimang som om det gällde en dam.

Å, yngre än någonsin.

EXCELLENSEN faller ned i en fåtölj, benen i kors.

Jah. Och nu till affärerna. (Slår upp sin portfölj.)

HERTIGEN

Kanske en cigarr? En lätt förmiddags-?

EXCELLENSEN

Jag fortsätter att undvika förmiddagscigarrer, Ers höghet. De verka enerverande. Men jag har min gamla havanna på mig. Lagom före frukosten.

(Griper ur sitt fodral en svart jättecigarr som han knäpper med van snabbhet och tänder.)

HERTIGEN tänder också en cigarr, sin lätta förmiddags-. Med ett försök att förklara bort allvaret kring Excellensens portfölj.

Gudomligt väder i dag. (En blick ut mot fönstret.)

EXCELLENSEN omedelbart.

Budgeten är också gudomlig. (Vecklar upp sina papper och föredrar forcerat.) Vinskörden har slagit fel, bergshanteringen och industrierna ligga nere på grund av permanent strejk, ingen export och ingen valuta för införsel, inga tullar, inga skatter att påräkna, amerikanska hundramiljonerslånet uppsagt — bankrutt!

HERTIGEN sitter halvt frånvarande och fingrar en del föremål på skrivbordet; får fatt i den kvarglömda stövelknekten, som han disträt håller fram och betraktar intresserat.

EXCELLENSEN fjädrar upp i stolen och anlägger häpen, under häftiga huvudskakningar, sin monocle. Paus.

HERTIGEN gör sig till herre över situationen, demonstrerar stövelknekten och utropar förklarande:

Brevpress.

EXCELLENSEN

Jah! (Återtar sin förra ställning i fåtöljen, smäller med avigsidan av handen mot papperen och upprepar:) Bankrutt. (Ser upp mot Hertigen.)

HERTIGEN slänger "brevpressen" tämligen omilt tillbaka, reser sig och vandrar fram.

För tusan, situationen är mycket enkel. Vi behöva kredit, det är hela saken! Här finns väl finansgenier!

EXCELLENSEN i diskant.

Här finns inget annat geni än jag!

HERTIGEN i ny ton.

Ni har fullkomligt rätt, Ers excellens. Så sade redan min skarpsynte fader. Vi ha endast Er; men det är ju nog!

EXCELLENSEN med ett belåtet fnysande.

Jah!

HERTIGEN

Vi behöva pengar. All right! Vi gå till bankirhuset Benjamin & C:o.

EXCELLENSEN

Ers höghet säger det! — Benjamin är en skurk.

HERTIGEN

Skurkar ha gott om pengar. Benjamin har lånat förr, han gör det nog igen.

EXCELLENSEN

Ja, — och i vilket syfte?

HERTIGEN

För all del, han bekämpar oss. Undergräver vår ställning, förbereder en katastrof. Kort sagt, han vill finansiera en krach.

EXCELLENSEN

Och förmå Ers höghet… att abdikera, uppriktigt sagt! Till förmån för dynastien Raditjij, — (med vibrerande förakt) Klaus Raditjij, denna degenererade kusin till Ers höghets saligen avsomnade faders djupt förfallna systerson!

HERTIGEN

Jag vet. Benjamin vill locka oss i vidlyftigheter. Men låt oss inskränka oss… till att dra nytta av hans mynt. Där har Ni direktiv, Ers excellens.

EXCELLENSEN

Tackar, Ers höghet. Mycket preciserade direktiv. Ställningen är förtvivlad emellertid. Och jag fruktar vi måste inskränka oss… till att inskränka oss.

HERTIGEN

Vi ha ju vårt goda namn, världen tror på oss, — det går legender om våra kassavalv!

EXCELLENSEN

Legender ja! (Suck:) Och de äro redan hypotiserade, tyvärr.

HERTIGEN

Alltså?

EXCELLENSEN

Något måste göras…

HERTIGEN

Det är uteslutet! Bättre förslag!

EXCELLENSEN

Något måste inträffa!

HERTIGEN

Det kan jag låna min medverkan till!

EXCELLENSEN

Vi måste dra försorg om —

HERTIGEN

— att något inträffar!

EXCELLENSEN

Ja. Och vi ha en chans…

HERTIGEN

X-land!

EXCELLENSEN

Konungadömet X-land, det vardande. Ett rike från i går, ungt, oberört… som en jungfru i soluppgången.

HERTIGEN

Jag förstår bara inte… varför jag kommit i åtanke?

EXCELLENSEN

En begåvad nation!

HERTIGEN

Ja, hon måtte ha sina sidor, jungfrun ifråga.

EXCELLENSEN

Åtskilliga, Ers höghet. Tro mig, där vinkar en uppgift.

HERTIGEN

Har saken avancerat?

EXCELLENSEN

Våra uteliggare ha icke varit overksamma.

HERTIGEN

Vad ha de kunnat göra?

EXCELLENSEN

Stimulera vederbörande!

HERTIGEN

Var det på sin plats?

EXCELLENSEN

Överflödigt, egentligen. Eftersom vi mötts av idel öppna armar. Men det hela är påskyndat, — (med en hemlighetsfull, belåten blinkning) och nu äro de här!

HERTIGEN

De öppna armarna?

EXCELLENSEN ur stånd att dölja sin iver.

Ja! Det kommer som en liten bomb… från klar himmel…

PRINSESSAN hastigt in från vänster. Hon bär tennisdräkt, räcket i handen. Talar snabbt, i ett enda sammanhang.

Jag stör naturligtvis. Gott! Men jag skall verkligen finna mig i det. För här sker någonting, här på slottet, just nu. Jag är förföljd, Papa! Goddag, Ers excellens! (Excellensen har rest sig.) Ni blir allt charmantare. Ni är som en ung gud, gamle Politicus! — och man blir inte förvånad när man en vacker dag möter er på cykel; men försök först med en trehjulig. (Vänd till Hertigen, utan uppehåll.) Han lämnar mig inte i fred, Papa. Nu står han där, utanför dörren (gest mot vänster), och i nästa stund störtar han in. Hela tiden springer han mig i kjolarna. — Jag hade ju expedierat honom, men nu säger han att Hertigen skulle bli mycket besviken, om inte Hertigen fick nöjet att se honom…

HERTIGEN i full förtvivlan.

Vem? Vem?

EXCELLENSEN

Jag tar mig friheten förena mig om Ers höghets välmotiverade förfrågan…

PRINSESSAN

Ä, jag talade ju om allt för Papa. Den där lilla gossen jag hittade på vägen. Nu har han suttit i köket. Suttit och ätit. Han bedyrar att han inte orkar mera. Jag var snäll och tog honom ner till tennisplanen; han skulle få springa fatt mina bollar, men hans krafter sveko honom, stackars kräk; han säger för resten att han inte är något barn, utan en vuxen karl. (Med fasa.) Och nu står han där. Jag är rädd för honom, jag vill slippa byltet. Det är överenskommet, att när jag visslar kommer han in; och då få ni ta hand om honom. För nu visslar jag!

(Visslar. Dörren till vänster går långsamt upp.)

GRÖNA PUCKELN träder in med långsamma, gravitetiska steg, händerna på ryggen. En liten, hopsjunken gestalt i gräsgrön kavaj och korta benkläder. Ansiktet semitiskt med stor, böjd näsa och vassa, blänkande ögon. Han talar med hes, väsande stämma, som ökar det slemmiga intrycket av hans person. Hertigen och Excellensen rygga tillbaka vid hans entré, den senare i ett anfall av protesterande huvudskakningar, vilka imiteras respektlöst av Gröna Puckeln.

EXCELLENSEN

Benjamin!

HERTIGEN

Gröna Puckeln…

GRÖNA PUCKELN med dov triumf.

Ja, Benjamin! Kallad Gröna Puckeln…

PRINSESSAN flickaktigt road.

Den store bankiren… vilket sammanträffande! Och jag som trodde… att bankiren var ett hittebarn.

GRÖNA PUCKELN med en stor grimas.

Prinsessan har ådagalagt mycken älskvärdhet.

PRINSESSAN

Ä, jag ber. Bankiren visade sig ju välartad.

GRÖNA PUCKELN

Tyvärr kunde jag inte göra mig gällande på tennisplanen…

PRINSESSAN

Bankiren är ingen sprinter! Och jag får försöka med en annan.

(Hastigt avsked, sortie till vänster.)

GRÖNA PUCKELN bugande, med utbredda armar.

Var alltid god mot de fattiga, Ers höghet. (Vänd till Hertigen.) Ett underdånigt tack för välfägnaden i köket. Ers höghet. Hade nöjet äta magnifika plättar. (Grimas.) Ur diskerskans hand. Mycket intressant att se Hertigens middag tillredas. Kalkoner och får. Aptit…

HERTIGEN

har tagit plats i skrivstolen, med återvunnen nonchalans.

Ni ger er tillkänna en smula inkorrekt, min gode bankir. Men det vore kanske elakt att inrätta er ett huvud kortare — ytterligare.

EXCELLENSEN slår en halvcirkel kring Gröna Puckeln, försiktigt vädrande.

Hans höghet behagar tillåta att Ni existerar, käre Benjamin. Det är humant, (i diskant) är det också rättvist!

HERTIGEN med filosofisk accent.

Rättvisan är grym. För mig är det en kär princip att vara rättvis… så sällan som möjligt. (Barskt, pedagogiskt.) Sitt ner!

(Gröna Puckeln trycker misstänksamt baken i en fåtölj, mot yttersta ändan av sitsen.)

EXCELLENSEN kretsar kring Gröna Puckeln, skadeglatt, inringande.

Sorglig tillvaro, bankirens… Ni har er avkastning av medmänniskors nöd, det är på den Ni… ockrar.

HERTIGEN

Vi andra, vi äta och dricka… i vårt anletes svett. Ni, Ni är upptagen av att vara oberoende, herr utsugare!

EXCELLENSEN

Ha, — vad säger Ni till det?

GRÖNA PUCKELN

Vad jag säger? Jo, jag säger upp lånen! (Tystnad.)

EXCELLENSEN besluter sig för ett skratt.

Ni uppträder verkligen… föga halshuggen.

GRÖNA PUCKELN

Till er tjänst — herr halshuggare!

EXCELLENSEN

Nej — fi donc. Det vore osmakligt. Ragout på procis… (Grimas.)

HERTIGEN

Som sagt, det är en grace av oss: ni får leva.

GRÖNA PUCKELN

Ä, tusen tack.

HERTIGEN

Tacka inte. Det kan vara straff nog!

EXCELLENSEN

Och det kostar! Tjugu miljoner — dollars.

GRÖNA PUCKELN

Ha, ha!

EXCELLENSEN

Ni får se — ni accepterar!

GRÖNA PUCKELN obehärskat.

Ge mig igen mina pengar…

EXCELLENSEN

Nej! Ni måste ta hänsyn…

GRÖNA PUCKELN naivt.

Jag?

EXCELLENSEN

Ja, — men bara till er själv. Och Klaus Raditjij!

GRÖNA PUCKELN elegiskt.

Klaus Raditjij, söndagsbarnet, med féers mängd redan vid vaggan…

EXCELLENSEN

Och också i fortsättningen!

GRÖNA PUCKELN

Klaus Raditjij, snillet. Allt ser han von oben. Ett exempel, — hur han än vördar mig, kan det hända han utbrister: Ah Benjamin, du bist ja doch nur ein Übermensch (utdraget) — n-u-u-r ein Übermensch. (Tystnad.) — nur ein Übermensch.

HERTIGEN med sin egen accent.

Stackars alla övermänniskor.

GRÖNA PUCKELN fortsättande.

Och jag, jag representerar ändå penningen. Att tänka sig: själens flykt mot oändligheten, — det är jag som finansierar den!

HERTIGEN

Herrns själ, kan den vara en kurant artikel?

GRÖNA PUCKELN

Lyx förstås! Men man har råd!

EXCELLENSEN griper plötsligt in.

Jah! Och nu skall Hertigen abdikera.

(Paus. Gröna Puckeln flaxar oroligt med ögonlocken, spejande misstänksamt från den ena till den andra. Hertigen rycker bestört till, betraktar Excellensen med lång förvåning och söker slutligen skydd bakom ett stelt leende som blottar hans tandrad.)

GRÖNA PUCKELN bryter tystnaden.

Vafalls?

EXCELLENSEN

Tjugu miljoner — dollars. Ni är en ärkelymmel, min käre Benjamin, men Ni vill ju vara en god patriot?

GRÖNA PUCKELN

Kontant?

EXCELLENSEN

En god patriot, säger jag, — kontant.

GRÖNA PUCKELN

Och sedan — abdikera? (Slug, smygande blick hän mot Hertigen.)

EXCELLENSEN

Ja! Det faller sig ju naturligt.

GRÖNA PUCKELN utstöter ett triumfskri.

Ha, ha! (Tystnad. — Sammanpressat.) Men det är inte sant!

EXCELLENSEN vänd mot Hertigen, med försynta blinkningar.

Ers höghet torde ha godheten bekräfta Ers höghets höga vilja att tillmötesgå herr bankir Benjamins önskan — att abdikera.

HERTIGEN i förtvivlad osäkerhet om ögonblickets verkliga innebörd.

Ja. Det vill säga. Ers excellens tänker sig… För att tillmötesgå vännen Benjamin… Naturligtvis! Naturligtvis abdikerar jag — ha, ha!

(Excellensen faller in med sitt gammalmansskratt, och ett nytt jubelläte arbetar sig fram ur Gröna Puckelns inre.)

EXCELLENSEN forcerat.

Checken!

(Gröna Puckeln letar fram ur sina fickor ett antal bankböcker, vilka han kärleksfullt sorterar; Excellensen räcker honom med utmärkt tjänstvillighet en penna, och Gröna Puckeln begynner ifyllandet, under svåra grimaser. Excellensen står i stark spänning.)

Tju-ugu, tjugu miljoner do-ollars, dollars! (Vill rycka anvisningen åt sig.)

GRÖNA PUCKELN räddar papperet, med en skärande viskning.

Jag skall ha det skriftligt!

EXCELLENSEN imiterande hans stämma.

Vad är det Ni skall ha skriftligt!

GRÖNA PUCKELN

Abdikationsbeviset!

HERTIGEN

Men en furstes ord…

GRÖNA PUCKELN med flaxande armrörelser.

Jag vill diktera!

EXCELLENSEN

Ack, unna den stackars mannen det nöjet, Ers höghet.

HERTIGEN patriarkaliskt.

Gott, — unnom…

GRÖNA PUCKELN springer upp, fattar posto vid skrivbordet och dikterar med domedagsstämma.

Undertecknad abdikerar — (Upptäcker stövelknekten på skrivbordet, håller upp den, grimaserande.)

EXCELLENSEN i diskant.

Jah! Brevpress!

GRÖNA PUCKELN fortsättande, medan Hertigen skriver.

… abdikerar… sex månader… a dato. Datum och namn! (Övertar med giriga händer dokumentet, som han granskar med lystna ögon; räcker därpå sin anvisning med en nobel gest.) Var så god! (Retirerar snabbt mot dörren till höger, med ryggen förut, bevakande med misstänksamma blickar Hertigen och Excellensen. Upprepar skrockande) Var så god! Betrakta det som en personlig uppmuntran, Ers höghet! Från Gröna Puckeln. Dollars! Bra att ha pengar — i Amerika! (Viftar farväl med abdikationspapperet, som han därpå trycker ömt mot sin barm; försvinner pilsnabbt med ett hest skratt.)

HERTIGEN reser sig, döljer icke längre sin oro.

Jag förstår inte. Meningen med allt det här? (Melankoliskt.) Skall jag skiljas från mitt stackars folk, — skall jag flytta nu?

EXCELLENSEN med patos.

Ja, Ers höghet! Till ett större rike, till en tacksammare nation, som bidar sin regent! Hertigen har abdikerat, nu bestiger konungen sin tron.

HERTIGEN vandrar nervöst fram, för näsduken över pannan.

Ja, för all del, det kan nog vara bra, och jag anar ju vad Ni syftar på, — men man vet vad man har, och herregud, nu har jag ingenting längre!

EXCELLENSEN med ett stort tonfall.

X-land, — Ers majestät!

HERTIGEN irriterat.

X-land, X-land — jag känner det inte. Var ligger X-land?

EXCELLENSEN med en Karl XII-gest ut över salongen.

I norr!

HERTIGEN gör en åtbörd av stor förtvivlan; därpå hastigt fram till skrivbordet, ringer; till en betjänt, som bugar vid dörren till vänster.

Whisky! (Sjunker ned i en fåtölj.) Det går runt i mitt kungliga huvud.

EXCELLENSEN

Det är så enkelt, Ers höghet; förnuftet triumferar. (Med stigande värme.) Den nya, ädla nationen i X-land kallar Ers höghet till sin konung. X-land känner Ers höghet. Ers höghets nobla väsen, Ers höghets betydande bildningsståndpunkt, Ers höghets vänsälla natur, Ers höghets intresse för finansernas ordnande, Ers höghets omtanke om framåtskridandets befrämjande. X-land beundrar Ers höghet. X-land älskar Ers höghet.

HERTIGEN

Det kommer så Överraskande. Så omotiverat.

EXCELLENSEN

Bara Ers höghet ville stifta bekantskap med x-länningarna…

BETJÄNTEN har kommit åter med whisky, engelska glas, och sifon; till Excellensen.

Ers excellens bad att bli underrättad, De äro här nu, allesamman.

EXCELLENSEN med obehärskad iver.

De kommo nu!

HERTIGEN

Kommo de nu?

EXCELLENSEN

Ja! X-lanningarna!

HERTIGEN i en ton av okonstlad överraskning.

Herregud!

EXCELLENSEN

Kungadeputationen!

HERTIGEN

Det gick hastigt.

EXCELLENSEN

Var långmodig, Ers höghet. Jag är en gammal man.

HERTIGEN

Ni är den minst gamla man jag vet.

EXCELLENSEN

Det är jag som bär skulden. Jag har hjälpt dem fram till Hertigens tröskel. Och nu stå de arma människorna där, där ute, och kunna icke annat.

HERTIGEN

Ni gör politik, Politicus! Och det här ske såsom Ni utstakat. Alltid. (Till Betjänten.) Låt upp för x-länningarna! Så få vi se det iidla folket i vitögat. (Betjänten ut. Hertigen slår upp whisky.) Men först skola vi stålsätta vår kungliga person med en iskall whisky. Drickom den avsatta Hertigen till, Kungamakare!

EXCELLENSEN

Skål, Ers höghet. Det är den femte i dag.

HERTIGEN

Femte!?

EXCELLENSEN

Whiskyn.

(Höjer sitt glas med darrande, men energiskt målmedveten hand. Båda dricka djupt, och i detsamma slås dörrarna till höger upp.)

CEREMONIMÄSTAREN in, klädd i grann uniform; utropar högt:

Kungadeputationen från X-land!

(Först inträda tvenne grenadjärer och fatta posto vid ingången. Omedelbart därpå förnimmes ett starkt buller av trampande, tunga fötter, och vid dörren uppstår en stunds trängsel, varunder ett dovt mummel och några tillrättavisningar höras. Närmast blir deputationens Ordförande synlig. Han är en grovlemmad, medelålders man med kal hjässa, svagt gråfärgat hår vid tinningarna, glasögon och ett starkt betonat käkparti. Toaletten utgöres av en blanksliten bonjour, kombinerad med mjuk krage och kulört halsduk. När han träder in i spetsen för deputationen, håller han armarna utbredda bakom ryggen för att samla de Övriga och dämpa deras iver. Ordföranden åtföljes närmast av Sångläraren, klädd i smoking med en grön jägmästarehatt i handen. Han är en lång gestalt med ett smalt ansikte, som slutar i ett svart pipskägg. Det mörka håret är kammat à la diktare, ock de oroligt flackande ögonen bakom de svartbågade pincenéerna förhöja intrycket av en person på den sluga linjen; han har ett tystlåtet och glidande sätt, hans nyfikenhet på omgivningen är påtaglig. Därpå inträda Torparesonen nr 1 och Torparesonen nr 2, båda omkring 40 år, kortväxta, bredaxlade, klädda i vadmal och stövlar, en bjärtgul taraxacum i knapphålet förhöjer den lantliga effekten; de bära mössan i handen, och den blir ihållande omtummad. Den ene har ett skinande runt ansikte, den andre prydes av ett stripigt rött skägg, tämligen korthugget. Slutligen anmäla sig de två kvinnliga ledamöterna av deputationen, Värdinnan, en korpulent, lantlig typ, och Den unga x-ländskan, lika ursprunglig till sin hållning, med röda, vackra kinder och tjockt lingult hår i en knut i nacken, men klädd efter vissa stadsmanér.)

(Ceremonimästaren går sakkunnigt omkring och ordnar upp den motsträviga gruppen i en symmetrisk halvcirkel, framför vilken Ordföranden poserar. Damerna få plats närmast scenen, medan längre upp Sångläraren intar en nonchalant, självsäker ställning med handen vid höften; han bryter sig gärna ut ur ledet för att bättre framträda.)

HERTIGEN medan uppmarschen pågår, till Excellensen.

Hör nu, Ers excellens, det här är nog veritabelt folk?

EXCELLENSEN

Ett folkligt folk! De yttersta äro de främsta — från begynnelsen.

HERTIGEN med en burschikos vändning.

Dom har läst Rousseau.

EXCELLENSEN

Ja, — vilket stort ögonblick!

(Anlägger en strålande uppsyn och företar några entusiastiska sicksackrörelser, varvid han passerar Ordföranden, som bugar djupt och oelegant. Excellensen hälsar vänskapsfullt.)

CEREMONIMÄSTAREN med imponerande röst.

Hans höghet Hertigen behagar höra deputationen från X-land.

(Deputationen förlorar sig i nobla bugningar, och Hertigen, som stannat i en stor attitude vid skrivbordet, ådagalägger sitt gillande genom en uppmuntrande nickning.)

ORDFÖRANDEN letar fram ur bonjourens bakficka ett hopviket papper, som han under obligatoriska harskningar vecklar ut; han besväras av ett styvt uttal, vilket dock på intet sätt förringar hans predikantmässiga självsäkerhet; han inleder med frän stämma.

Det är inte trevligt att tala ett främmande språk, när man är demokrat, och egentligen borde nog Hertigen från första början vänja sig vid folkets eget tungomål. Men det må nu gå den här gången. (Läser.)

Översättning. Ärade Hertig. Folket i X-land — i sin helhet, bestående av män och kvinnor — har härmed äran framföra det hugnesamma meddelandet, att det beslutat kalla Hertigen till den ansvarsfulla posten (blickar upp) — den ansvarsfulla posten — att styra detsamma. Erfarenheten har nämligen visat, att det x-ländska folket — laglydigt och fogligt…

(Värdinnan har oväntat inlett ett högljutt samtal med Den unga x-ländskan, vilket föranleder Ordföranden alt vända sig om med ett skarpt nedtystande: sch…)

… laglydigt och fogligt, demokratiskt och ordningsälskande — icke kan styra sig självt. Det är med folket som med den enskilda, det behöver en ledare, och den ganska allmänna uppfattningen är att Hertigen är den rätta konungsmannen, i varje fall för våra små förhållanden den bästa konungsmannen. För att framföra detta har folket sänt hit sina främsta män och två kvinnor. (Paus.) Slut.

HERTIGEN betraktar villrådig Excellensen och därpå Ceremonimästaren; då ingenting särskilt synes förestå, begynner han, något osäkert.

Ja, gott folk, det är ju inte lätt att känna sig oberörd i en stund som denna. Och alltid är det trösterikt att erfara, att man är omfattad med välvilja i ett land där man inte regerar; — jag menar, hur hjärtligt skulle icke förhållandet i själva verket vara, om förhållandet vore ett annat! Men jag skall fatta mig kort: bringen en hälsning till edert land, gode herrar och x-ländska damer, och låten eder icke gripas av oro; jag skall väl betänka mig.

DEN UNGA X-LÄNDSKAN har efter ett hemligt teckensamtal med Värdinnan bragt fram ur sin väska ett manuskript ock begynner omedelbart läsa upp med en forcerad, men frimodig och klar stämma.

Översättning. Högt ärade Hertig. De tusen sinom tusen kvinnorna i X-Iands vida nejder ha också ett behov: — att frambära vittnesbördet om sitt hjärtas trohet mot hertigen såsom rikets konung, eho det bliva månde. Då de x-ländska kvinnorna vad de x-ländska männen beträffar äro jämställda — (skarpt, med en blick framför sig) och mer än så —, torde betydelsen av vad vi anse och mena icke kunna skattas nog högt. Mottag, ärade Hertig, försäkran om vår aktning och vår stolthet, och så vidare och så vidare.

HERTIGEN för näsduken till ögat.

Mina damer, jag är tillintetgjord… men jag vill behärska mig. Ser ni, kvinnorna… och nu, dessa tusen sinom tusen. (Plötsligt.) Emellertid, låt oss få några förfriskningar. Det kunna vi gott behöva.

(Ceremonimästaren gör ett tecken, varpå betjänter inträda och servera champagne. — Bland deputationens medlemmar uppstår kort därpå ett mumlande meningsutbyte. Torparesonen nr 1 och Torparesonen nr 2 vägra under bestämda protester att mottaga champagneglasen, varvid Ordföranden inskrider.)

ORDFÖRANDEN

Bråka int' nu, utan drick!

TORPARESONEN nr 1

Nog vet Ordföranden själv att de' ä' förbjudet att tära sprit.

TORPARESONEN nr 2

Va' ska' kungen tanka om vi int' gör som lagen säjer.

ORDFÖRANDEN

Voj, voj ändå. Lagen säjer att när ni ä' i eget land så ä' de' straff att ta på offentliga ställen. Men som vi nu ä' utrikes!

TORPARESONEN nr 1 o. TORPARESONEN nr 2 på en gång, betraktande varandra.

Jasså-å. — Nå, i så'nt fall.

(Båda fatta glasen med iver.)

HERTIGEN går fram till Ordföranden och höjer sitt glas.

Tack för talet, — Ni är en varm patriot, förstår jag så väl…

ORDFÖRANDEN

Ja, vem sku' int' tycka om X-land, bästa Hertigen!

HERTIGEN

Javisst, javisst. (Vänd till Sångläraren.) Och här har vi säkert en poet.

SÅNGLÄRAREN protesterande.

Jag ä' sånglärare!

HERTIGEN

Nå, det gläder mig.

SÅNGLÄRAREN

Och medlem av Lagstiftande församlingen! Och ordförande i Artillerikommissionen!

HERTIGEN

Det är bra, — det är mångsidigt. (Till Torparesönerna 1 och 2.) Och här får jag höja mitt glas för två präktiga odalmän!

(Torparesönerna dricka till botten med skinande, breda ansikten.)

EXCELLENSEN har vid flera tillfällen uttryckt sin livliga tillfredsställelse med händelsernas gång genom spasmodiska kroppsrörelser; han har föredragit att servera sig whisky och är nu framme hos Den unga x-ländskan; i diskant.

Smakar champagnen bra, fröken? Jag dricker whisky! Skål.

(Skålar med Den unga x-ländskan och Värdinnan; Hertigen höjer också sitt glas för dem.)

ORDFÖRANDEN oförmodat, vänd till deputationen.

Leve kungen, — ekiöö kongi!

HELA DEPUTATIONEN

Ekiöö, ekiöö-ö, ekiöö-ö-öö!

ORDFÖRANDEN entusiastiskt.

Och se'n ska' vi sjunga den sången som Sångläraren lärt oss sjunga, — vår längtans sång till kungen. Kungens sång!

(Sångläraren stiger fram och anför; deputationen sjunger, medan grenadjärerna skyldra.)

När kommer konungen hem till vårt X-land? Redan vi sökt genom fem eller sex land. X-land, o X-land, du bliver ett spexland! Kommer han ej snart, Kommer han ej snart?

Ridå.