ANDRA AKTEN

Hertigens ämbetsrum, såsom i Första akten. I närheten av skrivbordet ett staffli med en stor Specialkarta över X-land. På skrivbordet flera volymer litteratur över X-land. På andra sidan bordet en vitrin från ett etnografiskt museum innehållande en maskulin normaltyp från X-land, en anspråkslös person i skärmmössa; påskrift: Lagstiftare i X-land. Ytterligare tre stafflier med statistiska illustrationer, kurvor och tabeller; höga rubriker: Törstens nedbringande i X-land, Majoritetens betydelse i X-land, Kvinnoprocenten i X-land (ett plakat med intressanta och komplicerade, in i varandra gående cirkelfigurer).

LIVMEDICUS går ensam omkring och studerar det utställda materialet; stannar framför vitrinen och bugar.

Go'da', go'da', min herre!

(Dörren till höger slås upp av en bugande betjänt.)

EXCELLENSEN inträder med snabba steg; han bär en orkidé i knapphålet; briljant humör.

Mjuka tjänare, herr professor. Har lyckan hälsa er från Hertigen. Hans höghet åker omkring i staden med den framstående arkitekten från X-land; man väljer möbler för kungliga slottet i det nya rikets huvudstad! Jag var med i Antikpalatset; å, det blir charmant.

LIVMEDICUS

Och Hans höghets hälsa?

EXCELLENSEN

Har aldrig varit så tillfredsställande! Vår nådige furste upplever en fullständig renässans, — det blir en spänstig yngling som svingar sig upp på kungatronen i X-land.

LIVMEDICUS

Ja, jag hoppas det. Jag har också ordinerat Hans höghet en kurs i jiu-jitsu. Det kan vara bra för en monark i våra dagar.

EXCELLENSEN

Ni skall få se, — Hans höghet kommer att spela fotboll med x-länningarna. (Illustrerande benrörelse.) Alltnog, Hans höghet ville säga er, att han inte trodde det var så oundvikligt med den traditionella konsultationen i dag, — Hans höghet var kanske tvungen att dröja någon halvtimme…

LIVMEDICUS

Det gläder mig. Man är aldrig så tillfreds som när man är överflödig — som läkare.

EXCELLENSEN

Som läkare, ja! Men Ni, Ni min käre professor (klappar Livmedicus hjärtligt på axlarna), Ni är inte bara läkare längre, utan en man med en uppgift, en nyttig medlem av samhället, en personlighet att räkna med, — kort sagt, en politiker.

LIVMEDICUS

Ni har rätt, Ers excellens. Jag börjar få… (rund gest) proportioner över min gestalt. Jag hade aldrig kunnat drömma… Till exempel i går, på mötet i går. Jag hade knappast slutat, förrän en storm av bifall bröt ut.

EXCELLENSEN

Ingen kan vara mera glad än jag över den framgång Ni har i er ålders höst, dyre vän. Ser Ni det, — kalkylerna stämma! Men låt oss sätta oss för all del, så får jag höra er berätta, i lugn och ro.

(De ta plats i fåtöljer.)

LIVMEDICUS

Alltså, det var Ni som gav uppslaget, Ers excellens. Jag minns precis hur det gick till. Ni kom till mig en dag och sade: Hör på Livmedicus, som Ni vet skall Hans höghet Hertigen inom kort lämna landet… à la bonne heure, ställ er i spetsen för ett republikanskt parti, det är en idé med framtiden för sig, och Ni, — Ni blir en stor man!

EXCELLENSEN

Ni blir president, Livmedicus, — sade jag. Det är så enkelt, låt det blott bli folkets vilja! Att det var Hans höghet Hertigens vilja, kunde jag redan då upplysa er om.

LIVMEDICUS

Jag var mycket överraskad; och förstod inte riktigt. Jag, en läkare, specialist på nerver…

EXCELLENSEN skarpt.

Klaus Raditjij är också specialist på nerver, — på dåliga nerver! Ni känner intrigen. Gröna Puckeln — herr Bankiren, herr Vampyren — lancerar Raditjij som vår ädle hertigs efterträdare. (I fullt raseri.) Tänk er, — Raditjij, denna urspårade kretin, detta ärftligt belastade pundhuvud, denna maskätna lakejsjäl, demimondens skötebarn, flytande på ett ruttet kapital! I dessa nattsvarta händer skulle vi överlämna vårt blomstrande hertigdöme…

LIVMEDICUS

Ja, det skall jungfru Maria veta, att jag grubblade och grubblade. Och det föreföll till slut som om här ställdes ett krav just på mig, — i min egenskap av professor i inre medicin, ja, jag menar, det var som om man telefonerat ett sjukbud till mig, bara med den skillnaden, att här var en hel nation opasslig. Med ett ord, jag fick lov att sätta mig i rörelse för folkhälsans skull, för den allmänna hygienens…

EXCELLENSEN

Ni är den gode läkaren vid feberlägret, — och redan applåderar patienten…

LIVMEDICUS

Botemedlet heter republikens idé. Den tanken har blivit kött av mitt kött, och ben av mina ben…

EXCELLENSEN

Ja, var Ni än rör er, jublar folket. Ni är i egen person sanningen på marsch, Livmedicus!

LIVMEDICUS

Tro mig, Ers excellens, — övertygad monarkist som jag av naturen är, skall jag endast under inflytande av min starka ansvarskänsla kunna förmå mig att träda upp som statschef i en republik — om gud så vill. Jag är dessutom född som privatman.

EXCELLENSEN

Verkligen? Det är onekligen anmärkningsvärt.

LIVMEDICUS

Ja, icke sant? Men jag gör ju allt för att övervinna denna olägenhet och tränga in i min nya kasus. Se här. Jag har skaffat mig förefintlig vetenskaplig litteratur i branschen. (Griper en bok ur bröstfickan.) Vad en president bör veta, handbok för nybörjare. Tryckt i år. Här framföras flera beaktansvärda synpunkter, till exempel beträffande en sådan detalj som den, hur man bör undvika misstag vid utövandet av högsta makten. Det skall säkert intressera Ers excellens att stifta bekantskap med följande nog så överraskande passus… (Bläddrar.)

(Dörren till vänster har långsamt gått upp.)

GRÖNA PUCKELN störtar plötsligt fram till de båda herrarna med några kattmjuka språng, utstötande sitt specialläte.

R-r-ratsch-tsch…! (Excellensen och Livmedicus fara upp, åtskilligt konfunderade. Den senare tappar sin bok, och med en gest mot denna upprepar Gröna Puckeln, hånfullt väsande:) En nog så överraskande passus, — eller hur, mina herrar? (Stelnar i en rovlysten attitude, under hotfulla grimaser turvis fixerande Excellensen och Livmedicus.)

EXCELLENSEN är inbegripen i sin mest svårartade huvudskakning; lyckas slutligen frampressa ett par ord trots ödesdiger indignation.

Polis, polis! Inbrott!

GRÖNA PUCKELN skramlar med guld i byxfickan.

Tjuv i huset, — en miljonär!

LIVMEDICUS med livliga försök att återupprätta sin värdighet.

Hur kan detta ske? I ett civiliserat samhälle! (Med plötslig beslutsamhet.) Betjäningen!

GRÖNA PUCKELN

Är mutad! I det här slottet låta alla muta sig, — (med en blick på Excellensen) kom i håg det! (Med stor gest.) Jag mutar hela världen.

EXCELLENSEN

Jah! Inclusive eget samvete, skurk!

LIVMEDICUS

Låt kasta ut karl'n. Jag skall ringa…

(Ringer. — Tystnad. — Ingenting inträffar.)

GRÖNA PUCKELN

Ledningen är avskuren, — ha, ha!

EXCELLENSEN

Kriminellt! Det blir polis.

GRÖNA PUCKELN

Nej. Vi få vara ostörda, det är hela saken.

EXCELLENSEN

Ostörda — tillsammans med en fridstörare.

GRÖNA PUCKELN

Den är visst den fredligaste i sällskapet.

EXCELLENSEN

Välj edra ord!

GRÖNA PUCKELN

Om jag väljer! Bedragare!

EXCELLENSEN

Nu, nu, min herre…

GRÖNA PUCKELN

Har jag kanske inte betalt vakansen efter hertigen?

EXCELLENSEN

Det var ärligt spel. Hertigen går!

GRÖNA PUCKELN med pekfingret mot Livmedicus.

Och hovkvacksalvaren kommer! Löparen offras — för bondens skull.

LIVMEDICUS

Här offras ingenting! Men för herrn blir det bäst på min korrektionsanstalt.

GRÖNA PUCKELN

Korruptionsanstalt! Hela personalen är korrumperad, dårarna inberäknade! Och nu kommer turen till herrn. Vad kostar republiken herrn tjatar om, med rubb och stubb? Folkviljan och hela vrövlet.

LIVMEDICUS

Man schackrar inte med idéer. Lägg det på minnet!

GRÖNA PUCKELN

Penningen är en idé. Den enda. I hela världen.

LIVMEDICUS

Nå då så! Det skall vara betalt för att man ger sig i väg nu! Är det nog med de trettio silverstyckena, jude!

GRÖNA PUCKELN lyfter armen för ansiktet.

Sch…

PRINSESSAN in från vänster. Hon kommer från en lektion i fäktning, med floretten i handen och masken nedfälld. Imiterar valkyria vid dörren, betraktar situationen och stormar därpå fram med höjd florett, lekfullt riktad mot Gröna Puckeln.

Nej, se rika gossen! Man gör visiter, t.ror jag! Nu, låt oss kittla kapitalet i maggropen ett tag. Parera stöten med checkböckerna, Procis! (Gröna Puckeln är stadd på reträtt mot högerdörren, värjande sig med armarna.) Vad ser jag, saken är sjuk. Gör så din plikt, florett! (Förföljer honom.) Nu fly miljonerna för en vredgad kvinnohand. Adjö på dig, lille lekkamrat! Hälsa bröderna dina, Benjamin, — Benjamin du, drömmare och månglare! Florett — knock out!

GRÖNA PUCKELN vid dörröppningen, med sammanpressad bitterhet.

Kommer igen! (Försvinner.)

LIVMEDICUS med frigjort mod, utslungande efter honom.

Kommer inte!

GRÖNA PUCKELN in igen.

Kommer!

LIVMEDICUS

Kommer inte! (Gröna Puckeln ut.)

PRINSESSAN befriar sig från masken, kastar floretten.

Det var tur jag var klar med fäktningen. Miljonärer kunna vara besvärliga.

LIVMEDICUS

Ja, vi skakade honom ifrån oss förstås.

EXCELLENSEN

Hennes höghet var rätta mannen! Att tänka sig, — falla i armarna på oss — från himmeln —, utan ett visitkort en gång. Muta betjäningen — och ringledningen! Här skall bli räfst. Det skall jag omedelbart dra försorg om. Och whisky. Farväl, Ers höghet, au revoir, professorn, — å, där ligger ännu Handboken för nybörjare (Livmedicus tager upp den), läs den med kärlek, och Ni blir ett gott statsöverhuvud. (Ut till höger.)

PRINSESSAN med händerna på Livmedicus' axlar.

Livmedicus! Vad Ni är förändrad, så högtidlig, och så manlig, i svart diplomatrock, — (konstaterande) och den kulörta västen är försvunnen, den underhållande kulörta västen, jag hade alltid så roligt åt mönstret, och den klädde så bra — magen.

LIVMEDICUS

Bugar mig — på det där plaggets vägnar.

PRINSESSAN

Ja-a, Livmedicus, jag vet att Ni fått en mission nu! En riktig livsuppgift — att ersätta Papa. Men det kan väl inte vara så svårt, vafalls?

LIVMEDICUS

Ja, jag vet inte. Så här i början, när man inte är van, — det tar nog på nerverna.

PRINSESSAN med ett vackert skratt.

Nerverna! Jag skall säga Livmedicus att Livmedicus har pysslat om mina nerver så länge, så nu kan jag konsten! Lyd alltså mina råd; nu börja vi behandlingen. Sätt er. (Båda taga plats.)

LIVMEDICUS

Skall jag fungera som patient?

PRINSESSAN docerande.

Alltsammans går ut på… att man distraherar sig. Först gör man själv diagnosen. Besluter sig för huruvida man är sjuk eller inte; det är mycket viktigt. Stannar man vid det senare alternativet är ingenting att göra åt saken; fallet är ur läkarsynpunkt fullkomligt hopplöst. Men vid det motsatta förfarandet uppställer sig omedelbart frågan: vad är det som brister? Sedan man sålunda så att säga fixerat den sjuka punkten, gör man allt för att abstrahera den ur sitt medvetande. Man lider till exempel av sömnlöshet. Gott! Man inskärper natt och dag hos sig själv, säger till sig själv; Du lider av sömnlöshet. Det är bra. Du skall glömma att du lider av sömnlöshet. Glöm inte det! Minns att du skall glömma, minns att du skall glömma…

LIVMEDICUS fascinerad.

Minnas; inte glömma, glömma…

PRINSESSAN

Och i det här fallet. Du lider av att bli statsöverhuvud. Skönt. Äter talar du till dig själv: Du skall bli statsöverhuvud, gamle gosse, har jag hört sägas. Äh, det är väl ingenting att fästa sig vid. Det är så många som bli det, nu för tiden. Låt det vara hänt, och bäst om du är samma trevliga pajas som förr, så sköter nog världens gång hela klabbet för dig.

LIVMEDICUS med en suck av befrielse.

Tack, tack. Ers höghet, nu är jag betydligt återställd.

PRINSESSAN

Livmedicus! Jag var på ert möte i går, en smula inkognito, Ni förstår, i djup slöja. Gud, vad Ni var imponerande! Tänk er, beträffande Livmedicus har jag alltid känt mig så… jämställd, och nu stod han där högt på sin plattform inför allt folket, högtidlig och respektabel och obegripligt vältalig. (Livmedicus skrattar.) Skratta inte, Pajazzo! Ty här skall diskuteras… Livmedicus! Egentligen har jag en gång svärmat for er, — herregud, Ni var en mager person…

LIVMEDICUS

Ja, nu är jag änkling.

PRINSESSAN

Och tjock.

LIVMEDICUS

Som av bilden synes, gubättre. Det kom så plötsligt.

PRINSESSAN

En reaktion, vafalls? Sen Ni blev lyckligt ogift.

LIVMEDICUS i meditationer.

Det är nu två år…

PRINSESSAN

Tänk, inte mera… Säg, hon var visst mycket…

LIVMEDICUS

Hon var så elak, att hon dog.

PRINSESSAN

Stackars Ni!

LIVMEDICUS

Nej, jag överlevde.

PRINSESSAN

Och fetmade till! Jo, ni män…

LIVMEDICUS

Vad skulle jag ta mig till — i min ensamhet?

PRINSESSAN

Säg, går det inte an, för herrar, att någon gång… hitta också?

LIVMEDICUS

Jo! Men inte lika sorglöst.

PRINSESSAN

Men det går!

LIVMEDICUS vekt.

Eleonora!

PRINSESSAN

Hands off, min herre. (Reser sig.) Jag är en kungadotter, jag, — rätt nu, — prinsessan av X-land!

LIVMEDICUS har också rest sig; melankoliskt.

Och jag…

PRINSESSAN

Ni blir bara president, i det här usla — hertigdömet.

LIVMEDICUS i bitter spleen.

Prinsessan av X-land…

PRINSESSAN

Ja, det låter något!

(Plötsligt.) X-land, X-land, det är så jag kan bli sjuk…

LIVMEDICUS

Och ändå — studera kartan. (Gest.) Ett skönt land…

PRINSESSAN

Ja, — och folk också! Jag har skaffat mig upplysningar! Ett folk med… dålig andedräkt. I ständigt misshumör, — det anses att den ena människans existens upphäver den andras. Alla skola sträva att komma i nivå med den lägsta individen. Det finns ett brott: att bära huvudet högt, och för det pliktar man, — med sitt huvud.

LIVMEDICUS

Men det folket väljer sig en konung!

PRINSESSAN

Har ännu icke valt! Vi äro bara i preludierna, än så länge. Och sker det, äro där andra beräkningar med i spelet, och kungen skall vara den kortaste i rocken.

LIVMEDICUS

Men Hans höghet Hertigen…

PRINSESSAN

Hans höghet Hertigen är en olycklig man, och en trött man, som är nöjd, bara han slipper regera. Därför är han den lämplige mannen, däri ha de kalkylerat rätt. Dessutom har han falska informationer, och som han är bländad av kronans glans vill han icke se sanningen. Eller ser han den kanske, — så är han ärelysten då och vill ställa nationen till rätta. Men då känner du inte dig själv, Papa, inte dina resurser, och inte det där folkets resurser — att förbli sig självt.

LIVMEDICUS

Jag skall regera…

PRINSESSAN

Ni blir president, och det är tacksammare, det. Snälla herrar regera alltid länge, och Ni är snäll, Livmedicus.

LIVMEDICUS

Tack, Ers höghet.

PRINSESSAN griper sin florett.

Ser Ni, där ha vi den typiska x-länningen (gest mot vitrinen), hela nationen i genomskärning. Lägg märke till huvudets arkitektur. Han kallar sig samhällsförbättrare, men nu veta vi att det finns samhällsförsämrare också. Han är lagstiftare, förstår Ni, alla äro lagstiftare i det landet, och så följer envar sin egen lag! Allt skall göras annorlunda, det är huvudsaken, — man skall hata det bestående, och det bestående innebär att… Guds himmel är blå och att solen skiner, — ja, han skulle allt gärna reformera solen så hon lyste bara på hans parti. (Höjer floretten.) En garde, x-länning! Du förfäktar somliga idéer, du, men jag fäktar, jag!

BETJÄNTEN in från dörren till höger, anmälande för Prinsessan.

Hans höghet Hertigen… (Ut.)

PRINSESSAN

Papa! Han kommer säkert dragande med någon x-ländsk patriot, — och då behöver han inte oss. Kom, Livmedicus! (Griper hans hand och springer med honom åt vänster.)

LIVMEDICUS

Ja, jag skall springa. Så lättar jag. (Båda ut.)

HERTIGEN och ARKITEKTEN in från höger.

(Arkitekten, en herre av normal internationell typ. Han bär ett svart, slätkammat hår och små svarta mustascher; pincenéer. Hans uppträdande är tyst och behärskat.)

HERTIGEN

Det blev lite ansträngande. — Tag plats herr Arkitekt. Ni tror vi ha lyckats i vårt val. Vad som särskilt anslog mig var den vita empiremöheln. Den vi tänkte oss för min dotters gemak.

ARKITEKTEN

Ers höghet har en konstnärs blick.

HERTIGEN

Det gläder mig att vi äro övereus. En cigarr?

ARKITEKTEN

Tack!

HERTIGEN

Säg, — man röker gärna cigarrer i ert land? Ni förstår, jag intresserar mig för allt som rör X-land, det dagliga livet, små detaljer…

ARKITEKTEN

Det är livsfarligt att röka cigarrer, Ers höghet. I X-land.

HERTIGEN intresserat.

Sekunda tobak?

ARKITEKTEN

Nej, — cigarren signalerar klasskillnaden, Ers höghet! Det är så hos oss.

HERTIGEN

Det var märkvärdigt.

ARKITEKTEN

Havannan är utdöd, Ers höghet. Men det förekommer ännu någon enstaka holländare, av enklaste sort. Och den dömer sin man. Han får gälla som aristokrat; och det är det värsta.

HERTIGEN

Men det finns dem som tar risken! Det bereder mig ändå någon tröst.

ARKITEKTEN

Ja, man drar sina bloss. (En avmätt gest.) Och bär konsekvenserna. En del sätter livet till.

HERTIGEN

Mycket allvarsamt! Och jag som… Men de djupa leden då?

ARKITEKTEN

Det är tillåtet att röka cigarretter, Ers höghet. Åtta timmar om dagen.

HERTIGEN

Högst fatalt. Skall jag lägga om…

ARKITEKTEN

Vägen till folkets hjärta —

HERTIGEN

— går genom en cigarrett —

ARKITEKTEN

— med trämunstycke. Ers höghet.

HERTIGEN

Det var en nyttig upplysning. Jag är mycket tacksam. En sak, herr Arkitekt. Det förefaller som om Ni inte vore fullt representativ — för ert X-land. Ja, förlåt, jag vill inte såra er… snarare tvärtom…

ARKITEKTEN

Jag förstår inte…

HERTIGEN

Kort sagt, Ni är på något vis olik de andra, — som hittills… visat sig.

ARKITEKTEN

Landet är sällsynt rikt lottat, Ers höghet. Nationen består av mer än ett — element. Jag har oturen höra till minoriteten. Man kallar oss anti-x-länningarna. Vi hysa nämligen en benägenhet att inrätta oss efter vissa förnuftsregler. Vi äro nog en avart, Ers höghet…

HERTIGEN

Vad Ni säger är mycket intressant — och mycket nytt för mig. Man har ändå gjort allt for att… instruera mig.

ARKITEKTEN

Man har gjort det, Ers höghet.

HERTIGEN

Låt oss alltså få höra, herr Arkitekt. Ni i mindretalet, ha ni över huvud samma… livsåskådning som de andra?

ARKITEKTEN

Nej.

HERTIGEN

Men samma… hållning, samma sätt att vara?

ARKITEKTEN

Nej.

HERTIGEN

Men samma moral, — samma uppfattning om rätt och orätt?

ARKITEKTEN

Nej, Ers höghet!

HERTIGEN

Besynnerligt… Och ni ha det trivsamt tillsammans?

ARKITEKTEN

Efter förhållandena, Ers höghet.

HERTIGEN

Ja. Allt det här var angenämt att erfara. Jag är verkligen förvånad. Det ger utbyte — att konversera med sin möbelarkitekt.

ARKITEKTEN

För min del — har jag haft nöjet konversera med min blivande konung.

HERTIGEN med skärpa i repliken.

Situationen förefaller mera komplicerad än jag trodde. Det var verkligen inte meningen. Men det kan vara gott att veta hur landet ligger — innan jag tar itu med att regera herrarna!

ARKITEKTEN

Å, för vårt vidkommande — möta inga svårigheter, Ers höghet.

HERTIGEN

Ja! Men jag har sett ert folk — folket självt — här i mina egna trappor!

ARKITEKTEN

Man skall icke alltid bedöma ett folk — efter folket.

HERTIGEN

Där sade Ni ett ord!

BETJÄNTEN in från höger.

Ers höghet, — Professorn låter anmäla sig.

HERTIGEN

Bed honom komma. (Arkitekten reser sig.) Professorn är er landsman. Han bibringar mig en smula kultur, — nota bene x-ländsk. Tack, herr Arkitekt. För att lära känna x-länningarna måste man tydligen lära känna antix-länningarna.

(Arkitekten bugar, går till höger. Vid dörren möter han Professorn. Stel bugning.)

PROFESSORN betraktar Arkitekten med ett uttryck av ogillande överraskning. — Professorns person kännetecknas av en betydande svulstighet med naivitet och cynism i förening; hans ansikte — med ett gulgrått här i en våg åt sidan — uttrycker ett slags blond knipslughet. Han bär lång svart rock, vilken dock icke döljer allt det vardagliga i hans figur. Uttalet styvt, "inhemskt". Han medhar en handväska, vilken han ställer ned vid en fåtölj samtidigt som han låter höra sin röst, helt förtroligt.

God dag, god dag, Ers höghet.

HERTIGEN

Det var också min mening att hälsa er, herr Professor.

PROFESSORN fortsätter oberörd.

Kanske det inte är riktigt som sig bör, att han går här, den där Arkitekten.

HERTIGEN

Vad menar Professorn med det?

PROFESSORN

Som han har så dåligt anseende dar hemma.

HERTIGEN

Verkligen? Mig föreföll han synnerligen tilltalande, på sitt tysta sätt. Och jag måste säga, hans prestationer som arkitekt…! Till exempel hans sängkammare för min person — magnifik.

PROFESSORN

Ja, han är nog skicklig i den vägen. Han har gjort sitt fosterland mycken heder. Men han är inte patriot.

HERTIGEN

Det var betänkligt!

PROFESSORN

Det är just vad det är, Ers höghet. Arkitekt är en sak, men Patriot är en annan sak.

HERTIGEN

Ni skrämmer mig. Arkitekten har något på sitt samvete? Han har förrått folkets sak?

PROFESSORN

Ja! Han hör till Minoriteten!

HERTIGEN

Och Minoriteten hör inte till folket? Utan utgör ett folk för sig, så att säga?

PROFESSORN

Nej, nu missuppfattar Ers höghet alldeles. Vi äro ett folk i alla tider, man må se'n säga vad som helst. Ett folk, ett språk.

HERTIGEN

Ja, språket. Jag har studerat det med stort intresse.

PROFESSORN

Ett gentilt språk.

HERTIGEN

Och praktiskt på samma gång. Jag tror mig till och med ha gjort ett litet rön, på egen hand.

PROFESSORN

Det var verkligen vänligt.

HERTIGEN

Ja, om Professorn alltså inte misstycker… (Griper en bok från skrivbordet och slår upp den.)

Vi ha då här den enligt min mening synnerligen värdefulla konstruktionen som anger frånvaron av ett begrepp eller föremål. Ett exempel, mycket betecknande för resten. När en ung x-länning befinner sig i det läget — vi tala alltså filologi — att han står ensam i livet, utbrister han på sitt kärnfulla språk: rakastettaritta, vilket som bekant betyder, att han drar sig fram utan älskarinna. Det vill säga, han drar sig fram utan en älskarinna, — och det är just utgångspunkten för mitt tankeexperiment, Ponera nämligen att eder unga landsman ar i avsaknad av två älskarinnor, hur skall han då uttrycka sig? Det är på den punkten min upptäckt sätter in. Han tillfogar naturligtvis ännu en omgång av den abstraherande ändelsen, och begreppet står fast: rakastettaritta-ritta — utan två älskarinnor.

PROFESSORN gör anteckningar.

Det blir epokgörande, Ers höghet…

HERTIGEN

Ja! Och det möter ingen svårighet att gå vidare på den en gång inslagna vägen. Vill ifrågavarande person betona närvaron av ytterligare en frånvaro, fogar han den tredje obefintliga älskarinnans ändelse — pardon, men vi befinna ju oss i vetenskapens svala regioner…

PROFESSORN omedelbart.

Märkligt, ytterst märkligt. Jag skall förelägga Filologiska samfundet… (Ivriga anteckningar.) Och det synes mig, att vi här samtidigt ha att inhösta en direkt vinning jämväl på moralbegreppens gungande mark…

HERTIGEN

Professorn har rätt. Det är celibatets idé, — i högsta potens. (Professorn gör förnyade anteckningar.) Ni förstår att den lilla grammatikaliska fantasien har roat mig ordentligt. Har jag dessutom riktat den sköna x-ländska vokabulären med ännu ett bevingat uttryck, — så mycket bättre.

PROFESSORN

Aldrig har jag förut träffat en så förståndig blivande monark. Men här står jag och mottar lärdomar. (Skrattar.) I stället för att ge! (Poserar à la pedagog.)

HERTIGEN

Vi skola inte överanstränga oss, min gode professor.

PROFESSORN

Egentligen vet Ers höghet redan allt det viktigaste. Det är nu inte heller någonting särskilt…

HERTIGEN

Med X-land?

PROFESSORN

Ja. Ingenting särskilt. Annat än att det landet är olikt alla andra land.

HERTIGEN

Det sätter Ni stort värde på.

PROFESSORN

Det är vår stolthet. Vi äro alla olika andra människor, — därför likna vi alla varandra. Det må vara var som helst i världen, om en av de våra är med, strax kan man visa på honom och säga: det där är en x-länningl Man ser det på hans breda, ädla ansikte, man hör det på hans kraftiga, manliga språk, när han uttrycker sina harmsna känslor, man märker det på det sakliga sätt varpå han svänger sin blanka kniv i kamraternas krets. Aldrig skulle han förgäta sitt hemlands seder. Det är patriotism!

HERTIGEN

Och kulturnivån?

PROFESSORN

Den är enorm! Till exempel: jag skrev nyligen en tidningsartikel — om ärftlighetsproblemet. Bra. Genast skrev min hustrus barnsköterska en annan artikel. Det var polemik.

HERTIGEN

Och hon fick rätt!

PROFESSORN

Hon fick rätt! Hon kunde nämligen anföra synnerligen slående erfarenheter ur det praktiska livet, som hade undgått mig. Min hustru tyckte också som hon.

HERTIGEN

I ert land äro visst kvinnorna mycket… omtyckta?

PROFESSORN

Kvinnans betydelse är allmänt erkänd i X-land. Men inte som maka och moder. Det är gammalt! Utan som mannens kollega. (Med patos.) Kvinnan är vår broder!

HERTIGEN

Hon finner sig i det?

PROFESSORN

Hon har uppnått en storartad utbredning överallt i samhället. (Går fram till tabellen "Kvinnoprocenten" och demonstrerar med en skolmästares peksticka.) Här ser man landets kvinna i procentuell belysning: kvinnan ur allmän synpunkt (demonstrerar), ur kommunal synpunkt, ur parlamentarisk synpunkt och ur finansiell synpunkt. Man torde lägga märke till hur den feminina kurvan gör landvinningar på alla områden…

HERTIGEN

Men så vilar ju rikets hela öde… i gudinnornas knän.

PROFESSORN

Rikets öde avgöres av Majoriteten! (Marscherar med resoluta steg till tabellen Majoritetens betydelse.) Var god och ge akt, Ers höghet, — vi se den röda linjen här, hur den bara stiger och stiger. Den visar oss Majoritetens utveckling från en ringa början… Nu är det Majoriteten som styr och ställer i landet!

HERTIGEN

Men konungen — vad skall man med honom då?

PROFESSORN

Det blir en man till!

HERTIGEN

Åt majoriteten?

PROFESSORN

Ja. Toppunkten! Se här, — det går en svart linje, den går nedåt och nedåt, men den finns ännu. Det är den protesterande Minoriteten, — och den skall utplånas.

HERTIGEN

Så allt flyter samman… i ett rött streck?

PROFESSORN

Ett jämnt rött streck! Alla äro av samma mening.

HERTIGEN

I fråga om ärftlighetsproblemet?

PROFESSORN

Också i fråga om ärftlighetsproblemet.

HERTIGEN

Amman i huset ger direktiv.

PROFESSORN

Det finns många framstående ammor. I X-land.

HERTIGEN

Men om de äro av olika mening, sinsemellan?

PROFESSORN

Ammorna?

HERTIGEN

Ja.

PROFESSORN

Då avgör…

HERTIGEN

Am-majoriteten!

PROFESSORN

Ja — ja. Det är ett demokratiskt land, och man skall lyssna till granens susning. Som det heter. (Med ny ton; gest mot vitrinen.) Där ha vi nu den riktiga x-länningen. Se hur trygg han står i sitt skåp. Han liknar inga vanliga människor.

HERTIGEN

Jag vet inte… ser jag fel? Han har trots allt ett tycke av professorn?

PROFESSORN förtjust.

Nu smickrar Ers höghet. Han föreställer just den bästa mannen i vårt X-land, och därför ha vi skickat honom till Ers höghet. Ers höghet skall betrakta den klara pannan, de harmoniska ansiktsdragen. (Poserar vid sidan av vitrinen.) Här stå vi nu, två av vår blivande konungs goda undersåtar. (Presterar ett skinande småleende.)

HERTIGEN

Sitt ner, herr Professor. Ni har redan varit alltför… lärorik. Jag har inhämtat nog. Så nu börjar jag intressera mig för… att bli konung! (Understruket:) Det tycks likafullt behövas kungar här i världen!

PROFESSORN öppnar sin handväska med mycken beställsamhet.

Jag har någonting med mig, Ers höghet. (Bringar i dagen en kungamantel och en krona, vilka han håller upp.)

HERTIGEN med bländade ögon.

Ä, ha vi hunnit så långt!

PROFESSORN

Ja, så långt ha vi hunnit! Det återstår egentligen bara en formalitet: Lagstiftande församlingens instämmande.

HERTIGEN har rest sig.

En mantel för en tjusarkonung! En krona för en hjälte!

PROFESSORN

Ja! Tillåter Ers höghet! (Vill placera emblemerna.)

HERTIGEN

Först skola vi ha ett glas champagne!

(Ringer. Betjänten in från vänster. Hertigen gör ett tecken.)

Det är en sak Ni måste låta mig få veta, min käre Professor. Varför ert folk vänt sig just till mig. Det finns många ädla furstar runt om i Europa.

PROFESSORN

Alla ha inte visat sig lika lämpliga. (Rättar sig.) Ingen kan jämställas med Ers höghet. Det är ju allmänt känt hur nobel och rättskaffens Ers höghet är; och folklig, i ordets bästa bemärkelse. Och Ers höghets oberoende ställning… Vårt land är fattigt.

HERTIGEN

Javisst! (Betjänten återkommer och serverar champagne.) Jag väntar mig mycket nöje av att närmare lära känna ert rike, — ert unga rike.

PROFESSORN

Vi lydde ju under det stora Y-land; men så var det ungdomen som ville ha ett fritt X-land, så att säga. Och det gick!

HERTIGEN respektfullt.

Ja den ungdomen!

(Betjänten ut.)

PROFESSORN

Förlåt nu. Ers höghet, men jag måste… (Flyttar champagnekylaren under bordet.) Se, om någon skulle komma.

HERTIGEN

Vad står på? Är det på tok…?

PROFESSORN

Ers höghet förstår… Det brukas så hos oss!

HERTIGEN

Vafalls? Ett glas champagne, och ni stå på huvudet?

PROFESSORN

Herregud, vi ha ju lag på det!

HERTIGEN

Lex X-land? För att legalisera begreppet under bordet?

PROFESSORN

Ja! Det får inte synas. (Gest mot tabellen "Törstens nedbringande".) Förordningen angående Törstens nedbringande i X-land! Endast svaga drycker. Majoriteten har beslutat.

HERTIGEN

Svaga drycker och svaga herrar. Det är visst något att göra i ert land, skolmästare! Med Guds och Minoritetens hjälp. Det skall regeras!

PROFESSORN med sitt mest inställsamma leende, figurerande med manteln.

Men få vi inte prova nu? Om den passar?

HERTIGEN

Ja, nu axla vi purpurmanteln! Den passar oss väl! Vi lyfta kronan på hjässan! Och hit med sceptern! Champagnen på bordet, hycklare! När kungen befaller! (Professorn åtlyder förskräckt.) Och nu dricka vi. — Drick! Far sedan i frid och hälsa folket, att nu är konungen redo. Men hör noga åt, om också folket är redo!

(Professorn smyger ut med böjd rygg.)

Ridå.